AD 1999 nr 36

Parter:

Fastighetsanställdas förbund; ALMEGA Tjänsteförbunden; ISS Sverige Aktiebolag

Nr 36

Fastighetsanställdas förbund

mot

ALMEGA Tjänsteförbunden och ISS Sverige Aktiebolag i Malmö.

Bakgrund

Mellan Fastighetsanställdas förbund (förbundet) och ALMEGA Tjänsteförbunden föreligger kollektivavtal, det s.k. städentreprenadavtalet. ISS Sverige AB (bolaget) är som medlem i ALMEGA bundet av avtalet.

Bolaget bedriver bl.a. städentreprenad åt Vellinge kommun (kommunen). Entreprenaden avser den hjälp med städning som kommunen enligt socialtjänstlagen är skyldig att tillhandahålla invånare i kommunen.

Med anledning av att bolagets entreprenadavtal med kommunen skulle löpa ut med utgången av år 1997 och upphandling ske på nytt, sade bolaget upp all den personal som berördes av avtalet, däribland förbundets medlemmar C.S. och B.R., som båda utförde städarbete i enlighet med avtalet.

Efter upphandling träffade kommunen och bolaget ett nytt entreprenadavtal, som började gälla den 1 januari 1998. Samtliga uppsagda arbetstagare hos bolaget utom C.S. och B.R. erbjöds återanställning. Bolaget ställde för återanställning upp bl.a. krav på innehav av körkort. Varken C.S. eller B.R. har körkort. Det är ostridigt mellan parterna att vissa av de arbetstagare som återanställdes har kortare anställningstid hos bolaget än C.S. och B.R.

Tvist har nu uppkommit mellan parterna om bolaget har brutit mot bestämmelserna om företrädesrätt till återanställning i 25 § lagen om anställningsskydd.

Lokala och centrala förhandlingar har förevarit utan att parterna kunnat enas.

Yrkanden m.m.

Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till

B.R. utge ekonomiskt skadestånd med 92 540 kr och

allmänt skadestånd med 75 000 kr samt att till C.S. utge

ekonomiskt skadestånd med 54 709 kr och allmänt skadestånd med 75 000 kr.

Förbundet har också yrkat att ränta jämlikt 3 och 6 §§räntelagen skall utgå på de ekonomiska skadestånden fr.o.m. den 1 augusti 1998 och jämlikt 4 och 6 §§räntelagen på de allmänna skadestånden fr.o.m. dagen för delgivning av stämningen (den 8 maj 1998), allt till dess full betalning sker.

Förbundet har vidare förbehållit sig rätten att föra talan om ekonomisk ersättning för skada som må uppkomma efter dagen för huvudförhandling.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena men vitsordat det yrkade ekonomiska skadeståndet och beräkningen av yrkad ränta så som i och för sig skälig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

C.S. anställdes år 1989 hos Förenade städ. Detta företag uppgick år 1990 i Skandia Städ AB. Den 1 september 1995 köptes Skandia Städ AB upp av bolaget. C.S.s anställning övergick då till bolaget. Hon har hela tiden arbetat i Vellinge. Sedan anställningen upphört var hon arbetslös till i april 1998.

B.R. anställdes i mars 1995 hos Skandia Städ AB. Även hennes anställning övergick till bolaget den 1 september 1995. B.R. arbetade i Skanör. Hon har varit arbetslös sedan anställningen hos bolaget upphörde.

Varken C.S. eller B.R. har körkort.

Förbundet anser att bolaget har brutit mot bestämmelserna i 25 § lagen om anställningsskydd genom att inte återanställa C.S. och B.R. trots att andra arbetstagare med kortare anställningstid har återanställts. Bolaget har visserligen ställt upp ett krav på att arbetstagarna skall ha körkort. Men enligt förbundets mening borde bolaget ha organiserat arbetet så att C.S. och B.R. kunde utföra det trots att de saknar körkort. I vart fall borde bolaget ha låtit C.S. och B.R. ta körkort på bolagets bekostnad.

