AD 1999 nr 65

Parter:

Flygarbetsgivarna; Svenska Transportarbetareförbundet; Svenska Transportarbetareförbundet, Civila Flygpersonalens Fackförening, avd. 46

Nr 46

Flygarbetsgivarna

mot

Svenska Transportarbetareförbundet och Svenska Transportarbetareförbundet, Civila Flygpersonalens Fackförening, avd. 46 i Märsta.

BAKGRUND

Mellan Flygarbetsgivarna och Svenska Transportarbetareförbundet (Transport) gäller kollektivavtal. Scandinavian Airlines System (SAS), Gate Gourmet Stockholm Aktiebolag (Gate Gourmet Stockholm) och Gate Gourmet Gothenburg Aktiebolag (Gate Gourmet Gothenburg) är medlemsföretag i Flygarbetsgivarna och därmed bundna av kollektivavtalet.

Med anledning av en konflikt som bröt ut i slutet av april 1998 på den danska arbetsmarknaden skedde bland medlemmar i Transport en blockad mot vissa arbetsuppgifter vid bl.a. Arlanda flygplats under tiden 2-6 maj 1998. Flygningar som SAS hade dirigerat om från Kastrup till Arlanda fick ställas in. Blockaden avbröts när konflikten i Danmark upphörde.

Mellan parterna har uppkommit tvist om blockaden har utgjort en olovlig stridsåtgärd enligt 41 § medbestämmandelagen och om Transport har brutit mot varselreglerna i 45 § samma lag.

YRKANDEN

Flygarbetsgivarna har yrkat att Arbetsdomstolen förpliktar Transport och dess avdelning 46 att utge

1. till Flygarbetsgivarna allmänt skadestånd med 1 000 000 kr

2. till SAS

a) ekonomiskt skadestånd med 18 745 000 kr avseende bidragsbortfall (intäkter minskade med rörliga kostnader) samt kostnader m.m. till följd av inställda flygningar

b) allmänt skadestånd med 1 000 000 kr

3. till Gate Gourmet Stockholm

a) ekonomiskt skadestånd med 1 333 000 kr för intäktsbortfall på grund av inställd försäljning

b) allmänt skadestånd med 200 000 kr

4. till Gate Gourmet Gothenburg

a) ekonomiskt skadestånd med 92 260 kr för intäktsbortfall på grund av inställd försäljning

b) allmänt skadestånd med 200 000 kr.

Flygarbetsgivarna har vidare yrkat förpliktande för Transport att utge

5. till Flygarbetsgivarna allmänt skadestånd med 100 000 kr.

På beloppen har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 15 juli 1998) till dess betalning sker.

Arbetstagarparterna har bestritt yrkandena. Som skäligt belopp avseende yrkande 5 har Transport vitsordat 15 000 kr. I övrigt har inga belopp vitsordats som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Flygarbetsgivarna

I ett brev från Transport till Flygarbetsgivarna den 30 april 1998 med rubriken "Angående arbetsmarknadskonflikten i Danmark" meddelade Transport att man förutsatte att Flygarbetsgivarnas medlemsföretag skulle respektera "neutralitetsprincipen" och inte kräva att Transports medlemmar skulle befatta sig med konfliktdrabbade arbetsuppgifter. Vidare skrev Transport att företag som försökte kringgå detta skulle komma att varslas om sympatiåtgärder.

Fredagen den 1 maj 1998 vid 12-tiden blev Ö.L. jurist hos Flygarbetsgivarna, uppringd av Transports förbundssekreterare P.W. Denne upplyste om innehållet i ett varsel som Transport hade sänt per telefax till Flygarbetsgivarna samma dag. Varslet hade i huvudsak följande lydelse:

Varsel om stridsåtgärder

Det har kommit till vår kännedom att Ert medlemsföretag Gate Gourmet AB på ett flagrant sätt bryter mot den av oss meddelade rätten för arbetstagarna att förhålla sig neutrala till den i Danmark pågående arbetsmarknadskonflikten.

Trots att vi inledningsvis avstod från att varsla om sympatiåtgärder och i stället vädjade om Er förståelse av vikten att vara neutral i Sverige har företaget beordrat utförande av arbete som har direkt anknytning till Danmarkskonflikten. Företaget har gjort detta i fullt medvetande om den av Svenska Transportarbetareförbundet proklamerade neutralitetsprincipen.

Det har vidare blivit oss känt att SAS omdestinerar flighter till Sverige vilkas avgångar före konflikten i Danmark haft avgångstider från Danmark.

Mot denna bakgrund och efter hemställan varslar Svenska Transportarbetareförbundet om sympatiåtgärder i form av blockad av allt arbete med varor, gods och tjänster med anknytning till Gate Gourmet AB och SAS, som utförs av till Er hörande medlemsföretag och som tillkommit i Sverige efter den 19 april 1998 samt sammanhänger med konflikten i Danmark.

Sympatiåtgärderna träder i kraft den 8 maj kl 00 00 och gäller t o m den 29 maj kl 24 00.

Vi vill också upplysa Er om att Svenska Transportarbetareförbundet meddelat samtliga våra medlemmar anställda vid Gate Gourmet AB och SAS om deras omedelbara rätt till neutralitet och därmed rätten att vägra utföra arbete som annars skulle utförts i Danmark och omfattade av konflikten i Danmark. Varsel om utvidgade åtgärder kan komma att meddelas för det fall försök förekommer att kringgå varslade stridsåtgärder.

Ö.L. vförklarade för P.W. att Flygarbetsgivarnas kontor var obemannat denna dag, att Flygarbetsgivarna inte kunde ta emot ett muntligt varsel och att Ö.L. inte hade sådan ställning att han kunde ta emot ett varsel. P.W. upplystes om att varslet skulle anses ha kommit Flygarbetsgivarna tillhanda nästa arbetsdag, dvs. måndagen den 4 maj.

Den 2 maj på förmiddagen fick Ö.L. och direktören J.B. förbundsansvarig för Flygarbetsgivarna, veta att Transports medlemmar på Arlanda och Sturup vägrade att utföra sina normala arbetsuppgifter. Arbetsnedläggelsen hade föregåtts av fackliga medlemsmöten där Transports avd. 46 hade förklarat för medlemmarna att de skulle vägra att befatta sig med flygtrafik som var omdirigerad på grund av den danska konflikten. Som en omedelbar konsekvens av detta tvingades SAS ställa in ett stort antal flygningar, varvid Gate Gourmet Stockholm och Gate Gourmet Göteborg i sin tur fick ställa in den verksamhet som avsåg de inställda flygningarna. Detta medförde betydande skada för företagen.

