AD 1999 nr 48

Parter:

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund; Stockholms stad

Nr 48

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund

mot

Stockholms stad.

Mellan Stockholms stad och Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF) gäller varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal, AB 95. Avtalet innehåller bl.a. följande.

§ 6 Allmänna åligganden

1. Arbetstagare har att utföra de arbetsuppgifter som framgår av för arbetstagaren gällande anställningsavtal, och de åligganden i övrigt, som är förenade med anställningen. Om behov föreligger är arbetstagare dessutom skyldig att vikariera för annan arbetstagare hos kommunen och därvid helt eller delvis fullgöra även egna arbetsuppgifter, att byta schema eller förskjuta arbetstiden, att tjänstgöra utöver fastställd arbetstid samt att fullgöra jour och beredskap.

Vid stadigvarande förflyttning av arbetstagare skall beaktas, att vägande skäl skall föreligga för att förflytta arbetstagaren mot hennes eller hans önskan.

L.K. är medlem i SKTF. Han anställdes den 21 maj 1990 vid Stockholms miljö- och hälsoskyddsförvaltning som hälsoskyddsinspektör. Han blev vid anställningen placerad vid hälsoskyddsbyrån söder. Hans arbetsuppgifter kom att omfatta tillsynsverksamhet rörande inre miljö och därvid i mycket stor utsträckning ärenden avseende s.k. sjuka hus.

Staden beslöt att ändra L.K:s arbetsuppgifter så att han fr.o.m. den 7 januari 1997 skulle arbeta som hälsoskyddsinspektör med tillsynsärenden avseende radon i bostäder.

Mellan parterna har uppkommit tvist med anledning av förändringen av L.K:s arbetsförhållanden. SKTF har gjort gällande i första hand att förändringen innebär att staden har skilt honom från anställningen i strid mot anställningsskyddslagen och i andra hand att förändringen innefattar ett åsidosättande av § 6 mom.1 andra stycket i kollektivavtalet. Parterna har förhandlat i tvisten utan att kunna enas.

SKTF har yrkat i första hand att Arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara skiljandet av L.K. från hans tjänst,

2. förplikta Stockholms stad att till L.K. utge allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen med 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 28 maj 1998 till dess betalning sker.

SKTF har yrkat i andra hand att Stockholms stad för brott mot § 6 mom. 1 andra stycket AB 95 skall förpliktas utge allmänt skadestånd till L.K. med 60 000 kr och till förbundet med 25 000 kr, båda beloppen jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 28 maj 1998 till dess betalning sker.

Stockholms stad har bestritt samtliga yrkanden men har vitsordat ränteyrkandena som i och för sig skäliga.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Staden

Miljöförvaltningen lyder under Miljö- och Hälsoskyddsnämnden. Förvaltningen har förutom en stabsfunktion och en avdelning för miljöprogrammet sex avdelningar, bl.a. avdelningen för hälsoskydd. Vid avdelningen för hälsoskydd finns drygt 40 tjänstemän.

Inom avdelningen för hälsoskydd handläggs ett stort antal frågor avseende inre och yttre miljö. I avdelningens uppgifter ingår bl.a. att kontrollera inomhusmiljön i stadens bostäder, skolor, daghem och hygienen i offentliga lokaler. Avdelningen har också tillsynsansvar avseende avfallshantering, badvatten, radon i bostäder samt anläggningar med freoner och elektromagnetiska fält. Avdelningen är geografiskt uppdelad mellan byrå norr och byrå söder.

På byråerna finns tjänstemän med titeln intendent. Dessa intendenter är funktionsansvariga för vissa områden, exempelvis områden för inre miljö, yttre miljö och avfallshantering. Det finns ingen funktionsansvarig för området sjuka hus.

Hälsoskyddsinspektörernas arbetsuppgifter hade vid den i målet aktuella tiden sin rättsliga bakgrund i hälsoskyddslagen (1982:1080), som numera har ersatts av motsvarande bestämmelser i miljöbalken. I 16 § hälsoskyddslagen fanns en uppräkning av de områden inom vilka en hälsoskyddsnämnd skulle utöva tillsyn. Det är inom dessa områden som hälsoskyddsinspektörer verkar. Hälsoskyddsinspektörer verkar även inom renhållningsområdet och inom de områden som upptas i livsmedelslagstiftningen och i lagen om kemiska produkter.

Hälsoskyddsinspektörernas kompetens varierar. Vissa har genomgått den nya miljö- och hälsoskyddsutbildningen, som bedrivs på högskolenivå. Andra har en äldre ettårig inspektörsutbildning eller annan grundkompetens, t.ex. som i L.K:s fall teknisk utbildning. Samtliga bedöms ha en grundkompetens att klara i stort sett samtliga arbetsuppgifter som förekommer inom hälsoskyddsavdelningen. De skall alltså kunna arbeta med fukt, ventilation, avfallsproblem, sjuka hus, lukter och radon. En viss inskolning kan behövas vid övergång till ett nytt område, men efter en tid skall man på ett fullgott sätt kunna behärska ett nytt område.

Samtliga har anställts som hälsoskyddsinspektörer. Numera använder man inom förvaltningen benämningen miljö- och hälsoskyddsinpektör. Det finns inga särskilda benämningar som till exempel radoninspektör, avfallsinspektör, ventilationsinspektör eller inspektör för sjuka hus. Arbetsuppgifterna fördelas inom byråerna efter behov och inspektörernas kompetens och intresseinriktning.

Ett hälsoskyddsärende initieras i normalfallet genom att det kommer in en anmälan, skriftlig eller muntlig, om att det finns en sanitär olägenhet. Anmälningarna fördelas av den funktionsansvarige intendenten på lämplig handläggare. Fördelningen sker en gång per vecka.

Det kan förekomma att förvaltningen har riktade inspektioner. Det kan gälla ett visst verksamhetsområde, exempelvis skolor och daghem. Det kan också gälla bostäder i vissa geografiska områden. I speciella situationer kan en inspektör göra egna iakttagelser om en misstänkt sanitär olägenhet och själv initiera ett ärende. Beslut om att på eget initiativ initiera ett ärende skall förankras hos närmaste chef.

Hälsoskyddsinspektörens arbete innefattar myndighetsutövning. Inspektören är en offentlig tjänsteman, vilket innebär att han skall iakttaga saklighet och opartiskhet i sin tjänsteutövning. Inspektören har en prövningsrätt, vilken skall användas på ett likformigt och objektivt sätt där han skall tillgodose ändamålet med hälsoskyddslagstiftningen. Han får inte ta ovidkommande hänsyn. Han får inte missgynna eller gynna vissa personer eller persongrupper. Han omfattas av jävsreglerna i 11 och 12 §§förvaltningslagen.

Staden gör i målet gällande att L.K. brustit i sin myndighetsutövande roll. Detta har varit en väsentlig orsak till förändringen av hans arbetsuppgifter från januari 1997.

L.K. anställdes under våren 1990 vid förvaltningens södra byrå, där N.A. var chef. N.A. var emellertid föräldraledig vid denna tidpunkt. Vikarie för honom var I.D.. En anställningsintervju med L.K. ägde rum i april 1990. Närvarande vid intervjun var för förvaltningens räkning I.D. och U.P. Det träffades därvid inget anställningsavtal med L.K. med innebörden att han för all framtid skulle arbeta enbart med sjuka hus.

Till grund för rekryteringen fanns en offentlig kungörelse, enligt vilken två tjänster som hälsoskyddsinspektör på hälsoskyddsbyrå söder vid tillsynsavdelningen utannonserades. Det var inte några nya befattningar. Av ett anställningsbevis framgår att L.K. anställdes som hälsoskyddsinpektör från och med den 21 maj 1990 och tills vidare. Inte i något sammanhang uttalades att hans anställning skulle avse endast sjuka hus. L.K. är inom ramen för sin anställning som hälsoskyddsinspektör och med utgångspunkt i sin kompetens arbetsskyldig inom i vart fall hela det område inom Miljö- och hälsoskyddsnämndens verksamhet som avser tillsynsverksamhet och där hälsoskyddsinspektörer regelmässigt utför arbete.

L.K. kom inledningsvis att till stor del arbeta med s.k. sjuka hus. Han hade intresse av sådana frågor och staden hade behov av att få sådana uppgifter utförda. Hans arbete kom dock inte enbart att avse sjuka hus, vilket bland annat framgår av en ärendelista från den 15 november 1991.

Staden gör gällande att det ganska snart efter det att L.K. anställts framkom att han arbetade mera som en ombudsman och företrädare för de klagande än som en företrädare för myndigheten. Han kom att engagera sig mycket starkt personligt i de olika ärendena. L.K. hade svårt att följa de anvisningar som gavs honom från chefer och arbetsledare. Han agerade ofta på egen hand. Som ett tidigt exempel på hur L.K. såg på sin roll kan nämnas att han ställde olika frågor om ärendehanteringen i en skrift den 17 juni 1991 till Miljöförvaltningens grupp för sjuka hus. I ett svar på denna skrift redogjorde N.A. för hur L.K. skulle förfara. N.A:s svar gav klara upplysningar om hur L.K. skulle förhålla sig i sin myndighetsutövande roll.

Den 6 november 1991 tillställde L.K. Svenska Bostäder en skrift. I skriften framställde L.K. frågor och krav som låg utanför vad han hade befogenhet att göra, i vart fall på det sätt som han gjorde det. N.A. fick syn på en kopia av brevet och reagerade på det varvid han tillskrev I.D. som var funktionsansvarig, och L.H. som var den medicinskt ansvarige.

Kring årsskiftet 1991/92 var situationen så problematisk att man fann det angeläget att ha en genomgång med L.K. om hur ärendehanteringen skulle gå till. Chefen för hälsoskyddsavdelningen U.L. kallade därför L.K., N.A. och SKTF:s företrädare, P.W. till ett möte om ärendehanteringen. Det görs gällande att L.K. i vart fall vid denna tidpunkt har fått klara direktiv om hur han borde se på sin myndighetsroll, exempelvis att han hade att iaktta försiktighet när det gällde uttalanden med personliga synpunkter.

Under årens lopp har förekommit flera incidenter som ger exempel på de brister som vidlådde L.K:s tjänsteutövning.

I ett tjänsteutlåtande den 30 december 1992 avseende en lägenhet på Skarpnäcks allé angav L.K. att lukter inte hade konstaterats, men att brister som förekom utgjorde sanitär olägenhet. I ett nytt tjänsteutlåtande av den 14 maj 1993 avseende samma lägenhet har lukter tagits in som ett belägg för att det förelåg en sanitär olägenhet. Vad som är anmärkningsvärt är att L.K. i det senare utlåtandet skrev att Miljöförvaltningen vid inspektioner konstaterat lukter, medan han ett halvår tidigare hade hänvisat till samma inspektioner och då anfört att lukter inte konstaterats. Förvaltningen gör gällande att L.K. manipulerat det senare tjänsteutlåtandet i syfte att få hälsoskyddsnämnden att besluta om ett vitesföreläggande med hänvisning till att det förelåg en sanitär olägenhet. Detta handlingssätt är inte sakligt, oavsett om L.K. hade gjort en riktig bedömning eller inte.