Den aktuella städentreprenaden avser städningsarbete som utförs i de berörda kommuninvånarnas hem. Detta kan vara en gruppbostad, en egen fastighet, en lägenhet i ett servicehus etc. Arbetet bedrivs i stor utsträckning i tätorterna Vellinge, Skanör och Höllviken. Dessa orter utgör var sitt distrikt. Av distrikten är Vellinge det minst och Skanör det mest tätbebyggda. I tätorterna kan arbetstagarna utan vidare förflytta sig mellan vårdtagarna till fots. Arbetstagarna förflyttar sig i praktiken även genom att cykla eller åka buss, moped eller bil. För arbetets utförande är det inte nödvändigt att kunna transportera sig med bil.

I mitten av november 1997 presenterades bolagets erbjudande till återanställning jämlikt 25 § lagen om anställningsskydd. Bolaget hade dessförinnan diskuterat en förändrad arbetsorganisation med förbundet.

C.S. och B.R. var vid uppsägningstillfället båda väl kvalificerade för återanställning. Det är inte rimligt att bolaget ställer andra kvalifikationskrav på arbetstagarna vid återanställningstillfället än vad som gällde när de sades upp.

Bolaget hade i den nya organisationen utan större problem kunnat bereda C.S. och B.R. arbete trots att de inte har körkort. Det hade t.ex. varit möjligt att endast tilldela dem vårdtagare i eller nära de aktuella tätorterna. I vart fall hade det varit möjligt att planera arbetet så att C.S. och B.R. skulle ha kunnat samåka med andra. De elva personer som återanställdes har nämligen körkort. Det måste rimligen vara tillräckligt att elva av tretton personer i en arbetsgrupp har körkort. Bolaget bör därför inte få ställa upp krav på innehav av körkort också för C.S. och B.R..

Det kan för övrigt ifrågasättas om den nya organisationen verkligen har genomförts i praktiken. Någon särskild rotation mellan arbetslagen på det sätt som bolaget tycks ha avsett har inte ägt rum. Organisationsmodellen har också mött stor skepsis hos vårdtagarna, vilka synes föredra att samma person kommer hem till dem och utför städarbetet i stället för att personalen med jämna mellanrum byts ut. Det är också klart uttalat i entreprenadavtalet med kommunen att bolaget skall verka för att omsättningen på personal begränsas så mycket som möjligt. Den nya organisationsmodellen synes stämma mindre väl överens med vad bolaget har åtagit sig gentemot kommunen. Det kan också tilläggas att det alltid har förekommit att arbetstagarna har fått rycka in för varandra när någon blivit sjuk.

I sammanhanget bör framhållas att det i praktiken knappast förekommer att någon vårdtagare köper extra tjänster, som t.ex. klippning av gräs, utan att själv ha erforderliga redskap för att utföra arbetet. Det står för övrigt i avtalet med kommunen att vårdtagarna skall tillhandahålla redskap.

Om Arbetsdomstolen skulle finna att bolaget hade rätt att ställa krav på innehav av körkort för återanställning, har bolaget ändock brutit mot 25 § lagen om anställningsskydd eftersom det i vart fall har ålegat bolaget att låta C.S. och B.R. ta körkort på bolagets bekostnad. Det framgår såväl av utvecklingsavtalet mellan SAF-LO-PTK som av städentreprenadavtalet, i vilket arbetstagarens kompetensutveckling kopplas direkt till anställningstryggheten. Det innebär att det ålegat bolaget att erbjuda C.S. och B.R. att ta körkort på bolagets bekostnad. Det borde bolaget ha gjort så snart beslut fattats om krav på körkort för återanställning och bolaget därmed måste ha insett att de riskerade att inte få återanställning. En körkortsutbildning tar ungefär sex veckor. För den händelse C.S. och B.R. inte skulle ha hunnit med att skaffa körkort innan omorganisationen genomfördes, borde bolaget ha berett dem tillfälle att arbeta i tätort till dess de tagit körkort. Det hade bolaget kunnat ordna utan större olägenhet för verksamheten.

