AD 2001 nr 110

Parter:

Sundbusserne A/S; K.S.

Nr 110

Sundbusserne A/S i Helsingör, Danmark

mot

K.S. i Ödåkra.

ÖVERKLAGAD DOM

Helsingborgs tingsrätts, avd. 2, mellandom 2000-11-24 i mål T 2401-99

Tingsrättens dom, se bilaga.

Sundbusserne A/S (bolaget) har yrkat att Arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, fastställer att dansk lag skall tillämpas på K.S.s anställning hos bolaget.

K.S. har bestritt ändring.

Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 15 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister företagit målet till avgörande på handlingarna. Ingen av parterna har åberopat någon bevisning.

Parterna har till utveckling av sin talan i Arbetsdomstolen anfört i allt väsentligt detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom. Bolaget har dock till stöd för att K.S.s anställning haft starkast anknytning till Danmark och att dansk lag till följd därav skall tillämpas på anställningsförhållandet tillagt att K.S. varit arbetsskadeförsäkrad och haft pensionsförmåner enligt dansk lag samt att han i sitt arbete haft dagliga kontakter med Danmark. K.S. har med anledning därav bestritt att kontakterna med Danmark varit så frekventa att dessa kan beskrivas som dagliga.

DOMSKÄL

Föremålet för Arbetsdomstolens prövning

Vid tingsrätten pågår en anställningsskyddstvist, där K.S. yrkat skadestånd av bolaget för brott mot 7, 8, 10 och 30 §§anställningsskyddslagen. Sedan fråga uppkommit om tillämplig lag har tingsrätten genom mellandom fastställt att svensk lag skall tillämpas på K.S.s anställning hos bolaget. För prövningen av anställningsskyddstvisten saknas emellertid skäl att fastställa något annat än vilken lag som skall tillämpas på den tvisten. Arbetsdomstolens prövning i målet begränsar sig därför till denna fråga.

Rättsliga utgångspunkter

Arbetsdomstolen kan inledningsvis konstatera att det mellan parterna träffade anställningsavtalet ingåtts före den 1 juli 1998 och därför inte omfattas av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Frågan om lagval får därför prövas enligt internationella privaträttsliga regler.

I den svenska internationella privaträtten anses varje enskilt förmögenhetsrättsligt avtal vara underkastat i princip ett enda lands lag, kontraktets avtalsstatut. Utgångspunkten för lagvalet enligt svensk rätt är partsautonomin. Det står sålunda parterna i ett avtal av internationell karaktär i princip fritt att själva bestämma vilket lands lag som skall vara avtalsstatut för deras överenskommelse. Har parterna inte gjort något lagval, anses avtalsstatutet vara lagen i det land till vilket avtalet uppvisar den starkaste och mest relevanta anknytningen. I fråga om enskilda anställningsavtal har landet där arbetet mer varaktigt utförs ansetts vara ett särskilt betydelsefullt anknytningsfaktum (jfr prop. 1973:129 s. 229, Michael Bogdan, SvJT 1979 s. 113).

Oavsett vilken lag som enligt de ovan redovisade reglerna utpekas som avtalsstatut har dock svensk domstol att beakta s.k. internationellt tvingande regler i den egna lagstiftningen. Härmed avses sådana skyddsregler i den egna rättsordningen som är avsedda att bli tillämpade oberoende av vilken rättsordning som i övrigt är tillämplig på rättsförhållandet. Anställningsskyddslagen, som åberopats i målet av K.S., har karaktären av social skyddslagstiftning och har i vart fall med avseende på vissa bestämmelser ansetts vara internationellt tvingande till förmån för arbetstagaren (jfr prop. 1973:129 s. 229, Maarit Jänterä-Jareborg, SvJT 1995 s. 377 f, Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, fjärde uppl., 1995 s. 238, prop. 1997/98:14 s. 28 och 46, AD 2000 nr 45).

