AD 1994 nr 106

Parter: Handelstjänstemannaförbundet; HAO Handelsarbetsgivarna; ICA Partihandel Väst Aktiebolag Nr 106

Handelstjänstemannaförbundet mot HAO Handelsarbetsgivarna och ICA Partihandel Väst Aktiebolag i Kungälv.

Inom ICA-koncernen var intill år 1990 ICA EOL AB regionbolag för ICA-handlarna i södra Sverige. ICA EOL AB hade sitt huvudkontor i Göteborg och distributionsenheter på olika platser i regionen. En av distributionsenheterna fanns i Kungälv, där verksamheten leddes av en lokal ledningsgrupp.

Den 1 januari 1990 ombildades ICA-koncernen i dess helhet. Bl.a. organiserades koncernens partihandelsverksamhet i sex nya regionbolag. Ett av dessa är ICA Partihandel Väst AB (ICA Väst), som övertog ICA EOL AB:s roll som regionbolag såvitt avsåg partihandelsverksamheten i västra Sverige och har drygt 400 personer anställda.

ICA Väst hade till en början sitt huvudkontor och sin företagsledning i Göteborg och den nyss nämnda distributionsenheten i Kungälv som en av sina enheter, fortfarande under ledning av en egen ledningsgrupp. Den 1 januari 1992 integrerades huvudkontoret med distributionsenheten i Kungälv. Företagsledningen flyttade därmed till Kungälv och den lokala ledningsgruppen där upplöstes.

K.W., som är född år 1943 och medlem i Handelstjänstemannaförbundet (HTF), anställdes år 1976 hos ICA EOL AB som chef för den s.k. postavdelningen vid distributionsenheten i Kungälv, med ansvar även för enhetens allmänna kontorsservice. När ICA Väst bildades överfördes hans anställning oförändrad till detta bolag. På grund av att företagsledningen ansåg sig ha funnit anledning till anmärkningar mot honom, omplacerades han den 21 december 1992 till ett arbete utan uppgifter eller ansvar som chef. I februari 1993 underrättades han om att bolaget avsåg att avskeda honom, och den 1 mars 1993 verkställdes avskedandet.

Avskedandet har lett till tvist. Sedan denna inte kunnat lösas genom förhandlingar har HTF väckt talan vid arbetsdomstolen mot HAO och ICA Väst. HTF har därvid gjort gällande, i första hand att ICA Väst inte ens haft saklig grund för att säga upp K.W. från hans anställning hos bolaget och i andra hand att bolaget i vart fall inte haft laga skäl för att avskeda honom.

Med hänvisning därtill har HTF, som dess talan slutligt bestämts, yrkat i första hand att arbetsdomstolen skall förplikta ICA Väst att till K.W. utge ekonomiskt skadestånd motsvarande hans lön om 15 740 kr per månad fr.o.m. den 1 mars 1993 till dagen för huvudförhandling i målet och allmänt skadestånd med 80 000 kr, ävensom att arbetsdomstolen skall förbehålla HTF rätt att i mån av befogenhet återkomma med yrkande om ekonomiskt skadestånd till K.W. för tiden efter huvudförhandlingen, samt i andra hand att arbetsdomstolen skall förplikta ICA Väst att till K.W. utge ekonomiskt skadestånd motsvarande lön under uppsägningstid fr.o.m. den 1 mars t.o.m. den 31 augusti 1993 med 15 740 kr per månad och allmänt skadestånd med 50 000 kr.

HTF har yrkat ränta enligt 6 § räntelagen på det ekonomiska skadeståndet från den sista i respektive månad och på det allmänna skadeståndet från den 3 augusti 1993, allt tills betalning sker, samt på en av ICA Väst under målets handläggning till K.W. betald övertidsersättning om 2 978 kr från den 3 augusti till den 25 oktober 1993. HAO och ICA Väst har medgett yrkandet om ränta på övertidsersättningen men bestritt bifall till käromålet i övrigt. För det fall att bolaget skulle befinnas skyldigt att utge skadestånd till K.W. har de hemställt att det allmänna skadeståndet måtte jämkas till noll. De har vitsordat skäligheten i och för sig av yrkat ekonomiskt skadestånd och av yrkad ränta på skadestånden. Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader. HTF har för det fall att dess talan avslås hemställt att arbetsdomstolen måtte med stöd av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen förordna att vardera parten skall bära sina egna rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

HTF

Sedan K.W. anställts hos ICA EOL AB i maj 1976 placerades han kort efter anställningstillfället vid distributionsenheten i Kungälv. I augusti samma år utökades verksamheten där med flera avdelningar och runt 125 anställda som flyttade dit. K.W. blev chef för postavdelningen med ansvar för enhetens allmänna kontors- service. Sedan man inom enheten byggt upp ett reklamtryckeri för tryckning av bl.a. reklamalster åt de lokala ICA-handlarna fick K.W. chefsansvaret också för tryckeriet. I slutet av 1980-talet flyttades det egentliga reklamtryckeriet ut från enheten, som dock behöll viss tryckeriutrustning och utförde smärre tryckeriarbeten. Ungefär samtidigt blev K.W. chef även för städningen vid enheten.

När ICA Väst den 1 januari 1990 övertog verksamheten i Kungälv var K.W. sålunda chef för sammanlagt elva anställda, varav fem arbetade på postavdelningen och sex arbetade som städare. Själv var han underställd den som hade hand om ekonomin vid enheten i Kungälv. När ICA Västs företagsledning i början av år 1992 flyttade till Kungälv blev bolagets ekonomichef J.K. hans närmaste chef.

Under anställningen fick K.W. åtskillig utbildning för sina arbetsuppgifter genom kurser i bl.a. psykologi, arbetsledning och företagsekonomi. Han engagerade sig så småningom även fackligt. Han blev ledamot i styrelsen för HTF-klubben vid företaget och huvudskyddsombud. Han satt i företagets skyddskommitté och i dess anpassningsgrupp och var en tid även ledamot i företagsnämnden.

I K.W:s uppgifter ingick bl.a. att tillse att enheten i Kungälv hade nödvändiga kontorsmaskiner och annan kontorsutrustning samt kontorsmaterial. Med undantag för upphandling av datorer skötte han därvid all upphandling, även av sådana större kontorsmaskiner som fotokopieringsmaskiner, vilka leasades eller hyrdes. Han hade eget budgetansvar. År 1992 omslöt hans budget nära tre miljoner kronor inklusive kostnaderna för den honom underställda personalen. Trots K.W:s betydande ansvar fanns inte någon arbetsinstruktion eller befattningsbeskrivning fastställd för honom, liksom inte heller för annan personal.

K.W. hade sedan han anställts år 1976 alltid skött sitt arbete utan anmärkningar. Redan några månader efter det att företagsledningen hade kommit till Kungälv började dock denna, särskilt personalchefen E.R., att ansätta honom. Man riktade anmärkningar mot och misstänkliggjorde hans handlande i tjänsten, trots att han inte begått några fel och inte heller agerat på annat sätt än tidigare. Det hela började med att ledningen kritiserade hans upphandling på hösten 1991 av ett antal fotokopieringsmaskiner från Rank Xerox, en upphandling som han skött på korrekt sätt och som resulterat i hyresavtal som var bra för ICA Väst. Företagsledningen var dock utan grund av annan uppfattning. Efter denna upphandling hade K.W. som gåva av Rank Xerox fått tre genom affären utbytta kopieringsmaskiner av märket Gestetner som Rank Xerox hade löst in och annars skulle ha skrotat. Dessa tre maskiner hade han sålt för egen räkning, låt vara att betalningen för en av dem av misstag kom att erläggas till ICA Väst. Ogrundat anklagades han för att genom mottagandet och försäljningen av dessa maskiner ha förfarit otillbörligt.

I samband med att företagsledningen undersökte upphandlingen hos Rank Xerox ansåg man sig även finna skäl för ytterligare anmärkningar mot K.W.. Det gällde bl.a. att han vid ett tillfälle av rent förbiseende hade attesterat en felaktig faktura och att han för rätt länge sedan hade genom ett misstag av lönekontoret felaktigt hade fått ut ett alltför högt belopp i s.k. bagageersättning. Vidare anklagades han oriktigt för att utan rätt ha köpt arbetskläder till postavdelningen och för att sådana kläder "försvunnit", för att ha sökt tillskansa sig en elektrisk sabelsåg som han köpt för att användas i arbetet vid postavdelningen, för att ha sökt tillskansa sig mattor från bolaget och för att ha låtit bolaget betala service på två av de kopieringsmaskiner som han enligt det förut sagda hade fått av Rank Xerox.

De nu nämnda förhållandena ledde till att ICA Väst på hösten 1992 begärde förhandling med HTF-klubben vid bolaget om en omplacering av K.W.. Lokal förhandling hölls den 9 oktober 1992 och slutade i oenighet, varefter central förhandling under medverkan av HAO och HTF hölls den 19 och den 25 november 1992.

Vid den centrala förhandlingen åberopade arbetsgivarsidan i vart fall samtliga de nyss nämnda anmärkningarna och anklagelserna mot K.W., varjämte det framgick att man hos ICA Väst misstänkte att det även fanns annat som bolaget ansåg sig kunna lägga K.W. till last. Arbetsgivarsidan hävdade genom bolagets verkställande direktör S-G.G. att "lösningen på problemet" skulle vara att K.W. "kom bort" från sin dittillsvarande arbetsmiljö. Man presenterade ett förslag till omplacering av honom inom enheten i Kungälv. HTF och K.W., vilka fann anmärkningarna och anklagelserna mot honom ogrundade, motsatte sig dock en omplacering. ICA Väst ville då lösa ut K.W. från anställningen, men man kunde inte enas om en avgångssumma. Den centrala förhandlingen slutade därmed i oenighet och med att bolaget förklarade sig ha för avsikt att genomföra den tilltänkta omplaceringen.

Innan omplaceringen ännu hade verkställts anklagades K.W. i december 1992 för att i slutet av år 1991 utan befogenhet ha för ICA Västs räkning köpt in och senare sålt fyra skrivmaskiner. Även denna anklagelse, som mer ospecificerat hade nämnts vid den centrala förhandlingen, var ogrundad.

Omplaceringen verkställdes den 21 december 1992. Från sin ansvarsfyllda och självständiga befattning som chef för postavdelningen med stora befogenheter, personalansvar och "status", förflyttades han till ett arbete som enbart bestod i att sortera sådana rabattkuponger som kunder lämnar hos ICA-handlare. I ekonomiskt hänseende förlorade han genom omplaceringen rätten till bilersättning, och det gjordes klart för honom att han för framtiden inte kunde räkna med några löneförhöjningar. Omplaceringen var alltså av en synnerligen ingripande natur och i praktiken att jämställa med en uppsägning.