Arbetsgivarparterna

Det var väl känt att bolagets entreprenadavtal med kommunen löpte ut den sista december 1997. Under sommaren år 1997 upphandlade kommunen på nytt tjänsten. Eftersom det inte fanns några som helst garantier för att bolaget skulle erhålla entreprenaden på nytt förberedde sig bolaget för en eventuell övertalighetssituation. Redan i slutet av april 1997 erinrades all personal skriftligen om att entreprenadavtalet skulle komma att löpa ut vid det kommande årsskiftet. Eftersom bolaget är verksamt även utanför Vellinge kommun önskade bolaget utreda i vad mån det kunde finnas möjlighet att bereda dem som riskerade att bli övertaliga anställning på annan ort. Personalen tillfrågades därför om de var intresserade av att arbeta på annan ort. C.S. och B.R. förklarade båda att de inte var intresserade av sådant arbete. De tretton berörda arbetstagarna sades sedan upp på grund av arbetsbrist. Deras uppsägningstid löpte ut den sista december 1997. C.S.s och B.R.s uppsägningstider kom dock sedan att förlängas till den sista januari 1998.

Det är riktigt att vårdtagarna, hos vilka arbetet alltså utförs, med viss koncentration bor i de tätbebyggda områdena. Det finns dock vårdtagare som är bosatta utanför dessa områden. Vilka personer som är i behov av sådant arbete som avses i entreprenadavtalet med kommunen skiftar över tiden. Det är inte möjligt för bolaget att förutse detta behov med någon särskild framförhållning.

Den 29 augusti 1997 fick bolaget ett preliminärt besked av kommunen att entreprenaden också fortsättningsvis skulle tillkomma bolaget. Ett nytt entreprenadavtal träffades med kommunen senare under hösten. Det nya avtalet löper på en tid av två år med möjlighet till förlängning ytterligare ett år. För att få den nya entreprenaden hade bolaget pressat priset jämfört med vad som tidigare hade gällt. Detta fick bl.a. den konsekvensen att bolaget blev kostnadskänsligt på ett annat sätt än tidigare.

Innan bolaget fick det preliminära beskedet om att det skulle få den nya entreprenaden fanns det inte någon anledning att fatta beslut om den framtida organisationen av verksamheten. Sedan bolaget fått det preliminära beskedet informerades arbetstagarna om detta på ett arbetsplatsmöte. Bolaget har hållit ett flertal sådana möten där man har informerat om kommande förändringar och diskuterade hur verksamheten skulle bedrivas framöver. Frågan om krav på körkort hade då redan under sommaren varit uppe till diskussion på ett sådant möte.

Under hösten utarbetade bolaget en ny organisationsmodell, som nu har genomförts. Denna modell innebär i korthet att arbetstagarna delas in i tre arbetslag med tre eller fyra personer i varje. Arbetslagen verkar i områdena Vellinge, Skanör/Falsterbo respektive Höllviken. Arbetstagarna utgår i det dagliga arbetet från dessa orter. Arbetet utförs normalt av varje arbetstagare för sig. Det är endast om särskilda skäl föreligger som flera arbetstagare gemensamt utför städarbetet hos vårdtagare. En tanke med den nya organisationsmodellen är att en arbetstagare i varje arbetslag var sjätte månad skall byta till ett annat arbetslag. Arbetstagarna skall alltså rotera mellan arbetslagen. Det finns flera avsikter med denna rotation. Dels ökar det personalens möjligheter att skaffa erfarenheter och utvecklas i arbetet. Dels minskar risken att för starka band uppkommer till vissa vårdtagare. Så kan lätt bli fallet om samma person utför arbete hos en viss vårdtagare under en längre tid. Av olika skäl kom tiden för byte till ett annat arbetslag att bli längre än de sex månader som ursprungligen var planerade. Det har inneburit att endast en sådan växling har ägt rum under år 1998. Arbetstagarna arbetar trettio timmar per vecka med skyldighet att arbeta mer om någon i det egna arbetslaget eller i något av de andra lagen blir sjuk. Denna vikariatsfunktion i den nya organisationen är viktig för bolaget, eftersom den innebär en ökad flexibilitet och minskar sårbarheten vid vakanser. De idéer som låg till grund för den nya organisationen hade sitt ursprung i tiden runt år 1996 då ett försök hade gjorts med en gruppinriktad arbetsform. Detta försök tillkom efter att de anställda själva hade framfört önskemål om att förändra sitt arbete i sådan riktning.

