AD 2001 nr 9

Parter:

Sydfack Eslöv Lund; Sveriges Bageriförbund; Pågen Aktiebolag

Nr 9

Sydfack Eslöv Lund

mot

Sveriges Bageriförbund och Pågen Aktiebolag i Malmö.

Det föreligger inte något kollektivavtal mellan Pågen AB (bolaget) och Sydfack Eslöv Lund (Sydfack). Bolaget är dock bundet av kollektivavtal med Svenska Livsmedelsarbetareförbundet. Den 26 juni 1995 träffade Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbundet, senare sammanslaget med Sveriges Bageriförbund, och livsmedelsarbetareförbundet ett avtal om löner och allmänna villkor för perioden den 1 april 1995-31 december 1997. De nya lönerna enligt avtalet började gälla från och med den 1 juli 1995. På lokal nivå slöt bolaget och livsmedelsarbetareförbundets avdelning 5 den 3 juli 1995 ett kollektivavtal, gällande från och med den 1 juli 1995. I detta avtal finns bl.a. följande bestämmelse.

§ 8

Utbyte av närvaropremien mot fast ersättning med kr 3,26 per tim göres fr o m den 13/8 1995.

Ersättningen kommer att utbetalas som ett personligt tillägg och skall endast utgå till personal i lönegrupp I och II (gäller endast fackligt ansluten personal inom Livs Avd. 5).

Personal som endast arbetar Söndagar samt Feriepersonal ingår ej i överenskommelsen.

Det lokala avtalet, vars bestämmelse om lönetillägg ersatte en tidigare bestämmelse om närvaropremie, gäller alltjämt. L.H. och J.K. är anställda hos bolaget och var tidigare, bl.a. under år 1995, medlemmar i livsmedelsarbetareförbundet. De erhöll då lönetillägget om 3,26 kr per timme. Sedermera lämnade de livsmedelsarbetareförbundet och gick över till Sydfack. L.H. blev medlem i Sydfack den 1 juli 1998 och J.K. den 1 oktober 1998. I samband med att de bytte organisation slutade bolaget att betala ut lönetillägget till dem.

Tvist har uppstått mellan parterna i frågan om L.H. och J.K. är berättigade till lönetillägget även efter det att de gått ur livsmedelsarbetareförbundet och om bolaget brutit mot föreningsrätten genom att inte längre betala lönetillägget till dem. Parterna har fört tvisteförhandlingar utan att komma överens.

Sydfack har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att betala

1. till L.H. 11 220 kr i tilläggslön för arbete i 3 442 timmar utfört under tiden augusti 1998-april 2000, och allmänt skadestånd med 60 000 kr,

2. till J.K. 8 365 kr i tilläggslön för arbete i 2 566 timmar under tiden juli 1998-oktober 1999, och allmänt skadestånd med 60 000 kr, samt

3. till Sydfack allmänt skadestånd med 40 000 kr.

På beloppen avseende allmänt skadestånd har Sydfack yrkat ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 18 maj 2000).

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet men vitsordat beloppen och beräkningarna avseende lönetilläggen samt ränteyrkandena som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Sydfack har för den händelse dess talan ogillas yrkat att Arbetsdomstolen med tillämpning av 5 kap. 2 § första stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister förordnar att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Sydfack

L.H. och J.K. sysselsätts i sina anställningar hos bolaget i arbete som omfattas av de i målet aktuella kollektivavtalen. De var medlemmar i livsmedelsarbetareförbundets avdelning 5 när det lokala kollektivavtalet om det personliga lönetillägget slöts. Detta avtal är alltjämt gällande.

Det lokala kollektivavtalet blev enligt bestämmelserna i 26 § medbestämmandelagen bindande för såväl bolaget som L.H. och J.K. Denna bundenhet gäller enligt paragrafens andra stycke även sedan L.H. och J.K. sedermera utträtt ur livsmedelsarbetareförbundet och gått med i Sydfack.

