AD 2000 nr 31

Parter:

Tjänstemannaförbundet HTF; Biltrafikens Arbetsgivareförbund; TransportkonsultenGruppen TKG Aktiebolag

Nr 31

Tjänstemannaförbundet HTF

mot

Biltrafikens Arbetsgivareförbund och TransportkonsultenGruppen TKG Aktiebolag i Göteborg.

BAKGRUND

Tjänstemannaförbundet HTF (HTF) och Biltrafikens Arbetsgivareförbund (BA) är sinsemellan bundna av kollektivavtal. TransportkonsultenGruppen TKG AB (bolaget) är medlem i BA och därigenom bundet av kollektivavtalet.

Bolaget bedriver näring i transportbranschen. Bolaget har kontor i Oslo, Stockholm, Jönköping och i Göteborg, där även huvudkontoret är beläget. Tidigare hade bolaget också ett kontor i Kumla, vilket dock såldes till ett annat bolag den 1 november 1998. Bolaget ägs av verkställande direktören U.L. med familj. Den 1 september 1997 anställdes HTF:s medlem C.D. som platschef på bolagets kontor i Kumla. Sedan bolaget den 2 september 1998 sagt upp C.D. på grund av arbetsbrist har tvist uppkommit mellan parterna om saklig grund för uppsägningen förelegat.

Lokal och central förhandling har förevarit utan att parterna kunnat enas.

YRKANDEN M.M.

HTF har yrkat att Arbetsdomstolen förpliktar bolaget att till C.D. utge allmänt skadestånd med 75 000 kr och ekonomiskt skadestånd med 39 896 kr motsvarande lön för tiden från den 2 mars till den 31 mars 1999, med 40 450 kr per månad motsvarande lön för tiden fr.o.m. den 1 april 1999 t.o.m. den 31 januari 2000 och med 10 639 kr motsvarande lön för februari år 2000.

Ränta enligt 6 § räntelagen har yrkats på det allmänna skadeståndet från dagen för delgivning av stämning och på det ekonomiska skadeståndet från respektive månadslöns förfallodag den sista i varje månad med början den 31 mars 1999, allt till dess full betalning sker.

Vidare har HTF yrkat att C.D. skall förbehållas rätten att i senare rättegång kräva ersättning för den ekonomiska skada som hon framgent kan åsamkas på grund av uppsägningen.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Beloppen avseende det ekonomiska skadeståndet liksom beräkningsmetoden vad gäller ränteyrkandet har vitsordats så som i och för sig skäligt. För den händelse Arbetsdomstolen skulle finna att saklig grund för uppsägning ej förelegat har dock arbetsgivarparterna gjort gällande att C.D. inte är berättigad till ekonomiskt skadestånd för längre tid än till den 15 maj 1999.

HTF har som grund för yrkandena anfört att någon verklig arbetsbrist inte varit för handen utan att det rör sig om fingerad sådan samt att saklig grund för uppsägning av personliga skäl inte förelegat.

Arbetsgivarparterna har som grund för sitt bestridande anfört att saklig grund för uppsägning i form av arbetsbrist förelegat och, för den händelse Arbetsdomstolen skulle finna att hon sagts upp på grund av personliga skäl, saklig grund förelegat härför bestående i att C.D. visat sig inkompetent som platschef.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Tjänstemannaförbundet HTF

C.D. arbetade som regional försäljningschef på ASG:s regionkontor i Örebro, innan hon började på kontoret i Kumla. Dessförinnan arbetade hon som distriktschef på ScanSped i två år och innan dess var hon speditör i samma bolag. När C.D. började på kontoret i Kumla hade hon således mer än trettio års branscherfarenhet. Som platschef ankom det på henne att ansvara för försäljning, drift, ekonomi och personal. Hon hade också hand om kundkontakter och kontakten med verkställande direktören U.L., som var placerad på huvudkontoret i Göteborg.