I det nya entreprenadavtalet ersätts bolaget för ca två timmars arbete per vårdtagare. Av denna tid avser tolv minuter förflyttning. För att kunna förflytta sig mellan vårdtagarna på denna tid är det nödvändigt att ibland kunna använda bil. Det är inte praktiskt möjligt att med cykel eller buss förflytta sig genom hela området på den tid som står till buds. Exempelvis går bussen mellan Skanör och Vellinge var trettionde minut. Restiden är tjugotre minuter. Det är inte heller möjligt att organisera arbetet utifrån förutsättningen att vissa av arbetstagarna skulle samåka med varandra eller bli skjutsade av någon till den aktuella vårdtagaren. Tidigare kunde arbetsledaren i viss mån ställa upp som chaufför, men numera utför även hon i viss omfattning städarbete varför detta inte längre är möjligt.

Det är inte heller möjligt att organisera arbetet så att vissa arbetstagare kan undantas från kravet på körkort och erbjudas arbete enbart i tätort. Det skulle minska bolagets möjligheter att internt täcka uppkommande behov av vikarier. Det är vanligt förekommande att arbetstagarna vid sjukdom får rycka in för varandra. Så gott som varje månad förekommer det i alla tre arbetslagen att arbetstagare får rycka in i stället för arbetstagare vid ett annat lag. Bolaget har ett stort intresse av att denna ordning kan upprätthållas. Det skulle också kunna skapa ett rättviseproblem om vissa arbetstagare tilldelades vårdtagare enbart i tätort, eftersom det arbetet anses som lättare än arbetet utanför tätorterna.

Bolaget tillhandahåller också vissa extra tjänster såsom t.ex. gräsklippning, storrengöring och rastning av hundar. Det är bolagets förhoppning att detta marknadssegment skall expandera. Denna del av verksamheten är av stort intresse för bolaget eftersom lönsamheten där bedöms vara större än för verksamheten enligt entreprenadavtalet. För att klara av att utföra denna typ av tjänster är det nödvändigt att arbetstagarna kan köra bil, eftersom det då kan bli aktuellt att transportera särskilda städredskap, gräsklippare eller annan utrustning. Tilläggas kan att bolaget i avtalet med kommunen har åtagit sig att tillfälligt kunna komplettera vårdtagarens städmaterial. Arbetstagarna måste även i sådana fall kunna transportera detta i bil. Det bör i sammanhanget också framhållas att vad som står i avtalet med kommunen om att vårdtagarna skall tillhandahålla redskap avser den hjälp som de erbjuds enligt socialtjänstlagen.

Mot bakgrund av att bolaget önskade bedriva verksamheten på det sätt som nämnts ovan ställde bolaget som krav för återanställning att arbetstagarna skulle ha körkort. Detta krav gäller även vid nyrekrytering till de aktuella befattningarna. Bolaget har visserligen under en helt kort period anlitat en körkortslös person som vikarie, men det var i en tillfällig nödsituation när det inte gick att uppbringa någon annan. Kravet på körkort är absolut nödvändigt för att bolagets verksamhet skall kunna bedrivas på det sätt som avsetts. Kravet kan därför inte anses obefogat eller överdrivet.

Det bör även nämnas att två av de personer som erbjöds återanställning inte var beredda att arbeta enligt den nya organisationsmodellen. Dessa personer valde därför att tacka nej till återanställning. Inte heller i deras fall var bolaget berett att göra avsteg från den nya organisationsmodellen och bereda dem arbete utanför lagsystemet, vilket var deras önskemål.

Det i målet åberopade utvecklingsavtalet mellan SAF-LO-PTK innehåller vissa allmänt hållna utgångspunkter för kompetensutveckling i företagen. Avtalet ger dock inte - på sätt förbundet gjort gällande - arbetstagarna någon ovillkorad rätt till viss specifik utbildning, särskilt inte när det gäller sådan mer allmän utbildning som körkortsutbildning måste anses vara. I städentreprenadavtalet talas enbart om branschspecifik utbildning. En körkortsutbildning ligger utanför ramen för sådana utbildningar som en arbetsgivare är skyldig att svara för.