L.K. har förklarat händelsen med att han den 30 december 1992 inte hade kunskap om lukters betydelse och om författningen SOSFS 1989:45 som behandlar dylika problem. Staden gör gällande att den aktuella författningssamlingen är välkänd för alla som arbetar med denna typ av frågor. Att författningssamlingen var känd för L.K. framgår av ett brev som han skrev den 23 augusti 1989, när han var anställd vid SABO. Att L.K. hade dylik kännedom framgår även av en skrift om "Flyktiga organiska ämnen" daterad den 15 maj 1992, i vilken L.K. hänvisar till den aktuella författningen. L.K. gjorde alltså en i sak oriktig bedömning i det aktuella ärendet.

Staden gör vidare gällande att L.K. handlat felaktigt genom att ta upp vissa ärenden på eget initiativ. De ärenden som avses är de som gällde bostadsområdet Dalen (år 1991), Enskedeskolan (mars 1993) och servicehuset Tanto (år 1995). Beträffande Dalen hade det visserligen förekommit anmälningar, men det fanns redan år 1990 en handläggare utsedd för ärendet, nämligen I.D. Staden gör gällande att L.K. inte hade någon befogenhet att befatta sig med dessa ärenden. Ärendet rörande Enskedeskolan började L.K. år 1993 att handlägga helt på eget bevåg utan formell anmälan från någon berörd. Servicehuset Tanto hade han inte heller befogenhet att handlägga. Han tog upp det ex officio. Andra ärenden som var angelägna och som hade anmälts fick i stället stå tillbaka.

L.K. har vidare i november 1993 utfört en inspektion i en lägenhet i kvarteret Rektangeln i närvaro av en journalist och en fotograf. Staden gör gällande att det inte var förenligt med god myndighetsutövning att under sådana omständigheter utföra mätningar i egenskap av hälsoskyddsinspektör. I en tidningsartikel med fotografi av L.K. citeras uttalanden av honom av innebörd att de uppmätta värdena var mycket höga. Med anledning av tidningsartikeln kom en reaktion från fastighetsägaren, Familjebostäder, genom ett brev av den 1 december 1993. I brevet anfördes att L.K:s agerande hade skadat bolagets trovärdighet och försvårat det framtida samarbetet.

L.K. har vidare vid kontakter med fastighetsägare kategoriskt och utan sakligt stöd avvisat nya metoder för sanering av bostäder, nämligen den s.k. buffertspärrmetoden och metoden med strippade golv. Buffertspärrmetoden aktualiserades år 1994, då Stockholms kooperativa bostadsförening föreslog att man skulle tillämpa den metoden. Stadens uppfattning är att L.K. kategoriskt avvisade förslaget från företaget. Denna inställning låg inte i linje med förvaltningens policy. På motsvarande sätt avvisade han ett förslag från Familjebostäder hösten 1993 om att tillämpa saneringsmetoden med strippade golv.

U.L. kallade på nytt till ett möte med L.K. den 12 januari 1994. Av minnesanteckningar från mötet framgår att L.K. fick ingående och delvis elementära instruktioner avseende ärendehanteringen. Bland annat angavs att tjänsteanteckningar skulle föras i kronologisk ordning och att tidsfrister i förelägganden och dylikt skulle vara rimliga.

Enligt stadens mening har L.K. brustit i sina åligganden genom att hans tjänsteanteckningar i allmänhet har varit slarviga och förda utan hänsyn till kronologi.

Ett ytterligare exempel på olämpligt handlande av L.K. utgör en skrivelse den 30 mars 1994 till en företrädare för AB Svenska Bostäder. L.K. utkrävde vissa åtgärder av AB Svenska Bostäder i strid med vad som redan hade överenskommits vid ett möte den 10 mars 1994 mellan förvaltningen och AB Svenska Bostäder. Vid detta möte hade förvaltningen varit företrädd av L.K. och hans närmaste chef, L.I. Att L.K:s föreläggande inte stämde överens med överenskommelsen framgår av minnesanteckningar från mötet, som L.I. i efterhand skrev ut och skickade till Svenska Bostäders företrädare i syfte att på ett diskret sätt lägga saken till rätta.

Staden vill vidare peka på att L.K. ändrade i en beställning av rapport från FOA. Rapporten skulle enligt U.L:s beställning ha rubriken "Bedömning av hälsofarlighet av n-butanol och 2-etylhexanol i bostäder, skolor och daghem". Genom en åtgärd av L.K. kom rubriken i stället att lyda "Bedömning av hälsofarlighet hos organiska ämnen i inomhusluften - Enskedeskolan, n-butanol och 2-Etylhexanol". En försvårande omständighet i detta fall är att L.K.s egna barn vid den här tidpunkten gick i undervisning i Enskedeskolan.

Det görs gällande att L.K. vägrat att svara på frågor om sjuka hus i vissa sammanhang. Det har varit frågor från hans chef L.I. L.K. har även i vissa sammanhang undanhållit fakta för L.I.

Staden gör vidare gällande att L.K. någon gång under år 1995 uttalat förtäckt hot mot styrelseordföranden i Familjebostäder, R.J. L.K. ringde upp R.J. och uppmanade honom i hotfulla ordalag att se till att vissa åtgärder skulle företas i kvarteret Rektangeln. L.K. hade ingen som helst anledning att ta kontakt med R.J., vilken själv inte på något sätt var direkt inkopplad på hanteringen av det aktuella ärendet.

Ett ytterligare exempel på L.K:s tjänsteutövning är hans yttrande vid ett möte den 14 augusti 1995 mellan förvaltningen och företrädare för Skolfastigheter i Stockholm AB (SISAB). L.K. uttalade därvid att SISAB:s miljöchef B.D. skulle ha varit "köpt av SISAB", underförstått att SISAB skulle ha köpt B.D. för att sopa sina miljöproblem under mattan. Vid ett möte påföljande dag gav representanter för SISAB uttryck för upprördhet över L.K:s yttrande.

Det som slutligen fick miljöförvaltningen att överväga ändringar i L.K:s tjänstgöringsförhållanden var hans yttranden i samband med information till föräldrarna vid ett möte på fritidshemmet Vargen. Fritidshemmet ligger på Mariaskolan på Södermalm. Föräldramötet ägde rum den 29 augusti 1995. L.K. uttalade då: "Jag skulle inte ha mina egna barn här, möjligen skulle jag släppa in dem för att dricka ett glas mjölk". Staden menar att ett så personligt färgat uttalande inte bör göras av en hälsoskyddsinspektör i hans myndighetsutövning. Detta gäller oavsett om förhållandena vid en slutlig bedömning betraktas som sanitär olägenhet eller ej.

Staden har försökt att i olika sammanhang komma till rätta med bristerna i L.K:s tjänsteutövning. Det har förekommit möten och genomgångar med honom på förvaltningen där det har uttalats hur han skall gå till väga i sin myndighetsutövning. Han har också i slutet av år 1990 genomgått en kompletterande utbildning vid Umeå universitet avseende miljö- och hälsoskyddsnämndens befogenheter och hälsoskyddslagstiftningen. Utbildningen vid universitetet genomgicks även av andra tjänstemän vid förvaltningen och det var således inte någon speciell insats för L.K. Han genomgick vidare en intern utbildning i slutet av år 1991. Han genomgick en kurs i miljörätt vid Uppsala universitet. Han fick också stöd i form av genomgångar av skrivelser som skulle gå ut till fastighetsägare.

Förvaltningen såg sig mot bakgrund av L.K:s tjänsteutövning nödsakad att ändra hans arbetsuppgifter. Man gjorde den bedömningen att förvaltningen annars hade kunnat hamna i en situation där berörda fastighetsägare helt skulle tappa förtroendet för myndighetsutövningen. Det var allmänt sett lättare att komma fram till resultat genom ett förtroendefullt samarbete med fastighetsägarna än med hårda förelägganden. Förvaltningen var även oroad av risken för skadeståndsskyldighet på grund av felaktig myndighetsutövning.

Förvaltningen tog kontakt med SKTF för att finna en lösning på problematiken. Staden förnekar bestämt att det funnits planer på att skilja L.K. från tjänsten mot hans vilja.

L.K. fick möjlighet att under åtta månader arbeta med ett särskilt projekt, en handbok om bra byggval. Inför hösten 1996, sedan projektet slutförts, gjordes en genomgång av lämpliga arbetsuppgifter för L.K. Det fanns då ett behov av ytterligare insatser inom området radon i fastigheter. Arbete inom det området ställer krav på teknisk kompetens, vilket L.K. har. Gränsvärdena för radon är klarare definierade i vad avser gränsvärden jämfört med sjuka hus. Syftet var också att hitta ett arbete som var klarare när det gällde gränsvärden och klarare i myndighetsutövningsrollen. Han fick ha kvar sitt tjänsterum. Det var samma arbetsledning, samma närhet till arbetskamrater. Han har fått behålla sin lön och även fått löneförhöjning. Staden tillämpar individuell lönesättning, och det förhåller sig inte så att arbete med radon är förenat med en sämre löneutveckling än vad som gäller för arbete med sjuka hus. Arbetet med radonmätning går mycket bra. Det verkar som om L.K. trivs med sina arbetsuppgifter.

SKTF har i tvisten gjort gällande att staden behandlat L.K. på ett kränkande sätt. Detta bestrids bestämt. Arbetarskyddsstyrelsen har slagit fast att kränkande särbehandling av L.K. inte har förekommit.

Justitieombudsmannen har i beslut den 20 mars 1997 anfört bl.a. följande: Utredningen ger inte stöd för något sådant antagande att L.K. av företrädare för nämnden skulle ha "belagts med munkavle" eller på annat sätt blivit utsatt för otillbörliga påtryckningar på grund av sina kontakter med massmedia. Inte heller finns anledning att anta att nämnden sökt att begränsa hans kontakter under arbetstid med massmedia utöver vad som är godtagbart.

Sammanfattningsvis gör staden gällande följande. Staden har inte ändrat L.K:s arbetsuppgifter på ett sådant sätt att detta har inneburit att han i realiteten skilts från sin anställning. Hans nya arbetsuppgifter ligger inom hans arbetsskyldighet i anställningen som hälsoskyddsinspektör. Han har de kvalifikationer som krävs för arbetet. Ändringen av innehållet i arbetsuppgifterna har inte heller genomförts i strid med god sed på arbetsmarknaden. Staden bestrider mot denna bakgrund att förändringen av L.K:s arbetsuppgifter innefattar något brott mot anställningsskyddslagen.

Staden har heller inte brutit mot kollektivavtalet genom ändringen av L.K:s arbetsuppgifter. Åtgärden har legat inom ramen för stadens rätt att leda och fördela arbetet och innebär inte att L.K. har förflyttats enligt § 6 mom. 1 andra stycket AB 95. För den händelse att domstolen skulle finna att ändringen inneburit en förflyttning görs gällande att det har förelegat sådana vägande skäl som avses i kollektivavtalsbestämmelsen. Som framgått av det anförda hade L.K. stora svårigheter att klara sin roll som tjänsteman med myndighetsutövande arbetsuppgifter. Hans överordnade har under lång tid försökt få honom att agera på ett korrekt sätt, men utan resultat. Den förflyttning som vidtagits innebär att han har fått andra arbetsuppgifter som ligger inom hans kompetensområde. Några andra förändringar i hans arbetsförhållanden har inte vidtagits.

SKTF

L.K. anställdes den 21 maj 1990 som hälsoskyddsinspektör vid Miljöförvaltningen i Stockholms stad med ansvar inom sakområdet sjuka hus. I januari 1997 förändrade staden ensidigt L.K:s arbetsuppgifter, vilket innebar dels att han fick arbetsuppgifter inom sakområdet radon, dels att han kom att ingå i en för honom ny arbetsgrupp och dels att han fick en sämre löneutveckling.

