AD 2001 nr 41

Parter:

Svenska Transportarbetareförbundet; Svenska Tidningsutgivareföreningen; Tidningsbärarna Kommanditbolag, Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag

Nr 41

Svenska Transportarbetareförbundet

mot

Svenska Tidningsutgivareförening, Tidningsbärarna Kommanditbolag och Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag, båda i Malmö.

Mellan Svenska Tidningsutgivareföreningen (Tidningsutgivarna) och Svenska Transportarbetareförbundet (förbundet) gäller kollektivavtal. Tidningsbärarna Kommanditbolag, Skånsk Tidningsdistribution AB o Co (i fortsättningen benämnt Tidningsbärarna eller bolaget) är medlem i Tidningsutgivarna och därigenom bundet av kollektivavtalet. Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag är komplementär i Tidningsbärarna. J.S. är medlem i förbundet.

Tidningsbärarna har sitt säte i Malmö. Dess huvudverksamhet är att såsom entreprenör distribuera tidningar till abonnenter i Skåne. Bolagets verksamhet är indelad i regioner. I region Ängelholm arbetar en regionchef, fyra nattförmän, varav två i själva Ängelholm, nämligen G.O. och S-Å.A., samt ytterligare fyra tjänstemän och ca 260 tidningsdistributörer.

J.S. anställdes av Tidningstjänst AB år 1982. Tidningsbärarna övertog Tidningstjänsts verksamhet i början av 1990-talet. Därvid övergick också J.S:s anställning till Tidningsbärarna. Den 27 januari 2000 avskedades J.S. från sin anställning. Mellan parterna har tvist uppkommit beträffande huruvida avskedandet varit lagligen grundat. De har fört förhandlingar i tvistefrågan såväl lokalt som centralt utan att kunna enas.

Förbundet har väckt talan vid Arbetsdomstolen mot arbetsgivarparterna och har därvid yrkat i första hand att Arbetsdomstolen skall

1. förklara att avskedandet av J.S. är ogiltigt,

2. förplikta Tidningsbärarna och Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag att solidariskt till J.S. utge allmänt skadestånd med 150 000 kr,

3. förplikta Tidningsbärarna och Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag att solidariskt till J.S. utge ekonomiskt skadestånd med 423 kr (skillnaden mellan erhållen sjuklön och månadslön) för tiden den 23 t.o.m. den 31 december 1999 och med 1 430 kr per månad (skillnaden mellan erhållen sjukpenning och månadslön) från och med den 1 januari 2000 till dagen för huvudförhandling i målet, dvs. den 22 februari 2001; för tiden den 1 - 22 februari 2001 yrkas därvid skadestånd med 1 034 kr.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att det inte förelegat laglig grund för avskedande men väl saklig grund för uppsägning, har förbundet yrkat i andra hand att Arbetsdomstolen skall förplikta Tidningsbärarna och Skånsk Tidningsdistribution AB att solidariskt till J.S. utge

1. ekonomiskt skadestånd med 235 kr (skillnaden mellan erhållen sjukpenning och uppsägningslön) för tiden den 27 - 31 januari 2000, med 1 430 kr per månad för tiden den 1 februari t.o.m den 30 juni 2000 (skillnaden mellan erhållen sjukpenning och uppsägningslön under den perioden) och med 1 269 kr (skillnaden mellan erhållen sjukpenning och uppsägningslön) för tiden den 1 - 27 juli 2000,

2. allmänt skadestånd med 75 000 kr,

3. ekonomiskt skadestånd med 423 kr (skillnaden mellan erhållen sjuklön alternativt sjukpenning och månadslön) för tiden den 23 - 31 december 1999 och med 1 269 kr (skillnaden mellan erhållen sjuklön alternativt sjukpenning och månadslön) för tiden den 1 - 27 januari 2000),

4. ekonomiskt skadestånd avseende förlorad semesterersättning med 11 154 kr.

Förbundet har dessutom yrkat att Tidningsbärarna och Skånsk Tidningsdistribution AB skall förpliktas att till J.S. utge ränta enligt 6 § räntelagen, på det ekonomiska skadeståndet avseende skillnaden mellan erhållen sjuklön alternativt sjukpenning och månadslön alternativt uppsägningslön från den 25 i respektive månad, på det ekonomiska skadeståndet avseende förlorad semesterersättning från den 27 augusti 2000 och på det allmänna skadeståndet från dagen för delgivningen av stämning, dvs. den 23 maj 2000, allt till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har yrkat att käromålet avvisas till den del det riktas mot Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag. I övrigt har de bestritt käromålet i dess helhet. Beräkningarna av beloppen under punkten 3 under förstahandsyrkandena, liksom beräkningarna av beloppen under punkterna 1, 3 och 4 under andrahandsyrkandena, har vitsordats i sig. Även ränteyrkandena har vitsordats i och för sig.