Vid telefonkontakter samma dag, dvs. den 2 maj 1998, mellan Ö.L. och P.W. upplyste P.W. att Transport stödde arbetsnedläggelsen och att medlemmarna hade uppmanats att iaktta sin rätt till neutralitet. Senare samma dag vid telefonkontakt mellan P.W. och J.B. begärde den senare omedelbar förhandling i enlighet med 43 § medbestämmandelagen. P.W. uppgav sig inte ha tid och uppmanade J.B. att i stället kontakta ombudsmannen H.G. vid avd. 46, som dock befann sig i Hudiksvall. Senare under dagen, på eftermiddagen, lyckades J.B. emellertid få till stånd en förhandling med ordföranden för avd. 46, B.N. vid Arlanda. Vid förhandlingen, som ägde rum på Arlanda, förnekade Transport olovlig konflikt samt hävdade att det rörde sig om en neutralitetsåtgärd och att de anställda inte behövde befatta sig med konfliktsmittade varor, gods och tjänster. Arbetsgivarsidan klargjorde att stridsåtgärderna var olovliga och uppmanade Transport att avbryta dessa.

Arbetsgivarsidans uppmaning att stridsåtgärderna skulle avbrytas blev resultatlös. Inte heller brevet ledde till att arbetsnedläggelsen avbröts.

Den 4 maj mottog Flygarbetsgivarna brevet från Transport från den 1 maj angående varsel om stridsåtgärder. Som tidigare redovisats skulle de varslade åtgärderna träda i kraft den 8 maj. Av samma brev framgår också att Transport meddelat medlemmarna om omedelbar rätt till neutralitet som skulle innebära rätt att vägra utföra arbete som annars skulle ha utförts i Danmark eller som omfattades av konflikten där. Genom meddelandet och Transports uppträdande lokalt och centralt har Transport och dess avd. 46 uppmanat och föranlett sina medlemmar att vidta olovliga stridsåtgärder vid de berörda företagen. Under tiden den 2-6 maj vägrade medlemmarna under åberopande av neutralitet att utföra sina normala arbetsuppgifter såsom lastning, lossning och transport, vilka uppgifter de är skyldiga att utföra enligt såväl kollektivavtal som de enskilda anställningsavtalen.

Yrkandena 1-4

Yrkandena 1-4 avser brott mot fredsplikten enligt 41 § medbestämmandelagen. Transports och avdelningens agerande utgör ett intrång i arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet.

Arbetstagarsidan har hävdat, men först vid den muntliga förberedelsen i målet den 2 november 1998, att Transport genom beslut av förbundsordföranden H.W. på eftermiddagen den 1 maj 1998 tidigarelagt de åtgärder som avsågs i varslet daterat samma dag och att de vidtagna stridsåtgärderna under tiden den 2-6 maj utgjorde sympatiåtgärder. Flygarbetsgivarna bestrider att H.W. har fattat något sådant beslut. I vart fall bestrids att det förelegat ett i behörig ordning fattat beslut om tidigarelagda sympatiåtgärder i enlighet med vad som föreskrivs i 41 § medbestämmandelagen om beslut om stridsåtgärder. Ett beslut av förbundsordföranden om sympatiåtgärder uppfyller nämligen inte § 12 mom. 12 i Transports stadgar där det framgår att det endast är förbundsstyrelsen som kan fatta ett sådant beslut. Beslutet kan endast omfatta förestående stridsåtgärder. En stridsåtgärd får inte vidtas eller tillkännages utan att förbundsstyrelsen lämnat sitt godkännande. Transports förbundsstyrelse har beslutat att godkänna sympatiåtgärderna först den 11 maj 1998. En eventuell praxis som innebär att förbundsordföranden ensam kan besluta om sympatiåtgärder uppfyller inte medbestämmandelagens krav på behörigt beslut.

För det fall att Arbetsdomstolen skulle anse att förbundsstyrelsen har kunnat fatta beslut i efterhand hävdar Flygarbetsgivarna att beslutet endast avsett och omfattat de varslade sympatiåtgärderna fr.o.m. den 8 maj 1998 och inte den arbetsnedläggelse som pågick under tiden den 2-6 maj 1998. Ännu efter igångsättandet av de stridsåtgärder som inleddes den 2 maj 1998 har nämligen företrädare för Transport till massmedier uppgett bl.a. att det inte var Transport som vidtagit åtgärderna. Vidare har arbetsnedläggelsen omfattat även arbetsuppgifter som aldrig skulle ha utförts i Danmark. Som exempel kan nämnas att även passagerare som skulle flyga från Bryssel till Stockholm via Köpenhamn, och sålunda inte skulle stanna i Köpenhamn, drabbades och kunde inte komma fram till Stockholm. Arbetstagarna befattade sig nämligen inte heller med dessa flygningar trots att passagerarna inte skulle stanna i Köpenhamn och någon lossning av bagage osv. följaktligen aldrig skulle ha företagits där. Åtgärderna har sålunda sträckt sig längre än vad som angavs i varslet.

Om en arbetstagarorganisation anordnar eller föranleder en olovlig stridsåtgärd och således bryter mot 42 § medbestämmandelagen är detta enligt arbetsgivarparternas mening förenat med ett tungt skadeståndsansvar.

De olovliga stridsåtgärderna medförde att SAS under tiden den 2-7 maj 1998 tvingades ställa in 43 interkontinentala flygningar och 51 flygningar inom Europa. SAS kunde inte komma igång fullt ut med verksamheten förrän den 8 maj 1998 trots att stridsåtgärderna upphörde den 6 maj, beroende på verksamhetens komplexa natur. Det sammanlagda bidragsbortfallet, dvs. intäktsbortfall minskat med rörliga kostnader, uppgick för SAS till 18 603 000 kr. Beloppet inkluderar även 160 000 kr som SAS var tvunget att betala till passagerare för hotellboende, taxiresor och servicecheckar. Vidare drabbades SAS av en kostnad på sammanlagt 142 000 kr för catering som Gate Gourmet Stockholm hade levererat till de fyra första flygningarna som ställdes in. SAS fick betala motsvarande belopp till Gate Gourmet Stockholm. Den levererade maten kasserades och hade inget restvärde.

