NJA 1987 s. 336

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Hilding samt råd männen Nyström och Berzins) anförde i dom d 23 sept 1983: G.W. äger samtliga aktier i Atlings Maskinfabrik AB, vars fabrik är belägen i Ockelbo. I företaget är anställda ett 50-tal LO-anslutna arbetare och ett 10-tal tjänstemän, av vilka några är anslutna till SIF och andra till Sveriges Arbetsledareförbund (SALF). Någon s k SIF-klubb har inte funnits på arbetsplatsen. De till SIF anslutna tjänstemännen hade därför en s k kontaktman som företrädde medlemmarna i förhållande till den SIF:s avdelning, som medlemmarna hörde till, nämligen avdelning 23 i Sandviken. En sektion i SIF:s organisation benämns företagsupplysningen, där bl a anmärkningar om företag samlas för att vid förfrågan kunna meddelas medlemmar eller andra organisationer. SIF har i brev till Sveriges Verkstadsförening d 15 dec 1981 meddelat, att SIF beslutat, att avråda sina medlemmar att ta anställning i bolaget, och i brev d 1 febr 1982 förklarat att G.W. funnits klart olämplig som personalledare. Vidare hade SIF låtit i företagsupplysningen införa uppgifter av enahanda innehåll som i brevet av d 15 dec 1981.

G.W. har under åberopande av 5 kap 1 § BrB samt 1 kap 3 § och 3 kap 1 §skadeståndslagen yrkat förpliktande för SIF 1) att till honom på grund av att han genom de angivna uppgifterna i breven och uppgiften till företagsupplysningen utsatts för förtal utge skadestånd med 30 000 kr jämte ränta därå enligt räntelagen från d 17 juni 1982 till dess betalning sker, samt 2) att, om skadeståndstalan bifalles, i tidningarna SIF-tidningen, Nacka-Saltsjöbadens Tidning, Arbetarbladet och Gefle Dagblad införa det ifrågavarande domslutet.

SIF har bestritt talan på den grund att G.W. icke utsatts för förtal genom de ifrågavarande uppgifterna, enär dessa inte är uppgifter i lagens mening utan endast värdeomdömen. Vidare har SIF åberopat, att G.W. ej utpekats som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt och att uppgifterna ej heller varit ägnade att utsätta honom för andras missaktning. SIF har dessutom gjort gällande, att om förtal skulle anses ha skett, de ifrågavarande uppgifterna varit sanna eller att SIF i vart fall haft skälig grund för dem samt att det varit försvarligt att lämna uppgifterna resp låta införa dem i företagsupplysningen. SIF har inte vitsordat något belopp såsom skäligt skadestånd.

Domskäl. G.W. har till utveckling av sin talan anfört: Under våren och sommaren 1981 minskade orderingången till fabriken starkt. Fråga uppkom därför om att minska antalet anställda, vilket i första hand skulle gälla tjänstemannasidan. Med anledning därav hölls ett sammanträde med bolagets styrelse, där fråga om att varsla sex tjänstemän till uppsägning diskuterades. I detta sammanträde deltog hos bolaget anställde tjänstemannen A.G. såsom representant för SIF. Efter sammanträdet informerade A.G. ombudsmannen vid SIF:s avdelning 23, H.B., om vad som förevarit vid sammanträdet. Dagen därefter hölls ett sammanträde i Ockelbo, i vilket G.W. och H.B. deltog. H.B. förklarade då att han före sammanträdet inte fått veta något om varslet och att han därför inte var beredd att deltaga i sammanträdet samt att han med anledning därav ämnade avlägsna sig. G.W. blev upprörd på grund av vad H.B. uppgivit och sade att H.B. inte talade sanning. H.B. upptog detta mycket illa och från SIF:s sida gjordes därefter gällande att G.W. var "omöjlig" att förhandla med och olämplig som personalledare. Man träffade emellertid överenskommelse om att varsel skulle utfärdas för fem tjänstemän om uppsägning till d 1 aug. Det visade sig senare, i september, att ytterligare en tjänsteman på grund av arbetsbrist måste uppsägas och därför meddelas varsel om uppsägning. Mot detta reagerade SIF under påstående att man kommit överens om uppsägning av fem tjänstemän. Under hösten 1981 förekom därefter förhandlingar mellan SIF och verkstadsföreningen med anledning av de motsättningar som sålunda uppkommit. I samband därmed sände SIF de ifrågavarande breven och lät i företagsupplysningen införa uppgifter att avråda medlemmar från att ta anställning i bolaget. Förtalet har fått stor spridning genom artiklar i tidningarna, SIF-tidningen, Gefle Dagblad förd 29 dec 1981, Ljusnan för d 29 dec 1981 och Nacka-Saltsjöbadens Tidning för d 21 jan 1982 och därigenom åsamkat G.W. stort lidande.