Förbundet har bestritt arbetsgivarparternas avvisningsyrkande.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

J.S. har varit anställd i verksamheten sedan år 1982. Hans arbetsuppgifter har varit tre, nämligen att på bryggan ansvara för transportband när Nordvästra Skånes Tidningar produceras, att köra buntlinjer, dvs. att leverera tidningsbuntar till tidningsbud, samt att i ett eget distrikt leverera tidningar till hushåll.

Under åren har vissa förändringar skett. År 1992 gjordes en distriktsförändring som innebar att J.S. fick endast ett eget distrikt som han skulle köra ut tidningar i; dittills hade han haft två. Förändringen ägde rum efter förhandlingar mellan arbetsgivaren och förbundet. Samma år övergick arbetsledningen till att köra företagsbilar. Efter år 1995 övergick även alltfler tidningsdistributörer till företagsbilar. Många, bland andra J.S., uppskattade dock inte denna förändring. Det berodde dels på att företagsbilarna var högerstyrda, dels på att förändringen innebar att den anställde gick miste om den milersättning som utgick om hans eller hennes egen bil användes. J.S. fortsatte att använda sin egen bil. Tidningsbärarna utgav milersättning till honom t.o.m. mars 1998.

År 1997 ville bolaget ändra J.S:s anställningsvillkor. Därigenom skulle en halvtimme av hans arbetstid tas bort, vilket innebar att han skulle få lägre lön. Dessutom skulle det införas en skyldighet för honom att använda företagsbil. Bolaget valde att genomföra förändringarna genom att säga upp J.S. och återanställa honom med de nya villkoren. Den nya anställningen innehöll dessutom utökad buntkörning. J.S. ville därför ha tidsmätning av buntkörningen. Det överenskoms att så skulle ske. Tidsmätningen kom dock inte att äga rum förrän 1999. Av lönespecifikationer som J.S. erhållit under åren 1997 - 1999 framgår att han haft en egen buntlinje och att han erhållit särskild ersättning för buntkörningen, dvs. den har inte varit inbakad i andra arbetsuppgifter.

Sedan våren 1998 har J.S. i enlighet med bolagets nya villkor utfört buntkörningen med företagets bilar. När företaget har hyrt in privata bilar och dessa således använts som företagsbilar har han kört även dessa. Den enda bil han har haft synpunkter på är S-Å.A:s. Han har ansett den vara trafikfarlig.

Efter våren 1998 har J.S:s arbetspass bestått i följande. Han har mellan kl. 01.00 och 02.00 ansvarat för det transportband där Nordvästra Skånes Tidningar produceras. Sedan har han kört sin buntlinje med företagets bil mellan kl. 02.00 och 03.00. Slutligen har han kört ut tidningar till hushåll med sin egen moped mellan kl. 03.00 och 06.00. Under arbetspassen utförs dessutom arbete i packsalen. J.S. har dock inte arbetat där. Han hade uppfattningen att han var befriad från det arbetet. Ett protokoll från parternas centrala förhandling den 8 december 1999 bekräftar att någon form av befrielse har funnits.

Våren 1999 sade bolaget upp en arbetskamrat till J.S., som blev väldigt illa berörd av det sätt på vilket nattförmännen G.O. och S-Å.A. hade behandlat arbetskamraten. Den 3 juni 1999 skrev han därför ett brev till förbundet i vilket han redogjorde för vad som hade förekommit på arbetsplatsen. Den 15 juni 1999 beordrade G.O. in J.S. i packsalen. Han hade aldrig tidigare fått en sådan order. Ordern föregicks av ett samtal mellan G.O. och J.S. G.O. ifrågasatte därvid vilket motiv J.S. hade haft för att skriva brevet. När J.S. uppgav att han stod fast vid vad han hade skrivit beordrade G.O. in honom i packsalen. J.S. upplevde detta som en bestraffning och ifrågasatte därför ordern. Han tog händelsen mycket hårt och sade till G.O. att han var sjuk, varefter han gick hem och var sjukskriven i en vecka.

Till följd av det inträffade kontaktade J.S. den facklige förtroendemannen E.B., som begärde förhandlingar med arbetsgivaren. Lokala förhandlingar ägde rum den 21 juni 1999. Förbundet framhöll då att omplacering av J.S. till arbete i packsalen inte fick ske utan föregående förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen, eftersom det fanns en muntlig överenskommelse om att J.S. var befriad från det arbetet. Förbundet gjorde också gällande att förfarandet kunde ses som en form av bestraffning eftersom beordrandet följde omedelbart efter det att G.O. hade frågat J.S. om dennes brev. Bolaget å sin sida ansåg inte att det förelåg någon skyldighet att förhandla samt att beordringen skedde eftersom det förelåg ett behov av större flexibilitet, vilket gjorde det nödvändigt med en utökning av J.S:s arbetsuppgifter. Någon enighet mellan parterna kunde inte nås. Förbundet påkallade därefter central förhandling.

