AD 2000 nr 26

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Öckerö församling

Nr 26

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Öckerö församling.

BAKGRUND

Mellan parterna gäller kollektivavtal.

A.A., som är medlem i Svenska Kommunalarbetareförbundet (förbundet), var säsonganställd som kyrkogårdsarbetare hos Öckerö församling sammanlagt mer än tolv månader under tiden den 30 november 1995 till den 30 november 1998. Anställningen under säsongen 1998 gällde för tiden fr.o.m. den 1 april t.o.m. den 30 november. Någon gång i december 1998 utannonserades en ledig tillsvidareanställning som kyrkogårdsarbetare hos församlingen. A.A. sökte tjänsten, men kyrkorådet beslutade den 2 februari 1999 att i stället anställa M.E.

Mellan parterna har uppkommit tvist huruvida församlingen genom att anställa M.E. i stället för A.A. har brutit mot bestämmelserna om företrädesrätt till återanställning i 25 § lagen om anställningsskydd.

Tvisteförhandlingar har ägt rum utan att parterna kunnat enas.

YRKANDEN M.M.

Förbundet har yrkat - som talan slutligt bestämts - att Arbetsdomstolen skall förplikta församlingen att utge

1. allmänt skadestånd till A.A. med 75 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 2 juli 1999) till dess betalning sker,

2. ekonomiskt skadestånd till A.A. avseende förlust av lön med 3 950 kr för tiden den 15 - 31 mars 1999, med 800 kr per månad för tiden den 1 april - den 31 oktober 1999 och med 22 500 kr för tiden den 1 november - den 13 december 1999 och avseende förlust av semesterersättning med 3 846 kr för tiden den 1 mars - den 13 december 1999, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet 3 950 kr från den 31 mars 1999, på 800 kr från den sista i varje månad varpå skadeståndet belöper med början i april och slut i oktober 1999, på 15 000 kr från den 30 november 1999, på 7 500 kr från den 31 december 1999 och på 3 846 kr från den 13 januari 2000, allt till dess betalning sker, samt

3. allmänt skadestånd till förbundet med 40 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 2 juli 1999) till dess betalning sker.

Församlingen har bestritt yrkandena. Beträffande de yrkade allmänna skadestånden har församlingen inte vitsordat några belopp som skäliga i och för sig. Yrkade belopp avseende ekonomiskt skadestånd och ränteyrkandena har vitsordats som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Förbundet

Församlingen har den senaste tiden haft tre kyrkogårdsarbetare anställda tills vidare. Därutöver har en kyrkogårdsarbetare varit säsonganställd. Den säsonganställde har normalt arbetat årligen från veckan före påsk till september-oktober. A.A. har haft ett flertal sådana säsonganställningar hos församlingen. Hans sammanlagda anställningstid under perioden den 30 november 1995 till den 30 november 1998 uppgår till mer än tolv månader.

Någon gång under december 1998 utannonserades en ledig tillsvidareanställning som kyrkogårdsarbetare hos församlingen. Tjänsten söktes av bl. a. A.A. och M.E. M.E. hade tidigare haft flera säsonganställningar hos församlingen, men hade inte företrädesrätt till återanställning. Kyrkogårdsnämnden förordade enhälligt att A.A. skulle erhålla tjänsten men kyrkorådet beslutade den 2 februari 1999 att anställa M.E.

När A.A:s säsonganställning för 1998 upphörde den 30 november fick han inte något besked av församlingen om huruvida han skulle få eller inte få fortsatt säsonganställning under 1999. Det var dessutom under lång tid därefter osäkert huruvida han skulle få en sådan anställning. Efter att själv ha fört frågan på tal fick han dock så småningom ny säsonganställning hos församlingen. Den anställningen pågick den 22 mars - den 31 oktober 1999. Sedan anställningen för 1998 års säsong upphört var han arbetslös och uppbar ersättning från arbetslöshetskassa till dess han säsonganställdes på nytt.