Arbetsgivarparterna synes mena att det lokala avtalet skulle vara tillämpligt endast på personal som vid varje tid är medlemmar i livsmedelsarbetareförbundet. Det går emellertid inte att lägga in en sådan tolkning i avtalet. Hade avtalsparterna haft den avsikten skulle detta naturligtvis ha framgått av avtalet. Det kan därvid noteras att skrivningen om att avtalet gäller endast fackligt ansluten personal inom livsmedelsarbetareförbundet står inom parentes. Detta kan inte tolkas på annat sätt än att det tar sikte på medlemskap vid tidpunkten för avtalets ingående. Skrivsättet tyder således på att parterna inte heller har haft för avsikt att ge bestämmelsen i detta hänseende en från 26 § medbestämmandelagen avvikande innebörd. Till detta skall framhållas att lagreglerna i 26 § medbestämmandelagen är tvingande. Det går alltså inte att genom avtal upphäva eller inskränka de rättigheter eller skyldigheter som följer av dessa regler.

En följd av arbetsgivarparternas resonemang, enligt vilket bolaget inte är skyldigt att utge lönetillägget, skulle vara att anställda som byter organisationstillhörighet enligt 26 § medbestämmandelagen blir bundna av ett kollektivavtal men inte av ett annat slutet av samma parter inom samma kollektivavtalsområde. En sådan inkonsekvens strider såväl mot 26 § medbestämmandelagen som mot det allmänna rättsmedvetandet. Det måste framstå som obegripligt för de arbetstagare som bytt organisationstillhörighet att de samtidigt som de inte skulle få åtnjuta förmånerna av det ena kollektivavtalet fortfarande skulle vara bundna av fredsplikt enligt ett annat kollektivavtal utan möjlighet att ytterst genom fackliga stridsåtgärder från sin nya organisation komma i åtnjutande av de förmåner de tidigare haft.

Mot bakgrund av det anförda är bolaget skyldigt att utge lönetillägget enligt det lokala kollektivavtalet till L.H. och J.K. även sedan de lämnat livsmedelsarbetareförbundet och gått över till Sydfack.

Det görs vidare gällande att lönetillägget, som måste betraktas som ett generellt tillägg, till följd av den s.k. dubbla konstruktionen har kommit att flyta in i L.H:s och J.K:s enskilda anställningsavtal. De är därmed berättigade till lönetillägget även enligt de enskilda anställningsavtalen.

Sydfack menar vidare att bolaget har brutit mot de båda medlemmarnas föreningsrätt genom att inte betala ut tillägget till dem med motiveringen att de numera tillhör Sydfack i stället för livsmedelsarbetareförbundet. Bolaget är därmed skyldigt att utge allmänt skadestånd till de båda medlemmarna för brott mot 8 § medbestämmandelagen. Bolaget är även skyldigt att utge allmänt skadestånd till Sydfack, som inte skall behöva tåla att dess medlemmars föreningsrätt kränks.

Om Arbetsdomstolen skulle finna att lönetilläggen inte skall utgå enligt avtalet görs gällande att detta skall jämkas och lönetilläggen utgå med stöd av 36 § avtalslagen. Eftersom de båda medlemmarna är bundna av det centrala kollektivavtalet och därmed förhindrade att vidta stridsåtgärder vore det oskäligt att inte utge lönetillägget till dem.

Arbetsgivarparterna

Med anledning av det avtal om löner och allmänna villkor, som Bageri- och Konditoriarbetsgivareförbundet samt livsmedelsarbetareförbundet träffade den 26 juni 1995, genomfördes lokala förhandlingar mellan bolaget och den lokala fackklubben den 3 juli 1995. I den överenskommelse som parterna träffade samma dag, och som gällde från och med den 1 juli 1995, ingick ett speciellt tillägg om 3,26 kr per timme som skulle utgå till personal i lönegrupp I och II. Det noterades särskilt att överenskommelsen i denna del skulle gälla endast "fackligt ansluten personal inom Livs Avd. 5". Bakgrunden till överenskommelsen om lönetillägget var att man från bolagets sida ville få bort ett system med närvaropremier som inte fungerade längre sedan nya sjukskrivningsregler tillkommit. Som en kompromiss för att få till stånd en avveckling av närvaropremien träffades därför med fackklubben överenskommelsen om lönetillägget som i pengar ungefär motsvarade närvaropremien. Tanken var att tillägget så småningom skulle fasas ut genom att detta inte skulle utges till nyanställda, nya medlemmar i livsmedelsarbetareförbundet eller sådana anställda som av en eller annan anledning lämnade förbundet.