Chef för Miljöförvaltningen under de aktuella åren och fortfarande är förvaltningschefen K.J.. Chef för Hälsoskyddsavdelningen var under aktuell tid och är fortfarande avdelningsdirektören U.L. Byråchef för enheterna inre och yttre miljö vid södra byrån var till och med 1991 byråchefen N.A., under 1992 byråchefen B.E. och från och med 1993 byråchefen L.I. Vidare finns i organisationen intendenter, vilka bland annat fördelar ärenden på inspektörerna. Intendent under den här tiden var I.D. inom området sjuka hus. För området radon har inte funnits någon motsvarande intendent.

Samtliga de hälsoskyddsinspektörer som handlagt ärenden om sjuka hus, utom L.K. har arbetat även med andra ärenden, till exempel fukt, mögel och ventilation. De som arbetat med radon däremot har arbetat enbart med radonfrågor.

Vid hälsoskyddsavdelningen förekommer möten av olika slag, exempelvis s.k. arbetsplatsträffar, APT-möten, var tredje vecka där samtliga anställda vid avdelningen deltar. Enheterna för inre miljö och yttre miljö vid norra respektive södra byrån har även de möten var tredje vecka. Vid dessa möten har de inspektörer som handlägger radonfrågor möjlighet att delta men det är inte något krav på deras närvaro. För övriga handläggare är närvaron vid mötena obligatorisk. Det finns ärende- och fördelningsmöten varje vecka där samtliga inspektörer utom de som handlägger radonfrågor deltar. Det finns även en grupp för sjuka hus och en radongrupp.

Under slutet av 70-talet uppmärksammades de problem som kom att få benämningen sjuka hus. Begreppet sjuka hus kan definieras som en bostad eller en lokal där boende eller brukare får hälsobesvär, i form av ögon- näs- och halsproblem, hudirritationer, eksem, astma, huvudvärk och trötthet. Besvär på grund av sjuka hus har uppmärksammats mer i och med en snabb byggtakt i samband med ny- och ombyggnad av fastigheter och nya byggmaterial, bland annat flytspackel kombinerat med byggfukt som avger kemiska emissioner. Forskningen har ännu inte kunnat fastställa något eller några kemiska ämnen som kan vara orsaken till att människor får besvär i vissa lokaler. Erfarenhetsmässigt kan dock många problem härledas till fukt i betong, flytspackel och lim. I vissa fall har även färger visat sig orsaka problem i nybyggda lägenheter. En bidragande faktor kan vara bristande ventilation i nybyggda fastigheter.

Forskningen har inte kommit dithän att det går att fastställa gränsvärden för olika kemiska föroreningar. Ett undantag utgörs av ämnet formaldehyd, för vilket det finns gränsvärden. Allt detta innebär att de hälsoskyddsinspektörer som arbetar med frågor rörande sjuka hus har att beakta faktorer som erfarenhetsmässigt kan vara orsaken till människors besvär.

Hälsoskyddslagen har varit den lagstiftning som i huvudsak reglerat de områden som är aktuella i målet. Aktuella föreskrifter har efter bemyndigande av regeringen utfärdats i form av SOSFS 1989:45, Socialstyrelsens allmänna råd om bedömning av hälsorisker hos vissa golvmaterial. Av 18 § framgår att nämnden kan meddela förelägganden och förbud som behövs för att lagen skall efterlevas.

L.K. är utbildad byggnadsingenjör och socionom. Han har även läst miljörätt vid Uppsala universitet. Han har skrivit en uppsats om sjuka hus. Han arbetade först som byggnadsarbetare och arbetsledare i olika nybyggnadsprojekt. Sedan arbetade han som socialarbetare, barnskötare inom fritids- och barnverksamhet, behandlingsassistent vid behandlingshem för missbrukare, föreståndare inom fritidsgårdsverksamhet och skolkurator. Därefter återgick han till att arbeta som byggnadssnickare. Han utbildade sig vid journalistskola, praktiserade vid Aftonbladet och anställdes därefter vid SABO som teknisk informatör. Han arbetade då med frågor som rörde byggnadsteknik och sjuka hus.

Genom en bekant som var anställd som intendent vid Miljöförvaltningen fick L.K. kännedom om att staden skulle satsa på arbete med sjuka hus och att Miljöförvaltningen hade behov av en person med kunskap inom området. Det föranledde honom att ta kontakt med förvaltningen och att under senhösten 1989 översända sin meritförteckning till N.A.

L.K. tog i samband med anställningsförfarandet inte del av kungörelsen den 22 januari 1990, i vilken förvaltningen ledigförklarade två tjänster som hälsoskyddsinspektör på hälsoskyddsbyrå söder vid tillsynsavdelningen.

Det genomfördes en anställningsintervju i april 1990. Det framfördes därvid från förvaltningen att man önskade anställa en hälsoskyddsinspektör inom området sjuka hus. L.K. redogjorde för sin bakgrund, sina kunskaper, sitt speciella intresse för sjuka hus och de erfarenheter han hade från tidigare anställningar. Dessutom överlämnade han en av honom skriven promemoria angående flytspackel. Vid anställningsintervjun deltog på förvaltningens sida intendenten I.D. och byråchefen vid norra byrån U.P.. Vid anställningsintervjun talades det inte om att L.K. skulle utföra några andra arbetsuppgifter än dem som avsåg sjuka hus.

L.K. fick den sökta anställningen och han fick välja vilken byrå han ville börja vid. Eftersom de uppmärksammade problemen med sjuka hus handlades vid den södra byrån valde han att arbeta där. Han påbörjade sin anställning den 21 maj 1990. Det anställningsavtal som träffades innebär enligt förbundets mening att L.K:s arbetsskyldighet är begränsad till att gälla enbart inom sakområdet sjuka hus.

Någon särskild utbildning för att arbeta med sjuka hus har inte funnits i Sverige förrän år 1994, då högskolan i Umeå inrättade en sådan utbildning. L.K. har där undervisat blivande hälsoskyddsinspektörer från hela landet.

L.K. kom att arbeta uteslutande med frågor och ärenden rörande sjuka hus. De övriga hälsoskyddsinspektörerna handlade sådana ärenden i mycket begränsad omfattning. L.K. var den ende inspektören som hade kunskap om byggande och byggnadsteknik. När han anställdes övertog han I.D:s ärenden.

Handläggningen av ärenden rörande sjuka hus kan beskrivas på följande sätt. Någon utomstående kontaktar förvaltningen och framför klagomål över hälsobesvär som vederbörande relaterar till en lokal, vanligen bostaden eller arbetsplatsen. Anmälaren uppmanas då att kontakta fastighetsägaren och påtala problemet för att få det åtgärdat. Om detta inte skulle leda till något resultat för den klagande, kan vederbörande återkomma till Miljöförvaltningen. I så fall genomförs en enklare telefonintervju kring fastigheten och hälsoproblemen. Därefter kan det följa en inspektion av lägenheten eller lokalen. Därefter konstateras huruvida det föreligger en sanitär olägenhet. Om så är fallet tillskrivs fastighetsägaren, som uppmanas att komma in med ett åtgärdsförslag och en tidsplan för åtgärderna. Förvaltningen lämnar inga egna förslag till lösning av problemen, men exempel på möjliga lösningar kan omnämnas. Om fastighetsägaren inte reagerar, skrivs påminnelser. Om fastighetsägaren därefter inte vidtar någon åtgärd, kan det bli aktuellt med ett föreläggande. Förelägganden beslutas av Miljö- och hälsoskyddsnämnden, dvs. den politiska instansen, efter föredragning av hälsoskyddsavdelningen.

Vanligen initieras ett ärende genom en anmälan utifrån på det sätt som beskrivits, men tjänstemännen vid förvaltningen kan även agera på eget initiativ när det finns skäl för det.

Inom förvaltningen saknas riktlinjer för inspektörerna om vilken policy som förvaltningen skall ha gentemot fastighetsägare.

L.K. har under den tid han arbetat med sjuka hus handlagt nästan alla dylika ärenden som handlagts vid förvaltningen. I november 1990 hade han 30 av 33 sådana ärenden och i november 1991 hade han 49 av 58 ärenden. Därefter har han haft över 200 sådana ärenden per år. Vissa ärenden har L.K. på grund av den höga arbetsbelastningen lämnat över till andra handläggare sedan han gjort inledande mätningar. Det finns inget uttalat om att övriga inspektörer inte skulle få handlägga ärenden rörande sjuka hus.

Inledningsvis fanns en grupp för sjuka hus bestående av en del chefspersoner och stadsläkaren. Gruppen avvecklades och ersattes år 1994 eller 1995 av en grupp bestående av de handläggare som handlade sjuka hus. Den senare gruppen kom att bestå av fem till sex personer. Syftet med gruppen var att den skulle utarbeta en policy för arbetet. Gruppen träffades någon gång i månaden och gör så alltjämt. I övrigt har gruppen en arbetsmässig och social gemenskap genom det dagliga arbetet.

Den grupp som arbetar med radonfrågor kallas radongruppen och består av fyra personer vid södra byrån och två konsulter. Gruppen har möte var fjortonde dag. Dessa personer har arbetsmässiga och sociala kontakter i stort sett varje dag.

För radon finns fastställda värden, vilka inte får överskridas. 400 Bq/m3 är att betrakta som sanitär olägenhet. Radon kan leda till lungcancer. Miljöförvaltningen erbjuder ägarna kontroll av radonhalten i fastigheter. Inspektörerna gör hembesök i fastigheter där för höga värden konstaterats. Efter inspektion ger de förslag på åtgärder till fastighetsägaren. Arbetet i radongruppen är jämfört med arbetet med sjuka hus mera rutinartat. I praktiken förekommer ingen myndighetsutövning. Arbetet består mer i att ge service till villa- och radhusägare. Arbetet med sjuka hus är alltså mer kvalificerat. Inspektören måste där använda sin tysta kunskap inom ett brett område avseende byggnadsteknik, byggnadsmaterial, olika kemikalier och hur dessa faktorer samverkar. Arbetet med sjuka hus innefattar myndighetsutövning gentemot bostadsbolagen. Löneläget är högre för de tjänstemän som arbetar med sjuka hus än för dem som arbetar med radon.

Sammanfattningsvis har förändringen för L.K. inneburit att han fått helt förändrade arbetsuppgifter, att han fått lämna sin tidigare gemenskap och att han fått en sämre löneutveckling.

Förbundet bestrider stadens påståenden om brister i L.K:s tjänsteutövning.

Den 17 juni 1991 skrev L.K. till den interna gruppen för sjuka hus med anledning av den oklarhet som rådde på vilket sätt ärenden rörande sjuka hus skulle handläggas.

År 1991 framkom vid inspektioner av lägenheter och lokaler i området Dalen (Enskededalen) att dessa trots tidigare sanering var i behov av ytterligare åtgärder. Med anledning av detta tillskrev L.K. fastighetsägaren, Svenska Bostäder för att han ville ha vissa protokoll och en del andra dokument från vissa daghem inom området, vidare ställde han vissa frågor rörande saneringsåtgärder, han gjorde inspektion i fyra sedan tidigare sanerade daghem och han begärde att Svenska Bostäder skulle besvara frågorna skriftligen. Två veckor senare kallades L.K. till U.L. som meddelande att L.K. inte skulle skriva några ytterligare brev till Svenska Bostäder, att han skulle "glömma Dalen" samt att alla handlingar som rörde detta skulle lämnas till byråchefen. L.K. fråntogs handläggningen av fastigheter i Dalen och han fick inte något besked om på vilket sätt han skulle ha agerat felaktigt. Ärendet övertogs av en kollega. Det visade sig senare att de bedömningar L.K. gjort var riktiga.

