lagen.nu

AD 2002 nr 121

En rektor har på förfrågan gjort negativa uttalanden om en lärare vid ett samtal med rektorn på en annan skola, där läraren sökt anställning. Uttalandena har inte ansetts utgöra förtal. Inte heller har uttalandena ansetts utgöra fel eller försummelse av rektorn. En skadeståndstalan mot kommunen grundad på 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen har därför avslagits.

Parter:

C.E.; Stockholms stad, Stadsledningskontoret

Nr 121

C.E. i Stockholm

mot

Stockholms stad, Stadsledningskontoret.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts dom den 23 oktober 2001 i mål T 9005-00

Tingsrättens dom, se bilaga

C.E. har yrkat att Arbetsdomstolen skall bifalla hans talan, befria honom från skyldigheten att ersätta Stockholms stads (hädanefter staden) rättegångskostnader samt förplikta staden att ersätta hans rättegångskostnader i tingsrätten.

Staden har bestritt ändringsyrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har förnyade förhör hållits med C.E., L.B., L.S., K.A. och A.B. samt spelats upp bandupptagningar av förhören vid tingsrätten med U.L., J.H., B.A., P.P. och G.E-R. Parterna har vidare åberopat viss skriftlig bevisning.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak detsamma som antecknats i tingsrättens dom. C.E. har dock i Arbetsdomstolen justerat grunden för talan så att han åberopar vad som anges i tingsrättens dom med det tillägget att L.S. vid telefonsamtalet med L.B. yttrade inte bara att "du bör passa dig för honom" utan även att "han är kladdig", vilket L.B. uppfattade så att C.E. var fysiskt närgången mot eleverna. C.E. har vidare till förtydligande av sin rättsliga argumentation tillagt att staden enligt hans mening enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen är ansvarig för den skada han åsamkats antingen därför att det var fråga om förtal eller därför att det inträffade utgjorde fel eller försummelse av annat slag i kommunens verksamhet.

Domskäl

Grunden för C.E:s talan är i första hand att L.S. vid telefonsamtalet med L.B. gjorde sig skyldig till brottsligt förtal samt att skadeståndsskyldighet för staden såsom arbetsgivare därmed har inträtt enligt 1 kap. 3 § och 3 kap. 1 § skadeståndslagen (här och i det följande avses skadeståndslagen i dess lydelse före den 1 januari 2002). I andra hand har C.E. gjort gällande att skadeståndskyldighet för staden har inträtt enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen därför att L.S. vid telefonsamtalet gjorde sig skyldig till fel och försummelse i tjänsten, alternativt enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen därför att det har varit fråga om fel eller försummelse vid myndighetsutövning.

Arbetsdomstolen har mot denna bakgrund i första hand att bedöma om L.S. vid telefonsamtalet med L.B. gjorde sig skyldig till en brottslig gärning, nämligen förtal enligt 5 kap. 1 § brottsbalken. Det bör framhållas att domstolens bedömning därvid skall göras med ledning av de principer som på straffrättens område gäller i fråga om bevisning och uppsåt.

Vad som är straffbart förtal

Enligt 5 kap. 1 § första stycket brottsbalken gäller följande. Den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, döms för förtal till böter. Enligt paragrafens andra stycke gäller dock ett undantag av följande innebörd: Om den som lämnat uppgiften var skyldig att uttala sig eller om det eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken, och om han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar. För straffansvar krävs uppsåt med avseende på de s.k. objektiva rekvisit som anges i första stycket.

Arbetsdomstolen har mot denna bakgrund och med hänsyn till utformningen av C.E:s talan att ta ställning till om L.S. vid telefonsamtalet med L.B. har lämnat uppgift som är ägnad att utsätta C.E. för andras missaktning. Om så är fallet, har Arbetsdomstolen att pröva om det var försvarligt att L.S. lämnade uppgifterna och om han hade skälig grund för dem.

Vad som sades vid telefonsamtalet mellan L.S. och L.B.

Utredningen om vad som sades vid telefonsamtalet mellan L.S. och L.B. består av de uppgifter som de har lämnat vid förnyade vittnesförhör inför Arbetsdomstolen. Det kan inskjutas att L.B. vid den aktuella tiden enligt vad parterna är ense om var rektor för Högalidskolan och alltså inte, som har angetts i den överklagade domen, vid Åsö grundskola.