Den 2 mars 1999 ägde tvisteförhandling rum mellan den lokala fackliga organisationen och församlingen. Härvid gjorde organisationen gällande att A.A. hade företrädesrätt till den utannonserade lediga tjänsten och att församlingen genom att anställa annan sökande åsidosatt A.A:s företrädesrätt till återanställning, medan församlingen var av den åsikten att A.A. enbart hade företrädesrätt till ny säsonganställning.

Förbundet hävdar att den s.k. tolvmånadersregeln i 25 § första stycket lagen om anställningsskydd skall uppfattas på så sätt att varje arbetstagare som varit anställd i mer än tolv månader under den senaste treårsperioden, oavsett om denne varit anställd tills vidare eller haft en tidsbegränsad anställning, har företrädesrätt till återanställning beträffande alla arbeten, dvs. såväl tillsvidareanställningar som olika former av tidsbegränsade anställningar, vilka dennes tidigare arbetsgivare ledigförklarar under den tid företrädesrätten gäller. En tidigare säsonganställd arbetstagare som uppfyller kvalifikationstiden enligt tolvmånadersregeln har således företrädesrätt till en anställning tills vidare. Detta gäller under förutsättning att den tidigare anställningen upphört på grund av arbetsbrist. Det följer av säsonganställningens natur att arbetsbrist föranlett att anställningen tidsbegränsats.

Den s.k. sexmånadersregeln i den angivna paragrafen äger enbart tillämpning när företrädesrätt föreligger för en tidigare säsonganställd arbetstagare till en ny säsonganställning. En säsonganställd arbetstagare kan många gånger ha svårt att komma upp i mer än tolv månaders anställningstid, varför sexmånadersregeln är ett sätt att förstärka dennes situation. Församlingen har emellertid tolkat paragrafen på så sätt att en tidigare säsonganställd arbetstagare enbart har företrädesrätt till ny säsonganställning.

Förbundet vill med följande exempel visa vad den lagtolkning som församlingen förespråkar leder till. En arbetstagare som den senaste treårsperioden sammanlagt varit anställd i tretton månader, varav först fem månader säsonganställning och därefter åtta månader anställning tills vidare eller på vikariat, torde ostridigt i enlighet med tolvmånadersregeln ha företrädesrätt till återanställning beträffande alla former av anställningar. En arbetstagare som under samma tidsperiod varit anställd tills vidare under åtta månader och därefter säsonganställd under fem månader skulle däremot enligt församlingens resonemang varken ha företrädesrätt enligt tolvmånaders- eller sexmånadersregeln. Antag vidare att en arbetsgivare som tidigare enbart haft säsonganställda arbetstagare bestämmer sig för att i fortsättningen endast anställa arbetstagare tills vidare. I överensstämmelse med församlingens ståndpunkt skulle de tidigare säsonganställda arbetstagarna inte ha företrädesrätt till de nyinrättade tillsvidareanställningarna. Exemplen ger uttryck för att församlingens lagtolkning är orimlig.

Förbundet menar dessutom att det har stöd för sin uppfattning i direktivet 99/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, vilket skall vara genomfört senast i juli 2001 men som redan nu skall följas. Direktivets syfte är att förbättra en visstidsanställds situation och att denne i jämförelse med en tillsvidareanställd arbetstagare inte skall vara diskriminerad. Församlingens tolkning av 25 § lagen om anställningsskydd innebär att en säsonganställd arbetstagare missgynnas i förhållande till en tillsvidareanställd arbetstagare. För det fall församlingens slutsats är riktig betyder det att lagen står i strid med direktivet.

A.A. har uppfyllt de krav som tolvmånadersregeln föreskriver beträffande viss anställningstid och anledningen till att hans anställning för 1998 års säsong upphört har berott på arbetsbrist. På grund härav har A.A. haft företrädesrätt till den utannonserade lediga tjänsten. Med hänsyn härtill och då tjänsten tillsatts med annan sökande har enligt förbundets mening församlingen brutit mot bestämmelserna om företrädesrätt till återanställning i 25 § lagen om anställningsskydd. A.A. är därför berättigad att erhålla allmänt och ekonomiskt skadestånd av församlingen.