I mitten av februari 1993 underrättade ICA Väst emellertid K.W. om att bolaget nu avsåg att avskeda honom, och den 1 mars 1993 blev han avskedad. Som grund för avskedandet har bolaget åberopat samma omständigheter som åberopades till stöd för omplaceringen jämte ytterligare ett par saker. Bolaget har sålunda påstått att K.W. för egen räkning sålt arbetsgivaren tillhörig egendom till Kungälvs-församlingen av Jehovas Vittnen, där han är medlem. Vidare har bolaget gjort gällande att han handlat felaktigt i samband med att han i september 1992 hjälpt en ICA-handlare med ett tryckeriarbete. Anklagelserna är grundlösa.

HTF:s ståndpunkter är följande.

Det bestrids att K.W. gjort sig skyldig till något som kan betraktas som fel eller försummelser i anställningen eller som eljest skulle innebära att han åsidosatt sina förpliktelser mot ICA Väst som hans arbetsgivare.

I den mån det emellertid skulle finnas att arbetsgivarparterna visat grund för anmärkningar eller anklagelser mot K.W., måste bolaget likväl anses ha förlorat rätten att till stöd för avskedandet åberopa de omständigheter som enligt det tidigare anförda åberopades till stöd för omplaceringen av honom eller som var för bolaget kända när omplaceringen verkställdes. Omplaceringen var som nämnts avsedd att vara den definitiva och varaktiga lösningen på de problem som bolaget ansåg föreligga, och den var att jämställa med en uppsägning. Enligt HTF:s mening kan det inte vara förenligt med anställningsskyddslagens grunder att en arbetsgivare, som valt att göra en sådan omplacering, kort därefter åberopar samma omständigheter till grund för en uppsägning eller ett avskedande. Bl.a. skulle därmed principen, att en arbetstagare inte får skiljas från anställningen när omplacering kan ske, komma att rubbas.

Beträffande de av arbetsgivarparterna åberopade omständigheter som kommit till bolagets kännedom först efter omplaceringen gäller enligt HTF:s mening att de, om det skulle anses visat att K.W. i dessa hänseenden gjort sig skyldig till något som han kan klandras för, i vart fall inte kan utgöra laga skäl för avskedande eller ens saklig grund för uppsägning.

Men även om både de omständigheter som av bolaget anfördes som grund för omplaceringen - eller var kända för bolaget när denna verkställdes - och övriga av arbetsgivarparterna i målet andragna omständigheter skulle få åberopas till stöd för avskedandet samt befinnas ligga K.W. till last, utgör de enligt HTF:s mening inte saklig grund för uppsägning, än mindre laga skäl för avskedande av honom. ICA Väst har i enlighet med det anförda ådragit sig skyldighet att till K.W. utge ekonomiskt skadestånd motsvarande den lön han förlorar på grund av avskedandet. Anspråket i målet måste därvid begränsas till tiden fram till huvudförhandlingen, varför förbehåll bör ges för rätt att återkomma med anspråk på ersättning för ekonomisk skada för tid därefter. Vidare bör bolaget förpliktas att till K.W. utge ett allmänt skadestånd för den allvarliga kränkning som det ogrundade avskedandet inneburit för honom. För den händelse bolaget skulle anses ha haft saklig grund för uppsägning av K.W., skall bolaget i enlighet med HTF:s andrahandsyrkande ersätta honom för förlorad lön under uppsägningstid samt betala ett allmänt skadestånd till honom för att bolaget utan grund skilt honom från anställningen genom avskedande i stället för uppsägning. I intetdera fallet föreligger skäl för jämkning av yrkat allmänt skadestånd.

HAO och ICA Väst Arbetsgivarparterna kan i huvudsak vitsorda riktigheten av HTF:s beskrivning av K.W:s anställning och arbetsuppgifter vid enheten i Kungälv. Uppgiften rörande omslutningen av hans budget är dock något överdriven; den torde år 1992 ha legat omkring två miljoner kronor och dess stora poster var personalkostnader och portokostnader. K.W. hade inom företaget en förtroendeställning som innebar stora krav på hans pålitlighet, omdöme och ansvarskänsla. De krav som kunnat ställas på honom understryks av hans uppdrag som facklig förtroendeman och företrädare för andra anställda i förhållande till företaget. Han framstod som duktig i sitt arbete och hade därmed getts stor frihet att sköta detta inom de ramar som drogs upp av företagets verksamhet och hans självklara förpliktelser som anställd. Det är väsentligt att som en bakgrund till det följande framhålla, att K.W. är en skicklig person och att han efter hand skaffade sig stor kunnighet och erfarenhet inom sitt ansvarsområde. Upprinnelsen till den händelseutveckling som så småningom ledde till avskedandet av K.W. var att personalchefen E.R. på försommaren 1992 blev uppringd av en f.d. granne, som sade sig vilja uppmärksamma bolaget på att K.W. var ute och sökte sälja begagnade fotokopieringsmaskiner. Han påstod att K.W. hade "en hel maskinpark" och som försäljningsargument använde att maskinerna var i nyskick och nyligen hade blivit föremål för service.

Påföljande dag diskuterade E.R. telefonsamtalet med verkställande direktören S-G.G. och ekonomichefen J.K.. De tre fann påståendena allvarliga men ansåg att de måste behandlas med stor försiktighet eftersom det rörde sig om andrahandsuppgifter. De tillkallade bolagets chefsrevisor L.D. som infann sig i Kungälv dagen därpå. Eftersom ett antal Gestetner kopieringsmaskiner ganska nyligen hade bytts ut mot maskiner från Rank Xerox gick J.K. och L.D. en tur genom lokalerna för att se om där stod några "överblivna" kopieringsmaskiner, men de fann inte någon sådan.

Senare på sommaren 1992 kom L.D. åter till Kungälv. Man kontaktade nu K.W. och fick tillgång till hyresavtalen avseende de kopieringsmaskiner som hyrdes från Rank Xerox. Vidare gick L.D. och K.W. runt i lokalerna och tittade efter utbytta Gestetner-maskiner men fann ingen. K.W. låtsades delta i letandet och sade ingenting om vad som i verkligheten hade skett - men som företagsledningen ännu inte kände till - nämligen att han ansåg sig ha fått tre av Gestetner-maskinerna av Rank Xerox och hade tillägnat sig dessa.

När hyresavtalen med Rank Xerox - vilka för ICA Västs räkning hade tecknats av K.W. - senare granskades kunde ledningen konstatera att de innebar en an- märkningsvärt dålig affär för ICA Väst. I samband med utredningen härom återfanns en av K.W. attesterad och av bolaget betald faktura från Rank Xerox, som var helt orimlig. Vidare kom bolagets lönechef A-M.M. en dag till E.R. och meddelade att hon hade funnit att K.W. vid ett löneutbetalningstillfälle ett antal månader tidigare hade uppburit 12 000 kr i s.k. bagageersättning i stället för rätteligen 120 kr. Det var de nu nämnda omständigheterna - de för ICA Väst dåliga hyresavtalen med Rank Xerox, K.W:s attestering av en orimligt felaktig faktura och hans mot- tagande av 11 880 kr för mycket vid en löneutbetalning utan anmälan därom - som ledde till att bolaget tog upp lokal förhandling med HTF-klubben om en omplacering av K.W.. Bolaget önskade omplacera honom till arbete som inte innefattade ansvar för inköp och förhandlingar med leverantörer och entreprenörer.

Vid den lokala förhandlingen, som avslutades den 9 oktober 1992 och i vilken K.W. deltog, bestred arbetstagarsidan att det fanns något att anmärka mot avtalen med Rank Xerox. K.W. insåg däremot omedelbart att han hade gjort fel vid attesteringen av den tidigare nämnda fakturan. Beträffande utbetalningen av 11 880 kr för mycket i bagageersättning påstod K.W. att han inte hade märkt felet. Man kunde inte enas om den tilltänkta omplaceringen. ICA Västs ledning hade emellertid på grund av det inträffade förlorat förtroendet för K.W. som chef med bl.a. ekonomiskt ansvar och vidhöll att han skulle omplaceras. HTF förde därför frågan vidare till en central förhandling, som ägde rum den 19 och 25 november 1992.

Vid den centrala förhandlingen var fortfarande inga andra omständigheter klarlagda för ICA Västs ledning än de nyss nämnda. HTF:s framställning av vad som då var känt för arbetsgivarsidan och av vad som behandlades under den centrala förhandlingen är alltså felaktig. En annan sak är att bolaget under hösten 1992 hade börjat undersöka vad K.W. haft för sig och att ledningen hyste misstankar om att allt inte stod rätt till, bl.a. med hänsyn till de förut berörda påståendena om att K.W. hade försökt sälja begagnade kopieringsmaskiner. Eftersom han inte medverkat till ett klarläggande därvidlag kunde bolaget vid den centrala förhandlingen dock inte hävda något därom, och inte heller om annat utöver vad som berörts i den lokala förhandlingen. Detta räckte enligt arbetsgivarsidans mening inte för annan åtgärd än en omplacering. Redan misstankarna om att det kunde finnas andra egendomligheter i K.W:s handlande gjorde dock att bolaget helst ville skilja honom från bolagets tjänst. Det var skälet till att bolaget erbjöd sig att lösa ut honom med 18 månadslöner, men när HTF och K.W. begärde 25 månadslöner fick frågan falla. För bolaget återstod då att besluta om den åtgärd som man vid tidpunkten för den centrala förhandlingen ansåg sig ha styrkt grund för, nämligen omplaceringen av K.W.. HTF:s beskrivning av det arbete till vilket han omplacerades är riktig.

Först efter den centrala förhandlingen och ICA Västs beslut att omplacera K.W. framkom de ytterligare omständigheter, vilka tillsammans med de omständigheter som föranlett omplaceringen ledde till att bolaget den 1 mars 1993 avskedade K.W.. Dels framkom helt nya saker, dels fick bolaget bekräftelse på tidigare obestyrkta misstankar. Dessutom klarlades ett par av de omständigheter, som åberopas i målet, först efter avskedandet. Arbetsgivarparterna bestrider att bolaget skulle vara förhindrat att till stöd för avskedandet åberopa såväl vad som var klarlagt före beslutet om omplaceringen som vad som framkommit därefter. De omständigheter som legat till grund för avskedandet är följande.

