AD 2001 nr 59

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Uddevalla kommun

Nr 59

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Uddevalla kommun.

Mellan Svenska kommunalarbetareförbundet (förbundet) och Uddevalla kommun (kommunen) gäller kollektivavtal.

Förbundets medlem G.P. har arbetat som vaktmästare inom kommunen. G.P. sades den 5 februari 2000 upp från sin anställning av personliga skäl. Tvist har uppstått om uppsägningen. Tvisteförhandlingar har genomförts utan att någon överenskommelse kunnat nås.

Förbundet har väckt talan mot kommunen och yrkat att Arbetsdomstolen skall ogiltigförklara uppsägningen av G.P. samt förplikta kommunen att till honom utge allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 3 juli 2000, dagen för delgivning av stämning, till dess betalning sker.

Kommunen har bestritt käromålet. Kommunen har inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Förbundet gör gällande att kommunen inte haft saklig grund för att säga upp G.P. I samband med uppsägningen angav kommunen som grund för uppsägningen att G.P. varit olovligen frånvarande vid en del tillfällen och att han inte medverkat till rehabilitering.

G.P. anställdes i landstinget år 1979. Den 1 januari 1992 övergick hans anställning till kommunen med anledning av att en del av landstingets verksamhet, särskilda omsorger, övertogs av kommunen. G.P. hade således 21 års anställningstid vid uppsägningen.

G.P. har under den tid han varit anställd inom kommunen varit anställd med lönebidrag. Han är utbildad elektriker och har arbetat som sådan fram till hösten år 1991 men har därefter arbetat som bl.a. vaktmästare.

G.P. har under lång tid haft psykiska besvär samt svåra sömnproblem. Det förekommer att han dämpar sin ångest och oro med alkohol. Alkoholbruket är sekundärt och utgör endast ett symptom på hans svåra psykiska besvär. Under åren 1982 till 1987 hade han helt sjukbidrag på grund av psykisk insufficiens. Han har till och från sedan år 1974 gått i samtalsterapi. I augusti 1991 drabbades G.P. av en psykisk kollaps och lades in på psykiatrisk avdelning vid Uddevalla sjukhus. Under tiden augusti 1991 till maj 1992 var han sjukskriven på grund av psykiska besvär. G.P. var alltså sjukskriven när anställningen övergick till kommunen. Han vistades på behandlingshemmet Sjöberget under tiden november 1991 till mars 1992. Kommunen har sedan den tiden haft kännedom om hans psykiska problem.

G.P. började den 11 maj 1992 att arbetsträna som vaktmästare vid Äsperödsskolan. Den tredje dagen tog han semester för att åka till Göteborg. Där skadade han sitt knä. Han försökte arbeta men det fungerade inte varför han blev sjukskriven. Kommunens personalkonsulent M.J. ringde till honom vid ett par tillfällen under sommaren. Hon sade till honom att han hade att välja mellan arbete och alkohol. Det är möjligt att M.J. uttalade ett önskemål om att få en öppen dialog med G.P:s läkare. Han hade dock inte någon läkare som var "hans" vid denna tidpunkt. Han erbjöds inte någon hjälp från kommunens sida med sina psykiska problem.

Den 14 oktober 1992 stannade G.P. hemma från arbetet på grund av sin svåra ångest. Han drack alkohol för att dämpa denna. Den 16 oktober 1992 var han åter på arbetet.

Den 21 oktober 1992 genomgick G.P. en knäoperation och var frånvarande två dagar därefter.

Den 21 december 1992 tilltog G.P:s ångest. Efter arbetsdagens slut började han dricka vin för att dämpa ångesten. Sedan TV-programmen slutat tilltog ångesten varför han inte kunde somna. Han känner sig tryggare på andra ställen än i hemmet och bestämde sig för att åka till arbetet. Han bredde några smörgåsar och cyklade i väg till arbetsplatsen och anlände dit vid midnatt. Han stängde av larmet och bestämde sig, eftersom han aldrig hade provat att sola i solarium tidigare, för att göra det. Eftersom han inte hade några tiokronorsmynt kopplade han sig förbi myntautomaten. Han visste att solariet borde rengöras före och efter användning varför han hämtade ett provrör med rödsprit i kemisalen för att använda till rengöringen. Efter det att han lagt sig i solariet somnade han. Han vaknade när det stod två poliser inne i rummet. Det visade sig att han inte hade kopplat av larmet på ett korrekt sätt och att polisen hade fått larm. Poliserna skickade hem honom. Han inställde sig på arbetet dagen därpå kl 07.00 men M.A., hans arbetsledare, skickade hem honom.

Den 28 december 1992 hölls ett möte mellan Äsperödsskolans rektor, M.J., M.A. och G.P. med anledning av incidenten i solariet. Rektorn ville under inga omständigheter ha G.P. kvar. Efter detta rasade G.P:s tillvaro fullständigt samman.

G.P. omplacerades i januari 1993 till vaktmästeriet i stadshuset. Enligt kommunen har han varit olovligen frånvarande under perioderna den 25 till 29 januari 1993 samt den 16 till 26 februari 1993. Vid denna tid led G.P. av de psykiska sviterna efter den upprivande händelsen i solariet. Han led av ångest och depression och var helt sjukskriven under tiden den 9 till 25 februari 1993. Han var inte vid denna tidpunkt skyldig att inge förstadagsintyg. Han trodde att han var sjukskriven även den 26 februari, vilket var en fredag som normalt brukar ingå i en sjukskrivningsperiod.

Den 23 mars 1993 ålades han att inkomma med förstadagsintyg.

Vid samtliga tillfällen som kommunen påstått att G.P. varit olovligen frånvarande från arbetet har han haft giltigt skäl härtill eftersom han varit frånvarande på grund av sjukdom även om han inte kunnat förete läkarintyg.

G.P. var helt sjukskriven under tiden den 1 mars 1993 till 1 januari 1994.

Den 30 september 1993 hölls ett möte med G.P. samt företrädare för kommunen, sjukvården och försäkringskassan. Då diskuterades G.P:s alkoholbruk men inte hans psykiska tillstånd. Han erbjöds ett offentligt skyddat arbete i ett s.k. OSA-lag. G.P. avböjde dock.