L.H. och J.K. erhöll under sin tid som medlemmar i livsmedelsarbetareförbundet det speciella tillägg som fackklubben förhandlat fram för sina medlemmar. Efter det att L.H. och J.K. lämnat förbundet och blivit medlemmar i Sydfack har bolaget, helt i enlighet med den med livsmedelsarbetareförbundet träffade lokala överenskommelsen, upphört med att betala det speciella tillägget till dem.

Det är rättsligt möjligt att, som skett i detta fall, träffa kollektivavtal som avser endast medlemmar i den avtalsslutande fackliga organisationen och att därmed utesluta utanförstående arbetstagare, i detta fall medlemmarna i Sydfack, från möjligheten att göra anspråk på förmåner enligt avtalet. Mot bakgrund av den klara skrivningen i avtalet kan det rent av sägas att bolaget utfäst sig gentemot livsmedelarbetareförbundet att inte tillämpa avtalet på andra än dess medlemmar.

L.H. och J.K. kan inte heller hävda fortsatt rätt till lönetillägget med hänvisning till sina anställningsavtal. Bestämmelsen om lönetillägg är en sådan exklusiv avtalsbestämmelse av icke normerande karaktär som inte kan göras gällande av utanförstående arbetstagare.

De berörda arbetstagarna har inte heller rätt till förmånerna till följd av reglerna i 26 § andra stycket medbestämmandelagen. Utträde ur en organisation innebär visserligen, såsom Sydfack också anfört, inte i sig att bundenhet av avtalet upphör. Den bundenhet som därmed åsyftas gäller dock endast avtalets sakliga tillämpningsområde, dvs. i detta fall för medlemmar i livsmedelsarbetareförbundet. Reglerna i 26 § kan inte få till följd att detta tillämpningsområde utvidgas jämfört med vad avtalsparterna åsyftat.

Det föreligger inte heller någon grund för jämkning av kollektivavtalet med stöd av reglerna i 36 § avtalslagen.

Enligt praxis står det fackliga organisationer fritt att utan begränsning av föreningsrättsliga regler konkurrera sinsemellan. Det utgör därför inte en föreningsrättskränkning att bolaget enligt sitt kollektivavtal med livsmedelsarbetareförbundet betalat ut högre ersättning till medlemmar i detta förbund. Följaktligen är det inte heller fråga om en föreningsrättskränkning om arbetsgivaren tillämpar avtalet enligt dess intentioner i den situationen att en arbetstagare lämnar den avtalsslutande organisationen.

DOMSKÄL

Tvisten

De båda arbetstagarna hos bolaget, L.H. och J.K., fick så länge de var medlemmar i livsmedelsarbetareförbundet ett lönetillägg med 3,26 kr per timme i enlighet med ett lokalt kollektivavtal som bolaget hade ingått med livsmedelsarbetareförbundets avdelning 5. I samband med att de båda arbetstagarna lämnade förbundet och i stället gick med i Sydfack slutade bolaget att betala ut lönetillägget till dem. Tvisten i målet gäller om arbetstagarna har rätt till tillägget trots att de bytt organisationstillhörighet och om bolaget brutit mot föreningsrätten genom att inte längre betala tillägget till dem.

Sydfack har till stöd för sin talan åberopat i huvudsak följande. Avtalet kan inte tilläggas den innebörden att lönetillägget skall utgå endast till den som vid varje tid är medlem i livsmedelsarbetareförbundet. Oavsett hur det förhåller sig därmed är bolaget enligt reglerna i 26 § medbestämmandelagen - som är tvingade lag och således inte möjliga att avtala bort - fortfarandet bundet av avtalet i förhållande till L.H. och J.K. trots att de har bytt facklig organisation och därför alltjämt skyldigt att utge lönetillägget till dem. Till detta kommer att bestämmelsen om lönetillägget till följd av den s.k. dubbla konstruktionen flutit in i de enskilda anställningsavtalen. Bolaget har brutit mot de båda arbetstagarnas föreningsrätt genom att upphöra att betala ut tillägget i anledning av deras organisationsbyte. Om Arbetsdomstolen inte skulle finna att bolaget är skyldigt att betala ut lönetillägget på någon av de nu åberopade grunderna görs gällande att avtalet skall jämkas och lönetilläggen utgå med stöd av 36 § avtalslagen.