Upphandlingen av förhyrning av åtta fotokopieringsmaskiner från Rank Xerox K.W. träffade den 5 september 1991 för ICA Västs räkning avtal med Rank Xerox om förhyrning av sex fotokopieringsmaskiner, vilka levererades till ICA Väst den 1 oktober 1991. De ersatte då sex genom Nordic Finans AB leasade kopieringsmaskiner av märket Gestetner. Vidare träffade han den 8 oktober och den 15 december 1991 avtal med Rank Xerox om förhyrning av vid vartdera tillfället ytterligare en kopieringsmaskin, den ena för reklamavdelningen och den andra för frysavdelningen hos ICA Väst. I samband med affären med Rank Xerox avbröt K.W. det serviceavtal avseende Gestetner-maskinerna som ICA Väst haft med PPC Sveschö AB sedan början av år 1991. Enligt arbetsgivarparternas mening innebar vart och ett av de tre hyresavtalen med Rank Xerox en för ICA Väst mycket dålig affär. För det första saknades verkligt behov av att byta ut alla de sex Gestetner-maskiner som ersattes genom det första avtalet med Rank Xerox. Enligt uppgift från PPC Sveschö AB, som hade haft hand om service på Gestetner- maskinerna sedan början av år 1991, var dessa fullt funktionsdugliga och värda sammanlagt minst 100 000 kr när de byttes ut. För det andra brast K.W. allvarligt i normal omsorg vid upphandlingen, eftersom han inte före affären med Rank Xerox inhämtade offerter från andra leverantörer av kopieringsmaskiner. Arbetsgivarparterna har dock i efterhand inhämtat s.k. skuggofferter till avtalen med Rank Xerox från PPC Sveschö AB och från Canon Svenska

AB.

Skuggofferten från PPC Sveschö AB visar att detta företag hade kunnat erbjuda ICA Väst ett s.k. funktionsavtal som skulle ha inneburit att bolaget fått det aktuella kopie- ringsbehovet löst till en väsentligt lägre kostnad än den som följde av avtalen med Rank Xerox. PPC Sveschö AB skulle därvid ha använt sig av dels hos ICA Väst befintliga, dels renoverade Gestetner-maskiner.

Av skuggofferten från Canon, vilken tar sin utgångspunkt i att det verkligen fanns anledning att anskaffa flera nytillverkade maskiner, framgår följande. För leasing genom Canon av en utrustning jämförbar med den som hyrts från Rank Xerox skulle finansieringskostnaden per kvartal bli 24 300 kr vid ett leasingavtal med samma löptid som hos hyresavtalen med Rank Xerox, 21 kvartal, och inkluderande ersättning till Canon för lösen hos Nordic Finans av restvärdet hos de utbytta Gestetner-maskinerna; arbetsgivarparterna återkommer strax till hur denna lösensumma behandlades i avtalen med Rank Xerox. Detta skall jämföras med kvartalskostnaden enligt de tre hyresavtalen med Rank Xerox, nämligen 32 802 kr. För såväl avtalen med Rank Xerox som skuggofferten från Canon tillkommer en servicekostnad som i båda fallen skulle vara ungefär lika stor och som därför saknar intresse för jämförelsen.

Av en beräkning som gjorts av Canon framgår vidare att Rank Xerox inte lämnade ICA Väst någon som helst rabatt i förhållande till de s.k. listpriserna för de förhyrda maskinerna, trots att en kund som ICA Väst utan vidare skall kunna påräkna en rabatt om minst 25 % av listpriserna. Löptiden för hyresavtalen med Rank Xerox var också onormalt lång; vanlig hyrestid är tre år. Enligt avtalen med Rank Xerox fick ICA Väst alltså inte någon rabatt i förhållande till maskinernas listpris. Vad som däremot skedde var att Rank Xerox, som enligt avtalen åtog sig att hos Nordic Finans AB lösa restvärdet om 124 220 kr hos de sex först utbytta Gestetner-maskinerna, lade denna lösensumma "på toppen" av hyreskostnaden för Rank Xerox-maskinerna. ICA Väst fick alltså betala "hyra" motsvarande även hyran för en maskin med ett pris som ungefär svarade mot det nämnda restvärdet. Annorlunda uttryckt fick ICA Väst i praktiken betala hyra även för de Gestetner-maskiner som inte längre fanns kvar hos bolaget. Detta arrangemang var K.W. fullt införstådd med. Eftersom ifrågavarande kostnad utan specifikation hade bakats in i hyran för Rank Xerox-maskinerna kunde arrangemanget emellertid inte utan särskilda beräkningar utläsas vid en granskning av hyresavtalen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att K.W. före träffandet av avtalen med Rank Xerox gjorde en dålig analys av behovet av nya kopieringsmaskiner, att han underlät att inhämta offerter från andra företag, att ett sådant inhämtande av offerter skulle ha lett till en för ICA Väst väsentligt billigare lösning, i vart fall på det sättet att Rank Xerox hade måst pressa sina priser, och att avtalen med Rank Xerox var ekonomiskt mycket ofördelaktiga för ICA Väst. Med andra ord åsidosatte K.W., som inte kan skylla på okunnighet eller oerfarenhet, på ett flagrant sätt sin skyldighet att tillvarata bolagets intressen. Den felaktiga fakturan från Rank Xerox I samband med granskningen av hyresavtalen med Rank Xerox fann man hos ICA Väst den tidigare nämnda, av K.W. attesterade och av ICA Väst betalda fakturan från Rank Xerox på ett helt orimligt belopp. Det innebar att någon skulle ha kopierat i stort sett dygnet runt under den tid som fakturan avsåg. K.W. hade förfarit synnerligen vårdslöst genom att attestera fakturan. Sedan detta påtalats av ledningen såg han dock själv till att fakturan rättades av Rank Xerox.

Mottagandet av 11 880 kr för mycket i bagageersättning Orsaken till att K.W. vid en löneutbetalning ett antal månader före den lokala omplaceringsförhandlingen hade fått 12 000 kr - stället för 120 kr - i bagage- ersättning var en felstansning vid lönekontoret. När lönechefen A-M.M. underrättade personalchefen E.R. om felet, bad han henne kontakta K.W..

Efter någon dag återkom hon med beskedet att denne inte ansåg sig ha fått någon felaktig utbetalning. När saken sedan togs upp vid den lokala förhandlingen påstod K.W. att han inte hade märkt felet. Som förklaring angav han att han hade god ekonomi, att löneutbetalningarna gick direkt in på hans bankkonto och att det aldrig tidigare hade hänt att han fått fel lön. E.R. fann det sistnämnda otroligt. Han gick därför till telefonen för att kontrollera med lönekontoret. K.W. ändrade sig då och sade att visst hade det hänt att han hade fått felaktiga löneutbetalningar som han klagat på; dessa hade varit till hans nackdel. K.W. har sedermera betalat tillbaka den för mycket uppburna bagageersättningen. Arbetsgivarparterna kan dock inte sätta någon tilltro till påståendet, att han inte redan i samband med den aktuella löneutbetalningen märkte att han fick ut en så stor summa som 11 880 kr för mycket.

K.W:s försäljning av tre begagnade Gestetner- maskiner Som tidigare framgått förelåg vid omplaceringen av K.W. i och för sig misstankar om att han handlade med begagnade kopieringsmaskiner som kunde härröra från ICA Väst, men misstankarna hade inte kunnat bestyrkas och framföras som grund för någon åtgärd mot honom. Någon gång i mitten av februari 1993 tog emellertid ägaren av ICA Hindåsen kontakt med K.W:s efterträdare L.O. och efterfrågade kopieringspapper. När L.O. svarade att hon fick vända sig till en pappersleverantör, uppgav hon att K.W. hade lovat att hålla henne med kopieringspapper när hon köpte en begagnad kopieringsmaskin av honom.

L.O. meddelade det inträffade till företagsledningen, som blev uppskakad. Verkställande direktören S-G.G. och ekonomichefen J.K. besökte lördagen den 20 februari 1993 ICA Hindåsen och fick av ägaren veta att hon i juli 1992 hade köpt en begagnad Gestetner-maskin av K.W. för 5 000 kr inklusive mervärdesskatt. Hon hade av honom fått ett kvitto som var stämplat "ICA Partihandel Väst AB" och på vilket mervärdesskatt hade specificerats, precis som om ICA Väst hade sålt maskinen. På K.W:s begäran hade hon emellertid fått betala med en check som utställts på honom personligen. Några dagar senare fick ICA Väst kopior av maskindokumenten, kvittot och checken. Det visade sig att affären med ICA Hindåsen gällde en av de Gestetner-maskiner som den 1 oktober 1991 hade bytts ut mot Rank Xerox- maskiner. - Någon tid senare fick ICA Väst genom PPC Sveschö AB vetskap om att en annan av dessa Gestetner- maskiner fanns hos Sun-Flex Datamiljö AB i Alingsås, dit den hade sålts av K.W. i oktober 1991.

K.W. har sedermera berättat att han för egen räkning sålt tre av de i oktober 1991 utbytta Gestetner- maskinerna. Den tredje maskinen hade han sålt till en privatperson för 4 000 kr. Enligt K.W. hade han sedan det första hyresavtalet tecknats med Rank Xerox fått veta att Rank Xerox tänkte skrota Gestetner-maskinerna. Han hade då frågat om han inte kunde få tre av maskinerna och fått ett jakande svar. Han har vidare uppgett att han därmed ansåg sig ha blivit ägare till dessa tre maskiner och att det därför stått honom fritt att sälja dessa och själv behålla de pengar som detta inbringade. K.W. har också tillgodogjort sig de pengar som erlades för de maskiner som han sålde till ICA Hindåsen och till en privatperson.

Även när det gäller maskinen som såldes till Sun-Flex hade K.W., enligt vad arbetsgivarparternas utredning visat, begärt betalning genom en check som skulle ställas ut på honom personligen. Enligt vad som uppgetts från Sun- Flex hade han därvid förklarat att det "inte var förenligt med ICA Västs rutiner" att betalning för maskinen erlades mot faktura. Sun-Flex hade dock för säkerhets skull ställt sin check till ICA Väst och per post sänt den direkt till bolaget, som alltså fått pengarna för denna maskin. K.W:s handlande med avseende på de tre kopieringsmaskinerna är ytterst anmärkningsvärt och har givetvis gett upphov till misstankar om ett samband mellan hans bristande iakttagande av ICA Västs intressen vid upphandlingen från Rank Xerox och hans önskan att komma över några av de utbytta maskinerna. Oavsett hur därmed förhåller sig är hans handlande emellertid fullständigt oacceptabelt för ICA Väst som hans arbetsgivare. K.W. var fullt medveten om att ICA Väst på tidigare angivet sätt fick ersätta Rank Xerox för inlösningen av restvärdet hos de utbytta Gestetner-maskinerna. Även om det kan vara tveksamt vem som därmed hade äganderätten till dessa - ICA Väst eller Rank Xerox - kan K.W. inte ha inbillat sig att han kunde få maskinerna av Rank Xerox för att disponera över dem för sin egen vinning. Försäljaren M.B. hos Rank Xerox har också uppgett att han för sin del utgick från att det var ICA Väst som skulle behålla de tre maskinerna. Att K.W. inte varit i god tro i fråga om sin rätt att för egen räkning disponera över maskinerna visas dels av att han inte redan på ett tidigt stadium, när man letade efter Gestetner- maskiner, berättade att han ansåg sig ha fått dem av Rank Xerox, dels av att han inte gjorde anspråk på de pengar som Sun-Flex betalade in för den maskin som Sun-Flex hade köpt. Servicefakturorna I slutet av juli 1993 kom till ICA Väst en faktura avseende service på den fotokopieringsmaskin som K.W. ett år tidigare hade sålt till ICA Hindåsen. Vid en kontakt med ICA Hindåsens ägare visade det sig att servicen hade utförts hos henne men att hon inte visste att K.W. inte avregistrerat maskinen från ICA Väst. Detta var förklaringen till att fakturan kommit dit. När detta framkom undersökte man hos ICA Väst servicefakturor bakåt i tiden. Man fann då så småningom två fakturor, en på 918 kr och en på 3 100 kr, vilka avsåg en på våren 1992 utförd service på två av de Gestetner-maskiner som K.W. senare hade sålt för egen räkning. Fakturorna hade attesterats av K.W. i april 1992 och betalts av ICA Väst. Vid fortsatta undersökningar visade det sig att K.W. den 1 oktober 1992 hade gjort en inbetalning till ICA Väst avseende de två fakturabeloppen. Redan K.W:s förfarande att attestera och låta ICA Väst betala fakturor som avsåg de kopieringsmaskiner som han tänkte sälja för egen räkning är självfallet helt oacceptabelt. Därtill kommer att det framstår som tydligt att K.W. erlade sin betalning enbart på grund av att det genom bolagets handlande på sommaren och hösten 1992 hade blivit klart för honom att Gestetner-maskinerna var "heta".

