AD 2002 nr 121

Parter:

C.E.; Stockholms stad, Stadsledningskontoret

Nr 121

C.E. i Stockholm

mot

Stockholms stad, Stadsledningskontoret.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts dom den 23 oktober 2001 i mål T 9005-00

Tingsrättens dom, se bilaga

C.E. har yrkat att Arbetsdomstolen skall bifalla hans talan, befria honom från skyldigheten att ersätta Stockholms stads (hädanefter staden) rättegångskostnader samt förplikta staden att ersätta hans rättegångskostnader i tingsrätten.

Staden har bestritt ändringsyrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har förnyade förhör hållits med C.E., L.B., L.S., K.A. och A.B. samt spelats upp bandupptagningar av förhören vid tingsrätten med U.L., J.H., B.A., P.P. och G.E-R. Parterna har vidare åberopat viss skriftlig bevisning.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak detsamma som antecknats i tingsrättens dom. C.E. har dock i Arbetsdomstolen justerat grunden för talan så att han åberopar vad som anges i tingsrättens dom med det tillägget att L.S. vid telefonsamtalet med L.B. yttrade inte bara att "du bör passa dig för honom" utan även att "han är kladdig", vilket L.B. uppfattade så att C.E. var fysiskt närgången mot eleverna. C.E. har vidare till förtydligande av sin rättsliga argumentation tillagt att staden enligt hans mening enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen är ansvarig för den skada han åsamkats antingen därför att det var fråga om förtal eller därför att det inträffade utgjorde fel eller försummelse av annat slag i kommunens verksamhet.

Domskäl

Grunden för C.E:s talan är i första hand att L.S. vid telefonsamtalet med L.B. gjorde sig skyldig till brottsligt förtal samt att skadeståndsskyldighet för staden såsom arbetsgivare därmed har inträtt enligt 1 kap. 3 § och 3 kap. 1 §skadeståndslagen (här och i det följande avses skadeståndslagen i dess lydelse före den 1 januari 2002). I andra hand har C.E. gjort gällande att skadeståndskyldighet för staden har inträtt enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen därför att L.S. vid telefonsamtalet gjorde sig skyldig till fel och försummelse i tjänsten, alternativt enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen därför att det har varit fråga om fel eller försummelse vid myndighetsutövning.

Arbetsdomstolen har mot denna bakgrund i första hand att bedöma om L.S. vid telefonsamtalet med L.B. gjorde sig skyldig till en brottslig gärning, nämligen förtal enligt 5 kap. 1 § brottsbalken. Det bör framhållas att domstolens bedömning därvid skall göras med ledning av de principer som på straffrättens område gäller i fråga om bevisning och uppsåt.

Vad som är straffbart förtal

Enligt 5 kap. 1 § första stycket brottsbalken gäller följande. Den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, döms för förtal till böter. Enligt paragrafens andra stycke gäller dock ett undantag av följande innebörd: Om den som lämnat uppgiften var skyldig att uttala sig eller om det eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken, och om han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar. För straffansvar krävs uppsåt med avseende på de s.k. objektiva rekvisit som anges i första stycket.

Arbetsdomstolen har mot denna bakgrund och med hänsyn till utformningen av C.E:s talan att ta ställning till om L.S. vid telefonsamtalet med L.B. har lämnat uppgift som är ägnad att utsätta C.E. för andras missaktning. Om så är fallet, har Arbetsdomstolen att pröva om det var försvarligt att L.S. lämnade uppgifterna och om han hade skälig grund för dem.

Vad som sades vid telefonsamtalet mellan L.S. och L.B.

Utredningen om vad som sades vid telefonsamtalet mellan L.S. och L.B. består av de uppgifter som de har lämnat vid förnyade vittnesförhör inför Arbetsdomstolen. Det kan inskjutas att L.B. vid den aktuella tiden enligt vad parterna är ense om var rektor för Högalidskolan och alltså inte, som har angetts i den överklagade domen, vid Åsö grundskola.

L.B. har berättat följande. Anledningen till att han ringde till L.S. var att skolsköterskan på Högalidskolan hade hört något ofördelaktigt om C.E. och av den anledningen uppmanade L.B. att "kolla upp" honom. L.S. sade vid telefonsamtalet att L.B. skulle passa sig för C.E. och att man på Katarina Norra skola hade haft dåliga erfarenheter av honom. L.S. sade också att C.E. var "närgången och kladdig" och hade betett sig underligt. L.B. uppfattade L.S. så att han med uttrycket "kladdig" avsåg att C.E. var fysiskt närgången.

