AD 2000 nr 18

Parter:

Svenska Industritjänstemannaförbundet; Motorbranschens Arbetsgivareförbund; Citroën Sverige Aktiebolag

Nr 18

Svenska Industritjänstemannaförbundet

mot

Motorbranschens Arbetsgivareförbund och Citroën Sverige Aktiebolag i Vällingby.

BAKGRUND

Mellan Motorbranschens Arbetsgivareförbund och Svenska Industritjänstemannaförbundet (förbundet) gäller kollektivavtal. Citroën Sverige Aktiebolag (bolaget) - tidigare med firma Aktiebolaget Autogruppen Citroën, Peugeot, Talbot - är genom sitt medlemskap i Motorbranschens Arbetsgivareförbund bundet av kollektivavtalet.

Bolaget är ett helägt dotterbolag till PSA Peugeot Citroën i Frankrike (moderbolaget) och generalagent i Sverige för bilmärket Citroën samt återförsäljare av Citroënbilar i nordvästra Storstockholm. Bolaget har sitt huvudkontor i Vällingby och sysselsätter ett 60-tal personer, varav 55 är tjänstemän.

Bolaget innehade från år 1982 även generalagenturen för bilmärket Peugeot i Sverige. Fram till den 1 oktober 1998 hade bolaget sitt huvudkontor förlagt till Årsta och sysselsatte som mest ett 90-tal personer. Vid årsskiftet 1997/98 beslutade moderbolaget att bolaget inte längre skulle få behålla generalagenturen för bilmärket Peugeot. Under våren 1998 bestämdes att generalagenturen från och med den 1 september 1998 skulle övergå till den dåvarande generalagenten i Danmark, K W Bruun. Vid övergången av generalagenturen följde ett flertal anställda med centrala befattningar i bolaget med till det danska bolaget, däribland kreditchefen. Flera vakanta befattningar kom därför att uppstå hos bolaget under våren 1998. Bland annat behövdes en ny kreditchef.

Förbundets medlem B.W. erhöll befattningen som kreditchef och fick en månadslön om 28 000 kr. B.W. påbörjade sin anställning hos bolaget den 1 juli 1998 och arbetade under ett par veckor innan han tog semester. Under semestern drabbades B.W. av en djup depression och blev inlagd på sjukhus. Hans läkare sjukskrev honom till och med den 20 december 1998.

Den 26 november 1998 hölls ett möte på bolaget, vid vilket även B.W. var närvarande. Vid mötet informerade bolaget den lokala fackklubben om att en omorganisation var tänkt att genomföras och träda i kraft den 1 januari 1999. Den tilltänkta omorganisationen innebar bl.a. att den administrative chefen skulle överta kreditchefens arbetsuppgifter med följd att arbetsbrist skulle uppstå för B.W. Bolaget presenterade även följande lista över befintliga vakanser.

Avdelning Befattning Krav

-----------------------------------------------------------

Eftermarknad Assistent Sekreterarerfarenhet,

goda kunskaper i

franska, god organisa-

torisk förmåga.

Försäljning/

marknad Regionchef God erfarenhet från

bilförsäljning, antingen

som försäljare, för-

säljningschef eller

regionchef, goda

kunskaper beträffande

bilar.

Reservdelar Inköpsassistent 3-årig ekonomisk linje

eller motsvarande er-

farenhet av inköps- arbete.

Reservdelar Service, reserv- 3-årig ekonomisk linje

delar, kundkontakt eller motsvarande in-

riktning mot marknads-

föring, erfarenhet från

bilbranschen.

Administration Bokförings- och Civilekonomexamen med

redovisnings- inriktning mot revision

ansvarig eller motsvarande,

god erfarenhet från

revisionsbyrå eller

liknande, god erfarenhet

från kvalificerat

bokslutsarbete.

Vid mötet förklarade B.W. att han friskskrev sig per den 27 november 1998. Bolaget lät emellertid meddela B.W. att han tills vidare var arbetsbefriad med full lön.

Den 2 december 1998 hölls en lokal förhandling rörande omorganisationen och den uppkomna arbetsbristen för B.W. Vid mötet redogjorde bolaget på nytt för befintliga vakanser i enlighet med den ovan angivna listan och klargjorde samtidigt att bolaget inte ansåg att någon av de angivna arbetena låg i linje med B.W:s kvalifikationer. Bolaget erbjöd dock B.W. arbete vid bolagets reservdelsavdelning med service, reservdelar och kundkontakt till en månadslön om 16 000 kr. B.W. avvisade erbjudandet. Den 8 januari 1999 hölls en central förhandling rörande omorganisationen, där bolaget upprepade sitt erbjudande till B.W. Inte heller denna gång accepterade B.W. bolagets erbjudande. Vid en lokal förhandling senare samma dag sade bolaget upp B.W. på grund av arbetsbrist.