När C.D. började på kontoret möttes hon av personalens missmod och missnöje. Hennes första uppgift blev därför att försöka entusiasmera personalen. Arbetet bedrevs på ett gammalmodigt sätt. Modern datautrustning saknades. Arbetsrutinerna behövde effektiviseras. C.D. fick också "överta" vissa oklarheter i gamla reklamationer och leverantörsfakturor och ägnade en del av sin tid till att reda ut detta. Hon fick ett starkt gensvar från personalen och de arbetade alla mycket hårt. Trots detta minskade intäkterna samtidigt som utgifterna ökade. Orsakerna härtill låg dock utanför C.D:s kontroll.

När C.D. började på bolaget slutade några av kontorets säljare och tog med sig tre viktiga kunder: ASEA Skandia , Örebro Kartong och Pripps. Detta medförde ett inkomstbortfall för kontoret. En ytterligare förklaring till intäktsminskningen var att våren 1998 var ovanligt kall. Detta fick till följd att torvtransporterna minskade. Bolaget utförde därför färre transporter åt företaget Järle torv än tidigare år.

Vad gäller kostnadssidan förhöll det sig bl.a. så att den platschef som C.D. efterträtt tillträdde en nyinrättad befattning som trafikchef på kontoret samtidigt som C.D. började. Trafikchefen uppbar en lön på ca 30 000 kr i månaden. Förutom C.D:s egen lön hade kontoret alltså också att bära denna nya kostnad. Under februari - mars anställdes också en administratör och en terminalarbetare. C.D. frågade U.L. om kontoret verkligen hade råd att nyrekrytera. På detta svarade U.L. att det fanns en stor uthållighet och en god ekonomi i bolaget. U.L. var den som beslutade att rekrytering skulle ske. En ytterligare orsak till utgiftsökningen var att ett nytt datasystem togs i bruk i maj 1998. Detta innebar en stor kostnad för kontoret, främst en hög initialkostnad.

U.L. informerades hela tiden om kontorets ekonomiska läge och kände väl till den ekonomiska utvecklingen. Bl.a. skickade C.D., liksom alla andra platschefer, en ekonomisk rapport till honom och dåvarande ekonomichefen Helena Signal varje månad.

U.L. gav aldrig uttryck för något missnöje med kontorets ekonomiska utveckling. Tvärtom förklarade han sig så sent som den 15 juni 1998 nöjd med denna. Detta framgår bl.a. av ett faxmeddelande som han skickade till C.D. denna dag. Meddelandet har följande lydelse.

Snittvinsterna har ökat mycket kraftigt jämfört med februari och mars förra året vilket är mycket glädjande. Nu gäller det bara att öka antalet kunder och uppdrag så kommer det att bli riktigt bra.

När det nya datasystemet på kontoret togs i bruk krävdes övertidsarbete av personalen. De anställda vände sig till C.D. och frågade om de fick betalt för övertid. Det kan nämnas att kollektivavtalet föreskriver att övertidsersättning skall utgå. U.L. hade tidigare gjort klart för C.D. att hon inte hade förtroendet att besluta om övertidsersättning och att beslut härom skulle fattas av honom själv. C.D. vidarebefordrade detta besked till personalen. Administratörerna vände sig då direkt till U.L. och begärde övertidsersättning i ett e-meddelande av den 23 juni 1998. Efter att ha mottagit meddelandet kontaktade U.L. C.D. per telefon och sade att personalen i Kumla måste vara inkompetent eftersom de inte klarade av att sköta sitt arbete på arbetstid. Han sade också att han ansåg att det var C.D. som låg bakom ersättningskraven och att hon var en av de mest oärliga personer som han kände.

Efter övertidsdiskussionen skärpte U.L. tonen mot C.D. Han ringde ofta till henne på kontoret och framförde kritik mot såväl henne själv som hennes sätt att leda arbetet. Samtalen kulminerade fredagen den 10 juli 1998 då U.L. ringde upp henne och i frän och irriterad ton förklarade att hon var allmänt oduglig, inte förstod sig på verksamheten och att han inte kunde samarbeta med henne längre. C.D. upplevde samtalet som mycket obehagligt. U.L. avslutade samtalet med att säga att han hoppades att hon inte var så feg så att hon tänkte stanna kvar i företaget. Därefter önskade han henne en trevlig semester och lade på luren. C.D. gick sedan på semester.