Efter sjukskrivningen hade J.S. semester i tre veckor. När han återkom i tjänst den 13 juli 1999 fick han besked av G.O., vilken då tjänstgjorde som nattförman, om att S-Å.A. hade extrainkallats för att köra J.S:s buntlinje. J.S. skulle i stället arbeta i packsalen. J.S. hänvisade till den pågående förhandlingen om hans arbetsuppgifter och kallade åter på förbundets förtroendeman, E.B. Sedan denne hade tillstött följde en diskussion som ledde till att ordern om att J.S. skulle arbeta i packsalen återtogs. E.B. kom härefter överens med bolaget om att inga åtgärder för att förändra J.S:s arbetsuppgifter skulle vidtas förrän den centrala förhandlingen hade hållits.

Vid den centrala förhandlingen den 8 december 1999 sade bolagets företrädare, verkställande direktören I.S., att det var fel om nattförmännen körde J.S:s buntlinje, men att uppgift stod mot uppgift på denna punkt. Förbundets företrädare, ombudsmannen K.A., uppfattade bolagets ståndpunkt så, att det inte fanns något generellt förbud mot att beordra J.S. att arbeta i packsalen, men att det å andra sidan inte var tillåtet att byta arbete med denne, dvs. det var inte tillåtet att beordra J.S. att arbeta i packsalen samtidigt som någon annan körde dennes buntlinje. K.A. framförde detta till J.S. och E.B.

När J.S. kom till arbetet den 22 december 1999 stod S-Å.A:s privata bil vid bryggan för lastning. J.S. underrättade S-Å.A. om att han inte ville köra dennes bil eftersom han ansåg den vara trafikfarlig. J.S:s egen bil fanns som alltid tillgänglig. S-Å.A. beordrade kl. 02.00 J.S. till packsalen för att utföra arbete där. S-Å.A. sade att han själv skulle köra buntlinjen. J.S. kontaktade E.B., som förklarade resultatet av den centrala förhandlingsöverenskommelsen för S-Å.A. Utan att vidhålla ordern till J.S. om arbete i packsalen åkte S-Å.A. kl. 02.20 i väg för att köra dennes buntlinje. Eje Bengtson sade till J.S. att inte arbeta i packsalen utan i stället utföra städuppgifter etc. Kl. 02.50 startade J.S. sin egen distributionsrunda. Följande dag, den 23 december 1999, fick J.S. klart för sig att bolaget ville avskeda honom. Han blev då sjuk och vände sig samma dag till primärvårdsläkaren N-G.G., som sjukskrev honom.

J.S. avskedades den 27 januari 2000. Förbundet gjorde gällande att avskedandet var ogiltigt. Förhandlingar i ärendet ajournerades men återupptogs den 8 februari 2000. Bolaget lämnade då en den 7 februari 2000 daterad skriftlig motivering till avskedandet.

Sammanfattningsvis hävdar förbundet att det inte har funnits ens saklig grund för uppsägning av J.S. Han har inte arbetsvägrat vid något tillfälle. Inte heller har han vid något tillfälle fått något klagomål, någon erinran eller någon varning från bolaget. Dessutom har bolaget inte underrättat honom om att han genom sitt beteende har äventyrat sin anställning. När J.S. fick reda på att han skulle avskedas drabbades han av en svår depression som medfört att han fortfarande är sjukskriven.

Arbetsgivarparterna

I bolagets region Ängelholm tjänstgör fyra nattförmän, varav två på arbetsplatsen i själva Ängelholm. Dessa två är G.O. och S-Å.A. De båda tjänstgör "omlott" som arbetande nattförmän. Bolaget distribuerar tidningar till abonnenter, som skall ha tidningen senast vid en viss tidpunkt, nämligen kl. 06.00. Tidspassning är en oerhört viktig del av arbetet. Bolagets arbete i regionen äger rum i Nordvästra Skånes Tidningars lokaler i Ängelholm. Buntar med tidningar levereras till lastkajen och lämnas där till den som skall köra buntlinjen. Ifrågavarande person kör sedan tidningarna till tidningsbuden. Vissa av dessa hämtar dock sina tidningar vid lastkajen. Även andra tidningar omfattas av bolagets arbete. Dessa kommer med bilar till lastkajen. Mellan kl. 01.00 och 02.00 hanteras 48 000 tidningar. Därefter körs tidningarna ut till tidningsbuden mellan kl. 02.00 och 03.00, då detaljdistributionen tar sin början.