Yrkandena avseende ekonomiskt skadestånd till Gate Gourmet Stockholm och Gate Gourmet Gothenburg avser bolagens intäktsbortfall på grund av inställd försäljning av catering under tiden den 2-6 maj 1998.

Yrkande 5

Meningen med en varselplikt inför stridsåtgärder är att berörda parter skall kunna förbereda sig på ett rimligt sätt. Ett varsel skall vara skriftligt och lämnas under normal kontorstid. Det varsel som är aktuellt i målet sändes till Flygarbetsgivarna per telefax den 1 maj 1998 men kom, på grund av att det var helg den dagen, inte mottagaren tillhanda förrän måndagen den 4 maj 1998. Varslet avsåg emellertid sympatiåtgärder som skulle inledas redan den 8 maj 1998. Den i 45 § medbestämmandelagen stadgade varseltiden av sju dagar har därmed åsidosatts.

Varselskyldigheten har åsidosatts också i förhållande till de stridsåtgärder som faktiskt vidtogs under tiden den 2-6 maj 1998. Dessa åtgärder kom till stånd utan någon form av föregående information till berörda företag.

Den lagstadgade sjudagarsfristen har inte haft någon som helst funktion i detta fall. De ekonomiska konsekvenserna för berörda företag har därför blivit orimligt höga. Detta skall föranleda ett högt allmänt skadestånd.

Något giltigt hinder, enligt vad som avses i 45 § medbestämmandelagen, att åsidosätta varselreglerna har inte förelegat. Sympatiåtgärderna skulle inte ha blivit verkningslösa om varselfristen hade iakttagits. För det fall att Transport hade velat åberopa något giltigt hinder mot att iaktta sjudagarsfristen hade det ålegat förbundet att göra detta redan innan arbetsnedläggelsen inleddes. Ett som i detta fall först i Arbetsdomstolen framfört påstående om giltigt hinder skall därför lämnas helt utan avseende.

Arbetstagarparterna

Händelseförloppet

Natten mellan söndagen den 26 och måndagen den 27 april 1998 utbröt en landsomfattande konflikt på den danska arbetsmarknaden. Danska LO och dess medlemsförbund vidtog relativt omfattande stridsåtgärder som berörde i stort sett all privat näringsverksamhet i Danmark, även flygtrafiken på Kastrup som blev nästan lamslagen. Inga starter och landningar kunde utföras och i vart fall skedde inget lastnings- eller lossningsarbete. Också cateringföretagen drabbades eftersom ingen mat tillagades.

Det stod strax klart för svenska LO att den danska konflikten kunde få återverkningar i Sverige eftersom det befarades att danska arbetsgivare skulle försöka föra över produktion till Sverige. Onsdagen den 29 april 1998 höll LO en avtalssekreterarkonferens. Transport var dock inte representerat vid konferensen. Vid denna uppkom frågan hur man från de svenska LO-förbundens sida skulle agera med anledning av den danska konflikten. För att hålla sig solidarisk med de danska kamrater som var ute i strejk beslutades att man på svensk sida inte skulle befatta sig med arbete som var föremål för konflikt i Danmark. Vidare konstaterades vid konferensen att svenska arbetare inte hade någon skyldighet att befatta sig med sådant arbete, dvs. att de hade rätt att förhålla sig neutrala. För att undvika diskussioner om arbetsvägran beträffande de arbetare som iakttog neutralitet rekommenderade LO de förbund vars medlemmar kunde komma i kontakt med s.k. smittat gods att i förebyggande syfte varsla sina motparter om blockad mot allt arbete som innebar brott mot neutralitetsprincipen. På eftermiddagen den 29 april 1998, efter konferensen, faxades ett meddelande om detta från LO:s avtalssekreterare H.K. till medlemsförbunden. Till meddelandet bifogades ett förslag till utformning av varsel med följande innehåll:

Varsel om blockad

Som bekant pågår en stor konflikt på den danska arbetsmarknaden. Vi förutsätter att era medlemsföretag respekterar neutralitetsprincipen och inte kommer att kräva att våra medlemmar tar befattning med "smittat" gods.

Vi har vidare av vår danska broderorganisation ombetts att stödja deras stridsåtgärder genom sympatiåtgärder.

För att undanröja alla tveksamheter om vad som gäller, varslar vi härmed om blockad mot allt arbete som normalt skulle ha utförts i Danmark. Blockaden gäller med omedelbar verkan.

Om någon av era medlemmar skulle bryta neutralitetsprincipen förbehåller vi oss rätten att utvidga stridsåtgärderna mot den arbetsgivaren. Detta kommer vi i så fall att varsla om särskilt.

Samma dag, dvs. den 29 april 1998, fick Transport även ett annat faxmeddelande, från Specialarbejdereforbundet i Danmark, där det bl.a. angavs att Gate Gourmet misstänktes för att föra över arbete från Kastrup till Sverige. På det danska förbundets begäran undersökte Transport saken och fann att det var som förbundet hade misstänkt. Transport kunde vidare konstatera att flygplan som skulle ha landat på Kastrup dirigerades om till Arlanda. Flygplanen lastades och lossades av Transports medlemmar. Medlemmar körde också ut catering till flygplanen.

Med anledning av vad som hade inträffat skickade Transports förbundssekreterare P.W. på morgonen torsdagen den 30 april 1998 per telefax det brev, "neutralitetsbrevet", till Flygarbetsgivarna som redan har redovisats av Flygarbetsgivarna. Brevet hade stora likheter med det förslag till varsel som LO hade skickat ut till medlemsförbunden. Transports brev innehöll dock inget varsel utan syftet med brevet var att meddela arbetsgivarna att Transport var införstått med vad som pågick och att hävda ståndpunkten att företagen inte skulle kräva att Transports medlemmar tog befattning med konfliktdrabbade arbetsuppgifter. Medlemmarna skulle med andra ord inte beordras att bli strejkbrytare. Om så ändå skedde vid något företag skulle Transport varsla om sympatiåtgärder.

Neutralitetsbrevet fick dock inte någon praktisk effekt. Företagen fortsatte sin verksamhet som tidigare och ingen enskild arbetstagare vägrade att arbeta med hänvisning till rätten till neutralitet.