Staden har gjort gällande att L.K. har handlagt ärendet Dalen utan att ha befogenhet till detta. Detta bestrids. Ärendet Dalen handlades innan L.K. anställdes av I.D. Ärendet har övertagits av L.K. vilket framgår av den ärendelista som I.D. har upprättat. Han har handlagt ärendet till dess att han fråntogs det under år 1991 och det har aldrig tidigare framförts någon erinran mot att han handlagt ärendet.

Efter händelsen med Dalen fråntogs L.K. rätten att på eget ansvar utforma brev och skrivelser. Det innebar i praktiken att hans chef, vilken då var B.E. och senare L.I. kontrollerade alla brev och skrivelser innan de avsändes. Trots detta har L.K. vid ett flertal tillfällen kallats till U.L:s tjänsterum för att få anmärkningar och tillrättavisningar rörande brev och skrivelser. Dessa brev har då inte bara lästs av L.I. utan denne har också haft synpunkter på en del av breven och bett L.K. ändra dem. Trots L.I:s kontroll har L.K. fått anmärkningar för brevens och skrivelsernas utformning när fastighetsbolagens företrädare hört av sig till ledningen, dvs. antingen K.J. eller U.L.

Under år 1992 hade L.K. ett mycket väl fungerande samarbete med B.E. som då var byråchef. Det finns inga anmärkningar mot L.K. som avser den perioden.

Nästa punkt där det riktats kritik mot L.K. avser lägenheten på Skarpnäcks allé. Som SKTF uppfattat det påstår staden att L.K. medvetet skulle ha lämnat oriktiga uppgifter i ett förslag till tjänsteutlåtande. L.K. hade efter anmälan från en lägenhetsinnehavare gjort flera inspektioner i lägenheten. Han fann sedermera stickande lukt under golvmattan. Ett förslag till tjänsteutlåtande av den 30 december 1992 föredrogs för U.L. och juristen M.L. Det är riktigt att utlåtandet inte upptar lukter i inomhusluften. Däremot kan man se i dagboksanteckningarna att L.K. funnit stickande lukt under golvmattan. Efter föredragningen ansåg U.L. och M.L. att det som anförts inte räckte för en bedömning att det var fråga om en sanitär olägenhet. Man beslöt dock att ärendet inte skulle avskrivas, utan att det skulle fortsätta att handläggas. Vid den fortsatta handläggningen av ärendet försökte L.K. utreda vad det kunde innebära att det varit en stickande lukt under golvmattan. Han studerade SOSFS 1989:45 och en rapport från Statens Provningsanstalt. Detta ledde till att han kom fram till att de stickande lukterna skulle beaktas, varvid han skrev ett nytt förslag till tjänsteutlåtande vilket daterades den 14 maj 1993. I detta förslag angav han det som han skrivit i sina dagboksanteckningar, nämligen att det förekom stickande lukt under en golvmatta. L.K. hade inte tidigare haft kännedom om betydelsen av en stickande lukt under golvmatta.

Det aktuella ärendet rörande Skarpnäcks allé föredrogs aldrig inför nämnden utan avskrevs sedermera utan åtgärd. Det bestrids att L.K. gjort en felaktig bedömning i ärendet. Man kan konstatera att det faktiskt var fråga om en sanitär olägenhet i lägenheten på Skarpnäcks allé. Sammanfattningsvis har L.K. när det gäller detta ärende varken brustit i saklighet och opartiskhet eller gjort en felaktig bedömning.

Staden har gjort gällande att L.K. på eget initiativ tagit upp ärenden angående Enskedeskolan (mars 1993) och servicehuset Tanto (år 1995) samt att detta agerande skulle ha varit felaktigt. L.K. har varit anställd för att handlägga ärenden rörande sjuka hus. Hans geografiska område har varit södra Stockholm. Dessa båda fastigheter och även Dalen är belägna inom hans område. Enligt reglerna i hälsoskyddslagen behöver det inte föreligga en anmälan för att en handläggare skall ta upp ett ärende. Det har heller aldrig sagts till inspektörerna att de inte får ta egna initiativ.

Handläggningen av Enskedeskolan påbörjades under år 1992 efter samråd med den dåvarande chefen B.E. Ärendet diariefördes först år 1993. Ärendet har handlagts under hela tiden utan att det har riktats någon anmärkning mot detta.

Ärendet rörande servicehuset Tanto har initierats genom Sankt Erikshälsan som gjort undersökningar och sedan kontaktat L.K.. L.K. har därefter vid ett tillfälle besökt fastigheten tillsammans med personer från Sankt Erikshälsan. Inte heller här har staden tidigare påstått att L.K. inte skulle ha haft rätt att handlägga ärendet.

Nästa punkt under vilken kritik har framförts kan hänföras till november 1993 och avser en inspektion i en lägenhet i kvarteret Rektangeln vid köpcentret Ringen på Söder i Stockholm. Kritiken avser att L.K. har låtit sig bli fotograferad av tidningen Södermalm i samband med att han utförde en mätning. Bakgrunden var följande. Under hösten 1993 hade det inkommit klagomål om hälsoproblem. Enligt uppgift var problemen redan kända av fastighetsägaren Familjebostäder som själv hade genomfört mätningar. Genom mätningar och undersökningar som L.K. utförde kunde problemen relateras till golvmaterialen. Familjebostäder hade utfört ammoniakmätningar i området. Hyresgästen hade sedan informerats om att låga värden uppmätts under golvmattan. Senare sades det från Familjebostäders sida att man uppmätt värdet noll, men man kunde inte redovisa några mätresultat. Den person som utfört mätningarna kunde inte påminna sig mätresultaten, varför L.K. lovade hyresgästen att utföra nya mätningar. När L.K. kom till lägenheten hade hyresgästen utan hans vetskap kontaktat tidningen Södermalm, som fanns representerad av en journalist och en fotograf. Vid mätning med direktvisande instrument framkom värden vilka var de högsta som uppmätts i hela kvarteret. L.K. lät sig fotograferas. Han har inte uttalat sig i tidningen. Han ansåg inte att det fanns något att dölja.

Det bestrids att L.K. har uttalat något förtäckt hot mot styrelseordföranden i Familjebostäder, R.J.. I likhet med L.K. är R.J. byggnadssnickare. L.K. ringde vid ett tillfälle till honom eftersom han ville tala med någon om kvarteret Rektangeln. Han hade hört att R.J. skulle vara en bra person att tala med. Några hotelser uttalades inte vid samtalet.

Påståendena om att L.K. har avvisat nya metoder för sanering av bostäder (buffertspärrmetoden och strippade golv) torde avse perioden 1993-1994. Ingen av de två metoderna var vid den aktuella tidpunkten så väl beprövade att man visste att de fungerade. Det förnekas att L.K. kategoriskt avvisat metoderna. Däremot har han påtalat att det ur hälsosynpunkt inte är lämpligt att utsätta hyresgäster med hälsoproblem för obeprövade saneringsmetoder. Miljöförvaltningen var inledningsvis positiv till att de nya metoderna utprovades. Efter kontakter med företrädare för golvbranschen ville förvaltningen begränsa utprovningen till tre lägenheter, i övrigt skulle man använda sig av sedvanliga metoder för sanering. Det är inget som L.K. står bakom, utan det är förvaltningens beslut. Förvaltningen har senare beslutat att inte rekommendera buffertspärrmetoden. L.K. har alltså inte brustit i saklighet och opartiskhet i sin myndighetsutövning i sin kontakt med fastighetsägarna i dessa frågor.

Staden påstår vidare att L.K. har slarvat med tjänsteanteckningar och rapporter. Kritiken hänförs till ett möte den 12 januari 1994. Det bestrids att L.K. hanterat ärenden eller fört dagboksanteckningar på ett felaktigt eller på ett i förhållande till övriga inspektörer avvikande sätt. Det har allmänt sett inom förvaltningen saknats föreskrifter och policy avseende inspektörernas arbetsmetoder. Det har varit oklart i vilka avseenden de får vidta åtgärder på egen hand och i vilka avseenden en fråga först skall behandlas i någon grupp. Hans brev och skrivelser har förhandsgranskats innan de sänts ut.

Bakgrunden till L.K:s skrivelse den 30 mars 1994 till företrädare för Svenska Bostäder var följande. Miljöförvaltningen hade fått ett flertal klagomål från boende med hälsobesvär i ett radhusområde på Riksrådsvägen i Bagarmossen som ägdes av Svenska Bostäder. Man hade konstaterat sanitär olägenhet och två fastigheter hade åtgärdades. Fler klagomål inkom, varför ett möte hölls den 10 mars 1994 mellan förvaltningen och Svenska Bostäder. L.I. och L.K. deltog. Mötet sammanfattades av L.K. som ett par veckor senare skickade ett brev till Svenska Bostäder sedan detta i vanlig ordning godkänts av L.I. Det finns i denna del ingen grund för kritik mot L.K..

Under hösten 1994 fick L.K. höra att man vid förvaltningen var missnöjd med hans arbete. Han försökte på bästa sätt att sköta sitt arbete men det fanns ändå alltid något att anmärka på i det arbete han utförde.

Bakgrunden till den händelse rörande en rapport från FOA som staden berört var följande. Vid mätningar och analys av inomhusluften i Enskedeskolan framkom att n-butanol och 2-etylhexanol förekom i en del klassrum där lärare och elever hade anfört att de fått hälsoproblem. Mätresultaten skickades av U.L. till FOA efter förslag av L.K.. FOA ombads att göra en bedömning om förekommande halter av dessa två ämnen kunde förorsaka hälsobesvär. Det var ett konsultuppdrag och det skulle kosta 5 000 kr. Uppdraget angavs gälla "Bedömning av hälsofarlighet av n-butanol och 2-etylhexanol i bostäder, skolor och daghem". Uppdraget var slutfört i december 1994, då ett utkast till rapport tillställdes förvaltningen. I rubriken angavs därvid "Bedömning av hälsofarligheten hos organiska ämnen som avges från plastmattor, n-butanol och 2-etylhexanol". Eftersom det inte förekom några plastmattor i de klassrum där mätningarna hade utförts, ringde L.K. till FOA och påtalade missödet. Rubriken ändrades på förslag av L.K. till den som tidigare angivits av staden. L.K. hade vid telefonsamtalet inte tillgång till förvaltningens beställningsbrev och han kände inte till den exakta rubriken. Det är enbart rubriken som har ändrats, och det skedde på grund av ett missförstånd. Rubriken rättades slutligen till den som angavs i den ursprungliga beställningen. Det inträffade har inte förorsakat någon skada.