G.P. erbjöds i januari 1994 på nytt ett arbete i ett OSA-lag. Till detta tackade han ja. Han arbetade tillsammans med några unga män. De åkte runt i en buss och deras arbetsuppgifter bestod i att skotta snö och att städa. Rasterna hölls i en barack. G.P. klarade inte av att arbeta under dessa förhållanden. Han blev åter sjukskriven med diagnosen psykisk insufficiens. Denna sjukskrivning varade ett och ett halvt år. Under sjukskrivningen vidtog inte kommunen några som helst rehabiliteringsåtgärder.

Den 29 maj 1995 började han att arbeta som vaktmästare på ett äldreboende, Skogslyckehemmet. Det har påståtts från kommunens sida att han har luktat alkohol vid ett flertal tillfällen på arbetsplatsen. G.P. dricker för att dämpa sin ångest och oro alkohol på kvällar och ibland gör han det långt in på natten på grund av sömnsvårigheter. Han har vid något tillfälle tappat omdömet och intagit en större mängd än vad som varit lämpligt med tanke på att han skulle inställa sig på arbetet påföljande morgon kl 06.30. Han har därför ibland varit trött och luktat alkohol på arbetsplatsen. Han har däremot aldrig druckit på arbetsplatsen under arbetstid.

I februari 1998 begärde verksamhetschefen på hemmet A.S. att han skulle blåsa i en alkometer. Alkometern gav utslag men då den var en billig variant som kan köpas på postorder eller på bensinmack var tillförlitligheten inte den bästa. I december 1998 överenskoms att G.P. varje dag skulle blåsa i en alkometer. Kommunen inskaffade en tillförlitligare alkometer. Han blåste i denna varje dag från december 1998 till september 2000 och den gjorde inte utslag vid något tillfälle.

Den 12 april 1998 drabbades G.P. av stroke. Han var på grund härav sjukskriven till och med den 18 augusti 1998. Han var till en början helt förlamad i vänster sida. Han kan numera gå med krycka men har fortfarande inte full kontroll över motoriken i vänster sida. Under sjukdomsperioden började han på egen begäran den 20 juli 1998 att arbetsträna till 50 procent.

Det bestrids att G.P., som kommunen påstått, skulle ha varit redlöst berusad på arbetsplatsen den 13 november 1998. Han var sjukskriven den dagen. Han gick till arbetsplatsen vid 16-tiden. Han hade då druckit två glas glögg och lite vin. När han anlände till arbetsplatsen mötte han A.S. Hon ville att han skulle lämna ifrån sig sina nycklar till arbetsplatsen. Eftersom hon då hade avsagt sig arbetsledarskapet för honom motsatte han sig detta. Han ville att hon skulle ringa upp områdeschefen B.L. Om denne bad honom att överlämna nycklarna till A.S. skulle han göra det. Sedan B.L. bett honom göra detta överlämnade han nycklarna till A.S. Det bestrids att han uppträtt hotfullt eller aggressivt. Det är riktigt att han på grund av sitt agerande vid detta tillfälle tilldelats en varning. Han protesterade emot denna varning genom brev den 30 december 1998.

Under tiden den 26 till 30 april 1999 var G.P. halvt sjukskriven. Han var dock helt frånvarande på grund av sina psykiska besvär. Han försökte få tag på läkare. Han hade ett möte inbokat med företagsläkare den 28 april 1999 för bedömning av handikappgrad med hänsyn till lönebidraget. Detta möte glömde han bort. Dagen därpå blev han hämtad av M.J. till ett möte med företagsläkaren J.K. I det utlåtande som J.K. skrev uttalades bl.a. att G.P. skulle ha en låg intellektuell funktionsförmåga, vilket G.P. uppfattade som direkt kränkande. G.P. har sedan dess inte velat ha kontakt med J.K.

Den 17 november 1999 bestämde kommunen att förstadagsintyg skulle utfärdas av J.K.

G.P. påstås ha varit olovligen frånvarande den 1 till 5 november 1999. Vid den tiden var han sjukskriven till 25 procent men han var helt frånvarande dessa dagar. Intyg saknas men han var frånvarande på grund av sjukdom, depression, och han försökte förgäves få tag på läkare.

Den 1 november 1999 besöktes G.P. i sitt hem av R.N. G.P. hade fått kalkonkött av sin son och erbjöd R.N. en del av detta. Vid besöket hade G.P. druckit ett par glas vin.

Den 11 november 1999 hölls ett möte vid vilket G.P:s alkoholvanor diskuterades. Det föreslogs att han skulle ta antabus. På grund av att han tog medicin för stroke ville han inte det. En distriktsläkare har intygat att G.P. på grund av sin tidigare stroke inte kunde ta antabus.

G.P. blev uppsagd den 5 februari 2000.

Den 14 februari 2000 var han frånvarande från arbetet på grund av sjukdom, knäsmärtor. Han försökte att få kontakt med läkare men misslyckades. M.J. kom för att hämta honom till Företagshälsovården. Han fick där blåsa i en alkometer som gav visst utslag.

Den 29 februari 2000 blev G.P. magsjuk på arbetsplatsen och lämnade denna. Han försökte påföljande dag att få kontakt med läkare.

Den 14 augusti 2000 omplacerades G.P. till arbetsplatsen Fridhem. För att komma dit måste han först åka buss och därefter gå cirka en kilometer. Det var påfrestande för hans knä. Den 17 augusti 2000 uppsökte han därför akutmottagningen men läkaren där ville inte sjukskriva honom. Han har alltså inte lämnat ett förstadagsintyg för denna dag men han var på sjukhuset. M.J. ringde på eftermiddagen och ville köra honom till företagsläkaren men han avböjde. Han berättade också för henne om den kränkning han utsatts för och att han inte ville gå till J.K.

Alltsedan den 8 september 2000 är G.P. sjukskriven.

G.P. har haft samtalskontakt med olika terapeuter och kuratorer från och till sedan år 1974. Kommunen erbjöd honom 1993 fyra samtal med psykologen L.W. Han gick vid ett eller två tillfällen. Han talade med L.W. om att det inte var meningsfullt med en terapi som bara omfattade fyra tillfällen och att han inte hade råd att själv bekosta några samtal. Under åren 1994 till 1996 har han haft kontakt med terapeuten E.H. G.P. har sedan den 5 oktober 2000 kontakt en gång per vecka med kuratorn L.L. Kommunen har alltså förklarat sig villig att betala för fyra samtal och har betalt för två samtal med L.W. I övrigt har han själv stått för samtliga kostnader för samtalsterapin.