C.S. och B.R. har haft samma möjlighet att ta körkort som andra. Ingen av dem har över huvud taget visat något intresse av att ta körkort. Detta trots att det i vart fall senast i november 1997 måste ha stått klart för dem att innehav av körkort var ett krav för att komma i fråga för återanställning.

De har inte heller framfört något önskemål om en respittid så att de skulle kunna skaffa körkort och därigenom kunna komma i fråga för återanställning.

Bolaget har i ett annat område gått med på sådana önskemål. Arbetstagarna i fråga klarade dock inte av körkortsprovet. Denna situation blev dock inte aktuell för C.S.s eller B.R.s del eftersom det över huvud taget aldrig var tal om att de önskade skaffa körkort.

Det finns för övrigt inga garantier för att alla som försöker ta körkort klarar av det. Denna aspekt torde göra sig särskilt gällande när personen i fråga närmar sig femtio års ålder. Av Vägverkets statistik för Malmöregionen år 1998 framgår att av alla körskoleelever underkändes 25 procent på teoriprovet och 37 procent på uppkörningsprovet.

Domskäl

Den fråga Arbetsdomstolen har att ta ställning till i detta mål gäller om bolaget har brutit mot bestämmelserna om företrädesrätt till återanställning i 25 § lagen om anställningsskydd.

Förbundet har gjort gällande att bolaget brutit mot angivna bestämmelser genom att återanställa flera arbetstagare med kortare anställningstid hos bolaget än C.S. och B.R., trots att de båda inte återanställdes.

Arbetsgivarparterna har å sin sida gjort gällande att C.S. och B.R. saknade tillräckliga kvalifikationer för det nya arbetet.

Mellan parterna i målet är ostridigt att C.S. och B.R. hade längre anställningstid hos bolaget än flera av de arbetstagare som fick återanställning. C.S. och B.R. hade därmed företrädesrätt till ny anställning, såvida de hade tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet.

Arbetsdomstolen har företagit målet till avgörande efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran B.R., fd. avtalssekreteraren W.J. och trafikläraren G.W. hörts upplysningsvis. På arbetsgivarparternas begäran har avtalsansvariga K.N., distriktschefen L.K. och arbetsledaren U.P. hörts som vittnen. Båda partssidorna har därutöver åberopat skriftlig bevisning.

Som Arbetsdomstolen uttalade i avgörandet AD 1985 nr 129 innebär den i svensk arbetsrätt gällande grundsatsen om arbetsgivarens fria anställningsrätt att en arbetsgivare i princip har rätt att ställa upp vilka anställningsvillkor som helst och att anställa vem han önskar. Denna fria anställningsrätt kan emellertid begränsas genom lag eller avtal. Sådana begränsningar föreligger också. Ett exempel är de i detta mål aktuella bestämmelserna i 25 § lagen om anställningsskydd om företrädesrätt till återanställning. Enligt dessa bestämmelser har en arbetstagare som blivit uppsagd på grund av arbetsbrist under vissa förutsättningar företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där han eller hon tidigare varit sysselsatt. En förutsättning för rätt till återanställning är att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen. Enligt uttalanden i förarbetena och fast praxis i Arbetsdomstolen har i kravet på tillräckliga kvalifikationer inte ansetts ligga annat än att arbetstagaren skall ha de allmänna kvalifikationer som normalt krävs av den som söker den anställning som är i fråga. Det innebär att en arbetsgivare inte får tillämpa andra eller strängare kvalifikationskrav än vad denne tillämpar för en anställning av det ifrågavarande slaget och att arbetsgivaren inte kan åberopa kvalifikationskrav som framstår som obefogade eller överdrivna. Det är alltså inte fråga om att bestämma vem av flera företrädesberättigade som är mest lämpad för den nya befattningen. Det erfordras inte att arbetstagaren fullt ut behärskar de nya arbetsuppgifterna från första dagen, utan arbetsgivaren får acceptera en viss upplärningstid. En arbetsgivare som gör gällande att en arbetstagare inte har tillräckliga kvalifikationer för ett arbete har bevisbördan för att påståendet är riktigt.

