AD 2001 nr 32

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Övertorneå kommun

Nr 32

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Övertorneå kommun.

Mellan Svenska Kommunalarbetareförbundet (förbundet) och Övertorneå kommun (kommunen) föreligger kollektivavtal.

N.S., som är född år 1948, är medlem i förbundet. Han anställdes som vårdare av kommunen år 1991. Från år 1998 arbetade han på Björkebygården som inrymmer gruppboende för äldre vårdtagare.

N.S. avskedades den 4 januari 2000. Tvist har uppstått om avskedandet varit lagligt grundat.

Tvisteförhandlingar har ägt rum utan att parterna kommit överens.

Förbundet har yrkat i första hand att Arbetsdomstolen skall förplikta kommunen att till N.S. betala

1. ekonomiskt skadestånd med sammanlagt 54 158 kr, jämte ränta enligt 3 och 6 §§räntelagen på 6 551 kr fr.o.m. den 1 juni 2000, på 14 233 kr fr.o.m. den 1 juli 2000, på 14 233 kr fr.o.m. den 1 augusti 2000, på 7 116 kr fr.o.m. den 1 september 2000, på 1 384 kr fr.o.m. den 1 september 2000, på 2 075 kr fr.o.m. den 1 oktober 2000, på 2 075 kr fr.o.m. den 1 november 2000, på 2 075 kr fr.o.m. den 1 december 2000, på 2 075 kr fr.o.m. den 1 januari 2001, på 2 075 kr fr.o.m. den 1 februari 2001 samt på 266 kr fr.o.m. den 1 mars 2001, allt tills full betalning sker,

2. allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen fr.o.m. dagen för delgivning av stämning (den 21 juni 2000) till dess full betalning sker.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att det inte funnits laga grund för avskedande men väl saklig grund för uppsägning av N.S. har förbundet yrkat i andra hand att kommunen skall förpliktas att till N.S. betala

1. ekonomiskt skadestånd med sammanlagt 22 656 kr jämte ränta enligt 3 och 6 §§räntelagen på 6 551 kr fr.o.m. den 1 juni 2000, på 14 233 kr fr.o.m. den 1 juli 2000 samt på 1 872 kr fr.o.m. den 1 augusti 2000, allt tills full betalning sker,

2. allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen fr.o.m. dagen för delgivning av stämning (den 21 juni 2000) till dess full betalning sker.

Kommunen har bestritt yrkandena. Inget allmänt skadestånd har vitsordats som skäligt i sig. De yrkade beloppen såvitt gäller de ekonomiska skadestånden och ränteyrkandena har vitsordats i sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

N.S. anställdes hos kommunen år 1991 som vårdare på Gästgivaregården som är ett gruppboende för vårdtagare med funktionshinder. I början av år 1998 bytte N.S., efter omplacering, arbetsplats till Björkebygården som inrymmer gruppboende för äldre. Det bestrids att N.S., såsom kommunen hävdat, skulle ha gjort sig skyldig till något som kunnat läggas honom till last som misskötsamhet. Någon utredning i dessa hänseenden gjordes aldrig.

Björkebygården har för närvarande 19 vårdtagare. Därutöver är ett antal vårdtagare anslutna till gården via larmtelefon. Dessa vårdtagare bor i egna hem men kan kontakta gruppboendet om de skulle behöva hjälp. Om en sådan s.k. extern vårdtagare larmar gruppboendet visas dennes namn på en dataskärm på Björkebygården. Under nattetid får tjänstgörande vårdare, som arbetar ensam, inte lämna gruppboendet. Vårdaren får i stället kontakta en nattpatrull som får bege sig till den externe vårdtagare som har kallat på hjälp.

Natten mellan den 16 och den 17 november 1999 hade N.S. nattjänstgöring och arbetade på sedvanligt sätt ensam i gruppbostaden. Någon gång mellan midnatt och kl. 01.00 larmade en av de vårdtagare som bodde i eget hem utanför Björkebygården. N.S. utförde en s.k. motringning till vårdtagaren men fick inte någon kontakt med honom. N.S. vände sig inte till nattpatrullen. Det visade sig senare att vårdtagaren hade blivit liggande på golvet bredvid sin säng. Han fick hjälp tidigt på morgonen den 17 november 1999.

