AD 1997 nr 39

Parter:

Stockholms Lokala Samorganisation av Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC; Alliansen; Posten Sverige Aktiebolag

Nr 39

Stockholms Lokala Samorganisation av Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC

mot

Alliansen och Posten Sverige Aktiebolag i Stockholm.

L.C. anställdes år 1988 som sorterare hos Postverket. I samband med att Postverket bolagiserades per den 1 mars 1994 övergick han till en anställning hos Posten Sverige AB. Han är medlem i Stockholms Lokala Samorganisation av Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC (samorganisationen).

Posten Sverige AB är medlem i Alliansen och är därigenom bundet av kollektivavtal med bl.a. SEKO - Facket för Service och Kommunikation (SEKO). I sin anställning hos Posten (i det följande används uttrycket Posten som syftande på antingen Postverket eller svarandebolaget) sysselsätts L.C. i arbete som omfattas av detta kollektivavtal.

Den 3 oktober 1995 underrättades L.C. respektive varslades samorganisationen om att Posten hade för avsikt att säga upp honom av personliga skäl. Genom ett brev av den 27 samma månad verkställdes uppsägningen. Uppsägningstiden var sex månader. I skrift av den 2 november 1995 till Posten ogiltigförklarade samorganisationen uppsägningen. Mellan parterna fördes tvisteförhandlingar utan att enighet kunde uppnås.

Samorganisationen har väckt talan vid arbetsdomstolen mot arbetsgivarparterna och har därvid yrkat att domstolen skall ogiltigförklara uppsägningen av L.C. och förplikta Posten att till denne utge 60 000 kr i allmänt skadestånd jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 15 april 1996) tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet. De har inte vitsordat något skadeståndsbelopp i och för sig. Sättet för beräkning av ränta har däremot vitsordats.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Samorganisationen

L.C. härstammar från Argentina och har spanska som modersmål. Våren 1988 kom han till Sverige. Redan efter någon eller några månader erhöll han en tillsvidareanställning som sorterare hos Posten. Anställningen gällde då liksom senare 60 % av heltid. Han arbetade om kvällarna. Inledningsvis var L.C. placerad på enheten för företagspaketsortering i Mariehäll, dvs. han sorterade paket. Eftersom arbetstiderna vid Mariehällenheten inte passade honom väl begärde han förflyttning till Kistaterminalen, och han började där den 1 januari 1989. Där sorterade han brev. Dessutom sysslade han med lyft av postlådor, postöppning, knytning av postsäckar och sortering av större postförsändelser såsom postorderkataloger och tidningar. I början av år 1992 lades Kistaenheten ned. L.C. och hans kolleger flyttades därför över till Tomtebodaterminalen, som sedan dess har varit hans arbetsplats. Eftersom L.C:s arbetsuppgifter hos Posten var påfrestande drabbades han, med början år 1990, av ryggbesvär. Besvären förvärrades under åren 1994 och 1995. Till följd av dem var han sjukskriven i stor omfattning. Ryggbesvären föranledde honom att vända sig till läkare. Genom förmedling av Posten kom han under vintern - våren 1995 i kontakt med Arbetslivstjänster.

Den 3 oktober 1995 varslades samorganisationen av Posten om att L.C. skulle sägas upp av personliga skäl. Samorganisationen begärde överläggning med arbetsgivaren. Överläggningen ägde rum den 23 oktober. Vid denna förklarade samorganisationen bl.a. att det inte förelåg saklig grund för uppsägningen och att L.C. i motsats till vad som anfördes från Postens sida hade velat medverka till sin rehabilitering, att de föreliggande läkarutlåtandena inte redovisade vilka arbetsuppgifter han kunde utföra och att någon funktionsbedömning genom Arbetslivstjänster, som man tidigare hade enats om skulle göras, inte hade verkställts. Samorganisationen erbjöd sig att - till förebyggande av eventuell språkförbistring - ställa tolk i spanska till förfogande vid de fortsatta kontakterna mellan L.C. och Arbetslivstjänster. Posten avböjde erbjudandet om tolk och förklarade att arbetsgivaren alltjämt ansåg att L.C. skulle sägas upp. Efter prövning i Postens ansvarsnämnd verkställdes uppsägningen genom ett skriftligt besked av den 27 oktober 1995. En av ledamöterna i ansvarsnämnden var av skiljaktig mening i uppsägningsfrågan och ansåg att nämnden i stället för ett beslut om uppsägning borde tilldela L.C. en varning. Med anledning av uppsägningen begärde samorganisationen tvisteförhandling, som genomfördes den 24 november 1995. Även vid den förhandlingen påpekade samorganisationen att språkförbistring kunde ha förekommit bl.a. vid de kontakter som L.C. och Arbetslivstjänster hade haft. Samorganisationen ansåg att Posten borde pröva om L.C. kunde arbeta inom det nya brevsorteringssystem som skulle införas några månader senare. Någon enighet nåddes inte vid tvisteförhandlingen. Den 19 mars 1996 frånträdde Posten förhandlingen.

Per den 1 april 1996 genomfördes alltså en omorganisation vad gäller Postens brevsortering. Det då införda systemet, som kallas Nya brevnätet, innebär avsevärda lättnader i arbetet. De tunga arbetsmomenten har försvunnit. Som redan angetts var L.C. på grund av sina ryggbesvär sjukskriven i hög utsträckning. Sedan hans ryggbesvär förbättrats till följd av den läkarvård han själv sökt och sjukskrivningen därför hade upphört hösten 1996, begärde han att få återgå i tjänst hos Posten. Han fick först beskedet att han inte var välkommen åter, men efter ett par veckor medgav Posten att han började arbeta igen. L.C. har sedan mitten av oktober 1996 tjänstgjort vid Tomtebodaterminalen och har haft sysslor inom ramen för Nya brevnätet. Arbetet har fungerat mycket bra under denna tid. L.C. har sedan han återkom i oktober 1996 haft endast obetydlig frånvaro och denna har inte berott på ryggbesvär utan på förkylning. Det kan konstateras att han trots de tidigare ryggbesvären nu kan utföra arbete hos Posten.

Enligt samorganisationens mening har det inte förelegat saklig grund för uppsägningen av L.C.. Det förhållandet att en arbetstagare är sjuk utgör inte saklig grund för uppsägning. Och i L.C:s fall var det aldrig ens tal om att han skulle förtidspensioneras. Enligt samorganisationens mening uppfyllde inte Posten sin skyldighet att medverka i rehabilitering av L.C..

Inte heller fullgjorde Posten den omplaceringsskyldighet som följer av 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Det fanns minst tre olika arbeten vid Tomtebodaterminalen till vilka L.C. kunde ha omplacerats, nämligen till administrativt arbete i det s.k. Må bra-rummet, till arbete som instruktör i "gymet" eller till den s.k. Slåbyrån. För samorganisationen framstår det som märkligt att det i L.C:s fall inte skulle ha funnits något ledigt arbete inom Posten, t.ex. vid de av samorganisationen nämnda arbetsplatserna. Detta gäller särskilt med hänsyn till att Posten är Sveriges största arbetsgivare och till att det var under relativt lång tid som L.C. hade ryggproblem. Rimligen borde det vid något tillfälle under denna period ha funnits möjlighet till omplacering av honom någonstans inom Posten. Av rättspraxis följer att man vid prövningen av om en uppsägning är sakligt grundad skall beakta inte endast förhållandena vid uppsägningstidpunkten utan även förhållandena i tiden därefter.

Arbetsgivarparterna

Posten Sverige AB är ett företag som driver verksamhet inom fem affärsområden. Totalt sysselsätter bolaget ca 45 000 personer. Inom det i målet aktuella affärsområdet, Brev, finns omkring 27 000 anställda fördelade på olika regioner. Den största av dessa heter Region Stockholmsterminalerna och består av tre terminaler: Tomtebodaterminalen, Årstaterminalen och Klaraterminalen. Vid dessa terminaler finns ungefär 2 400 anställda.

L.C:s anställning har under hela tiden gällt 60 % av heltid. L.C. har aldrig framställt någon begäran till Posten om att få ett ökat arbetstidsmått. L.C. har tjänstgjort vid tre arbetsplatser hos Posten, nämligen först i Mariehäll, därefter vid Kistaterminalen och slutligen vid Tomtebodaterminalen. Han lider sedan ganska lång tid av ryggbesvär under diagnosen skolios och rygginsufficiens. Han har under en relativt lång period varit föremål för rehabiliteringsåtgärder. Det har varit tre personer hos Posten som handlagt rehabiliteringsfrågan, nämligen T.V. (juni 1991 - mars 1992 och mars 1994 - juli samma år), H.Ö. (december 1994 - juni 1995) samt E.O. (våren 1995).

Som nämnts arbetade L.C. till en början vid Postens Mariehällenhet. Det var ett tungt arbete som innebar att han sorterade företagspaket. Redan tidigt fick han problem med sin rygg. Därför förflyttades han den 1 december 1988 från Mariehäll till postsorteringsterminalen i Kista. När han kom dit arbetade han inledningsvis som s.k. bryggvakt, vilket i huvudsak innebar att han sorterade paket och brev. L.C:s ryggbesvär ledde till att han inte klarade arbetet som bryggvakt. Efter någon månad sattes han därför att manuellt sortera brev i stället. I början gällde det alla slags brev: småbrev, C 5-brev och stora brev. Eftersom det efter ytterligare några månader framgick att han på grund av ryggbesvären inte kunde sortera stora brev, kom han att fortsättningsvis sortera enbart små brev och C 5-brev. Arbetsuppgifterna anpassades alltså med hänsyn till hans ryggbesvär.