Skall svensk eller dansk lag tillämpas på den aktuella tvisten?

För att dansk lag skall tillämpas på anställningsavtalet talar att båda avtalsparterna är danska rättssubjekt, att avtalet ingåtts i Danmark och innehåller en lagvalsklausul som hänvisar till dansk rätt, att K.S. vid avtalets ingående hade sitt hemvist i Danmark, att han under huvuddelen av anställningstiden varit folkbokförd i Helsingör, Danmark, att lönen bestämts i danska kronor och utbetalats till ett konto i Danmark, att K.S. erlagt inkomstskatt i Danmark, att han varit arbetsskadeförsäkrad och erhållit ferietillägg enligt dansk lag samt att han erhållit pensionsförmåner enligt danska bestämmelser.

För att svensk lag skall tillämpas på anställningsavtalet talar främst den omständigheten att arbetet i allt väsentligt utförts här, så ock att K.S. under viss tid av sin anställning bott i Sverige. Beaktas bör dock att såväl arbetet som bostaden varit förlagda till Helsingborg, dvs. på pendlingsavstånd till Helsingör och Danmark, och att anställningen rent faktiskt kommit att bli förhållandevis kortvarig.

De ovan redovisade omständigheterna talar enligt Arbetsdomstolens mening närmast för att anställningsavtalet uppvisar starkast anknytning till Danmark och att avtalet till följd därav skulle vara underkastat dansk lag och inte svensk. Detta har dock ingen avgörande betydelse i den aktuella tvisten. K.S. har i allt väsentligt utfört sitt arbete i Sverige, där han också var bosatt vid tidpunkten för uppsägningen. De av K.S. i målet åberopade bestämmelserna i anställningsskyddslagen, 7, 8, 10 och 30 §§, bör enligt Arbetsdomstolens mening anses utgöra sådana internationellt tvingande regler till förmån för arbetstagaren som är tillämpliga oberoende av vilken rättsordning som i övrigt kan vara tillämplig på rättsförhållandet.

Mot denna bakgrund bör det inte komma ifråga att mot K.S.s bestridande tillämpa dansk rätt på den i målet aktuella tvisten i den mån denna skulle vara mindre förmånlig för honom än anställningsskyddslagen. I målet föreligger ingen utredning om innehållet i dansk rätt av betydelse för tvistefrågan. Det är därför inte möjligt att konstatera huruvida dansk rätt, sett ur K.S.s synvinkel, är mer eller mindre förmånlig än svensk rätt. Detta saknar emellertid betydelse eftersom K.S. har begärt att anställningsskyddslagen skall tillämpas och han i alla händelser är tillförsäkrad de rättigheter som följer av de av honom åberopade paragraferna i den lagen.

DOMSLUT

Arbetsdomstolen ändrar tingsrättens domslut endast på det sättet att Arbetsdomstolen fastställer att lagen (1982:80) om anställningsskydd skall tillämpas på den vid tingsrätten anhängiga anställningsskyddstvisten.

Dom 2001-12-19, målnummer B-160-2000

Ledamöter: Hans Tocklin, Lars Dirke, Siw Kimbré, Mats Holmgren, Ola Bengtson, Nils Lang (f.d. avtalsombudsmannen i Svenska Kommunalarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Jarl Karlsson. Enhälligt.

Sekreterare: Christian von Szalay

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Rolf Nilsson, Marianne Karlsson och Helén Andersson

YRKANDEN M M

Sundbusserne A/S, Sundbusserne, är hemmahörande i Helsingör, Danmark och bedriver färjeverksamhet mellan Helsingör och Helsingborg. Den 1 maj 1998 erhöll K.S., som är dansk medborgare, anställning som platschef med ansvar för färjeterminalen i Helsingborg, (bilaga 1, uteslutes här). I § 17 i anställningsavtalet angavs att dansk rätt skulle tillämpas mellan parterna. Sundbusserne sade den 30 november 1998 upp anställningsavtalet till upphörande per den 30 juni 1999.