Den omständigheten att A.A. inte fått ett sådant besked som avses i 15 § andra stycket lagen om anställningsskydd, dvs. att han inte skulle erbjudas ny säsonganställning nästa säsong, saknar betydelse, eftersom regeln tar sikte på en helt annan företrädessituation än den som målet gäller. Regeln behandlar under vilka förutsättningar en tidigare säsonganställd arbetstagare har rätt till besked i förväg om att han inte kommer att få en ny säsonganställning. I förevarande fall skulle församlingen ha lämnat besked till A.A. på sätt som beskrivs i paragrafens första stycke. A.A. skulle således den 30 oktober 1998 ha fått besked att hans dåvarande anställning inte skulle fortsätta efter den 30 november 1998 och att han hade företrädesrätt till återanställning. I vart fall skulle ett sådant besked senast den 30 november 1998 ha överlämnats till honom. A.A. erhöll dock inte något besked. Detta innebär emellertid inte att han gått miste om sin företrädesrätt till den utannonserade lediga tillsvidareanställningen, då återanställningsfristen började löpa från det att beskedet skulle ha lämnats. Enligt förbundets uppfattning gällde A.A:s rätt till återanställning från den 30 oktober 1998 eller i vart fall från den 30 november 1998 och fram till dess han fick ny säsonganställning den 22 mars 1999.

Församlingen har vidare brutit mot 32 § lagen om anställningsskydd genom att inte förhandla med förbundet innan M.E. anställdes. Församlingen har härigenom ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till förbundet.

Församlingen

Det är riktigt att A.A. varit säsonganställd som kyrkogårdsarbetare hos församlingen under säsongen 1998, att den anställningen upphörde den 30 november samma år och att han under 1996, 1997 och 1998 varit säsonganställd hos församlingen mer än tolv månader.

En grundläggande förutsättning för att en säsonganställd arbetstagare skall ha företrädesrätt till återanställning är enligt församlingens mening att besked lämnats eller skulle ha lämnats enligt 15 § andra stycket lagen om anställningsskydd. Av denna bestämmelse följer att en arbetsgivare inte behöver utfärda något besked, ifall denne avser att erbjuda en tidigare säsonganställd arbetstagare anställning även följande säsong.

Församlingen har inte underrättat A.A. om att han inte skulle få säsonganställning under 1999. Anledningen härtill var att församlingen avsåg att han liksom tidigare år skulle komma att få fortsatt säsonganställning. Han var därför inte berättigad till att få besked enligt 15 § andra stycket lagen om anställningsskydd. Någon rätt till återanställning för honom förelåg därför inte överhuvudtaget.

A.A. påbörjade sedermera en ny säsonganställning den 22 mars 1999. För det fall han inte hade erbjudits denna anställning skulle han ha fått besked härom senast den 22 februari 1999.

Ett ytterligare villkor för att företrädesrätt till återanställning skall föreligga är att den tidigare anställningen upphört till följd av arbetsbrist. Det har i A.A:s fall inte varit frågan om arbetsbrist och därför är inte heller det villkoret uppfyllt.

För den händelse att A.A., när säsonganställningen för 1998 upphörde, hade företrädesrätt till återanställning, var denna rätt begränsad till säsonganställning och avsåg inte någon annan form av tidsbegränsad anställning eller tillsvidareanställning.

Det är vanligt förekommande att säsonganställda kyrkogårdsarbetare år från år arbetar cirka sex månader per säsong. Den lagtolkning förbundet förespråkar medför att dessa arbetare efter tre säsonganställningar har kvalificerat sig för företrädesrätt till exempelvis tillsvidareanställningar och att de har rätt till besked på sätt som föreskrivs i 15 § första stycket lagen om anställningsskydd. En sådan tolkning är orimlig. Bestämmelserna tillämpas inte heller på det sättet. Däremot håller församlingen med om att en tillsvidareanställd arbetstagare som sagts upp har, trots att detta inte framgår av lagtexten, företrädesrätt även till säsonganställning.

Det är riktigt att församlingen inte har förhandlat enligt 32 § lagen om anställningsskydd innan tillsvidareanställningen i fråga tillsattes.

