AD 2000 nr 85

Parter:

P.S.; Kemira Kemi Aktiebolag

Nr 85

P.S. i Åstorp

mot

Kemira Kemi Aktiebolag i Helsingborg.

ÖVERKLAGAD DOM

Helsingborgs tingsrätts dom 1999-10-12 i mål T 2007-99

Tingsrättens dom, se bilaga.

P.S. har - som det får förstås - yrkat att Arbetsdomstolen, med undanröjande av tingsrättens dom, återförvisar målet till tingsrätten för prövning av skadeståndsyrkandet samt befriar honom från skyldigheten att utge ersättning för bolagets rättegångskostnader vid tingsrätten.

Kemira Kemi AB (bolaget) har bestritt ändring och yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

P.S. har åberopat såväl muntlig som skriftlig bevisning i Arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har i beslut den 29 mars 2000 avvisat den av P.S. erbjudna bevisningen.

Målet har med stöd av 4 kap. 15 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister företagits till avgörande utan huvudförhandling.

Parterna har till utveckling av sin talan i Arbetsdomstolen anfört i huvudsak i enlighet med vad som finns antecknat i tingsrättens dom. Parterna har därutöver anfört följande.

P.S.

Före den lokala förhandlingens genomförande träffades en överenskommelse mellan hans fackliga organisation Helsingborgs LS Fackförening av Facklig Samverkan (fackföreningen) och bolaget om att den lokala förhandlingen endast skulle vara av informativ karaktär och att eventuella anspråk skulle behandlas med bolagets arbetsgivarorganisation ALMEGA. Att det skulle gå till så klargjordes av bolaget även i samband med att den lokala förhandlingen inleddes. Det görs i första hand gällande att denna överenskommelse avsåg ett avtal om förhandlingsordning för det aktuella ärendet. Överenskommelsen har dock inte kommit att antecknas i protokollet från den lokala förhandlingen - Om Arbetsdomstolen inte skulle finna att ett avtal av kollektiv natur träffats, så skall i vart fall en överenskommelse om hanteringen av ett ärende mellan två parter på arbetsmarknaden respekteras. - I båda fallen innebär vad som förevarit att preskriptionsfristen skall räknas från den dag då den centrala förhandlingen avslutades. Hans skadeståndstalan mot bolaget är därför inte preskriberad.

Bolaget har i vart fall, genom att uttryckligen uppmana fackföreningen att "återkomma" med kraven när ALMEGA var närvarande, agerat på ett sådant sätt att preskription inte har inträffat. Hänvisning görs i detta sammanhang till rättsfallet AD 1994 nr 5.

Bolaget

Det bestrids att ett avtal om en särskild förhandlingsordning skulle ha träffats. Protokollet från den lokala förhandlingen visar att detta förhandlingstillfälle inte enbart ägnades åt informella diskussioner utan innebar en förhandling i formell mening. Bolaget hade för egen del inget intresse av någon central förhandling utan hade naturligtvis hellre sett att saken kunnat avslutas vid den lokala förhandlingen. Det förhållandet att bolaget knappast ansåg sig ha något utrymme för överenskommelser med fackföreningen i den aktuella tvistefrågan sammanhängde givetvis med att man betraktade uppsägningen som en normal arbetsbristuppsägning om vilken man redan förhandlat med sin vanliga kollektivavtalsmotpart. Det är i och för sig riktigt att bolaget i ett inledande skede avsåg att kontakta ALMEGA samt att via ALMEGA ta formella kontakter med P.S:s fackförening. Av olika skäl blev det emellertid i stället så att bolaget beslöt att hålla en sedvanlig lokal förhandling utan ALMEGA:s biträde.

Skälet till att bolaget inte framförde några direkta invändningar mot fackföreningens begäran om central förhandling trots att någon skyldighet att delta i en sådan inte förelåg, var att man hade hoppats på att fackföreningen i vart fall vid denna förhandling skulle inse att det var utsiktslöst att driva tvisten vidare till domstol.

Det förhållandet att en förhandling, efter den lokala förhandlingens avslutande, frivilligt förts i frågan mellan de centrala parterna - utöver vad som krävs enligt medbestämmandelagen - påverkar inte preskriptionsfristen. Härvid kan hänvisas till rättsfallet AD 1978 nr 134.