K.S. har ansökt om stämning mot Sundbusserne och har, under åberopande av att uppsägningen av honom inte var sakligt grundad, yrkat att tingsrätten förpliktar Sundbusserne att till honom utge skadestånd med 90 000 kr jämte ränta.

Sundbusserne har bestritt käromålet i sin helhet.

K.S. gjort gällande att svensk lag skall tillämpas på anställningsförhållandet med Sundbusserne. Sundbusserne har å sin sida hävdat att dansk rätt skall tillämpas på anställningsförhållandet. Parterna har gemensamt hemställt att tingsrätten, utan att hålla huvudförhandling, genom mellandom tar ställning till frågan om svensk eller dansk lag skall tillämpas på anställningsförhållandet. Målet har i denna del avgjorts efter föredragning.

PARTERNAS TALAN

K.S. har som rättslig grund för att svensk rätt skall tillämpas åberopat att anställningsförhållandet med hänsyn till internationella privaträttsliga principer har starkast anknytning till Sverige och dess förhållanden. Till utveckling av sin talan har han anfört i huvudsak följande. En överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare om vilket lands lag som skall vara tillämplig är inte av avgörande betydelse i lagvalsfrågan. Avgörande är istället om anställningen har dominerande anknytning till Sverige och svenska förhållanden. K.S. hade sin arbetsplats på färjeterminalen i Helsingborg. Han tillbringade i princip all sin arbetstid i Helsingborg. De enda tillfällen då K.S. på grund av arbetet befann sig i Danmark var dels vid möten med Sundbussernes marknadschef - varvid man diskuterade marknadsföringen med inriktning på den svenska marknaden - dels vid s k "leaderteam-möten". K.S. närvarade vid sistnämnda möten vid fem tillfällen under 1998; den 12 och 27 augusti, den 9 och 23 september samt den 5 november. Varje möte pågick i genomsnitt fyra timmar. I övrigt skötte K.S. all form av rapportering till Sundbusserne via telefon, brev eller telefax. Under perioden maj till november 1998 har K.S. därmed utövat 1 564 timmars arbete i Sverige medan han under samma period arbetat 35 timmar i Danmark. Härutöver är K.S. och dennes familj sedan augusti 1998 stadigvarande bosatta i Helsingborg. De flyttade då från Helsingör till Helsingborg. K.S. sade upp lägenheten i Helsingör den 12 augusti 1998. I samband därmed sade han även upp telefonabonnemang knutet till Helsingörsadressen. K.S. ingick i augusti 1998 hyresavtal beträffande bostaden i Helsingborg. I hyreskontraktet angavs att kontraktstiden löpte från och med den 1 september 1998 men i praktiken kom K.S. och dennes familj att tillträda lägenheten den 20 augusti 1998. Genom ett internt informationsblad daterat den 19 augusti 1998 fick såväl personalen på Sundbussernes terminal i Helsingborg som Sundbussernes ledning i Helsingör kännedom om att K.S. skulle flytta till Helsingborg.

- K.S. var till den 15 maj 1999 folkbokförd på adressen i Helsingör. Hans hustru och hennes två minderåriga barn är polska medborgare. I samband med flyttningen från Helsingör till Helsingborg avsåg K.S. att folkbokföra sig och sin familj på deras nya bostadsadress i Helsingborg. Vid denna tidpunkt hade K. S:s blivande hustru - de gifte sig först den 4 september 1998 - och hennes barn ännu inte erhållit uppehållstillstånd i Danmark. Handläggare på myndigheten för folkbokföring i Helsingör gav K.S. och hans blivande hustru rådet att vänta med att folkbokföra sig i Helsingborg tills de gift sig och den blivande hustruns och hennes barns uppehållstillstånd var beslutade av de danska myndigheterna. Hustrun erhöll den 2 oktober 1998 uppehållstillstånd, ett tillstånd som gällde fram till den 2 oktober 1999. Beslutet fattades den 16 november 1998.