L.B. har berättat följande. Anledningen till att han ringde till L.S. var att skolsköterskan på Högalidskolan hade hört något ofördelaktigt om C.E. och av den anledningen uppmanade L.B. att "kolla upp" honom. L.S. sade vid telefonsamtalet att L.B. skulle passa sig för C.E. och att man på Katarina Norra skola hade haft dåliga erfarenheter av honom. L.S. sade också att C.E. var "närgången och kladdig" och hade betett sig underligt. L.B. uppfattade L.S. så att han med uttrycket "kladdig" avsåg att C.E. var fysiskt närgången.

L.S. har uppgett följande. L.B. ringde till honom för att få referenser om C.E. L.S. uppgav därvid att han tyckte att C.E. var olämplig att arbeta med barn. Detta omdöme baserade sig på de uppgifter och erfarenheter som han i sin egenskap av rektor hade fått höra bl.a. av personalen vid Katarina Norra skola. Han vet inte om han sade att C.E. var "kladdig", men eftersom han hade uppfattningen att C.E. hade ett alltför gränslöst och privat förhållande till eleverna kan han ha använt detta ord. Han avsåg med detta att C.E. var "mentalt kladdig". Däremot avsåg han inte att C.E. var fysiskt närgången mot eleverna. Han är helt säker på detta eftersom han inte skulle ha haft något stöd för ett sådant påstående. L.S. uppfattade saken så att L.B. förstod vad han menade med sina uttalanden. Telefonsamtalet tog bara 2-3 minuter.

Arbetsdomstolen finner genom vittnesförhören utrett att L.S. till L.B. uttryckte sig i enlighet med vad C.E. har gjort gällande som grund för sin talan. Det står alltså klart att L.S. sade att L.B. skulle "passa sig för C.E." eftersom denne var "kladdig" och "olämplig för arbete med barn". Dessa uttalanden innebär inte i klartext att C.E. skulle ha varit fysiskt närgången mot någon elev. Vad L.S. sade var dock tvetydigt, och det är därför förståeligt att L.B. uppfattade hans uttalanden på det angivna sättet. Arbetsdomstolen anser emellertid att man bör sätta tilltro till L.S:s uppgift om att han inte avsåg att uttrycka att C.E. hade varit fysiskt närgången mot någon elev. L.S. hade som han själv har framhållit inte något belägg för ett sådant påstående, och även om han uttryckte sig på ett sätt som kunde missuppfattas framstår vad han uppgett om avsikten med uttalandena enligt domstolens mening som övertygande.

Vid bedömningen av frågan om L.S. har gjort sig skyldig till förtal är det de uppgifter om C.E. som har omfattats av L.S:s uppsåt som skall ligga till grund för den straffrättsliga bedömningen. Det avgörande är alltså inte hur L.B. uppfattade uttalandena, utan vad L.S. avsåg att uttrycka. Detta betyder med den bevisprövning som gjorts i det föregående att utgångspunkten för domstolens prövning är att L.S. gjorde yttranden som sakligt sett innebar att C.E. inte var lämpad för arbete med barn och att han hade ett alltför privat och distanslöst sätt att förhålla sig till skoleleverna.

Har L.S. lämnat uppgifter som kan utgöra förtal?

Enligt bestämmelsen i brottsbalken är det en förutsättning för att det skall vara fråga om straffbart förtal att det har lämnats en uppgift om någon. L.S:s uttalanden med innebörden att C.E. hade ett alltför distanslöst och privat sätt att förhålla sig till eleverna och att han inte var lämpad för arbete med barn har karaktären av värdeomdömen. I förarbetena till brottsbalken (se prop. 1962:10 s. B 143) anges dock att även värdeomdömen kan utgöra förtal om det är fråga om uttalanden med en viss bestämdhet och deras innehåll gör dem ägnade att utsätta någon för annans missaktning. Högsta domstolen fann i rättsfallet NJA 1987 s. 336 att ett uttalande i ett brev att en person var klart olämplig som personalledare hade tillräcklig bestämdhet för att kunna utgöra förtal samt att uppgiften måste anses ha varit ägnad att utsätta personen i fråga för omgivningens missaktning och att uppgiften således var av sådant slag som avses i 5 kap. 1 § första stycket brottsbalken.