Det påstås att L.K. undanhållit fakta för L.I. i januari 1995. L.K. skulle ha fått i uppdrag att kopiera vissa handlingar. SKTF förstår inte denna kritik. Sedan finns det ett påstående om att L.K. skulle ha vägrat att svara på frågor om sjuka hus. Vilken period som avses är okänt. Det har påståtts att L.K. skulle ha uttalat att han inte hade förtroende för sina chefer och att han vid ett tillfälle uppgivit att han hade andra kanaler för att få fram sina ståndpunkter. L.K. förnekar att han vägrat svara på frågor om sjuka hus. Däremot kan det vara så att han har uttalat att vissa chefer inte har tagit del av forskning kring sjukahusfrågor. Vidare kan han ha uttryckt att han deltar i den allmänna debatten som privatperson i frågor om sjuka hus där han har skrivit artiklar. Vidare kan han ha menat att han genom samarbete med en person som heter J.A. har kunnat få igenom åtgärder som inte skulle ha genomförts om förslagen kommit direkt från honom själv.

Beträffande L.K:s yttranden vid ett möte med SISAB den 14 augusti 1995 vill SKTF anföra följande. Vid mötet, som gällde Enskedeskolan, framkom att B.D. hade ändrat uppfattning i en viss fråga sedan han övergått från att vara fristående konsult till att vara miljöchef för SISAB. L.K. yttrade inte att B.D. var köpt. Vad han däremot påpekade var att B.D. tydligen hade ändrat uppfattning, och detta kan eventuellt ha tolkats av någon som att han insinuerade att B.D. varit köpt.

Staden har gjort gällande att L.K. inte agerat sakligt och opartiskt i samband med information till föräldrar vid ett möte på fritidshemmet Vargen den 29 augusti 1995. På mötet fick han en direkt fråga om han skulle släppa in sina egna barn där. L.K. svarade då att han inte skulle ha gjort det utom möjligen för att dricka ett glas mjölk. Till saken hör att L.K. själv fick ögon- och hudbesvär redan efter 20 minuters vistelse i lokalen. Uttalandet skall även ses mot bakgrund av att lokalen faktiskt var att anse som en sanitär olägenhet. L.K. har alltså inte agerat osakligt i detta ärende.

Efter händelsen med fritidshemmet Vargen kontaktades SKTF, för att någon åtgärd skulle vidtas emot L.K.. L.K. fråntogs sina arbetsuppgifter med sjuka hus. Under perioden t.o.m. den 1 oktober 1996 arbetade L.K. med att skriva en handbok med titeln "Bra byggval". Han beordrades sedan att fr.o.m. den 7 januari 1997 arbeta inom sakområdet radon. Han arbetar alltjämt som hälsoskyddsinspektör inom sakområdet radon.

L.K. har utfört sina arbetsuppgifter i enlighet med vad som ankommit på honom i hans egenskap av offentlig tjänsteman och i enlighet med gällande författningar och föreskrifter. De klagomål som framförts synes härröra från bostadsbolagen och kan hänföras till att L.K. utfört sitt arbete på ett riktigt men för bostadsbolagen besvärande sätt. De åtgärder som L.K. föreslagit har varit nödvändiga, men kostsamma. Enligt SKTF:s mening kan stadens behandling av L.K. med omotiverad kritik och allmänt negativ inställning, inte uppfattas på annat sätt än som kränkande och osaklig.

Grunderna för SKTF:s talan kan sammanfattas enligt följande.

L.K. har anställts som hälsoskyddsinspektör för att arbeta inom området sjuka hus. Staden har ensidigt och osakligt ändrat hans arbetsuppgifter och hans arbetsförhållanden på ett sådant sätt att det inneburit att han i realiteten skilts ifrån sin anställning. Detta skiljande från anställningen skall enligt 35 § anställningsskyddslagen förklaras ogiltigt och L.K. skall enligt 38 § samma lag tilldömas allmänt skadestånd.

I andra hand gör SKTF gällande att staden stadigvarande har förflyttat L.K. mot hans vilja utan att det har förelegat vägande skäl. Åtgärden strider alltså mot kollektivavtalsbestämmelsen. L.K. och SKTF är därför berättigade till allmänt skadestånd.

Domskäl

L.K. anställdes den 21 maj 1990 vid Stockholms miljö- och hälsoskyddsförvaltning som hälsoskyddsinspektör. Hans arbetsuppgifter kom att i det närmaste uteslutande avse tillsynsärenden avseende s.k. sjuka hus. Med verkan fr.o.m. den 7 januari 1997 ändrade staden hans arbetsuppgifter till att i stället avse tillsynsärenden avseende radon i bostäder.

SKTF har i målet i första hand gjort gällande att beslutet om förändring av L.K:s arbetsuppgifter är att anse som ett skiljande från tjänsten och har yrkat att åtgärden skall förklaras ogiltig. I andra hand har SKTF menat att åtgärden utgjort en förflyttning som företagits utan vägande skäl och därför grundar skyldighet för staden att utge allmänt skadestånd för åsidosättande av bestämmelsen i § 6 mom. 1 andra stycket AB 95. Staden har bestritt SKTF:s samtliga yrkanden.

Vid huvudförhandlingen har på SKTF:s begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med L.K. samt vittnesförhör med JA. R.C. H.B. D-P.R. K.S. B.E. och P-O.P. På stadens begäran har vittnesförhör hållits med U.P., N.A., R.J., L.I. och U.L. Parterna har även åberopat omfattande skriftlig bevisning.

I målet är i första hand tvistigt huruvida stadens åtgärd inneburit att L.K. skilts från anställningen. Domstolen går nu in på den frågan.

Innebär stadens åtgärd att L.K. har skilts från anställningen?

Vad saken gäller i denna del är huruvida stadens beslut att tilldela L.K. nya arbetsuppgifter i form av tillsynsärenden avseende radon i bostäder innebär att staden har skilt honom från den anställning som han hade. Avgörande för denna fråga är om de nya arbetsuppgifterna omfattas av L.K.s arbetsskyldighet eller inte. Bedömningen av frågan om arbetsuppgifterna omfattas av arbetstagarens arbetsskyldighet får göras på grundval främst av den berörde arbetstagarens enskilda anställningsavtal och tillämpligt kollektivavtal. Arbetsdomstolen har i tvister av detta slag vid åtskilliga tillfällen uttalat att det som en allmän princip gäller att en av kollektivavtal bunden arbetstagare är skyldig att på avtalets villkor utföra allt sådant arbete för arbetsgivarens räkning som efter ett praktiskt bedömande står i naturligt samband med den centrala verksamhet på vilken avtalet först och främst syftar, dock under förutsättning att arbetet faller inom vederbörande arbetstagares yrkeskvalifikationer (den s.k. 29/29-principen, benämnd efter domen 1929 nr 29).

Den i detta fall tillämpliga kollektivavtalsbestämmelsen, § 6 AB 95, innebär att arbetstagaren har att utföra de arbetsuppgifter som framgår av det för arbetstagaren gällande anställningsavtalet och de åligganden i övrigt som är förenade med anställningen. Arbetsdomstolen har i flera tidigare fall konstaterat att denna bestämmelse är så allmänt hållen att den inte i sig ger någon ledning för prövningen av arbetsskyldighetens omfattning i ett enskilt fall. Bestämmelsen kan dock uppfattas så att den stryker under betydelsen av det enskilda anställningsavtalet i arbetsskyldighetsfrågor (se till det anförda bl.a. domarna 1980 nr 51, 1983 nr 174 och 1995 nr 101).

SKFT har i målet gjort gällande att L.K. anställdes för att uteslutande handlägga ärenden rörande sjuka hus.

Staden har invänt att L.K. anställdes som hälsoskyddsinspektör och att handläggningen av såväl ärenden avseende sjuka hus som ärenden avseende radon i bostäder är sådana arbetsuppgifter som normalt faller inom ramen för en sådan anställning.

Staden har åberopat ett skriftligt anställningsbevis den 21 maj 1990, enligt vilket L.K. fr.o.m. samma dag är anställd tills vidare som hälsoskyddsinspektör. Anställningsbeviset innehåller inte något som tyder på en speciell begränsning av arbetsskyldigheten. Vidare har staden åberopat en kungörelse den 22 januari 1990 genom vilken förvaltningen ledigförklarade två tjänster som hälsoskyddsinspektör och i vilken arbetsuppgifterna angavs gälla bl.a. att utöva tillsyn enligt gällande lagstiftning, vilket innebär bl.a. besiktningar och tekniska mätningar, att upprätta skrivelser och förslag till tjänsteutlåtanden, att följa upp och kontrollera att nämndens beslut efterlevs, samt att medverka i olika projekt och kampanjgrupper. I kungörelsen anges därvid även att inspektören har ett första- och andrahandsansvar för ett eller flera ämnesområden.

L.K. har inför domstolen anfört bl.a. följande. Han hade inte tagit del av stadens kungörelse avseende den tjänst han sedermera kom att få. Anledningen till att han kontaktade staden och sände in uppgifter om sina meriter var att han av en bekant fått kännedom om att förvaltningen hade behov av en person med kompetens inom området sjuka hus. Vid en anställningsintervju klargjordes för honom att förvaltningen hade behov av en person med hans kompetens och han uppfattade det som ett löfte att han enbart skulle arbeta med frågor avseende sjuka hus.

Vid anställningsintervjun deltog på arbetsgivarsidan bl.a. U.P., som har uppgett i huvudsak följande. L.K. berättade vid intervjun om sin bakgrund. Bedömningen gjordes att det fanns behov av hans kompetens. Avsikten med anställningen var att det skulle vara en ordinär tjänst som hälsoskyddsinspektör. Den skulle inte vara begränsad till något särskilt arbetsområde. Vid förvaltningen förekommer inte några anställningar som inspektör där arbetsuppgifterna har begränsats till något visst arbetsområde. Vid anställningsintervjun förekom ingenting som avvek från de vanliga rutinerna. Om L.K. skulle ha fått ett löfte om att få arbeta enbart med sjuka hus, skulle hon med säkerhet ha kommit ihåg det.

Det finns enligt Arbetsdomstolens mening inte anledning att betvivla att L.K. vid anställningstillfället utgick från att han i sin anställning som hälsoskyddsinspektör främst skulle syssla med ärenden rörande sjuka hus. Utredningen får också anses visa att förvaltningen för sin del såg saken så att L.K. rekryterades med den allmänna tjänstgöringsskyldighet som ansågs gälla för en hälsoskyddsinspektör. Det avgörande för domstolens bedömning måste under sådana förhållanden vara att det i målet inte har framkommit att det vid anställningstillfället förekom något som L.K. har haft anledning att uppfatta så att det kom till stånd en rättsligt bindande begränsning av innehållet i hans tjänst som hälsoskyddsinspektör. Att L.K. under en följd av år huvudsakligen handlagt ärenden rörande sjuka hus kan enligt Arbetsdomstolens mening inte föranleda någon annan bedömning i frågan om omfattningen av hans arbetsskyldighet. Till det anförda skall läggas att de nya arbetsuppgifter som staden tilldelat L.K. och som gäller förekomst av radon i bostäder ostridigt ligger inom området för hans personliga kvalifikationer.

Slutsatsen av det anförda blir att L.K. har anställts som hälsoskyddsinspektör vid förvaltningen med arbetsskyldighet även i fråga om ärenden rörande radon i bostäder. Den förändring av L.K:s arbetsuppgifter som gjorts innebär alltså inte att staden har skilt honom från den anställning han hade. SKTF:s yrkanden om ogiltigförklaring av stadens åtgärd och om skadestånd för åsidosättande av anställningsskyddslagen kan därmed inte bifallas.