Talan är preskriberad eftersom tidsfristen skall räknas från den lokala förhandlingens avslutande. Det bestrids således att det funnits någon överenskommelse om förhandlingsordning eller om att fristen i stället skulle räknas från den centrala förhandlingens avslutande. Frågan om preskription berördes över huvud taget inte mellan parterna vid något av förhandlingstillfällena.

Domskäl

Tvisten

P.S. har överklagat tingsrättens dom i den del tingsrätten funnit hans talan om skadestånd preskriberad, och det är därför endast denna fråga som Arbetsdomstolen har att pröva i målet.

I målet är inledningsvis ostridigt att P.S. sades upp från sin anställning den 20 november 1998 med sista anställningsdag den 31 maj 1999, att en förhandling mellan fackföreningen och bolaget gällande ogiltigförklaring av uppsägningen förevarit den 28 december 1998, att en "central" förhandling med även ALMEGA närvarande ägde rum den 15 april 1999 samt att fackföreningen - i vart fall vid tvistens uppkomst - saknade kollektivavtal med bolaget.

Tvisten i Arbetsdomstolen gäller huruvida P.S:s talan preskriberats eller inte. Om preskriptionsfristen i 41 § andra stycket anställningsskyddslagen skall beräknas med utgångspunkt från förhandlingen den 28 december 1998, vilket bolaget hävdar, har P.S:s talan preskriberats. Om denna frist i stället beräknas med utgångspunkt från den "centrala" förhandlingen, vilket P.S. hävdar, är hans talan inte preskriberad.

Rättsliga utgångspunkter

Den som vill kräva skadestånd som grundar sig på anställningsskyddslagen har, såvitt är av intresse i målet, enligt 41 § andra stycket samma lag att väcka talan inom fyra månader efter det att förhandling rörande tvistefrågan, som kan påkallas enligt medbestämmandelagen eller med stöd av kollektivavtal, avslutats.

För en arbetstagarorganisation som saknar kollektivavtal kan tvisteförhandlingar endast påkallas med stöd av 10 § medbestämmandelagen. Några regler om uppdelning av sådana tvisteförhandlingar i lokal och central förhandling innehåller inte medbestämmandelagen. Om inte annat överenskommits är därför tvisteförhandling som påkallats med stöd av den angivna bestämmelsen slutförd efter en förhandlingsomgång (jfr AD 1978 nr 134, AD 1981 nr 60 och AD 1989 nr 83). Annorlunda förhåller det sig om det mellan parterna föreligger ett kollektivavtal med en förhandlingsordning som föreskriver en skyldighet att förhandla på både lokal och central nivå. Förhandlingsskyldigheten är då inte fullgjord förrän tvisteförhandlingar förts både lokalt och centralt. Utgångspunkten för preskriptionsfristens beräkning blir därvid den tidpunkt då den centrala förhandlingen avslutades.

Har kollektivavtal med förhandlingsordning gällt för tvisten?

Eftersom P.S:s fackförening vid tiden för tvistens uppkomst saknade kollektivavtal med bolaget hade fackföreningen i vart fall då ingen på medbestämmandelagen grundad rätt till annat än tvisteförhandling på en nivå.

P.S. har emellertid gjort gällande att fackföreningen och bolaget träffat ett avtal om hanteringen av den aktuella tvistefrågan i första hand i form av "en överenskommelse av kollektiv natur". P.S. har till stöd för sitt påstående om att, som det får förstås, kollektivavtal träffats, pekat på att bolaget i sitt skriftliga svar på fackföreningens begäran om tvisteförhandling med anledning av uppsägningen angett att bolaget skulle ta kontakt med sin arbetsgivarorganisation och att denna skulle sköta de formella kontakterna med fackföreningen. P.S. synes därmed mena att bolaget genom sitt svar lämnat ett förslag på ett avtal om en specifik förhandlingsordning i ärendet, som fackföreningen senare accepterat - även det i skriftlig form - genom att vid den lokala förhandlingen begära att förhandlingarna skulle fortsätta centralt.

Enligt Arbetsdomstolens mening medför emellertid inte de förhållanden som P.S. pekat på att det mot bolagets bestridande har visats att det föreligger ett kollektivavtal, varigenom bolaget påtagit sig en skyldighet att förhandla på det sätt som P.S. påstår.

Arbetsdomstolens slutsats är således att någon på kollektivavtal grundad skyldighet att förhandla på central nivå inte fanns.