Arbetsdomstolen kommer mot bakgrund av det anförda till uppfattningen att de yttranden om C.E. som L.S. gjorde utgjorde uppgifter i den mening begreppet har i brottsbalkens bestämmelse. Enligt domstolens mening var uppgifterna sådana att de var ägnade att utsätta C.E. för andras missaktning. Vad L.S. yttrande vid telefonsamtalet utgjorde alltså sådana uppgifter som avses i 5 kap. 1 § första stycket brottsbalken och som alltså kan föranleda ansvar för förtal.

Var det försvarligt att lämna uppgifterna?

Frågan blir då i första hand om det var försvarligt att L.S. lämnade uppgifterna. Förtalsparagrafens andra stycke innebär att ett uttalande som genom sitt innehåll är att bedöma som förtal kan vara straffritt när det är gjort i en situation som innefattar en intressekollision mellan å ena sidan den enskildes anspråk på skydd mot kränkande uttalanden och upprätthållandet av en vidsträckt yttrandefrihet. I förarbetena nämns den nu aktuella situationen, avgivande av tjänstevitsord, som en vanlig situation där konflikt mellan olika intressen kan uppkomma (jfr Holmqvist m.fl., Kommentar till brottsbalken, del I, s. 5:14).

Det kan enligt Arbetsdomstolens mening inte råda någon tvekan om att en arbetsgivare, som blir ombedd att lämna uppgifter och avge ett omdöme om en arbetstagare eller f.d. arbetstagare, måste ges ett ganska vidsträckt utrymme för att lämna även sådana uppgifter som är ägnade att utsätta vederbörande för andras missaktning. Om arbetsgivaren i ett särskilt fall anser sig böra avråda någon från att anställa arbetstagaren, torde det ofta vara nära nog ofrånkomligt att han lämnar en motivering som är mer eller mindre nedsättande för denne. Graden av yttrandefrihet torde emellertid vara beroende på de omständigheter under vilka uppgiften lämnas. Särskilt vidsträckt får yttrandefriheten antas vara när det som i detta fall har varit fråga om ett samtal mellan endast två personer. I ett sådant fall bör den som lämnar uppgiften normalt kunna räkna med att samtalet har en förtrolig karaktär och att uppgiften behandlas med försiktighet och inte vidarebefordras till en större krets av personer.

I det föreliggande fallet ansåg L.S. att han hade anledning att avråda L.B. från att anställa C.E., och det var enligt domstolens mening naturligt att L.S. vid telefonsamtalet också lämnade uppgifter som gav en förklaring till den inställning han hade. Under förutsättning att det förelåg skälig grund för uppgifterna hade det snarare varit anmärkningsvärt om L.S. inte hade uttalat sig om saken. Domstolen kommer till uppfattningen att det var försvarligt att L.S. lämnade uppgifterna om C.E.

Hade L.S. skälig grund för uppgifterna?

Som har framgått av det anförda är det inte tillräckligt för ansvarsfrihet att det var försvarligt att L.S. lämnade uppgifterna om C.E. Ett ytterligare krav för ansvarsfrihet är att de lämnade uppgifterna var sanna eller åtminstone att L.S. hade skälig grund för dem. Eftersom de lämnade uppgifterna utgjorde värdeomdömen som inte kan vara sanna i någon objektiv mening blir frågan närmast om det förelåg skälig grund för uppgifterna. C.E. har gjort gällande att så inte var fallet, medan stadens inställning är att det fanns skälig grund för de lämnade uppgifterna.