Till följd av sina ryggbesvär var L.C. redan under Kistatiden sjukfrånvarande i ganska stor omfattning. Posten tog därför under sommaren 1991 initiativ till en rehabiliteringsutredning. Vid ett samtal mellan T.V. och L.C. i juli 1991 förevisade han ett läkarintyg som hade utfärdats den 6 juni av legitimerade läkaren N.T.. Av intyget framgick att L.C. hade ryggbesvär och att han efter avslutad sjukskrivning borde omplaceras till ett lättare och helst sittande arbete. L.C. berättade vid samtalet med T.V. att han av N.T. hade remitterats till Europaklinikens ortopedavdelning för behandling av ryggen och att han undergick sjukgymnastik. L.C. sade vidare att även en läkare vid Europakliniken tillrådde att han omplacerades till ett fysiskt lättare arbete. När T.V. verkställde rehabiliteringsutredningen kunde hon konstatera bl.a. att L.C. stod under medicinsk vård genom den sjukskrivande läkaren och att han redan hade ett anpassat arbete, som var det fysiskt lättaste arbete som fanns att tillgå inom postsorteringen. Han utförde inte några tunga arbetsuppgifter utan sysslade enbart med att sortera små brev och C 5-brev, och han kunde välja om han ville stå eller sitta när han sorterade. Mot bakgrund av N.T. läkarintyg och de uppgifter i övrigt som L.C. hade lämnat vid samtalet med T.V. beslutade Posten att L.C. skulle få behålla de anpassade arbetsuppgifterna. T.V. tog kontakt med L.C:s arbetsledare i Kista och framhöll vikten av att L.C. alltjämt fick anpassade arbetsuppgifter. I januari 1992 hade T.V. ett uppföljningsmöte med L.C., som berättade dels att de till honom anpassade arbetsuppgifterna hade haft en gynnsam effekt med avseende på ryggbesvären och dels att han alltjämt undergick medicinsk vård hos sin läkare.

I början av år 1992 lade Posten ned postsorteringen i Kista. Därför placerades L.C. fr.o.m. den 1 mars 1992 på en av Tomtebodaterminalens avdelningar som kallades Spridningen. År 1994 genomförde Posten en omorganisation vid terminalen, som ledde till att L.C. sattes att vid en annan avdelning sortera små brev och C 5-brev. Han fortsatte alltså med de till honom anpassade arbetsuppgifterna. Han kunde fortfarande själv välja mellan att sitta eller stå upp när han arbetade. Fortfarande hade han de fysiskt lättaste arbetsuppgifter som fanns inom posthanteringen.

I mars 1994 kontaktade L.C. rehabiliteringshandläggaren T.V.. Han uppgav då att han trots de anpassade arbetsuppgifterna hade drabbats av försämrad hälsa. T.V. och L.C. hade ett möte i april 1994. Vid detta framförde L.C. önskemålet att Posten skulle hjälpa honom att få en lönebidragsanställning som kulturarbetare, dvs. ett arbete hos annan arbetsgivare. Han berättade att han hade varit hos arbetsförmedlingen och att det enligt förmedlingen fanns viss möjlighet för honom att få en lönebidragsanställning. Vidare uppgav han att han inte kände sig bättre trots de medicinska behandlingar som han hade undergått hos sin läkare. Han ingav två läkarutlåtanden som hade utfärdats av N.T. i februari 1994 respektive av distriktsläkaren I.N. i mars samma år. Utlåtandena var skrivna på Arbetsmarknadsverkets blanketter. N.T. angav i sitt utlåtande bl.a. att L.C. hade ett insufficienstillstånd i ryggen och på grund av sin kroppsbyggnad inte kunde klara tungt arbete och att det bästa vore att han fick ett rörligt omväxlande arbete. Enligt utlåtandet hade L.C. en varaktig medicinsk nedsättning av arbetsförmågan. Av I.N:s utlåtande framgick bl.a. att L.C. inte klarade av mer än 60 % arbetstid vad gällde den typ av arbete som denne hade hos Posten, men I.N. angav även att L.C. möjligen kunde klara av heltidsarbete, om det gällde ett lätt och varierande arbete.

På grund av vad som hade kommit fram och på L.C:s egen begäran tog T.V. initiativ till en ny rehabiliteringsutredning. Som ett led i utredningen kontaktade hon företagshälsovården, AB Previa-rikshälsan, och dess företagsläkare G.R.. Avsikten var att G.R. skulle utreda L.C:s arbetsförmåga i arbetet hos Posten. G.R:s bedömning resulterade i ett intyg den 26 juni 1994, vari denne uttalade bl.a. följande.

Vår samlade bedömning är, att pat. p g a sina besvär med ryggen, med skolios och rygginsufficiens med dåligt utvecklad muskulatur, i fortsättningen skall ha arbetsuppgifter som är rörliga och omväxlande, som inte belastar ryggen, och utan tunga lyft. Arbetet skall inte vara sådant, att han behöver sitta eller stå hela tiden, utan har möjlighet att växla här emellan.

Postens kontakt med Previa ledde även till att L.C. erbjöds och fick träning i Postens s.k. Må bra-rum och till att han fick sjukgymnastik. - Den 27 april 1994 var T.V. klar med rehabiliteringsutredningen. Hon sände exemplar av denna till försäkringskassan, med en begäran om att kassan skulle hjälpa till med fortsatta åtgärder. Efter sommarsemestern 1994 tog L.C. åter kontakt med T.V. och sade att ingenting hade hänt vad gällde lönebidragsanställningsfrågan. På hans begäran skrev T.V. den 21 juli 1994 ett brev till arbetsförmedlingen och frågade bl.a. om L.C. måste säga upp sig för att kunna få hjälp från förmedlingen eller om det fanns andra och mer skonsamma möjligheter att hjälpa honom till annat arbete.

Sammanfattningsvis kunde Posten år 1994 konstatera att L.C., trots att han under lång tid hade haft arbetsuppgifter som var anpassade till hans ryggbesvär, inte klarade av arbetet. Mot den bakgrunden och med beaktande av de läkarintyg som Posten hade tillgång till, vilka gav vid handen att L.C. var medicinskt färdigbehandlad, beslutade Posten i november 1994 att han skulle genomgå ett särskilt projekt för rehabilitering kallat Kompassen. Projektet leddes av Postens personalkonsult H.Ö. och omfattade anställda beträffande vilka Posten bedömde att rehabiliteringsmöjligheterna var uttömda och för vilka annat arbete inom regionen inte kunde erbjudas. Syftet med Kompassen-projektet var främst att hjälpa deltagarna till anställningar hos andra arbetsgivare eller till utbildning e.d. utanför Posten. Ett annat syfte var att slutligt fastställa om det fanns eller inte fanns andra arbeten inom Posten som den anställde kunde utföra.

Som ett första led i Kompassen-projektet skulle L.C. - liksom de andra deltagarna i projektet - genomgå en funktionsprövning hos Previa. Posten ville nämligen ha en slutlig medicinsk bedömning gjord av företagsläkaren G.R.. I L.C:s fall ledde funktionsbedömningen till ett intyg utfärdat den 23 november 1994. G.R. angav däri bl.a. att det från medicinsk synpunkt stod klart att postarbete var olämpligt för L.C.. - Postens rehabiliteringshandläggare brukar ha s.k. övergripande samlingsmöten. Ett sådant genomfördes den 9 december 1994. Vid detta möte var representanter från försäkringskassan, Posten respektive Previa närvarande. Företagsläkaren G.R. upprepade vid mötet sin slutsats enligt intyget av den 23 november, nämligen att det från medicinsk synpunkt för L.C. var olämpligt med postarbete.

Inom ramen för Kompassen-projektet inbjöds L.C. den 9 december 1994 av Posten till en delkurs, "Första steget". Kursen hölls i försäkringskassans regi men genomfördes i Tomtebodaterminalen. Den började med en presentation den 14 december och omfattade därutöver tre kurstillfällen i januari 1995. När L.C. hade fått inbjudningen tog han kontakt med H.Ö. och sade att kursen inte var någonting för honom. H.Ö. erinrade honom muntligen om att han skulle närvara och att kursen var en del i rehabiliteringen av honom. Samtalet ägde rum någon gång mellan den 9 och 14 december, alltså innan kursen började. L.C. inställde sig inte vid något av de fyra kurstillfällena.