SIF har till utveckling av sin talan anfört: G.W. har varit känd hos SIF sedan 1960-talet och 1974 fattade SIF ett liknande beslut som det i målet aktuella, nämligen att ej rekommendera sina medlemmar att ta anställning i G.W:s företag. Detta beslut återtogs sedan G.W. "lovat bättring". Det har därefter förekommit upprepade klagomål från SIF- medlemmarna på G.W.. Vidare har förekommit att uppsägning av en tjänsteman som var medlem i SIF, inte godtogs av förbundet varigenom tvist uppkom med G.W., vilken tvist emellertid senare förliktes. Under hösten 1980 förekom en tvist med åtföljande förhandlingar avseende två kvinnliga tjänstemäns löner. Under sommaren 1981 uppkom fråga om varsel om uppsägning av sex tjänstemän. Avdelning 23 var tveksam om det verkligen förelåg arbetsbrist hos bolaget. Med anledning därav sökte H.B. få upplysning av medlemmarna i denna fråga. I samband därmed kunde H.B. konstatera, att bolaget bl a inköpt och installerat datorsanläggningar och ny telefonväxel samt omplacerat två tjänstemän utan att förhandling därom ägt rum. Med anledning härav påkallades förhandlingar. Den 23 juni ägde ett sammanträde med enbart medlemmarna rum. Vid detta framkom en negativ inställning till G.W. som personalledare och det föreslogs att SIF skulle kräva skadestånd av förtaget på grund av att MBL-förhandlingar inte ägt rum med anledning av nyanskaffningarna och omplaceringarna. De av SIF påkallade förhandlingarna ägde rum d 24 juni. I fråga om varslet av tjänstemän kom man överens om att fem tjänstemän kunde varslas om uppsägning till d 1 aug. Den 18 aug fortsatte förhandlingen angående skadeståndsanspråken vilken förhandling resulterade i en överenskommelse som innebar att SIF skulle avstå från skadeståndsanspråk och G.W. fortsättningsvis iakttaga förhandlingsskyldighet. I sept meddelade bolaget, att ytterligare en tjänsteman måste sägas upp. På SIF:s sida blev man upprörd då överenskommelse träffats med G.W. om att uppsägningen skulle omfatta fem tjänstemän. Den 16 sept och d 16 okt förekom förhandlingar med anledning av uppsägningen. G.W. förklarade vid sammanträdena att han skulle fullfölja uppsägningen. H.B. diskuterade med anledning därav med ombudsmannen hos SIF Å.L. om vad som förekommit och de kom överens om att föreslå att SIF skulle besluta att ej rekommendera medlemmar att ta anställning hos bolaget. Under senare delen av nov 1981 fattade SIF också sådant beslut, till vilket bidrog vad som under tidigare år förekommit på personalsidan. Därefter förekom förhandlingar mellan SIF och verkstadsföreningen, varefter ett medlemsmöte ägde rum d 28 jan 1982 med stor anslutning och där ombudsmannen hos SIF K.O. var närvarande. Han fick vid mötet den uppfattningen att det tidigare fattade beslutet att inte rekommendera medlemmar att ta anställning hos bolaget var befogat.

Enligt vad SIF uppgivit i målet har SIF med uttalandet i brevet d 15 dec 1981 om "att vi inte längre kunde rekommendera tjänstemän att ta anställning vid rubricerade företag" avsett vad som anges i brevet d 1 febr 1982, nämligen att G.W. "funnits klart olämplig som personalledare". Anteckningen i företagsupplysningen om att " avråda medlem från att söka sig arbete hos G.W." är av samma lydelse som uppgiften i brevet av d 15 dec. Med anledning härav är innebörden av anteckningen densamma som den i brevet dvs såsom SIF där avsett ge uttryck för nämligen att G.W. är klart olämplig som personalledare. För att förtal skall föreligga fordras att uppgift är ägnad att utsätta någon för annans missaktning. Att en företagsledare anges såsom klart olämplig som personalledare är, särskilt när det som här gäller ett mindre företag där verkställande direktören är personalledare, otvivelaktigt ett uttalande som är ägnat att utsätta honom för andras missaktning. Detta gäller även i och för sig uppgiften att man inte kunde rekommendera medlemmar att ta anställning i företaget. Som ovan angivits har dessutom SIF förklarat att uppgiften har enahanda innebörd som uttalandet om G.W:s olämplighet som personalledare. Uppgifterna i breven har lämnats till tredje man och uppgiften till företagsupplysningen har varit ägnad att utsätta G.W. för missaktning och måste med hänsyn till vad som anges i artiklar i de tidigare nämnda tidningarna dessutom ha kommit till tredje mans kännedom. De nu angivna omständigheterna motsvarar således lagens rekvisit på lämnande av uppgift som är ägnad att utsätta någon för andras missaktning.