Beträffande bakgrunden till de uppgifter han lämnade har L.S. i Arbetsdomstolen uppgett i huvudsak följande. Han grundade uppgifterna till L.B. på vad han under den termin då C.E. tjänstgjorde vid skolan hade fått höra av elever, föräldrar, lärare, arbetsledare och företrädare för PBU. På grundval av dessa uppgifter var det hans samlade bedömning att C.E. inte var lämpad för arbete med barn. L.S. hade bl.a. fått höra att C.E. arbetade med mentorsböcker, vilket innebar att varje elev hade en skrivbok där eleven skrev ner tankar och funderingar som C.E. sedan kommenterade. C.E. hade felaktigt angett för eleverna att dessa mentorsböcker var sekretessbelagda och att eleverna alltså skulle kunna skriva sina innersta tankar i dessa utan risk för att innehållet skulle röjas av honom. Flera elever gav under terminen uttryck för ett missnöje som grundade sig på att C.E. kom dem "för nära" och två föräldrar vände sig till skolan och reagerade på det meningsutbyte som skedde i mentorsböckerna. Även C.E:s kollegor i lärarlaget framförde kritik mot hans sätt att förhålla sig till eleverna. Uppgifterna från PBU gällde en elev som under en tid deltog i C.E:s mentorsgrupp och som han var stödperson för. Eleven hade vid samtal hos PBU berättat bl.a. att C.E. föreslagit honom att de skulle gå och bada tillsammans samt pratat om sex och frågat om han ville se på porrfilm. De uppgifter om C.E. som eleven lämnade till PBU och till sin mamma redovisades för skolan vid ett särskilt sammanträde som tillkom ytterst på initiativ av stadsdelsnämnden. Vid sammanträdet, som ägde rum den 25 oktober 1999, representerades skolan av den biträdande rektorn K.A. Företrädare för såväl PBU som socialförvaltningen deltog. Efter mötet gjorde K.A. minnesanteckningar. De uppgifter som lämnats om C.E. ledde därefter inte till någon fortsatt utredning från skolans sida. Även om sanningshalten i elevens uppgifter inte utreddes närmare tog skolan uppgifterna på allvar. Det beslöts att C.E. inte skulle få tjänstgöra under den tid som återstod av hans anställning.

L.S:s uppgifter om C.E., missnöjet med honom och elevens anklagelser har bekräftats av K.A. Hon har uppgett att skolledningen redan före elevens anklagelser hade fått signaler som gjorde ledningen tveksam om C.E:s lämplighet för läraryrket. Det hade enligt K.A. redan av detta skäl inte blivit aktuellt med någon fortsatt anställning av C.E. sedan hans projektanställning gått ut vid terminsslutet.

Av det anförda framgår att L.S:s bedömning av C.E:s lämplighet som lärare till en del grundade sig på uppgifter som den ifrågavarande eleven hade lämnat till PBU och som sedan framfördes till skolan. Det framstår som anmärkningsvärt att de uppgifter och anklagelser som eleven riktade mot C.E. inte föranledde någon ytterligare utredning från skolans sida i syfte att bringa klarhet i vad som faktiskt hade inträffat. Oavsett hur den uppkomna situationen kom att hanteras av skolan står det dock genom utredningen i målet klart att PBU tog elevens uppgifter på allvar. Vidare är det enligt domstolens mening av särskild betydelse för bedömningen av L.S:s uttalanden till L.B. att lärare, elever och föräldrar redan tidigare under höstterminen hade reagerat kritiskt på C.E:s sätt att förhålla sig till eleverna och påtalat detta för L.S.

Frågan om vilken kontroll som kan krävas av en uppgifts tillförlitlighet för att skälig grund för uppgiften skall anses föreligga får bedömas under beaktande inte bara av uppgiftens innehåll utan även av de omständigheter under vilka den lämnas (jfr prop. 1962:10 s. 145 f. och NJA 1987 s. 755). Vad som har anförts i ett föregående avsnitt om den aktuella situationen, då L.S. blev ombedd att lämna uppgifter om C.E., bör med andra ord beaktas även när man bedömer vilken kontroll som kan krävas i fråga om de uppgifter han lämnade.

Utgångspunkten för domstolens prövning är som tidigare framhållits att L.S. vid telefonsamtalet med L.B. gjorde yttranden som sakligt sett innebar att C.E. inte var lämpad för arbete med barn och att han hade ett alltför privat och distanslöst sätt att förhålla sig till skoleleverna. Arbetsdomstolen kommer mot bakgrund av utredningen i målet till uppfattningen att L.S. får anses ha haft skälig grund för dessa uppgifter.

Arbetsdomstolens sammanfattande slutsats i frågan om förtal

Arbetsdomstolen har i det föregående kommit fram till att uppgifterna som L.S. lämnade till L.B. visserligen var sådana som kan utgöra förtal enligt 5 kap. 1 § första stycket brottsbalken, men att det var försvarligt att L.S. lämnade uppgifterna och att han hade skälig grund för dem. Det anförda innebär att domstolen inte kan finna att L.S. har gjort sig skyldig till förtal som kan läggas till grund för skadeståndsanspråk mot staden.