Till stöd för uppfattningen att C.S. och B.R. inte hade tillräckliga kvalifikationer för arbetet i fråga har arbetsgivarparterna åberopat den omständigheten att de saknar körkort. Enligt arbetsgivarparterna har bolaget organiserat sin verksamhet avseende det förnyade entreprenadavtalet med kommunen på ett sätt som innebär att arbetstagarna behöver ha körkort.

Förbundet har bekräftat att C.S. och B.R. inte har körkort, men har gjort gällande att kravet på körkortsinnehav inte är befogat. Enligt förbundets mening har det varit möjligt för bolaget att organisera det fortsatta arbetet så att C.S. och B.R. hade kunnat utföra det trots att de inte har körkort. Bolaget kunde t.ex. ha tilldelat dem vårdtagare som bor i tätorten Vellinge respektive Skanör. Ett annat alternativ hade varit planerad samåkning med någon annan arbetstagare. I anslutning till det har förbundet framhållit att det inte är rimligt att kräva att alla tretton arbetstagarna skall ha körkort. Förbundet har också anfört att såväl C.S. som B.R. var kvalificerade för återanställning vid uppsägningstillfället och har ifrågasatt det berättigade i att bolaget vid återanställningstillfället har uppställt andra kvalifikationskrav. Slutligen har förbundet också gjort gällande att bolaget borde ha berett C.S. och B.R. tillfälle att ta körkort på bolagets bekostnad.

Som redan framgått innebär regleringen i 25 § lagen om anställningsskydd bl.a. att arbetsgivaren i en företrädesrättssituation inte får ställa upp kvalifikationskrav som framstår som obefogade eller överdrivna. Det är självfallet kvalifikationskraven för det arbete återanställningen avser som skall bedömas i sammanhanget (jfr AD 1986 nr 55). Arbetsdomstolen finner därför inte anledning att närmare uppehålla sig vid förbundets ifrågasättande av att bolaget ställt andra krav för återanställning än som kan ha gällt vid uppsägningstillfället.

Arbetsdomstolen övergår nu till att pröva det av bolaget uppställda kravet på innehav av körkort.

Inledningsvis kan konstateras att det inte finns något i utredningen som pekar på att omorganisationen och det därvid uppställda kravet på körkort skulle ha tillkommit i syfte att hindra C.S. och B.R. att utöva sin rätt till återanställning eller för att på något sätt kringgå gällande regler.

Utredningen i målet har visat att det inom bolaget under år 1997 har förekommit ett relativt omfattande arbete i syfte att skapa en ny organisation för den verksamhet som skulle bedrivas under det fortsatta entreprenadavtalet. Det har vidare framgått att det därvid har förekommit kontakter mellan bolaget och såväl den fackliga organisationen som de berörda arbetstagarna.

Bolaget har bl.a. pekat på följande förhållanden som motiv till att ett krav på innehav av körkort ställdes upp. Till skillnad från tidigare skall arbetstagarna delas in i tre arbetslag, som vart och ett ansvarar för verksamheten inom ett geografiskt område i anslutning till orterna Vellinge, Skanör respektive Höllviken. Förutom att de dagliga arbetsuppgifterna inom arbetslagen är avsedda att växla mellan arbetstagarna skall dessa även med jämna mellanrum byta arbetslag. Avsikten med detta är att arbetstagarna skall få tillfälle att bredda sina erfarenheter och därmed främja möjligheten till utveckling i arbetet. Ett annat syfte med denna ordning är att söka förhindra att alltför starka bindningar uppstår mellan arbetstagare och vårdtagare hos vilka arbetet utförs. Arbetstagarna skall även vid behov kunna ställa upp som vikarier inom alla tre arbetslagen. Det kan också förekomma behov av att transportera arbetsredskap.