SIF har i fråga om breven till verkstadsföreningen gjort gällande att det varit försvarligt att göra de påtalade uttalandena då breven varit ett led i förhandlingen mellan verkstadsföreningen och SIF. Enbart det förhållandet att förtal sker i en förhandlingssituation eller i en diskussion kan emellertid inte medföra att det är försvarligt att göra uttalandena i fråga. Beträffande den i företagsregistret införda uppgiften har SIF gjort gällande att det varit försvarligt att lämna uppgifterna i fråga och därvid påstått att det för SIF som tjänstemannaorganisation är angeläget att kunna informera medlemmar i frågor som rör arbetsplatser. Det är i denna del att anmärka, att sådan information uppenbarligen kan ges utan att uppgifter av nedsättande beskaffenhet lämnas. Det kan av nu angivna skäl inte ha varit försvarligt att om G.W. lämna de påtalade uppgifterna.

På grund av vad redan upptagits i denna dom föreligger ansvar för SIF. TR:n finner det emellertid inte opåkallat att till behandling ta upp även frågan om uppgifterna varit sanna eller om SIF haft skälig grund för dem.

SIF har gjort gällande, att de påtalade uttalandena är värdeomdömen och som sådana varken sanna eller falska. De av G.W. påtalade yttrandena är i BrB:s mening inte värdeomdömen såsom SIF gjort gällande. Till frågan om uppgifterna varit sanna eller om SIF haft skälig grund för dem har SIF åberopat att H.B. lämnat de ifrågavarande uppgifterna till SIF samt att K.O. vid sammanträde med personer, som då var eller tidigare varit anställda hos bolaget, fått uppgifter, som innebar att förhållandena på arbetsplatsen var sådana att man ej kunde rekommendera medlemmar att söka anställning där och att detta berodde på att G.W. var olämplig som personalledare. Om nu angivna förhållanden har SIF förebragt bevisning genom förhör med H.B. och K.O.. H.B. har i fråga om tjänstemännens förhållanden bl a uppgivit, att tjänstemannen S.H. sades upp under 1979, när han begärde löneförhöjning, utan att förhandling eller varsel om uppsägning skedde, att tjänstemannen L.J. vid årsskiftet 1980/81 i sitt arbete var upprörd och ville sluta, då hon blivit tillrättavisad av G.W. i ganska hård ton, att tjänstemannen K.G.L. blev uppsagd efter konflikt med G.W. och fick i samband därmed magkatarr, och att tjänstemannen S.P. talat om att han blivit "odugligförklarad" av G.W.. Vidare har H.B. lämnat uppgifter av innehåll, att ytterligare en medlem som arbetade hos bolaget på grund av förhållandena på arbetsplatsen blivit nervös och fått magkatarr, vilket skulle ha skett 1974, och att en annan medlem vid något tillfälle gråtande lämnat arbetsplatsen beroende på G.W:s hetsiga diskussioner med annan personal. Vidare skulle G.W. enligt medlemmar ha - sedan han vid skilda tillfällen givit order eller instruktioner till tjänstemän - någon vecka därefter lämnat ändrade instruktioner, vilket skulle ha medfört viss nervös atmosfär på arbetsplatsen.