L.S. har uppgett följande. L.B. ringde till honom för att få referenser om C.E. L.S. uppgav därvid att han tyckte att C.E. var olämplig att arbeta med barn. Detta omdöme baserade sig på de uppgifter och erfarenheter som han i sin egenskap av rektor hade fått höra bl.a. av personalen vid Katarina Norra skola. Han vet inte om han sade att C.E. var "kladdig", men eftersom han hade uppfattningen att C.E. hade ett alltför gränslöst och privat förhållande till eleverna kan han ha använt detta ord. Han avsåg med detta att C.E. var "mentalt kladdig". Däremot avsåg han inte att C.E. var fysiskt närgången mot eleverna. Han är helt säker på detta eftersom han inte skulle ha haft något stöd för ett sådant påstående. L.S. uppfattade saken så att L.B. förstod vad han menade med sina uttalanden. Telefonsamtalet tog bara 2-3 minuter.

Arbetsdomstolen finner genom vittnesförhören utrett att L.S. till L.B. uttryckte sig i enlighet med vad C.E. har gjort gällande som grund för sin talan. Det står alltså klart att L.S. sade att L.B. skulle "passa sig för C.E." eftersom denne var "kladdig" och "olämplig för arbete med barn". Dessa uttalanden innebär inte i klartext att C.E. skulle ha varit fysiskt närgången mot någon elev. Vad L.S. sade var dock tvetydigt, och det är därför förståeligt att L.B. uppfattade hans uttalanden på det angivna sättet. Arbetsdomstolen anser emellertid att man bör sätta tilltro till L.S:s uppgift om att han inte avsåg att uttrycka att C.E. hade varit fysiskt närgången mot någon elev. L.S. hade som han själv har framhållit inte något belägg för ett sådant påstående, och även om han uttryckte sig på ett sätt som kunde missuppfattas framstår vad han uppgett om avsikten med uttalandena enligt domstolens mening som övertygande.

Vid bedömningen av frågan om L.S. har gjort sig skyldig till förtal är det de uppgifter om C.E. som har omfattats av L.S:s uppsåt som skall ligga till grund för den straffrättsliga bedömningen. Det avgörande är alltså inte hur L.B. uppfattade uttalandena, utan vad L.S. avsåg att uttrycka. Detta betyder med den bevisprövning som gjorts i det föregående att utgångspunkten för domstolens prövning är att L.S. gjorde yttranden som sakligt sett innebar att C.E. inte var lämpad för arbete med barn och att han hade ett alltför privat och distanslöst sätt att förhålla sig till skoleleverna.

Har L.S. lämnat uppgifter som kan utgöra förtal?

Enligt bestämmelsen i brottsbalken är det en förutsättning för att det skall vara fråga om straffbart förtal att det har lämnats en uppgift om någon. L.S:s uttalanden med innebörden att C.E. hade ett alltför distanslöst och privat sätt att förhålla sig till eleverna och att han inte var lämpad för arbete med barn har karaktären av värdeomdömen. I förarbetena till brottsbalken (se prop. 1962:10 s. B 143) anges dock att även värdeomdömen kan utgöra förtal om det är fråga om uttalanden med en viss bestämdhet och deras innehåll gör dem ägnade att utsätta någon för annans missaktning. Högsta domstolen fann i rättsfallet NJA 1987 s. 336 att ett uttalande i ett brev att en person var klart olämplig som personalledare hade tillräcklig bestämdhet för att kunna utgöra förtal samt att uppgiften måste anses ha varit ägnad att utsätta personen i fråga för omgivningens missaktning och att uppgiften således var av sådant slag som avses i 5 kap. 1 § första stycket brottsbalken.

Arbetsdomstolen kommer mot bakgrund av det anförda till uppfattningen att de yttranden om C.E. som L.S. gjorde utgjorde uppgifter i den mening begreppet har i brottsbalkens bestämmelse. Enligt domstolens mening var uppgifterna sådana att de var ägnade att utsätta C.E. för andras missaktning. Vad L.S. yttrande vid telefonsamtalet utgjorde alltså sådana uppgifter som avses i 5 kap. 1 § första stycket brottsbalken och som alltså kan föranleda ansvar för förtal.

Var det försvarligt att lämna uppgifterna?

Frågan blir då i första hand om det var försvarligt att L.S. lämnade uppgifterna. Förtalsparagrafens andra stycke innebär att ett uttalande som genom sitt innehåll är att bedöma som förtal kan vara straffritt när det är gjort i en situation som innefattar en intressekollision mellan å ena sidan den enskildes anspråk på skydd mot kränkande uttalanden och upprätthållandet av en vidsträckt yttrandefrihet. I förarbetena nämns den nu aktuella situationen, avgivande av tjänstevitsord, som en vanlig situation där konflikt mellan olika intressen kan uppkomma (jfr Holmqvist m.fl., Kommentar till brottsbalken, del I, s. 5:14).