Det kan tilläggas att P.S. tycks ifrågasätta huruvida förhandlingen den 28 december 1998 utgjort en förhandling enligt medbestämmandelagen, vilket bolaget hävdar. Av protokollet från förhandlingen framgår emellertid att det var fråga om "en MBL-förhandling angående förhandlingsframställan om ogiltigförklaring" beträffande P.S:s uppsägning och att förhandlingen avslutades samma dag. Utredningen i övrigt i denna del ger inte vid handen annat än att det får anses ha varit fråga om en tvisteförhandling enligt 10 § medbestämmandelagen. Bolaget har alltså fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt medbestämmandelagen genom denna förhandling.

Har annan överenskommelse träffats av betydelse för preskriptionsfrågan?

Nästa fråga är om bolaget genom vad som förevarit ändå får anses ha träffat en bindande överenskommelse - som inte är av kollektivavtalsnatur - om "central" förhandling med innebörd att preskriptionsfristen enligt 41 § andra stycket anställningsskyddslagen skall börja löpa först efter denna förhandlings avslutande eller i vart fall får anses ha medgett P.S. anstånd med väckande av talan.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning.

Klart är att det står en arbetsgivare fritt att såväl avstå från att åberopa preskription som att medge arbetstagaren en förlängning av preskriptionsfristen. För det fall en arbetsgivare uttryckligen förklarar sig avstå från att åberopa preskription eller uttryckligen förklarar sig medge en förlängning av preskriptionstiden är förklaringen sålunda verksam. Härav följer att man även har att räkna med att sådana förklaringar kan komma till stånd konkludent, dvs. genom ett visst uppträdande eller handlande från arbetsgivarens sida.

I de båda tidigare anmärkta avgörandena, AD 1978 nr 134 och AD 1989 nr 83, fann Arbetsdomstolen att preskriptionsfristen i 41 § andra stycket anställningsskyddslagen skulle räknas från tidpunkten då den "lokala" förhandlingen avslutades när den "centrala" förhandlingen fördes utan stöd i gällande förhandlingsordning eller medbestämmandelagen. Förhållandena i båda dessa fall var emellertid sådana att det saknades anledning att anta att arbetsgivarsidan genom deltagandet i de "centrala" förhandlingarna velat medge arbetstagarsidan anstånd med väckande av talan. I båda dessa fall hade arbetstagarsidan begärt "centrala" förhandlingar; i det förra fallet under åberopande av en förhandlingsordning som inte längre gällde och i det senare fallet under åberopande av 14 § medbestämmandelagen, som domstolen inte fann tillämplig. Vidare hade arbetsgivarsidan åberopat att preskription inträtt; i det förra fallet före den "centrala" förhandlingen och i det senare fallet vid den "centrala" förhandlingen. Inte i något av dessa fall påstods att det redan vid den "lokala" förhandlingen hade funnits en överenskommelse om att fortsätta tvisteförhandlingarna vid ett senare tillfälle.

De nu nämnda rättsfallen gällde situationer då nya tvisteförhandlingar ägt rum efter det att förhandlingar på en nivå slutförts. Arbetsdomstolen har i tidigare avgöranden också behandlat situationen då en arbetsgivare deltar i förlikningsförhandlingar utom rätta när preskriptionstiden löper ut, och uttalat att en arbetsgivare i en sådan situation normalt får anses ha medgett arbetstagaren en förlängning av preskriptionsfristen. En förutsättning för detta är att arbetsgivaren inte uttryckligen angett att arbetstagaren måste iaktta preskriptionsfristen eller det av annan anledning klart framgår att det inte funnits grundad anledning till antagande att arbetsgivaren velat medge en förlängning av preskriptionstiden (se AD 1994 nr 5 och 1995 nr 113).

I förevarande fall har, efter det att förhandlingen den 28 december 1998 avslutats, en "central" förhandling ägt rum den 15 april 1999, vid vilken ALMEGA, bolaget, fackföreningen och P.S. varit närvarande. Av betydelse är om parterna redan vid förhandlingen den 28 december 1998 varit överens om att tvisteförhandlingarna skulle fortsätta. P.S. har påstått att så varit fallet, medan bolaget har bestritt att det förhållit sig på det viset.