Vid bedömningen av H.B:s uppgifter är till en början att anmärka att tjänstemannen L.J. numera åter är anställd hos bolaget och att, enligt G.W., hon, när hon slutade sin anställning vid årsskiftet, var gravid samt vidare att uppsägningen av tjänstemannen K.G.L. återtogs och alltså då inte resulterade i att han slutade sin anställning hos bolaget. Vidare är att beakta att andra uppgifter som H.B. lämnat om tjänstemännens reaktioner är andrahandsuppgifter som dessutom avser förhållanden som, enligt utredningen i målet, kan finna sin förklaring i förhållanden som inte eller inte enbart är att hänföra till G.W.. Att instruktioner och order ändras på en arbetsplats torde vidare inte kunna anses som anmärkningsvärda förhållandena. Uppsägningen av de sammanlagt fem tjänstemännen under sommaren 1981 har fått godtagbar förklaring genom uppgiften om stark nedgång i orderingången till bolaget. SIF har också godtagit denna uppsägning. Den omständigheten att G.W. då skulle ha uttalat att ytterligare uppsägningar inte skulle ske kan givetvis inte betaga honom rätten att senare vidtaga ytterligare uppsägning om sysselsättningsläget motiverat detta eller medföra att det skulle innebära att han var olämplig som personalledare. K.O. har i fråga om sammanträdet d 28 jan 1982 förklarat att han inte vare sig vill eller kan lämna uppgift på vilka medlemmar som då uttalade sig eller redogöra för hur dessa uttalat sig. Anledningen härtill är enligt K.O. att i sammanträdet deltagande personer var överens om att med hänsyn till medlemmarnas personliga intressen protokoll inte skulle föras eller anteckningar göras vid sammanträdet i fråga. De kritiska synpunkter som här ovan redovisats beträffande H.B:s uppgifter medför att dessa inte kan tilläggas något särskilt bevisvärde. Vidare måste framhållas att den omständigheten att medlem mars uppgifter inte antecknats eller protokollerats vid sammanträde givetvis inte skall kunna medföra att beviskravet sänks i vad gäller sanningsrekvisitet så att anonyma andrahandsuppgifter skulle kunna tilläggas beaktansvärd bevisverkan, även om den omständigheten att protokollering eller anteckning ej skett skulle vara motiverad ur personalens synpunkt. Tjänstemannen S.P. har i vittnesmål uppgivit att det varit dålig stämning på arbetsplatsen men att han ej kunde ange orsaken till detta samt att samarbetet med G.W. "inte var bra men ej heller dåligt". Enligt detta vittnesmål kan anmärkning inte riktas mot G.W.. Värdet av den av SIF förebragta bevisningen förringas ytterligare i väsentlig grad av vad vittnena tjänstemännen D.E. och A.G. uppgivit, vilka under aktuell tid varit kontaktmän mellan de hos bolaget anställda tjänstemännen som var SIF- medlemmar och SIF:s avdelning 23 i Sandviken. Enligt D.E. som var kontaktman under tre år förekom nämligen då inte några allvarliga klagomål från tjänstemännen på G.W. och enligt A.G. förekom på företaget "öppen information". Till vad nu redovisats kommer det förhållandet att enligt utredning i målet något klagomål mot G.W:s personalledning inte förekommit från de 50-talet arbetarna hos bolaget och ej heller från arbetsledarna.

Den utredning som sålunda förekommit i målet utgör inte bevisning av godtagbar grad för att påståendet att G.W. skulle vara olämplig som personalledare skulle vara sant eller att SIF haft skälig grund för det. SIF har i målet, såsom ovan redovisats, förklarat att SIF med sitt uttalande i brevet d 15 dec 1981 om att ej rekommendera sina medlemmar att ta anställning hos företaget avsett att G.W. var klart olämplig som personalledare. Med hänsyn såväl till denna förklaring som även till ordalydelsen av uttalandet i fråga är detta att anse som förtal. Den redovisade bevisvärderingen innebär därför ej heller beträffande uttalandet, sådant det är att uppfatta, att SIF visat att det är sant eller att SIF haft skälig grund för det. Vad nu angivits gäller jämväl för uppgiften till företagsupplysningen om att ej rekommendera medlemmar att söka anställning hos företaget.

Det ovan sagda innebär att personer, för vilka SIF såsom arbetsgivare har ansvar enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen gjort sig skyldiga till förtal av G.W. och SIF skall därför utge skadestånd till honom. Med hänsyn till att förtalet fått stor spridning och till den konsekvens som förtalet får anses ha fått för G.W. och det av honom ägda företaget bestämmes skadeståndet till 10 000 kr. SIF har medgivit att vid fällande dom införa domslutet i de av G.W. angivna tidningarna.

Domslut

Domslut. SIF förpliktas att till G.W. jämlikt 5 kap 1 § BrB jämfört med 3 kap 1 § och 1 kap 3 §skadeståndslagen utge skadestånd på grund av förtal med 10 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 17 juni 1982 till dess betalning sker.