Dagen därpå, den 18 november 1999, hölls det på kommunens begäran en lokal förhandling med anledning av det inträffade. Närvarande vid förhandlingen var personalchefen E.H., områdeschefen M.L. och, från arbetstagarsidan, R.J., P.Y. och N.S. E.H:s ståndpunkt i inledningen av förhandlingen var att N.S. skulle avskedas p.g.a. det inträffade. Så småningom kom frågan upp om N.S:s möjligheter att övergå från heltids- till deltidstjänstgöring. Diskussionerna ledde till att N.S. fick välja mellan att gå ner till deltidstjänstgöring eller att bli avskedad. Resultatet av förhandlingen blev att det träffades en överenskommelse om att hans sysselsättningsgrad skulle sänkas till 75 procent. Samtidigt skulle han få en löneförstärkning på 900 kr per månad på den deltidslön som hade räknats fram. Under förhandlingen upprättades omedelbart en ny skriftlig anställningsinformation med detta innehåll. Informationen undertecknades av E.H. och godkändes av N.S. I och med överenskommelsen var anställningsskyddstvisten löst.

Den närmast följande tiden var psykiskt påfrestande för N.S. Han hade skuldkänslor på grund av det inträffade och han utsattes för kritik från sina arbetskamrater. Händelsen var också omskriven i den lokala pressen. N.S. fråntogs dessutom vissa befogenheter i sitt arbete. Påfrestningarna ledde till att han blev sjukskriven för depression den 3 december 1999. Sjukskrivningen varade till den 17 maj 2000.

Ungefär en månad efter det att N.S. hade blivit sjukskriven underrättades han om att kommunen ville avskeda honom. Vid en överläggning som hölls den 4 januari 2000 redogjorde kommunen för skälen för det tilltänkta avskedandet. N.S. avskedades samma dag och facket ogiltigförklarade avskedandet den 8 januari, varefter sedvanliga tvisteförhandlingar hölls. Varken vid den lokala eller centrala tvisteförhandlingen åberopade kommunen att N.S., såsom har påståtts i målet, skulle ha handgripligen ofredat en viss vårdtagare. Det bestrids att N.S. skulle ha gjort sig skyldig till något sådant. Vad som förekommit är att han vid ett tillfälle varit tvungen att muntligen tillrättavisa vårdtagaren.

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande följande. Frågan om vilken åtgärd som skulle vidtas med anledning av händelsen natten mellan den 16 och den 17 november 1999 avgjordes slutligt genom överenskommelsen den 18 novem-ber samma år om att ändra N.S:s anställning från heltid till deltid. Det föreligger under alla förhållanden varken laga grund för avskedande eller sak-lig grund för uppsägning med anledning av händelsen. Kommunen har inte heller i övrigt visat på någon omständighet som berättigat kommunen att skilja N.S. från hans anställning. Skulle Arbetsdomstolen finna att grund för uppsägning förelegat är det ostridigt att någon omplaceringsutredning inte gjorts från kommunens sida. Genom avskedandet har N.S. tillfogats både ekonomisk och ideell skada.

Kommunen

Det är riktigt att N.S. anställdes i kommunen år 1991 och att han arbetade på Gästgivaregården fram till år 1998 då han omplacerades till Björkebygården. Omplaceringen skedde efter att N.S. hade misskött sitt arbete så allvarligt att man från kommunens sida hade påbörjat ett uppsägningsförfarande. Efter förhandlingar mellan parterna kom man dock överens om att N.S. i stället skulle omplaceras till Björkebygården.