I januari 1995 hölls ett rehabiliteringsmöte med L.C. samt företrädare för försäkringskassan och bl.a. H.Ö. från Posten. L.C. fick vid mötet beskedet att hans arbetsuppgifter inte kunde anpassas ytterligare och att han därför stod inför ett uppsägningshot. L.C. å sin sida tog åter upp frågan om lönebidragsanställning hos annan arbetsgivare. Vid mötet beslutades att Posten skulle ta kontakt med Arbetslivstjänster dels för att L.C. skulle få yrkesvägledning, dels för att Arbetslivstjänster skulle undersöka om det fanns någon lämplig utbildning för honom som kunde leda fram till ett arbete utanför Posten. Det var Postens förhoppning att L.C. genom kontakten med Arbetslivstjänster skulle kunna få en lönebidragsanställning som kulturarbetare, men dessutom skulle Posten självt vända sig direkt till arbetsförmedlingen för att på så sätt verka för att han erhöll en sådan anställning. I enlighet med vad som hade bestämts vid januarimötet beställde Posten yrkesvägledning hos Arbetslivstjänster. Ett första möte mellan L.C. och en yrkesvägledare genomfördes den 23 januari. Efter mötet ringde yrkesvägledaren till H.Ö. och sade att Arbetslivstjänster inte kunde göra så mycket för L.C., eftersom dennes önskan primärt var att få en lönebidragsanställning. L.C. hade emellertid till yrkesvägledaren även uppgett att han var intresserad av att studera vid folkhögskola, och mötet hade resulterat i en överenskommelse om att L.C. själv skulle kontakta bl.a. arbetsförmedlingen, folkhögskolan och försäkringskassan. - I början av februari 1995 meddelade försäkringskassan till H.Ö. att dess förtroendeläkare bedömde att arbete i postproduktionen var olämpligt för L.C.. H.Ö. och handläggaren hos försäkringskassan var dock ense om att kontakterna med Arbetslivstjänster borde fortsätta.

Nästa rehabiliteringsmöte hos Posten genomfördes den 15 februari 1995 med början kl. 10.00. Tidpunkten för det mötet var bestämd så att L.C. skulle kunna närvara både vid detta och vid ett möte hos Arbetslivstjänster kl. 13.00 samma dag. Vid rehabiliteringsmötet hos Posten var L.C. själv och H.Ö. närvarande tillsammans med företrädare för arbetsförmedlingen och för försäkringskassan. Arbetsförmedlingen klargjorde vid mötet att det inte kunde bli aktuellt med någon lönebidragsanställning så länge L.C. hade en anställning hos Posten. Mötet hos Arbetslivstjänster kl. 13.00 samma dag kom aldrig till stånd. L.C. ringde nämligen dit och uppgav att han var förhindrad att närvara vid mötet där. Som skäl angav han att han skulle på ett möte hos Posten. Som framgått av det nyss anförda förelåg dock inte något hinder mot att han var med vid båda mötena. Han hade således inte giltigt skäl att utebli från mötet hos Arbetslivstjänster.

Den 9 mars 1995 träffades företrädare för Posten och för den fackliga organisationen SEKO för ett av sina återkommande s.k. allmänna möten. H.Ö. upplyste SEKO om att Arbetslivstjänster hade tagit kontakt med henne och berättat att L.C. inte hade kommit till mötet där den 15 februari. H.Ö. sade vidare att Posten nu hade uttömt alla möjligheter till rehabilitering av denne. SEKO begärde att Posten trots allt skulle undersöka om det inte inom regionen fanns något ledigt arbete för denne som "layouter" eller "originalare". Posten undersökte saken men kunde konstatera att något sådant ledigt arbete inte fanns. Det enda lediga arbete som var tillgängligt då var en anställning som informatör, men det arbetet var inte aktuellt för L.C:s del, eftersom det ställde krav på mycket goda kunskaper i svenska.

Den 16 mars 1995 hölls nästa rehabiliteringsmöte. Då deltog L.C. själv, H.Ö. från Posten, handläggaren hos Arbetslivstjänster samt en representant från försäkringskassan och en från samorganisationen. H.Ö. förklarade vid mötet att alla möjligheter till yrkesinriktad rehabilitering var uttömda och hon gjorde klart för L.C. att han var skyldig att delta i de rehabiliteringsåtgärder som Posten hade ordnat, t.ex. mötena hos Arbetslivstjänster. L.C. uppgav att han var intresserad av att läsa en kurs i svenska. H.Ö. meddelade då att Posten var berett att ge Arbetslivstjänster ett förnyat uppdrag innebärande dels att L.C:s kunskaper i svenska skulle utredas och dels att man skulle se om det fanns någon lämplig utbildning för honom. Samtidigt bokades nästa möte hos Arbetslivstjänster in, att äga rum den 27 mars. När den dagen var inne ringde L.C:s hustru till Arbetslivstjänster och lämnade återbud på grund av att han var bortrest till den 6 april. Den 2 maj 1995 kom dock ett möte mellan Arbetslivstjänster och L.C. till stånd. Vid detta diskuterades olika kurser i svenska. L.C. uppgav att han blev sämre och sämre i fysiskt hänseende. Han informerades om vad en arbetsprövning och funktionsbedömning vid ett arbetsmarknadsinstitut innebar.

I slutet av mars 1995 hade Posten beslutat att L.C. skulle genomgå ytterligare ett projekt för rehabilitering. Det projektet kallades Aktiv sjukskrivning och vände sig till anställda hos Posten som hade längre perioder av sjukskrivning, framför allt till dem som hade muskel- och ledbesvär. Aktiv sjukskrivning bestod av 19 kurstillfällen utspridda under sex veckor och innefattade teori och till varje enskild deltagare anpassade praktiska övningar. Kursen hölls i Tomteboda en eller ibland två omgångar per termin och inleddes vid detta tillfälle den 19 april. Syftet med kursen var att om möjligt få de anställda att återgå i arbete och att få dem att klara av sin situation. Enligt Posten kunde L.C. ha nytta av kursen, även om han fortsatte som anställd på annat håll. För att förvissa sig om att L.C. trots sjukskrivningen kunde delta i kursen tog H.Ö. den 6 april kontakt med företagsläkaren G.R.. Denne bedömde att det inte förelåg några medicinska hinder mot att L.C. var med i kursen, och den 12 april tillställde Posten honom en skriftlig kallelse till denna. Det kan tilläggas att inte heller försäkringskassan reste några invändningar mot att L.C. gick kursen. När L.C. hade mottagit kallelsen ringde han till H.Ö. och sade att han inte kunde delta i kursen; tidpunkten för denna passade honom inte dels på grund av att han hade problem med barnpassning, dels på grund av att han var sjukskriven. H.Ö. förklarade att dessa omständigheter inte utgjorde giltigt skäl att utebli. Kurstillfällena var av hänsyn till flertalet deltagare inplanerade till förmiddagarna, och L.C:s särskilda förhållanden kunde inte beaktas i detta sammanhang. Trots de besked som H.Ö. hade lämnat inställde sig inte L.C. vare sig till den första kursträffen den 19 april eller vid något senare tillfälle.

Eftersom L.C. inte hade kommit till kursträffen den 19 april utfärdade Posten samma dag en skriftlig erinran, som sändes till honom. Erinran utformades av H.Ö. men undertecknades av regionchefen A.Ö.. I brevet angavs att Posten betraktade fortsatta rehabiliteringsåtgärder som meningslösa om L.C. inte inställde sig på kursen. I ett brev den 21 april upprepade L.C. orsakerna till att han uteblev från kursen. Han skrev att skälen var dels att han var sjukskriven, dels att han var ansvarig för "morgonrutinerna" hemma. Posten å sin sida skrev den 24 april ett brev till honom och klargjorde att de av honom angivna skälen inte var godtagbara i sammanhanget och att han var skyldig att medverka i sin egen rehabilitering. Också brevet den 24 april upprättades av H.Ö., men det undertecknades av personalchefen B.D.. Det kan i sammanhanget tilläggas att senare under våren 1995 Posten åter igen kontaktade företagsläkaren G.R. för att ännu en gång efterhöra om det förelåg några medicinska hinder mot att L.C. deltog i Aktiv sjukskrivning. G.R. höll fast vid bedömningen att det inte fanns några sådana hinder.

Med hänsyn till händelseutvecklingen stod Posten under våren 1995 i begrepp att säga upp L.C.. Företagsläkaren G.R. ombads ännu en gång att bedöma L.C:s hälsotillstånd. I ett intyg av den 18 maj skrev G.R. bl.a. att det bedömdes vara från medicinsk synpunkt olämpligt för L.C. med arbetsuppgifter som innebar belastning eller ansträngande rörelser för rygg och axlar. I maj 1995 konstaterade försäkringskassan att L.C. var färdigutredd i medicinskt hänseende. Mot bakgrund bl.a. av den bedömning som försäkringskassans förtroendeläkare hade gjort slog kassan fast att L.C. inte klarade av arbete med postbehandling. För H.Ö. uppgav man från försäkringskassans sida att L.C. borde genomgå en funktionsbedömning.

Vid ett rehabiliteringsmöte den 31 maj 1995 närvarade L.C. själv och H.Ö. från Posten samt företrädare för försäkringskassan och för samorganisationen. H.Ö. klargjorde vid mötet att det var aktuellt att säga upp L.C., eftersom alla rehabiliteringsåtgärder var uttömda och det var Postens uppfattning att L.C. inte klarade av något postbehandlingsarbete. Emellertid framfördes från försäkringskassans och samorganisationens sida att man borde låta ett arbetsmarknadsinstitut få i uppdrag att utreda vilka arbetsuppgifter utanför Posten som L.C. kunde klara av. Posten gick med på denna begäran. Den 1 juni skrev H.Ö. till Arbetslivstjänster och beställde en funktionsprövning. I slutet av juni avsade sig emellertid Arbetslivstjänster uppdraget, då man inte fann det meningsfullt att fortsätta detta. Någon funktionsprövning kom alltså inte att genomföras.