Arbetsgivarparterna har på sin sida anfört sammanfattningsvis följande. Avtalet har den innebörden att lönetillägg skall utgå endast till medlemmar i livsmedelsarbetareförbundet. Den omständigheten att det omtvistade avtalet till följd av reglerna i 26 § medbestämmandelagen i och för sig alltjämt är bindande för L.H. och J.K. ger dem därför inte rätt till tillägget, eftersom en förutsättning för att få detta inte längre föreligger sedan de bytt organisationstillhörighet. De kan inte heller grunda någon rätt till lönetillägget på sina enskilda anställningsavtal eftersom bestämmelsen härom är en exklusiv avtalsbestämmelse av icke normerande karaktär. Föreningsrätten hindrar inte de fackliga organisationerna från att konkurrera med varandra. Det utgör således inte en föreningsrättskränkning att bolaget enligt sitt kollektivavtal med livsmedelsarbetareförbundet betalat ut högre ersättning till medlemmar i detta förbund. Grund för jämkning av avtalet enligt 36 § avtalslagen föreligger inte.

Utredningen

Arbetsgivarparterna har som skriftlig bevisning åberopat det lokala kollektivavtalet av den 3 juli 1995 mellan bolaget och livsmedelsarbetareförbundets avdelning 5. Den omtvistade bestämmelsens lydelse har redovisats i inledningen till domen.

Sydfack har som muntlig bevisning åberopat förhör med L.H. Arbetsgivarparterna har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med R.K., tidigare personalansvarig hos bolaget, och R.H., klubbordförande för livsmedelsarbetareförbundets fackklubb vid bolaget.

Några utgångspunkter för bedömningen

Arbetsdomstolen har tidigare slagit fast att föreningsrätten inte hindrar de fackliga organisationerna från att konkurrera med varandra och att det därmed inte i och för sig utgör en föreningsrättskränkning om en avtalsbunden arbetsgivare utger högre lön till medlemmar i den avtalsslutande organisationen än han är beredd att göra till medlemmar i en annan organisation (se t.ex. AD 1977 nr 222). Som Arbetsdomstolen uttalade i den nämnda domen kan ett sådant förfarande inte utan vidare sägas innebära, att arbetsgivaren vidtar en åtgärd till skada för medlemmarna i den icke avtalsslutande organisationen (jfr 8 § första stycket medbestämmandelagen). Förfarandet kan anses utgöra en åtgärd till skada för dessa medlemmar först om medlemmarna har ett anspråk på likabehandling i lönehänseende, som inte grundas på föreningsrättens regler. En sådan situation föreligger exempelvis om arbetsgivaren i de enskilda anställningsavtalen har åtagit sig att utge samma lön till alla i en grupp arbetstagare men sedan gör skillnad i lönehänseende mellan dessa arbetstagare beroende på vilken facklig organisation de tillhör.

Arbetsdomstolen övergår mot denna bakgrund till att pröva de närmare omständigheterna i målet.

Vad innebär avtalsbestämmelsen om lönetillägg?

Mellan parterna är till en början tvistigt vilken innebörd § 8 i det lokala kollektivavtalet har.

Genom vad R.K., som deltog i den lokala avtalsförhandlingen för bolaget, och R.H., som vid förhandlingen representerade fackklubben, har uppgett är det utrett att bolagets och avdelningens gemensamma avsikt med bestämmelsen var att lönetillägget skulle utgå endast till dem som vid avtalstillfället var anställda hos bolaget och då medlemmar i livsmedelsarbetareförbundet samt att lönetillägget skulle upphöra att utgå till anställda som lämnade förbundet. Arbetsdomstolen har därför att i de fortsatta ställningstagandena utgå från att avtalsbestämmelsen har denna innebörd som för övrigt inte står i strid med avtalstexten.