Tidningsbärarna övertog verksamheten i början av 1990-talet. År 1992 såg bolaget över verksamheten, varvid J.S:s tidningsdistribution skars ned från två distrikt till ett. Det innebar att han tappade en del av sin inkomst. Sedermera klargjordes i november 1995 J.S:s arbetsuppgifter i en arbetsbeskrivning, som skrevs under av honom och av en företrädare för bolaget. Enligt arbetsbeskrivningen skall J.S. mellan kl. 00.30 och kl. 02.30 inte bara arbeta på bryggan utan även utföra övriga naturliga arbetsuppgifter som ligger inom ramen för kollektivavtalet. J.S. vägrade emellertid att utföra en del av arbetsuppgifterna. När det var aktuellt att låta honom köra en företagsbil av märket Volkswagen Passat sade han att han vägrade köra en bil med sämre säkerhet än Volvo. Han vägrade också att köra högerstyrda bilar. J.S:s vägran att köra företagsbilar fortsatte till år 1998.

Den 26 september 1997 sades J.S. upp på grund av arbetsbrist. Hans då aktuella anställning upphörde den 30 mars 1998. Han återanställdes dock i samband med att den tidigare anställningen upphörde. Buntkörningen upphörde därvid att vara en egen del av anställningen. Dessutom skulle J.S. fortsättningsvis inte till någon del få köra sin egen bil i tjänsten. Nattförmännen ansåg dock att J.S. fortsatte att obstruera på andra sätt. Han tog för lång tid på sig när han skulle köra buntlinjerna. I samband med att han skulle köra dessa syntes han vid en Statoilmack, där han befann sig i stället för att återvända till arbetsplatsen och ta itu med andra arbetsuppgifter. Därmed "spärrade" han företagets bil, vilket medförde att bolaget då och då fick anlita taxi för att hinna med utkörning av tidningar.

På J.S:s begäran skedde tidsmätning av hans buntlinje år 1998. J.S. var dock inte nöjd med mätningen. När J.P. tillträdde sin anställning som regionchef i Tidningsbärarna accepterade denne att "titta på" rundan en gång till. Det tog en bra stund att köra denna. I efterhand konstaterades dock att vissa av tidningsbuden hämtade sina tidningar vid lastbryggan, vilket borde ha påverkat tidsåtgången, som alltså vid tidsmätningen blev för väl tilltagen.

G.O. bad den 15 juni 1999 J.S. att hjälpa till med buntarna i packsalen eftersom det var trettio minuter kvar tills denne skulle börja köra sin buntlinje. J.S. vägrade, anmälde sig sjuk och åkte hem. Vid detta tillfälle utförde han inte heller någon distribution av tidningar till abonnenter. Den 21 juni 1999 ägde lokala tvisteförhandlingar rum. E.B. hävdade då att beordrandet av J.S. till packsalen utgjorde en otillåten omplacering som inte fick genomföras utan föregående förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen. Bolaget förklarade emellertid att det arbete som J.S. skulle utföra i packsalen låg inom ramen för kollektivavtalet, varför någon förhandlingsplikt ej förelåg. Förbundet påkallade central förhandling.

Därefter bad G.O. den 13 juli 1999 J.S. att hjälpa till med buntarna inne i packsalen. J.S. vägrade. E.B., som åter kopplades in, menade att arbetsskyldighet inte förelåg. Han gjorde inte gällande tolkningsföreträde men menade att bolaget skulle låta bli att förändra J.S:s arbetsuppgifter i avvaktan på den centrala förhandlingen. Denna ägde rum den 8 december 1999. Av protokollet framgår att parterna konstaterade att J.S. var skyldig att följa givna instruktioner från arbetsledningen. Dessutom klargjordes tydligt att J.S. var arbetsskyldig inom hela kollektivavtalsområdet.

Nästa händelse inträffade den 22 december 1999. J.S. hade redan tidigare vägrat att köra inhyrda bilar. Den här gången vägrade han att köra S-Å.A:s bil, som bolaget hade hyrt in. Det är inte riktigt att S-Å.A. återtog ordern om att köra den inhyrda bilen. Med hänsyn till det hektiska tempo som råder fram till kl. 03.00 var det emellertid inte möjligt för S-Å.A. att stå och dividera med J.S. S-Å.A. utförde därför buntkörningen själv. Innan han åkte beordrade han J.S. att arbeta med buntarna i packsalen. J.S. vägrade och avvek från arbetsplatsen före kl. 03.00 för att köra ut tidningar till abonnenter.

Bolaget har försökt att komma tillrätta med problemen med J.S., bland annat genom att tillmötesgå hans önskemål. Men i och med vad som förekom den 22 december 1999 blev läget ohållbart. Bolaget ansåg att man hade klargjort för J.S. att han var arbetsskyldig inom hela kollektivavtalsområdet. Likväl hade han på nytt arbetsvägrat.