Skrivmaskinerna Den efter förhandlingarna på hösten 1992 beslutade omplaceringen av K.W. skulle gå i verkställighet den 21 december 1992. Kort dessförinnan, den 16 december, fick E.R. besök av en K.W:s medarbetare vid postavdelningen, A.V.. Denne förklarade att han "kände på sig" att han måste informera E.R. om att K.W. något år tidigare hade till bolaget köpt in fyra skrivmaskiner som sedan hade sålts till olika personer. Köpare var bland andra A.V. själv och HTF-klubbens ordförande.

Det visade sig också mycket riktigt att K.W. den 25 november 1991 hade för bolagets räkning av Rank Xerox köpt fyra skrivmaskiner till ett pris av sammanlagt 12 969 kr inklusive mervärdesskatt. K.W. hade vidare till bolaget redovisat att han sålt maskinerna för ett uppgivet pris av sammanlagt 13 750 kr och betalt in detta belopp.

E.R. kallade den 17 december 1992 till sig L.B. och frågade, om denne visste något om skrivmaskinerna. L.B. förnekade detta och hän- visade till K.W., som tillkallades. K.W. uppgav att han för bolagets räkning hade köpt skrivmaskinerna för vidareförsäljning till lokala ICA- handlare. Han vägrade dock absolut att uppge vilka som hade fått köpa skrivmaskinerna eller vad de hade betalat för dem, trots att E.R. förklarade att bolaget över- vägde att göra en polisanmälan.

Först vid ett samtal som chefsrevisorn L.D. den 28 januari 1993 höll med K.W. berättade denne vilka som fått köpa skrivmaskinerna. Köparna var, förutom A.V. och L.B., ett par företag helt utanför ICA-kretsen.

Inköp och försäljningar av detta slag var något helt främmande för bolagets verksamhet, och K.W. hade således handlat utanför sin befogenhet. Det skall tilläggas att ICA Väst vid ett tidigare tillfälle hade köpt in ett stort antal telefax-apparater och erbjudit dessa till lokala ICA-handlare för ett bra pris. Skälet till detta var emellertid att ICA Väst hade ett eget intresse av att få telefax-förbindelse med handlarna. Man skulle också kunna tänka sig att ICA Väst träffade rabattavtal avseende t.ex. bilar, avtal som skulle kunna utnyttjas av lokala ICA- handlare. Båda dessa saker är emellertid något helt annat än K.W:s inköp av några få skrivmaskiner och försäljning av dessa - i tre fall kontant utan försäljningsfaktura - till arbetskamrater och utomstående. Klädinköpen Under hösten 1992 hade ICA Västs ledning, med anledning av misstankarna om att allt inte stod rätt till inom K.W:s ansvarsområde, uppdragit åt hans förre chef J.A. att i mån av tid gå igenom bolagets samlingar av fakturor o.d. J.A. fann därvid bl.a. en del ospecificerade fakturor från klädaffärer, och i januari 1993 slutförde han en undersökning beträffande dessa fakturor genom ett besök hos leverantörerna. En av dessa ville över huvud taget inte lämna några uppgifter om vad hans fakturor avsåg. I övrigt blev emellertid klarlagt att K.W. - i bolagets namn och på dess bekostnad - hade från olika försäljningsställen köpt in kläder till ett värde om minst 8 500 kr. Inköpen avsåg bl.a. två Tenson- jackor till ett pris av 1 356 kr styck, en Melka-skjorta och en vit Fjällräven-jacka. Över huvud taget var det fråga om rena fritidskläder.

Klädinköpen togs upp vid det nyss nämnda samtal som chefsrevisorn L.D. den 28 januari 1993 höll med K.W.. Denne hävdade då, liksom alltjämt, att det var fråga om arbetskläder som användes vid postavdelningen. Det visade sig att en av Tenson-jackorna fanns i K.W:s hem. Dessutom visade bolagets undersökning av klädinköpen att K.W. hade tilldelat personal vid postavdelningen fyra par jeans och fyra s.k. sweatshirts. I övrigt kunde eller ville K.W. inte redovisa de plagg som han hade köpt in, dvs. kläder till ett värde av flera tusen kronor.

K.W. har vid huvudförhandlingen i målet hävdat att han i sin budget hade en särskild post för arbetskläder. Eftersom uppgiften kommit så sent kan arbetsgivarparterna varken vitsorda eller bestrida den. Han har likväl inte under några förhållanden haft rätt att köpa in fritidskläder, och givetvis måste han kunna redovisa vart kläder för flera tusen kronor tagit vägen.

Sabelsågen J.A:s genomgång av fakturor ledde vidare till att han fann en till synes omotiverad faktura på en elektrisk sabelsåg till ett pris av 2 100 kr. Sågen hade inköpts i april 1992 av K.W. i bolagets namn och på dess bekostnad. Vid chefsrevisorn L.D:s samtal med K.W. den 28 januari 1993 tillfrågades K.W. om var sabelsågen fanns. Han svarade då att han för tillfället inte visste detta, men att han hade lånat ut sågen till fastighetsskötaren J.S.. Uppgiften kunde inte kontrolleras, eftersom J.S. hade avlidit någon vecka tidigare. Den föreföll dock knappast trovärdig, eftersom J.S. i sitt arbete själv hade förfogat över en sabelsåg.

Av bolagets tidredovisningssystem framgår att K.W. kl. 21.43 samma dag som samtalet med L.D. ägt rum, den 28 januari, gick in i bolagets lokaler. Några dagar senare kallade K.W. på två av bolagets fastighetsskötare och bad dem låsa upp det s.k. rikstelefonrummet i bolagets lokaler. Han gick in i rummet och kallade efter en stund in de båda fastighetsskötarna och visade dem sabelsågen, som då låg bakom en kartonglåda på en hylla.

Arbetsgivarparterna gör gällande att K.W. i själva verket hade olovligen frånhänt bolaget besittningen till sabelsågen och att han, när han förstått att detta skulle upptäckas, på kvällen den 28 januari hade återvänt med sågen och placerat den bakom kartonglådan för att sedan inför tillkallade vittnen kunna "hitta" den där. En nyckel till rikstelefonrummet hängde i receptionen.

Receptionspersonalen hade före omplaceringen av K.W. stått under hans chefsskap, varför han väl kände till nyckelns existens.

Mattorna Arbetsgivarparterna hävdar vidare att K.W. någon gång i mitten av januari 1993 tillgrep - eller i vart fall förberedde ett tillgrepp av - ca 50 m2 bolaget tillhöriga filtmattor som låg i två rullcontainrar utanför postavdelningen. Knappt hälften av mattorna var nya och återstoden begagnade, och deras nyvärde uppgick till ca 10 500 kr. I början av januari 1993 upptäcktes det att containrarna med mattorna var borta och inte kunde återfinnas i bolagets lokaler. Det ryktades att K.W. hade tillgripit mattorna. Vid ett samtal om ett helt annat ärende med bolagets logistikchef L.E., som ägde rum efter det att mattorna hade försvunnit och det hade blivit allmänt känt att K.W. hade visat intresse för mattorna, frågade K.W. helt plötsligt: "Du, de där mattorna, kan jag inte få dem?" Det sätt på vilket frågan ställdes gav L.E. intrycket att K.W. redan hade lagt beslag på mattorna och nu bad om lov i efterhand. L.E. svarade därför att K.W. borde ha frågat först, men att han nu handlat i fel ordning och inte kunde få några mattor. K.W. sade då att han hade "anat att det inte var gångbart". Senare dök mattorna åter upp i bolagets lokaler. Hur det gick till är inte känt och inte heller var de funnits under den tid då de var försvunna. Arbetsgivarparterna gör dock gällande att K.W. hade olovligen frånhänt ICA Väst besittningen till mattorna eller i vart fall förberett ett tillgrepp av mattorna genom att gömma undan dem. Försäljningar till Kungälvs-församlingen av Jehovas Vittnen Under utredningens gång fick man hos ICA Väst skäl att tro att K.W. för egen vinning sålt bolaget tillhörig egendom till Kungälvs-församlingen av Jehovas Vittnen, där han är medlem. Saken har polisanmälts men polisutredningen är ännu inte avslutad. Enligt tre av K.W. undertecknade kvitton, som polisen funnit i församlingens lokaler i april 1994, har K.W. emellertid den 25 mars 1990 sålt en fotokopieringsmaskin till församlingen för 5 600 kr samt den 4 och 26 januari 1991 möbler för sammanlagt 5 200 kr. Av ett intyg från Gestetner och en promemoria från Polismyndigheten i Kungälv framgår att kopieringsmaskinen är en Gestetner-maskin som ICA EOL AB leasade för Kungälvsenheten t.o.m. den 31 augusti 1988, varefter äganderätten till maskinen övergick till ICA EOL AB. Arbetsgivarparterna hävdar att K.W. på ett orättmätigt sätt tillskansat sig såväl kopieringsmaskinen som möblerna från ICA EOL AB eller ICA Väst och sålt egendomen till församlingen, honom till vinning och hans arbetsgivare till skada. K.W. har alltså inte köpt eller på annat lagligt sätt förvärvat ifrågavarande egendom från ICA EOL AB eller ICA Väst.

Betalningen för ett "tryckeriarbete" Efter bl.a. chefsrevisorn L.D:s samtal med honom den 28 januari 1993 underrättades K.W. i mitten av februari om att ICA Väst nu hade för avsikt att avskeda honom. Kort därefter, den 22 februari 1993, betalade han in 9 360 kr till bolaget. Betalningen skedde i två poster, den första på 7 360 kr och den andra på 2 000 kr, med någon timmes mellanrum.