Förbundet har, utöver vad som redan framgått, i huvudsak även framfört följande till stöd för att kravet på körkort inte har varit befogat. Någon särskild rotation av arbetstagare mellan arbetslagen har inte förekommit. Det kan därför ifrågasättas om den planerade organisationen verkligen har genomförts. Att arbetstagare har fått rycka in i stället för sjuka arbetskamrater har alltid förekommit och är alltså inte något nytt för den nya organisationen. Behov av att transportera utrustning eller material uppkommer ytterst sällan.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Inget i utredningen motsäger bolagets uppgifter om hur verksamheten planerades och avsågs bli utformad. Detsamma gäller bolagets uppgift om att det vid nyrekrytering ställer krav på innehav av körkort. Såvitt framkommit bedrivs verksamheten också i enlighet med den nya organisationsmodellen. Visserligen har det framkommit att inte alla arbetstagare använder bil varje dag. Det skulle kunna framkalla viss tveksamhet om det berättigade i att kräva körkort av alla. Det framstår dock som ostridigt mellan parterna att det inte är möjligt att - på den tid som står till buds - förflytta sig till vårdtagare i de yttre delarna av de berörda områdena eller mellan de olika arbetslagens områden utan att använda bil. Mot bakgrund av att bolaget organiserat verksamheten så att arbetstagarna dels skall arbeta inom hela arbetslagets område, dels med vissa mellanrum skall byta arbetslag samt att arbetstagarna skall kunna rycka in som vikarier inom alla arbetslag finner Arbetsdomstolen att kravet på innehav av körkort i sig måste anses grundat på sakliga skäl. Det förhållandet att arbetstagare roterat mellan arbetslagen endast vid ett tillfälle under det första året, och att transport av utrustning hittills inte synes ha varit vanligt förekommande, föranleder enligt domstolens mening inte någon annan bedömning.

Förbundet har också gjort gällande att bolaget borde ha undantagit C.S. och B.R. från kravet på körkort eftersom det enligt förbundets mening hade varit fullt möjligt att enbart tilldela dem vårdtagare i eller nära respektive tätort eller att organisera deras arbete så att förflyttning kunde ske genom samåkning med andra. Förbundet synes alltså mena att bolaget i deras fall borde ha gjort ett avsteg från det i och för sig berättigade kravet på innehav av körkort. Bestämmelserna i 25 § lagen om anställningsskydd ger dock inte något rättsligt stöd för en sådan uppfattning.

Parterna har ägnat relativt stort intresse åt förbundets påstående att bolaget har en på kollektivavtal grundad skyldighet att bekosta en körkortsutbildning för C.S. och B.R.. Något yrkande om t.ex. skadestånd för brott mot kollektivavtal har emellertid inte framställts i målet. Domstolen har uppfattat förbundets talan i denna del så att förbundet menar att 25 § lagen om anställningsskydd innebär att bolaget får finna sig i att C.S. och B.R. inledningsvis inte fullt ut uppfyller de kvalifikationskrav som ställs och att de borde beredas tillfälle att kvalificera sig genom att skaffa körkort. Till det kommer att förbundet torde anse att utbildningen borde bekostas av bolaget. Som redan framgått innebär den aktuella bestämmelsen att det inte kan krävas att arbetstagaren fullt ut behärskar de nya arbetsuppgifterna från första dagen, och att arbetsgivaren får acceptera en viss upplärningstid. Det kan inte uteslutas att det därvid även kan bli fråga om viss utbildning (jfr AD 1994 nr 4). Det förhållandet att C.S. och B.R. saknar körkort får dock anses innebära att de saknar en grundläggande allmän kvalifikation för arbetet. Utan att gå närmare in på frågan hur lång tid det skulle ta för dem att genomgå körkortsutbildning och skaffa körkort finner domstolen att denna brist inte kan avhjälpas inom ramen för vad bolaget enligt 25 § lagen om anställningsskydd skäligen måste godta. Det finns då inte heller anledning att gå närmare in på frågan om körkortsutbildning över huvud taget omfattas av de kollektivavtalsbestämmelser som har åberopats i målet.

Slutsatsen av det anförda blir att C.S. och B.R. inte kan anses ha haft tillräckliga kvalifikationer för återanställning hos bolaget. Vid den bedömningen skall förbundets talan avslås.

Rättegångskostnader

Med den bedömning Arbetsdomstolen gjort är förbundet förlorande part och skall i enlighet med huvudregeln ersätta svarandenas rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.