Sammanfattningsvis har J.S. vägrat följa arbetsledningens order den 15 juni, den 13 juli och den 22 december 1999. Fram till den 1 april 1998 vägrade han också konsekvent att köra företagsbilar. Dessutom har han vägrat att köra inhyrda bilar, särskilt den 22 december 1999.

När det gäller det yrkade ekonomiska skadeståndet vill arbetsgivarparterna framhålla att det saknas adekvat kausalitet mellan bolagets avskedande av J.S. och dennes sjukskrivning. Även mot den bakgrunden finns det inte skäl att tillerkänna honom något sådant skadestånd.

Domskäl

Tvisten

Den 27 januari 2000 avskedade bolaget J.S. Den huvudsakliga frågan i målet är om J.S. har gjort sig skyldig till arbetsvägran den 15 juni, den 13 juli och den 22 december 1999 samt om han har vägrat att använda bolagets bilar före den 1 april 1998 och inhyrda bilar vid olika tillfällen, bl.a. S-Å.A:s bil den 22 december 1999. En annan fråga är om det finns förutsättningar att pröva förbundets talan mot Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag eller om talan skall avvisas till den del den riktas mot detta bolag.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med J.S. samt vittnesförhör med legitimerade läkaren N-G.G., med facklige förtroendemannen E.B. och med f.d. ombudsmannen K.A. På arbetsgivarparternas begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med Tidningsbärarnas verkställande direktör I.S., med Tidningsutgivarnas representant T.B., med Tidningsbärarnas f.d. regionchefer S.L. och J.P. samt med Tidningsbärarnas nattförmän G.O. och S-Å.A. Därutöver har skriftlig bevisning åberopats av båda partssidor.

Förbundets uppfattning i tvisten är i korthet följande. J.S. har inte arbetsvägrat vid något tillfälle. Inte heller har han vid något tillfälle fått något klagomål, någon erinran eller någon varning från bolaget. Dessutom har bolaget inte underrättat J.S. om att han genom sitt beteende har äventyrat sin anställning. Det har enligt förbundet inte funnits ens saklig grund för uppsägning av honom.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande sammanfattningsvis följande. J.S. har vägrat att följa arbetsledningens order den 15 juni, den 13 juli och den 22 december 1999. Fram till den 1 april 1998 har han konsekvent vägrat att använda företagsbilar. Dessutom har han vägrat att använda inhyrda bilar, särskilt den 22 december 1999. I och med vad som förekom den 22 december 1999 har läget blivit ohållbart. Bolaget har klargjort för J.S. att han var arbetsskyldig inom hela kollektivavtalsområdet. De åberopade händelserna innebär sammantagna att det har funnits laga grund för att avskeda J.S.

Arbetsgivarparterna har mot förbundets talan även invänt att det saknas förutsättningar för att pröva denna till den del den riktas mot Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag eftersom förhandlingar med detta bolag inte har ägt rum beträffande tvistefrågan.

Förbundet har vitsordat att förhandlingar med Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag inte har ägt rum, men gjort gällande att dess talan mot detta bolag ändå kan prövas.

Domstolen skall i det följande i skilda avsnitt behandla de olika frågor som aktualiserats genom parternas inställning i tvisten.

Skall förbundets talan avvisas till den del den riktas mot Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag?

Förbundet har instämt Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag med hänvisning till följande. Detta bolag är visserligen såsom kommanditdelägare i Tidningsbärarna under alla förhållanden solidariskt ansvarigt för Tidningsbärarnas skulder. Förbundet önskar ändå nu erhålla en exekutionstitel mot Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag samtidigt med att en sådan erhålles mot Tidningsbärarna.

Arbetsgivarparterna har invänt att det saknas förutsättningar för att pröva förbundets talan mot Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag, eftersom förhandlingar enligt 4 kap. 7 § första stycket arbetstvistlagen inte har ägt rum med detta bolag. De har därför begärt att förbundets talan mot Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag avvisas.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning. Eftersom Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag inte har varit arbetsgivare åt J.S. är tvisten mellan förbundet och Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag inte en arbetstvist. Det finns därför inget krav på förhandling enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen i denna del. Vidare finner Arbetsdomstolen med stöd av 1 kap. 1 § andra stycket arbetstvistlagen att gemensam handläggning av förbundets anspråk mot de tre motparterna med hänsyn till omständigheterna är lämplig. Arbetsgivarparternas avvisningsyrkande skall därför avslås.

Föreligger grund för avskedande?

Arbetsgivarparterna har till stöd för att bolagets avskedande av J.S. står i överensstämmelse med anställningsskyddslagens regler åberopat att denne dels arbetsvägrat vid tre olika tillfällen, dels före den 1 april 1998 konsekvent vägrade att använda företagsbil vid körning av s.k. buntlinje samt dels vägrat att använda av bolaget inhyrda bilar.