G.P. har haft en nedsatt arbetsförmåga på grund av sitt psykiska tillstånd och sin stroke. Han lider av psykisk insufficiens och på grund av denna överkonsumerar han alkohol. Kommunen har koncentrerat sina insatser på hans alkoholkonsumtion men inte sett till hans psykiska problem. Trots att han drabbats av stroke klarar han med viss anpassning arbetsuppgifter som vaktmästare. Han klarar dock inte tunga lyft. Han klarar att klättra på stegar men det tar längre tid. Han har vidare svårt att utföra arbetsuppgifter som kräver flera rörelsemoment samtidigt. G.P. kan utföra arbete av betydelse åt kommunen. Kommunen har inte uttömt sina möjligheter att hitta en arbetsplats eller lämpliga arbetsuppgifter åt G.P.

G.P:s problem är inte hans alkoholkonsumtion utan ett långvarigt tillstånd av psykisk insufficiens som periodvis har försämrats i samband med påfrestande situationer. Trots att kommunen har haft kännedom om G.P:s psykiska tillstånd har alla rehabiliteringsinsatser inriktats på hans alkoholkonsumtion. G.P. har avböjt antabusbehandling eftersom det enligt läkare är riskabelt med tanke på medicineringen för stroke. Då kommunen inte har vidtagit eller erbjudit G.P. några rehabiliteringsåtgärder som tar sikte på hans psykiska insufficiens har kommunen inte fullgjort sitt rehabiliteringsansvar.

Sammanfattningsvis föreligger det enligt förbundets mening inte saklig grund för uppsägningen av G.P., eftersom kommunen inte fullgjort sina skyldigheter i fråga om rehabilitering och omplacering.

Vad kommunen anfört om att G.P. varit otrevlig mot sina arbetskamrater och utfört bristfälliga arbetsinsatser utgör nya omständigheter som inte tidigare åberopats av kommunen som skäl för uppsägningen. Vid den lokala tvisteförhandlingen bifogade kommunen en lista till förhandlingsprotokollet där skälen för uppsägningen angavs. Där sägs inget om G.P:s uppträdande mot arbetskamrater eller hans arbetsinsatser. Kommunen är därför förhindrad att nu anföra dessa omständigheter till stöd för uppsägningen. Det bestrids också att G.P. skulle ha brustit i arbetet och uppträtt otrevligt på arbetsplatsen.

Kommunen

Kommunen har haft saklig grund för uppsägningen av G.P. De omständigheter som åberopas är främst att G.P. varit olovligen frånvarande från arbetet samt att han inte har velat medverka till några rehabiliteringsåtgärder. Vidare har hans uppträdande gentemot arbetskamrater samt hans arbetsinsatser lagts till grund för uppsägningen.

G.P. anställdes i kommunen den 1 januari 1992 i samband med att en del av landstingets verksamhet, särskilda omsorger, övertogs av kommunen. Kommunen har uppburit lönebidrag för anställningen.

Vid anställningstillfället och fram till början av maj månad 1992 var G.P. sjukskriven.

Den 21 mars 1992 hölls ett första möte mellan kommunen och G.P. Från kommunen var M.J., personalkonsulent, och B.J., personalsekreterare vid socialförvaltningen, närvarande. G.P. uppgav då att han varit på behandlingshemmet Sjöberget under vintern. Detta var första gången som kommunen fick vetskap om att G.P. varit på behandlingshem. De diskuterade förslag på lämplig arbetsplats samt vilka arbetsuppgifter som G.P. skulle kunna utföra.

Den 1 april 1992 ville kommunen ånyo komma i kontakt med G.P. för att diskutera val av arbetsplats. Han uppgav då att han drack alkohol och att han av det skälet inte kunde komma på några dagar.

Den 11 maj 1992 började G.P. arbeta som vaktmästare vid Äsperödsskolan. Han arbetade två dagar. Den tredje dagen tog han semester och därefter var han sjukskriven till den 31 maj 1992.

G.P. infann sig inte på arbetet den 1 juni 1992 utan stannade hemma utan läkarintyg eller annan giltig orsak. Han var olovligen frånvarande ytterligare fyra dagar. M.J. kontaktade honom och informerade honom om att han kunde tilldelas en disciplinär åtgärd i form av en skriftlig varning om han var olovligen frånvarande. M.J. sade även till honom att han fick välja mellan arbete och alkohol samt att hon ville ha en öppen dialog med hans läkare. Detta negligerades av G.P.

Den 14 oktober 1992 meddelade G.P. M.J. att han var hemma för att han drack alkohol. Han begärde semesterledighet denna dag men nekades detta. Det är kommunens policy att inte bevilja semester av sådana skäl. G.P. uppmanades att komma till arbetet dagen därpå. Han uteblev dock. Han har inte företett något sjukintyg för dessa dagar. Han var olovligen frånvarande den 14 till 16 oktober 1992.

Natten mellan den 21 och 22 december 1992 fick polisen ett inbrottslarm från Äsperödsskolan. När polisen kom till skolan påträffades G.P. alkoholpåverkad i ett solarium. Vid sidan om sig hade han rödsprit. G.P. hade tjuvkopplat sig förbi myntautomaten för att slippa betala. För denna händelse tilldelades han en skriftlig varning.

Rektorn för Äsperödsskolan accepterade inte att G.P. var kvar som vaktmästare i skolan. Han omplacerades därför till vaktmästeriet i stadshuset. Detta skedde i samråd med G.P:s fackliga organisation.

I januari 1993 erbjöd kommunen som en rehabiliteringsåtgärd G.P. samtalsterapi hos en terapeut som han själv valde. G.P. tackade ja härtill. Han erbjöds till en början fyra samtal för att komma till rätta med sin ångest, oro och alkoholproblematik. Avsikten var att en uppföljning skulle ske efter fyra samtal. G.P. valde att gå till L.W. och det bokades tider men G.P. uteblev sedan.

Under månaderna januari och februari 1993 var G.P. vid upprepade tillfällen olovligen frånvarande från arbetet. Han var frånvarande den 25, 26, 27, 28 och 29 januari 1993 samt den 16, 17, 18, 19, 22, 23, 24, 25 och 26 februari 1993. Han har inte företett något läkarintyg eller visat på annan giltig ursäkt. Han har för detta tilldelats en skriftlig varning. I samband härmed, den 23 mars 1993, ålades han att inkomma med s.k. förstadagsintyg.

G.P. sjukskrevs på nytt och var sjukskriven till januari 1994.

Under denna sjukskrivningsperiod hölls flera planeringskonferenser och möten med G.P. Den 30 september 1993 höll M.J. en planeringskonferens med G.P. tillsammans med företrädare för kommunen, försäkringskassan och sjukvården. G.P:s ångest, oro och alkoholproblematik diskuterades liksom behandlingsformer, medicinering och terapi. G.P. erbjöds att arbeta i ett OSA-lag. Han motsatte sig dock detta.

Efter sjukskrivningen erbjöds G.P. i januari 1994 på nytt arbete i ett OSA-lag. Han prövade detta några dagar men trivdes inte. Han blev på nytt sjukskriven. Han var sjukskriven under ett och ett halvt år, till den 30 juni 1995. Under sjukskrivningsperioden togs ett antal kontakter med honom.

G.P. erbjöds och påbörjade i maj 1995 arbetsträning som vaktmästare vid Skogslyckehemmet. Den 21 juni 1995 meddelade handledaren E.O. M.J. att han vid två tillfällen skickat hem G.P. på grund av att denne luktade alkohol. Den 31 juli 1995 meddelade en vikarierande arbetsledare att G.P. hade luktat alkohol och därför blivit hemskickad. I januari 1996 meddelade E.O. att han inte längre ville vara handledare för G.P. Handledare blev då A.S.

Vid en uppföljningsträff den 29 februari 1996 med M.J., A.S. och G.P. uppgav A.S. att G.P. vid två tillfällen hade kommit berusad till arbetet och att personal hade klagat över att han luktade alkohol på arbetsplatsen.

I oktober 1996 konstaterades att G.P. vid två tillfällen under hösten varit alkoholpåverkad på arbetsplatsen. M.J. förklarade ånyo för honom att det var oacceptabelt att vara berusad på arbetsplatsen samt att vid ytterligare sådan förseelse skulle varning utdelas.

Även vid ett uppföljningsmöte i februari 1997 meddelade A.S. att G.P. skickats hem två gånger för att han varit alkoholpåverkad.

Den 28 april 1997 tilldelades G.P. en skriftlig varning på grund av att han varit alkoholpåverkad på arbetsplatsen.

I februari 1998 uppträdde G.P. på nytt berusad på arbetsplatsen. Han fick blåsa i en alkometer. Den gav ett utslag på 0,9 promille.

G.P. drabbades av stroke och var sjukskriven under tiden den 14 april till 18 augusti 1998. Det hölls ett möte i samband med att G.P. skulle återinträda i sin tjänst. Hans hälsotillstånd och arbetsförmåga diskuterades vid detta möte. Han började att arbeta 50 procent. Från och med den 1 oktober 1999 utökades arbetstiden till 75 procent.

I november 1998 påträffade A.S. G.P. redlöst berusad i kafferummet på Skogslyckehemmet. Han var ledig den dagen men hade arbetsplatsens nycklar med sig. A.S. bad honom att lämna ifrån sig dessa men han vägrade. A.S. uppfattade G.P. som hotfull och aggressiv. När A.S. hade ringt upp områdeschefen B.L. som bad G.P. att överlämna nycklarna till A.S., slängde han dem ifrån sig. G.P. tilldelades på grund av denna händelse en skriftlig varning. Handledaransvaret övertogs efter denna händelse av fastighetsskötaren R.N.

Den 4 december 1998 slöts ett avtal mellan kommunen och G.P. om att han skulle blåsa i alkometer varje morgon. Detta skulle övervakas av R.N. Det blev emellertid så att G.P. i stor utsträckning kom att själv avgöra när han skulle blåsa. I avtalet anges att en uppsägning kan bli aktuell vid fortsatt misskötsamhet.

Den 26 till 30 april 1999 var G.P. åter igen olovligen frånvarande från arbetet. A.S. tog kontakt med honom och de kom överens om ett sammanträffande den 28 april 1999. G.P. uteblev dock. Den 29 april hämtade M.J. honom till företagshälsovården. G.P. uppgav att han druckit alkohol fem dagar. Kommunen avsåg att ge honom en varning för olovlig frånvaro. Vid fackliga förhandlingar hävdades att frånvaroorsaken inte var alkohol utan att G.P. var hemma och därför drack alkohol. Varningen togs tillbaka utan att kommunen för den skull ändrade uppfattning om frånvaroorsaken. G.P. ålades i samband härmed att inkomma med förstadagsintyg utfärdat av företagsläkaren.

Under våren 1999 kom klagomål över hur G.P. agerat gentemot sina arbetskamrater. Han hade varit otrevlig och lynnig samt snäst av dem. Vidare påtalades att han inte ville lyssna på kritik utan ansåg att det var fel på alla andra.

Den 1 till 5 november 1999 var G.P. ånyo olovligen frånvarande från arbetet. R.N. besökte G.P. i dennes hem den första frånvarodagen. G.P. var då alkoholpåverkad.

Den 11 november 1999 hölls ett nytt möte med A.S. och G.P. samt bl.a. en facklig företrädare. Återigen diskuterades G.P:s alkoholbruk och hans ogiltiga frånvaro. Kommunen begärde att han skulle ta antabus men han vägrade. Även andra rehabiliteringsåtgärder diskuterades. Kommunen gav G.P. en veckas betänketid eftersom han vägrade att medverka i några sådana åtgärder. G.P:s inställning var densamma efter betänketiden. Det råder delade meningar om huruvida det är farligt att ta antabus samtidigt med medicin för stroke.

Den 30 november 1999 gjordes en omplaceringsutredning. Det fanns inga lediga tjänster som G.P. hade tillräckliga kvalifikationer för.

Den 5 februari 2000 sades G.P. av personliga skäl upp från sin anställning inom kommunen.

Trots att kommunen sagt upp G.P. och förhandlingar pågick om uppsägningen har han fortsatt att vara olovligen frånvarande från arbetsplatsen. Den 14 februari 2000 meddelade G.P. att han var sjuk. Kommunen ordande tid för besök vid företagshälsovården samma dag. När han blåste i en alkometer gav denna ett utslag på 0,42 promille. Kommunen fann att en ytterligare disciplinär åtgärd var överflödig eftersom G.P. redan var uppsagd. Den 1 mars 2000 var G.P. återigen olovligen frånvarande. Även den 17 augusti 2000 var han olovligen frånvarande. Han har inte företett läkarintyg för dessa tillfällen.

G.P. arbetade kvar en tid på Skogslyckehemmet. Därefter omplacerades han till Fridhem eftersom Skogslyckehemmet inte längre kunde acceptera att ha honom kvar där. Efter det att G.P. drabbats av stroke kunde han inte utföra samtliga arbetsuppgifter som åligger en vaktmästare. Arbetsuppgifterna anpassades efter hans förmåga. De arbetsuppgifter som han fick vid Fridhem är helt tillfälliga och konstruerade.

Uppsägningen av G.P. har varit sakligt grundad. De omständigheter som kommunen lagt honom till last är att han varit olovligen frånvarande från arbetet samt att han motsatt sig alla rehabiliteringsåtgärder. Därtill har lagts även hans arbetsinsatser samt att han uppträtt otrevligt mot sina arbetskamrater. Ett exempel på detta är händelsen i kafferummet på Skogslyckehemmet. Allt som förevarit under G.P:s anställningstid har diskuterats inför uppsägningen. Kommunen är oförhindrad att åberopa samtliga omständigheter som berörts i målet.

G.P. har omplacerats sammanlagt fyra gånger. Han har tilldelats fyra skriftliga varningar samt en underrättelse om att arbetsgivaren avsåg att tilldela honom en varning. Han har vidare haft sex handledare. G.P:s beteende har trots uppsägningen inte förändrats.

Domskäl

G.P. innehade sedan 1979 en anställning hos landstinget. Anställningen övergick till Uddevalla kommun i och med att viss verksamhet övergick till kommunen den 1 januari 1992. Under anställningstiden hos kommunen har lönebidrag utgått för hans anställning. Kommunen sade den 5 februari 2000 upp G.P. från hans anställning. Uppsägningen grundades på personliga skäl. Tvisten i målet rör frågan om kommunen haft saklig grund för uppsägningen.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vi denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med G.P. och vittnesförhör med hans tidigare arbetskamrater I.A. och A.V. samt sedan G.P. samtyckt därtill med kuratorn L.L. På kommunens begäran har vittnesförhör hållits med personalkonsulenten M.J., fastighetsskötaren M.A., verksamhetschefen A.S., fastighetsskötaren R.N., distriktschefen B.L., assistenten U.N., verksamhetschefen L.E., verksamhetschefen B-M.E., kocken D.B. och undersköterskan A.Ö. Parterna har också åberopat skriftlig bevisning.

Kommunens inställning är att saklig grund för uppsägning förelegat. Kommunen har gjort gällande att G.P. varit olovligen frånvarande vid upprepade tillfällen samt att han inte velat medverka till några rehabiliteringsåtgärder. Kommunen har även åberopat G.P:s uppträdande mot arbetskamrater och hans arbetsinsatser till stöd för att saklig grund för uppsägning förelegat samt gjort gällande att även dessa omständigheter låg till grund för uppsägningen då den vidtogs.

Förbundets inställning är att saklig grund för uppsägning inte förelegat, eftersom kommunen enligt förbundets mening inte fullgjort sina skyldigheter i fråga om rehabilitering och omplacering. Förbundets inställning är vidare att kommunen är förhindrad att åberopa G.P:s uppträdande mot arbetskamrater och hans arbetsinsatser, eftersom dessa omständigheter inte togs med när kommunen vid tvisteförhandling skriftligen angav skälen för uppsägningen.

Arbetsdomstolen tar i det följande upp G.P:s frånvaro, hans psykiska tillstånd och alkoholbruk, rehabiliteringsfrågan, samt tidigare omplaceringar och återkommer sedan i ett sammanfattande avsnitt till frågan om uppsägningen varit sakligt grundad.

G.P:s frånvaro

Av utredningen i målet framgår att G.P. varit frånvarande och därvid sjukskriven under vissa perioder. Kommunen har gjort gällande att han dessutom varit olovligen frånvarande vid ett antal tillfällen. G.P. var sjukskriven när anställningen den 1 januari 1992 övergick till kommunen och var så till den 11 maj 1992 då han började arbetsträna vid Äsperödsskolan. Han arbetade två dagar och var sedan på nytt sjukskriven till den 31 maj 1992. Enligt kommunen var han olovligen frånvarande den 1 - 5 juni 1992, den 14 - 16 oktober 1992, den 25 - 29 januari 1993 samt den 16 - 19 och den 22 - 26 februari 1993. Den 23 mars 1993 ålades han att vid sjukdom inkomma med s.k. förstadagsintyg. Under tiden den 1 mars 1993 till den 1 januari 1994 var han återigen sjukskriven. I januari 1994 arbetade han i ett s.k. OSA-lag några dagar. Han var sedan sjukskriven under ett och ett halvt år. I maj 1995 började han arbetsträna vid Skogslyckehemmet och arbetade sedan där. Under tiden den 14 april - 18 augusti 1998 var han sjukskriven på grund av att han drabbats av stroke. Enligt kommunen var han olovligen frånvarande den 26 - 30 april och den 1 - 5 november 1999. Vidare har G.P. enligt kommunen varit olovligen frånvarande efter uppsägningen, nämligen den 14 februari, den 1 mars och den 17 augusti 2000. Vid några av de tillfällen då kommunen gjort gällande att G.P. varit olovligen frånvarande har han visserligen varit sjukskriven till en del men alltså inte alls inställt sig på arbetsplatsen.

Förbundet har inte bestritt att G.P. varit frånvarande vid de tillfällen som kommunen påstått men framhållit såvitt gäller frånvaron i februari 1993 att G.P. enligt vad en sammanställning från försäkringskassan visar var helt sjukskriven den 9 - 25 februari 1993 och att han trodde sig vara sjukskriven även fredagen den 26 februari. Beträffande frånvarotillfällena därefter har förbundet hävdat att G.P. haft giltigt skäl för sin frånvaro eftersom han varit frånvarande på grund av sjukdom även om han inte kunnat förete läkarintyg.

Olovlig frånvaro kan, åtminstone om den upprepas och arbetstagaren inte rättar sig efter tillsägelser eller varningar, utgöra saklig grund för uppsägning. Detta framgår redan av förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag (prop. 1973:129 s. 124), som alltjämt är vägledande. Kommunen har reagerat mot G.P:s frånvaro genom att tilldela honom skriftliga varningar. Det skedde första gången den 23 mars 1993. Mellan kommunen och G.P. ingicks också den 4 december 1998 ett avtal som innehöll en erinran om att bl.a. ogiltig frånvaro kunde leda till förhandling om uppsägning. Enligt kommunens mening har G.P. också varit olovligen frånvarande vid tre tillfällen efter uppsägningen.

Enligt Arbetsdomstolens mening finns det anledning att uppmärksamma att en del av de frånvarotillfällen som kommunen påtalat ligger långt tillbaka i tiden; de inträffade under år 1992 och början av år 1993. De följande frånvaroperioder som kommunen påtalat inträffade under april respektive november 1999. Före uppsägningen förekom ingen ytterligare av kommun påtalad frånvaro.

Det har alltså inte ens enligt kommunens mening förekommit någon mer omfattande olovlig frånvaro under åren närmast före uppsägningen. Kommunens syn på frånvaron hänger emellertid uppenbarligen till stor del samman med G.P:s alkoholvanor.

G.P:s psykiska tillstånd och alkoholbruk

Kommunen har gjort gällande att G.P. vid ett antal tillfällen under den tid han arbetade på Skogslyckehemmet varit berusad på arbetsplatsen under arbetstid. Därutöver har kommunen gjort gällande att G.P. vid ett par tillfällen utom arbetstid uppträtt berusad på sin arbetsplats, Äsperödsskolan respektive Skogslyckehemmet. Enligt kommunen har också G.P. uppgett för M.J. att han var hemma för att han drack alkohol.

Förbundets inställning i fråga om G.P:s alkoholbruk kan sammanfattas på följande sätt. G.P. lider sedan lång tid av psykisk insufficiens med ångest oro och sömnproblem. Hans alkoholbruk är sekundärt till och endast ett symptom på hans svåra psykiska besvär. För att dämpa sin ångest och oro dricker han alkohol på kvällar. Han kan ha tappat omdömet och intagit mer än vad som varit lämpligt med tanke på att han skall inställa sig på arbetsplatsen kl. 06.30 påföljande morgon. Därför har han ibland varit trött och luktat alkohol på arbetsplatsen men han har inte varit berusad där.

Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. M.A., som var G.P:s handledare på Äsperödsskolan, har uppgett att det förekom att G.P. var onykter på arbetsplatsen. Ostridigt är att G.P. var alkoholpåverkad vid det tillfälle i december 1992 då han uppsökte skolan nattetid. Den händelsen ledde till att rektorn där inte ville ha honom kvar och att han placerades vid Skogslyckehemmet. L.E. har uppgett att hon i juli 1996 påträffat G.P. onykter på Skogslyckehemmet och att hon sade till honom att han var "full" och fick gå hem, vilket han också gjorde. B-M.E., som tidigare arbetat vid Skogslyckehemmet, har uppgett att hon sett G.P. onykter där dels en förmiddag kanske i december 1996 och vid en invigningsfest samt att det hänt att G.P. vid andra tillfällen luktat alkohol, vilket dock inte stört. A.S., som till en början var G.P:s handledare vid Skogslyckehemmet har uppgett att G.P. vid två tillfällen i april 1997 var "full" på arbetsplatsen. Den 28 april 1997 tilldelades G.P. en skriftlig varning för att han uppträtt berusad i tjänsten. A.S. har även uppgett att G.P. var berusad på arbetsplatsen vid det tillfälle i november 1998, då han var där under sin fritid och vägrade att lämna ifrån sig nycklarna till arbetsplatsen. Den 17 november 1998 tilldelades G.P. en skriftlig varning för att han vid det tillfället uppträtt berusad på arbetsplatsen och vägrat att lämna ifrån sig nycklarna till arbetsplatsen. Mot denna varning protesterade G.P. skriftligen. Den 4 december 1998 ingicks ett avtal mellan kommunen och G.P. I detta antecknades att "G.P. har periodvis sedan en längre tid haft påtagliga bekymmer med alkohol vilket bl a lett till onykterhet på arbetsplatsen". Avtalet innebar bl.a. att G.P. varje morgon skulle testas med en alkometer samt att R.N. skulle övervaka detta och notera resultatet av detta. R.N., som övertog handledaransvaret för G.P. hösten 1998, har uppgett att alkometern vid alla tillfällen visade på 0,0 men också att det blev så att G.P. själv tog initiativ till när testet skulle göras och blåste i alkometern på olika tider under dagen. R.N. har även uppgett att han aldrig sett G.P. onykter. U.N., som arbetar på Skogslyckehemmet, har uppgett att G.P. vid ett tillfälle, troligen hösten 1998, luktat sprit på arbetsplatsen.

Av förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag framgår att onykterhet i tjänsten är en typ av förseelse som, åtminstone om förseelsen upprepas, bör kunna medföra uppsägning (prop. 1973:129 s. 125). Det måste också enligt Arbetsdomstolens mening anses utrett att G.P. vid flera tillfällen uppträtt berusad på arbetsplatsen både i och utom tjänsten. Något sådant har dock såvitt visats inte hänt sedan slutet av 1998, dvs. mer än ett år före uppsägningen. De tester som genomfördes under denna tid visar å andra sidan med hänsyn till hur de genomfördes inte med säkerhet att G.P. alltid varit nykter på arbetsplatsen.

Arbetsdomstolen återkommer i en sammanfattande bedömning till betydelsen av vad som framkommit om G.P:s frånvaro och alkoholbruk.

Rehabiliteringsfrågan

Förbundet har gjort gällande att kommunen inte fullgjort sina skyldigheter i fråga om rehabilitering, vilket kommunen anser sig ha gjort.

Av uttalanden i förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag framgår att bl.a. sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga i regel inte utgör grund för uppsägning, såvida det inte är en stadigvarande nedsättning av arbetsförmågan som är så väsentlig att arbetstagaren inte kan utföra arbete av någon betydelse (prop. 1973:129 s. 126). Av fast praxis i Arbetsdomstolen framgår att det är endast i undantagsfall som en arbetsgivare har saklig grund för uppsägning med hänvisning till arbetstagarens sjukdom (se t.ex. AD 1987 nr 164 och 1996 nr 115). Arbetsdomstolen har också uttalat att uppsägningsfrågan skall bedömas med hänsyn tagen även till bestämmelser i arbetsmiljölagen och i lagen om allmän försäkring enligt vilka arbetsgivaren har ett ansvar för rehabilitering av arbetstagare (AD 1993 nr 42). Enligt dessa bestämmelser är arbetsgivaren skyldig att i samråd med arbetstagaren svara för att de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering vidtas. Det är alltså inte bara arbetsgivarens ansvar för rehabiliteringen som har betydelse för bedömningen av uppsägningsfrågan. Även arbetstagarens eget beteende, särskilt arbetstagarens medverkan i de rehabiliteringsåtgärder som erbjuds, är av betydelse. En arbetstagares vägran att utan giltigt skäl medverka i rehabiliteringsåtgärder kan leda till att arbetsgivaren får anses ha fullgjort sitt rehabiliteringsansvar och att saklig grund för uppsägning anses föreligga (se t.ex. AD 1997 nr 39).

Enligt förbundet har kommunen, trots att den haft kännedom om G.P:s psykiska tillstånd endast föreslagit rehabiliteringsåtgärder som varit inriktade på hans alkoholkonsumtion. Kommunen har visserligen varit villig att betala för fyra terapisamtal men i övrigt har G.P. själv bekostat viss samtalsterapi. Kommunen har föreslagit antabusbehandling. Sådan behandling har G.P. avböjt eftersom han enligt uppgift från läkare inte bör ta antabus när han intar mediciner efter sin stroke.

Kommunens inställning är att kommunen föreslagit även andra rehabiliteringsåtgärder men att G.P. ställt sig avvisande till alla åtgärder.

Av M.J:s uppgifter, som det enligt Arbetsdomstolens mening inte finns någon anledning att ifrågasätta, framgår bl.a. följande. Hon har som personalkonsulent haft att göra med G.P. sedan det på våren 1992 blev aktuellt för honom att återgå i arbete. Sammanlagt har det hållits 28 planeringsmöten som rört G.P. Hon har också varit i kontakt med honom under hans sjukskrivningsperioder och då han varit frånvarande utan att vara sjukskriven. Vid flera tillfällen har rehabiliteringsåtgärder diskuterats. I januari 1993 talade hon med honom om möjlighet till vistelse på behandlingshem. G.P. ville då pröva att gå hos en terapeut. Han erbjöds fyra träffar med en terapeut men utnyttjade bara en eller två av dessa. Någon annan behandling mot alkoholbruket har G.P. inte velat acceptera. Vid en träff den 11 november 1999 diskuterade man samtal, behandlingshem och medicinering. G.P:s inställning var att han inte hade några alkoholproblem och att han inte gick med på någon behandling. Han föreslogs antabusbehandling som han avvisade men han fick en veckas betänketid. Vid en ny träff en vecka senare vidhöll han sin inställning. Försök gjordes sedan att finna en möjlighet till ytterligare en omplacering men det lyckades inte. M.J. ansåg sedan att kommunen uttömt sina resurser.

A.Ö. har uppgett följande. Hon kom i egenskap av huvudskyddsombud i kontakt med G.P:s ärende under 1998. Hon deltog vid de båda mötena i november 1999. Vid dessa förnekade G.P. missbruk och förkastade alla förslag. Enligt hennes mening har kommunen erbjudit G.P. allt som varit möjligt, bl.a. samtalsterapi och behandlingshem men han har inte velat ha hjälp.

Tidigare omplaceringar

Förbundet har också gjort gällande att kommunen inte fullgjort sina skyldigheter i omplaceringshänseende, vilket kommunen anser sig ha gjort. Det finns därför anledning att även gå in på vad som tidigare förevarit i detta avseende.

Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. G.P. placerades, när det i maj 1992 först blev aktuellt för kommunen att bereda honom arbete, som vaktmästare vid Äsperödsskolan. Rektorn där ville inte ha honom kvar med anledning av vad som förevarit. G.P. placerades i januari 1993 som vaktmästare vid stadshuset, där han var placerad ett par månader till dess han blev sjukskriven. Han erbjöds hösten 1993 arbete i s.k. OSA-lag men avböjde detta. Efter sjukskrivningen, i januari 1994, erbjöds han arbete i s.k. OSA-lag, vilket han accepterade. Han prövade detta några dagar men kunde enligt förbundet inte arbeta under de förhållanden som rådde. Han blev på nytt sjukskriven och var sedan sjukskriven ett och ett halvt år, till den 30 juni 1995. I maj 1995 började han arbetspröva som vaktmästare vid Skogslyckehemmet. Där var han placerad till dess han blivit uppsagd och den för honom gällande uppsägningstiden löpt ut. Då ville verksamhetschefen där inte ha honom kvar. I november 1999 gjordes en omplaceringsutredning, som enligt kommunen visade att det inte fanns någon ledig tjänst som G.P. hade kvalifikationer för. Han placerades då vid en arbetsplats kallad Fridhem. G.P:s arbetsuppgifter där var enligt kommunen helt tillfälliga och konstruerade.

Har saklig grund för uppsägning förelegat?

G.P. har alltså enligt vad utredningen visar gjort sig skyldig till sådana förseelser som kan utgöra saklig grund för uppsägning. De flesta av dessa ligger emellertid relativt långt tillbaka i tiden. Vad som föranlett kommunen att inleda ett uppsägningsförfarande var tydligen att G.P. var frånvarande första veckan i november 1999, att han var alkoholpåverkad första frånvarodagen samt att han inte ville acceptera någon form av rehabiliteringsinsatser. Vid den tiden var G.P. sjukskriven till 25 procent men det är ostridigt att han då liksom under en period om fem dagar i april samma år helt uteblivit från arbetet utan att han företett läkarintyg som han var förelagd att göra. G.P. har uppgett att han vid dessa tillfällen blev deprimerad och stannade hemma av det skälet, att han inte vid frånvaron i april försökte få kontakt med läkare men att han förgäves försökte få kontakt med läkare vid frånvaron i november. När R.N. besökte G.P. den 1 november hade G.P. ostridigt druckit alkohol.