Inbetalningarna kom som en fullständig överraskning och till en början förstod man hos bolaget inte varför de skett. Efter viss utredning framkom dock att K.W. med bolaget tillhörig materiel hade utfört ett tryckeriarbete åt ICA-handlaren J.O., närmare bestämt framställning av 400 mappar om 70 sidor med ett examens- arbete som J.O. hade presterat. Arbetet hade utförts för så länge sedan som i september 1992, och K.W. personligen hade den 8 september utfärdat ett kvitto till J.O. enligt vilket ersättningen för arbete och material uppgick till 9 320 kr inklusive mervärdesskatt. J.O. hade betalat med en på K.W. personligen utställd check.

Det ifrågavarande arbetet var främmande för ICA Västs verksamhet. Det väsentliga är emellertid att K.W. uppenbarligen gjorde sig skyldig till en brottslig gärning genom att själv tillskansa sig betalningen för bl.a. bolaget tillhörigt material. Om det i och för sig godtas att J.O. fick hjälp, skulle han självfallet ha fakturerats av ICA Väst och erlagt betalning till bolaget. Som saken nu hade ordnats av K.W. skulle denne utan vidare ha kunnat behålla pengarna utan nämnvärd risk för upptäckt. Den omständigheten att han flera månader efter det att han uppburit pengarna inbetalade en som han trodde motsvarande summa, men 40 kr för mycket, till bolaget kan dock ingalunda anses ha inneburit att han frivilligt tillbakaträdde från brottet.

Sammanfattande synpunkter Sammanfattningsvis gör arbetsgivarparterna med hänvisning till det anförda gällande att ICA Västs avskedande av K.W. är lagligen grundat. Han har i flera hänseenden grovt åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget som hans arbetsgivare och har därvid handlat och uppträtt på ett sådant sätt att bolaget inte med nödvändigt förtroende kunnat behålla honom i någon befattning. Detta gäller även om domstolen skulle finna att arbetsgivarparterna inte förmått styrka varje sak som lagts honom till last. Med undantag för det ränteyrkande som har medgetts bör käromålet sålunda lämnas helt utan bifall. I vart fall har bolaget uppenbart haft saklig grund för uppsägning av K.W., vilket utesluter ett bifall till HTF:s förstahandsyrkande.

Skulle arbetsdomstolen finna att ICA Väst har ådragit sig skadeståndsskyldighet mot K.W., bör han likväl inte tillerkännas något allmänt skadestånd. Den fel- bedömning som bolaget i så fall gjort sig skyldig till har i högsta grad framkallats av K.W:s eget agerande och måste därför anses som ursäktlig.

HTF

När det gäller de omständigheter som arbetsgivarparterna har lagt K.W. till last och åberopat som grund för avskedandet får HTF anföra följande.

Upphandlingen av förhyrning av åtta fotokopieringsmaskiner från Rank Xerox Det är riktigt att K.W. för ICA Västs räkning den 5 september 1991 tecknade ett hyresavtal med Rank Xerox avseende sex kopieringsmaskiner, vilka levererades den 1 oktober 1991 och ersatte sex Gestetner-maskiner. K.W. gjorde sig därvid inte skyldig till något fel eller någon försummelse av sina plikter mot ICA Väst. Inför upphandlingen förelåg ett klart behov av att anskaffa nya kopieringsmaskiner. Det hade sålunda länge och ofta förekommit att personalen framförde klagomål till K.W. på Gestetner-maskinernas skick och funktion. De mindre maskinerna krånglade ofta, och den stora kopieringsmaskinen vid postavdelningen var hårt sliten. K.W. var anförtrodd med att bedöma behovet av nya maskiner och väl skickad att göra detta.

Det bestrids att K.W. handlat försumligt när det gällt att undersöka marknad och priser m.m. På våren 1991 begärde och fick han en offert från Kodak AB avseende ett eventuellt utbyte av den stora kopieringsmaskinen. I övrigt undersökte han marknad, tekniska lösningar och priser genom besök och inhämtande av prisuppgifter hos olika leverantörer, t.ex. Rank Xerox, Canon, Océ, Minolta och Gestetner. Han stannade så småningom för Rank Xerox på grund av den totalbild han fick av tekniska lösningar, priser och villkor i övrigt. Först då begärde han en formell offert och då endast från Rank Xerox. Detta var ett för honom och ICA Väst vanligt förfarande, varvid den formella offerten användes för att binda den leverantör som syntes vara att föredra.

De hyresavtal som K.W. ingick med Rank Xerox var totalt sett förmånliga för ICA Väst. Rank Xerox hade bl.a. en klart bättre teknisk lösning än t.ex. Canon och Gestetner, inte minst när det gällde den största och viktigaste kopieringsmaskinen som hos Rank Xerox hade stora tekniska fördelar. Priset - dvs. hyreskostnaden - var med tanke på detta inte särskilt högt. Vid budgetarbetet för år 1992 hade K.W. varskott sin chef J.D. om att kostnaderna för kopieringsmaskiner skulle komma att öka och fått täckning för en då beräknad ökning i sin budget.

Arbetsgivarparternas påstående att ICA Väst inte erhöll någon rabatt från Rank Xerox är inte riktigt. K.W. förhandlade i flera månader med Rank Xerox försäljare M.B. och pressade priserna så, att M.B. enligt egen uppgift tvingades begära godkännande från sitt huvudkontor. Rabatten torde ha uppgått till 30-35 %. Att Rank Xerox löste ett restvärde hos Gestetner-maskinerna berodde på att det framstod som bra för ICA Väst att snarast byta ut Gestetner-maskinerna. Den ersättning som ICA Väst fick betala för inlösningen av restvärdet ökade inte hyreskostnaderna väsentligt.

Inte heller när det gäller den kopieringsmaskin till reklamavdelningen, som förhyrdes från Rank Xerox genom avtalet den 8 oktober 1991, förfor K.W. försumligt vare sig vid behovsanalysen eller upphandlingen. Avtalet tecknades för övrigt på initiativ och direkt uppdrag av reklamavdelningens chef B.P., som hade förankrat förvärvet hos ekonomichefen J.K. och anvisats att vända sig till K.W.. Valet av Rank Xerox- maskinen föregicks av att B.P. själv besökte såväl Canon som Rank Xerox och bestämde sig för en Rank Xerox-maskin.

På liknande sätt tillkom hyresavtalet den 15 december 1991 avseende en Rank Xerox-maskin till frysavdelningen, som behövde en ny kopieringsmaskin när avdelningen flyttades ut till en separat byggnad den 1 februari 1992. Avtalet tecknades på uppdrag av bl.a. dåvarande driftschefen B.K. och chefen för frysavdelningen B.S..

Den ökade kostnaden för ICA Väst till följd av de tre sålunda ingångna avtalen med Rank Xerox var med hänsyn till omständigheterna försvarlig. Inte heller var hyrestiden, 21 kvartal, anmärkningsvärd med hänsyn till Rank Xerox- maskinernas prestanda och tekniska livslängd. De skuggofferter som arbetsgivarparterna har inhämtat från PPC Sveschö AB och från Canon är enligt HTF:s mening varken relevanta eller realistiska. Bl.a. måste beaktas att skuggofferterna inte innebär några förpliktelser för avgivarna och att de har tagits fram med full kännedom om innehållet i de faktiska avtalen mellan ICA Väst och Rank Xerox.

Den felaktiga fakturan från Rank Xerox Det var enbart ett rent förbiseende som gjorde att K.W. attesterade den felaktiga fakturan. Som har bekräftats av arbetsgivarparterna såg han själv mycket aktivt till att felet rättades.

Mottagandet av 11 880 kr för mycket i bagageersättning Det är i och för sig riktigt att ICA Väst vid ett tillfälle utbetalade 11 880 kr för mycket i bagageersättning till K.W.. Han uppmärksammade emellertid inte detta förrän omkring 16 månader senare, när han i slutet av sommaren 1992 fick ett besked från skatteförvaltningen om att han skulle beskattas för 24 000 kr i bilersättning, vilket var ungefär dubbelt så mycket som normalt. K.W. vände sig då till lönechefen A-M.M. och förklarade att bolaget måste ha gjort något fel. Han hade dock ingen aning om vari felet bestod och bad därför A-M.M. att undersöka saken. När han efter några dagar återkom till A-M.M. hade hon inte hunnit göra någon undersökning. Påföljande vecka anklagade bolaget K.W. för att vara oärlig; lönekontoret hade då funnit felet. Att saken över huvud taget upptäcktes berodde alltså uteslutande på K.W:s egna åtgärder sedan han genom skatteförvaltningens besked uppmärksammats på att han vid något tillfälle möjligen fått för mycket betalt. K.W:s försäljning av tre begagnade Gestetner- maskiner När hyresavtalet avseende de sex första Rank Xerox- maskinerna skulle undertecknas den 5 september 1991 kom försäljaren M.B. och försäljningschefen I-L.N. hos Rank Xerox i Göteborg till Kungälv, där de sammanträffade med K.W.. Sedan avtalet hade skrivits under satt de tre och samtalade en stund. När M.B. och I-L.N. reste sig för att gå, slog det K.W. att han inte visste vad Rank Xerox skulle göra med de utbytta Gestetner-maskinerna, som Rank Xerox enligt avtalet löste in. Han frågade om detta och fick svaret att maskinerna skulle forslas bort och skrotas. K.W. tyckte att detta var synd och frågade därför, om inte han kunde få de tre mindre maskinerna. Han fick ett jakande svar.

Eftersom Rank Xerox skulle lösa restvärdet hos Gestetner- maskinerna blev dessa enligt avtalet Rank Xerox egendom. När Rank Xerox skänkte de tre maskinerna till K.W. blev han följaktligen ägare till dessa med rätt att förfoga över dem som han ville. I vart fall hade han grundad anledning att utgå från att så blev fallet.

Det är riktigt att K.W. sedermera sålde de tre begagnade Gestetner-maskinerna i enlighet med vad arbetsgivarparterna har uppgett. När man från Sun-Flex Datamiljö AB frågade hur den av det företaget köpta maskinen skulle betalas lämnade han beskedet, att det skulle ske genom en på honom utställd check. Då betalningen likväl skedde till ICA Väst lät han saken vara. Han tillgodogjorde sig däremot betalningen för de två andra maskinerna. Ägaren av ICA Hindåsen ville för sitt köp få ett kvitto med mervärdesskatt specificerad, och K.W. hade vid tillfället inga andra kvittoblanketter tillgängliga än sådana som var stämplade med ICA Västs firma.