H.W. hade inte deltagit i LO-konferensen eftersom han befann sig på Island för ett möte med den nordiska transportarbetarfederationen. Han återkom till Sverige den 30 april. Han hade då telefonkontakt med P.W. varvid denne informerade om att neutralitetsbrevet hade skickats och om situationen i övrigt. H.W. beordrade P.W. att varsla Flygarbetsgivarna omedelbart. P.W. gjorde som ordföranden hade sagt och skrev den 1 maj det varsel som faxades till Flygarbetsgivarna samma dag. Som Flygarbetsgivarna har nämnt underrättade han per telefon också Ö.L. om varslet. Varslet följde LO:s rekommendation men innehöll mer. En annan skillnad var att Transport tillämpade sjudagarsvarsel: Åtgärderna skulle träda i kraft den 8 maj. Vidare innehöll varslet en varning om utvidgning av åtgärderna för det fall företagen försökte kringgå varslade stridsåtgärder. Budskapet var klart: Varslet gällde sympatiåtgärder och innefattade blockad mot allt arbete som bröt mot neutralitetsprincipen. Det förelåg ingen skillnad mellan neutralitetsförklaringen och varslet i fråga om vilka åtgärder som avsågs. Varslet om sympatiåtgärder avsåg i realiteten vägran att befatta sig med konfliktdrabbat arbete.

Sedan P.W. hade skickat varslet den 1 maj och meddelat Ö.L. därom hade han en ny överläggning med H.W. på kvällen samma dag. Det stod då klart att P.W. hade missuppfattat H.W:s besked till honom dagen innan. H.W. hade avsett att stridsåtgärderna skulle träda i kraft omedelbart och inte med sju dagars varsel, som P.W. hade angett. H.W. beslutade nu att sympatiåtgärderna skulle träda i kraft med omedelbar verkan. P.W. fick uppdraget att sprida information om beslutet ut i organisationen samt att se till att beslutet verkställdes.

Flygarbetsgivarna har felaktigt påstått att arbetstagarparterna inte förrän vid den muntliga förberedelsen den 2 november 1998 hävdat att åtgärderna skulle träda i kraft med omedelbar verkan. Det angavs redan i svaromålet, som är daterat den 14 augusti 1998, att Transport beslutade att sympatiåtgärderna skulle träda i kraft med omedelbar verkan. Någon anledning att närmare utveckla hur detta hade gått till fanns inte i det läget.

Beslutet om omedelbart ikraftträdande verkställdes efter det att P.W. haft telefonkontakt med B.N. ordförande i avd. 46. Denne informerade ute på Arlanda medlemmarna i avdelningen och förklarade situationen för dem. Efter lunch var Transports sympatiåtgärder i full kraft. De avsåg samma åtgärder som förbundet hade varslat om. Arbetstagarna skulle inte befatta sig med flygplan som hade omdestinerats från Kastrup. De skulle inte lasta eller lossa bagage och inte heller köra ut catering till planen. Vilka flygplan som de inte skulle befatta sig med framgick av arbetsledningens egna uppgifter om vilka plan som hade destinerats om till Arlanda från Kastrup. Plan som redan var i luften drabbades inte. I tveksamma fall fullföljdes arbetsuppgifterna. Arbetsnedläggelsen var inte, som Flygarbetsgivarna har gjort gällande, mer omfattande än vad som hade angetts i varslet.

På eftermiddagen den 2 maj hölls, som motparterna nämnt, en överläggning på Arlanda mellan Flygarbetsgivarna och Transports avd. 46. I ett brev från Flygarbetsgivarna till Transport samma dag angavs att Transport hade igångsatt olovliga stridsåtgärder. Det förefaller alltså ha stått klart för arbetsgivarna att det var Transport och inte medlemmarna som hade satt igång åtgärderna och att det inte var fråga om enskilda arbetstagare som hävdade rätten till neutralitet. Av brevet framgår vidare att arbetsgivarna ansåg Transports åtgärd som olovlig på den grunden att arbetsgivarna inte hade varslats om åtgärderna.

Beslut i behörig ordning?

Den av Flygarbetsgivarna åberopade grunden för att det skall anses ha varit fråga om olovliga stridsåtgärder är att Transport inte har beslutat om åtgärderna i behörig ordning.

Beslutsordningen inom Transport grundar sig på förbundets stadgar. Stadgarna är inte uttömmande för alla situationer, varför de måste kompletteras med praxis. Stadgarna är Transports interna regler för hur förbundets verksamhet skall bedrivas. Det är den ordning som Transport internt enats om som kommer till uttryck i stadgarna.

Enligt § 16 mom. 8 sammanträder förbundsstyrelsen normalt en gång i månaden. Det kan även mellan tidpunkterna för styrelsens sammanträden behöva fattas brådskande beslut, t.ex. beslut om sympatiåtgärder. Inom Transports verksamhetsområde är sympatiåtgärder vanligt förekommande, t.ex. åtgärder för att "få stopp" på båtar i hamnar. Sympatiåtgärder har ofta internationell bakgrund, men det är också vanligt att andra förbund i Sverige begär att Transport vidtar sådana åtgärder. Inom Transport är dessa frågor en del av de återkommande rutinerna.

Transport har delegerat till sin ordförande att fatta beslut om sympatiåtgärder, om möjligt efter samråd med verkställande utskottet. Denna praxis och sedvänja har gällt inom Transport under hela dess historia. I efterhand redovisas besluten för förbundsstyrelsen för godkännande.

I förevarande fall beslutade H.W. den 1 maj 1998 efter samtal med P.W. att de varslade åtgärderna skulle träda i kraft omedelbart. Beslutet är fattat i behörig ordning. Hela konfliktförloppet redovisades i efterhand för förbundsstyrelsen vid dess sammanträde den 11 maj 1998. Styrelsens beslut innebar ett godkännande av samtliga åtgärder som hade vidtagits under konflikten, dvs. inklusive ikraftträdandet av åtgärderna redan den 2 maj 1998.

Den rättsliga betydelsen av uttrycket i 41 § medbestämmandelagen att organisationen "i behörig ordning har beslutat åtgärden" är att särskilja de åtgärder som har stöd av rättsordningen, nämligen endast fackligt organiserade åtgärder. I uttrycket ligger ett krav på att beslut om åtgärden fattats på den nivå som stadgarna föreskriver, dvs. inte lokalt beslut om stadgarna föreskriver ett centralt beslut. Något hinder mot att förbundsstyrelsen delegerar beslutanderätten gällande sympatiåtgärder till förbundsordföranden föreligger inte.