N.S. arbetade på Björkebygården under natten mellan den 16 och den 17 november 1999. I arbetsuppgifterna för den som har nattjänstgöring på Björkebygården ingår att ansvara för de externboendes trygghetslarm. Trygghetslarmen är installerade i vårdtagarnas bostäder i syfte att de äldre snabbt skall kunna få hjälp om de exempelvis blir hastigt sjuka eller råkar ut för någon olyckshändelse. Om de boende larmar under dagtid skall personalen underrätta hemtjänsten. Nattetid har kommunen en s.k. nattpatrull som i sådana fall rycker ut för att kontrollera vad som har hänt. Under den aktuella natten larmade en 93-årig externboende Björkebygården, första gången strax efter midnatt. Detta larm följdes av ytterligare 98 larm fram till klockan sju på morgonen. Då först fick vårdtagaren hjälp. N.S. skickade aldrig ut nattpatrullen. Det var inte förrän övrig personal hade anlänt på morgonen som vårdtagaren hjälptes. Han hade därför fått tillbringa natten på golvet i sitt hem. När han så småningom fick hjälp på morgonen var han så medtagen att han fick föras till vårdcentralen och blev inlagd i två veckor. När N.S:s chef M.L. fick reda på vad som hade hänt kontaktade hon E.H. Denne hade till dagen därpå, dvs. den 18 november 1999, redan ett möte inbokat med förbundets ombudsman R.J. Det beslöts att även N.S. och M.L. skulle delta i mötet för att reda ut vad det var som hade gått fel den aktuella natten.

Vid mötet uppgav N.S. ett antal förklaringar till att han inte hade skickat hem nattpatrullen till vårdtagaren. Bl.a. uppgav han att han hade utfört s.k. motringning men att det måste ha varit något fel på larmtelefonen samt att han inte instruerats om hur larmtelefonen skulle hanteras och att skriftliga instruktioner härom saknades. N.S. framförde också önskemål om att han ville sänka sin sysselsättningsgrad till 75 procent. Det vanliga är att nattpersonal arbetar på deltid. Att N.S. arbetade heltid berodde på att han hade blivit omplacerad. Kommunen hade inget att invända mot N.S:s önskemål om deltidsarbete.

Några dagar efter förhandlingen tog A.T., som tidigare varit vikarierande områdeschef, kontakt med kommunen. Hon ställde sig frågande till N.S:s uppgift om att han inte hade fått instruktioner om hur larmtelefonen skulle hanteras eftersom det var N.S. som hade instruerat henne i denna hantering. Från kommunens sida beslutade man i anledning av detta att intervjua övrig personal på Björkebygården. Vid dessa intervjuer framkom att personalen var missnöjd med N.S:s sätt att sköta sitt arbete. Som exempel angavs att N.S. inte passade arbetstiderna samt att han vid något tillfälle ofredat en vårdtagare genom att hålla denne hårt i kragen och skälla ut honom. När kommunen fick denna information och fick klart för sig att N.S. ljugit vid förhandlingen den 18 november 1999 fattades beslut om att avskeda N.S. Den 27 december 1999 underrättades han om det tilltänkta avskedandet. Detta verkställdes sedan den 4 januari 2000 i anslutning till att varselöverläggning hade ägt rum med förbundet. Vid varselöverläggningen överlämnades bl.a. minnesanteckningarna från de intervjuer som E.H. hade gjort med övrig personal på Björkebygården. Minnesanteckningarna överlämnades i samband med att kommunen föredrog skälen för det tilltänkta avskedandet av N.S.

R.J. skickade den 21 december 1999 ett brev via e-post till E.H. Till brevet fogades en redigerad version av det protokoll som sedan kom att bli förhandlingsprotokollet över förhandlingen den 18 november 1999. Av brevet och protokollet i denna version framgår vilka ändringar R.J. gjort i E.H:s förslag till protokoll. Brevet och protokollet visar att sänkningen av sysselsättningsgraden skedde på begäran av N.S. och att det sålunda inte var fråga om något ultimatum från kommunens sida.

Till stöd för bestridandet av förbundets talan görs sammanfattningsvis gällande följande. Någon överenskommelse av det slag som förbundet har påstått in-gicks inte vid förhandlingen den 18 november 1999. Det har sålunda stått kommunen fritt att lägga händelserna under natten mellan den 16 och den 17 november 1999 till grund för avskedandet av N.S. Genom att inte vidta adekvata åtgärder trots att han under natten fått 99 larm har N.S. grovt åsidosatt sina åligganden mot kommunen. Han har genom sin underlåtenhet förbrukat det förtroende en arbetsgivare måste ha för en arbetstagare. Han har även skadat kommunens anseende. N.S:s agerande är extra allvarligt eftersom det skadat en 93-åring som stått i en beroendeställning till honom och kommunen. Till detta skall läggas att N.S. vid ett tillfälle handgripligen ofredat en vårdtagare. Laga skäl för avskedande har mot bakgrund av det anförda förelegat. I vart fall har saklig grund för uppsägning förelegat.