Det kan enligt Arbetsdomstolens mening inte råda någon tvekan om att en arbetsgivare, som blir ombedd att lämna uppgifter och avge ett omdöme om en arbetstagare eller f.d. arbetstagare, måste ges ett ganska vidsträckt utrymme för att lämna även sådana uppgifter som är ägnade att utsätta vederbörande för andras missaktning. Om arbetsgivaren i ett särskilt fall anser sig böra avråda någon från att anställa arbetstagaren, torde det ofta vara nära nog ofrånkomligt att han lämnar en motivering som är mer eller mindre nedsättande för denne. Graden av yttrandefrihet torde emellertid vara beroende på de omständigheter under vilka uppgiften lämnas. Särskilt vidsträckt får yttrandefriheten antas vara när det som i detta fall har varit fråga om ett samtal mellan endast två personer. I ett sådant fall bör den som lämnar uppgiften normalt kunna räkna med att samtalet har en förtrolig karaktär och att uppgiften behandlas med försiktighet och inte vidarebefordras till en större krets av personer.

I det föreliggande fallet ansåg L.S. att han hade anledning att avråda L.B. från att anställa C.E., och det var enligt domstolens mening naturligt att L.S. vid telefonsamtalet också lämnade uppgifter som gav en förklaring till den inställning han hade. Under förutsättning att det förelåg skälig grund för uppgifterna hade det snarare varit anmärkningsvärt om L.S. inte hade uttalat sig om saken. Domstolen kommer till uppfattningen att det var försvarligt att L.S. lämnade uppgifterna om C.E.

Hade L.S. skälig grund för uppgifterna?

Som har framgått av det anförda är det inte tillräckligt för ansvarsfrihet att det var försvarligt att L.S. lämnade uppgifterna om C.E. Ett ytterligare krav för ansvarsfrihet är att de lämnade uppgifterna var sanna eller åtminstone att L.S. hade skälig grund för dem. Eftersom de lämnade uppgifterna utgjorde värdeomdömen som inte kan vara sanna i någon objektiv mening blir frågan närmast om det förelåg skälig grund för uppgifterna. C.E. har gjort gällande att så inte var fallet, medan stadens inställning är att det fanns skälig grund för de lämnade uppgifterna.

Beträffande bakgrunden till de uppgifter han lämnade har L.S. i Arbetsdomstolen uppgett i huvudsak följande. Han grundade uppgifterna till L.B. på vad han under den termin då C.E. tjänstgjorde vid skolan hade fått höra av elever, föräldrar, lärare, arbetsledare och företrädare för PBU. På grundval av dessa uppgifter var det hans samlade bedömning att C.E. inte var lämpad för arbete med barn. L.S. hade bl.a. fått höra att C.E. arbetade med mentorsböcker, vilket innebar att varje elev hade en skrivbok där eleven skrev ner tankar och funderingar som C.E. sedan kommenterade. C.E. hade felaktigt angett för eleverna att dessa mentorsböcker var sekretessbelagda och att eleverna alltså skulle kunna skriva sina innersta tankar i dessa utan risk för att innehållet skulle röjas av honom. Flera elever gav under terminen uttryck för ett missnöje som grundade sig på att C.E. kom dem "för nära" och två föräldrar vände sig till skolan och reagerade på det meningsutbyte som skedde i mentorsböckerna. Även C.E:s kollegor i lärarlaget framförde kritik mot hans sätt att förhålla sig till eleverna. Uppgifterna från PBU gällde en elev som under en tid deltog i C.E:s mentorsgrupp och som han var stödperson för. Eleven hade vid samtal hos PBU berättat bl.a. att C.E. föreslagit honom att de skulle gå och bada tillsammans samt pratat om sex och frågat om han ville se på porrfilm. De uppgifter om C.E. som eleven lämnade till PBU och till sin mamma redovisades för skolan vid ett särskilt sammanträde som tillkom ytterst på initiativ av stadsdelsnämnden. Vid sammanträdet, som ägde rum den 25 oktober 1999, representerades skolan av den biträdande rektorn K.A. Företrädare för såväl PBU som socialförvaltningen deltog. Efter mötet gjorde K.A. minnesanteckningar. De uppgifter som lämnats om C.E. ledde därefter inte till någon fortsatt utredning från skolans sida. Även om sanningshalten i elevens uppgifter inte utreddes närmare tog skolan uppgifterna på allvar. Det beslöts att C.E. inte skulle få tjänstgöra under den tid som återstod av hans anställning.