Med detta ställningstagande har Arbetsdomstolen att övergå till SKTF:s andrahandsyrkande, som bygger på uppfattningen att förändringen av L.K:s arbetsuppgifter har innefattat ett brott mot det mellan parterna gällande kollektivavtalet. Det finns därvid anledning att först behandla den i målet tvistiga frågan huruvida den av SKTF åberopade kollektivavtalsbestämmelsen över huvud taget är tillämplig i den i målet aktuella situationen.

Har förändringen av L.K:s arbetsuppgifter inneburit en sådan förflyttning som avses i kollektivavtalet ?

Enligt § 6 mom. 1 andra stycket AB 95 gäller att en stadigvarande förflyttning av en arbetstagare mot dennes önskan förutsätter att det föreligger vägande skäl för att förflytta arbetstagaren. Mellan parterna är i första hand tvistigt huruvida förändringen av L.K:s arbetsuppgifter har inneburit en sådan "förflyttning" som avses med kollektivavtalsbestämmelsen.

SKTF har gjort gällande att förändringen av L.K:s arbetsuppgifter har inneburit en sådan förflyttning som avses i avtalsbestämmelsen och att det därför har krävts vägande skäl för att på sätt som skett genomföra förändringen mot L.K:s vilja. SKTF har i anslutning härtill anfört att förändringen av arbetsuppgifterna var väsentlig, att den medförde att L.K. kom att tillhöra en åtminstone delvis annan arbetsgemenskap samt att den på sikt kommer att leda till en sämre löneutveckling.

Staden har invänt att förändringen av L.K:s arbetsförhållanden inte kan beskrivas som en förflyttning i avtalets mening eftersom förändringen har gällt enbart arbetsuppgifterna. Staden har därvid anfört att L.K. alltjämt är anställd som hälsoskyddsinspektör, att han har kvar samma tjänsterum som tidigare, att han har samma sociala gemenskap som tidigare samt att förändringen som sådan inte har föranlett någon förändring i hans lönesättning.

Av utredningen framgår följande rörande den praktiska innebörden av förändringen av L.K:s arbetsförhållanden. Från och med januari 1997 har L.K. arbetat enbart med tillsynsärenden avseende radon i bostäder. Han har tidigare inte alls arbetat med denna typ av ärenden. Det har inte förekommit någon rumslig förflyttning. Han har arbetat kvar i samma lokal och han har även fått behålla sitt tjänsterum. Han har haft samma chefer som tidigare. Ändringen av arbetsuppgifterna har inneburit att arbetsgemenskapen kommit att ändras från att gälla de fem - sex personer som ingick i gruppen för sjuka hus till att gälla de fyra personer som ingår i radongruppen. L.K. har, frånsett en viss senare löneförhöjning, i princip samma lön som han hade innan han fick ändrade arbetsuppgifter. Staden tillämpar individuell lönesättning.

Arbetsdomstolen kan konstatera att det i målet inte har förts in någon bevisning rörande den närmare innebörden av kollektivavtalsbestämmelsen. Domstolens bedömning måste därför i första hand ta sin utgångspunkt i avtalets ordalydelse och vad som enligt ett naturligt betraktelsesätt kan antas ha varit avsikten med denna. Det kan då anmärkas att ordet förflyttning visserligen läst helt för sig kan ge intrycket att bestämmelsen syftar på förändringar i geografiskt eller i varje fall organisatoriskt avseende. Det måste emellertid beaktas att den nu aktuella bestämmelsen har sin plats i en avtalsbestämmelse som i första stycket behandlar arbetstagarens allmänna åligganden och skyldigheter att utföra arbetsuppgifter, tillfälligtvis även andra arbetstagares arbetsuppgifter. Det ligger mot den bakgrunden nära till hands att läsa bestämmelsen i andra stycket så att den skall kunna tillämpas även i situationer där det är fråga om stadigvarande förändringar i arbetsuppgifterna, dvs. vad som enligt vanligt språkbruk på arbetsmarknaden benämns omplaceringar. Det kan tilläggas att avtalsbestämmelsen i tidigare tvister rörande närliggande fall synes ha tillämpats av parterna på det antydda sättet (se domarna 1995 nr 101 och 102, jfr även 1995 nr 2 ).

För tydlighetens skull bör tilläggas att det anförda inte innebär att avtalsbestämmelsen skulle vara tillämplig även på mindre förändringar av arbetsuppgifterna. Arbetsdomstolen har emellertid inte anledning att i detta mål gå närmare in på gränsdragningen. Den förändring som har skett i fråga om L.K:s arbetsuppgifter var ju total på det sättet att han fick helt nya uppgifter.

På grund av det anförda anser domstolen att övervägande skäl talar för att förändringen av L.K:s arbetsförhållanden har inneburit en sådan förflyttning som avses i kollektivavtalsbestämmelsen.

Har det förelegat vägande skäl för förändringen av L.K:s arbetsuppgifter?

Innebörden av den aktuella kollektivavtalsbestämmelsen och motsvarande likalydande bestämmelse på annat område har berörts av Arbetsdomstolen i allmänna uttalanden i tidigare avgöranden (se domarna 1987 nr 18 och 1991 nr 72). Domstolen har då framhållit bl.a. följande. Bestämmelsen ger uttryck för att en avvägning skall göras mellan arbetsgivarens intresse att inom ramen för sin arbetsledningsrätt organisera arbetskraften på ett för honom lämpligt sätt och arbetstagarnas intresse av att inte behöva flyttas mot sin vilja. Föreskriften får anses ställa upp ett krav på att de skäl som ligger till grund för en förflyttning är godtagbara i sammanhanget. Den bygger också på uppfattningen att en förflyttning mot arbetstagarens vilja är en ingripande åtgärd. Det måste därför krävas att arbetsgivaren i första hand försöker uppnå sitt syfte med mindre ingripande åtgärder än en förflyttning.

Stadens inställning i målet kan översiktligt beskrivas på följande sätt. L.K. har brustit i sin myndighetsutövande roll. Han har brustit i saklighet och opartiskhet och har uppträtt mer som en företrädare för de klagande än som en tjänsteman hos myndigheten. Bristerna i L.K:s arbetssätt visade sig ganska snart efter det att han anställts och han tillrättavisades vid ett flertal tillfällen utan att någon förbättring kom till stånd.

SKTF har anfört i huvudsak följande. L.K. har inte brustit i saklighet och opartiskhet. Eventuella felaktigheter i hans tjänstgöring kan helt hänföras till brister i arbetsledningen. L.K. hade stora kunskaper om sjuka hus och ett starkt intresse för uppgiften att komma till rätta med sanitära olägenheter på detta område. Hans konsekventa hållning har tydligen lett till att fastighetsbolagen har kommit att betrakta honom som en obekväm person. Det torde i stor utsträckning vara kritik från dessa fastighetsbolag som i realiteten har föranlett att han har fått nya arbetsuppgifter.

I målet har från stadens sida anförts ett flertal exempel på händelser som enligt stadens mening utvisar att L.K. har brustit i sin roll som opartisk tjänsteman. De händelser som avses har inträffat under så gott som hela den i målet aktuella tiden, dvs. från år 1992 fram till dess L.K. i september 1995 (då ännu ej permanent) omplacerades till andra arbetsuppgifter än sådana som avsåg sjuka hus. Arbetsdomstolen skall i det följande behandla dessa händelser.

Förslag till tjänsteutlåtanden avseende Skarpnäcks allé

I L.K:s arbetsuppgifter ingick att utforma förslag till tjänsteutlåtanden från förvaltningen i ärenden rörande sanitär olägenhet. Förvaltningens tjänsteutlåtanden ligger till grund för de beslut om t.ex. vitesföreläggande som kan fattas av kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd.

I ett av L.K. utformat förslag till tjänsteutlåtande den 30 november 1992 avseende en lägenhet på Skarpnäcks allé föreslogs ett vitesföreläggande för fastighetsägaren med hänsyn till att det var fråga om en sanitär olägenhet. I motiveringen till utlåtandet angavs att vissa lukter konstaterats. I ett nytt förslag till utlåtande i samma ärende den 30 december 1992 anges att förvaltningen vid inspektioner den 14 januari och 28 december 1992 inte hade kunnat konstatera några lukter. I ett tredje förslag till utlåtande den 14 maj 1993 angav L.K. att miljöförvaltningen vid inspektioner den 14 januari och den 28 december 1992 hade konstaterat en instängd lukt och att en stickande lukt samt ammoniakavgång hade uppmätts till 2 ppm under golvmatta.

Staden har gjort gällande att L.K. genom ändringarna manipulerade innehållet i förslaget till tjänsteutlåtande. SKTF har bestritt att L.K. har handlat felaktigt.

Chefen för hälsoskyddsavdelningen U.L. har inför domstolen berättat följande. Hon tog del av förslaget till utlåtande av den 30 december 1992, varvid man gjorde den bedömningen att utredningen inte räckte till för ett vitesföreläggande. Ytterligare utredning skulle företas. Hon mottog senare under våren i sin postkorg förslaget av den 14 maj 1993 och noterade då skillnaden, dvs. att lukter konstaterats. Hon kunde inte förstå skillnaden eftersom det inte hade gjorts någon ny inspektion efter det tidigare förslaget till utlåtande.

L.K. har berättat bl.a. följande. Det första utkastet visade han för förvaltningens jurist, som ansåg att man skulle stryka vad som angavs om lukter. När sedan det andra utkastet hade föredragits för U.L. och utredningen skulle kompletteras fann han bland inspektionsanteckningarna att det faktiskt hade konstaterats lukter, varför han i det tredje förslaget skrev detta. Han har alltså inte på något sätt manipulerat innehållet i utlåtandet.

Enligt Arbetsdomstolens mening ger utredningen inte något belägg för att L.K. medvetet har agerat osakligt i det aktuella ärendet. Däremot förefaller det egendomligt att han i det andra förslaget till utlåtande angav att det inte hade konstaterats några lukter, när enligt hans mening lukter hade konstaterats. Det är vidare naturligt att U.L. uppfattade det som egendomligt att L.K. i det tredje förslaget angav att lukter hade konstaterats trots att det av förslaget framgick att det inte hade företagits någon ytterligare inspektion. Det torde inom myndighetsförvaltning i allmänhet vara vanligt att man i samband med en muntlig föredragning eller genomgång klarar ut oklarheter av liknande slag. Så skedde inte i detta fall. Det hade varit lämpligt att L.K., exempelvis genom ett separat meddelande eller en promemoria, hade förklarat de skillnader som förelåg mellan de olika förslagen till tjänsteutlåtande.

Domstolen anser i denna del sammanfattningsvis att det kan riktas en viss kritik mot L.K. men att det inte finns grund för påståenden om att han har agerat osakligt och opartiskt.

Ärenden som L.K. tagit upp på eget initiativ

Staden har gjort gällande att L.K. handlat felaktigt genom att han själv har initierat ärenden, år 1991 angående Dalen, år 1993 angående Enskedeskolan och år 1995 angående servicehuset Tanto. SKTF har bestritt att L.K. i denna del har handlat felaktigt.

Enligt domstolens mening är det något oklart vad stadens kritik i denna del tar sikte på. Det synes nämligen vara ostridigt i målet att det i och för sig är möjligt för en hälsoskyddsinspektör att, om det finns anledning till det, ta upp ett ärende utan att det har gjorts en anmälan av någon utomstående. Man skulle visserligen kunna tänka sig att det finns anledning till kritik mot en tjänsteman som handlat på detta sätt utan att sedan diskutera saken med någon överordnad. Utredningen i denna del av målet ger dock inte stöd för att det finns anledning till sådan kritik mot L.K.