Domskäl

Tvisten i målet gäller om kommunen haft laga grund för avskedandet av N.S. Förbundet har gjort gällande att så inte är fallet och att kommunen därför ådragit sig skyldighet att utge skadestånd till honom. Till stöd för avskedandet har kommunen åberopat huvudsakligen att N.S. under sin tjänstgöring natten mellan den 16 och den 17 november 1999 underlåtit att vidta erforderliga åtgärder trots att en vårdtagare larmat 99 gånger. Förbundet har invänt att kommunen och N.S. före avskedandet kommit överens om att hans underlåtenhet skulle leda till att han fick sänka sin sysselsättningsgrad och att kommunen därför inte kan lägga denna händelse till grund för det därefter verkställda avskedandet. Enligt förbundet har det under alla förhållanden inte förelegat laga grund för avskedande eller ens saklig grund för uppsägning av N.S.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med N.S. samt vittnesförhör med avdelningsombudsmannen R.J. och dåvarande sektionsordföranden P.Y. På kommunens begäran har hållits vittnesförhör med personalchefen E.H. och områdeschefen M.L. Vidare har från båda sidor åberopats skriftlig bevisning.

Genom de uppgifter som lämnats i målet och övrig utredning har följande framkommit om de faktiska omständigheterna.

Björkebygården där N.S. arbetade inrymmer s.k. gruppboende för äldre vårdtagare. Ett antal äldre som bor i egna hem har trygghetslarm knutna till Björkebygården. Vid larm under dagtid skall personalen där kontakta hemtjänsten. Under nattetid skall tjänstgörande personal vid gården sända en s.k. nattpatrull till den larmande om kontakt inte etableras eller behov av hjälp föreligger. Larmen registreras och namnet på den som har larmat kan avläsas på en dataskärm. Natten mellan den 16 och den 17 november 1999 arbetade N.S. Han tjänstgjorde som brukligt var ensam. Under natten larmade en 93-årig externboende 99 gånger utan att få hjälp eller bli kontaktad. Han fick hjälp först vid sjutiden på morgonen av annan personal. Det visade sig då att han hade fallit och behövde hjälp att ta sig upp.

Med anledning av det inträffade hölls den 18 november 1999 en förhandling mellan kommunen och förbundet. Förhandlingen hölls på en sedan tidigare redan utsatt förhandlingsdag. Att ärendet med N.S. skulle tas upp denna dag bestämdes vid ett telefonsamtal mellan E.H. och R.J. vid vilket E.H. i upprörda ordalag uttalade sig om det inträffade. Närvarande vid förhandlingen var samma personer som har hörts i målet inför Arbetsdomstolen. Vid förhandlingen uppgav N.S., som en av flera olika förklaringar till det inträffade, att han inte hade instruerats i hanteringen av larmtelefonen och att skriftliga instruktioner saknades. M.L. bekräftade att det inte fanns några skriftliga instruktioner men ansåg att N.S., mot bakgrund bl.a. av sin tjänstgöringstid som vårdare, måste ha de erforderliga kunskaperna. Under diskussionerna kom frågan om N.S:s arbetstidsförhållanden upp. Han arbetade på heltid med arbetstiden förlagd omväxlande till nattetid i perioder om tre veckor och därefter till dagtid i en vecka. N.S. upplevde dessa förhållanden, som inte var normala för anställda med nattjänstgöring, som ansträngande. Efter fortsatta diskussioner kom parterna överens om att N.S. skulle sänka sin sysselsättningsgrad till 75 procent. En ny anställningsinformation upprättades vid förhandlingen av vilken framgår bl.a. att N.S. anställdes tills vidare fr.o.m. den 18 november 1999 som vårdbiträde med placering för närvarande vid Björkebygården och med nattjänstgöring 75 procent av heltid. Anställningsinformationen undertecknades vid förhandlingen av E.H. och godkändes av N.S. Härefter avslutades förhandlingen.

Någon dag efter förhandlingen blev kommunen kontaktad av en annan anställd som uppgav att N.S. var den som hade instruerat henne i hanteringen av larmtelefonen. Detta besked föranledde E.H. att ta initiativ till intervjuer med de övriga anställda på arbetsplatsen. Den 27 december 1999 underrättades N.S. om tilltänkt avskedande och detta verkställdes den 4 januari 2000 efter avslutade varselöverläggningar.