Någon muntlig bevisning i denna del har inte tagits upp i Arbetsdomstolen. Den bevisning som P.S. åberopat har avvisats av skäl som framgår av Arbetsdomstolens beslut den 29 mars 2000, och bolaget har inte vid sådant förhållande åberopat någon muntlig bevisning. Av den utredning som finns i målet framgår inte klart på vems initiativ den "centrala" förhandlingen i realiteten kommit till stånd och skälen för denna. I protokollet från förhandlingen den 28 december 1998 finns antecknat att fackföreningen krävde att förhandlingarna skulle fortsätta centralt, men det anges inte om parterna redan då var överens om detta. Mot bolagets bestridande kan det därför inte, med den utredning som Arbetsdomstolen har att lägga till grund för sitt ställningstagande, anses att P.S. visat att en uttrycklig överenskommelse träffats med det innehåll han gör gällande.

Frågan är då hur man skall se på bolagets handlande att, mot bakgrund av vad som förevarit, godta att fortsätta tvisteförhandlingarna på central nivå utan att i samband härmed ta upp frågan om preskription och utan att klargöra för P.S:s fackförening att bolaget inte var berett att avstå från att göra preskription gällande.

När en arbetsgivare, som i det aktuella fallet, efter avslutade tvisteförhandlingar på en nivå, går med på att förhandla trots att det står klart att någon skyldighet därtill inte föreligger och detta vid en tidpunkt då preskriptionsfrister alltjämt löper, ligger det nära till hands att tolka arbetsgivarens handlande på samma sätt som då denne deltagit i förlikningsförhandlingar utom rätta (AD 1994 nr 5), nämligen som att han inte avser att åberopa att preskription inträtt för det fall en preskriptionsfrist skulle löpa ut innan dessa förhandlingar avslutats. Det skulle däremot vara en alltför långtgående slutsats att anta att arbetsgivaren avsett att avstå från att över huvud taget åberopa preskription. Med stöd av det principiella resonemang som fördes i 1994 års fall (s. 85 f.), bör därför bolagets handlande i den nu aktuella situationen, då ingen av parterna har fört preskriptionsfrågan på tal, ges innebörden av ett medgivande till att förlänga preskriptionstiden.

Slutsatsen av det ovan anförda blir att P.S. får anses ha haft grundad anledning att anta att han för att undgå preskription i vart fall inte skulle behöva väcka talan innan den "centrala" förhandlingen ägde rum.

Frågan är därefter vilken frist för väckande av talan som då i stället skall anses gälla. Enligt Arbetsdomstolens mening kan det inte komma i fråga att som P.S. gör gällande, låta förhandlingen den 15 april 1999 utgöra utgångspunkt för den preskriptionsfrist som anges i 41 § andra stycket anställningsskyddslagen, dvs. att jämställa den nu aktuella situationen med fall då skyldighet finns enligt medbestämmandelagen eller förhandlingsordning att förhandla på central nivå. I de ovan angivna avgörandena från 1994 och 1995, som båda rörde förlikningsförhandlingar, ansåg domstolen att arbetstagaren endast skulle ges ett så långt anstånd att han får skäligt rådrum för väckande av talan, vilket befanns vara en månad från den tidpunkt då förlikningsförhandlingarna fick anses avslutade. Arbetsdomstolen finner för den nu aktuella situationen inte anledning till några andra överväganden än de som gjorts i 1994 och 1995 års fall. Domstolen kan därvid konstatera att det av utredningen i målet framgår att betydligt längre tid än en månad förflutit mellan det att förhandlingen den 15 april 1999 avslutades och skadeståndstalan väcktes vid tingsrätten.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen lika med tingsrätten att P.S:s talan om skadestånd preskriberats.

Handläggningen av målet

Tingsrätten har företagit målet till avgörande på handlingarna. Av handlingarna i målet framgår att tingsrätten tagit upp frågan om preskription till särskild prövning. Tingsrätten har funnit att P.S:s talan väckts för sent och har på grund härav ogillat käromålet. Parterna har dock slutfört sin talan endast i preskriptionsdelen. Arbetsdomstolen har därför inte uppfattat tingsrättens dom som en slutlig dom i målet utan som en mellandom, varigenom tingsrätten förklarat att P.S:s talan är preskriberad i dess helhet.

Med hänsyn till vad som nu sagts och till den bedömning Arbetsdomstolen gjort i den överklagade delen skall tingsrättens domslut i huvudsaken ändras i enlighet med punkten 1 i Arbetsdomstolens domslut.

Fördelningen av rättegångskostnader i Arbetsdomstolen och vid tingsrätten bör ske först när tingsrätten slutligt avgör målet efter målets återupptagande.