Frågan om L.S. har gjort sig skyldig till fel och försummelse vid myndighetsutövning eller i tjänsten

Arbetsdomstolen har vidare att pröva om L.S. vid samtalet med L.B. gjorde sig skyldig till fel och försummelse vid myndighetsutövning eller i tjänsten som rektor. I det föregående har domstolen funnit att det var försvarligt att L.S. lämnade uppgifterna om C.E. och att han hade skälig grund för dessa. Vad domstolen därvid har anfört har giltighet även för bedömning av frågan om L.S:s uttalanden har utgjort fel eller försummelse enligt 3 kap. 1 § eller 2 § skadeståndslagen.

Domstolen vill tillägga följande. Utredningen i målet visar att L.B. vid telefonsamtalet delvis missuppfattade L.S:s uttalanden. Det skulle möjligen kunna göras gällande att L.S. genom att han uttryckte sig otydligt var oaktsam på ett sätt som bör föranleda skadeståndsansvar för staden. I sammanhanget måste emellertid beaktas att missförståndet uppkom även därför att L.B. valde att uppfatta L.S:s oklara uttalande på ett visst sätt utan att ställa någon följdfråga. Enligt domstolens mening kan L.S. inte anses ha varit oaktsam på ett sätt som bör kunna föranleda skadeståndsansvar för staden.

Slutsatsen av det anförda blir att L.S. inte har gjort sig skyldig till fel eller försummelse på det sätt som C.E. har gjort gällande. C.E:s talan kan redan på grund därav inte vinna bifall på de nu angivna grunderna.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Vad domstolen har anfört innebär att det inte föreligger någon grund för skadeståndsskyldighet för staden. C.E:s överklagande skall därför avslås.

Vid denna utgång skall C.E. som förlorande part ersätta stadens rättegångskostnader. Det belopp som yrkats av staden är enligt domstolens mening skäligt.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

2. Arbetsdomstolen förpliktar C.E. att ersätta Stockholms stad för dess rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med femtioåttatusenfemhundra (58 500) kr, avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2002-11-20, målnummer B-96-2001

Ledamöter: Michaël Koch, Inger Andersson, (hovrättsassessor; tillfällig ersättare) Inga Britt Lagerlöf, Charlott Richardson, Anders Hagman, Gunnar A. Karlsson (f.d. förbundsordföranden i Svenska Träindustriarbetareförbundet; tillfällig ersättare)och Margareta Zandén. Enhälligt.

Sekreterare: Ulrika Kvarnsjö

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Peter Prom, Clas Ullrich och Johan Modin

BAKGRUND

C.E. är utbildad ekonom och har arbetat på bank och finansbolag under många år, bl.a. med utbildning. I slutet av 1990-talet slutade han härmed. Efter att ha varit med i ett utvecklingsprogram i facklig regi fick han besked om att han var lämplig arbeta inom skolområdet. Vårterminen 1999 arbetade han som resurslärare i Rålambshovsskolan i Stockholm. Han fick goda vitsord men inte fortsatt anställning.

I augusti 1999 anställdes han som fritidsledare för perioden den 18 augusti - den 31 december 1999 vid Katarina Norra skola i Stockholm. För anställningen utgick lönebidrag från Försäkringskassan. C.E. skulle arbeta som resursperson och vara elevassistent i årskurs 6 och deltaga i verksamheten vid elevkafeet.

En av de sista dagarna i oktober talade skolledningen med C.E. om hans fortsatta arbete. Därefter arbetade C.E. inte längre vid skolan men uppbar lön till årets slut som överenskommet var. Han hävdar att han blev avstängd på grund av vad som framkommit vid ett sammanträde den 25 oktober mellan företrädare för skolan, socialtjänsten och PBU. Arbetsgivaren gör gällande att arbetsgivare och arbetstagare vid angivna tillfälle i slutet av oktober överenskom att C.E. skulle arbeta i hemmet med studier och liknande under återstående anställningstid.

C.E. har uppgivit att han under 2000 och hittills 2001 arbetat och arbetar vid olika skolor i stockholmsområdet.

I slutet av januari 2000 kontaktade biträdande rektorn vid Åsö grundskola L.B. per telefon rektorn L.S., Katarina Norra skola, och bad om upplysningar om C.E. som sökte arbete vid Åsö. L.S. uttalade sig negativt om C.E. Denne fick därefter sluta det arbete han bara några timmar tidigare påbörjat i Åsöskolans 6-årsverksamheten.