Som angavs inledningsvis har kommunen till grund för avskedandet av N.S. åberopat huvudsakligen hans underlåtenhet att vidta åtgärder med anledning av larmen natten mellan den 16 och den 17 november 1999. Den inledande frågan som Arbetsdomstolen har att bedöma är emellertid inte om hans handlande som sådant utgjort tillräcklig grund för avskedandet. Förbundet har nämligen till stöd för sin talan i första hand hävdat att kommunen genom att ingå överenskommelsen om sänkt sysselsättningsgrad för N.S. är förhindrad att lägga händelsen med larmen till grund för att skilja honom från anställningen. Enligt förbundet har genom överenskommelsen slutligt avgjorts vilken påföljd för underlåtenheten som N.S. skulle drabbas av i anställningen. Kommunen har bestritt att ändringen av N.S:s anställningsvillkor haft en sådan innebörd. Härvid har kommunen framhållit att ändringen skett efter önskemål från N.S:s sida och att det vid förhandlingstillfället inte förelåg någon anställningsskyddstvist i egentlig mening.

Det torde av den överenskomna förändringen av N.S:s anställningsvillkor inte följa någon formell verkan av det slag som förbundet synes vilja göra gällande i målet. En annan sak är att om det förhållandet att sysselsättningsgraden ändrats får bedömas utgöra kommunens reaktion på N.S:s handlade eller åtminstone gett arbetstagarsidan fog för att uppfatta situationen på det sättet, kommunen inte bör med framgång kunna åberopa enbart samma omständighet till stöd för ett senare avskedande. Om det däremot skulle tillkomma eller komma fram ytterligare omständigheter som kan tala för ett avskedande eller en uppsägning, måste vid bedömningen av det berättigade i en sådan åtgärd kunna vägas in även vad som föranlett den första åtgärden. (Jfr om det sagda AD 1994 nr 106 och 1996 nr 82.)

Arbetsdomstolen kan i detta fall konstatera att ingendera partens uppfattning går att direkt utläsa av protokollet från förhandlingen den 18 november 1999. Förbundet har till stöd för sin ståndpunkt emellertid hävdat att frågan om nedsättning av sysselsättningsgraden framställdes från kommunens sida i form av ett ultimatum; N.S. fick välja mellan att gå ner i tjänstgöringsgrad eller bli avskedad. Såväl N.S. som R.J. och P.Y. har också inför Arbetsdomstolen uppgett att detta är deras minnesbild av förhandlingen. E.H. och M.L. har i sina förhör inför Arbetsdomstolen hävdat att det inte framställts något ultimatum. Enligt dem önskade N.S. gå ner i arbetstid och tog själv upp frågan.

Deltagarna vid förhandlingen har sålunda olika minnesbilder av vad som närmare sades i detta hänseende. Det finns inte skäl att sätta den ena versionen framför den andra. Det kan mot bakgrund härav inte anses visat att det vid förhandlingen framställdes något uttryckligt ultimatum till N.S. på det sätt som förbundet har hävdat. Det finns däremot inte anledning att betvivla att N.S. och de båda fackliga företrädarna, i enlighet med vad de har uppgett inför domstolen, uppfattade situationen som att N.S. stod inför ett val och att förhandlingen resulterade i att frågan om åtgärder med anledning av hans försummelse med larmen var utagerad i och med att hans anställning ändrades från heltid till deltid.