Kompassen-projektet innebar i L.C:s fall sammanfattningsvis följande. Projektet innefattade dels kursen Första steget, dels en funktionsbedömning hos Previa, dels kontakter med arbetsförmedlingen, dels olika uppdrag till Arbetslivstjänster. Man utredde möjligheterna till lönebidragsanställning och man hade för avsikt att utreda möjligheterna till studier vid folkhögskola, till studier i svenska respektive till funktionsprövning vid ett arbetsmarknadsinstitut. Att de senare planerna inte kom att genomföras berodde inte på Posten utan på bristande intresse från L.C:s sida.

I oktober 1995 beslutade Postens ansvarsnämnd att L.C. skulle sägas upp av personliga skäl. I nämnden diskuterades såväl frågan om Posten hade vidtagit erforderliga rehabiliteringsåtgärder som frågan om möjligheten att omplacera L.C. någonstans inom Posten. Den 3 oktober lämnades underrättelse till L.C. och varsel till samorganisationen om att Posten avsåg att säga upp honom. Vid de överläggningar som därefter hölls fann Posten inte anledning att vidta någon ytterligare åtgärd inom ramen för Arbetslivstjänster. Det fanns därför enligt Posten inte skäl att acceptera arbetstagarsidans erbjudande om att ställa tolk till förfogande vid fortsatta kontakter mellan Arbetslivstjänster och L.C.. För att undersöka huruvida det någonstans inom Posten Sverige AB:s verksamhetsområde i hela landet fanns något arbete till vilket denne kunde omplaceras, företogs den 17 oktober 1995 en sökning i Postens datorbaserade s.k. jobb-bank. Sökningen visade dock att det inte någonstans inom Posten Sverige AB fanns något ledigt arbete för vilket L.C. hade - med hänsyn tagen även till hans ryggbesvär - tillräckliga kvalifikationer. Det kan nämnas dels att samtliga chefer inom Posten är skyldiga att till jobb-banken anmäla varje ledigt arbete, dels att det över huvud taget inte fanns något ledigt arbete vid de av arbetstagarsidan i målet nämnda platserna vid Tomtebodaterminalen, dvs. i Må bra-rummet, i "gymet" eller vid Slåbyrån.

Det är riktigt att Posten den 1 april 1996 började gå över till ett nytt postsorteringssystem som kallas Nya brevnätet. Detta innebär bl.a. att det i postsorteringsverksamheten används olika slags maskiner. Reformen syftar bl.a. till att arbetet skall bli mindre tungt för de anställda. Vid tidpunkten för uppsägningen av L.C., alltså i oktober 1995, visste man dock inte hur maskinerna i det nya systemet skulle bemannas. Enligt de planer som nu finns avses systemet i sin helhet vara infört vid halvårsskiftet 1997. Vid tidpunkten för uppsägningen av L.C. var det inte möjligt att bedöma om han kunde ges något arbete inom ramen för Nya brevnätet. Därtill kommer att även arbetet i det nya systemet innehåller fysiskt ansträngande moment.

L.C. var sjukskriven under tiden den 6 april 1995 - den 17 oktober 1996 och har därefter återgått i arbete hos Posten. Den omständigheten, att han ungefär ett år efter uppsägningen och omkring ett halvår efter uppsägningstidens utgång börjat arbeta igen, bör enligt arbetsgivarsidans mening inte beaktas vid prövningen i målet. Det kan för övrigt noteras att L.C. har varit sjukskriven några gånger under november och december 1996 och januari 1997.

Sammanfattningsvis åberopar arbetsgivarsidan följande. L.C. hade på grund av sjukdom en varaktig nedsättning av arbetsförmågan avseende de arbetsuppgifter som Posten kunde erbjuda honom. Han kan inte utföra något arbete av betydelse för Posten. Posten har fullgjort sina skyldigheter vad gäller arbetsanpassning och rehabilitering, dels mot bakgrund av de rehabiliteringsåtgärder som har erbjudits L.C. och dels med hänsyn till att han själv inte medverkat i rehabiliteringen. Ytterligare rehabiliteringsåtgärder hade inte varit meningsfulla. Posten har i tillräcklig omfattning undersökt möjligheten att ge L.C. andra arbetsuppgifter och har alltså uppfyllt sin omplaceringsskyldighet. I sammanhanget bör framhållas att arbetsgivarens skyldighet enligt anställningsskyddslagen att verkställa en omplaceringsutredning inte innefattar någon plikt att tillskapa arbetsuppgifter. Posten hade alltså saklig grund för uppsägningen av L.C.. Som nyss framhållits anser arbetsgivarparterna att det förhållandet att denne har återgått i arbete fr.o.m. mitten av oktober 1996 inte bör tillmätas någon betydelse vid bedömningen av tvisten.

Samorganisationen

I fråga om bl.a. de rehabiliteringsåtgärder som arbetsgivarsidan uppgett att Posten vidtog i L.C:s fall har samorganisationen följande synpunkter.

Det var i huvudsak tunga lyft som L.C. inte klarade av att utföra, på grund av sina ryggbesvär. Han kunde dock sortera brev. När han inte behövde syssla med tunga lyft hade han inga ryggproblem. L.C. lämnade vid åtskilliga tillfällen till sina arbetsledare läkarintyg, som visade vilka besvär han hade. Arbetsmiljön hos Posten var relativt hård och stressig, inte minst mot slutet av arbetspassen.

Till följd av sina ryggbesvär vände sig L.C. i juli 1991 till sin distriktsläkare, N.T., som remitterade honom till ortoped vid Europakliniken. Sommaren 1991 ingav L.C. till Posten och dess rehabiliteringshandläggare T.V. läkarintyg dels från N.T., dels från ortopeden.

Samorganisationen vitsordar inte att det gjordes någon anpassning av arbetsuppgifterna i samband med att L.C. flyttade från Mariehäll till Kistaterminalen. Skälet till att han bytte arbetsplats var att han själv framförde önskemål om ändrade arbetstider. Bytet utgjorde alltså inte ett led i rehabilitering av honom. Arbetsgivarsidan har uppgett att L.C. fick anpassade arbetsuppgifter i början av 1990-talet. Samorganisationen tillbakavisar både detta påstående och uppgiften om att L.C. skulle ha omplacerats till lättare arbetsuppgifter. L.C. fortsatte att utföra tunga lyft o.d. Även om det från Postens ledning beslutades att L.C. inte längre skulle syssla med tunga lyft, kom han alltså i praktiken att fortsätta med sådana sysslor. Han hade samma arbetsuppgifter som arbetskamraterna.

När L.C. år 1992 flyttade över till Tomtebodaterminalen arbetade han inledningsvis nattetid vid en maskinenhet. I det arbetet slapp han tunga lyft, och det fungerade därför bra. Efter några månader skedde dock en omorganisation vid Tomteboda, vilken ledde till att L.C. fick syssla med arbetsuppgifter som var snarlika uppgifterna vid Kistaterminalen. En följd härav var att ryggbesvären återkom.

I mars 1994 hade L.C. och rehabiliteringshandläggaren T.V. kontakt igen. På L.C:s initiativ genomförde T.V. då en rehabiliteringsutredning. Denna var föranledd av att L.C. ville utöka sitt arbete till en heltidsanställning. Han hade givetvis inte någon anledning att vända sig till Posten, om det rörde sig om heltidsarbete hos någon annan arbetsgivare. Varken vid denna eller någon annan tidpunkt framförde han till Posten något önskemål om att få en lönebidragsanställning eller någon annan form av anställning utanför Posten. Däremot förde bl.a. Postens handläggare och företagsläkaren G.R. flera gånger på tal att L.C. borde skaffa sig ett arbete eller någon annan syssla utanför Posten. I mars 1994 tog Posten kontakt med Previa. Detta ledde till att L.C. besökte företagsläkaren G.R. några gånger och sjukgymnast vid omkring fyra tillfällen. G.R. utförde dock ingen egentlig behandling av L.C. utan argumenterade endast för att denne inte borde arbeta kvar hos Posten. L.C. fick i och för sig möjlighet att nyttja det s.k. Må bra- rummet i Tomtebodaterminalen. Där fanns det dock inte någon medicinsk expert utan endast en lekman som ansåg att L.C. borde träna sina muskler. L.C. uppfattade en sådan träning som olämplig med hänsyn till de besvär han hade, och han gick därför inte till Må bra-rummet mer än ett par gånger. L.C. fortsatte i stället att på eget initiativ besöka sin distriktsläkare och sin sjukgymnast samt uppsökte akupunktör. Dessa behandlingar gav betydligt bättre resultat än de läkarkontakter m.m. som Posten hade ordnat.

I ett brev av den 9 december 1994 bjöd Posten in L.C. och andra intresserade till en av försäkringskassan ordnad kurs om tre dagar benämnd Första steget. L.C. uppfattade inte inbjudningen så att han var skyldig att delta i kursen. Inte heller vid hans samtal med rehabiliteringshandläggaren H.Ö. gav hon uttryck för att någon sådan skyldighet förelåg för hans del. Han talade med sin arbetsledare C.A. om kursen. C.A. sade att det var bättre att L.C. arbetade än att han deltog i kursen. L.C. valde att inte gå kursen. Detta ledde inte till att Posten tilldelade honom någon erinran. Över huvud taget framhöll inte Posten att det var viktigt att han var med i kursen. L.C. erhöll inte heller vid rehabiliteringsmötet i januari 1995 besked om att han riskerade uppsägning. I varje fall uppfattade han inte något sådant besked.