Förbundet har gjort gällande att uppsägningen av B.W. utgör ett fall av s.k. fingerad arbetsbrist och att uppsägningen i själva verket grundar sig på förhållanden som är att hänföra till B.W. personligen. Arbetsgivarparterna har bestritt att något annat än kostnads- och effektivitetsskäl legat bakom den omorganisation varigenom arbetsbrist uppstått för B.W. Tvist råder även om huruvida bolaget fullgjort sin omplaceringsskyldighet.

Parterna har genomfört tvisteförhandlingar utan att kunna enas.

YRKANDEN M.M.

Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till B.W. utge

1. allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 1 mars 1999) till dess betalning sker och

2. ekonomiskt skadestånd med 22 480 kr för februari månad 1999,

28 000 per månad för tiden 1 mars - 30 april 1999, 9 205 kr för tiden 1 - 10 maj 1999, 6 246 kr för tiden 11 - 31 maj 1999, 10 000 kr per månad för tiden 1 juni - 31 december 1999 och 4 069 kr för tiden 1 - 18 januari 2000 jämte ränta enligt 3 och 6 §§räntelagen på respektive delbelopp från den 25:e i varje månad till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet. Det ekonomiska skadeståndet jämte ränteyrkandena har vitsordats som skäliga i och för sig. Beträffande det allmänna skadeståndet har inget belopp kunnat vitsordas. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att saklig grund för uppsägning inte förelegat har arbetsgivarparterna yrkat att det allmänna skadeståndet skall jämkas med hänsyn till B.W:s korta anställningstid hos bolaget.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Förbundet

B.W. är juris kandidat och har under sitt yrkesliv framförallt arbetat inom finansmarknaden. Han har varit anställd hos Gota Kundfinans, där han arbetade med försäljning av finansiella lösningar både till privat och offentlig verksamhet. Han har vidare haft en anställning hos Merkantil Leasing, där han var säljansvarig för leverantörssamarbete och utbildning. Han har även arbetat hos Sparbanken Finans med marknadsföring och försäljning. När han tillträdde befattningen som kreditchef hos bolaget 1998 kom han från en anställning hos Datadokument K. Sundin AB, där han hade arbetat med kreditkontroll och kvalitetsgranskning av sparbankskoncernens krediter.

Upprinnelsen till B.W:s anställning hos bolaget var följande. B.W. uppmärksammade i en tidning en av rekryteringsbolaget Capanovas annonser, i vilken man sökte en säljare. B.W. tog kontakt med Capanova och fick beskedet att det fanns en annan tjänst som bättre passade hans bakgrund, nämligen befattningen som kreditchef hos bolaget. B.W. kom under tiden mars-juni 1998 att sammanträffa med L.O., Capanova, vid två eller tre tillfällen. Under samma tid besökte han även bolaget vid ungefär lika många tillfällen. Där fick han bl.a. träffa den administrative chefen H.L. B.W. upplevde hela rekryteringsförfarandet som ingående och noga planerat.

När B.W. i början av augusti 1998 lades in på Karolinska sjukhuset på grund av en djup depression, tog han genast kontakt med bolaget och sjukanmälde sig. Fram till den 21 september förekom ett flertal kontakter mellan honom och bolaget. B.W. avsåg med dessa kontakter att hålla arbetsgivaren underrättad om när han kunde återgå i tjänst. Han bedömde då att han skulle kunna återgå i arbete någon gång under hösten 1998.

Den 21 september ringde B.W. upp H.L., som förklarade att bolaget inte längre hade något förtroende för honom. B.W. blev chockad över beskedet och drog slutsatsen att bolaget ville avveckla hans anställning. Han kontaktade därför sin far, E.W., och redogjorde för samtalet med H.L. Fadern tog då kontakt med H.L. och L.O. och fick till stånd ett möte med dem den 24 september. Vid mötet försökte fadern få klarhet i den uppkomna situationen. H.L. vidhöll emellertid att bolaget saknade förtroende för B.W.

Den 19 oktober 1998 hölls ett nytt möte. Närvarande vid mötet var, förutom H.L. och L.O., M-B.L. från förbundet och B.W. Vid mötet diskuterades bl.a. bolagets rehabiliteringsansvar för B.W. En kort tid efter mötet upprättade H.L. en rehabiliteringsutredning. I denna angav bolaget att B.W. inte kunde återgå till sitt ordinarie arbete på grund av dess ansvarsnivå och karaktär samt att några omplaceringsmöjligheter inte fanns. Bolaget angav även under rubriken "Mål för rehabiliteringen" att B.W. skulle kunna återgå till arbetslivet, sannolikt i en mindre ansvarsfylld befattning. Enligt förbundets mening visar detta att bolaget redan på ett tidigt stadium tagit ställning till frågan om en eventuell omplacering, trots att man inte gjort någon utredning om vilka möjligheter till omplacering som fanns.