Enligt Arbetsdomstolens mening måste det också anses ha legat nära till hands att uppfatta vad som förekom vid förhandlingen på det sätt som N.S. och de fackliga företrädarna gjorde. Av protokollet från förhandlingen och av vad deltagarna berättat inför domstolen framgår sålunda att förhandlingen, sedan larmfrågan hade diskuterats och parterna ingått avtal om förändrade anställningsförhållanden för N.S., avslutades utan att kommunens företrädare på något sätt antydde att ärendet skulle drivas vidare. Också förhören med E.H. och M.L. förmedlar intrycket att inte heller de i det läget såg någon fortsättning av ärendet. E.H. har i sitt förhör bl.a. uppgett att han, när han fick klart för sig att skriftliga instruktioner i larmhanteringen saknades, tänkte att kommunen måhända på något sätt brustit i sin roll som arbetsgivare. Av hans uppgifter framgår också att han initierade de efterföljande intervjuerna med den övriga personalen först sedan han av M.L. fått uppgiften att en annan anställd sagt sig ha blivit instruerad i larmhanteringen av N.S. I sammanhanget är värt att notera att den efterföljande utredningen, såvitt framkommit i målet, inte synes ha tagit sikte på just händelsen med larmen och därmed sammanhängande frågor. I stället förefaller denna ha kretsat rent allmänt kring N.S. och hans förhållningssätt till sitt arbete och sina arbetskamrater. Under förhöret med M.L. har vidare framkommit att hon i minnesanteckningar skrivit att då N.S. inte fått skriftlig information så skulle man inte gå vidare.

Arbetsdomstolen finner mot bakgrund av det anförda att arbetstagarparten haft fog för sin uppfattning att arbetsgivaren inte skulle vidta några ytterligare åtgärder med anledning enbart av larmfrågan sedan förhandlingen den 18 november 1999 hade avslutats med att N.S:s anställning förändrades. Enligt Arbetsdomstolens mening måste också kommunens företrädare ha insett att arbetstagarparten kunnat uppfatta kommunens agerande på detta sätt. Som framgår av det ovan sagda gjorde kommunens företrädare likväl inte något förbehåll om ytterligare utredning eller någon markering om att man från kommunens sida inte såg ärendet som avslutat.

Det anförda leder till slutsatsen att händelsen med larmen natten mellan den 16 och den 17 november 1999 måste anses ha blivit reglerad mellan parterna genom vad som förekom vid förhandlingen den 18 november. I enlighet med det tidigare sagda kan därmed avskedandet av N.S. inte anses vara lagligt grundat om inte kommunen kan lägga N.S. också andra omständigheter till last.

Från kommunens sida har härvid åberopats att det efter händelsen med larmen framkommit att N.S. har misskött sig i anställningen. Den konkreta händelse som kommunen därvid åberopat är att han vid något tillfälle skulle ha handgripligen ofredat en vårdtagare. N.S. har i förhöret med honom bestritt detta. Kommunen har genom den i målet framlagda utredningen inte styrkt sitt påstående. Inte heller i övrigt har kommunen förmått visa på några tillkommande omständigheter som kan tillmätas betydelse för bedömningen av avskedandefrågan.

Sammanfattningsvis kommer Arbetsdomstolen mot bakgrund av det anförda fram till att kommunen inte varit berättigad att skilja N.S. från hans anställning. Genom att ändå avskeda honom har kommunen brutit mot anställningsskyddslagen och är därför skyldig att betala skadestånd till honom.

Vad gäller det ekonomiska skadeståndet råder inte tvist om de yrkade beloppen som sådana. Kommunen skall därför förpliktas att till N.S. betala ekonomiskt skadestånd med yrkade belopp.

Enligt 38 § anställningsskyddslagen har N.S. också rätt till allmänt skadestånd för den kränkning som avskedandet inneburit. Kommunen har i den delen inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig. Enligt Arbetsdomstolens mening är det utan tvekan befogat att se ytterst allvarligt på N.S:s underlåtenhet att vidta åtgärder med anledning av larmen. I synnerhet gäller detta då det varken av N.S:s egna uppgifter eller utredningen i övrigt framkommit några omständigheter som kunnat ursäkta hans handlande eller ens framkommit någon egentlig förklaring till detta. I den meningen kan därför N.S. ses som i hög grad medverkande till den uppkomna situationen. Det kan emellertid inte bortses från att kommunen gjort en felbedömning som lagt händelsen till grund för avskedandet trots sitt eget agerande, låt vara att kommunens agerande vid förhandlingen den 18 novem-ber 1999 till stor del synes ha präglats av kommunens bestörtning över vad som hänt och behov av en omedelbar reaktion. Med hänvisning till det nu anförda och omständigheterna i övrigt finner Arbetsdomstolen att skadestånds- beloppet i den här delen bör sättas ned väsentligt och bestämmas till 30 000 kr.

Vid denna utgång skall kommunen förpliktas ersätta förbundet för dess rättegångskostnader. Om beloppet rådet inte tvist.