Skadestånd

Yrkandena 1-4 bestrids eftersom det, som framgått av det tidigare anförda, inte var fråga om olovliga stridsåtgärder. Det var i stället fråga om i behörig ordning beslutade sympatiåtgärder som vidtagits i syfte att stödja en lovlig primärkonflikt i Danmark.

De yrkade beloppen kan inte vitsordas, vare sig vad gäller ekonomiska eller allmänna skadestånd. De flygningar som Flygarbetsgivarna påtalat, 43 interkontinentala flygningar och 51 flygningar inom Europa, får anses ha blivit inställda redan genom konflikten vid Kastrup. De ekonomiska skadestånden avser ersättning för förluster som primärt uppkommit genom att planen inte kunde landa och lyfta från Kastrup. Förlusterna var redan därmed ett faktum. Flygningarna skulle inte ha kommit till Arlanda om det inte hade pågått konflikt vid Kastrup. SAS planerade att göra omdirigeringar till Arlanda för att minska effekterna av den danska konflikten. Det förefaller dock endast ha varit tre flygningar, den 2 maj 1998, som omdirigerats till Arlanda. Beträffande dessa utfördes inget arbete. Flygningarna blev därför inställda. De övriga dagar då stridsåtgärderna pågick gjordes däremot inga omdirigeringar till Arlanda. De delar av ersättningsyrkandet som är hänförligt till de dagarna gäller alltså planerade åtgärder för att minimera skadeverkningarna av den danska konflikten. Sambandet mellan de av Transport beslutade sympatiåtgärderna och de påstådda skadorna är därmed så uttunnat att bolagen inte är berättigade till yrkat skadestånd. Till detta kommer att man även torde ha haft att räkna med andra omdirigeringsalternativ än Arlanda.

Yrkandena avseende ekonomiskt skadestånd till Gate Gourmet Stockholm och Gate Gourmet Gothenburg avser utebliven vinst, som inte är en ersättningsgill ekonomisk skada enligt medbestämmandelagen.

För det fall att Arbetsdomstolen skulle finna att Transport och dess avd. 46 är skyldiga att utge ekonomiska skadestånd yrkas att beloppen kraftigt jämkas.

Som skäligt allmänt skadestånd enligt yrkande 5 vitsordas ett belopp om 15 000 kr.

Sammanfattning av arbetstagarparternas inställning

De åtgärder som Transports medlemmar vidtagit under perioden 2-6 maj 1998 utgör stridsåtgärder, vare sig de kallas sympatiåtgärder eller neutralitetsåtgärder. Syftet med dessa har varit att stödja arbetstagarna i Danmark. Åtgärderna har varit lovliga eftersom de inte strider mot de i 41 § medbestämmandelagen punktvis angivna förbuden och har beslutats i behörig ordning. Varken allmänt eller ekonomiskt skadestånd kan därför dömas ut.

Transport medger att varseltiden i 45 § medbestämmandelagen inte har iakttagits. Giltigt hinder mot detta har emellertid förelegat, eftersom åtgärderna skulle ha blivit verkningslösa om de inte hade trätt i kraft omedelbart.

DOMSKÄL

Allmänt om tvisten

Flygarbetsgivarna har gjort gällande att de stridsåtgärder som medlemmar i Transport vidtagit under tiden den 2-6 maj 1998 varit olovliga av den anledningen att de inte har utgjort åtgärder som Transport beslutat om i behörig ordning. I stället har åtgärderna, enligt Flygarbetsgivarna, vidtagits under åberopande av att arbetstagarna haft rätt att förhålla sig neutrala till konflikten i Danmark och har därmed utgjort en i strid med fredspliktsreglerna ensidig inskränkning i arbetsgivarens arbetsledningsrätt. Åtgärderna har sålunda, enligt Flygarbetsgivarna, inte utgjort i behörig ordning beslutade sympatiåtgärder. Arbetstagarparterna har å sin sida anfört att beslut om stridsåtgärderna har fattats av förbundsordföranden H.W. i enlighet med förbundets praxis och enligt vad som är förenligt med Transports stadgar, samt att beslutet i efterhand godkänts av Transports styrelse vid dess sammanträde den 11 maj 1998. Flygarbetsgivarna har bestritt att H.W. fattat något beslut om åtgärderna den 2-6 maj 1998 eller att han har haft behörighet att fatta ett sådant beslut för Transports räkning. Vidare har Flygarbetsgivarna bestritt att Transports styrelse vid sammanträdet den 11 maj 1998 såvitt gäller stridsåtgärder har godkänt något annat än de sympatiåtgärder som enligt meddelat varsel skulle ha trätt i kraft den 8 maj 1998.

Flygarbetsgivarna har vidare hävdat att Transport under alla förhållanden har brutit mot varselreglerna i 45 § medbestämmandelagen. Arbetstagarparterna, som i och för sig har vitsordat att åtgärderna den 2-6 maj 1998 har vidtagits utan att varselreglerna har iakttagits, har bestritt brott mot dessa regler under åberopande av att giltigt hinder förelegat mot att iaktta reglerna.

Utredningen

På Flygarbetsgivarnas begäran har vittnesförhör hållits med jur. kand. Ö.L. Flygarbetsgivarna, direktören J.B. Flygarbetsgivarna, R.S. stationsansvarig för SAS vid Arlanda, och driftschefen P.K. Gate Gourmet Gothenburg. Vidare har M.H. tjänsteman vid Gate Gourmet Stockholms trafikkontor vid Arlanda, hörts.

På arbetstagarparternas begäran har Transports förbundsordförande H.W. och dess förbundssekreterare P.W. hörts under sanningsförsäkran. Vidare har ordföranden i Transports avd. 46 B.N. hörts som vittne.

Parterna har vidare åberopat skriftlig bevisning. Flygarbetsgivarna har dessutom åberopat en videobandupptagning av vissa nyhetsinslag i Sveriges Television.

Olovliga stridsåtgärder?

En avgörande förutsättning för bifall till Flygarbetsgivarnas talan såvitt avser yrkandena 1-4 är att de åtgärder som vidtagits under tiden den 2-6 maj 1998 av medlemmar i Transport utgör olovliga stridsåtgärder. Som anförts ovan har arbetstagarparterna under påstående att det varit fråga om av Transport i behörig ordning beslutade sympatiåtgärder bestritt att åtgärderna skulle vara olovliga.