Den tilltänkta omorganisation som bolaget presenterade i slutet på november 1998, dvs. endast några månader efter den omorganisation som ägde rum i maj samma år, omfattade endast den administrativa avdelningen och närmare bestämt B.W:s befattning som kreditchef. Det är förbundets uppfattning att omorganisationen inte hade genomförts om inte B.W. blivit sjuk och att det enda syftet med den var att bli av med B.W. Härför talar även det förhållandet att den enda omplacering som B.W. erbjöds var ett lågavlönat arbete på reservdelsavdelningen, som dessutom var tidsbegränsat till 3-4 månader. Att arbetet var tidsbegränsat framgår av protokollet från den efterföljande förhandlingen, som ägde rum den 2 december 1998, där följande finns antecknat: "Företaget erbjöd B.W. att ta ovanstående tjänst under en tid om ca 3-4 månader för att skapa andrum och ge B.W. möjlighet att finna annat arbete". Även om arbetet skulle ha varit en tillsvidareanställning har bolaget genom detta erbjudande inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Erbjudandet lämnades trots att B.W. hade tillräckliga kvalifikationer för samtliga lediga befattningar som bolaget redovisade vid den lokala förhandlingen den 2 december 1998. B.W. skulle ha accepterat andra omplaceringserbjudanden från bolaget, i vart fall befattningen som regionchef eller befattningen som bokförings- och redovisningsansvarig. Båda dessa befattningar låg betydligt närmare B.W:s befattning som kreditchef än det arbete han erbjöds.

Sammanfattning av förbundets grunder

Förbundet gör gällande att uppsägning av B.W. grundat sig på förhållanden som hänför sig till B.W. personligen, nämligen hans sjukdom. Det enda syftet med omorganisationen har varit att försöka dölja det verkliga skälet för uppsägningen. Uppsägningen är därför inte sakligt grundad. Bolaget är därmed skyldigt att utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd för brott mot 7 § första stycket anställningsskyddslagen.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att arbetsbrist förelegat, har bolaget inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Uppsägningen har därför inte varit sakligt grundad och bolaget är därmed skyldigt att utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd.

Arbetsgivarparterna

När bolaget under våren 1998 förlorade generalagenturen för bilmärket Peugeot togs en ny organisationsplan fram för bolagets verksamhet. Organisationen lades fast i maj samma år. Huvuddragen i denna organisation innebar att bolaget skulle bestå av en verkställande direktör med fyra avdelningschefer: en försäljningsdirektör, en administrativ chef, en servicemarknadschef och en reservdelschef. Under den administrative chefen skulle sortera en ekonomichef, en kreditchef och en personal- och kontorschef. Därutöver var det tänkt att en IT- och databefattning skulle vara knuten till den administrative chefen. Under ekonomichefen, som även skulle vara ansvarig för redovisningen, fanns två befattningar: en som avsåg bokföring på hög nivå och en på normal nivå.

Under våren 1998 rådde stor turbulens i bolaget med flera vakanser på centrala befattningar, däribland befattningen som kreditchef, personalchef, IT- och datachef och ekonomichef. På ett relativt tidigt stadium stod det klart att befattningen som administrativ chef skulle tillsättas med H.L., som hade lång erfarenhet som anställd hos bolaget. För att tillsätta bl.a. befattningen som kreditchef tog bolaget kontakt med rekryteringsbolaget Capanova, som därvid föreslog B.W. H.L. sammanträffade med B.W. ett par gånger innan denne erbjöds anställning. Vid dessa möten poängterade H.L. särskilt för B.W. att bolaget befann sig i en stark förändring.

B.W. anställdes den 1 juli 1998 som kreditchef. I hans arbetsuppgifter låg att sköta all löpande kreditgivning, kredithantering och kravverksamhet. Han skulle även ansvara för återförsäljarutveckling. Till sin hjälp erhöll B.W. en assistent, J.B.

Det är riktigt att B.W. sjukanmälde sig hos bolaget i omedelbar anslutning till att han insjuknade i början av augusti 1998. Bolaget fick emellertid inte någon klarhet i vad det var för fel på B.W. eller när han kunde återgå till sitt arbete. Först i slutet av augusti fick bolaget, genom B.W:s behandlande läkare, veta att B.W. drabbats av en djup depression. Inte heller då fick bolaget något besked om när han kunde förväntas återgå till sitt arbete.

Sedan bolaget under en längre tid förgäves försökt att nå B.W., fick H.L. till slut kontakt med honom igen per telefon den 21 september 1998. Vid detta samtal ifrågasatte H.L. om B.W., med hänsyn till sina psykiska besvär, orkade med ett arbete som var så pass krävande som det som kreditchef. Det bestrids att H.L. vid detta eller något senare tillfälle skulle ha sagt att bolaget tappat förtroendet för B.W.

Under B.W:s sjukfrånvaro löste bolaget den uppkomna arbetssituationen på det sättet att H.L. och J.B. tillfälligt utförde B.W:s arbetsuppgifter. Då H.L. endast hann ägna sig åt de mest akuta arbetsuppgifterna, låg arbetet med återförsäljarutvecklingen nere under denna tid.