Inspektion av lägenhet i kvarteret Rektangeln

Staden har gjort gällande att L.K. har handlat olämpligt och i strid med vad som ålegat honom som tjänsteman i samband med en inspektion som han gjorde i november 1993 i en lägenhet i kvarteret Rektangeln. SKTF har bestritt att L.K. har handlat felaktigt eller på ett sätt som ger anledning till kritik.

Stadens kritik tar sikte på det förhållandet att en journalist och en fotograf från tidningen Södermalm var närvarande vid inspektionen. Någon tid efter inspektionen utkom tidningen med en artikel som innehöll en bild av L.K., som enligt bildtexten konstaterade att det fanns mycket flytspackelgaser i golvet och sade "Oj det här var illa".

L.K. har berättat följande. Journalisten och fotografen fanns på plats därför att hyresgästen hade kontaktat tidningen. Han hade inte kännedom om detta förrän han kom till lägenheten och han gjorde då den bedömningen att han ändå kunde utföra inspektionen såsom planerat. Det är möjligt att han sade att det var höga värden som uppmättes, för så var faktiskt fallet. Däremot minns han inte om han yttrade sig på det sätt som anges i bildtexten.

Arbetsdomstolen kan inte finna att det var oförenligt med L.K:s roll som offentlig tjänsteman att utföra mätningarna i närvaro av tidningens representanter. Det hade måhända varit lämpligt om L.K. senare hade informerat sin närmaste chef om saken. Det finns dock inte anledning till kritik mot honom med anledning av att han inte gjorde så.

Ärenderutiner m.m. i allmänhet

Staden har gjort gällande att L.K. i sin tjänsteutövning har slarvat med dagboksanteckningar och rapporter, exempelvis genom att inte föra tjänsteanteckningar i kronologisk ordning. SKTF har betritt att L.K. har brustit i dessa hänseenden.

Av utredningen framgår att det redan i november 1991 inträffade en händelse som föranledde att förvaltningen gjorde gällande att L.K. inte hade följt de direktiv han fått och agerade utanför sin befogenhet i ett ärende. I målet är ostridigt att L.K. efter denna händelse blev betagen rätten att självständigt utforma brev och skrivelser i tjänsten. Alla hans utgående brev skulle därefter godkännas av närmaste chef. Såvitt framkommit har denna ordning också i varje fall i princip tillämpats.

Av utredningen framgår vidare att L.K. den 12 januari 1994 kallades till ett sammanträde med bl.a. U.L. L.I. och SKTF:s lokala fackliga företrädare A.W. Sammanträdet gällde L.K.s ärenderutiner.

Av minnesanteckningar från sammanträdet som upprättats av L.I. framgår vad som bestämdes om att L.K. skulle iaktta vid handläggning av ärenden. Bl.a. anges att iakttagelser och mätresultat noggrant skall noteras i bladet för tjänsteanteckningar, att anteckningarna skall föras i kronologisk ordning och vara lätta att följa för utomstående samt att tider som anges i skrivelser, exempelvis uppmaningar om att få in vissa handlingar, skall vara rimliga med två till fyra veckor som ett riktmärke.

L.I. har berättat följande. Mötet tillkom på hans initiativ med anledning av att han ansåg att det behövdes en uppstramning med bättre reda i L.K:s ärenden med en "tydligare myndighetshantering". Vid mötet den 12 januari 1994 gick de igenom hur arbetet i fortsättningen skulle bedrivas. L.K. hade allmänt sett svårigheter att agera opartiskt. Han var under hela den tid han arbetade med sjuka hus starkt engagerad till förmån för de boende. Han agerade som en konsult åt dem.

Enligt Arbetsdomstolens mening har det i målet inte visats något konkret exempel på att L.K. har slarvat med dagboksanteckningar och liknande. Vad L.I. mera allmänt har anfört om L.K:s sätt att hantera ärendena tyder emellertid på att det har förelegat vissa brister i hanteringen. Till den saken återkommer Arbetsdomstolen i ett avslutande avsnitt av domskälen.

Uttalanden om nya metoder för bostadssanering

Stadens kritik mot L.K. i denna del går ut på att han inför representanter för berörda fastighetsägare utan fog har ställt sig avvisande till nya kostnadsbesparande metoder för sanering av bostäder (buffertspärrmetoden och metoden med strippade golv). Enligt staden var L.K:s uttalanden inte förenliga med den inställning som förvaltningen hade beslutat sig för.

Utredningen ger enligt domstolens mening inte belägg för att L.K. i det aktuella hänseendet har agerat på ett sätt som ger anledning till kritik.

Skrivelse den 30 mars 1994 till Svenska Bostäder

Den 30 mars 1994 sände L.K. en skrivelse till AB Svenska Bostäder med anledning av problem i fastigheter på Riksrådsvägen. Skrivelsen kan ses mot bakgrund av att det en kort tid dessförinnan, den 10 mars 1994, hade förekommit ett möte mellan företrädare för Svenska Bostäder och miljöförvaltningen, representerad av L.K. och hans närmaste chef, L.I.

Staden har anfört att L.K:s skrivelse den 30 mars 1994 avvek till sitt innehåll från vad som hade överenskommits vid mötet den 10 mars och att den därför väckte en reaktion från Svenska Bostäder. SKTF har bestritt att L.K. handlat felaktigt.

Skrivelsen den 30 mars 1994 inleds med en bakgrundsbeskrivning i vilken anges att miljöförvaltningen för några år sedan fick klagomål från boende angående mögel och hälsobesvär. Efter en kortfattad redogörelse för mötet den 10 mars 1994 anges i skrivelsen att "förvaltningen förväntar sig att AB Svenska Bostäder inspekterar" tre angivna radhus och att "förvaltningen förväntar sig skriftligt besked senast den 13 april 1994".

L.K. har inför domstolen berättat att skrivelsen den 30 mars 1994 hade genomlästs och godkänts av L.I. innan den sändes över till Svenska Bostäder.

L.I. har vid förhör inför domstolen uppgett i huvudsak följande. Mötet den 10 mars 1994 ledde till att man kom överens med Svenska Bostäder om en viss gemensam handlingslinje i det ärende som diskuterades. Kort därefter visade L.K. honom i enlighet med den sedvanliga rutinen en skrivelse som han ville sända över till Svenska Bostäder. L.I. fann att skrivelsen inte stämde med vad som sagts vid mötet den 10 mars och sade därför att skrivelsen inte fick skickas över. Han är helt säker på detta. När detta ändå hade hänt upprättade L.I. mer informellt hållna minnesanteckningar som återgav vad som faktiskt hade överenskommits vid mötet den 10 mars. Minnesanteckningarna sändes till Svenska Bostäder. Avsikten var att rätta till L.K:s misstag, men reaktionen från Svenska Bostäder uteblev ändå inte.

Genom L.I:s uppgifter, som vinner stöd av hans minnesanteckningar, får anses styrkt att L.K:s skrivelse den 30 mars 1994 klart avvek från vad som överenskommits vid mötet med Svenska Bostäder den 10 mars 1994. Uppgift står sedan mot uppgift i frågan om L.I. har godkänt skrivelsen eller tvärtom helt underkänt den. Det är enligt domstolens mening inte styrkt att L.K. medvetet har skickat iväg skrivelsen i direkt strid med en given order. Såväl innehållet som den närmare utformningen av L.K:s skrivelse får dock anses tala emot att den skulle ha godkänts av L.I. Arbetsdomstolen anser därför att L.K. inte kan undgå ett ansvar för skrivelsens innehåll.

Arbetsdomstolen anser i denna del sammanfattningsvis att L.K. handlade i viss mån omdömeslöst genom att sända den aktuella skrivelsen till Svenska Bostäder.

Rapporten från FOA

Staden har i denna del gjort gällande att L.K. i december 1994 har låtit ändra rubriken till en rapport från FOA. En försvårande omständighet är enligt stadens uppfattning att rubriken i sin nya lydelse omnämnde Enskedeskolan, där L.K:s egna barn fick sin undervisning.

L.K. har i denna del berättat följande. Miljöförvaltningen hade enligt den ursprungliga beställningen beställt en rapport med rubriken "Bedömning av hälsofarlighet av n-butanol och 2-etylhexanol i bostäder, skolor och daghem". Då rapporten anlände läste L.K. den, varvid han konstaterade att rubriken hade lydelsen "Bedömning av hälsofarligheten hos organiska ämnen som avges från plastmattor: n-Butanol och 2-Etylhexanol". L.K. insåg att denna rubrik var felaktig eftersom det inte förekom några plastmattor på Enskedeskolan, där de i rapporten gjorda mätningarna hade gjorts. Han ringde handläggaren på FOA och påtalade felet. Han hade därvid inte tillgång till den ursprungliga formuleringen men föreslog vid samtalet rubriken "Bedömning av hälsofarlighet hos organiska ämnen i inomhusluften - Enskedeskolan, n-Butanol och 2-Etylhexanol".

U.L. har berättat i huvudsak följande. När rapporten anlände ville FOA att den skulle godkännas av förvaltningen. Hon talade med L.K., som då yttrade att "nu har jag fått rapporten som jag vill ha den", ett yttrande som hon fann egendomligt. Hon fann att rubriken inte stämde med beställningen och att innehållet gällde Enskedeskolan, trots att rapporten skulle vara av allmän karaktär och inte bara gälla skolan. Tillfrågad om saken hade L.K. ingen förklaring till detta. Hon ringde sedan till FOA, där den ansvarige uttalade att det hade kommit en uttrycklig begäran från L.K. om att skriva rapporten på det sätt som skett. Hon såg sedan till att rubriken fick den korrekta utformningen. Huruvida innehållet i rapporten påverkats kan hon inte ta ställning till. Hon blev dock upprörd eftersom hon ansåg att L.K. inte hade handlagt saken korrekt.

Genom utredningen i denna del är inte visat att L.K:s handlande har varit förestavat av en önskan att manipulera innehållet eller rubriken till rapporten. Någon skada uppkom inte till följd av L.K:s handlande, men han kan enligt domstolens mening inte undgå kritik för att han utan att ha tillgång till den korrekta formuleringen lät ändra lydelsen av rapportens rubrik.

Undanhållande av fakta m.m.

Det har från stadens sida gjorts gällande att L.K. har undanhållit fakta och vägrat att besvara frågor från sin närmaste chef. Vad som avses i denna del är inte helt klart. Det har i varje fall inte styrkts att L.K. på det sätt som staden påstått har åsidosatt vad som ålegat honom i anställningen. En annan sak är att utredningen i målet får anses ge belägg för att samarbetet mellan L.K. och hans chefer under den tid han arbetat med sjuka hus inte fungerat på ett tillfredsställande sätt. Domstolen återkommer i det följande till den saken.

Förtäckt hot vid samtal med styrelseordföranden i Familjebostäder

I denna del har staden gjort gällande att L.K. vid ett telefonsamtal med styrelseordföranden i Familjebostäder R.J. i hotfulla ordalag uppmanat denne att se till att vissa åtgärder skulle företas i kvarteret Rektangeln. SKTF har bestritt att L.K. uttalat hot av något slag.

L.K. har uppgett att han vid samtal med en kamrat fick uppslaget att ringa till R.J., som i likhet med honom själv i grunden är byggnadssnickare och som sades vara en bra person att tala med. Något hot uttalades inte vid samtalet med R.J.. I övrigt har L.K. inget närmare minne av vad som sades.