Utgångspunkten för Arbetsdomstolens bedömning är således att de åtgärder som har vidtagits har varit stridsåtgärder. Mot bakgrund av arbetstagarparternas påståenden och Flygarbetsgivarnas inställning till dessa har Arbetsdomstolen att pröva om förbundsordföranden H.W. över huvud taget varit behörig att besluta om åtgärderna, om han har fattat beslut om de åtgärder som faktiskt kom att genomföras samt om förbundsstyrelsen har godkänt dessa åtgärder.

Har förbundsordföranden varit behörig att besluta om stridsåtgärder?

I 41 § medbestämmandelagen finns huvudbestämmelsen om arbetsgivares och arbetstagares fredsplikt. Bestämmelsen har såvitt nu är av intresse följande lydelse.

Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal får inte vidta eller delta i arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om avtalet har ingåtts av en organisation och denna organisation inte i behörig ordning har beslutat om åtgärden - - -

I kravet på beslut i behörig ordning bör, enligt förarbetena till medbestämmandelagen, ligga att beslutet skall ha fattats på den nivå inom organisationen och i den ordning som föreskrivs i stadgarna (prop. 1975/76:105 Bil. 1 s. 274 och 405). Ett beslut om stridsåtgärder som fattats av en avdelning i ett förbund är enligt den aktuella paragrafens mening inte ett i behörig ordning fattat beslut såvida det i förbundets stadgar föreskrivits att det tillkommer förbundet att besluta om fackliga stridsåtgärder (jfr prop. s. 405). I förarbetena (prop. s. 272) uttalades, i anslutning till behandlingen av förslaget att i lagtexten ta in ett krav på behörigt beslut, att starka skäl talade för att det var den fackligt organiserade åtgärden som skulle åtnjuta rättsordningens stöd. Vidare konstaterades att förslaget på denna punkt torde ge uttryck för vad som då redan gällde eller som i varje fall borde gälla på arbetsmarknaden. Arbetsdomstolen har också i tidigare avgöranden konstaterat att det som allmän princip på arbetsmarknaden gäller att det är de avtalsslutande organisationerna som förfogar över rätten till stridsåtgärder (se bl.a. AD 1984 nr 91).

Av Transports stadgar framgår såvitt nu är av intresse bl.a. följande.

Förbundsstyrelsen har, oberoende av begäran, rätt att påbjuda arbetsnedläggelse. Motsvarande rätt tillkommer förbundsstyrelsen i fråga om sympatiåtgärder (§ 12 mom. 8). Stridsåtgärd får inte vidtas eller tillkännages utan att förbundsstyrelsen lämnat godkännande därtill. Förbundets medlemmar har varken rätt eller skyldighet att följa annat än av förbundsstyrelsen utfärdat eller godkänt meddelande om stridsåtgärd (§ 12 mom. 12). Förbundsstyrelsen har ordinarie sammanträde som regel en gång i månaden. Då så bedöms erforderligt, kan extra sammanträde hållas (§ 16 mom. 8).

Arbetstagarparterna har påstått att det inom Transport finns en sedan länge etablerad praxis som innebär att förbundsordföranden kan besluta om sympatiåtgärder som styrelsen har att ta ställning vid ett senare tillfälle, eller i efterhand. Hans Wahlström liksom Per Winberg har vid huvudförhandlingen i målet bekräftat dessa uppgifter. Arbetsdomstolen finner mot bakgrund härav inte anledning att betvivla att Transport tillämpar en sådan beslutsordning. Förfarandet saknar visserligen uttryckligt stöd i stadgarna men det kan å andra sidan inte heller anses vara oförenligt med dessa. I sammanhanget måste också beaktas att lagens krav på behörigt beslut och de redovisade uttalandena i förarbetena, som anger stadgarna som en utgångspunkt för bedömningen huruvida beslut fattats i behörig ordning, i första hand tar sikte på att avgränsa stridsåtgärder som inte beslutats på rätt nivå inom organisationen. Som redovisats ovan innebär detta att även om en avdelning i ett förbund har träffat kollektivavtal så är ett av avdelningen fattat beslut om stridsåtgärder inte ett i lagens mening behörigt beslut om det i de för avdelningen i förbundets stadgar intagna reglerna föreskrivs att det tillkommer förbundet att besluta om stridsåtgärder (se prop. 1975/76:105 Bil. 1 s. 405). Enligt Arbetsdomstolens mening torde bl.a. mot den här angivna bakgrunden utrymmet vara mycket begränsat för att finna att lagens krav på behörigt beslut inte är uppfyllt när organisationens ledning har fattat beslutet och, utan invändning från andra i organisationen, hävdar att beslutet har fattats i enlighet med organisationens interna beslutsordning. I förevarande fall får det enligt Arbetsdomstolens mening mot bakgrund av vad som framkommit anses att förbundsordföranden i Transport i och för sig har varit behörig att på det sätt som påståtts besluta om sympatiåtgärder under förutsättning att styrelsen sedermera godkänt åtgärderna.

Har Hans Wahlström beslutat om de vidtagna stridsåtgärderna?

Både H.W. och P.W. har vid huvudförhandlingen i målet uppgett att H.W. vid ett telefonsamtal dem emellan den 30 april 1998 beslöt att Transport skulle varsla om stridsåtgärder i form av blockad mot arbete som egentligen skulle ha utförts i Danmark för att stödja den pågående konflikten där och att P.W. skulle ombesörja detta. P.W. har uppgett att han dagen därpå, den 1 maj 1998, med anledning av vad H.W. sålunda hade beslutat utfärdade det varsel om sympatiåtgärder som redovisats ovan under Flygarbetsgivarnas utveckling av talan. Det finns enligt Arbetsdomstolens mening inte någon anledning att betvivla dessa uppgifter. H.W. och P.W. har båda vidare uppgett att H.W. vid samtal dem emellan den 1 maj 1998, efter det att P.W. hade utfärdat det nyssnämnda varslet, beslutade att tidigarelägga de stridsåtgärder som avsågs i varslet, dvs. de åtgärder som enligt varslet skulle ha trätt i kraft först den 8 maj 1998, med följd att stridsåtgärderna kom att inledas redan den 2 maj 1998. Som förklaring till agerandet har de i huvudsak uppgett att P.W. hade missförstått de instruktioner som H.W. hade gett om varslet, vilka enligt H.W. syftade till att få till stånd åtgärder omedelbart. Av utredningen i målet har annat inte framkommit än att de åtgärder som sålunda rent faktiskt kom att vidtas med början den 2 maj också har varit desamma som de som åsyftades med varslet, förutom vad gäller tiden för genomförandet.