I oktober 1998 bytte bolaget namn till sin nuvarande firma. Samtidigt flyttade bolaget sitt huvudkontor från Årsta till nya lokaler i Vällingby. Det var H.L. som hade det yttersta ansvaret för genomförandet av flyttningen. Vid den här tiden började det också stå alltmer klart att H.L. inte hade de kunskaper på IT- och dataområdena som krävdes. Bolaget hade nämligen nyligen bytt datasystem och ändrat hanteringen av lagerdistributionen. Därutöver drabbades bolaget av oväntade vakanser på ekonomienheten. X.X., som arbetade med bokföring på så kallad normal nivå, blev sjukskriven och kunde endast arbeta 25 procent av heltid. E.S., som arbetade med bokföring på hög nivå, meddelade att hon ville sluta. Samtidigt med dessa förändringar insisterade moderbolaget i Frankrike på att bolaget skulle införa ett nytt system för ekonomisk redovisning, vilket medförde ett stort arbete för ekonomienheten.

Det var den ovan angivna bakgrunden som ledde fram till att man inom bolaget, under oktober-november 1998, började överväga att inrätta en kvalificerad och renodlad ekonomichefsbefattning. En sådan befattning skulle bland annat innehålla uppgifter från den administrative chefens ansvarsområde, vilket därmed skulle urholkas i motsvarande mån.

Efter den tilltänkta förändringen av organisationen skulle bolaget bestå av en verkställande direktör och fem, istället för tidigare fyra, avdelningschefer. I den nya organisationen skulle ansvaret för ekonomi, redovisning samt IT och data lyftas bort från den administrative chefen och läggas under en ekonomichef, som skulle flyttas upp i organisationshierarkin och bli chef för den femte avdelningen. Den administrative chefen skulle, utöver sina återstående arbetsuppgifter, även överta kreditchefens arbetsuppgifter med en kreditassistent till sin hjälp. Genom den nya organisationen blev befattningen som kreditchef överflödig. Denna organisation trädde i kraft den 1 januari 1999.

Den angivna organisationsförändringen presenterades redan den 19 november 1998 för B.W. Det var bolagets personalchef Y.Y. som redogjorde för bolagets planer. Syftet var att diskutera situationen med B.W. innan MBL-förhandlingarna ägde rum.

När bolaget, vid både den lokala och den centrala förhandlingen, gick igenom de vakanser som fanns hos bolaget, visade B.W. inget som helst intresse för någon av dem. Bolaget gjorde då, liksom arbetsgivarparterna nu, gällande att det arbete som mest låg i linje med B.W:s kvalifikationer var arbetet på reservdelsavdelningen, som bolaget också erbjöd. Det var ett seriöst omplaceringserbjudande från bolagets sida och avsåg en tillsvidareanställning. Samtidigt hade man från bolagets sida full förståelse för om B.W. inte kunde tänka sig att stanna kvar på det arbetet mer än några månader, vilket man också förklarade för honom. Det är så man skall förstå anteckningen i förhandlingsprotokollet om att B.W. erbjöds tjänsten "under en tid om ca 3-4 månader".

Sammanfattning av arbetsgivarparternas grunder

Arbetsgivarparterna gör gällande att det är kostnads- och effektivitetsskäl som legat till grund för den organisationsförändring som ledde fram till att B.W. den 8 januari 1999 sades upp på grund av arbetsbrist. Omorganisationen skulle ha genomförts även om B.W. inte blivit sjuk. Bolaget har fullgjort sin omplaceringsskyldighet genom det arbetserbjudande B.W. fick på bolagets reservdelsavdelning. Det bestrids att B.W. har haft tillräckliga kvalifikationer för arbetet som regionchef eller för arbetet som bokförings- och redovisningsansvarig.

DOMSKÄL

Tvisten

Tvisten i målet gäller om uppsägningen av B.W. varit sakligt grundad. Förbundet har i första hand gjort gällande att uppsägningen av B.W. utgör ett fall av s.k. fingerad arbetsbrist och att uppsägningen i själva verket grundat sig på förhållanden som är att hänföra till B.W. personligen. I andra hand har förbundet gjort gällande att bolaget inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Arbetsgivarparterna har bestritt att något annat än kostnads- och effektivitetsskäl legat bakom den omorganisation varigenom arbetsbrist uppstått för B.W. Arbetsgivarparterna har vidare gjort gällande att bolaget fullgjort sin omplaceringsskyldighet genom det omplaceringserbjudande, som lämnades B.W.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran B.W. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med E.W., L.O. och ombudsmannen M-B.L. På arbetsgivarparternas begäran har verkställande direktören P.G-F. hörts under sanningsförsäkran, vittnesförhör hållits med personalchefen Y.Y. och förhör upplysningsvis hållits med administrative chefen H.L.

Båda parter har åberopat skriftlig bevisning.

Fingerad arbetsbrist?