DOMSKÄL

A.A. hade år 1998 en säsonganställning som kyrkogårdsarbetare hos församlingen. Anställningen upphörde den 30 november. Han sökte därefter en ledig befattning som kyrkogårdsarbetare hos församlingen med anställningsformen tills vidare. Denna befattning tillsattes dock i början av år 1999 med en annan sökande.

Arbetsdomstolen har i detta mål att ta ställning till huruvida församlingen i sammanhanget brutit mot bestämmelserna om företrädesrätt till ny anställning i 25 § lagen om anställningsskydd och om förhandlingsskyldighet i 32 § samma lag.

I målet är även tvistigt mellan parterna huruvida A.A:s anställning under säsongen 1998 upphört till följd av arbetsbrist. Arbetsdomstolen går först in på den frågan.

Arbetsbristfrågan

Förbundet har påstått att A.A:s anställning för 1998 års säsong upphört på grund av arbetsbrist och därvid pekat på att det ligger i säsonganställningens natur att arbetsbrist varit orsaken till att anställningen tidsbegränsats. Detta påstående har församlingen bestritt utan närmare angivande av skäl.

Arbetsdomstolen har i ett flertal avgöranden (senast i AD 2000 nr 18) uttalat att med begreppet arbetsbrist avses vid tillämpning av anställningsskyddslagen inte endast fall av konkret brist på arbetsuppgifter, utan samtliga fall där en uppsägning från arbetsgivarens sida beror på något annat än förhållanden som är att hänföra till arbetstagaren personligen, s.k. personliga skäl. Dessa uttalanden har gjorts vid prövningen av om saklig grund förelegat för uppsägning. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det inte anledning att i nu förevarande sammanhang tillämpa ett annat synsätt på innebörden av begreppet arbetsbrist. Det kan konstateras att det i målet över huvud taget inte ens har påståtts att A.A:s säsonganställning 1998 skulle ha upphört av skäl hänförliga till honom personligen. Vid detta förhållande finner Arbetsdomstolen att prövningen i detta mål skall ske med utgångspunkt från att A.A:s säsonganställning hos församlingen år 1998 upphörde på grund av arbetsbrist.

Arbetsdomstolen övergår nu till att pröva frågan om A.A. har haft företrädesrätt till ny anställning hos församlingen.

Företrädesrättsfrågan

Mellan parterna är inte tvistigt att A.A. har haft företrädesrätt till ny säsonganställning hos församlingen. Det parterna är oense om är huruvida han även har haft företrädesrätt till den anställning som kyrkogårdsarbetare med anställningsformen tills vidare som församlingen tillsatte med en annan sökande i början av år 1999.

Förbundet har gjort gällande att A.A. uppfyller de krav som måste vara uppfyllda för att företrädesrätt till återanställning enligt 25 § lagen om anställningsskydd skall föreligga. Därvid har förbundet anfört att församlingen den 30 oktober 1998 eller i vart fall senast den 30 november samma år enligt 15 § första stycket samma lag skulle ha lämnat besked till honom att han inte skulle få fortsatt anställning när säsonganställningen upphörde och att han haft företrädesrätt till ny anställning från den tiden i vart fall till dess han fått ny säsonganställning den 22 mars 1999.