Den 3 augusti 1998, efter semestrarna, hölls ett personalmöte på kontoret i Kumla. Vid detta möte deltog personalen i Kumla och U.L. En av arbetstagarna på kontoret berättade då att det gick rykten om C.D. och frågade rakt ut vad som skulle hända med henne. U.L. svarade att han avsåg att säga upp henne eftersom hon var inkompetent. Han förklarade också att hon enligt hans uppfattning inte passade att sköta ett litet platskontor och att hon kanske passade bättre i en större organsation.

Dagen därpå kom U.L. in på C.D:s rum och frågade om det var lyhört i rummet. C.D. svarade att hon inte hade någon aning om huruvida det var lyhört eller inte. Utan att ta någon notis om detta, förklarade U.L. ånyo att hon var inkompetent. Han sade också att hon var ointresserad av arbetet, att hon litade för mycket på personalen och att hon inte arbetade tillräckligt energiskt med detaljfrågorna. Avslutningsvis berättade han att han hade kontaktat BA och fått besked om han kunde säga upp henne på grund av arbetsbrist. Han tillade också att han skulle vara så "jävlig" som han bara kunde vara mot henne.

U.L. ringde därefter upp C.D. ett antal gånger under perioden den 13 - 19 augusti 1998 och berättade vad han ansåg om hennes sätt att sköta kontoret.

Förhandlingar hölls mellan HTF å ena sidan och BA och bolaget å andra sidan. Den lokala förhandlingen ägde rum den 6 augusti 1998 och den centrala förhandlingen ägde rum den 2 september 1998. Någon lösning kunde dock inte nås. C.D. blev uppsagd på grund av arbetsbrist i direkt anslutning till den centrala förhandlingen den 2 september 1998. Det rör sig dock om en fingerad arbetsbrist och den verkliga orsaken till uppsägningen var förhållanden som hänför sig till C.D. personligen. Bolaget ansåg att hon var inkompetent. Saklig grund för uppsägning av personliga skäl föreligger dock inte. Att uppsägningen vidtogs av personliga skäl bekräftas av ett faxmeddelande som U.L. skickade till C.D. åtta månader efter att hon slutat sitt arbete. I faxet upprepade U.L. ånyo att han ansåg C.D. vara inkompetent.

Bolaget har påstått att det inte var aktuellt med någon försäljning av kontoret i Kumla vid uppsägningstillfället. Redan under sommaren 1998 etablerade U.L. dock kontakt med de personer som sedan kom att köpa kontoret: B.J., B.P. och U.W. Bolaget har lämnat olika uppgifter om när de första kontakterna med förvärvarna skulle ha ägt rum. I svaromålet sägs att de nya ägarna tillträdde den 1 november 1998 och att någon försäljning inte var aktuell vid uppsägningstillfället. Detta strider mot de uppgifter som lämnades vid den muntliga förberedelsen, då det påstods att den första kontakten med anledning av försäljningen ägde rum redan den 11 augusti 1998, alltså tre hela veckor innan C.D. sades upp. HTF gör gällande att försäljningen av kontoret var aktuell vid den tidpunkt då C.D. sades upp. Bolagets åtgärder strider även mot bestämmelsen i 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen.

En förfrågan angående registrering av det bolag som övertog verksamheten i Kumla finns antecknad den 7 oktober 1998 hos Patent- och registreringsverket och en vecka senare, den 14 oktober 1998, registrerades detta bolag. Det var aldrig avsikten att U.L. skulle fortsätta som platschef under någon längre period.

Arbetsgivarsidan

Kontoret i Kumla förmedlade transportuppdrag i området mellan Skövde och Gävle och hade transporter i huvudsak mot Göteborg, Stockholm och Norrköping. U.L. har drivit kontoret i tjugo år. På kontoret arbetade nio personer. Kontoret gick bra och genererade ett överskott. Under våren 1997 sade dåvarande platschefen B.J. upp sig. U.L. övertalade honom att vara kvar i bolaget tills vidare. I juli samma år sade säljaren I.A. upp sig och slutade omgående. I.A. startade egen verksamhet i Örebro och tog med sig en av kontorets kunder, ASEA Skandia. ASEA Skandia svarade i och för sig för en stor del av kontorets omsättning, men vinsten på dessa uppdrag var inte särskilt stor.