Är L.H. och J.K. berättigade till lönetillägget till följd av bestämmelsen i 26 § andra stycket medbestämmandelagen?

Av 26 § första stycket medbestämmandelagen framgår att ett kollektivavtal binder inom sitt tillämpningsområde inte bara de avtalsslutande organisationerna utan även deras medlemmar. Enligt andra stycket i paragrafen upphör inte denna bundenhet enbart därför att medlemmen träder ut ur organisationen. Såväl bolaget som L.H. och J.K. är därför i och för sig bundna av det lokala kollektivavtalet för den tid som är aktuell i målet, trots att L.H. och J.K. har utträtt ur livsmedelsarbetareförbundet. Detta synes också vara ostridigt i målet. Enbart det förhållandet att det lokala kollektivavtalet alltjämt är bindande medför emellertid inte utan vidare att L.H. och J.K. är berättigade till varje förmån enligt avtalet. Arbetsdomstolen har ovan funnit att den omtvistade avtalsbestämmelsen har den innebörden att lönetillägget är avsett att utgå bara till medlemmar i livsmedelsarbetareförbundet. Detta medför att L.H. och J.K. inte kan grunda någon rätt till lönetillägget direkt på det lokala kollektivavtalet sedan de lämnat livsmedelsarbetareförbundet, även om deras bundenhet till avtalet i och för sig består.

Sydfack har i den här delen också starkt framhållit att 26 § medbestämmandelagen är tvingande och synes därvid mena att den omtvistade avtalsbestämmelsen - med den innebörd som angetts ovan - medför ett avsteg från lagens tvingande regler om när avtalsbundenhet föreligger. Att, som i detta fall, i avtalet föreskriva att rätt till en viss förmån förutsätter medlemskap i den avtalsslutande organisationen kan dock enligt Arbetsdomstolens mening inte anses stå i strid med den tvingande regleringen i den aktuella paragrafen.

Är L.H. och J.K. berättigade till lönetillägget enligt sina anställningsavtal?

Sydfack har vidare gjort gällande att bestämmelsen i kollektivavtalet om lönetillägg har flutit in i L.H:s och J.K:s enskilda anställningsavtal och att de på den grunden är berättigade till lönetillägg även sedan de har utträtt ur livsmedelsarbetareförbundet. Sydfacks ståndpunkt härvidlag synes bygga på den sedan länge antagna principen att gällande kollektivavtal är normerande även för anställningsavtalen för arbetstagare som står utanför den avtalsslutande organisationen men som sysselsätts i arbete som omfattas av kollektivavtalet (se t.ex. AD 1984 nr 79). Arbetsgivarparterna har invänt att den avtalsbestämmelse som det här är fråga om är av den karaktären att den inte har en sådan utfyllande verkan som den nyssnämnda principen ger uttryck för. Arbetsdomstolen har i tidigare avgöranden uttalat sig om vad som sakligt sett närmare får antas ligga i denna princip och har därvid sammanfattningsvis intagit den ståndpunkten att kollektivavtalets utfyllande verkan begränsas till de normer som kan härledas ur kollektivavtalet som tillämpliga för hela den grupp arbetstagare som den utanförstående tillhör (se t.ex. ovan nämnda dom och AD 1991 nr 100 med där gjorda hänvisningar). Det aktuella lönetillägget är emellertid, som domstolen redan funnit, avsett att utgå som ett personligt tillägg enbart till de arbetstagare som var medlemmar i livsmedelsarbetareförbundet när det lokala avtalet träffades och så länge som de kvarstod som medlemmar. Av utredningen framgår vidare att tillägget inte heller är avsett att utgå till nyanställda eller nytillkomna medlemmar i förbundet och att det genom sin konstruktion är tänkt att så småningom fasas ut. Det är alltså frågan om en s.k. exklusiv avtalsbestämmelse. Enligt Arbetsdomstolens mening kan lönetillägget mot den här bakgrunden inte anses vara av en sådan generell karaktär som gör att de båda arbetstagarna, till följd av principen om kollektivavtalets utfyllande verkan, skulle kunna göra anspråk på tillägget enligt sina enskilda anställningsavtal. Det förhållandet att L.H. och J.K. när det lokala kollektivavtalet slöts var medlemmar i livsmedelsarbetareförbundet kan inte heller i sig medföra att rätten till tillägget kommit att inflyta i deras anställningsavtal på ett sådant sätt att de är berättigade till tillägget oberoende av att de inte längre uppfyller en av de avtalsmässiga förutsättningarna för tillägget, nämligen organisationstillhörigheten.