Församlingen har å sin sida gjort gällande att en säsonganställd arbetstagare endast omfattas av den särskilda bestämmelsen i 15 § andra stycket lagen om anställningsskydd om besked för det fall arbetstagaren inte kommer att få fortsatt säsonganställning vid den nya säsongens början. Församlingen har dock framhållit att besked enligt den bestämmelsen inte skulle ha lämnats till A.A. i förevarande fall, eftersom denne faktiskt skulle få fortsatt säsonganställning vid 1999 års säsongs början, och har med hänsyn härtill gjort gällande att denne inte hade någon företrädesrätt till återanställning. För den händelse Arbetsdomstolen skulle finna att A.A. hade företrädesrätt till återanställning har församlingen invänt att han i vart fall enbart skulle ha haft företrädesrätt till ny säsonganställning.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Det har i målet inte gjorts gällande att det mellan parterna skulle föreligga något kollektivavtal med bestämmelser om företrädesrätt till återanställning. Frågan om A.A:s företrädesrätt till återanställning skall därför prövas enligt bestämmelserna i lagen om anställningsskydd. Det är främst bestämmelserna i 15 och 25 §§ som därvid är av intresse. I 25 § föreskrivs bl.a. följande. Arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta. Detsamma gäller arbetstagare som har anställts för begränsad tid enligt 5 §, dvs. bl.a. säsongarbetare, och som på grund av arbetsbrist inte har fått fortsatt anställning. En förutsättning för företrädesrätt är att arbetstagaren har varit anställd hos arbetsgivaren sammanlagt mer än tolv månader under de senaste tre åren. Företrädesrätten gäller från den tidpunkt då uppsägningen skedde eller besked om att tidsbegränsad anställning inte kommer att fortsätta lämnades eller skulle ha lämnats enligt 15 § första stycket och därefter till dess nio månader har förflutit från den dag då anställningen upphörde. Av 15 § första stycket framgår att en förutsättning för rätt till sådant besked är att arbetstagaren, när anställningen upphör, har varit anställd hos arbetsgivaren mer än tolv månader under de senaste tre åren. Av 25 § framgår vidare att det, när det gäller företrädesrätt till ny säsonganställning för en tidigare säsonganställd arbetstagare, förutsätts att arbetstagaren har varit anställd hos arbetsgivaren sex månader under de senaste två åren. Företrädesrätten gäller från den tidpunkt då besked om att arbetstagaren inte kommer att få fortsatt säsonganställning vid den nya säsongens början lämnades eller skulle ha lämnats enligt 15 § andra stycket och därefter till dess nio månader har förflutit från den nya säsongens början. Av 15 § andra stycket framgår att sådant besked skall lämnas minst en månad innan den nya säsongen börjar.

Ordalydelsen av 25 § lagen om anställningsskydd ger inte någon antydan om att rätten till återanställning skulle vara beroende av vilken form för anställningen en arbetstagare har haft. Några uttalanden som direkt tar sikte på den i målet aktuella frågeställningen, dvs. en säsongarbetares företrädesrätt till andra anställningar än fortsatt säsonganställning, finns varken i förarbetena till 1974 eller 1982 års lag om anställningsskydd. I förarbetena till 1974 års lag, vilka är vägledande även för den nu gällande lagen om anställningsskydd, anges när det gäller beräkningen av tolvmånaderstiden i 25 § att det är utan betydelse vad för slags arbete som anställningen har bestått i (prop. 1973:129 s. 266). Ett uttalande i samband med vissa ändringar i 1982 års lag kan också anses vara av visst intresse i sammanhanget (prop. 1996/97:16 s. 50). Ändringarna innebar bl.a. att regler infördes om att arbetstagare som uppnått de maximalt tillåtna tidsgränserna i 5 och 5 a §§ avseende arbetstoppanställning (sex månader inom två år) och överenskommen visstidsanställning (tolv respektive 18 månader inom tre år) inte kan göra gällande sin företrädesrätt till återanställning inom referensperioden när arbetsgivaren på nytt avser att använda motsvarande anställningsform. Då uttalades att företrädesrätt till återanställning däremot självklart föreligger när det gäller någon annan anställningsform.

Mot bakgrund av ordalydelsen av 25 § lagen om anställningsskydd och vad som anförts ovan finner Arbetsdomstolen att återanställningsrätten för samtliga arbetstagare som uppfyller kravet på tolv månaders anställning inte är begränsad till den anställningsform som de senast hade utan avser alla former av anställningar, dvs. både tillsvidare- och visstidsanställningar. Den företrädesrätt som uppkommer enligt sexmånadersregeln avser däremot enbart en tidigare säsonganställd arbetstagares företrädesrätt till ny säsonganställning. Den regeln utesluter inte arbetstagaren från möjligheten att kvalificera sig för företräde enligt tolvmånadersregeln. Arbetsdomstolen delar alltså förbundets ståndpunkt att en säsonganställd arbetstagare, under förutsättning att denne uppfyller kravet på tolv månaders anställning under de senaste tre åren, har företrädesrätt till återanställning även avseende en ledig tillsvidareanställning. Det innebär också att en säsonganställd arbetstagare som uppfyller kravet på tolv månaders anställning under de senaste tre åren har rätt till besked enligt 15 § första stycket.