R.J. har berättat följande. L.K., som han inte känner personligen, ringde honom troligen år 1995 och ville diskutera frågor om fuktskador m.m. i Familjebostäders fastigheter. R.J. kände inte alls till L.K:s ärenden och frågade varför en tjänsteman vid miljöförvaltningen ringde till en styrelseordförande i sådana angelägenheter. L.K. yttrade något om att R.J. som styrelseordförande "borde hålla ordning på sina tjänstemän". Vad som annars skulle inträffa sade L.K. inte något om. R.J. blev konfunderad av samtalet. Han ringde därför chefen för miljöförvaltningen K.J. och berättade om samtalet.

Enligt Arbetsdomstolens mening är det inte styrkt att L.K. såsom staden har påstått uttalade något förtäckt hot vid samtalet med R.J. Emellertid framstår det som fullständigt opåkallat och klart olämpligt att han på det sätt som skedde tog kontakt med styrelseordföranden i ett företag som var berört i pågående tillsynsärenden hos miljöförvaltningen. Det är uppenbart att L.K. var väl medveten om att tillsynsärendena hos Familjebostäder handlades av anställda vid företaget och att dettas styrelseordförande inte var inkopplad på saken på ett sådant sätt att L.K. hade anledning att ta kontakt med denne. Även vad L.K. yttrade vid samtalet med R.J. måste anses oförenligt med hans roll som tjänsteman vid myndigheten. Enligt domstolens mening måste L.K:s handlande i denna del betraktas som omdömeslöst.

Uttalande vid möte den 14 augusti 1995 med företrädare för SISAB

Staden har i denna del gjort gällande att L.K. yttrat sig olämpligt vid ett möte den 14 augusti 1995 med representanter för SISAB, dvs. det kommunala företag som förvaltar skolbyggnaderna i kommunen. Enligt staden yttrade L.K. att SISAB:s miljöchef B.D. var "köpt".

L.K. har i denna del anfört: Vid sammanträdet med SISAB:s företrädare gav företagets nye miljöchef B.D. uttryck för en uppfattning som inte stämde överens med vad denne tidigare hade uttalat i sin egenskap av fristående konsult. Detta föranledde L.K. att framhålla att B.D. inte skulle ha gjort uttalandet som konsult om det inte förelåg tillräckligt stöd för detta. L.K. sade inte att B.D. var "köpt".

Vid mötet den 14 augusti 1995 deltog även hälsoskyddsinspektören R.C. som i denna del har berättat följande. L.K. sade inte att B.D. var köpt, men gjorde ändå ett litet utmanande uttalande med anledning av att B.D. nu hade ändrat uppfattning i den fråga som diskuterades. Enligt R.C:s uppfattning fanns det inte anledning att reagera på L.K:s yttrande.

U.L. har berättat följande. Hon deltog inte vid mötet den 14 augusti, men blev kontaktad av verkställande direktören i SISAB som ville ha till stånd ett nytt sammanträde för att reda ut oklarheter i ärendehanteringen som enligt hans mening uppkommit vid mötet. Ett nytt möte ägde rum den 15 augusti 1995, varvid bl.a. L.K. och hon själv deltog. Vid detta möte sade en företrädare för SISAB att L.K. vid mötet dagen före bl.a. hade yttrat att B.D. var "köpt av SISAB". På detta svarade L.K. nu att han "inte orkade lyssna".

På grundval av den bevisning som förekommit kan domstolen inte anse det vara visat att L.K. vid sammanträdet den 14 augusti 1995 använde formuleringen att B.D. var "köpt av SISAB". Genom U.L:s uppgifter, som vinner visst stöd av R.C:s berättelse, får dock anses utrett att L.K. vid mötet uttalade något som de närvarande uppfattade som en insinuation med anledning av att B.D. nu som miljöchef gav uttryck för en annan uppfattning än den han haft tidigare. Det får också anses klarlagt att L.K:s yttrande fick en så tillspetsad form att den framkallade upprördhet hos några av de närvarande. L.K. kan enligt domstolens mening inte undgå kritik för det inträffade.

Uttalande vid föräldramöte på fritidshemmet Vargen

I denna del har staden gjort gällande att L.K. har gjort ett olämpligt uttalande vid ett föräldramöte den 29 augusti 1995 på fritidshemmet Vargen. SKTF har bestritt att det finns grund för kritik mot L.K. i denna del.

Av utredningen i målet framgår följande ostridiga förhållanden. Bakgrunden till föräldramötet var att det hade uppkommit fråga om det förelåg en sanitär olägenhet på fritidshemmet. Vid föräldramötet frågade en förälder L.K. om han skulle kunna tänka sig att ha sina egna barn på fritidshemmet. L.K. svarade att han inte skulle släppa in sina barn där, "utom möjligen bara för att barnet skulle dricka ett glas mjölk". Genom ett beslut som en kort tid senare meddelades av miljöförvaltningen stängdes fritidshemmet på grund av sanitär olägenhet.

U.L. har om detta berättat följande. Hon deltog inte själv vid föräldramötet, men fick kort därefter samtal från föräldrar som var oroade av det yttrande som L.K. hade fällt. U.L. blev även uppringd av den ansvarige rektorn, som var upprörd. Det var denna händelse som mot bakgrund av tidigare incidenter utlöste förvaltningens beslut att L.K. inte längre skulle handlägga ärenden rörande sjuka hus.

Enligt Arbetsdomstolens mening uttalade sig L.K. på ett olämpligt sätt vid föräldramötet. Han hade lätt kunnat besvara frågan på ett mera allmänt sätt utan att spetsa till uttalandet såsom skedde. Hans yttrande var olämpligt inte minst därför att det på ett onödigt sätt väckte oro hos de närvarande föräldrarna.

Arbetsdomstolens bedömning

Av vad som har anförts i det föregående framgår att Arbetsdomstolen beträffande flera enskilda händelser inte kan ansluta sig till den kritik som staden har riktat mot L.K.. Emellertid har utredningen också visat att det i några fall har funnits skäl att rikta anmärkningar mot hans sätt att utöva tjänsten. Flera av dessa händelser kan tagna för sig inte ge anledning till verkligt allvarlig kritik. Enligt Arbetsdomstolens mening är det emellertid inte de inträffade händelserna i sig som är avgörande för bedömningen. De synes inte ha föranlett några allvarligare skadeverkningar för den tillsynsverksamhet som bedrevs av miljöförvaltningen. Det betydelsefulla är enligt domstolens mening i stället vilka slutsatser av det inträffade som L.K:s överordnade chefer hade anledning att dra när det gällde hans fortsatta tjänstgöring.

Vid bedömningen av den frågan kan först konstateras att L.K. redan något år efter anställningens början fråntogs rätten att på egen hand skicka ut skrivelser. Under så gott som hela den tid som är aktuell i målet har alltså i princip krävts att hans utgående brev skulle granskas av högre chef. En sådan ordning torde inte vara vanlig och den avvek i varje fall från vad som i övrigt tillämpades vid miljöförvaltningen. Detta förhållande utgör ett av uttrycken för att förhållandet mellan L.K. och hans chefer under den i målet aktuella tiden - frånsett en period år 1992 då B.E. var hans närmast överordnade - tydligtvis inte har präglats av något ömsesidigt förtroende.

I målet är omvittnat att L.K. i sin egenskap av fackman hade kunskaper inom området sjuka hus som var till stor nytta för miljöförvaltningen, särskilt i anställningens inledningsskede då han synes ha varit den som handlagt de flesta av de ärenden som uppkom i anslutning till den satsning på området som hade beslutats. Det råder heller ingen tvekan om att han haft ett personligt engagemang för sina arbetsuppgifter. Enligt stadens uppfattning har detta engagemang lett till att han uppträtt mera som ombud för de boende än som företrädare för myndigheten. Ett allmänt omdöme av det slaget har också lämnats av bl.a. L.I. Enligt Arbetsdomstolens mening ger utredningen i målet inte något klart belägg för att L.K. har agerat direkt partiskt i sin tjänsteutövning. Däremot har domstolen fått intrycket att L.K. har visat brister av annat slag i sin hantering av ärendena. Exempel som med varierande styrka visar på detta finner man främst i de av staden åberopade händelserna avseende Skarpnäcks allé, skrivelsen den 30 mars 1994 till Svenska Bostäder, samtalet med R.J. och uttalandet på fritidshemmet Vargen. De brister som L.K. visat kan beskrivas så att han har brustit i omdöme och förmåga att på ett korrekt sätt uppträda som tjänsteman. Det bör tilläggas att dessa brister inte har varit av sådant slag att de kan hänföras till dålig arbetsledning från L.K:s chefers sida. Utredningen visar för övrigt att dessa under flera år gjorde försök att få L.K. att förbättra rutinerna i ärendehanteringen.

Vid en bedömning av om det anförda utgör vägande skäl för stadens åtgärd att låta L.K. byta arbetsuppgifter måste beaktas naturen av den verksamhet som bedrevs vid miljöförvaltningen. Den satsning på området sjuka hus som gjordes innefattade myndighetsutövning som kunde leda till och faktiskt också ledde till att man tvingade fram omfattande ekonomiska investeringar från vissa fastighetsägares sida. I målet är omvittnat bl.a. att klara gränsvärden för förekomsten av vissa ämnen saknades och att det i vissa fall fördes fram olika meningar om vad som utgjorde lämpliga saneringsåtgärder. Dessa omständigheter talar för att det ställdes stora krav inte bara på kunskaper utan också på omdöme hos de tjänstemän som hade att medverka i myndighetsutövningen på detta område. Det kan inte råda något tvivel om att en tillsynsverksamhet av detta slag allvarligt försvåras om utomstående intressenter kan konstatera att handläggarna på myndigheten inte kan hantera ärendena och uppträda på ett korrekt sätt. Arbetsdomstolen vill i anslutning till detta framhålla att det i målet inte har getts något som helst belägg för vad SKTF har antytt om att ändringen i L.K.s arbetsförhållanden i realiteten har företagits efter påtryckningar från större fastighetsägare inom kommunen.

Slutligen måste man enligt Arbetsdomstolens mening i viss utsträckning beakta hur pass ingripande för arbetstagaren arbetsgivarens åtgärd varit när man bedömer om det har förelegat vägande skäl för en förflyttning (jfr domen 1995 nr 101). Som har framgått i det föregående har L.K:s arbetsförhållanden ändrats på det sättet att han numera utför tillsynsarbete avseende radon i bostäder, ett arbete som enligt vad som framkommit i målet ställer lägre krav på självständigt omdöme än tillsynen över sjuka hus. L.K:s arbetsförhållanden har inte ändrats på något annat sätt. Han har t.ex. kunnat behålla sitt tjänsterum utan hinder av förändringen och denna har enligt vad som framkommit i målet inte föranlett någon ändring i hans löneförhållanden. Det hade enligt Arbetsdomstolens mening inte varit möjligt för staden att genom en mindre ingripande åtgärd komma till rätta med de problem som förelåg.

Vid en samlad bedömning av de nu angivna omständigheterna kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att staden får anses ha haft vägande skäl för åtgärden att låta L.K. byta arbetsuppgifter inom ramen för hans anställning som hälsoskyddsinspektör. Förbundets talan skall därför avslås.

Rättegångskostnader

Vid den angivna utgången i målet skall SKTF utge ersättning för stadens rättegångskostnader. Om beloppet råder det inte tvist.