K.W. deltog inte i något letande efter Gestetner- maskiner vid chefsrevisorn L.D:s besök hos ICA Väst på sommaren 1992. L.D. frågade visserligen efter maskiner och K.W. förmodade att han avsåg bl.a. Gestetner-maskinerna. K.W. ansåg emellertid såväl då som senare att det borde vara Rank Xerox sak - inte hans - att redogöra för vad som hade hänt med dessa. Servicefakturorna I samband med service våren 1992 på en ICA Väst tillhörig kopieringsmaskin av märket Rex Rotary bad K.W. teknikern att utföra service även på två av de Gestetner- maskiner som K.W. fått av Rank Xerox. Han sade därvid ifrån att han personligen skulle faktureras för arbetet på Gestetner-maskinerna. Av misstag följde serviceföretaget dock inte denna anvisning, utan ICA Väst fick de två aktuella fakturorna. K.W. beslöt då att attestera fakturorna - vilka avsåg såväl service på Rex Rotary-maskinen som service på de två Gestetner-maskinerna - och i stället ersätta ICA Väst kostnaderna för servicen på Gestetner-maskinerna. Att detta skedde först den 1 oktober 1992 berodde enbart på glömska samt på att semestrar och annat kom emellan. Han betalade med de pengar han fått för den maskin som såldes till ICA Hindåsen och erlade då hela fakturabeloppen, dvs. även i vad de avsåg service på Rex Rotary-maskinen.

Skrivmaskinerna Vid ett besök hos Rank Xerox i november 1991 fick K.W. se att fyra avancerade skrivmaskiner som utgjort demonstrationsexemplar utbjöds till ett oerhört lågt pris, 2 500 kr i stället för ordinarie 16 000 kr per maskin. ICA Väst hade i andra sammanhang - t.ex. beträffande de av arbetsgivarparterna nämnda telefaxapparaterna - hjälpt de lokala ICA-handlarna att köpa kontorsutrustning förmånligt. Enligt K.W:s mening låg det helt i linje med detta, att ICA Väst köpte in de aktuella skrivmaskinerna för att erbjuda dem åt ICA-handlare. Han beslöt därför om köpet, och maskinerna bokfördes hos ICA Väst på ett vidarefaktureringskonto. När årsskiftet närmade sig hade ingen ICA-handlare efterfrågat en skrivmaskin, men HTF- klubbens ordförande L.B. och den vid postavdelningen anställde A.V. hade sett skrivmaskinerna och visat intresse för dem. De fick därför köpa var sin, och de två övriga såldes till företag som K.W. hade vissa kontakter med. Han ansåg att detta var bättre för ICA Väst än att maskinerna blev stående. Det är riktigt att tre av försäljningarna skedde kontant och en mot faktura från ICA Väst. Kontantförsäljningarna redovisades givetvis till ICA Väst, som gjorde en mindre vinst på affärerna. Det finns inget avseende dessa som kan läggas K.W. till last.

Det bestrids att K.W. i den mening som arbetsgivarparterna vill låta påskina "vägrade" att redogöra för försäljningarna av skrivmaskinerna. Vid mötet hos personalchefen E.R., vilket ägde rum den 9 eller den 17 december 1992, ville han visserligen inte för just denne namnge köparna. Detta berodde emellertid på att K.W. saknade allt förtroende för E.R. och på att han hade fått höra att denne hotat L.B. med avskedande på grund av att han köpt en av skrivmaskinerna. Vid sitt samtal med chefsrevisorn L.D. den 28 januari 1993 lämnade K.W. en fullständig redogörelse för inköpet och försäljningarna av de fyra skrivmaskinerna.

Klädinköpen Arbetet vid postavdelningen medför nedsmutsning och slitage på kläder. Redan år 1976 fick K.W. av sin dåvarande chef T.O. beskedet, att avdelningen fick hålla sin personal med arbetskläder. Så skedde sedan under K.W:s hela tid som avdelningens chef. I hans av bolaget godkända budget för år 1992 fanns en särskild post om 12 000 kr för inköp av arbetskläder, för år 1993 mins- kades denna till troligen 6 000 kr.

De i målet aktuella kläderna inköptes således för att användas i arbetet vid postavdelningen av K.W. själv och hans personal. Något behov av "blåkläder" förelåg inte, utan det väsentliga var att personalen inte behövde i arbetet smutsa och slita sina egna kläder. De inköpta kläderna förvarades dels i en låda på K.W:s kontor och dels i skåp o.d. i avdelningens lokaler. Av de kläder som arbetsgivarparternas anmärkningar avser var det mer än fyra par jeans och fyra sweatshirts som hade delats ut till personalen. - Chefsrevisorn L.D. ställde redan i augusti eller september 1992 en fråga till K.W. rörande arbetskläderna och nöjde sig då med att K.W. pekade på den låda där en del av dem förvarades. - Tenson-jackorna användes bl.a. när postsäckar fraktades från och till postkontoret i Kungälv. En av dessa jackor användes huvudsakligen av K.W., och det kunde hända att den tillfälligt blev hängande hemma hos honom. När han omplacerades tänkte han inte på att lämna ifrån sig jackan. Oturen ville att han just den dagen då L.D. på nytt frågade om kläderna, den 28 januari 1993, hade jackan hängande hemma. L.D. tyckte emellertid att den inte behövde lämnas till postavdelningen och bolaget har sedan inte efterfrågat den.

Vid omplaceringen fråntogs K.W. vissa nycklar och han förlorade därmed kontrollen över de arbetskläder som då ännu inte hade delats ut. För det fall att kläder därefter försvunnit, kan han givetvis inte hållas ansvarig för detta. K.W. har fått veta att en del saker som fanns vid postavdelningen kastades bort sedan han fått lämna avdelningen och att detta gällde även arbetskläder. Sabelsågen Den av arbetsgivarparterna nämnda sabelsågen inköptes till postavdelningen för att användas i tjänsten av bland andra K.W., som ibland utförde mindre arbeten på kontorsmöbler o.d. Han har aldrig tagit hem sågen eller eljest rubbat bolagets besittning till den. På hösten 1992 hade fastighetsskötaren J.S. lånat sabelsågen från postavdelningen, och när den efterfrågades av chefsrevisorn L.D. vid samtalet den 28 januari 1993 visste K.W. inte var den fanns. Han kom emellertid efter några dagar att misstänka att man inte sökt den tillräckligt noggrant i rikstelefonrummet, där både han och J.S. ibland förvarade verktyg. Han var tvungen att tillkalla hjälp för att få rummet upplåst och fann där, som arbetsgivarparterna har uppgett, sågen bakom en kartonglåda.

Mattorna Arbetsgivarparternas påstående att K.W. frånhänt eller försökt frånhända ICA Väst några mattor bestrids. Han hade emellertid i samband med ombyggnadsarbeten vid Kungälvsenheten ett par år före de i målet aktuella händelserna sett att mattor revs upp. Han hade då frågat en anställd hos byggnadsentreprenören om han kunde få mattorna, vilket medgavs. Till saken hör att K.W. vid ett annat tillfälle hade frågat en byggnadsentreprenör vem som ägde sådant rivningsmaterial och då fått veta att detta blev entreprenörens egendom.

K.W. hade sedan förvarat de begagnade mattorna i ett par rullcontainrar på postavdelningen. När han vid ett tillfälle efter omplaceringen passerade avdelningen såg han att någon hade dragit fram containrarna med mattorna. För att mattorna inte skulle bli kastade flyttade han då containrarna till källaren och vid ett senare tillfälle till ett annat utrymme i bolagets lokaler. Senare fick han klart för sig att det påstods att han olovligen tagit mattorna. Han blev därför osäker på sin rätt till mattorna och när han vid ett tillfälle talade med logistikchefen L.E. frågade han denne vem som egentligen ägde mattorna. När K.W. fick veta att L.E. ansåg att mattorna tillhörde ICA Väst och skulle kasseras, frågade han om han inte i stället kunde få dem. L.E. sade emellertid att han inte kunde lova det.

Därmed var saken utagerad. Mattorna har aldrig tagits från ICA Västs lokaler och K.W. har inte heller gömt undan mattorna i avsikt att olovligen tillägna sig dem. Inga av de mattor som han tog befattning med var nya. Försäljningar till Kungälvs-församlingen av Jehovas Vittnen Det är riktigt att K.W. i enlighet med det av arbetsgivarparterna åberopade kvittot av den 25 mars 1990 sålde en fotokopieringsmaskin till församlingen. Denna maskin hade han vid årsskiftet 1988/89, efter överenskommelse med dåvarande platschefen T.O., köpt som utrangerad från ICA EOL AB för ett pris av 400 kr. Köpet registrerades som avseende en "treårsinventarie". K.W. hade därefter själv verkställt service på maskinen och därmed höjt dess värde. Det i kvittot angivna beloppet, 5 600 kr, omfattade dock även ett bord samt tonerkassetter och papper som ägdes av K.W..

Kopieringsmaskinen torde efter service inte ha varit värd mer än 1 200 kr. - De möbler som K.W. enligt de av arbetsgivarparterna åberopade kvittona av den 4 och 26 januari 1991 sålde till församlingen härrörde inte från ICA Väst. Han hade köpt möblerna av företaget NKR AB. Det rörde sig om delarna till en receptionsdisk.

Betalningen för ett "tryckeriarbete" Hos ICA EOL AB och senare ICA Väst utförde man ibland tryckeriarbeten såväl åt lokala ICA-handlare som åt andra med kontakter hos bolaget. Det kunde gälla reklamalster och rabattkuponger men även sådant som sånghäften till firmafester o.d. Detta gjordes även efter det att det egentliga reklamtryckeriet hade flyttats ut. Det var därför inte anmärkningsvärt att K.W. - på initiativ av en anställd vid reklamavdelningen - hjälpte ICA-handlaren J.O. l med framställningen av häften innehållande hans examensarbete för en kurs i ICA:s regi. Det är riktigt att K.W. därvid använde papper som tillhörde ICA Väst, men arbetet utfördes på hans fritid och som en provkörning hos Rank Xerox av en fotokopieringsmaskin av den typ som skulle levereras till ICA Väst.