Arbetsdomstolen behandlar först frågan om J.S:s vägran att använda företagsbil och av bolaget inhyrda bilar. Förbundet har vitsordat att J.S. motsatt sig att använda bolagets bilar men gjort gällande att bolaget har accepterat hans inställning. Förbundets ståndpunkt vinner stöd av utredningen i målet. Det har i denna del framgått att bolaget fram till april 1998 betalade milersättning till J.S. för att denne använde sin privata bil i tjänsten. Av de uppgifter dåvarande regionchefen S.L. har lämnat framgår att J.S. fick utföra buntkörning med sin privata bil som ett slags ersättning för att hans inkomster från bolaget hade minskat i samband med vissa organisatoriska förändringar. Det förhållandet att J.S. underlät att använda bolagets bilar före april 1998 kan mot den bakgrunden inte läggas honom till last vid den bedömning domstolen har att göra i detta mål. Tilläggas kan att J.S. sedan april 1998 har använt företagets bilar i samband med buntkörningen.

När det gäller J.S:s vägran att använda av bolaget inhyrda bilar har arbetsgivarparterna närmare uppehållit sig endast vid ett konkret tillfälle, nämligen den 22 december 1999. Vid det tillfället hade S-Å.A:s bil hyrts in av bolaget. Utredningen har visat att J.S. tidigare hade uttryckt uppfattningen att den bilen var trafikfarlig och att han inte tänkte köra den. Meningarna går dock isär om vad som i detta avseende hände den 22 december 1999. Enligt S-Å.A. vägrade J.S. då att använda bilen, medan J.S. förklarat att han aldrig uppmanades att använda den bilen. Visserligen framgår av utredningen att buntkörningen, som normalt skulle ha utförts av J.S., vid detta tillfälle utfördes av S-Å.A. med dennes bil. Det kan dock enligt Arbetsdomstolens mening inte mot J.S:s bestridande anses utrett att han vid detta tillfälle vägrade att köra den inhyrda bilen.

Avgörande för frågan om det förelegat laglig grund för avskedandet är således den arbetsvägran som har lagts J.S. till last. Arbetsdomstolen övergår nu till de tre tillfällen som arbetsgivarparterna har åberopat i detta sammanhang. Det gäller händelser den 15 juni, 13 juli och 22 december 1999. Gemensamt för dessa tillfällen är att J.S. då av den tjänstgörande nattförmannen beordrades att utföra arbete i den s.k. packsalen och att han inte utförde arbete där.

Det kan först konstateras att J.S:s arbetsuppgifter i huvudsak har bestått i att på en lastkaj ta hand om och fördela tidningsbuntar samt att köra ut tidningsbuntar till tidningsbud på en s.k. buntlinje. Sedan J.S. slutfört detta arbete har han som tidningsdistributör delat ut tidningar i ett eget utdelningsdistrikt.

Beträffande händelsen i juni har bl.a. följande framkommit. J.S. utförde som vanligt sitt arbete på lastkajen och körde därefter buntlinjen. När han kom tillbaka till arbetsplatsen beordrade G.O., som då var nattförman, honom till arbete inne i packsalen. Enligt G.O. var avsikten att J.S. skulle lära sig arbetet i packsalen och därigenom bli tillgänglig för alla på arbetsplatsen förekommande arbetsuppgifter. J.S. har uppgett att han uppfattade ordern som en bestraffning med anledning av att han tidigare riktat kritik mot nattförmännens behandling av en annan arbetstagare samt att han därför blev mycket upprörd och anmälde att han var sjuk varpå han lämnade arbetsplatsen.

Förbundet har inte i målet rest någon invändning mot att arbete i packsalen i och för sig ligger inom ramen för det kollektivavtal som gällde för J.S:s anställning. Enligt J.S. var han sedan länge befriad från arbete i packsalen. Frågan om J.S:s arbetsuppgifter var dock föremål för diskussion vid en lokal förhandling i november 1997. Av protokollet från den förhandlingen framgår att bolaget såvitt avsåg J.S:s anställning fr.o.m. april 1998 hade beslutat att denne "skulle stå till förfogande för arbetsledning". Någon tvekan om att J.S. i vart fall sedan dess varit skyldig att utföra arbete även i packsalen kan enligt Arbetsdomstolens mening inte föreligga. Detta borde också ha stått klart för J.S. Av dennes egna uppgifter har framgått att han, mot bakgrund av att han såg ordern som en bestraffning, blev upprörd över att beordras till arbete i packsalen och anmälde sig sjuk. Enligt Arbetsdomstolens mening är J.S:s agerande vid detta tillfälle att bedöma som en vägran att utföra arbete i packsalen.

