RÅ 2003:101

I.L. hade varit anställd hos Slagsta Kiosk & Bar AB ett antal år. Ursprungligen hade hon varit anställd under hela året men de senaste åren hade hon erbjudits arbete enbart under sommarsäsongen. I.L. ansökte efter sommarsäsongen år 1999 om arbetslöshetsersättning fr.o.m. den 21 september 1999. Arbetslöshetskassan Alfa beslutade den 13 oktober 1999 att inte bevilja I.L. ersättning. Som skäl för beslutet angavs bl.a. följande. Ersättning lämnas till den som är arbetslös. Detta regleras i 9 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, ALF. Säsongsarbete innebär att man under viss förutbestämd tid av året arbetar i en viss omfattning. När säsongen upphör har man inte längre möjlighet att arbeta hos arbetsgivaren. Det framstår som mindre lämpligt att personer som kontinuerligt är säsongsanställda uppbär arbetslöshetsersättning under uppehållet mellan säsongerna i syfte att kompensera inkomstbortfall som kunnat förutses vid anställningens början. Är man säsongsanställd så måste man anses ha godtagit att inte ha arbete under säsongsuppehållet. Du har accepterat fortsatt anställning nästa säsong och därmed accepterat att du inte har arbete mellan säsongerna. - I omprövningsbeslut den 14 december 1999 fann arbetslöshetskassan inte skäl att ändra det tidigare beslutet och anförde bl.a. följande. Kassan anser att I.L. under uppehåll i sin säsongsanställning inte kan betraktas som arbetslös i den mening som avses i 9 § ALF och kan inte på denna grund berättigas ersättning, detta trots att hon rent faktisk inte hade arbete under det nu aktuella säsongsuppehållet.

Länsrätten i Stockholms län

I.L. överklagade arbetslöshetskassans beslut hos länsrätten och yrkade att hon skulle beviljas arbetslöshetsersättning. Till stöd för sin talan anförde hon i huvudsak följande. Hon har varit anställd av Slagsta Kiosk & Bar AB i 21 år. De första 16 åren arbetade hon året om, men de senaste sex åren har kiosken bara varit öppen sex månader per år. Hon är inskriven på arbetsförmedlingen sedan den 21 september 1999.

Arbetslöshetskassan bestred ändring av sitt beslut och anförde bl.a. följande. Avgörande för om säsongsanställd har varit att anse som arbetslös eller inte har i rättspraxis varit huruvida anställningen varit visstidsanställning säsong eller tillsvidare säsongsanställning. Den som innehaft en tillsvidareanställning säsong har inte ansetts arbetslös under "mellansäsongerna". Vid sådant förhållande att arbetstagaren och arbetsgivaren menar att anställningarna avsett viss tid, ger ändock lagen (1982:80) om anställningsskydd och omständigheterna i övrigt i ärendet stöd för uppfattningen att anställningen skall anses gälla tills vidare. Arbetslöshetskassan gör bedömningen att I.L. vid den för anmälan aktuella tiden inte kan anses arbetslös och därmed inte berättigad till arbetslöshetsersättning.

Domskäl

Länsrätten i Stockholms län (2000-05-17, ordförande Sturk) yttrade: Av 9 § ALF framgår att en grundförutsättning för rätt till arbetslöshetsersättning är att den sökande är arbetslös. - I.L. anmälde sig som arbetslös den 21 september 1999. Enligt anmälan är hennes arbetsutbud 25 timmar per vecka på grund av ålder. Av i målet ingivna arbetsgivarintyg framgår att I.L. varje år sedan 1994 innehaft säsongsanställning under månaderna april-september vid Slagsta Kiosk & Bar AB och att hon efter varje avslutad säsong erbjudits och accepterat fortsatt arbete nästkommande säsong, så även säsongen 2000. - Länsrätten gör följande bedömning. - De grundläggande förutsättningarna för rätt till arbetslöshetsersättning är att den sökande är arbetslös och står till arbetsmarknadens förfogande. Härutöver skall den sökande vara oförhindrad att anta arbete och arbetsbrist bör vara den verkliga orsaken till att den sökande inte har något förvärvsarbete. I förevarande fall har I.L. sedan 1994 arbetat omkring sex månader per år i en kiosk, som varje år endast är öppen under dessa månader. Inför varje avslutad säsong har hon erbjudits och accepterat anställning nästkommande säsong, så även säsongen 2000. Den här i målet aktuella säsongsanställningen upphörde den 19 september 1999 och I.L. anmälde sig på arbetsförmedlingen den 21 september 1999. Såvitt framkommit är säsongsanställningen i kiosken det enda arbete I.L. erbjudits. Enligt länsrättens mening är det inte rimligt att den omständigheten att hon tackat ja till fortsatt arbete nästkommande säsong skall medföra att hon under tiden fram till dess hon kan börja detta arbete inte kan anses som arbetslös. Med hänsyn härtill och då I.L. såvitt framkommit står till arbetsmarknadens förfogande, oförhindrad att anta arbete, sedan den 21 september 1999 finner länsrätten att hon uppfyller grundförutsättningarna för rätt till ersättning fr.o.m. detta datum. Överklagandet skall därför bifallas och I.L. förklaras berättigad till ersättning. - Länsrätten bifaller överklagandet och förklarar I.L. berättigad till arbetslöshetsersättning fr.o.m. den 21 september 1999. Det ankommer på arbetslöshetskassan att vidta de åtgärder som föranleds av denna dom.

Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, överklagade och yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och fastställa arbetslöshetskassan Alfas beslut av den 14 december 1999. Till utvecklande av sin talan anförde AMS i huvudsak följande. Arbetslöshetsförsäkringens syfte är att ge den arbetslöse ett inkomstskydd i samband med ofrivillig arbetslöshet. Försäkringen är inte en yrkesförsäkring. Enligt praxis har en tillsvidareanställd som ställs utan arbete på grund av omständighet som beror på säsong inte rätt att uppbära arbetslöshetsersättning. I de fall där det inte av arbetsgivarintyget framgår att det varit fråga om en tillsvidareanställning, men det funnits en garanti eller ett erbjudande om fortsatt arbete hos samma arbetsgivare under påföljande säsong anser AMS att ersättningsrätt inte föreligger. Om en sökande haft flera säsongsanställningar hos samma arbetsgivare och därefter accepterat erbjudande om arbete påföljande säsong hos samma arbetsgivare anses den sökande själv ha valt att vara anställd på detta sätt, oavsett om det formellt föreligger ett anställningsförhållande. I.L. har varit anställd vid Slagsta Kiosk & Bar AB i 21 år. Ursprungligen var hon anställd under hela året, men de senaste sex åren har arbetsgivaren endast kunnat erbjuda arbete under sommarsäsongen. I.L. har vid slutet av varje säsongsanställning blivit erbjuden ytterligare arbete under påföljande sommarsäsong. Den i målet aktuella anställningen pågick under tiden den 1 april - den 19 september 1999. I.L. erbjöds arbete för säsongen år 2000, vilket hon accepterade. I.L:s arbetslöshet har inte varit av omställningskaraktär. Hon har valt att inrätta sig efter arbetet under sommarmånaderna. Det förhållandet att hon under ett så stort antal år tackat ja till nytt arbete påföljande säsong tyder enligt AMS uppfattning på att hon medvetet valt denna anställningsform och att hon sålunda kommit att begränsa sitt arbetsutbud till att avse endast sommarhalvåret.

I.L., som förelades att ange sin inställning till överklagandet, avhördes inte.

Kammarrätten i Stockholm (2001-11-27, Ganting, Lindbäck, Bucht, referent samt nämndemännen Örnberg och Båvner) yttrade: Den rättspraxis AMS åberopar gäller sökanden som, till skillnad från I.L., vid tiden för ansökan om arbetslöshetsersättning alltjämt innehade visstids- eller tillsvidareanställning. - Med hänsyn bl.a. till denna olikhet och omständigheterna i övrigt finner kammarrätten i likhet med länsrätten att I.L. stått till arbetsmarknadens förfogande från och med den 21 september 1999 och att hon därmed uppfyllt förutsättningarna för rätt till ersättning. Överklagandet skall därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.

AMS överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens och länsrättens domar samt fastställa arbetslöshetskassans beslut. Till stöd för sin talan åberopade AMS i huvudsak vad som tidigare anförts i kammarrätten.

Prövningstillstånd meddelades.

I.L. anförde att hon numera hade sagt upp sin anställning och var arbetssökande.

Regeringsrätten (2003-11-12, Nordborg, Eliason, Wennerström, Dexe) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 9 § ALF gäller som allmänna villkor för rätt till ersättning bl.a. att sökanden är arbetsför och oförhindrad att åta sig arbete för en arbetsgivares räkning minst 3 timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan.

Som villkor i övrigt för rätt till ersättning gäller enligt 12 § att den arbetssökande före arbetslöshetens inträde förvärvsarbetat i viss omfattning.