Av någon anledning ville J.O. inte bli fakturerad av ICA Väst för arbetet, och det var därför han fick betala med en check som ställdes ut på K.W. personligen och även fick ett kvitto i enlighet därmed. Betalningen uppgick till 9 360 kr, och K.W. avsåg att snarast redovisa pengarna till ICA Väst. Till en början lade han dem emellertid i ett särskilt kuvert i den handkassa som han hade i sitt arbete vid postavdelningen. På grund av att bolaget började anklaga honom för olika saker fördröjdes redovisningen, eftersom han fick annat att tänka på. Vid ett tillfälle vid tiden för omplaceringen, när han tänkte redovisa de ifrågavarande pengarna, fanns inte någon person tillgänglig som han kunde vända sig till. Han lade därför efter omplaceringen pengarna i sin skrivbordslåda. Sedan han underrättats om att bolaget avsåg att avskeda honom måste han naturligtvis göra upp sina ekonomiska mellanhavanden med bolaget. Han betalade därför in pengarna den 22 februari 1993. Skälet till att han erlade betalningen i två poster var att han först tänkte behålla 2 000 kr för det arbete som han lagt ned under sin fritid. Han förstod emellertid strax att detta bara skulle vålla problem och betalade efter en stund in även det resterande beloppet, vilket alltså innebar att han skänkte ICA Väst ersättningen för sin arbetsinsats. Det bestrids att K.W. i sammanhanget gjort sig skyldig till något brottsligt förfarande. Det hade vid tidigare tillfällen förekommit att han på liknande sätt haft redovisningsmedel liggande hos sig halvårsvis utan att någon klagat på detta. Sammanfattande synpunkter Som framgår av det anförda är arbetsgivarparternas anklagelser och anmärkningar mot K.W. ogrundade. Han har under sina 17 år hos ICA alltid handlat med arbetsgivarens bästa för ögonen. I den mån arbetsdomstolen skulle finna att han i något hänseende handlat på mindre lämpligt sätt, måste det anses i hög grad ha sin förklaring i bristfälliga rutiner samt obefintliga eller otydliga instruktioner från arbetsgivarens sida, omständigheter som ICA Väst måste bära ansvaret för och följderna av. K.W. upplever situationen såsom om företagsledningen hos ICA Väst efter flyttningen till Kungälv "ändrat reglerna" utan att först tillkännage detta för K.W.. I övrigt hänvisas till vad HTF inledningsvis har anfört, bl.a. om bolagets rätt att åberopa olika omständigheter som lagts till grund för avskedandet. Domskäl Inledning K.W., som är medlem i HTF, blev den 1 mars 1993 avskedad från sin anställning hos ICA Väst i Kungälv. Avskedandet hade föregåtts av att han omkring två månader tidigare omplacerats från befattningen som chef för bolagets postavdelning med ansvar för allmän kontorsservice m.m. till ett okvalificerat arbete hos bolaget. Tvisten i målet gäller huruvida bolaget haft laga skäl för avskedandet. HTF har gjort gällande att så inte är fallet och att ICA Väst därför ådragit sig skyldighet att utge skadestånd till K.W.. Skadeståndsyrkandena har grundats i första hand på att bolaget inte ens haft saklig grund för uppsägning av honom samt i andra hand på att det i vart fall inte förelegat skäl att med omedelbar verkan skilja honom från anställningen genom ett avskedande. HAO och ICA Väst har i första hand helt bestritt bifall till den talan som HTF sålunda grundat på avskedandet. Bevisningen På HTF:s begäran har K.W. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med ombudsmännen hos HTF B.D. och B.H., ordföranden i HTF-klubben vid ICA Väst L.B., försäljaren hos Rank Xerox M.B., lagerchefen hos ICA Väst B.S. och avdelningschefen hos bolaget B.P.. På arbetsgivarparternas begäran har vittnesförhör hållits med ICA Västs personalchef E.R., bolagets logistikchef L.E., delägaren i PPC Sveschö AB M.H. och försäljaren hos Canon P.G.. På båda sidors begäran har vittnesförhör hållits med administrative chefen hos ICA Specialvaror AB T.O., tidigare chef för ICA Västs enhet i Kungälv. Vidare har från båda sidor förebringats skriftlig bevisning.

Något om betydelsen av omplaceringen Två särskilda frågor som är tvistiga mellan parterna är dels i vad mån ICA Väst till stöd för avskedandet av K.W. åberopat samma omständigheter som lades till grund för beslutet att omplacera honom, dels om detta beslut avskurit bolaget från rätt att lägga dessa omständigheter till grund även för avskedandet. Beträffande den sistnämnda frågan skall här endast framhållas följande.

Av ett omplaceringsbeslut följer inte någon formell verkan i angivet hänseende. En annan sak är att en arbetsgivare, som under åberopande av vissa till en arbetstagare personligen hänförliga omständigheter omplacerat denne, inte torde med framgång kunna åberopa enbart samma omständigheter till stöd för att därefter säga upp eller avskeda arbetstagaren (här bortses då från att arbetsgivaren redan på grund av den s.k. tvåmånadersregeln, tidigare månadsregeln, i anställningsskyddslagen kan han förlorat rätten att grunda en uppsägning eller ett avskedande på ifrågavarande omständigheter). Genom omplaceringen har ju visats att en sådan kunnat ske och av arbetsgivaren bedömts som en tillräcklig åtgärd. För det fall emellertid, att det efter omplaceringen tillkommer eller framkommer ytterligare till arbetstagaren personligen hänförliga omständigheter som kan tala för en uppsägning eller ett avskedande, får vid bedömningen av det berättigade i en sådan åtgärd givetvis vägas in även de omständigheter som föranlett omplaceringen. Frågan blir därvid, vilken betydelse som dessa skall tillmätas med hänsyn till den tidigare omplaceringen. Denna kan få den verkan att ifrågavarande omständigheter får anses ha förlorat i betydelse med hänsyn till bl.a. den ändring av arbetstagarens ställning och arbetsuppgifter som följt av omplaceringen. I andra situationer kan omplaceringen däremot få i princip samma betydelse som en föregående varning e.d., exempelvis så att en upprepning av likartade förseelser kan föranleda en strängare bedömning därför att arbetstagaren inte tagit rättelse ens efter en omplacering. Allt beror sålunda på förhållandena i det enskilda fallet. Avskedandefrågan När det gäller följande av arbetsgivarparterna till stöd för avskedandet åberopade omständigheter - nämligen attesteringen av den felaktiga fakturan från Rank Xerox, inköpen och hanteringen av vissa kläder, händelserna med den elektriska sabelsågen, hanteringen av vissa bolaget tillhöriga mattor samt försäljningarna av viss egendom till Kungälvs-församlingen av Jehovas Vittnen - finner arbetsdomstolen att arbetsgivarparterna med den i målet framlagda utredningen inte förmått styrka att K.W. gjort sig skyldig till något som kan tillmätas betydelse för bedömningen av avskedandefrågan. På dessa punkter har K.W. lämnat uppgifter och förklaringar som inte har vederlagts.

Det bör tilläggas att omständigheterna kring inköpen och hanteringen av kläderna samt kring hans fynd av sabelsågen, sedan denna efterfrågats, visserligen framstår som märkliga. Vad avser kläderna kan emellertid mot K.W:s uppgifter inte anses visat annat än att inköpen skett för postavdelningens räkning i enlighet med en praxis beträffande typen av kläder, som han tillämpat som chef för avdelningen och haft skäl att uppfatta som accepterad av ledningen vid enheten i Kungälv. Inte heller är mot hans uppgifter styrkt att han kan lastas för att vissa av de inköpta kläderna, enligt vad arbetsgivarparterna har uppgett, inte kunnat återfinnas eller på annat sätt redovisas. Beträffande sabelsågen ger utredningen i målet i vart fall inte tillräckligt stöd för den slutsats som arbetsgivarparterna velat dra av K.W:s handlande i anslutning till att sågen efterfrågades och påträffades, nämligen att han under någon tid olovligen rubbat bolagets besittning till sågen.

I målet är utrett att K.W. på hösten 1991 för ICA Västs räkning tecknade tre avtal med Rank Xerox om förhyrning av sammanlagt åtta fotokopieringsmaskiner. Rank Xerox företräddes därvid av M.B. och vid i vart fall ett tillfälle av försäljningschefen I-L.N.. Det först träffade avtalet ingicks den 5 september 1991 och avsåg sex Rank Xerox-maskiner som levererades till ICA Väst den 1 oktober 1991. De ersatte då sex kopieringsmaskiner av märket Gestetner, som bolaget leasat genom Nordic Finans AB. Tre av dessa Gestetner-maskiner såldes sedermera av K.W. för hans egen räkning till ICA Hindåsen, till Sun-Flex Datamiljö AB och till en i målet icke namngiven privatperson. K.W. tillgodogjorde sig ostridigt betalningen för den maskin som såldes till ICA Hindåsen, 5 000 kr, och för den maskin som såldes till en privatperson för ett i målet okänt pris. Sun-Flex erlade däremot - trots att K.W. gett anvisning om betalning till honom personligen - betalningen för den av Sun-Flex köpta maskinen, 4 000 kr, till ICA Väst. På två av maskinerna hade K.W. låtit utföra service innan de såldes. Serviceföretaget tillställde ICA Väst sina fakturor avseende dessa servicearbeten. Fakturorna attesterades i april 1992 av K.W. och betalades därefter av ICA Väst. Närmare sex månader efter attesteringen - den 1 oktober 1992 - inbetalade K.W. till ICA Väst ett belopp motsvarande det som sålunda hade erlagts av bolaget på grund av de nämnda fakturorna. Han använde därvid större delen av de pengar som han uppburit genom försäljningen av Gestetner-maskinen till ICA Hindåsen.

Arbetsgivarparterna har riktat ett flertal anmärkningar mot K.W. för det sätt på vilket han skötte själva upphandlingen av hyresavtalen med Rank Xerox. De har sålunda gjort gällande att han därvid åsidosatt sin skyldighet att tillvarata ICA Västs intressen genom att göra en bristfällig analys av behovet av att byta ut Gestetner-maskinerna, genom att underlåta att begära offert även från andra leverantörer än Rank Xerox och genom att godta för ICA Väst oförmånliga ekonomiska villkor enligt avtalen med Rank Xerox. Samtliga dessa påståenden har bestritts av HTF och K.W..

Arbetsdomstolen finner för sin del inte erforderligt att närmare gå in på dessa frågor. Enligt vad som framgått av den relativt omfattande utredningen i denna del kan de i olika hänseenden med fog bli föremål för skilda bedömningar. Så mycket kan visserligen konstateras, som att ICA Väst otvivelaktigt fått betala en icke oväsentligt högre hyra för själva maskinerna än som bort kunna utverkas för en kund som ICA Väst. Det har emellertid inte visats att K.W. godtagit dessa hyresvillkor mot bättre vetande, så att därav skulle kunna dras slutsatsen att han medvetet skadat bolaget. De förhållanden som rör själva upphandlingen måste därför anses ha genom omplaceringen förlorat sin betydelse för bedömningen av det berättigade i avskedandet av honom, eftersom han genom omplaceringen fråntogs alla uppgifter avseende upphandling. Vad härefter angår K.W:s försäljning av tre av de utbytta Gestetner-maskinerna skall till en början anmärkas följande. Enligt det den 5 september 1991 tecknade hyresavtalet avseende sex Rank Xerox-maskiner löste Rank Xerox - som saken har uttryckts i målet - hos Nordic Finans AB restvärdet hos de sex Gestetner-maskiner som den 1 oktober 1991 byttes ut mot Rank Xerox-maskinerna. Lösenbeloppet uppgick ostridigt till 124 220 kr. Utredningen visar att Rank Xerox enligt hyresavtalen av ICA Väst tog ut full ersättning för nämnda lösenbelopp genom ett pålägg på hyran för Rank Xerox-maskinerna. Av M.B:s vittnesmål har framgått att man hos Rank Xerox ursprungligen avsåg att forsla bort och skrota alla de sex utbytta Gestetner-maskinerna. Ostridigt är emellertid att tre av dessa maskiner på begäran av K.W. aldrig omhändertogs av Rank Xerox, utan sedermera såldes av K.W. för hans egen räkning i enlighet med vad som tidigare översiktligt har redovisats.