U.L. behövde en ny platschef och bestämde sig för att anställa en riktig toppkraft som kunde entusiasmera personalen, förbättra lönsamheten och utöka kundkretsen. Han kände C.D. sedan tidigare och visste att hon varit verksam i branschen under lång tid. Han kontaktade henne och diskuterade en eventuell anställning. C.D. begärde och fick mycket förmånliga villkor. C.D. fick en lön på 40 000 kr i månaden, en bonus om 6 000 kr i månaden, fri bil, rikskuponger, fri telefon och dagstidning i hemmet. C.D. var utan tvekan bolagets högst betalda arbetstagare och uppbar högre lön än U.L. själv. Hon var även lovad en bonus under nästkommande verksamhetsperiod. Denna kom dock aldrig att aktualiseras på grund av det usla ekonomiska utfallet.

I C.D:s arbetsuppgifter ingick bl.a. att upprätta budget och handlingsplan för kontoret. Hon skulle också hålla U.L. fortlöpande informerad om kontorets verksamhet och utfall. I samband med att hon anställdes höll U.L. en genomgång med henne och berättade vad som förväntades av henne. Bolaget planerade bl.a. att flytta kontoret till Örebro och det fanns långt framskridna planer på att förvärva en fastighet för detta ändamål. En förutsättning för flytten var dock att det fanns ekonomiskt utrymme för denna.

Tämligen omgående förklarade C.D. att kontoret behövde rekrytera ytterligare en säljare, en administratör och en terminalarbetare. Personalen rekryterades på initiativ av C.D. och kontorets kostnader ökades därigenom. Under C.D:s anställningstid lyckades inte kontoret hitta en enda ny kund. Det är i och för sig riktigt att förutom säljaren I.A. slutade även trafikchefen G.S. och tog med sig bl.a. bolagets kund Pripps. Detta påverkade dock inte kontorets verksamhet under första året. Effekten av detta blev synlig för bolaget först efter ca ett år. På initiativ av C.D. anställdes säljaren A-L.H. och administratören B.E.

Under året före C.D:s tillträde, perioden den 1 juli 1996 - den 30 juni 1997, gav kontoret efter avskrivningar, bokslutsdispositioner och skatt, ett överskott på drygt 900 000 kr. Efter att C.D. tillträtt gjorde kontoret ett minusresultat på ca 150 000 kr i månaden. U.L. hade fortlöpande kontakter med C.D. Inledningsvis gav han henne anvisningar om verksamheten och stödde henne i hennes ledarskap. En återkommande fråga mellan dem var hur kontorets lastpallar skulle hanteras och redovisas. Redan den 3 oktober 1997 skrev U.L. till C.D. i denna fråga, dock utan att få något svar. U.L. har vid åtskilliga tillfällen, såväl muntligen som skriftligen, uppmanat C.D. att strama upp pallhanteringen för att undvika ytterligare svinn. Också efter att C.D. arbetat en tid, hade U.L. ständig kontakt med henne främst till följd av kontorets dåliga ekonomiska utfall. Det är inte riktigt att U.L. accepterat detta. Tvärtom gjorde han klart för henne att resultatet måste vändas. C.D. uttryckte flera gånger irritation över att han tog upp detta ämne. C.D. måste för övrigt själv ha insett att resultatet var oacceptabelt oavsett om någon talat med henne om detta eller ej.

U.L. åsåg med växande oro hur kontorets ekonomi fortlöpande försvagades. Om kontoret hade varit en egen ekonomisk enhet hade kontoret tvingats i konkurs långt innan C.D. sedermera sades upp. Enda skälet till att kontoret klarade sin ekonomi var att bolaget sköt till kapital.

Kontorets resultat var starkt vikande under juli månad. U.L. efterfrågade därför den handlingsplan för hur kontoret skulle komma till rätta med problemen som det ålåg C.D. att upprätta. Hon lät per e-post meddela att hon först efter sin semester vecka 34 tänkte presentera en handlingsplan för kontoret. U.L. kontaktade då C.D. per telefon och berättade bl.a. att det möjligen kunde bli svårt att ha henne kvar i bolaget till följd av det dåliga ekonomiska utfallet. På detta svarade hon bara att hon för sin del trivdes på kontoret och att hon ville arbeta kvar.