L.S:s uppgifter om C.E., missnöjet med honom och elevens anklagelser har bekräftats av K.A. Hon har uppgett att skolledningen redan före elevens anklagelser hade fått signaler som gjorde ledningen tveksam om C.E:s lämplighet för läraryrket. Det hade enligt K.A. redan av detta skäl inte blivit aktuellt med någon fortsatt anställning av C.E. sedan hans projektanställning gått ut vid terminsslutet.

Av det anförda framgår att L.S:s bedömning av C.E:s lämplighet som lärare till en del grundade sig på uppgifter som den ifrågavarande eleven hade lämnat till PBU och som sedan framfördes till skolan. Det framstår som anmärkningsvärt att de uppgifter och anklagelser som eleven riktade mot C.E. inte föranledde någon ytterligare utredning från skolans sida i syfte att bringa klarhet i vad som faktiskt hade inträffat. Oavsett hur den uppkomna situationen kom att hanteras av skolan står det dock genom utredningen i målet klart att PBU tog elevens uppgifter på allvar. Vidare är det enligt domstolens mening av särskild betydelse för bedömningen av L.S:s uttalanden till L.B. att lärare, elever och föräldrar redan tidigare under höstterminen hade reagerat kritiskt på C.E:s sätt att förhålla sig till eleverna och påtalat detta för L.S.

Frågan om vilken kontroll som kan krävas av en uppgifts tillförlitlighet för att skälig grund för uppgiften skall anses föreligga får bedömas under beaktande inte bara av uppgiftens innehåll utan även av de omständigheter under vilka den lämnas (jfr prop. 1962:10 s. 145 f. och NJA 1987 s. 755). Vad som har anförts i ett föregående avsnitt om den aktuella situationen, då L.S. blev ombedd att lämna uppgifter om C.E., bör med andra ord beaktas även när man bedömer vilken kontroll som kan krävas i fråga om de uppgifter han lämnade.

Utgångspunkten för domstolens prövning är som tidigare framhållits att L.S. vid telefonsamtalet med L.B. gjorde yttranden som sakligt sett innebar att C.E. inte var lämpad för arbete med barn och att han hade ett alltför privat och distanslöst sätt att förhålla sig till skoleleverna. Arbetsdomstolen kommer mot bakgrund av utredningen i målet till uppfattningen att L.S. får anses ha haft skälig grund för dessa uppgifter.

Arbetsdomstolens sammanfattande slutsats i frågan om förtal

Arbetsdomstolen har i det föregående kommit fram till att uppgifterna som L.S. lämnade till L.B. visserligen var sådana som kan utgöra förtal enligt 5 kap. 1 § första stycket brottsbalken, men att det var försvarligt att L.S. lämnade uppgifterna och att han hade skälig grund för dem. Det anförda innebär att domstolen inte kan finna att L.S. har gjort sig skyldig till förtal som kan läggas till grund för skadeståndsanspråk mot staden.

Frågan om L.S. har gjort sig skyldig till fel och försummelse vid myndighetsutövning eller i tjänsten

Arbetsdomstolen har vidare att pröva om L.S. vid samtalet med L.B. gjorde sig skyldig till fel och försummelse vid myndighetsutövning eller i tjänsten som rektor. I det föregående har domstolen funnit att det var försvarligt att L.S. lämnade uppgifterna om C.E. och att han hade skälig grund för dessa. Vad domstolen därvid har anfört har giltighet även för bedömning av frågan om L.S:s uttalanden har utgjort fel eller försummelse enligt 3 kap. 1 § eller 2 §skadeståndslagen.

Domstolen vill tillägga följande. Utredningen i målet visar att L.B. vid telefonsamtalet delvis missuppfattade L.S:s uttalanden. Det skulle möjligen kunna göras gällande att L.S. genom att han uttryckte sig otydligt var oaktsam på ett sätt som bör föranleda skadeståndsansvar för staden. I sammanhanget måste emellertid beaktas att missförståndet uppkom även därför att L.B. valde att uppfatta L.S:s oklara uttalande på ett visst sätt utan att ställa någon följdfråga. Enligt domstolens mening kan L.S. inte anses ha varit oaktsam på ett sätt som bör kunna föranleda skadeståndsansvar för staden.

Slutsatsen av det anförda blir att L.S. inte har gjort sig skyldig till fel eller försummelse på det sätt som C.E. har gjort gällande. C.E:s talan kan redan på grund därav inte vinna bifall på de nu angivna grunderna.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Vad domstolen har anfört innebär att det inte föreligger någon grund för skadeståndsskyldighet för staden. C.E:s överklagande skall därför avslås.

Vid denna utgång skall C.E. som förlorande part ersätta stadens rättegångskostnader. Det belopp som yrkats av staden är enligt domstolens mening skäligt.