Enligt bl.a. tidningsartiklar och en videoupptagning av nyhetsprogram i Sveriges Television, vilka Flygarbetsgivarna åberopat som bevis, synes företrädare för Transport, bl.a. P.W. under perioden 2-6 maj 1998 då stridsåtgärderna pågick ha gjort uttalanden av innebörd att åtgärderna hade vidtagits av medlemmar i Transport under åberopande av neutralitet och att Transport stödde sina medlemmar men att det inte handlade om åtgärder som hade beslutats av Transport. Vidare uppgavs i en TT- intervju daterad den 4 maj 1998 och i videoupptagningen att Transport hade varslat om kommande sympatiåtgärder. De sålunda redovisade uttalandena från Transports sida skulle kunna tyda på att H.W. inte hade fattat det av arbetstagarparterna påstådda beslutet den 1 maj 1998 att tidigarelägga de stridsåtgärder som hade angetts i varslet. P.W. har om dessa uppgifter uppgett bl.a. att massmediernas intresse var i huvudsak enbart inriktat på förbundets uppfattning om neutralitetsprincipen och att uppgifterna därför inte på ett riktigt sätt återspeglat allt som P.W. anfört. Han har vidare uppgett att han vid tidpunkten för intervjuerna ännu inte visste om det förekommit att medlemmar redan innan Transport hade beslutat att omedelbart sätta i kraft de varslade sympatiåtgärderna hade vägrat utföra vissa arbetsuppgifter med anledning av den av Transport inledningsvis åberopade neutralitetsprincipen och att han därför varit angelägen om att uttala sig så att det skulle stå klart att medlemmarna även i den situationen hade förbundets stöd. Arbetsdomstolen finner mot bakgrund bl.a. av vad P.W. sålunda har uppgett att det som anförts i de av Flygarbetsgivarna åberopade tidningsartiklarna m.m. inte är ägnade att vederlägga H.W:s och P.W:s uppgifter inför Arbetsdomstolen om att de faktiskt vidtagna åtgärderna var en följd av H.W:s beslut om att tidigarelägga de stridsåtgärder som hade varslats till den 8 maj 1998. Att igångsättandet av åtgärderna var en följd av detta beslut stöds också av bl.a. B.N:s uppgifter om att han vid telefonsamtal med P.W. på morgonen den 2 maj fått beskedet att förbundet nu står bakom åtgärderna och att P.W. gett honom instruktioner om vad arbetstagarna inte längre skulle befatta sig med. Att protokollet från den överläggning som den 2 maj 1998 ägde rum på Arlanda endast upptar Transports inställning i fråga om rätten till neutralitet och således inte redovisar något om tidigarelagda sympatiåtgärder kan enligt Arbetsdomstolens mening inte heller anses vederlägga Transports påstående att det var detta beslut som föranledde igångsättandet av blockaden. H.W:s och P.W:s uppgifter om åtgärderna får således godtas. Det sagda innebär alltså att Arbetsdomstolen finner utrett att H.W. har beslutat om de vidtagna stridsåtgärderna.

Har Transports styrelse godkänt de vidtagna stridsåtgärderna?

Protokollet över sammanträdet med Transports styrelse den 11 maj 1998 upptar under § 125 följande.

Sympatiåtgärder med anledning av konflikten i Danmark, bilaga 1

Svenska Transportarbetareförbundet har efter hemställan från Svenska LO beslutat att varsla om sympatiåtgärder enligt bilaga.

VU hemställde, efter samråd med funktionärer och tjänstemän, att förbundsstyrelsen godkänner åtgärden.

Beslöts godkänna åtgärden.

Den bilaga 1, som det hänvisades till, utgjordes av en kopia av varslet om stridsåtgärder daterat den 1 maj 1998, vilket som tidigare framgått avsåg sympatiåtgärder som skulle träda i kraft den 8 maj 1998.

Såväl H.W. som P.W. och B.N. vilka alla deltog vid styrelsemötet, har i Arbetsdomstolen uppgett att behandlingen av den aktuella frågan tog sikte på hela händelseförloppet, även om detta inte fullt ut återspeglas i protokollets lydelse, och att det således var detta som godkändes. Som tidigare redovisats pågick de i målet aktuella stridsåtgärderna under perioden 2-6 maj 1998. Detta förhållande talar också med styrka för att styrelsens godkännande den 11 maj 1998 inte kan ha avsett stridsåtgärder fr.o.m. den 8 maj 1998, som ju aldrig kom att verkställas. Arbetsdomstolen finner i stället att godkännandet måste ha avsett det som faktiskt inträffat.

Arbetsdomstolen finner således att Transports styrelse i efterhand godkänt de tidigarelagda stridsåtgärder som H.W. hade beslutat om.

Arbetsdomstolens slutsatser

Det anförda leder fram till slutsatsen att de stridsåtgärder som vidtogs under tiden den 2-6 maj 1998 varit av Transport i behörig ordning beslutade stridsåtgärder som hade till ändamål att stödja arbetstagarna i den pågående danska konflikten. På grund härav och då det inte ens påståtts att den konflikt som pågick i Danmark skulle vara olovlig har inte de i målet aktuella stridsåtgärderna stått i strid med medbestämmandelagens fredspliktsregler.

Arbetsdomstolen vill i sammanhanget tillägga att det förhållandet att det arbete som omfattades av åtgärderna varit detsamma som Transport, med hänvisning till den enligt förbundets uppfattning rådande neutralitetsprincipen ansåg ändå inte hade behövt utföras, inte kan hindra att samma arbete görs till föremål för en stridsåtgärd.

Har Transport överträtt varselbestämmelserna?