Att kommunen reagerat genom att efter G.P:s frånvaro i november 1999 säga upp honom skall givetvis ses mot bakgrund av hur G.P. betett sig tidigare. Till denna bakgrund hör bl.a. följande. Han har vid flera tillfällen varit alkoholpåverkad på arbetsplatsen och han har vid flera tillfällen utan att kunna förete läkarintyg varit frånvarande och då druckit alkohol. Han har fått lämna två arbetsplatser med anledning av sitt beteende där. Han har haft sex olika handledare. Kommunen har tilldelat honom fyra skriftliga varningar och en underrättelse om att kommunen avsåg att varna honom. Den 4 december 1998 ingicks också ett avtal mellan kommunen och G.P. Genom avtalet gjordes G.P. medveten om att varning och förhandling om uppsägning skulle aktualiseras om han var alkoholpåverkad på arbetsplatsen eller olovligen frånvarande.

Enligt Arbetsdomstolens mening är G.P:s misskötsamhet är av sådant slag att den bör kunna föranleda uppsägning; något annat synes för övrigt inte förbundet vilja göra gällande. För att saklig grund skall anses föreligga krävs dock även att arbetsgivaren fullgjort sin skyldigheter i fråga om rehabilitering och omplacering. Enligt förbundet har kommunen inte gjort det.

Enligt Arbetsdomstolens mening står det klart att ett rehabiliteringsbehov föreligger i G.P:s fall. Detta gäller även om man, som förbundet vill göra, ser det psykiska tillståndet och inte alkoholbruket som det primära problemet.

Av utredningen framgår klart att kommunen under i stort sett hela G.P:s anställningstid hos kommunen verkat för att han skulle ta emot vård- och rehabiliteringsåtgärder. Vidare framgår att M.J. och de berörda arbets- och handledarna varit inriktade på att hjälpa G.P. Kommunen har lämnat olika förslag som G.P. avvisat. Så sent som i november 1999 avvisade G.P. alla sådana förslag. Utan G.P:s medverkan kunde kommunen uppenbarligen inte göra något mer för honom. Arbetsdomstolen finner mot denna bakgrund att kommunen får anses ha fullgjort sina skyldigheter i fråga om rehabilitering.

När det sedan gäller omplaceringsfrågan konstaterar Arbetsdomstolen att kommunen redan har omplacerat G.P. flera gånger utan att hans beteende förändrats. Enligt Arbetsdomstolens mening står det också klart att G.P. inte har förutsättningar att sköta sina åtaganden i en anställning på ett för arbetsgivaren godtagbart sätt annat än efter rehabilitering. En ytterligare omplacering framstår mot denna bakgrund inte som meningsfull och i vart fall är det inte skäligt att kräva av kommunen att ytterligare omplacering vidtas.

Förbundet har också pekat på att den omständigheten att lönebidrag utgår till en arbetsgivare för en arbetstagares anställning kan påverka bedömningen av frågan om saklig grund för uppsägning av arbetstagaren förelegat.

Den som är anställd med lönebidrag omfattas som Arbetsdomstolen tidigare uttalat (AD 1994 nr 94) fullt ut av den arbetsrättsliga lagstiftningen och har samma trygghet i anställningen som andra arbetstagare men har inte heller något förstärkt anställningsskydd. Liksom i andra uppsägningstvister måste prövningen göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Någon säker uppgift om av vilken anledning lönebidrag utgått till kommunen för G.P. har inte framkommit. Det saknar emellertid betydelse. Man bör nämligen utgå från att lönebidraget utges till arbetsgivaren som en kompensation för att arbetstagaren i sin anställning inte kan prestera lika mycket som andra arbetstagare. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det däremot inte anledning att ta någon särskild hänsyn till att lönebidrag utgår när det rör sig om misskötsamhet av det slag som G.P. visat exempel på.

Vid en samlad bedömning av vad som framkommit i målet finner Arbetsdomstolen att kommunen visat att den haft saklig grund för uppsägningen av G.P. Förbundets yrkanden skall därför avslås.

Med hänsyn till de bedömningar som gjorts i det föregående saknar Arbetsdomstolen anledning att gå in på frågan om kommunen kan åberopa G.P:s beteende mot arbetskamrater och hans arbetsinsatser och vad utredningen kan anses visa i dessa delar.

Rättegångskostnader

Utgången i målet leder till att förbundet som förlorande part skall ersätta kommunen dess rättegångskostnader.

Kommunen har bl.a. yrkat ombudsarvode med 119 600 kr. Av beloppet avser 108 000 kr ersättning för 90 timmars arbete à 1 200 kr vari mervärdesskatt ingår. Förbundet har endast som skäligt vitsordat ersättning för 77 timmars arbete och bestritt att utge mervärdesskatt, eftersom denna inte utgör någon slutlig kostnad för kommunen. Arbetsdomstolen finner att en ersättning för 90 timmars arbete är att anse som skälig men att den i beloppet ingående mervärdesskatten om 21 600 kr inte skall utgå. Ersättningen för ombudsarvode skall alltså bestämmas till 98 000 kr.

Kommunen har även yrkat ersättning för kostnader för kommunens företrädares och förhörspersoners inställelser med 109 448 kr, i vilken ersättning också ingår mervärdeskatt med 7 889 kr som förbundet bestritt att utge. Arbetsdomstolen finner att ersättning för mervärdesskatt inte skall utgå. Förbundet har inte heller velat vitsorda den del av inställelsekostnaderna som avser kommunens förhandlingschef Erik Hietalas inställelse, hotellkostnader för mer än två nätter för någon person eller kostnader för vikarier och för fyllnadslön. Kommunens ombud har vid bl.a. huvudförhandlingen i målet biträtts av kommunens personalchef Håkan Kragner och det har inte framkommit att även förhandlingschefens närvaro varit nödvändig för att tillvarata kommunens rätt. Kostnaden för förhandlingschefens inställelse, som kan beräknas till 8 500 kr, bör förbundet därför inte förpliktas ersätta. Övriga av förbundet ifrågasatta kostnader får emellertid enligt Arbetsdomstolens mening anses skäliga. Ersättningen för inställelsekostnader skall i enlighet härmed bestämmas till 93 059 kr.