Det åligger SIF att enligt åtagande låta införa detta domslut i SIF- tidningen, Nacka-Saltsjöbadens Tidning, Arbetarbladet och Gefle Dagblad.

Domskäl

Domskäl. HovR:n har hållit huvudförhandling varvid G.W. hörts under sanningsförsäkran. Förnyade vittnesförhör har hållits, på begäran av G.W. med E. och N. och på begäran av SIF med H.B., Å.L. och K.O.. I HovR:n har som nya vittnen hörts, på G.W:s begäran tjänstemannen A-L.J. och på SIF:s begäran tjänstemännen S.G., K-G.L., L.J. och K.L..

G.W. har till utveckling av sin talan i HovR:n hänfört sig till vad TR:n antecknat i sin dom samt tillagt: Han var vid den i målet aktuella tiden ensam ägare av Atlings Maskinfabrik AB. Han skötte det administrativa arbetet. Bolaget hade ej någon personalchef. Bolagets huvudsakliga verksamhet var legotillverkning åt ett par storföretag. Därutöver hade bolaget viss egen tillverkning. Tidigt våren 1981 förutsåg G.W. att bolagets order på legouppdrag skulle till följd av konjunkturförhållandena minska i betydande mån. Det förelåg då också stora svårigheter att sälja egna produkter. Minskning av kontorspersonalen, framför allt på försäljningssidan, blev därför nödvändig. Rykten härom uppkom inom bolaget, trots att han tills vidare önskade hålla övervägandena hemliga. Även planer på och åtgärder för att överföra visst kontorsarbete till automatisk databehandling skulle minska behovet av kontorspersonal. Rörande dessa planer hade han hösten 1980 lämnat H.B. informationer. Denne svarade för förhandlingar som SIF:s avdelning 23 kunde ha med Atlings. De nu berörda förhållandena och därav nödvändiggjorda personalminskningar var närmast anledning till förhandlingarna med SIF under sommaren och hösten 1981. Därvid uppkom ett bestående motsatsförhållande mellan honom och H.B.. Denne var huvudsakligen verksam för att förmå G.W. att betala skadestånd till SIF för påstått åsidosättande av medbestämmandelagens föreskrifter. - H.B. har framfört önskemål om att "svartlista" G.W. genom anteckningar i SIF:s företagsupplysning. De åtgärder som SIF därefter vidtagit och som G.W. nu påtalat - anteckningen i företags upplysningen samt breven d 15 dec 1981 och d 1 febr 1982 - innefattar förtal. Ifrågavarande åtgärder har framkallat omfattande publicitet i tidningar. G.W. kan inte ange källorna till denna publicitet, men gör gällande att uppgifterna om honom vunnit viss spridning redan före de kansliöverläggningar mellan SIF och verkstadsföreningen, vid vilka dennas representanter informerades om beslutet att icke rekommendera tjänstemän att ta anställning vid Atlings.

SIF har till utveckling av sin talan anfört vad som därutinnan antecknats i TR:ns dom samt tillagt: SIF:s avdelning 23 är en självständigjuridisk person med egna anställda, till vilka H.B. hör. Det ankommer på avdelningen att sköta lokala förhandlingar med bl a G.W:s företag. Organisatoriskt är SIF i Stockholm indelat i bl a ett antal sektioner. Sektion H 3 svarar för förhandlingar inom verkstadsföreningens område, till vilken G.W:s företag är anslutet. Inom bl a sektion H 3 finns sedan ca 40 år tillbaka register över företag. Skötseln av registret och verksamheten i anslutning därtill kallas företagsupplysningen. Syftet med denna är att kunna informera platssökande om förhållandena på en aktuell arbetsplats. I registret finns uppgifter om exempelvis ett företags verksamhet, förhållandena på viss ort, m m, men även om s k mjukdata exempelvis trivseln på en arbetsplats. Uppgifter lämnas ut till platssökande, främst sådana som är medlemmar i SIF. Upplysningar kan lämnas även till utomstående. Det är vanligt att uppgifter lämnas vid telefonsamtal. Det har tidigare förekommit att sektionen beslutat att icke rekommendera - eller att avråda från - anställning vid visst företag. Enligt gällande rutiner fattas dylika beslut, vilka är ovanliga, av samtliga ombudsmän i sektion H 3 varjämte den för företagsupplysningen ansvarige tjänstemannen deltar. Beslutet att icke rekommendera medlemmar att ta anställning i G.W:s företag fattades i nov 1981. Beslutet grundades i huvudsak på dels den bild av G.W., som H.B. erhållit vid sina kontakter med personal på Atlings, dels Å.L:s tidigare erfarenheter av G.W. och dennes verksamhet - Å.L. hade på SIF:s vägnar haft de kontakter med G.W. vilka framkallat SIF:s beslut år 1974 beträffande denne - och dels händelseförloppet med avseende på varsel, uppsägningar och förhandlingar under sommaren och hösten 1981. Sedan sektionen fattat beslutet påkallade verkstadsföreningen kansliöverläggningar d 23 nov 1981. Föreningen ville få veta grunden för beslutet. I brev d 15 dec 1981 från Å.L. för SIF till verkstadsföreningen upplystes, att de viktigaste orsakerna till beslutet var den mycket stora personalomsättningen vid Atlings och den i flera fall korta anställningstiden. Grundorsaken till uppsägningarna angavs "oftast varit stora motsättningar och bråk" mellan G.W. och de anställda tjänstemännen. - Det är rutin att anteckning görs om förfrågan till företagsupplysningen beträffande visst företag. Ännu vid tidpunkten för TR:ns dom i målet hade, sedan beslutet fattats, inte någon anteckning skett om någon förfrågan beträffande Atlings.