Kontoret förlorade alltså ungefär 150 000 kr i månaden och det var uppenbart att bolaget måste agera. U.L. kontaktade BA och fick klart för sig att han som ägare i bolaget hade rätt att själv gå in och utföra arbetet som platschef på kontoret.

När C.D. återvände efter semestern fick U.L. veta att hon berättat för folk att hon hade fått "sparken". U.L. gjorde klart för henne att hon inte hade fått "sparken", vilket för övrigt inte är hans vokabulär, och berättade också att BA hade påkallat förhandlingar med hennes organisation, HTF. Läget var desperat. Att säga upp C.D. skulle innebära en besparing på 63 000 kr i månaden. C.D. hade den högsta positionen och den högsta lönen på kontoret. Eftersom U.L. behärskade verksamheten och även gått in på liknande sätt på bolagets kontor i Oslo under en period hade bolaget mest att tjäna på att säga upp henne.

Under augusti och en tid framåt var U.L. personligen på kontoret i Kumla 3 - 4 dagar i veckan. För att göra någon nytta och även för att klara av redan tidigare påtalade missförhållanden fick C.D. i uppdrag att hålla ordning på pallarna. Detta hade för övrigt varit en av hennes uppgifter också som platschef.

Vid de förhandlingar som ägt rum framförde bolaget att kontoret visade ett negativt resultat med ca 150 000 kr i månaden. Vidare förklarade bolaget att det var U.L:s avsikt att i egenskap av ägare och verkställande direktör själv ta hand om platschefsarbetet på kontoret och även att bolaget hade för avsikt att säga upp C.D. på grund av arbetsbrist. Arbetsbristen har uppkommit till följd av C.D:s inkompetenta sätt att sköta sina sysslor.

Vid resultatuppföljningen för perioden juli 97 - juni 98 visade det sig att kontoret genererat ett underskott på 730 000 kr. I förhållande till perioden dessförinnan hade resultatet försämrats med drygt 1,6 miljoner kr. Vid sådana förhållanden måste arbetsledningen ha rätt att agera på sätt man gjort i detta fall. Det ekonomiska resultatet förbättrades tämligen snabbt efter att C.D. hade slutat.

Först vid den centrala förhandlingen den 2 september 1998 uppgav HTF att det enligt deras uppfattning rörde sig om fingerad arbetsbrist och att uppsägningen skulle innebära en kränkning av C.D. Parterna enades så småningom att C.D. inte behövde stå till arbetsgivarens förfogande efter den 7 oktober 1998.

Den 11 augusti 1998 togs en första kontakt med de personer som sedan kom att köpa kontoret. De drev egen transportverksamhet och var för denna beroende av kontoret i Kumla. Bolaget hade inte för avsikt att sälja kontoret när U.L. övertog C.D:s arbetsuppgifter. Tvärtom var avsikten att strama upp ekonomin och få kontoret på rätt köl igen. U.L. insåg dock snabbt att det inte var lätt att få något gjort i Kumla. Personalen var ytterst avogt inställd till honom och han var t.o.m. tvungen att upplysa dem om att han förväntade sig att de skulle hälsa på honom. U.L. ville dock ändå inte sälja verksamheten. Skälen härtill var delvis nostalgiska. Han hade drivit kontoret i över tjugo år. Kontoret var också strategiskt viktigt för bolaget. När förhandlingar sedan påbörjades ville U.L. stå kvar som ägare till 20 procent. Han ändrade sig dock och i mitten av september bestämdes det att hela kontoret skulle säljas. Det blev således så att bolaget inte kom att behålla någon del av verksamheten i Kumla.

För den händelse Arbetsdomstolen skulle finna att det inte föreligger arbetsbrist, har det ändå förelegat saklig grund för uppsägning på personliga skäl. Dessa består i att C.D:s varit inkompetent att sköta kontoret. Hon hade under alla förhållanden blivit uppsagd av de nya ägarna, omedelbart efter förvärvet. Det föreligger därför under inga som helst förhållanden grund för att skadestånd skall utgå under längre tid än till den 15 maj 1999.