Genom ett såsom inbjudan rubricerat brev av fredagen den 12 april 1995 välkomnade Posten dem som skulle delta i en kurs kallad Aktiv sjukskrivning. Kursen skulle börja redan den 19 samma månad. L.C. mottog brevet tidigast måndagen den 15 april. L.C. tyckte att kursen var intressant men fann att han då inte hade möjlighet att delta i den. Han sände därför den 21 april ett brev till friskvårdskonsulenten och förklarade orsakerna till att han inte gick kursen vid detta tillfälle. Han angav i brevet att han dels var sjukskriven t.o.m. den 24 april, dels var ansvarig för "morgonrutinerna hemma". Han skrev också att starttiden för kursen var olämplig för honom. Han framhöll samtidigt att han gärna deltog i kursen med senarelagd starttid under förutsättning att han inte var sjukskriven. L.C. tog även telefonkontakt med H.Ö. och förklarade situationen. Med det av L.C. använda uttrycket "morgonrutinerna" åsyftade han följande. Han själv arbetade kvällstid medan hans hustru arbetade dagtid. Hustruns arbete innebar att hon ibland måste övernatta på annan ort. Eftersom hon nyss hade blivit anställd var det inte möjligt för henne att ändra sina arbetstider. Det var därför L.C. som måste ta hand om parets barn, som då var 5 respektive 9 år, och bl.a. följa dem till daghemmet och skolan. Från daghemmets och skolans sida hade man uppmanat föräldrarna att följa barnen dit. Det ansågs att det fanns risk för att vuxna i området förgrep sig på barn. - L.C. blev sedermera fortsatt sjukskriven efter den 24 april 1995. Han var sjukskriven t.o.m. maj månad, dvs. under hela den period när Aktiv sjukskrivning pågick. Mot bakgrund av det anförda hävdar samorganisationen att L.C. hade bärande skäl att inte vid detta tillfälle delta i kursen. I sammanhanget bör påpekas att det inte kan vitsordas att L.C. under våren 1995 fick del av vare sig Postens erinran den 19 april om skyldighet att infinna sig till kursen eller Postens brev den 24 samma månad rörande kursen.

Det är i och för sig riktigt att Posten och L.C. år 1995 kom överens om att arbetsgivaren skulle ta kontakt med Arbetslivstjänster i syfte dels att utreda möjligheterna till arbete utanför Posten, dels och framför allt att göra en funktionsbedömning. Han blev dock inte vid denna tid informerad om att hans anställning var i fara. Om Arbetslivstjänsters uppdrag kan följande nämnas. Det förekom tre sammanträden och ett telefonsamtal mellan L.C. och företrädare för Arbetslivstjänster. När L.C. och handläggaren hos Arbetslivstjänster träffades frågade handläggaren bl.a. varför L.C. hade flyttat till Sverige och varför han inte hade en svensk hustru. L.C. uppfattade frågorna som kränkande. Vid ett telefonsamtal begärde han bl.a. att Arbetslivstjänster skulle ställa frågorna skriftligen, en begäran som handläggaren hos Arbetslivstjänster inte beaktade. I stället avsade sig Arbetslivstjänster uppdraget. Dessförinnan hade det diskuterats om L.C. skulle genomgå en funktionsbedömning hos arbetsmarknadsinstitutet i Gröndal. L.C. var positivt inställd till en sådan bedömning, men någon sådan kom alltså inte till stånd. Inte heller ville Posten acceptera arbetstagarsidans sedermera framförda förslag om att ställa tolk till förfogande vid fortsatt kontakt med Arbetslivstjänster. Mycket talar för att det beror på språkliga missförstånd att Arbetslivstjänster inte ville fullfölja uppdraget.

Sedan Arbetslivstjänster hade avbrutit uppdraget meddelade Posten sin avsikt att säga upp L.C.. Både vid överläggningen den 23 oktober 1995 och vid tvisteförhandlingen den 24 november samma år framförde samorganisationen bl.a. att Posten borde avvakta med uppsägning tills man hade undersökt huruvida L.C. kunde arbeta inom det postsorteringssystem, Nya brevnätet, som skulle införas per den 1 april 1996. Posten tillmötesgick inte detta önskemål. Verkligheten har visat att L.C. trots sina ryggproblem kan arbeta hos Posten nu när Nya brevnätet har införts. Som tidigare angetts har han alltsedan mitten av oktober 1996 åter arbetat vid Tomtebodaterminalen. Hans arbetsuppgifter nu består huvudsakligen i sortering av små brev och i viss mån arbete vid en s.k. grovsorteringsmaskin. I arbetet i dag sysslar han också i viss utsträckning med postöppning och med att koda postnummer vid en bildskärm. De nuförtiden använda lådorna och vagnarna väger betydligt mindre än de som användes tidigare. Sammantaget har L.C. nu ett mer omväxlande och lättare arbete än förr. Trots sina ryggbesvär klarar han av de nuvarande sysslorna, något som ligger i linje med vad flera läkare har angett i sina utlåtanden om honom. Det bör för övrigt framhållas att läkarnas bedömningar gjordes mot bakgrund av L.C:s beskrivning av de arbetsuppgifter som han faktiskt utförde hos Posten.

Sammanfattningsvis kan konstateras att de rehabiliteringsåtgärder som Posten vidtog i L.C:s fall inte har varit tillräckliga. Det var L.C. själv som först tog kontakt med arbetsgivaren angående sina ryggbesvär. Om ledningen i Posten över huvud taget beslutade att L.C. inte skulle utföra några tunga lyft e.d., kontrollerade ledningen inte att detta beslut verkställdes i praktiken. L.C. hade i och för sig fullgoda skäl att inte delta i kursen Första steget och kursen Aktiv sjukskrivning. Möjligen beroende på språksvårigheter blev han inte tydligt informerad om Postens syn på hans skyldighet att delta i de aktuella rehabiliteringsåtgärderna. Inte heller informerades han om den plan som Posten eventuellt hade till stöd för åtgärderna i hans fall. I sammanhanget bör beaktas att arbetsgivarsidan uppgett att det gjordes en sökning i jobb-banken vid endast ett tillfälle. Dessutom förhåller det sig i praktiken på det viset att inte alla lediga arbeten anmäls till jobb-banken. Om arbetsgivaren verkligen hade varit intresserad av att omplacera L.C., kunde detta med största säkerhet ha lyckats t.ex. efter bistånd från samorganisationens sida.

Domskäl

L.C. blev år 1988 anställd som sorterare på deltid hos Posten. På grund av ryggbesvär kom han att vara sjukfrånvarande i förhållandevis stor omfattning. Den 27 oktober 1995 sade Posten upp honom av personliga skäl. Mellan parterna har uppkommit tvist huruvida uppsägningen var sakligt grundad. Parterna har olika uppfattningar huruvida Posten har uppfyllt sina skyldigheter dels att medverka i rehabilitering av L.C. och dels att söka omplacera denne till annat arbete. Samorganisationen anser att Posten inte har uppfyllt sina åligganden i dessa hänseenden medan arbetsgivarparterna är av motsatt uppfattning.

Parterna har åberopat muntlig bevisning. På samorganisationens begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med L.C. samt vittnesförhör med hans tidigare arbetskamrater M.A., K.B-A. och R.S. - den senare är även facklig företrädare för samorganisationen - och förhör upplysningsvis med den facklige förtroendemannen för samorganisationen L.M.. På arbetsgivarsidans begäran har vittnesförhör hållits med arbetsledarna C.A. och T.E., med handläggaren av disciplinärenden m.m. L-G.K., med rehabiliteringskonsulten E.O., med överkontrollören och rehabiliteringshandläggaren T.V. och med personalkonsulten H.Ö.. Även skriftlig bevisning har lagts fram inför arbetsdomstolen.

Utgångspunkter för den rättsliga bedömningen

I målet uppkommer frågan om L.C:s sjukdom över huvud taget utgjorde saklig grund för uppsägningen. Vid bedömningen av den frågan blir det av betydelse om Posten skall anses ha uppfyllt sina skyldigheter att söka rehabilitera L.C.. Vidare uppkommer frågan om Posten har fullgjort sin skyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen att söka bereda L.C. annat arbete hos sig.

Vad gäller möjligheterna för en arbetsgivare att säga upp en arbetstagare med hänvisning till arbetstagarens sjukdom e.d. uttalade departementschefen i förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag som sin principiella inställning, att sjukdom och därav följande nedsatt prestationsförmåga inte i och för sig utgjorde saklig grund för uppsägning. Enligt departementschefen kunde det dock förekomma fall där en av sjukdom betingad nedsättning av arbetsförmågan fick åberopas som saklig grund för uppsägning, nämligen då nedsättningen kunde bedömas som stadigvarande och dessutom så väsentlig att arbetstagaren inte längre kunde utföra arbete av någon betydelse. Normalt sett borde enligt departementschefens mening anställningen inte kunna bringas att upphöra förrän arbetstagaren hade fått rätt till sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen om allmän försäkring, och i varje fall borde uppsägning inte få komma i fråga så länge arbetstagaren uppbar sjukpenning från försäkringskassan (prop. 1973:129 s. 126). Dessa motivuttalanden är tillämpliga även i fråga om den nu gällande anställningsskyddslagen (jfr prop. 1981/82:71 s. 66). Av fast praxis i arbetsdomstolen framgår, i enlighet med dessa uttalanden, att det är endast i undantagsfall som en arbetsgivare har saklig grund för uppsägning med hänvisning till arbetstagarens sjukdom (se t.ex. domarna 1987 nr 164 och 1996 nr 115). Ett sådant undantag föreligger om arbetstagaren inte längre kan utföra något arbete av betydelse för arbetsgivaren.