SIF har i HovR:n vidare åberopat följande. Det vidhålles att uttalandet i brevet d 1 febr 1982 om G.W. som personalledare inte är uppgift i den mening som avses i 5 kap 1 § BrB. Uttalandet är ett värdeomdöme och kan därför ej grunda skadeståndsskyldighet såsom för förtal. Till grund för beslutet i nov 1981 att ej rekommendera anställning låg visserligen den angivna uppfattningen om G.W. som personalledare men anteckningen till företagsupplysningen har inte innehållit uppgift om denna uppfattning. Anteckningens innehåll kan följaktligen inte anses utgöra uppgift som kan vara ägnad utsätta G.W. för andras missaktning. G.W. har inte heller blivit utpekad. Som redan nämnts har ej någon upplysning beträffande G.W. eller hans bolag lämnats från företagsupplysningen under tiden från beslutet till TR:ns dom i målet. Den publicitet som G.W. åberopat har skett före d 1 febr 1982. Det anmärkes att rykten om ett beslut av innehåll som det i nov fattade förekom redan i okt 1981. Anledning saknas till antagande att någon hos SIF anställd lämnat uppgift om beslutet till utomstående och det påstås att så i vart fall ej skett uppsåtligen i vederbörandes tjänst. Om emellertid, trots vad nu sagts, G.W. anses ha blivit utsatt för förtal för vilket SIF har att svara, göres - såsom vid TR:n - gällande att det varit försvarligt att lämna uppgifterna eller att införa dem i företagsupplysningen samt att de varit sanna eller att SIF i allt fall haft skälig grund för dem. Vad frågan om försvarlighet beträffar åberopas särskilt följande. G.W. har ställning som företagsledare och hans åtgärder i denna egenskap har stor betydelse för de anställda. En person i hans ställning måste i yttrandefrihetens intresse acceptera att hans beteende granskas kritiskt, så som skett. Tidningarnas uppgiftslämnare åtnjuter grundlagsenligt meddelarskydd. SIF saknar därför möjlighet att påvisa att det inte varit anteckningen i företagsupplysningen som vunnit spridning. Än vidare skall beaktas att SIF har till uppgift att ta tillvara sina medlemmars intressen. Medlemmarna har befogade och angelägna anspråk på att av sitt förbund genom företagsupplysningen få korrekta uppgifter om förhållandena hos en arbetsgivare. Uppgifterna i breven har lämnats på begäran av verkstadsföreningen i en förhandlingssituation, där parterna har att visa öppenhet samtidigt som uppgifter lämnade i sådan situation normalt inte behöver befaras bli spridda utanför en trång krets. - Omdömena har varit sanna och i vart fall har SIF haft skälig grund för dem. SIF har efterhand genom kontakter med medlemmar som var anställda hos G.W. fått en så beskaffad bild av denne att skälig grund för karakteristiken av honom såsom personalledare har förelegat. Ytterligare gör SIF gällande att även om förtal anses föreligga, förbundet likväl ej skall åläggas utge skadestånd till G.W.. Det påstås att den intressekollision, vilken utvecklats nyss i anslutning till frågan om försvarlighet, bör föranleda att skadeståndsskyldighet bortfaller. Slutligen påpekas att vid bestämmande av skadeståndsskyldighet skall beaktas såväl att den uppkomna skadan måste ha varit ringa och att den omfattande spridningen förorsakats av omständigheter utanför SIF:s kontroll som att SIF:s principalansvar kan omfatta endast dem som är arbetstagare hos SIF och således ej personer, anställda hos exempelvis avdelning 23, till vilka bl a H.B. hör.