Slutsats rörande frågan om församlingen brutit mot 25 och 32 §§ lagen om anställningsskydd m.m.

Parterna är ense om att A.A:s anställning för 1998 års säsong upphörde den 30 november och att han fram till dess varit anställd hos församlingen sammanlagt mer än tolv månader under de senaste tre åren. Det är vidare ostridigt att A.A. sökte en därefter ledigförklarad tillsvidareanställning som kyrkogårdsarbetare samt att församlingen på den befattningen anställde en annan arbetstagare som inte hade företrädesrätt till återanställning. Någon tvist om A.A:s kvalifikationer för anställningen har inte förelegat.

Den bedömning Arbetsdomstolen gjort om innebörden av 25 § lagen om anställningsskydd innebär att A.A. har haft företrädesrätt till den aktuella tillsvidareanställningen. Genom att tillsätta befattningen med en person som inte varit företrädesrättsberättigad har församlingen brutit mot bestämmelserna i 25 § lagen om anställningsskydd. Eftersom A.A. hade företrädesrätt till återanställning skulle församlingen i enlighet med bestämmelserna i 32 § ha förhandlat med förbundet innan den aktuella befattningen tillsattes med en annan person. Mellan parterna är ostridigt att någon sådan förhandling inte ägt rum.

Vid den bedömning Arbetsdomstolen gjort har församlingen att utge allmänt och ekonomiskt skadestånd till A.A. samt allmänt skadestånd till förbundet. Arbetsdomstolen bestämmer det allmänna skadeståndet till A.A. till 40 000 kr och till förbundet till 20 000 kr. Om det yrkade ekonomiska skadeståndet råder i denna situation inte tvist.

Rättegångskostnader

Med den angivna utgången i målet skall församlingen förpliktas utge ersättning för förbundets rättegångskostnader. Förbundet har yrkat ersättning för rättegångskostnader med sammanlagt 69 569 kr 65 öre, varav 64 056 kr avser ombudsarvode, 4 353 kr tidsspillan och 1 160 kr 65 öre utlägg. Församlingen har överlämnat till Arbetsdomstolen att bedöma skäligheten av den yrkade ersättningen. Arbetsdomstolen finner att förbundet, med hänsyn till målets omfattning, inte bör tillerkännas ersättning för ombudsarvode med mer än

40 000 kr, men att förbundets ersättningsanspråk i övrigt framstår som skäligt.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen förpliktar Öckerö församling att till A.A. utge

a) allmänt skadestånd med fyrtiotusen (40 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 2 juli 1999 till dess betalning sker och

b) ekonomiskt skadestånd med trettiofemtusenåttahundranittiosex (35 896) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppen 3 950 kr från den 31 mars 1999, 800 kr från den 30 april 1999, 800 kr från den 31 maj 1999, 800 kr från den 30 juni 1999, 800 kr från den 31 juli 1999, 800 kr från den 31 augusti 1999, 800 kr från den 30 september 1999, 800 kr från den 31 oktober 1999, 15 000 kr från den 30 november 1999, 7 500 kr från den 31 december 1999 och 3 846 kr från den 13 januari 2000, allt till dess betalning sker.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Öckerö församling att till Svenska Kommunalarbetareförbundet utge allmänt skadestånd med tjugotusen (20 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 2 juli 1999 till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar Öckerö församling att ersätta Svenska Kommunalarbetareförbundet dess rättegångskostnader med fyrtiofemtusenfemhundratretton (45 513) kr 65 öre, varav 40 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2000-03-15, målnummer A-95-1999

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Dag Ekman, Olle Claesson (f.d. avdelningsdirektören i Arbetsmarknadsstyrelsen; tillfällig ersättare), Carl Magnus Pontén, Ulf Perbeck, Rolf Lindh (f.d. ombudsmannen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Jarl Karlsson. Enhälligt.

Sekreterare: Lise-Lott Johansson