Någon omplaceringsmöjlighet fanns inte. Det stod för övrigt klart att C.D. var avvisande till erbjudanden om andra arbeten.

DOMSKÄL

Arbetsdomstolen har företagit målet till avgörande efter huvudförhandling. Vid denna har på begäran av HTF hållits förhör under sanningsförsäkran med C.D. samt vittnesförhör med A-L.H. och B.E. På begäran av arbetsgivarsidan har hållits förhör under sanningsförsäkran med U.L. samt vittnesförhör med U.W., B.P. och K.S.

Bolaget har sagt upp C.D. och därvid angett arbetsbrist som skäl för uppsägningen. HTF:s ståndpunkt är att det inte förelegat arbetsbrist utan att uppsägningen vidtagits av personliga skäl samt att det inte förelegat saklig grund för uppsägning av personliga skäl. Arbetsgivarsidan har däremot gjort gällande att det förelegat saklig grund för uppsägning i form av arbetsbrist eller i vart fall personliga skäl.

Uttrycket arbetsbrist omfattar, vid tillämpning av anställningsskyddslagen, inte endast fall av konkret brist på arbetsuppgifter, utan samtliga fall där en uppsägning från arbetsgivarens sida beror på något annat än förhållanden som är att hänföra till arbetstagaren personligen, s.k. personliga skäl. Under begreppet arbetsbrist faller alltså även sådant som att arbetsgivaren inte anser det befogat att bedriva visst arbete eller att arbetsgivaren annars av företagsekonomiska, organisatoriska eller därmed jämförliga skäl anser det nödvändigt att säga upp en eller flera arbetstagare (jfr t.ex. AD 1994 nr 140). Arbetsbrist utgör normalt sett saklig grund för uppsägning. Det är därvid ytterst arbetsgivarens bedömning av behovet av att genomföra exempelvis en inskränkning eller omorganisation av verksamheten som får bli avgörande för frågan huruvida arbetsbrist skall anses föreligga. Detta innebär att en domstol normalt inte har att gå närmare in på frågor om det berättigade från företagsekonomisk, organisatorisk eller därmed jämförlig synpunkt i en av arbetsgivaren beslutad personalinskränkning (se prop. 1973:129 s. 123 och prop. 1981/82:71 s. 65).

Situationen är emellertid en annan om arbetsgivaren visserligen har angett arbetsbrist som grund för uppsägningen, men i själva verket haft andra skäl för denna, s.k. fingerad arbetsbrist. I ett sådant fall har domstolen att pröva tillåtligheten av uppsägningen utifrån den verkliga grunden. Som Arbetsdomstolen tidigare har utvecklat närmare (se AD 1976 nr 26) får den bevisprövning som skall ske när arbetsgivaren som grund för uppsägningen åberopar arbetsbrist och arbetstagaren påstår att annan grund i själva verket varit bestämmande för arbetsgivarens handlande särskild karaktär i fall då förändringen av verksamheten tar sikte på en enstaka arbetstagare. Ju mer sannolikt det i ett sådant fall framstår att uppsägningen orsakats av annan omständighet än den av arbetsgivaren uppgivna, desto starkare krav bör ställas på arbetsgivaren att visa att uppsägningen skulle ha företagits av företagsekonomiska skäl även om den andra omständigheten inte förelegat. För att domstolen skall gå in på en sådan prövning krävs dock att arbetstagaren visar åtminstone sannolika skäl för att det rör sig om fingerad arbetsbrist (jfr AD 1980 nr 133 och AD 1985 nr 79). Det skall också framhållas att det, om arbetsbrist faktiskt föreligger, saknar betydelse att arbetsgivaren även ansett att anställningen borde avslutas av skäl som är att hänföra till arbetstagaren personligen (jfr AD 1986 nr158, 1987 nr 34, 1988 nr 32 och 1995 nr 149).