Föreligger grund för jämkning av avtalet med stöd av 36 § avtalslagen ?

Sydfack har vidare gjort gällande att det lokala avtalet skall jämkas enligt 36 § avtalslagen eftersom det vore oskäligt om L.H. och J.K. såsom alltjämt kollektivavtalsbundna i förhållande till sin arbetsgivare och därmed förhindrade att vidta stridsåtgärder, ändå inte skulle var berättigade till det lönetillägg som de tidigare åtnjutit. Arbetsdomstolen kan emellertid inte finna att avtalet mot bakgrund härav skulle vara oskäligt i den mening som avses i 36 § avtalslagen. Det har inte heller i övrigt framkommit några omständigheter till stöd för att betrakta avtalet som oskäligt. Det saknas därför förutsättningar för att jämka avtalet med stöd av 36 § avtalslagen.

Sammanfattning

Av det hittills anförda framgår att det inte har framkommit någon grund för att L.H. och J.K. skall vara berättigade till det omtvistade lönetillägget. Det har således inte, bortsett från hänvisningen till föreningsrätten, visats på någon grund som ger dem rätt till lönemässig likabehandling med livsmedelsarbetareförbundets medlemmar. Bolaget har därför, i enlighet med den inledningsvis redovisade principen, inte heller gjort sig skyldigt till någon kränkning av L.H:s och J.K:s föreningsrätt genom att i samband med deras organisationsbyte upphöra med att till dem utge det omtvistade lönetillägget. Det nu anförda leder till slutsatsen att bolaget inte är skyldigt att till L.H. och J.K. utge vare sig det yrkade lönetillägget eller skadestånd för kränkning av föreningsrätten. Därmed är bolaget inte heller skadeståndsskyldigt mot Sydfack. Sydfacks talan i målet skall alltså ogillas.

Rättegångskostnader

Med hänsyn till utgången i målet och då skäl saknas för att med stöd av 5 kap. 2 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister kvitta parternas rättegångskostnader, skall Sydfack ersätta arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader i Arbetsdomstolen. Dessa har yrkat ersättning med sammanlagt 71 408 kr, varav 60 000 kr för ombudsarvode, inklusive 12 000 kr i mervärdesskatt. Arbetsgivarparterna har uppgett att de fordrade beloppen belöper med hälften vardera på dem och att bolaget är mervärdesskattepliktigt. Eftersom den del av den yrkade ombudsersättningen som avser mervärdesskatt, och som belöper på bolaget, inte utgör någon slutlig kostnad för detta skall avdrag motsvarande denna skatt, 6 000 kr, göras på de kostnader som Sydfack skall förpliktas ersätta. Mot de yrkade beloppen i sig har inte framställts någon erinran.

DOMSLUT

1. Käromålet ogillas.

2. Sydfack Eslöv Lund skall ersätta Sveriges Bageriförbund för dess rättegångskostnader med trettiofemtusensjuhundrafyra (35 704) kr, varav 30 000 kr avseende ombudsarvode, samt Pågen AB för dess rättegångskostnader med tjugoniotusensjuhundrafyra (29 704) kr, varav 24 000 kr avseende ombudsarvode, allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 7 februari 2001 till dess betalning sker.

Dom 2001-02-07, målnummer A-75-2000

Ledamöter: Carina Gunnarsson, Örjan Härneskog (f.d. hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Karin Isacsson, Bengt Huldt, Ulf Perbeck, Maud Jansson och Anna-Greta Johansson. Enhälligt.

Sekreterare: Klas Lohmander