Händelsen blev föremål för en lokal förhandling samma månad och fördes även upp till en central förhandling som ägde rum i december samma år.

I juli beordrades J.S. åter att arbeta i packsalen. Av utredningen har framgått att J.S. uppfattade detta som en provokation, men att han efter en diskussion med E.B. gick in i packsalen, som Arbetsdomstolen uppfattat det i syfte att arbeta. Det återstod då enligt G.O., som även vid detta tillfälle var nattförman och hade gett ordern, bara 4-5 minuter av arbetet. Något arbete i packsalen kom inte att utföras av J.S. vid detta tillfälle. J.S. motsatte sig således först att arbeta i packsalen, men gick efter att ha diskuterat saken med E.B. in i packsalen. Mot den bakgrunden och med hänsyn till att frågan om J.S:s skyldighet att arbeta i packsalen då fortfarande var föremål för förhandling bör hans agerande enligt Arbetsdomstolens mening inte läggas honom till last vid den prövning som domstolen har att göra i målet.

I december beordrades J.S. av nattförmannen S-Å.A. att packa tidningar i packsalen. J.S. åtlydde inte denna order utan utförde i stället enligt egen utsaga andra arbetsuppgifter. Det står alltså klart att han vid detta tillfälle inte följde den av förmannen givna ordern. J.S:s agerande synes ha bestämts av det förhållandet att han och E.B. hade uppfattningen att resultatet av den centrala förhandlingen den 8 december var att han inte skulle vara skyldig att utföra arbete i packsalen. Utredningen har i denna del visat att såväl bolagets verkställande direktör som förbundets företrädare vid den centrala förhandlingen gav uttryck för att arbetsgivaren hade rätt att leda och fördela arbetet inom ramen för kollektivavtalet men att det inte var meningen att J.S. och nattförmännen skulle byta arbetsuppgifter samt att J.S. informerats om detta. Enligt Arbetsdomstolens mening kan vad som framkommit om den centrala förhandlingen inte medföra att J.S:s agerande vid det aktuella tillfället är att bedöma på annat sätt än som arbetsvägran.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att Arbetsdomstolen har funnit att J.S. vid två tillfällen har vägrat att utföra beordrat arbete i packsalen.

Enligt 18 § anställningsskyddslagen får avskedande ske om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Bestämmelsen tar sikte på sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något avtalsförhållande (prop. 1973:129 s. 254 ff). En arbetsvägran måste därvid i princip betraktas som ett allvarligt åsidosättande av de förpliktelser som åvilar arbetstagaren. Att så är fallet har också bekräftats i Arbetsdomstolens praxis.

Som Arbetsdomstolen har framhållit i domen 1978 nr 117 måste det vid bedömandet självklart tas hänsyn till de omständigheter under vilka en arbetsvägran har begåtts. En arbetsvägran kan utgöra en tillfällig förlöpning från arbetstagarens sida. Den kan vara förståelig exempelvis på grund av att arbetsgivarens order kommit oväntat, lämnats på ett bryskt sätt och avsett särskilt tungt och besvärligt arbete. Omständigheterna kan då vara sådana att arbetsvägran inte ens utgör saklig grund för uppsägning (se domen 1977 nr 168). I andra fall kanske omständigheterna inte är av så förmildrande art som nyss antytts. Om arbetsvägran inte kan anses utgöra ett uttryck för någon mera allmän ovillighet att utföra föreliggande arbetsuppgifter utan är begränsad till visst bestämt arbete, kan arbetsvägran utgöra saklig grund för uppsägning men inte för avskedande (se domen 1978 nr 6).

Som framgått är det enligt Arbetsdomstolens mening två fall av arbetsvägran - den 15 juni och den 22 december 1999 - som skall vara utgångspunkt vid bedömningen i målet. J.S:s handlingssätt måste i och för sig anses innefatta ett allvarligt åsidosättande av hans åligganden gentemot bolaget. Av utredningen framgår emellertid inte att J.S. har uppvisat någon allmän ovillighet att utföra föreliggande arbetsuppgifter; hans vägran har varit begränsad till en bestämd arbetsuppgift, nämligen arbete i packsalen. Redan det nu anförda leder Arbetsdomstolen till slutsatsen att J.S:s agerande inte kan anses utgöra laga grund för avskedandet av honom.