I detta mål har arbetsgivaren gjort gällande att uppsägningen av C.D. vidtagits på grund av arbetsbrist men har också gjort gällande att saklig grund för uppsägning av personliga skäl förelegat; C.D. var enligt arbetsgivaren inkompetent för arbetet som platschef. Endast C.D. har sagts upp vid tillfället ifråga. Mot denna bakgrund måste det, för att uppsägningen skall anses ha skett på grund av arbetsbrist, ställas starka krav på arbetsgivarsidan när det gäller att visa att uppsägningen skulle ha företagits av företagsekonomiska skäl även om det inte också förelegat personliga skäl för att skilja C.D. från anställningen.

Arbetsgivarsidan har i målet gjort gällande i huvudsak att verksamheten vid kontoret i Kumla bedrevs med förlust samt att kontorets kostnader skulle minskas genom att C.D. sades upp från anställningen som platschef där och ersattes av bolagets verkställande direktör. Arbetsgivarsidan har gjort gällande att kontoret i Kumla gick med en förlust på ca 150 000 kr i månaden, att kontoret, om det varit en egen ekonomisk enhet, skulle ha tvingats i konkurs samt att kontoret klarade sin ekonomi endast genom att bolaget sköt till kapital. HTF har inte bestritt att kontoret gått med förlust även om man velat ifrågasätta arbetsgivarsidans beräkningar i vissa avseenden. Det finns inte heller någon utredning som talar emot arbetsgivarsidans uppgifter om den ekonomiska utvecklingen vid kontoret i Kumla.

Enligt Arbetsdomstolens mening får det mot bakgrund av den utredning som förebringats anses klarlagt att kontoret i Kumla under ett antal månader visade ett sådant negativt resultat att det för företagsledningen måste ha framstått som helt nödvändigt att vidta åtgärder för att komma till rätta med underskotten.

Arbetsgivarsidan har gjort gällande att åtgärden att säga upp C.D. och att ersätta henne som platschef med U.L. vidtogs i syfte att bringa ned kontorets kostnader samt att detta skulle innebära en besparing på ca 63 000 kr i månaden. HTF har i och för sig inte bestritt att en uppsägning av C.D., om hon ersattes av U.L., efter uppsägningstidens utgång skulle ha lett till en sådan kostnadsminskning. Däremot har HTF gjort gällande att det behövdes en platschef i Kumla och att det aldrig varit bolagets avsikt att U.L. skulle fortsätta som platschef under en längre period.

Det är ostridigt att U.L. övertog arbetet som platschef i Kumla och att C.D. hänvisades till att utföra mer begränsade arbetsuppgifter. Enligt arbetsgivarsidan arbetade han där under augusti 1998 och en tid framåt 3 - 4 dagar per vecka. Enligt vissa uppgifter som framkommit skulle hans närvaro i Kumla därefter ha minskat i omfattning. Ostridigt är att kontoret i Kumla sedan under hösten såldes till ett annat företag och då hade givetvis U.L. inte längre anledning att befatta sig med verksamheten där. Även om viss osäkerhet råder om i vilken utsträckning som U.L. var vid kontoret i Kumla, finns det inget i utredningen som tyder på annat än att det var han och ingen annan som verkade som platschef vid kontoret i Kumla under tiden från det att han tog över denna uppgift efter C.D. till dess att kontoret såldes. Vad som skulle ha skett om kontoret inte hade sålts är en öppen fråga. Mot denna bakgrund kan vad HTF anfört om bolagets avsikter för framtiden inte tillmätas någon särskild betydelse vid bedömningen av om arbetsbrist förelegat eller inte.

I detta sammanhang kan inskjutas att HTF också gjort gällande att försäljningen av kontoret i Kumla redan hade aktualiserats då C.D. sades upp och att uppsägningen därför strider även mot 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen. Av de uppgifter som lämnats av vittnena U.W. och B.P., vilka är delägare i det bolag som tog över verksamheten vid kontoret i Kumla, framgår dock att överlåtelsen aktualiserades först efter den tidpunkt då C.D. sades upp. Övergången av verksamheten saknar därmed betydelse i målet.