YRKANDEN OCH GRUNDER

C.E. har yrkat att Stockholms stad (i fortsättningen Staden) till honom förpliktas utge skadestånd med 200 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 27 juni 2000 (dagen för delgivning av stämning) till dess betalning sker.

Staden har bestritt käromålet. Ränteyrkandet men inte något belopp har vitsordats som skäligt i sig.

Båda parter har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

C. E. har - såsom talan slutligen bestämts - som grunder åberopat. I första hand görs gällande att L.S. vid telefonsamtalet med L.B. i januari 2000 gjort sig skyldig till förtal/grovt förtal avseende C.E. genom uttalande att "du bör passa dig för honom" eller något liknande. Detta har föranlett skada för C.E. med ett belopp som bör uppskattas till 200 000 kr och avser ersättning för psykiskt lidande och för kränkning utan närmare uppdelning. Alternativt åberopas att det var fråga om myndighetsutövning från skolledaren L.S:s sida och att han därvid genom fel eller försummelse - det oriktiga uttalandet om C.E. - vållat denne skada till angivet belopp. Kommunen är ansvarig för detta och skall utge skadestånd till C.E. enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Kan ersättning för kränkning ej utgå i detta fall begärs hela beloppet som skadestånd för psykiskt lidande.

Staden har framfört att ett uttalande - att C.E. var olämplig arbeta med barn - som det L.S. gjort till L.B. på förfrågan om anställning vid en annan skola inte kan anses som förtal. Det är ett värdeomdöme som ej är en bestämd uppgift. Uppgiften är inte ägnad att utsätta C.E. för annans missaktning utan lämnad på en förfrågan om anställning till en kollega i annan skola. Det får anses vara ett åliggande för L.S. att besvara en fråga av denna art och det var dessutom försvarligt att uttala sig med hänsyn till omständigheterna. I allt fall hade L.S. skälig grund för uppgiften. Det har inte varit fråga om myndighetsutövning och, om så skulle anses vara fallet, föreligger samma skäl till att ej ålägga skadeståndsskyldighet som nyss angetts beträffande förstahandsgrunden. Dessutom har det inte varit fråga om en oriktig uppgift. Ersättning för kränkning kan lagligen ej utgå enligt andrahandsgrunden för skadeståndsyrkandet. C.E. har slutligen inte visat att han lidit påstådd skada av L.S:s uttalande i slutet av januari 2000.

DOMSKÄL

C.E. har vid utvecklande av talan anfört bl.a.: Han trivdes mycket bra i Rålambhovsskolan vårterminen 1999 och fick många bevis på uppskattning. I Katarina Norra skola hade han som en arbetsuppgift att vara stödperson i en klass i årskurs 6. Han var mentor för en grupp på tio ungdomar. För en pojke, här kallad X, skulle han vara ett särskilt stöd enligt skolledningens direktiv. C.E. hade inte någon utbildning för att ta hand om missanpassade barn, vilket X var. Något stöd från skolledningen fick han inte. Den då tolvårige X var våldsam och aggressiv mot de andra barnen. Förhållandena var mycket besvärliga, vilket de andra barnen också reagerade över. X flyttades i mitten av oktober till en annan mentorgrupp. Efter det förändrades C.E:s tillvaro. - Den 29 oktober 1999 fick han av biträdande rektorn K.A. besked om att han var arbetsbefriad med bibehållen lön fram till årsskiftet. Som skäl angavs anmärkningsvärda händelser. Han förstod inte vad det var fråga om. Han blev oerhört upprörd och gick hem. Efteråt har han fått klart för sig att X under terapi på PBU beskyllt honom för att ha gjort inviter för träffar på fritiden. Det skulle främst vara fråga om tre händelser. Det är helt fel att han föreslagit X att hyra porrfilm tillsammans och att gå ut och äta middag tillsammans. Den tredje händelsen avsåg bad på Forsgrenska badet. C.E. och några andra anställda vid skolan skulle gå dit för att bada. X ville följa med. Denne tillsades att ringa sin mamma och fråga om han fick följa med. Hon sade nej och så blev det. - C.E. tog väldigt illa vid sig av det inträffade. Han mådde psykiskt mycket dåligt och övervägde till och med att ta sitt liv. Han fick dock stöd av sin familj, hustru och en vuxen son. Den 19 november kontaktade han advokaten M.B. Denne tillskrev PBU och skolledningen men fick inte heller några klara besked. Rektorn L.S. skrev ett brev, daterat den 5 januari 2000, vari angavs att skolledningen efter ett möte den 25 oktober 1999 med företrädare för skolan, socialtjänsten och PBU samt en förälder beslutat att lösa C.E. från hans arbetsuppgifter med bibehållen lön så länge den tidsbegränsade anställningen varade, alltså till och med den 31 december 1999. Brevet intas här som domsbilaga 1. PBU genom legitimerade psykoterapeuten G.E-R., till vilken hänvisades i brevet, lämnade inte heller närmare upplysningar om vad som förekommit. Hon sade dock att L.S:s brev inte var korrekt, bl.a. hade PBU inte haft för avsikt göra polisanmälan. C.E. visste inte närmare vad som framförts mot honom men förnekade att något olämpligt förekommit.