Arbetsdomstolen behandlar först frågan om uppsägningen av B.W. är grundad på förhållanden som hänför sig till B.W. personligen, nämligen hans sjukdom, eller på arbetsbrist, som uppkommit till följd av den omorganisation som bolaget genomförde vid årsskiftet 1998/99.

Med uttrycket arbetsbrist omfattas, vid tillämpning av anställningsskyddslagen, inte endast fall av konkret brist på arbetsuppgifter, utan samtliga fall där en uppsägning från arbetsgivarens sida beror på något annat än förhållanden som är att hänföra till arbetstagaren personligen, s.k. personliga skäl. Under begreppet arbetsbrist faller alltså även sådant som att arbetsgivaren inte längre anser det befogat att visst arbete drivs vidare inom ramen för hans verksamhet eller att arbetsgivaren annars av företagsekonomiska, organisatoriska eller därmed jämförliga skäl anser det nödvändigt att säga upp en eller flera arbetstagare (jfr t.ex. AD 1994 nr 140). Arbetsbrist utgör normalt sett saklig grund för uppsägning. Det är därvid ytterst arbetsgivarens bedömning av behovet av att genomföra exempelvis en inskränkning eller omorganisation av verksamheten som får bli avgörande för frågan huruvida arbetsbrist skall anses föreligga. Detta innebär att en domstol normalt inte har att gå närmare in på frågor om det berättigade från företagsekonomisk, organisatorisk eller därmed jämförlig synpunkt i en av arbetsgivaren beslutad personalinskränkning (se prop. 1973:129 s. 123 och prop. 1981/82:71 s. 65).

Situationen är emellertid en annan om arbetsgivaren visserligen har angett arbetsbrist som grund för uppsägningen, men i själva verket haft andra skäl för denna, s.k. fingerad arbetsbrist. I ett sådant fall har domstolen att pröva tillåtligheten av uppsägningen utifrån den verkliga grunden. Som Arbetsdomstolen tidigare närmare har utvecklat (se AD 1976 nr 26) får den bevisprövning som skall ske när arbetsgivaren som grund för uppsägningen åberopar arbetsbrist och arbetstagaren påstår att annan grund i själva verket varit bestämmande för arbetsgivarens handlande särskild karaktär i fall då förändringen av verksamheten tar sikte på en enstaka arbetstagare. Ju mer sannolikt det i ett sådant fall framstår att uppsägningen orsakats av annan omständighet än den av arbetsgivaren uppgivna, desto starkare krav bör ställas på arbetsgivaren att visa att uppsägningen skulle ha företagits av företagsekonomiska skäl även om den andra omständigheten inte förelegat. För att domstolen skall gå in på en sådan prövning krävs dock att arbetstagaren visar åtminstone sannolika skäl för att det rör sig om fingerad arbetsbrist (jfr AD 1980 nr 133 och AD 1985 nr 79).

Det skall också framhållas att om arbetsbrist faktiskt föreligger det i och för sig saknar betydelse att arbetsgivaren även ansett att anställningen borde avslutas av skäl som är att hänföra till arbetstagaren personligen (jfr AD 1986 nr 158, 1987 nr 34, 1988 nr 32 och 1995 nr 149).

Arbetsdomstolen kan inledningsvis konstatera att det redan genom H.L:s uppgifter, vilka P.G-F. i huvudsak också bekräftat, framgår att man från bolagets sida - sedan man fått klart för sig orsaken till B.W:s sjukfrånvaro - gjorde den bedömningen att B.W. inte skulle orka med den ansvarstyngda befattningen som kreditchef och att han därför inte kunde återgå till sitt ordinarie arbete. Detta talar för förbundets ståndpunkt att det verkliga skälet för uppsägningen var att hänföra till B.W:s person, nämligen hans sjukdom.

Arbetsdomstolen har därför anledning att gå närmare in på frågan om det fanns skäl för uppsägningen som inte hade med B.W:s person att göra.

Mot vad som talar för att uppsägningen grundat sig på personliga skäl står den av bolaget presenterade utredningen till stöd för att uppsägningen grundat sig på arbetsbrist. Av denna utredning framgår inledningsvis följande. Sedan bolaget under våren 1998 förlorat generalagenturen för bilmärket Peugeot, togs en ny organisationsplan fram för bolagets verksamhet. Bolaget kom därefter att bestå av en verkställande direktör med fyra avdelningschefer: en försäljningsdirektör, en administrativ chef, en servicemarknadschef och en reservdelschef. Under den administrative chefen lydde en ekonomichef, en kreditchef samt en personal- och kontorschef. Därutöver fanns en särskild IT- och databefattning knuten till den administrative chefen. Under ekonomichefen, som även ansvarade för redovisningen, fanns två befattningar: en som avsåg bokföring på hög nivå och en som avsåg bokföring på normal nivå. Under oktober-november 1998 tog bolaget fram en ny organisationsplan för bolagets verksamhet, som trädde i kraft den 1 januari 1999. I den nya organisationen har ansvaret för ekonomi, redovisning samt IT och data lyfts bort från den administrativa chefen och lagts under en ekonomichef, som flyttats upp i organisationshierarkin och blivit chef för en femte avdelning. Den administrativa chefen har, utöver sina återstående arbetsuppgifter, övertagit kreditchefens arbetsuppgifter med en kreditassistent till sin hjälp. Genom denna omorganisation slopades befattningen som kreditchef.