HovR:n gör följande prövning.

Inom SIF har man redan i nov 1981 haft den uppfattningen att G.W. var klart olämplig som personalledare. Denna uppfattning har till en början, genom anteckningen till företagsupplysningen och brevet d 15 dec 1981, uttryckts som ett slags avrådan från anställning hos G.W. och därefter klart utsagts i brevet d 1 febr 1982. Såsom TR:n yttrat är därför innebörden av bägge uttryckssätten densamma. Vad som kommit fram om frågans beredning inom SIF, om beslutsfattandet i nov 1981 och om möjligheterna att vinna tillgång till uppgifter från företagsupplysningen gör, att det måste antagas att utomstående lätt nog kunnat få kännedom inte endast om beslutets formella avfattning utan också om dess reella innebörd. Härför talar även med styrka innehållet i den publicitet som beslutet fått.

Såsom TR:n påpekat är uttalandet om G.W:s olämplighet som personalledare i BrB:s mening inte ett värdeomdöme utan en uppgift. Den är, såsom TR:n jämväl funnit, otvivelaktigt ägnad att utsätta G.W. för andras missaktning. Av det förut sagda följer att detta gäller även uttryckssättet i anteckningen i företagsupplysningen och i brevet d 15 dec 1981.

Uppgifterna i breven har, såsom TR:n fastslagit, lämnats till tredje man. Vidare måste de som från SIF:s sida handlagt saken ha utgått från att tredje man kunde få reda på vad som stod i företagsupplysningen och innebörden därav. Innehållet i de åberopade tidningsartiklarna får anses ge vid handen att uppgiften i fråga verkligen kommit till tredje mans kännedom. I enlighet med det anförda har SIF, såsom TR:n angivit, uppsåtligen om G.W. lämnat uppgift som varit ägnad att utsätta honom för andras missaktning.

Vad härefter beträffar frågan om det varit försvarligt av SIF att lämna ifrågavarande uppgifter, beaktar HovR:n följande. I och för sig föreligger, i enlighet med den grundlagsfasta principen om yttrandefrihet, en vidsträckt rätt - såsom i detta fall - för arbetstagare eller deras organisation att fritt kritisera en arbetsgivare eller hans åtgärder. Denna kritikrätt är emellertid, även på det område det här gäller, begränsad genom bestämmelserna i 5 kap BrB. Hänsynen till yttrandefriheten kan alltså inte betaga det påtalade förfarandet dess rättsstridighet. Såsom TR:n funnit, kan ej heller den omständigheten att vissa av uppgifterna lämnats i en förhandlingssituation innebära att det var försvarligt att lämna dem. Såsom TR:n vidare anmärkt skulle sakligt riktig information ha kunnat lämnas förbundets medlemmar genom företagsupplysningen på annat sätt än genom uppgifter av nedsättande beskaffenhet. I likhet med TR:n finner HovR:n således att det inte har varit försvarligt av SIF att om G.W. lämna ifrågavarande uppgifter.

I HovR:n har omfattande utredning förebragts i frågan om uppgifterna varit sanna eller SIF i allt fall haft skälig grund för dem. Vid den prövning HovR:n företagit, förekommer ej skäl för ett HovR:ns ställningstagande till sanningsbevisningen.

Beslutet att icke rekommendera anställning och att tillföra företagsupplysningen uppgift därom har fattats av personer för vilka SIF såsom arbetsgivare svarar enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen. Samma är förhållandet med dem som enligt SIF handhaft upplysningsverksamheten och dem som skrivit breven till verkstadsföreningen. Vid sådant förhållande kan SIF, såsom TR:n funnit, inte undgå skyldighet att utge skadestånd till G.W..