Som framgår av arbetsdomstolens dom nr 1993 nr 42 skall uppsägningsfrågan bedömas med hänsyn tagen även till de bestämmelser i arbetsmiljölagen och i lagen om allmän försäkring enligt vilka arbetsgivaren har ett ansvar för rehabilitering av de anställda. I domen uttalade arbetsdomstolen bl.a. följande.

I arbetsgivarens ansvar inom den allmänna försäkringen ingår att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten, t.ex. arbetsträning, utbildning och omplacering (prop. 1990/91:141 s. 42). Häri ligger inte att arbetsgivarens skyldigheter att medverka till rehabiliteringsåtgärder är begränsade endast till sådana åtgärder som kan vidtas på den egna arbetsplatsen. Det kan krävas av arbetsgivaren att denne medverkar till att finna exempelvis relevant arbetsprövning, arbetsträning eller omskolning utanför den egna arbetsplatsen och att arbetsgivaren när det behövs medger arbetstagaren tjänstledighet för att genomföra sådan rehabilitering (jfr a. prop. s. 43). Förarbetena ger dock inte stöd för att arbetsgivaren kan åläggas ett längre gående ansvar för arbetstagarens rehabilitering än att vidta sådana åtgärder som syftar till att arbetstagaren skall kunna återgå i arbete hos arbetsgivaren. Men i denna del kan ansvaret inte anses vara begränsat till att avse endast rehabiliteringsåtgärder för en återgång till arbete inom ramen för anställningen. Även möjligheterna att efter rehabilitering omplacera arbetstagaren till andra arbetsuppgifter inom företaget måste givetvis övervägas. Också i detta hänseende måste frågan om vidden av arbetsgivarens skyldigheter avgöras efter en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet, där såväl arbetstagarens som arbetsgivarens förhållanden och förutsättningar vägs in (jfr prop. 1990/91:140 s. 52). Som också uttalats i motiven kommer det att i en del fall inte vara möjligt att finna lösningar som gör det möjligt att anställningen består. Det blir då en uppgift för samhället att medverka till att den enskilde kan finna ett annat och lämpligare arbete (prop. 1990/91:141 s. 43).

Det är emellertid inte bara arbetsgivarens ansvar för rehabilitering av de anställda som har betydelse för bedömningen av uppsägningsfrågan. Även arbetstagarens eget beteende, särskilt hans eller hennes medverkan i de rehabiliteringsinsatser som arbetsgivaren tillhandahåller, är av betydelse för bedömningen. Frågan om arbetstagarens egen medverkan i rehabiliteringen har berörts i arbetsdomstolens dom 1993 nr 96, där domstolen uttalade bl.a. följande.

Vad arbetsgivaren kan göra i de fall arbetstagaren inte vill delta i en rehabilitering hos arbetsgivaren får prövas utifrån andra utgångspunkter. Som nyss sagts har en arbetsgivare i princip inte rätt att skilja en arbetstagare från anställningen på grund av att denne är sjuk. I förarbetena till de nuvarande bestämmelserna om arbetsgivares rehabiliteringsansvar har uttalats att det knappast torde bli aktuellt att bedöma en uppsägning från arbetsgivaren som sakligt grundad under tid då det pågår åtgärder för att stärka den enskilde arbetstagaren och öka dennes förutsättningar att arbeta (prop. 1990/91:140 s. 52 f.). Som arbetsdomstolen uttalat i domen AD 1993 nr 42 kan dock arbetsgivarens ansvar inte sträcka sig längre än att medverka till sådana åtgärder som syftar till att arbetstagaren skall kunna komma tillbaka till denne. Detta innebär såvitt nu är av intresse, att om arbetstagaren utan giltigt skäl vägrar att delta i en rehabilitering av sådant slag, måste dennes handlande få den effekten att arbetsgivaren får anses ha fullgjort sitt rehabiliteringsansvar och därmed också att arbetstagaren inte längre kan göra anspråk på att få behålla sin anställning hos arbetsgivaren. Detta under förutsättning dock att frågan är om en arbetsprövning som kan antas bidra till att arbetstagaren skall kunna återgå i arbete och att detta arbete är av sådant slag att arbetstagaren skäligen bör godta omplacering till det.

Mot denna rättsliga bakgrund övergår arbetsdomstolen nu till att bedöma om Posten hade saklig grund för uppsägningen av L.C.. Vad som skall granskas är då i första hand de rehabiliteringsåtgärder som arbetsgivarsidan har åberopat i målet.

Rehabiliteringsåtgärderna avseende L.C.

Fr.o.m. år 1990 var som framgått L.C. på grund av sina ryggbesvär sjukfrånvarande i jämförelsevis stor omfattning. Frånvaron ledde till att Posten genom T.V. sommaren 1991 kontaktade honom. L.C. uppgav då att han själv hade sökt upp läkaren N.T., som i sin tur hade remitterat honom till ortopedisk vård vid Europakliniken. I ett intyg av den 6 juni 1991 som L.C. gav till T.V. skrev läkaren N.T. att L.C. efter sjukskrivningen borde omplaceras till lättare och helst sittande arbete. Genom T.V:s uppgifter inför arbetsdomstolen framgår att hon då tog kontakt med L.C:s arbetsledare med anledning av att L.C. i praktiken hade svårt att behålla de anpassade arbetsuppgifter som han redan tilldelats. Av utredningen i målet framgår att L.C. redan vid denna tid sysslade med främst att sortera små brev och C 5-brev, men tydligen även i viss mån med tyngre uppgifter såsom att lyfta postsäckar. T.V. har berättat att L.C. vid ett uppföljande möte i januari 1992 sade att de anpassade arbetsuppgifterna hade haft en gynnsam inverkan på ryggbesvären. L.C. framförde då inget om att han borde tilldelas andra arbetsuppgifter än dem han hade eller att arbetsgivaren borde vidta någon annan åtgärd med anledning av hans ryggbesvär.

L.C. tog i mars 1994 åter kontakt med T.V., och de hade ett möte i april. L.C. sade att hans ryggbesvär hade tilltagit och begärde bl.a. att Posten skulle låta verkställa en rehabiliteringsutredning. Han överlämnade två läkarintyg utfärdade den 16 februari 1994 av N.T. respektive den 4 mars 1994 av I.N..

Enligt arbetstagarsidan begärde L.C. att få utöka arbetet hos Posten till heltid. Arbetsgivarsidan har däremot uppgett att L.C. bad Posten och T.V. om hjälp med att finna en lönebidragsanställning som kulturarbetare på heltid. Mot bakgrund av att L.C. ansåg att arbetet hos Posten hade medfört en försämring av hans ryggbesvär kan det enligt arbetsdomstolen i och för sig sättas i fråga om han själv verkligen var intresserad av ett ökat arbetstidsmått hos Posten. T.V. har på särskild fråga förnekat att L.C. begärde utökad arbetstid. Hennes version vinner stöd av vad som finns antecknat i den rehabiliteringsutredning som hon slutförde den 27 april 1994.

Kontakterna mellan L.C. och T.V. under våren och sommaren 1994 ledde även till att han av Posten hänvisades till Previa och dess läkare G.R. samt till sjukgymnastikbehandling och till träning i det för rehabiliteringsändamål inrättade s.k. Må bra-rummet vid Tomtebodaterminalen. G.R. avgav den 26 juni ett utlåtande där han skrev bl.a. att Previas samlade bedömning var att L.C. fortsättningsvis skulle ha arbetsuppgifter som var rörliga och omväxlande, inte belastade ryggen och inte innehöll tunga lyft. Enligt utlåtandet skulle arbetet inte vara sådant att L.C. behövde sitta eller stå hela tiden, utan han borde ha möjlighet att växla här emellan. Av L.C:s egna uppgifter under förhöret inför arbetsdomstolen har framkommit att han begav sig till Må bra- rummet vid två tillfällen men sedan slutade att delta i träningen där, då han bedömde att den inte var bra för hans rygg utan ledde till att han kände sig sämre.

Posten beslutade under hösten 1994 att L.C. skulle delta i rehabiliteringsprogrammet Kompassen. Som ett led häri gjorde företagsläkaren G.R. på nytt en bedömning av L.C:s hälsotillstånd. I ett intyg den 23 november 1994 angav G.R. sammanfattningsvis att det från medicinsk synpunkt stod klart att postarbete var olämpligt för L.C.. Enligt H.Ö:s vittnesmål redovisade G.R. muntligen samma slutsats vid ett möte den 9 december 1994.