Frågan är då om den senare omorganisationen skulle ha genomförts även om inte B.W. blivit sjuk eller om det enda syftet med den varit att dölja det verkliga skälet bakom uppsägningen, nämligen B.W:s sjukdom.

Genom förhören med P.G-F. och H.L. har följande framkommit om bakgrunden till denna omorganisation.

P.G-F.: Den organisationsplan som lades fast i maj 1998 kom till stånd som en direkt följd av att bolaget förlorat generalagenturen för bilmärket Peugeot. Den var endast provisorisk då det ännu var oklart hur bolaget skulle organisera sin verksamhet i Vällingby, dit bolaget skulle flytta i oktober samma år. Den innebar inte heller några större förändringar i förhållande till vad som gällt tidigare. - Det var ett flertal viktiga faktorer som ledde fram till att bolaget genomförde den organisationsförändring som lades fram under senhösten 1998. På ett förhållandevis tidigt stadium stod det klart för bolaget att man behövde byta bokföringssystem. Det gamla systemet var nämligen inte millenniumsäkrat. I maj 1998 utgick man från att det skulle bli ett svenskt bokföringssystem som skulle anskaffas. I september 1998 fick bolaget dock besked från moderbolaget att det skulle inlemmas i ett centralt bokföringssystem, som utgick från moderbolaget i Paris. På bolaget skulle det endast finnas terminaler. Systemet skulle tas i bruk senast den 1 januari 2000, men kom igång enligt plan redan i oktober 1999. Införandet av det nya systemet krävde ett års förberedelser. Det nya bokföringssystemet är uppbyggt som ett rapporteringssystem till moderbolaget i Paris. Systemet är extremt välutvecklat och kräver, utöver kunskaper i svensk bokföring, även fördjupade kunskaper i fransk bokföring. Därtill krävs också goda datakunskaper för att kunna hantera systemet. För bolaget stod det därför klart att ekonomifunktionen skulle behöva ges större vikt, vara direkt underställd verkställande direktören och även innefatta data. När H.L., i mitten på oktober 1998, fick klart för sig vad det nya bokföringssystemet skulle kräva av honom, förklarade han att han kände sig oförmögen att ta på sig ansvaret för ekonomi, redovisning samt IT och data. Han hade under de senaste tio åren varken arbetat med administration eller data. Bolaget började därefter söka internt efter någon som var skickad att ta på sig ansvaret för dessa uppgifter. Den ende som befanns tillräckligt kunnig var fransmannen F.I., som har en utbildning motsvarande civilekonom. Under sommaren - hösten 1998 fick bolaget dessutom problem med två nyckeltjänster. E.S., som hade skött bokföringen på hög nivå, slutade och X.X., som skötte bokföring på normal nivå, kunde på grund av sjukdom fortsättningsvis endast arbeta 25 procent. - Omorganisationen hade genomförts även om B.W. inte blivit sjuk. Den hade möjligen senarelagts, dock högst tre månader.