- K.S. fick del av uppsägningen från Sundbusserne i början av december 1998. Vid sistnämnda tidpunkt hade hustrun och barnen erhållit uppehållstillstånd i Danmark. I konsekvens härmed stod K.S. och dennes familj i begrepp att folkbokföra sig på den nya adressen i Helsingborg. Då K.S. fick del av uppsägningen blev K.S. och dennes familj osäkra på om de skulle bo kvar i Sverige eller flytta tillbaka till Danmark. I början av maj 1999 bestämde de sig för att bo kvar i Helsingborg. K.S. och dennes familj folkbokfördes med verkan från den 15 maj 1999 på adressen i Helsingborg. K.S. upphörde samma datum att vara folkbokförd i Danmark. - Det bestrids att storleken på K. S:s lön endast fastställdes utifrån danska förhållanden och förutsättningar. I den platsannons som Sundbusserne publicerade i anledning av att bolaget sökte ny chef för terminalen i Helsingborg angavs att lönen skulle uppgå till ca SEK 30 000 per månad. Vidare angavs i platsannonsen att den som skulle komma att erhålla jobbet själv skulle skaffa bostad i Helsingborg eller Helsingör. K.S. erhöll en månadslön om DKK 30 000, vilken således inte avvek nämnvärt från de ca SEK 30 000 som angavs i platsannonsen. K.S. gör på grund av det sagda gällande att hans lön sattes med utgångspunkt i att han antigen skulle bo i Helsingör eller Helsingborg och således lika mycket utifrån svenska som danska förhållanden och förutsättningar. Mot bakgrund av nu anförda omständigheter samt då lagen om anställningsskydd (1982:80), fortsättningsvis LAS, är en tvingande skyddslagstiftning för arbetstagare hävdas att anställningsförhållandet har dominerande anknytning till Sverige och till svenska förhållanden. Svensk rätt är därför tillämplig på anställningsförhållandet.

Sundbusserne har som rättslig grund för att dansk rätt skall tillämpas åberopat att anställningsförhållandet med hänsyn till internationella privaträttsliga principer har starkast anknytning till Danmark och dess förhållanden. Till utveckling av sin talan har Sundbusserne anfört i huvudsak följande. Det vitsordas att K.S. haft sin arbetsplats i Helsingborg och att den övervägande delen av arbetet utförts där. All rapportering har dock på grund av bolagets organisation skett till Sundbusserne i Danmark. För att dansk rätt skall tillämpas talar att avtalet har ingåtts i Danmark mellan två danska parter. Det råder därvid oklarhet om K. S:s bosättning, även om denne sagt upp en lägenhet i Helsingör och ingått ett hyreskontrakt avseende en lägenhet i Helsingborg. Under alla förhållanden har K.S. när anställningen påbörjades varit bosatt i Danmark. Han har även varit folkbokförd i Danmark till den 15 maj 1999. Av danska lagen om "folkregister" följer att anmälan om flyttning skall göras inom fem dagar efter flyttning vid påföljd av böter. K.S. skulle således, enligt de uppgifter som han redovisat, ha brutit mot dansk lagstiftning och till och med blivit uppmanad därtill av handläggare på dansk myndighet. Det är inte bara fråga om en överträdelse av dansk lag utan även av den svenska folkbokföringslagen. Trots detta har Sundbusserne inte någon anledning att ifrågasätta att K.S. från och med augusti 1998 faktiskt hade en bostad i Helsingborg och att denne samtidigt faktiskt lämnat bostaden i Helsingör. Det är anmärkningsvärt att K.S. till utlänningsstyrelsen, så sent som i oktober 1998, som gällande adress uppgivit adressen i Helsingör och att han underlåtit att underrätta folkbokföringen om rätt adress. K.S. har dessutom varit skyldig att erlägga skatt i Sverige, något som han underlåtit att underrätta skattemyndigheten om. Sammantaget har K.S., i förhållande till såväl danska som svenska myndigheter, i vart fall till maj 1999 givit sken av att han faktiskt varit bosatt i Danmark. Härutöver har den avtalade lönen utbetalats i danska kronor och storleken har fastställts utifrån danska förhållanden och förutsättningar. Skatt har endast erlagts i Danmark och Sundbusserne har under hela anställningen gjort avdrag för skatt enligt dansk nationell lagstiftning. K.S. har dessutom till stöd för att erhålla ferietillägg åberopat dansk lagstiftning. Sammanfattningsvis framgår det av de samlade omständigheterna att anställningsförhållandet har starkast anknytning till Danmark.