Av det förut anförda följer att grund för jämkning av skadeståndet ej föreligger. I betraktande av samtliga omständigheter finner HovR:n att detta bör bestämmas till det belopp som TR:n funnit skola utgå. TR:ns dom skall alltså stå fast.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. De uppgifter på vilka yrkandet om skadestånd för förtal grundas är dels uppgiften till företagsupplysningen om SIF:s beslut att avråda sina medlemmar att ta anställning hos Atlings, dels uppgiften om samma beslut i brevet till verkstadsföreningen d 15 dec 1981, dels slutligen uppgiften i brevet till verkstadsföreningen d 1 febr 1982 att G.W. funnits klart olämplig som personalledare. Vid bedömningen bör dessa olika uppgifter hållas i sär.

Det förhållandet att inom SIF:s kansli en uppgift lämnats till företagsupplysningen av förut angivet innehåll får, oberoende av hur uppgiften därefter har hanterats, anse uppfylla rekvisitet "lämnar uppgift" i 5 kap 1 § 1 st BrB. Frågan är emellertid om denna uppgift eller uppgiften av samma innehåll i brevet d 15 dec 1981 kan anses ha varit ägnad att utsätta G.W. för andras missaktning. Eftersom Atlings var en liten arbetsplats vars verksamhet uppenbarligen helt leddes av G.W., hindrar den omständigheten att G.W. inte nämndes med namn i sammanhanget inte att uppgifterna likväl skulle kunna avse honom. Uppgifternas innebörd i sig är emellertid ej annan än att SIF beslutat avråda sina medlemmar från att ta anställning hos Atlings. Detta kan ej anses utgöra förtal (jfr, beträffande äldre rätt, NJA 1927 s 499). Att det för tjänstemän hos företagsupplysningen och verkstadsföreningen som mottagit uppgifterna må ha stått klart att beslutet grundats på SIF:s uppfattning om G.W. som personalledare eller att utomstående till vilka de sålunda lämnade uppgifterna kan ha spritts till äventyrs dragit samma slutsats ändrar inte denna bedömning. Uppgifterna till företagsupplysningen och i brevet d 15 dec 1981 kan redan på denna grund inte föranleda skadeståndsskyldighet för förtal.

Vad härefter angår den motivering till beslutet som lämnades i brevet d 1 febr 1982, nämligen att G.W. funnits klart olämplig som personalledare, framgår av förarbetena till BrB att även värdeomdömen kan utgöra förtal. Det är tillräckligt att det är fråga om uttalanden med en viss bestämdhet och att deras innehåll gör dem ägnade att utsätta någon för annans missaktning (se prop 1962:10 s B 143). Ett uttalande om någons lämplighet som personalledare har tillräcklig bestämdhet för att kunna utgöra förtal och uppgiften i brevet d 1 febr 1982 måste anses ha varit ägnad att utsätta G.W. för missaktning i hans omgivning. Uppgiften är därför av sådant slag som avses i 5 kap 1 § 1 st BrB.

Uppgiften lämnades emellertid i en förhandlingssituation i vilken det måste anses ha ålegat SIF att gentemot sin motpart verkstadsföreningen öppet redovisa motiven för sitt beslut att avråda medlemmarna att ta anställning hos Atlings. Uppgiften har också lämnats sedan verkstadsföreningen uttryckligen begärt att få reda på motiven. Det får därför, oaktat den tillspetsade formuleringen, anses ha varit försvarligt att lämna uppgiften på sätt som skett.

Fråga uppkommer då - eftersom uppgiften inte är av den art att den skulle kunna karakteriseras som i strikt mening sann - huruvida SIF visat skälig grund för densamma. Spörsmålet om vilken kontroll som kan krävas av en uppgifts tillförlitlighet för att skälig grund för uppgiften skall anses föreligga får bedömas under beaktande av bl a uppgiftens innehåll och de omständigheter under vilka den lämnas (jfr prop 1962:10 s 145 f). Vad som nyss anförts därom att uppgiften i brevet d 1 febr 1982 lämnats i en förhandlingssituation är sålunda av vikt också i förevarande sammanhang. SIF har, innan uppgiften lämnades, anordnat ett sammanträde d 28 jan 1982 i Sandviken med medlemmar som då var eller tidigare varit anställda hos Atlings och därvid inhämtat uppgifter om G.W:s egenskaper som personalledare. Med hänsyn härtill och till vad som enligt den i HovR:n förebragta vittnesbevisningen kommit fram vid sammanträdet får SIF anses ha visat skälig grund för uppgiften i brevet d 1 febr 1982.

På grund av det anförda skall den mot SIF förda skadeståndstalan ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD dödsboets talan.