H.L.: I samband med att bolaget förlorade generalagenturen för bilmärket Peugeot genomfördes en omorganisation inom bolaget. På denna omorganisation kom att följa en rad förändringar inom bolaget. Bolagets huvudkontor skulle flytta från Årsta till Vällingby den 1 oktober 1998, och detta hade han det övergripande ansvaret för. Ett flertal centrala befattningar, som blivit vakanta i samband med övergången av generalagenturen för Peugeot, skulle tillsättas. Bolaget skulle vidare byta centrala datasystem, såväl för bilar som för reservdelar. De nya systemen skulle vara installerade och klara när bolaget flyttade in i de nya lokalerna i Vällingby. I den ursprungliga planeringen utgick han ifrån att bolaget skulle få extern hjälp med att installera och sätta igång datasystemen, vilket inte blev fallet. Arbetet fick skötas inom ramen för bolagets befintliga personalresurser. Under denna tid flyttade bolaget även över ansvaret för lagerhanteringen av reservdelar till ASG. Det ankom vidare på bolaget att avveckla sin Peugeotverksamhet i Sverige, vilket blev aktuellt när denna del av verksamheten lämnade bolaget den 1 september 1998. Ungefär samtidigt fick bolaget besked från moderbolaget om att ett nytt bokföringssystem skulle införas. Det skulle ersätta ett äldre system som inte var millenniumsäkrat. Bolaget förlorade under denna tid även två nyckelpersoner på ekonomisidan, E.S. och X.X. Därtill kom även B.W:s frånvaro. Dennes löpande arbetsuppgifter fick han sköta tillsammans med P.G-F. och B.W:s assistent, J.B. Situationen på bolaget under den här tiden upplevdes som stressig och jobbig. Själv saknade han färska kunskaper på IT- och dataområdet. Det slutade med att han i mitten på oktober gick in till P.G-F. och förklarade att han pålagts ett för stort ansvar som han inte orkade med. - Mellan 50 och 60 procent av hans nuvarande arbetsuppgifter som administrativ chef låg tidigare på kreditchefen.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Arbetsdomstolen finner att de uppgifter som P.G-F. och H.L. lämnat om bakgrunden till den under hösten 1998 aktuella omorganisationen har lämnats obestridda av förbundet, och uppgifterna har inte heller vederlagts av utredningen i övrigt. Mot bakgrund av vad som sålunda framkommit om bolagets situation under hösten 1998 kan domstolen inte komma till någon annan slutsats än att det funnits sakliga skäl, utan samband med B.W:s sjukdom, som motiverade en översyn och förändring av arbetsfördelningen inom bolaget. Det sätt på vilket bolaget valt att organisera arbetet framstår enligt domstolens mening som i och för sig ändamålsenligt med hänsyn till de krav som ställdes på bolagets ekonomiadministration och med hänsyn till den personalsituation vad gäller andra befattningar än kreditchefens som bolaget hamnat i. Arbetsdomstolen finner därför att arbetsgivarparterna visat att omorganisationen skett av skäl som inte är att hänföra till B.W. personligen. Huruvida detta varit den mest lämpliga förändringen faller utanför domstolens prövning (jfr AD 1997 nr 121). Följden av denna omorganisation blev, vilket förbundet inte ifrågasatt, att arbetsbrist uppstod ifråga om B.W:s arbete som kreditchef. Som redan nämnts saknar det därmed från anställningsskyddssynpunkt betydelse om bolaget förutom arbetsbristen även kan ha haft andra bevekelsegrunder för att säga upp B.W., nämligen hans sjukdom.

Har bolaget fullgjort sin omplaceringsskyldighet?

Frågan blir därefter om tillräckliga försök gjorts för att omplacera B.W. Förbundet har å sin sida gjort gällande att B.W. hade tillräckliga kvalifikationer för samtliga lediga befattningar som bolaget redovisade vid den lokala förhandlingen den 2 december 1998, och att han i vart fall skulle ha accepterat arbetena som regionchef och som bokförings- och redovisningsansvarig, om han hade erbjudits något av dessa. Dessa erbjudanden låg enligt förbundet betydligt närmare B.W:s arbete som kreditchef än det tidsbegränsade arbete på bolagets reservdelsavdelning som han erbjöds. Arbetsgivarparterna har bestritt att B.W. hade tillräckliga kvalifikationer för arbetet som regionchef eller för arbetet som bokförings- och redovisningsansvarig. De har hävdat att bolaget fullgjort sin omplaceringsskyldighet genom det omplaceringserbjudande som lämnades B.W., men som denne inte accepterade.

Enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen föreligger inte saklig grund för uppsägning om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. En begränsning av omplaceringsskyldigheten ligger i att den endast gäller i fråga om arbete för vilket arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer. När det gäller vad för slags arbete som arbetsgivaren bör erbjuda arbetstagaren ligger det i sakens natur att det så långt som möjligt bör vara ett arbete som är likvärdigt med det som arbetstagaren dittills har haft. Det bör alltså inte vara möjligt att kringgå omplaceringsskyldigheten genom att lämna oskäliga erbjudanden om mera lämpliga arbeten finns att tillgå inom företaget. Om en arbetstagare utan godtagbar anledning avböjer ett erbjudet arbete torde dock arbetsgivaren i allmänhet inte vara skyldig att lämna några ytterligare erbjudanden (se prop. 1973:129 s. 243).

Frågan är då om B.W. hade tillräckliga kvalifikationer för någon av de två vakanta befattningar som förbundet särskilt pekat på, nämligen dels ett arbete som regionchef, dels ett arbete som bokförings- och redovisningsansvarig.

För arbetet som regionchef har arbetsgivarparterna gjort gällande att det krävs god erfarenhet av bilförsäljning, antingen som försäljare, försäljningschef eller regionchef samt goda kunskaper beträffande bilar. Kvalifikationskraven har lämnats obestridda av förbundet. P.G-F. har härutöver tillagt att bilbranschen är mycket speciell och att ingående kunskaper om branschen är oumbärliga för trovärdigheten gentemot bolagets återförsäljare.

B.W. har, utöver vad som anförts sakframställningsvis av förbundet, anfört följande beträffande sina förutsättningar för arbetet ifråga. Han har arbetat med finansiella frågor i olika befattningar under många år. Han har tidigare erfarenhet som säljare och har då arbetat med försäljning av finansiella tjänster och i anslutning därtill rest en hel del på kundbesök inom Sverige. Även om han aldrig sålt bilar, har han genom att sälja finansieringslösningar till bilbranschen skaffat sig en praktisk yrkeskännedom om problematiken i branschen. Han har alltid haft lätt att etablera goda kontakter med såväl kunder som kolleger.

Av utredningen i målet har framkommit att bolaget tillsatt den aktuella befattningen som regionchef med en av bolagets återförsäljare, som även tidigare arbetat som regionchef hos bolaget. I målet råder emellertid inte tvist om vilka kvalifikationer som krävs för arbetet ifråga, utan tvisten i denna del gäller endast frågan om B.W. hade tillräckliga kvalifikationer. Arbetsdomstolen, som inte finner skäl att ifrågasätta P.G-F:s uppgift att det för arbetet som regionchef krävs ingående kunskaper om bilbranschen, kan utifrån vad som framkommit i målet om B.W:s utbildning och yrkesbakgrund inte finna visat annat än att B.W:s kunskaper om bilbranschen är begränsade till finansieringsfrågor. B.W. kan mot den bakgrunden inte anses ha haft tillräckliga kvalifikationer för arbetet som regionchef.

Beträffande arbetet som bokförings- och redovisningsansvarig har arbetsgivarparterna gjort gällande att det krävs civilekonomexamen med inriktning mot revision eller motsvarande erfarenhet från revisionsbyrå eller liknande samt god erfarenhet från kvalificerat bokslutsarbete. Kvalifikationskraven har lämnats obestridda av förbundet.

B.W. har beträffande sina förutsättningar för arbetet ifråga uppgivit följande. Inom ramen för sin juristutbildning har han erhållit en viss ekonomisk utbildning. Vidare genomgick han under 1980-talet en mycket gedigen bankutbildning, i vilken bl.a. ingick företags- och nationalekonomi. Viss praktisk erfarenhet av bokföring och redovisning har han fått inom ramen för sina bankanställningar, bl.a. när han arbetade på en garantiavdelning respektive en kreditavdelning. Där kontoförde han olika former av räntor, kostnader och garantiavgifter. Även på en banks företagsavdelning, där han också arbetat, utför man ett visst konteringsarbete. När han arbetade som finansiell säljare och fick resa mycket, utförde han en del konteringar och upprättade själv sina reseräkningar. Konteringsarbete är han sålunda bekant med, både i stort och smått.

Av utredningen i målet har framkommit att bolaget tillsatt befattningen som bokförings- och redovisningsansvarig med en civilekonom med erfarenhet som revisor i ett revisionsbolag. Inte heller i denna del råder någon tvist om vilka kvalifikationer som krävs för arbetet ifråga. Av vad som framkommit i målet om B.W:s utbildning och yrkeserfarenhet kan konstateras att B.W. inte uppfyller det grundläggande kravet på ekonomisk examen. Av vad som framkommit om B.W:s yrkesmässiga erfarenhet av bokföring och revision, synes denna inte sträcka sig längre än till enklare bokföringsgöromål. B.W. kan sålunda inte heller anses ha haft tillräckliga kvalifikationer för detta arbete.

Arbetsdomstolen finner således att B.W. inte kan anses ha haft tillräckliga kvalifikationer för någon av de två vakanta befattningar som förbundet anser att han borde ha erbjudits. Det är ostridigt att det enda erbjudande som B.W. fick av bolaget gällde ett arbete på bolagets reservdelsavdelning med service, reservdelar och kundkontroll, vilket han tackade nej till. Tvist råder huruvida detta erbjudande avsåg en tidsbegränsad anställning eller en tillsvidareanställning. Utredningen i målet talar enligt Arbetsdomstolens mening närmast för arbetsgivarparternas ståndpunkt, nämligen att erbjudandet avsåg en tillsvidareanställning. Domstolen har emellertid inte anledning att närmare pröva denna fråga, då det redan genom förbundets egna uppgifter framgår att B.W. inte skulle ha accepterat erbjudandet, även om det avsett en tillsvidareanställning.

Mot bakgrund av det ovan anförda och då förbundet inte gjort gällande att det funnits några andra lediga arbeten som B.W. skulle ha accepterat, kan Arbetsdomstolen inte komma till någon annan slutsats än att bolaget fullgjort sin omplaceringsskyldighet.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att uppsägningen av B.W. varit sakligt grundad. Förbundets talan skall därför avslås. Med hänsyn härtill skall förbundet förpliktas att ersätta arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Om yrkat belopp råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Industritjänstemannaförbundets talan.

2. Svenska Industritjänstemannaförbundet skall ersätta Motorbranschens Arbetsgivareförbund och Citroën Sverige AB dess rättegångskostnader med fyrtiotusentio (40 010) kr, varav 39 750 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för domen till dess betalning sker.

Dom 2000-03-01, målnummer A-22-1999

Ledamöter: Inga Åkerlund, Gudmund Toijer, Siv Kimbré, Peter Ander, Ola Bengtson, Anders Tiderman och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Christian von Szalay