C.E. har vidare anfört: Vid mottagandet av svaromålet i detta mål fick C.E. reda på att det fanns minnesanteckningar från sammanträdet den 25 oktober 1999, upprättade av K.A. I dessa anges vad X sagt till sin terapeut och till sin mamma förhösten 1999. C.E. tillbakavisar att det skulle förekommit något otillbörligt från hans sida. I inledningsskedet av förevarande rättegång gjorde C.E. gällande att han varit utsatt för förtal av L.S. vid tre tillfällen men har med hänsyn till utredningen nu begränsat sig till tillfället i slutet av januari 2000 vid samtal mellan denne och L.B. L.S. hade inte ens skälig grund för uttalandet, som visserligen är ett värdeomdöme men ändå så preciserat att det kan föranleda ansvar för förtal. Det var inte försvarligt att göra detta uttalande på grundval av vad som framkommit. Uttalandet har gjorts vid myndighetsutövning. - C.E. har tagit synnerligen illa vid sig av uttalandet och vad det förde med sig. Han fick ju bl.a. omedelbart sluta det arbete vid Åsö skola som han påbörjat dagen före på grund av L.S:s uttalande. Han besöker fortfarande läkare och intar medicin som en följd av det inträffade. - Hade skolledningen eller annan ordentligt utrett de beskyllningar som X framförde mot C.E., skulle framkommit att det inte fanns någon sanning i dessa beskyllningar.

Staden har vid utvecklande av talan anfört bl.a.: C.E. anställdes som resursperson. Det var PBU som kontaktade skolan om mötet den 25 oktober. Från skolans sida var K.A. med. Hon förde de anteckningar som ovan angivits och som är ingivna i målet (aktbilaga 13). Nästa arbetsdag kontaktade skolledningen C.E. om vad som angivits på mötet. Inom skolledningen hade man redan före den 25 oktober beslutat att inte ge C.E. fortsatt anställning efter årsskiftet med hänsyn till hans sätt att sköta sitt arbete. Vid sammankomsten med C.E. strax efter den 25 oktober konfronterades denne med vad som framkommit. Man kom överens om att C.E. skulle vara arbetsbefriad med full lön fram till årsskiftet. Det var inte fråga om avstängning från arbetet. Det förekom under resten av hösten några uppföljningssamtal med C.E. från skolans sida. L.S. har inte talat med någon utomstående om sammanträdet den 25 oktober 1999 eller berättat något om de förda minnesanteckningarna. I slutet av januari 2000 blev han uppringd av L.B. som han kände sedan tidigare. Denne ville ha upplysningar om C.E. inför anställning vid Åsö skola. L.S. gav vitsord om C.E. och sade att denne var olämplig att arbeta med barn. Han sade inte något om C.E:s kontakter med elever eller om sammanträdet den 25 oktober 1999. - Det finns inte några medicinskt påvisade skador hos C.E. hänförliga till påtalat uttalande i slutet av januari 2000.

Parterna har åberopat omfattande muntlig bevisning. C.E. har hörts under sanningsförsäkran. På hans begäran har vittnesförhör hållits med L.B., skolledaren M.S., läraren U.L., dåvarande elevassistenten J.H., rektorn B.A., läraren P.P. och G.E-R. På begäran av Staden har som vittnen hörts L.S., K.A. och läraren A.B.