Genom en skriftlig inbjudan den 9 december 1994 fick L.C. möjlighet att delta i en inom ramen för Kompassen anordnad kurs, som kallades Första steget. L.C. gick inte kursen. Som skäl härför har han uppgett att rehabiliteringshandläggaren H.Ö. inte gjorde klart för honom att det var obligatoriskt att delta i kursen eller ens att det var viktigt att han var med i denna samt att kursen leddes av företagsläkaren G.R., vilken enligt L.C. ansåg att han borde sluta anställningen hos Posten. L.C. har vidare berättat att arbetsledaren C.A. vid ett samtal om kursen sade att det var bättre att han fortsatte att arbeta i stället för att gå kursen. C.A. har vid vittnesförhöret med honom uppgett att han inte var ansvarig för rehabiliteringsfrågor och att han därför inte hade någon anledning att till L.C. lämna något sådant besked som denne berättat om. På den senare punkten står alltså uppgift mot uppgift. Enligt domstolens mening saknar dock denna oklarhet betydelse. Det får nämligen genom H.Ö:s vittnesmål anses utrett att L.C. helt enkelt inte tyckte att det fanns skäl för honom att delta i kursen, och får det anses uteslutet att samtalet med C.A. hade betydelse för hans inställning i den frågan.

Vid ett rehabiliteringsmöte i början av år 1995 beslutades att Posten skulle vända sig till Arbetslivstjänster och beställa yrkesvägledning åt L.C.. Ett första möte mellan arbetsvägledaren M-L.S. hos Arbetslivstjänster och L.C. kom till stånd den 23 januari. Därvid kom M-L.S. och L.C. överens om att denne själv skulle ta kontakt med dels en folkhögskola, dels en tidning angående eventuell anställning där, dels arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Av H.Ö:s vittnesberättelse framgår att hon efter mötet blev uppringd av M-L.S., som sade att Arbetslivstjänster inte trodde sig kunna erbjuda L.C. mycken vägledning eftersom han var inriktad på att få en lönebidragsanställning. Av H.Ö:s vittnesmål finner arbetsdomstolen vidare utrett att hon i början av februari 1995 ringdes upp av en tjänsteman vid försäkringskassan som meddelade att kassans förtroendeläkare bedömde att arbete i postproduktionen var olämpligt för L.C.. H.Ö:s uppgifter ger enligt domstolen även vid handen att vid ett rehabiliteringsmöte senare i februari en företrädare för arbetsförmedlingen gjorde klart för L.C. att det inte var möjligt för honom att få någon lönebidragsanställning, eftersom han hade en anställning hos Posten.

Ett ytterligare möte med Arbetslivstjänster ägde rum den 16 mars. Vid detta tillfälle deltog L.C., M-L.S., H.Ö., en person från försäkringskassan och en facklig företrädare för samorganisationen. Då diskuterades bl.a. frågan om en kurs i svenska. Posten gav Arbetslivstjänster ett nytt uppdrag, att söka finna en för L.C. lämplig kurs i svenska.

Enligt vad H.Ö. har omvittnat bestämdes att nästa träff skulle äga rum den 27 mars. Den träffen kom dock inte till stånd; L.C. infann sig inte utan hans hustru ringde till Arbetslivstjänster och anmälde förhinder. Av H.Ö:s berättelse framgår vidare att hon på förslag av SEKO kontaktade Postens informationschef för att undersöka huruvida L.C. kunde omplaceras till arbete vid informationsavdelningen och att hon då fick beskedet att arbete som informatör var uteslutet för dennes del, eftersom det ställde höga krav på förmåga att i tal och skrift uttrycka sig på svenska språket.

L.C. blev sjukskriven fr.o.m. den 6 april 1995. Efter beslut av Posten inbjöds L.C. genom ett brev den 12 april till en kurs bestående av teori och praktik, "Aktiv sjukskrivning", som pågick den 19 april - den 2 juni. Kursen var förlagd till förmiddagstid, med något undantag. Brevet föranledde L.C. att någon gång mellan den 12 och 19 april ringa till H.Ö. och anmäla att han inte kunde delta i kursen, eftersom han var sjukskriven och ansvarig för barnpassningen hemma. H.Ö. har uppgett att hon vid samtalet förklarade för L.C. att de av honom angivna skälen inte utgjorde någon giltig orsak att utebli från kursen. Då L.C. hade uteblivit vid den första kursträffen den 19 april sände Posten samma dag ett brev med en erinran till honom om deltagande i kursen och om medverkan i rehabiliteringsåtgärder. I brevet anges att "Om Du inte inställer Dig betraktar vi fortsatta rehabiliteringsåtgärder som meningslösa". L.C. har uppgett att han inte då fick del av detta brev. Emellertid skrev han den 21 april ett brev till friskvårdskonsulenten hos Posten och upprepade varför han inte deltog i kursen. Med tanke på att han redan vid telefonsamtalet med H.Ö. hade angett skälen till att han inte gick kursen förefaller det i och för sig inte ha funnits någon anledning för honom att skriftligen upprepa dessa. Den mest närliggande förklaringen till hans brev är att han hade mottagit erinran och genom ett brev ville svara på den. I alla händelser ledde hans brev till att Posten skrev till honom den 24 april och på nytt angav att L.C. var skyldig att medverka i rehabiliteringen. H.Ö. har inför domstolen uppgett att brevet tillställdes L.C.. Han har för sin del förnekat att han fick del av brevet. Oavsett hur det förhåller sig med den saken anser domstolen det vara ställt utom allt tvivel att L.C. var klar över Postens inställning att han var skyldig att delta i kursen Aktiv sjukskrivning.

Samorganisationen har menat att L.C. hade giltiga skäl att utebli från kursen på grund av att han var sjukskriven och inom familjen hade ansvaret för att följa barnen till daghemmet och till skolan. Med hänsyn till att H.Ö. har berättat att varken företagsläkaren G.R. eller försäkringskassan ansåg att det förelåg några hinder mot att L.C. deltog är det uppenbart att sjukskrivningen i sig inte utgjorde något hållbart skäl att utebli från kursen, som var inriktad just på sjukskrivna personer. Vad L.C. själv har uppgett om de tider då han lämnade barnen till daghem respektive skolan föranleder slutsatsen att det inte kan ha förelegat något hinder mot att han åtminstone delvis medverkade vid de sammanlagt 19 kurstillfällena. Att han över huvud taget inte deltog i kursen berodde tydligtvis på att han ansåg att han inte skulle göra det eftersom han var sjukskriven.

Vid ett möte hos Arbetslivstjänster den 2 maj 1995 och ett rehabiliteringsmöte hos Posten senare samma månad diskuterades om L.C. skulle undergå en funktionsbedömning vid ett arbetsmarknadsinstitut. Vid det senare mötet var bl.a. företrädare för samorganisationen med, och man kom då överens om att en funktionsbedömning skulle göras. Till följd härav skrev H.Ö. den 1 juni till Arbetslivstjänster och gav företaget i uppdrag att ordna en sådan bedömning av L.C.. Efter ett telefonsamtal strax därefter från L.C. till Arbetslivstjänster avsade sig dock institutet uppdraget, varför funktionsbedömningen aldrig kom till stånd.

I målet har redovisats motstridiga uppgifter om vad som sades vid det nyssnämnda telefonsamtalet mellan L.C. och Arbetslivstjänster och vad som var den utlösande orsaken till att Arbetslivstjänster inte fullföljde uppdraget. Enligt arbetstagarsidan begärde L.C. vid samtalet att man från Arbetslivstjänsters sida skulle tillställa honom vissa frågor skriftligen. Det var enligt L.C. kränkande frågor som tidigare hade ställts muntligen till honom. Av det brev till Posten den 14 september 1995 varigenom Arbetslivstjänster avsade sig uppdraget framgår i alla händelser att institutets förhållande till L.C. hade blivit sådant att man ansåg det föreligga en risk för att institutet skulle dras in i en rättsprocess. De närmare omständigheterna kring detta har inte blivit klarlagda. Det kan inte uteslutas att det, som samorganisationen har menat, uppstod något missförstånd som kan hänföras till L.C:s svårigheter med svenska språket. Den förklaringen framstår dock inte som sannolik. Klart är i varje fall att det i målet inte har framkommit något som ger anledning till kritik av de ansvariga hos Arbetslivstjänster.

Har Posten fullgjort sina skyldigheter med avseende på rehabilitering?

Av den redogörelse som domstolen nu har lämnat framgår att Posten under flera år har vidtagit relativt omfattande åtgärder i syfte att rehabilitera L.C.. Det bestämdes redan år 1991 att hans arbetsuppgifter skulle bestå i att sortera små brev och C 5-brev, dvs. de fysiskt minst belastande arbetsuppgifter som fanns inom postsorteringsverksamheten. I praktiken kom han också att utföra väsentligen dessa uppgifter. Av utredningen framgår dock att han även kom att syssla med vissa tyngre arbetsuppgifter. Att så skedde förefaller ha berott på att man inom Posten saknade rutiner för att följa upp rehabiliteringshandläggarnas beslut om anpassat arbete. I förevarande fall tycks detta ha lett till att L.C. åtminstone under vissa perioder hade arbetsledare som inte var informerade om att han inte skulle utföra tyngre arbetsuppgifter. Posten kan enligt domstolens mening inte undgå kritik för detta.

Vad som har framkommit i målet om L.C:s faktiska arbetsuppgifter kastar enligt domstolens mening en viss skugga över den medicinska utredning som har åberopats i målet. I november 1994 avgav företagsläkaren G.R. ett utlåtande som innehöll att det från medicinsk synpunkt stod klart att postarbete var olämpligt för L.C.. Det kan inte uteslutas att denna slutsats kan ha haft sin grund i fortsatta ryggbesvär som åtminstone i viss mån kan ha förorsakats av att L.C:s arbete i praktiken inte var så anpassat till honom som det borde ha varit. Det kan mot den bakgrunden inte anses helt klarlagt i målet att hans ryggbesvär verkligen var så allvarliga att han inte alls kunde sysselsättas i postsorteringsverksamheten. Detta gäller inte minst eftersom det i målet har blivit upplyst att L.C. för närvarande arbetar inom denna verksamhet, enligt hans egna uppgifter utan större problem (arbetsdomstolen återkommer i det följande till detta).