Enligt 45 § medbestämmandelagen är arbetsgivarorganisation eller arbetsgivare och arbetstagarorganisation skyldiga att, om giltigt hinder ej möter, skriftligen varsla motparten minst sju dagar i förväg, när de avser att vidta stridsåtgärd eller att utvidga pågående stridsåtgärd. Varslet skall således vara skriftligt och det skall ha kommit motparten tillhanda minst sju dagar i förväg. Ett av syftena med dessa regler är att säkerställa att motparten får rimlig tid att förbereda sig inför en konflikt och att överväga motåtgärder.

Regeln om varselskyldighet omfattar även sympatiåtgärder (prop. 1975/76:105 Bil. 1 s. 278).

Ett åsidosättande av reglerna om varselskyldighet i 45 § medbestämmandelagen medför inte att de stridsåtgärder som vidtas rättsligt sett blir olovliga och grundar därmed inte heller rätt till ersättning för den ekonomiska skada som tillfogas den andra parten genom stridsåtgärden (se AD 1982 nr 157).

Av utredningen i målet har framkommit att Transport skickade ett varsel till Flygarbetsgivarna per telefax fredagen den 1 maj 1998, dvs. en helgdag, avseende åtgärder som avsågs träda i kraft den 8 maj, vilket Transports P.W. underrättade Flygarbetsgivarna genom Ö.L. om per telefon samma dag. Som Arbetsdomstolen kommit fram till i det föregående beslöt emellertid Transport genom H.W. senare under dagen den 1 maj 1998 att tidigarelägga stridsåtgärderna vilket ledde till att dessa åtgärder kom att inledas redan den 2 maj 1998. Stridsåtgärderna avbröts sedan den 6 maj.

Flygarbetsgivarna har under åberopande av att det med telefax översända varslet inte kommit Flygarbetsgivarna tillhanda förrän måndagen den 4 maj 1998, dvs. första arbetsdagen efter helgen, gjort gällande att Transport brutit mot varselreglerna genom att skriftligt varsel i detta fall inte lämnats sju dagar innan stridsåtgärderna enligt varslet skulle ha inletts. Vidare har Transport enligt Flygarbetsgivarna åsidosatt varselskyldigheten också i förhållande till stridsåtgärderna den 2-6 maj genom att vidta dessa åtgärder utan någon form av föregående information.

Arbetsdomstolen finner inte anledning att ta ställning till det första av Flygarbetsgivarnas påståenden. De faktiska stridsåtgärderna inleddes nämligen redan den 2 maj 1998 och arbetstagarparterna har i målet medgett att Transport i och för sig inte har iakttagit varselskyldigheten genom att igångsätta stridsåtgärderna på det sätt som skett.

Arbetstagarparterna har emellertid bestritt att Transport brutit mot 45 § medbestämmandelagen med hänvisning till att det i enlighet med paragrafens undantagsregel hade förelegat giltigt hinder mot att iaktta varselreglerna.

Avsikten med ett undantag från varselskyldigheten för det fall att giltigt hinder möter mot varsel är främst att möjliggöra stridsåtgärder i fall där ett upprätthållande av skyldigheten att varsla i realiteten skulle innebära att stridsåtgärden blev verkningslös. I förarbetena till medbestämmandelagen nämns, som exempel på när undantaget blir aktuellt att tillämpa, blockad mot lossning av fartyg med kort liggetid eller när arbetet annars är av så kort varaktighet att tid inte finns för en veckas varsel (prop. 1975/76:105 Bil. 1 s. 410). Undantag bör, enligt förarbetsuttalandena, kunna tillämpas också i andra situationer där varselskyldigheten framstår som meningslös.

Enligt arbetstagarparterna förelåg giltigt hinder mot varsel eftersom åtgärderna skulle ha blivit verkningslösa om de inte hade trätt i kraft omedelbart. Vid tiden för igångsättandet av åtgärderna var det emellertid okänt hur länge den danska konflikten skulle pågå. Någon grund för antagande att sympatiåtgärderna skulle bli så kortvariga att ett iakttagande av varselskyldigheten skulle göra åtgärderna verkningslösa har därför enligt Arbetsdomstolens mening inte förelegat.

Det anförda leder till att Transport inte kan undgå ansvar för brott mot varselskyldigheten i 45 § medbestämmandelagen.

Transport har därmed att utge allmänt skadestånd till Flygarbetsgivarna, som yrkat 100 000 kr varav vitsordats 15 000 kr som ett skäligt belopp. Vid bestämmande av skadeståndsbeloppet skall beaktas hur allvarligt åsidosättandet av lagen bedöms vara (se AD 1982 nr 157). Arbetsdomstolen beaktar i detta fall följande.

Ett syfte med varselplikten är att motparten skall kunna förbereda sig inför de stridsåtgärder som kan komma. Som Arbetsdomstolen konstaterat i tidigare avgöranden skall råda full klarhet om när en tänkt stridsåtgärd avses träda i kraft och om åtgärdens art och omfattning liksom om anledningen till den, dvs. i regel de krav som ställs av den angripande parten, och därmed om den angripna partens möjligheter att undvika konflikten (AD 1986 nr 130). Ändringar efter varslet i något av nämnda avseenden kan medföra skyldighet att varsla på nytt eller lämna ett tilläggsvarsel (jfr AD 1977 nr 83).

I målet är ostridigt att företrädare för Flygarbetsgivarna tagit del av innehållet i ett i vart fall muntligt varsel den 1 maj 1998 som innebar att stridsåtgärder skulle träda i kraft den 8 maj. Det är också ostridigt att stridsåtgärderna sedan igångsatts redan dagen därpå utan att arbetsgivarsidan på något sätt dessförinnan informerats därom. Enligt Arbetsdomstolens mening har Transports handlande på ett flagrant sätt motverkat syftena med varselskyldigheten.

Arbetsdomstolen bestämmer med utgångspunkt i det anförda och omständigheterna i övrigt det allmänna skadeståndet för brottet mot varselskyldigheten i 45 § medbestämmandelagen till 60 000 kr.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Den bedömning som Arbetsdomstolen har gjort i det föregående leder till att Flygarbetsgivarnas talan angående olovliga stridsåtgärder (yrkandena 1-4) skall avslås och att deras talan angående brott mot varselskyldigheten (yrkande 5) skall bifallas, dock att skadeståndet bestäms till ett lägre belopp än det yrkade.

Vid denna utgång skall Flygarbetsgivarna förpliktas att utge ersättning till arbetstagarparterna för rättegångskostnader med ett, med tillämpning av 18 kap. 4 § rättegångsbalken, jämkat belopp.