DOMSKÄL

För frågan vilket lands lag som reglerar ett rättsförhållande mellan en arbetstagare och en arbetsgivare gäller numera som svensk lag EU- ländernas Romkonvention från 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen). Av den därtill hörande lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser följer dock att Romkonventionen inte skall tillämpas på avtal som ingåtts före den 1 juli 1998. Följaktligen är konventionen inte direkt tillämpbar på anställningsförhållandet mellan Sundbusserne och K.S. Ledning för bedömning av frågeställningen får därför sökas i praxis och doktrin som finns på området. Det nu sagda innebär dock inte att tingsrätten är förhindrad från att låta innehållet i Romkonventionen få genomslagskraft vid tillämpningen. (se NJA I 1990 s 734).

Parterna är ense om att det lands lag som anställningsförhållandet har starkast anknytning till bör tillämpas. Vid val av lag att tillämpa på ett internationellt anställningsavtal är det därvid ett mycket betydelsefullt - men inte ensamt avgörande - anknytningsmoment var arbetet har kommit att utövas (jfr Romkonventionens artikel 6). En sådan regel är motiverad inte bara av den naturliga anknytningen till arbetslandet utan också av sociala skyddshänsyn. För Sveriges del innebär detta att i princip allt arbete som utförs i Sverige blir underkastat LAS. En arbetstagare intar ofta ställning som svagare part och det får då anses vara lämpligt att den svagare parten får fördelen av att tvister i anställningsförhållandet prövas enligt lagen i det land där arbetet utövas. Denna presumtionsregel kan dock frångås om rättsförhållandet har en klart starkare anknytning till ett annat land (jfr NJA I 1992 s 823).

Av utredningen i målet framgår att K.S. huvudsakligen utövat sitt arbete i Helsingborg. Det föreligger således presumtion för att svensk lag skall tillämpas i tvisten mellan parterna. Det finns dock vissa omständigheter som talar för att anställningsförhållandet har närmare anknytning till Danmark. Det är ostridigt att K.S. vid avtalets ingående hade sin hemvist i Helsingör och att han har varit folkbokförd i Danmark till den 15 maj 1999. Han har emellertid haft sin hemvist i Helsingborg sedan augusti 1998 och har således vid relevant tidpunkt, d v s vid tillfället för uppsägningen varit bosatt i Helsingborg.

Anställningsavtalet, som innehåller en dansk lagvalsklausul, har ingåtts i Danmark mellan ett bolag med säte i Helsingör och en dansk medborgare. K.S. har erhållit lön i danska kronor och betalt skatt i Danmark. Dessa och övriga av Sundbusserne åberopade omständigheter skall styrkemässigt bedömas i belysning av att K.S. utfört sitt arbete och varit boende i Sverige. Även om viss tyngd kan tillmätas de av Sundbusserne åberopade omständigheterna innebär inte dessa sammantaget att anställningens anknytning till Danmark är så stark att presumtionen för lagval utifrån den plats där arbetet utövas bör frångås. Svensk rätt bör därför tillämpas på anställningsförhållandet.

DOMSLUT

Tingsrätten fastställer att svensk lag skall tillämpas på K. S:s anställning hos Sundbusserne A/S.