Det kan alltså sägas vara i viss mån oklart hur allvarliga L.C:s ryggbesvär var sett i relation till den verksamhet som bedrevs inom postsorteringen. Hur det än förhåller sig med den saken står det emellertid klart att Postens - och tydligen även L.C:s - ansträngningar från senhösten 1994 inte längre gällde fortsatt arbete inom Posten utan i stället andra former av sysselsättning för honom, främst en lönebidragsanställning inom kulturområdet. Postens ansträngningar i denna riktning gick tydligtvis utöver de skyldigheter i rehabiliteringshänseende som åvilade Posten som arbetsgivare.

När det gäller de åtgärder som vidtogs av Posten under i huvudsak första halvåret 1995 finns det anledning att granska i vilken mån L.C. själv medverkade till sin rehabilitering. Vad som har framkommit om detta kan sammanfattas på följande sätt. I december 1994 inbjöd Posten L.C. att delta i försäkringskassans kurs Första steget. Kursen omfattade en presentationsträff och därutöver tre halvdagspass vid skilda tillfällen. L.C. valde att inte delta i kursen. I april 1995 inbjöds han att delta i kursen Aktiv sjukskrivning, som omfattade omkring arton kurstillfällen fram till början av juni. Som har redovisats i det föregående deltog L.C. inte alls i kursen trots att han hade klart för sig att Posten ansåg det vara hans skyldighet. I januari 1995 inledde Arbetslivstjänster arbetet på det uppdrag beträffande L.C. som Posten hade lämnat. Efter sammanträffanden mellan bl.a. handläggaren hos Arbetslivstjänster och L.C. den 23 januari uteblev han från det nästföljande inbokade sammanträffandet den 15 februari, utan godtagbart skäl. Efter sammanträffande den 16 mars uteblev han från nästa träff den 27 mars, även då utan godtagbart skäl. Det sista sammanträffandet ägde rum den 2 maj, varefter L.C. i juni kallades till en funktionsbedömning. Med anledning av kallelsen ringde han Arbetslivstjänster. Det samtal som då utspann sig ledde till att funktionsbedömningen inte kom att utföras samt senare till att Arbetslivstjänster genom brev till Posten avsade sig uppdraget.

Även om det nu berörda händelseförloppet inte till alla delar har kunnat utredas står det enligt arbetsdomstolens mening klart att L.C. inte på det sätt som ålåg honom medverkade i de insatser som Posten gjorde för hans räkning. Förklaringen till hans förhållningssätt förefaller ha varit att han räknade med att få sysselsättning på annat håll. Som redan nämnts var även Postens ansträngningar under den sista tiden före uppsägningen inriktade främst på detta. Det bör tilläggas att denna inriktning av ansträngningarna självfallet inte bör föranleda bedömningen att L.C. inte var skyldig att medverka i Postens insatser, trots att flera av insatserna måhända var utformade främst med tanke på en återanpassning till arbete inom Posten.

Slutsatsen av det anförda blir att Posten måste anses ha fullgjort sina skyldigheter avseende rehabilitering av L.C..

Har Posten fullgjort sin skyldighet att söka omplacera L.C.?

Samorganisationen har i målet gjort gällande att Posten vid tidpunkten för uppsägningen inte hade fullgjort sin skyldighet att söka bereda L.C. annat arbete inom Posten.

Enligt arbetsdomstolens mening kan det möjligen även vid bedömningen av vilka erbjudanden om annat arbete som Posten skäligen borde ha lämnat finnas anledning att beakta att L.C. inte uppfyllde sin skyldighet att själv medverka i de rehabiliteringsåtgärder som Posten vidtog. Till detta kommer att L.C. som domstolen tidigare har konstaterat i varje fall från senhösten 1994 synes ha varit inriktad på att söka arbete utanför Posten. Arbetsdomstolen anser emellertid av skäl som framgår i det följande att det inte finns anledning att gå närmare in på betydelsen för omplaceringsfrågan av dessa omständigheter.

Samorganisationen har pekat på att L.C. kunde ha omplacerats till administrativt arbete i Må bra-rummet, till arbete som instruktör i "gymet" eller till arbete vid den s.k. Slåbyrån. Samorganisationen har även gjort gällande att det rimligen måste ha funnits något annat ledigt arbete hos Posten till vilket L.C. kunde ha omplacerats.

Enligt arbetsdomstolens mening visar emellertid utredningen i målet dels att det inte fanns några möjligheter att omplacera L.C. till de av samorganisationen angivna arbetena och dels att Posten före uppsägningen gjorde en mera allmän utredning i frågan utan att denna ledde till positivt resultat.

Samorganisationen har ytterligare anfört att Posten borde ha gett L.C. möjlighet att pröva på att arbeta i det brevsorteringssystem, "Nya brevnätet", som infördes per den 1 april 1996. Arbetsgivarparterna har i denna del invänt att det vid uppsägningstidpunkten var oklart hur bemanningen inom Nya brevnätet skulle komma att se ut.

Utredningen i målet ger enligt domstolen i och för sig belägg för att det vid uppsägningstidpunkten i varje fall var mycket sannolikt att Posten skulle introducera Nya brevnätet, och fr.o.m. den 1 april 1996 började bolaget att införa systemet vid Tomtebodaterminalen. L-G.K. har uppgett att det under hösten 1995 inte var klart för Posten hur Nya brevnätet skulle bemannas. Han har vidare angett att det också i detta system förekommer tunga lyft, låt vara att ett skäl till införandet av det nya systemet är att arbetet skall bli mindre fysiskt betungande än tidigare. T.E. har omvittnat att han anser att arbetet i Nya brevnätet är tyngre än arbetet i det gamla systemet. L.C. själv däremot liksom R.S. har sagt att de anser att sorteringsarbetet numera är mindre tungt än innan Nya brevnätet infördes.

Även om man skulle utgå från arbetstagarsidans uppfattning att arbetet i Nya brevnätet är fysiskt mindre betungande än arbetet i det tidigare sorteringssystemet och att L.C. rent faktiskt kan arbeta i Nya brevnätet utan att drabbas av ryggbesvär måste emellertid beaktas att Posten vid tidpunkten för uppsägningen inte med någon större säkerhet kunde veta att det inom ramen för Nya brevnätet skulle finnas arbetsuppgifter som var lämpade för L.C. (jfr domen 1987 nr 42). På grund härav kan Posten inte anses ha varit skyldig att överväga om han kunde erbjudas arbete i den nya organisationen.

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att Posten inte har brustit i sitt åliggande att söka omplacera L.C..

Betydelsen av att L.C. har återgått i arbete

Samorganisationen har slutligen pekat på att L.C. sedan mitten av oktober 1996 - dvs. omkring ett år efter uppsägningen och ett halvt år efter uppsägningstidens utgång - inte längre är sjukskriven utan har återgått i tjänst och arbetar inom Nya brevnätet. Enligt arbetstagarsidan har han sedan återkomsten inte varit sjukskriven på grund av ryggbesvär.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att den omständigheten att L.C. under hösten 1996 har återgått i arbete inte bör tillmätas någon betydelse vid bedömningen av uppsägningsfrågan.

Att L.C. i dag utför arbete inom postsorteringen innebär visserligen att man i dag inte kan säga att han på grund av sina ryggbesvär inte kan utföra arbete av någon betydelse för Posten. Enligt arbetsdomstolens mening är emellertid principen den att bedömningen av en uppsägningsfråga måste göras med utgångspunkt i förhållandena vid uppsägningstidpunkten. Om man granskar dessa förhållanden och finner att arbetsgivaren har gjort en riktig bedömning och att det alltså har förelegat saklig grund för uppsägningen, kan senare inträffade händelser i princip inte föranleda att uppsägningsfrågan bedöms annorlunda. Det anförda betyder inte att förhållanden som ligger i tiden efter uppsägningen alltid skulle sakna betydelse. Det är tvärtom ganska vanligt att dessa förhållanden är av intresse för uppsägningsfrågan. Men det är då fråga om situationer där en senare inträffade händelse eller liknande är ägnad att belysa förhållandena vid uppsägningstidpunkten när dessa förhållanden i något avseende är oklara.

I det föreliggande fallet står det enligt arbetsdomstolens mening klart att Posten vid den tidpunkt då uppsägningen skedde, särskilt mot bakgrund av L.C:s bristande medverkan vid rehabiliteringen, hade saklig grund för åtgärden. Att L.C. i dag kan utföra arbete inom det nya postsorteringssystemet kan i enlighet med det anförda inte föranleda att uppsägningsfrågan bedöms på annat sätt.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att Postens uppsägning av L.C. var sakligt grundad. Det betyder att samorganisationens talan om ogiltigförklaring och om allmänt skadestånd skall avslås.

Domstolen anser inte att det finns tillräckliga skäl att kvitta rättegångskostnaderna enligt 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen. Samorganisationen bör därför som förlorande part ersätta Postens rättegångskostnader. Det av Posten yrkade beloppet får anses vara skäligt.