När det gäller personer med säsongsbetonade arbeten pekades i förarbetena till lagen (SOU 1996:150 s. 180-183) bl.a. på den problematik som förelåg i fråga om rätt till arbetslöshetsersättning till denna personkrets. Utredningen framhöll att tillsvidareanställda vars arbete var beroende av säsongsvariationer inte var berättigade till arbetslöshetsersättning. Utredningen ansåg även för sin del att det inte heller var förenligt med arbetslöshetsförsäkringens karaktär att en arbetstagare som innehade säsongsanställning hos samma arbetsgivare år från år under uppehållen erhöll arbetslöshetsersättning. Utredningen utarbetade av tidsskäl inte något författningsförslag. Till betänkandet fogades dock ett utkast till lag om arbetslöshetsförsäkring utarbetat inom Arbetsmarknadsdepartementet. I 31 § i det förslaget togs in en bestämmelse om att vid kontinuerligt säsongsarbete arbetslöshetsersättning inte skulle utgå under säsongsuppehållen.

Förslaget i denna del ledde inte till lagstiftning. En bestämmelse rörande begränsning vid säsongsarbetslöshet - överförd från den äldre lagen om arbetslöshetsförsäkring - finns dock i 42 § ALF. Denna bestämmelse innehåller dock endast ett bemyndigande. Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer begränsa rätten till ersättning för arbetstagare som huvudsakligen är sysselsatta i yrke där arbetslöshet årligen regelbundet förekommer.

Genom 29 § (tidigare 22 §) förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring har AMS bemyndigats att om det finns särskilda skäl meddela sådana föreskrifter. Några föreskrifter med stöd av detta bemyndigande har dock inte beslutats av AMS. Det finns inte heller i övrigt några föreskrifter om generella begränsningar i rätten till ersättning med avseende på dem som har anställningar som är beroende av säsongsvariationer frånsett vissa av AMS beslutade föreskrifter om uppehållslön, vilka dock saknar betydelse i förevarande fall (AMSFS 1997:13). Enligt 9 § i den författningen gäller vidare som huvudregel att den som är tjänstledig utan lön inte är att betrakta som arbetslös. I praxis har också den som varit att betrakta som tillsvidareanställd inte ansetts som arbetslös under uppehåll för julferier (jfr Försäkringsöverdomstolens domar den 17 maj 1993 i mål nr 1958/91, den 2 september 1993 i mål nr 1957/91 och den 2 juni 1994 i mål nr 1956/91).

Det nu anförda innebär enligt Regeringsrättens mening att den som blivit arbetslös efter ett säsongsbetonat arbete och uppfyller kraven enligt 9 § ALF har rätt till arbetslöshetsersättning under förutsättning att han inte endast är att betrakta som tjänstledig eller åtnjuter annan ledighet från en tillsvidareanställning.

Vad gäller I.L:s förhållanden vid tiden för nu aktuell ansökan om arbetslöshetsersättning i september 1999 framgår av handlingarna att hon arbetat hos samma arbetsgivare sedan 21 år varav de sista sex åren endast under sommarhalvåret varje år, som regel från april till september. Hon hade vidare, såvitt framgår, efter varje säsong också antagit erbjudande om att arbeta även nästföljande säsong. Hon hade emellertid även anmält sig som arbetssökande vid varje säsongs slut. På det ingivna arbetsgivarintyget hade som orsak till att arbetet upphört angivits att fråga varit om en avslutad säsongsanställning. Mot nu angiven bakgrund får hennes anställningsförhållande närmast ansetts ha reglerats genom upprepade anställningsavtal som sträckt sig från varje säsongs början till dess slut. I.L. synes i och för sig ansett sig ha varit skyldig att säga upp sig när hon inte längre önskade fortsätta med att arbeta som säsongsanställd. Den utredning som föreligger i målet ger emellertid inte vid handen att någon sådan skyldighet förelegat eller att I.L. genom sitt anställningsavtal skulle ha varit tillförsäkrad annan rätt till arbete under den kommande sommarsäsongen år 2000 än den som följer av 25 och 25 a §§ lagen om anställningsskydd (jfr AD 2000:26 och 2000:51).

Inte heller i övrigt talar något för att I.L. direkt efter varje säsongs slut skulle ha varit förhindrad att åta sig ett annat arbete. Vid nu angivna förhållanden kan hennes säsongsarbete inte anses ha varit av sådan karaktär att hon var att betrakta som tjänstledig under tiden mellan säsongerna eller att fråga varit om annan ledighet under en tillsvidareanställning. I.L. har därför efter säsongens slut den 19 september 1999 varit att betrakta som arbetslös och haft rätt till arbetslöshetsersättning under förutsättning att hon i övrigt uppfyllt villkoren för att vara berättigad till sådan ersättning. I målet har inte gjorts gällande att så inte skulle ha varit fallet när det gäller hennes rätt till ersättning fr.o.m. den 21 september 1999. AMS överklagande skall därför avslås.