Arbetsdomstolen har härefter att gå in på frågan huruvida omständigheterna varit sådana att bolaget varit berättigat att skilja J.S. från anställningen med iakttagande av uppsägningstid, eller med andra ord om saklig grund för uppsägning förelegat. Som redan nämnts är arbetsvägran i princip att betrakta som ett allvarligt åsidosättande av de förpliktelser som åvilar en arbetstagare. I J.S:s fall föreligger dock vissa omständigheter av förmildrande art. Främst avser Arbetsdomstolen att hans arbetsvägran endast avsett en viss begränsad arbetsuppgift och att han av sin lokale facklige företrädare så sent som vid tillfället den 22 december synes ha bibehållits i uppfattningen att han inte var skyldig att utföra det beordrade arbetet. Såvitt framkommit av utredningen har bolaget inte heller gjort klart för J.S. vilka konsekvenser en fortsatt vägran att utföra arbete i packsalen kunde få för hans anställning. På samma sätt som enligt domstolens praxis normalt gäller vid andra typer av misskötsamhet bör det även i ett fall av detta slag krävas av arbetsgivaren att denne först på ett adekvat sätt, t.ex. genom disciplinära åtgärder eller ett klargörande att ett visst fortsatt beteende kan medföra ett skiljande från anställningen, försöker få arbetstagaren att rätta sitt beteende innan en så ingripande åtgärd som avskedande eller uppsägning vidtas.

Enligt Arbetsdomstolens mening framstår J.S:s agerande som mycket anmärkningsvärt. Utredningen har visat att hans utgångspunkt närmast har varit att ordergivning från arbetsledningen om något som inte uttryckligen nämnts i en skriftlig arbetsbeskrivning först måste tas upp vid en förhandling innan han varit beredd att utföra det beordrade arbetet. Det är förståeligt att detta beteende vållat irritation på arbetsplatsen. Det bör emellertid också beaktas att J.S. såvitt framgått av utredningen har följt bolagets direktiv när dessa har klargjorts för honom. Vid en samlad bedömning finner domstolen att J.S. genom vad som kunnat läggas honom till last inte har visat sådan olämplighet för fortsatt anställning att det motiverat en uppsägning av honom. Det anförda leder till slutsatsen att avskedandet av J.S. skall förklaras ogiltigt.

Skadestånd

Med den bedömning Arbetsdomstolen gjort är bolaget, och Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag såsom solidariskt ansvarigt för bolagets skulder, i enlighet med 38 § anställningsskyddslagen principiellt skyldiga att utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd till J.S.

Enligt Arbetsdomstolens mening bör det allmänna skadeståndet med hänsyn till omständigheterna bestämmas till 75 000 kr.

När det gäller frågan om J.S. är berättigad till skadestånd för skillnaden mellan den sjuklön eller sjukpenning som han har erhållit och hans månadslön är parterna oense. Enligt förbundet föreligger ett samband mellan avskedandet och J.S:s sjukskrivning. Arbetsgivarparterna har bl.a. ifrågasatt om det föreligger adekvat kausalitet mellan avskedandet och sjukskrivningen.

Förbundet har åberopat ett utlåtande från primärvårdsläkaren N-G.G., som också har hörts i målet. Därigenom har följande framkommit. N-G.G. fick kontakt med J.S. den 23 december 1999. Denne hade då råkat ut för en kontrovers på sin arbetsplats. Han fick uppfattningen att händelseförloppet såg ut på följande sätt. En medarbetare till J.S. hade råkat illa ut. J.S., som var fackligt ombud, hade tagit dennes parti. J.S. hade beordrats att utföra arbete som facket hade blockerat. När J.S. vägrade utföra arbetet blev han avskedad. - J.S. var deprimerad och hade nedsatt energi men var fullt adekvat. Hans reaktion var och är normal. Det finns ingen anledning att misstänka några andra orsaker till hans deprimerade tillstånd. J.S. har vid något tillfälle fått en "lättare" sömntablett men i övrigt bara fått sjukskrivningen förlängd. Enligt N-G.G. är det en adekvat behandling i detta läge.

Det kan konstateras att N-G.G:s bedömning gjorts utifrån en oriktig föreställning om det händelseförlopp som föregått bolagets agerande. Det kan också noteras att J.S. vid sjukskrivningens början ännu inte hade avskedats. Mot den bakgrunden och med hänsyn bl.a. till det spända förhållande som under lång tid synes ha förelegat mellan J.S. och nattförmännen kan det enligt Arbetsdomstolens mening inte mot bolagets bestridande anses styrkt att J.S:s sjukskrivning har varit orsakad av avskedandet. Förbundets yrkande om ekonomiskt skadestånd skall därför avslås.

Rättegångskostnader

Med hänsyn till utgången i målet skall arbetsgivarparterna förpliktas att ersätta förbundet för dess rättegångskostnader. Arbetsgivarparterna har inte riktat någon invändning mot vad förbundet yrkat i denna del. Tidningsutgivarna bör svara för en tredjedel av kostnaderna. I övrigt bör bolaget och Skånsk Tidningsdistribution Aktiebolag solidariskt svara för förbundets rättegångskostnader (jfr domen 1979 nr 124).