Rörande vad som i detta sammanhang förekom mellan K.W. och företrädare för Rank Xerox har K.W. berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad HTF har anfört i sin sakframställning. Han har sålunda uppgett att han, sedan hyresavtalet den 5 september 1991 undertecknats vid ett sammanträffande mellan honom och M.B. jämte I-L.N., plötsligt slogs av frågan vad Rank Xerox tänkte göra med Gestetner-maskinerna. Han hade därför frågat M.B. och I-L.N. om detta och fått svaret att maskinerna skulle bli "bojsänken" eller kastas i en container. Han tyckte att detta var synd och frågade därför, om inte han i stället kunde få de tre mindre maskinerna; de större var enligt hans mening alltför slitna för att vara användbara. Han hade fått ett jakande svar och ansåg att maskinerna därmed hade blivit hans. M.B. har uppgett att, såvitt han minns, K.W. vid sammanträffandet den 5 september 1991 frågade vad som skulle hända med de inlösta Gestetner-maskinerna och av I-L.N. fick svaret att de skulle bli "bojsänken", dvs. skrotas, men att inget mer sades om maskinerna vid detta tillfälle. M.B. hade först ett par veckor senare kontaktats av Rank Xerox leveransavdelning och fått veta att man vid hämtningen av Gestetner-maskiner hos ICA Väst hade lämnat kvar två eller tre maskiner därför att kunden önskat det. Därefter hade M.B. ringt upp K.W. eller vice versa, och vid telefonsamtalet hade K.W. frågat om Rank Xerox kunde låta de ej avhämtade maskinerna stå kvar. Möjligen hade han frågat om "han" kunde få dem eller om "ICA" kunde få dem. M.B. var mycket glad över att ha fått ICA Väst som kund. Han gick därför med på vad K.W. sålunda önskade, trots att Rank Xerox policy var att inte låta inlösta konkurrentmaskiner stå kvar och fylla ett behov. För M.B. var det självklart att det var ICA Väst som skulle få behålla maskinerna, inte K.W. personligen. Eftersom M.B. hela tiden såg K.W. som företrädare för ICA Väst är det dock möjligt att han kan ha sagt något sådant som "det är klart att du får maskinerna".

K.W:s och M.B:s uppgifter går sålunda delvis isär. Arbetsdomstolen har inte grund för att sätta tilltro till den enes uppgifter framför den andres. Med hänsyn därtill lägger domstolen K.W:s egen version av vad som hände till grund för bedömningen.

Domstolen utgår alltså från att K.W. formulerat sin fråga så, att den gällde om han kunde få tre av Gestetner-maskinerna - något som för övrigt inte direkt motsägs av vad M.B. har uppgett - och att han fick ett jakande svar på denna fråga. I sammanhanget uppträdde K.W. emellertid i sin tjänst hos ICA Väst och som företrädare för bolaget, varför det i och för sig är naturligt om Rank Xerox företrädare vid sitt jakande svar utgick från att frågan gällde om ICA Väst kunde få behålla ifrågavarande maskiner. Domstolen vill framhålla att det sålunda saknas anledning till antagande att någon företrädare för Rank Xerox gjort sig skyldig till bestickning (jfr 17 kap.7 och 17 §§brottsbalken). När det gäller bedömningen av K.W:s egen uppfattning och fortsatta handlande finner domstolen inte anledning att ta ställning till frågan, om K.W. verkligen utgått från att han personligen fick de tre Gestetner-maskinerna som gåva av Rank Xerox. För den händelse att detta verkligen var hans uppfattning, kan det dock knappast råda tvekan om att han vid tillfället gjorde sig skyldig till mutbrott i form av tagande av otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning. Oavsett hur det förhållit sig i nu berört hänseende kan enligt domstolens mening emellertid slås fast, att K.W. inte kan ha föreställt sig att det var förenligt med hans anställning hos ICA Väst att han personligen tillägnade sig de ifrågavarande maskinerna. Genom utredningen i målet är sålunda ställt utom allt tvivel att han var medveten om att ICA Väst faktiskt själv betalade avlösningen av kontraktet avseende Gestetner-maskinerna. Redan mot den bakgrunden måste han ha insett, att han inte utan särskilt tillstånd från ICA Västs sida själv kunde lägga beslag på maskinerna och sedan göra affärer med dem för egen vinning. Påståendet att han därvidlag handlat i god tro måste således lämnas utan allt avseende. Hans förfarande att vid försäljningen av en av maskinerna till ICA Hindåsen sanningslöst utfärda kvitto i ICA Västs namn får i sammanhanget ses som för- svårande för honom.

K.W:s hantering av de två fakturor som avsåg service på två av de Gestetner-maskiner som han sedermera sålde måste enligt domstolens mening ses mot bakgrund av hans handlande i övrigt avseende maskinerna. Hans attestering av fakturorna för betalning av ICA Väst, trots att de avsåg maskiner som han avsåg att sälja för egen räkning, är redan i och för sig en synnerligen anmärkningsvärd åtgärd som innefattat ett allvarligt missbruk av K.W:s förtroendeställning. Härtill kommer det faktum att han inte förrän omkring ett halvår senare - sedan han fått klart för sig att affärerna med Rank Xerox var föremål för bolagets undersökningar - betalade in fakturabeloppen till bolaget. Huruvida K.W. ursprungligen haft för avsikt att låta bolaget slutligt stå för ifrågavarande kostnad kan lämnas öppet. Det är tillräckligt att konstatera att omständigheterna uppenbarligen gett bolaget goda skäl för misstanke att så varit fallet.

På motsvarande sätt bedömer arbetsdomstolen K.W:s hantering av betalningen för det "tryckeriarbete" som han med ICA Väst tillhörigt material utförde åt ICA-handlaren J.O.. Härvidlag framgår av utredningen att J.O. fick betala till K.W. personligen och fick ett av denne personligen utställt kvitto, daterat i september 1992. Det är uppenbart att detta förfarande inneburit att de medel som rätteligen tillhört ICA Väst därmed hamnat helt utanför bolagets kontroll. Pengarna inbetalades till ICA Väst först den 22 februari 1993, sedan K.W. hade underrättats om det tilltänkta avskedandet. Han har inte lämnat någon rimligen godtagbar förklaring till denna tidsutdräkt mellan J.O:s betalning och sin egen in- betalning till bolaget.

Enligt arbetsdomstolens mening har redan K.W:s handlande med avseende på de tre Gestetner-maskinerna och hans attestering av de båda servicefakturorna för betalning av ICA Väst inneburit att han visat sådan oredlighet mot bolaget som inte kan tålas i ett anställningsförhållande. Härtill kommer att bolaget i enlighet med det anförda getts starkt fog för att misstänka att K.W. haft för avsikt att slutligt låta bolaget svara för den kostnad som följde av servicefakturorna och att själv behålla de pengar som han mottagit av J.O.. Av utredningen framgår att man hos bolaget fått kännedom om de nu berörda omständigheterna först efter omplaceringen av K.W.. Omplaceringen saknar även i övrigt betydelse för bedömningen från anställningsskyddssynpunkt av hans nu ifrågavarande handlande, eftersom detta är av sådan natur att det varit ägnat att omintetgöra bolagets förtroende för honom som anställd i bolagets tjänst över huvud taget. Handlandet har vidare inneburit ett så grovt åsidosättande av K.W:s förpliktelser mot bolaget som hans arbetsgivare, att bolaget haft rätt att med omedelbar verkan skilja honom från anställningen genom avskedande. Med den nu gjorda bedömningen saknar domstolen anledning att ingå på prövning av de omständigheter som arbetsgivarparterna i övrigt har velat lägga K.W. till last.

HTF:s talan skall alltså avslås såvitt den grundats på avskedandet av K.W..

Yrkandet om ränta på övertidsersättning HTF:s yrkande i fråga om ränta på beloppet 2 978 kr avseende övertidsersättning har medgetts och skall därför bifallas.

Rättegångskostnader Vad HTF har vunnit är av så ringa betydelse, att förbundet när det gäller rättegångskostnaderna är att betrakta som helt förlorande part. Det föreligger inte skäl att förordna att vardera partssidan skall bära sina egna kostnader. HTF skall följaktligen förpliktas att ersätta arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader. Arbetsgivarparterna har därvidlag yrkat ersättning med sammanlagt 416 740 kr. Härav utgör 254 000 kr arvode till rättegångsombudet L.A. avseende arbete under 127 timmar à 2 000 kr.

I det totala beloppet ingår även 120 000 kr i lönekostnader och konsultarvoden, som ICA Väst har yrkat ersättning för samt motiverat och specificerat enligt följande. E.R. och J.K. har med anledning av rättegången nödgats utföra annat arbete än de annars skulle ha gjort, motsvarande en lönekostnad för ICA Väst om 35 000 kr för var och en av dem. Vidare har ICA Väst ersatt P.G. och M.H. för konsultation med 25 000 kr för var och en av dem.

Slutligen ingår i det av arbetsgivarparterna yrkade totalbeloppet kostnader avseende vittnesinställelser samt rese- och traktamentskostnader.

HTF har förklarat sig kunna vitsorda skäligheten endast av vad som fordrats i ersättning för vittnesinställelser samt rese- och traktamentskostnader.

Arbetsdomstolen gör följande bedömanden.

I 18 kap. 8 § rättegångsbalken föreskrivs bl.a. att ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall även utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången.

Vid en skälighetsbedömning i enlighet med det sagda finner domstolen att arbetsgivarparterna inte bör tillerkännas högre ersättning för ombudsarvode än 150 000 kr. Skälig ersättning för E.R:s och J.K:s arbete med anledning av rättegången kan inte anses överstiga 10 000 kr för var och en av dem. ICA Västs konsultationer med P.G. och M.H. har såvitt visats inte varit av sådan betydelse för målet, att kostnaderna för dessa konsultationer kan anses ha varit skäligen påkallade för tillvaratagande av ICA Västs rätt. Domslut

1. ICA Partihandel Väst AB förpliktas att till K.W. utge ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet 2 978 kr från den 3 augusti 1993 till den 25 oktober 1993.

2. Handelstjänstemannaförbundets talan i övrigt avslås.

3. Handelstjänstemannaförbundet förpliktas a) att till HAO Handelsarbetsgivarna och ICA Partihandel Väst AB utge ersättning för rättegångskostnader med tillhopa etthundranittiotvåtusensjuhundrafyrtio (192 740) kr, varav 150 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta på förstnämnda belopp enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker, samt b) att därutöver till ICA Partihandel Väst AB utge ersättning för rättegångskostnader med tjugotusen (20 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1994-08-31, målnummer A-196-1993