Sammanfattningsvis får arbetsgivarsidan anses ha visat att kontoret i Kumla gick med underskott, att det var befogat med åtgärder för att komma till rätta med detta samt att åtgärden att säga upp C.D. och ersätta henne med U.L. framstår som en adekvat åtgärd för att minska kontorets kostnader. I en sådan situation föreligger typiskt sett i enlighet med vad som inledningsvis anförts arbetsbrist som utgör saklig grund för uppsägning. Som nämnts har arbetsgivarsidan ansett att det även fanns personliga skäl som utgör saklig grund för uppsägningen av C.D. Arbetsgivarsidan anser att hon var inkompetent för arbetet som platschef, vilket HTF dock bestritt.

Som framgått av det föregående har det dåliga ekonomiska resultatet vid kontoret i Kumla medfört att det uppkommit vad som typiskt sett är en situation där uppsägning på grund av arbetsbrist måste godtas. Samtidigt har arbetsgivarsidan gjort gällande att C.D. genom inkompetens orsakat detta dåliga ekonomiska resultat. På så sätt föreligger det ett samband mellan vad som betecknats som arbetsbrist och de anförda personliga skälen. Enligt Arbetsdomstolens mening bör detta emellertid inte utesluta att uppsägningen anses ha skett på grund av arbetsbrist. Arbetsgivaren skulle under samma förutsättningar i övrigt otvivelaktigt på grund av arbetsbrist kunnat säga upp en platschef som inte ansetts ha något ansvar för det dåliga ekonomiska resultatet. Därför bör den omständigheten att platschefen med rätt eller orätt av arbetsgivaren betraktas som ansvarig för det dåliga ekonomiska resultatet inte tillmätas någon särskild betydelse för bedömningen av om uppsägningen kan anses ha vidtagits på grund av arbetsbrist. Annars skulle den arbetstagare som enligt arbetsgivaren har ett ansvar för det uppkomna ekonomiska läget när en arbetsbrist i lagens mening faktiskt föreligger ha ett bättre anställningsskydd än den arbetstagare som inte har ett sådant ansvar.

Vid en samlad bedömning finner Arbetsdomstolen att man skall bortse från att bolaget ansett att det också förelegat personliga skäl för att skilja C.D. från anställningen när arbetsbrist i lagens mening förelegat. Det har för övrigt inte heller framkommit att bolaget skulle ha haft något alternativ till uppsägningen av henne när det gällt att komma till rätta med kontorets ekonomiska underskott, varför man bör utgå från att bolaget skulle ha sagt upp henne även om bolaget inte ansett att hon hade ansvaret för det uppkomna ekonomiska läget.

Av det anförda följer att HTF:s talan skall avslås.

Vid denna utgång skall HTF förpliktas utge ersättning för arbetsgivarparternas rättegångskostnader. HTF har därvid inte velat vitsorda vad som yrkats som ombudsarvoden utan överlämnat till Arbetsdomstolen att pröva om dessa bör jämkas med hänsyn till att arbetsgivarsidan vid huvudförhandlingen företrätts av två ombud. Arbetsgivarsidan har yrkat ersättning för ombudsarvode till Björn Egerlund med 30 000 kr och till Göran Thalén med 62 000 kr. Björn Egerlund, som ensam företrätt arbetsgivarparterna vid bl.a. den muntliga förberedelsen, har uppgett att hans arvodesyrkande nedsatts med hänsyn till att bolaget vid huvudförhandlingen också företrätts av Göran Thalén. Arbetsdomstolen finner att vad som yrkats får anses skäligt för tillvaratagandet av arbetsgivarparternas rätt.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår Tjänstemannaförbundet HTF:s talan.

2. Tjänstemannaförbundet HTF skall ersätta Biltrafikens Arbetsgivareförbund och TransportkonsultenGruppen TKG AB för rättegångskostnader med nittiofemtusenniohundraåttiotre (95 983) kr, varav 30 000 kr avser ombudsarvode till Björn Egerlund och 62 000 kr avser ombudsarvode till Göran Thalén, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess full betalning sker.

Dom 2000-03-29, målnummer A-34-1999

Ledamöter: Hans Tocklin, Charlotte Abrahamsson, Christer Måhl, Peter Ander, Gun Lombach, Ninel Jansson och Jon-Erik Eriksson. Enhälligt.

Sekreterare: Susanne Forssman