Parterna har också åberopat skriftlig bevisning, bl.a. har C.E. åberopat läkarintyg avseende hans hälsotillstånd och medicinering.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Rektorn för Katarina Norra skola L.S. har i slutet av januari 2000 vid telefonsamtal med sin kollega biträdande rektorn vid Åsö skola L.B. på förfrågan om den arbetssökande C.E. uttalat något som L.B. uppfattat som att han skulle passa sig för C.E. L.S. har berättat att enligt hans minnesbilder skulle uttalandet ha gått ut på att C.E. var olämplig att arbeta med barn. Med utgångspunkt i kärandens påstående om uttalandet - att L.B. skulle passa sig för C.E. - fastslår tingsrätten inledningsvis att uttalandet är för allmänt hållet för att kunna utgöra grund för förtal; det är ett allmänt värdeomdöme som inte tar sikte på att utsätta någon för missaktning. Dessutom var det försvarligt att i detta sammanhang göra ett uttalande av denna art om man i likhet med L.S. hyste uppfattningen att C.E. inte var lämplig att arbeta med barn. Både L.S. och K.A. har under vittnesförhör uttalat att skolledningen redan före den 25 oktober 1999, med hänsyn till vad då förekommit avseende C.E:s sätt att sköta sitt arbete, beslutat att inte ge C.E. fortsatt anställning efter årsskiftet 1999/2000 då hans anställning löpte ut. På grund härav och med beaktande av vad L.S. i övrigt kände till om C.E. i slutet av januari 2000 får han anses ha haft skälig grund för sitt uttalande till L.B. I följd av det anförda, egentligen redan på grund av bedömningen av uttalandets karaktär, kan käromålet inte vinna bifall på den i första hand åberopade grunden.

När det gäller andrahandsgrunden är det enligt tingsrättens mening inte så att det påtalade uttalandet har gjorts vid myndighetsutövning. Bestämmelserna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen är således inte tillämpliga. Dessutom gäller vad ovan anförts om uttalandets karaktär m.m. Redan på grund av det anförda skall käromålet i dess helhet lämnas utan bifall.

Vid angiven utgång i huvudsaken har C.E. att utge ersättning till Staden för rättegångskostnader. Om storleken av detta belopp råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Käromålet ogillas.

2. C.E. skall ersätta Stockholms stad för dess rättegångskostnader med sextiofyratusenåttahundra (64 800) kr, allt avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

Domsbilaga 1

KATARINA NORRA SKOLA

2000-01-05 Dnr 00-40/01

H.P. advokatbyrå

Att: M.B.

Ang C.E.

PBU Södermalm kallade skolledningen till möte den 25 oktober 1999 angående anmärkningsvärda omständigheter kring C.E. Informationen kom från en elev och dennes förälder. Eleven är under behandling på PBU.

Deltagare på mötet var psykolog G.E-R. från PBU, socialsekreterare J.A. från socialtjänsten, biträdande rektor K.A. från Katarina Norra samt elevens förälder.

Vid mötet informerades om påstådda anmärkningsvärda händelser kring C.E. PBU bedömde uppgifterna så alarmerande att polisanmälan övervägdes.

Skolledningen beslöt i det läget att lösa C.E. från hans arbetsuppgifter med bibehållen lön så länge den tidsbegränsade anställningen varade, alltså t o m 1999-12-31.

Med den åtgärden lät sig PBU nöja, och gjorde alltså ingen polisanmälan. Något skriftligt yttrande i ärendet från PBU har inte tillställts skolan.

För vidare information kring PBU´s överväganden och ställningstaganden hänvisar jag till psykolog G.E-R. vid Södermalms PBU.

Med vänlig hälsning

(L.S.)

L.S.

Rektor

Metadata

Domstol
Arbetsdomstolen
Avgörandedatum
2002-11-20
Målnummer
B-96-2001
Lagrum
5 kap. 1 § brottsbalken
3 kap. 1 § och 2 § skadeståndslagen (1972:207)
Litteratur
Sökord
Förtal
Brottsbalken
Referenser
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

AD 2004 nr 89: En anställd hos en ideell förening deltog vid bildandet av en facklig organisation på sin arbetsplats och var därefter aktiv i organisationens arbete. Fråga bl.a. om föreningen gjort sig skyldig till...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation