lagen.nu

AD 2002 nr 33

Fråga huruvida en kommun har haft rätt att avskeda en chaufför som i sin anställning har gjort sig skyldig till grovt rattfylleri. Betydelsen av den omständigheten att arbetstagaren vid tidpunkten för händelsen led av ett alkoholberoende av sjukdomskaraktär.

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Uppsala kommun

Nr 33

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Uppsala kommun.

Mellan Uppsala kommun och Svenska Kommunalarbetareförbundet gäller kollektivavtal om allmänna anställningsvillkor m.m.

Medlemmen i förbundet P.E. anställdes hos kommunen år 1986 och har mestadels arbetat som chaufför vid renhållningen. Han avskedades den 30 augusti 2000. Avskedandet har föranlett tvist mellan kommunen och förbundet. Tvisteförhandlingar har ägt rum mellan parterna utan att de har kunnat enas.

Förbundet har väckt talan mot kommunen och har såsom talan slutligt bestämts yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. förklara kommunens avskedande av P.E. ogiltigt,

2. förplikta kommunen att till P.E. utge allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 14 mars 2001, samt

3. förplikta kommunen att till P.E. utge dels lön för tiden den 31 augusti 2000 den 13 december 2001 med 261 054 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på varje förfallet månadsbelopp om 16 915 kr från den sista i varje månad med början den 30 september 2000 samt på 7 329 kr från den 13 december 2001, dels lönetillägg för perioden den 31 augusti 2000 30 augusti 2001 i första hand med 8 473 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 31 augusti 2001, i andra hand med 3 548 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 28 februari 2001.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att det inte har förelegat laga skäl för avskedande men däremot saklig grund för uppsägning har förbundet yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta kommunen att till P.E. utge

1. allmänt skadestånd med 75 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 14 mars 2001, samt

2. ekonomiskt skadestånd avseende dels lön under tiden den 31 augusti 2000 28 februari 2001 med 101 490 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på varje förfallet månadsbelopp om 16 915 kr från den sista i varje månad med början den 30 september 2000 dels lönetillägg för samma tid med 3 548 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 28 februari 2001 dels semesterersättning för tiden den 31 augusti 2000 28 februari 2001 med 12 604 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 31 mars 2001.

Alla ränteyrkanden avser tiden till dess betalning sker.

Kommunen har bestritt käromålet i dess helhet. De allmänna skadestånden har inte kunnat vitsordas till något belopp. För det fall att avskedandet skulle ogiltigförklaras har kommunen vitsordat yrkad lön jämte ränta, men inte det i första hand framställda yrkandet avseende lönetillägg. För det fall att det skulle anses ha förelegat saklig grund för uppsägning men inte laga skäl för avskedande har kommunen vitsordat de yrkade beloppen avseende ekonomiskt skadestånd. Kommunen har gjort gällande att ränta på ett eventuellt skadestånd avseende semesterersättning skall utgå först från dagen för dom i målet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

P.E. har sedan år 1986 varit anställd i Uppsala kommun som chaufför vid renhållningen. På grund av arbetsbrist vid renhållningen har han under vissa perioder blivit omplacerad till andra anställningar i kommunen, bl.a. som vaktmästare, fastighetsskötare och slöjdlärare. Sedan år 1999 har han arbetat enbart vid renhållningen.

Den 15 augusti 2000 var P.E. på väg med sin sopbil för att lämna det sista lasset sopor för dagen. Han körde då vid Strandbokilen, där det finns tre viadukter. Den första viadukten kunde sopbilen passera, men när P.E. passerade den andra hörde han hur bilens överdel skrapade i undersidan av viadukten. P.E. stannade då fordonet eftersom han inte trodde att han skulle kunna komma igenom den tredje viadukten. Han gick ut och undersökte om det blivit några skador, men han kunde inte upptäcka några. Han placerade bilen på trottoaren för att inte hindra annan trafik och satte igång de tre roterande ljusen på bilen som varningssignal. Han stängde av motorn, men lät tändningsnyckeln sitta i eftersom varningsljusen annars inte skulle fungera. Mobiltelefonen tog han med sig. Därefter begav han sig till fots till det område där sopbilarna står uppställda och där kontoret och två verkstäder finns. När han kom dit tog han sin egen bil för att köra till den större av de två verkstäderna för att hämta hjälp. Han blev då stoppad av en arbetskamrat, K.K., som frågade var sopbilen fanns. P.E. svarade på frågan. Strax därefter kom P.E:s arbetsledare, I.D., springande mot dem. Hon hade hört vad som hänt och sade att de alla tre måste bege sig till viadukten. I.D. uppmanade P.E. att ta sin egen bil, vilket han gjorde. I.D. och K.K. tog en annan bil. När de kom fram till viadukten hade polisen kommit dit. P.E. blev föremål för provtagning och det visade sig att han hade druckit alkohol. Sopbilen bärgades därefter.

Dagen därpå, den 16 augusti 2000, fick P.E. skriftligt besked från arbetsgivaren om att han var avstängd med anledning av att polismyndigheten utredde trafikförseelsen och misstanken om rattonykterhet. Avstängningen skulle gälla till dess polisen var klar med sin utredning. P.E. fick tills vidare behålla sin lön.

Den 23 augusti 2000 varslades facket om tilltänkt avskedande av P.E. Den 30 augusti 2000 hölls överläggning i frågan. Vid denna deltog på arbetstagarsidan O.R., P.S. och K.K. och på arbetsgivarsidan HO.B. och B.J. Av protokollet från överläggningen framgår att förbundet yrkade att P.E. skulle erbjudas vård för sina drogproblem, att arbetsgivarföreträdarna stod fast vid sitt beslut om avskedande och att enighet inte kunde uppnås. I protokollet redogjordes inte för skälen för avskedande, men kommunens företrädare angav muntligen vid överläggningen smitning som enda skäl. Senare samma dag, den 30 augusti 2000, avskedades P.E.

Den 7 september 2000 begärde förbundet tvisteförhandling med kommunen. Tvisteförhandlingen ägde rum den 12 oktober 2000. Vivan Erickson och HO.B. företrädde därvid kommunen. Förbundet företräddes av T.K. Förbundet yrkade att avskedandet av P.E. skulle återtas och att en rehabiliteringsplan skulle upprättas. Kommunen hävdade att det inte fanns någon missbrukshistorik och därmed inte skäl för att påbörja en rehabiliteringsutredning. Av vad som sades vid förhandlingen framgick dock att man på kommunens sida hade haft misstanke om P.E:s missbruk redan under våren 2000. Skälen för avskedandet berördes inte vid förhandlingen.

Förbundet hävdar att P.E. är sjukligt beroende av alkohol sedan flera år tillbaka och att han alltså led av denna sjukdom när den aktuella händelsen inträffade. Händelsen ledde till att P.E. den 6 december 2000 dömdes för grovt rattfylleri till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Behandlingsplanen innebar att P.E. skulle vistas fyra veckor på ett behandlingshem. Efter behandlingen skulle P.E. genomgå ett eftervårdsprogram med deltagande i en samtalsgrupp på behandlingshemmet. P.E. inställde sig den 2 januari 2001 på behandlingshemmet. Han avvek dock samma dag eftersom han fick panik inför vissa moment i behandlingen. Saken klarades dock ut och han fick tillåtelse att komma tillbaka. Behandlingen avslutades den 23 februari 2001 utan anmärkningar. Under en stor del av våren gick också efterbehandlingen bra, men sedan fick P.E. två återfall. På P.E:s initiativ ändrades behandlingsplanen i början av juni 2001 till att omfatta även intagande av antabus tre gånger i veckan under tre månader i Vaksala stödteams regi. Efter ytterligare återfall begärdes P.E. omhändertagen, men beslutet upphävdes i och med att P.E. uppgav sig vara villig att lägga in sig på beroendekliniken på Ulleråker. Behandlingsplanen ändrades i oktober 2001, även denna gång på P.E:s initiativ, till att innebära även utandningsprov fem gånger per vecka samt utredning på råd och behandlingsgruppen. P.E. har inte haft kontakt med Vaksala stödteam sedan den 29 oktober 2001. Han har inte återfallit i alkoholmissbruk. Tingsrätten beslöt emellertid den 20 november 2001 att undanröja skyddstillsynen och bestämde påföljden till fängelse fjorton dagar. P.E. har överklagat detta beslut till hovrätten, som ännu inte har avgjort målet.

En arbetsgivare har enligt 22 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring ett ansvar att påbörja en rehabiliteringsutredning om arbetstagaren har varit helt eller delvis sjukfrånvarande under längre tid än fyra veckor i följd, om arbetstagarens arbete ofta har avbrutits av kortare sjukperioder eller om arbetstagaren själv har begärt rehabilitering. Det framgår bl.a. av förarbetena att bestämmelsen tar sikte på situationer där det har förekommit mer än sex frånvarotillfällen under en tolvmånadersperiod. P.E. har under perioden den 1 januari 1998 30 augusti 2000 varit frånvarande mer än sex gånger under tre tolvmånadersperioder. Vid tre tillfällen har det således funnits skyldighet för kommunen att påbörja en rehabiliteringsutredning.

Kommunens företrädare hade, även om de inte kände till omfattningen av P.E:s missbruk, redan under våren 2000 haft starka misstankar om att P.E. missbrukade alkohol eller annat. I.D., som var P.E:s närmaste arbetsledare, har vid några tillfällen under år 2000 före den aktuella händelsen talat med de två fackliga förtroendemännen O.R. och K.K. om sina misstankar om att P.E. hade alkoholproblem. De rådde då henne att vidta åtgärder. I.D. och renhållningschefen Rolf Persson har också vid något tillfälle under år 2000, före incidenten, haft särskild bevakning av P.E. med anledning av misstanken om missbruk. Denna bevakning innebar dock inte att man talade med P.E. angående problemet. Misstankarna var så starka och välgrundade att det förelåg anledning att ta itu med P.E:s problem redan under våren 2000. I varje fall hade arbetsgivaren vetskap om P.E:s alkoholproblem efter händelsen den 15 augusti 2000, eftersom misstanken om rattonykterhet angavs som skäl för avstängning. Facket har också vid överläggningen den 30 augusti 2000 och vid den lokala tvisteförhandlingen framfört till kommunens företrädare att P.E. hade alkoholproblem och begärt rehabilitering. Bl.a. i kommunens drogpolitiska program finns anvisningar om hur rehabiliteringsansvaret skall uppfyllas. Programmet innebär att arbetsgivaren skall initiera rehabilitering på ett tidigt stadium om det föreligger misstanke om missbruk.

Grunderna för förbundets talan

Vid varselöverläggningen den 30 augusti 2000 åberopade kommunen endast smitning som grund för avskedandet. Enligt förbundets mening är kommunen bunden av detta och alltså förhindrad att åberopa andra omständigheter till grund för avskedandet. Förbundet hävdar att P.E. inte har gjort sig skyldig till smitning, vare sig i trafikbrottslagens mening eller på det sätt som kommunen har påstått. Åtalet mot P.E. omfattade även smitning, men tingsrätten ogillade åtalet i den delen. Enligt P.E:s uppgifter i brottmålsdomen lämnade han bilen för att gå till arbetsplatsen och hämta verktyg för att kunna släppa ut luft ur däcken. Som tingsrätten har funnit kan dessa uppgifter inte lämnas utan avseende.

För den händelse kommunen tillåts att åberopa andra gärningar än smitning som grund för avskedandet vitsordar förbundet att P.E. har gjort sig skyldig till grovt rattfylleri. Däremot bestrids att P.E. har brutit mot kommunens anvisningar genom att välja den aktuella vägen. P.E. kände visserligen till att viadukten var för låg, men han hade inte fått vetskap om detta från kommunen utan från annat håll. Om vägvalet är att betrakta som en förseelse utgör den ändå inte laglig grund för avskedande eller uppsägning. Det bestrids vidare att P.E. skulle ha lämnat kvar mobiltelefonen i bilen. Detta skulle i alla händelser inte kunna utgöra ett godtagbart skäl för avskedande.

Förbundet gör under alla förhållanden gällande att de angivna händelserna inte utgör grund för vare sig avskedande eller uppsägning. Genomgående finns det ett direkt samband mellan händelserna och P.E:s alkoholsjukdom. Sjukdom och yttringar av sjukdom inte är laglig grund för avskedande eller uppsägning oavsett om arbetsgivaren har kännedom om sjukdomen vid tidpunkten för avskedandet eller ej. Kommunen har i detta fall inte fullgjort sin lagstadgade rehabiliteringsskyldighet. Rehabilitering skulle ha påbörjats när misstanke om P.E:s missbruk uppkom, dvs. under våren 2000, eller senast den 30 augusti 2000 när förbundet framställde krav om detta. Arbetsgivaren hade möjlighet att återta avskedandet och föranstalta om rehabilitering. Laga grund för avskedande eller uppsägning föreligger vidare inte av det skälet att kommunen inte ens har försökt att bereda P.E. annat arbete hos sig.

Vad gäller beräkningen av lönen är utgångspunkten enligt både anställningsskyddslagen och kollektivavtalet att P.E. skall hållas skadeslös genom ersättning motsvarande den lön och de lönetillägg som han skulle ha haft om han hade varit i arbete. Förstahandsyrkandet avseende lönetillägg gäller perioden den 31 augusti 2000 30 augusti 2001 och är beräknat med ledning av vad han erhöll under motsvarande period året dessförinnan. Andrahandsyrkandet avseende lönetillägg gäller perioden den 31 augusti 2000 28 februari 2001 och är beräknat på samma sätt.

Kommunen

P.E. anställdes hos kommunen i november 1986. Den 1 juni 1990 erhöll han en tillsvidareanställning. År 1995 blev han övertalig i renhållningsverksamheten och arbetade sedan på olika arbetsplatser i kommunen till den 27 september 1999 då han återvände till Uppsala kommun Entreprenad Renhållarna som renhållningsarbetare. Arbetsuppgifterna gällde sophämtning inom ett visst distrikt. Han hade som chaufför ansvar för en renhållningsbil, en s.k. sidlastare, med en totalvikt om 18 ton.

Den 15 augusti 2000 fick kommunen ett telefonsamtal från polisen. En renhållningsbil hade fastnat mellan två viadukter i Strandbokilen. Enligt polisen satt bilnycklarna kvar i bilen och chauffören hade lämnat platsen. Chauffören var P.E. P.E. hade inte gjort något försök att hämta hjälp eller göra arbetsledningen uppmärksam på vad som hade hänt. Av polisens provtagning framgick att alkoholkoncentrationen i P.E:s blod uppgick till 2,55 promille. Polisen tog samma dag hand om P.E:s körkort, som återkallades genom beslut den 1 september 2000.

Vid förhör den 15 augusti 2000 uppgav P.E. att han vid tillfället hade talat med sin arbetsledare i telefon och därför varit ouppmärksam på att han tog fel väg. Han kunde inte svara på varför han lämnade platsen i stället för att ringa polisen eller arbetsledningen.

Den 30 augusti 2000 avskedade kommunen P.E. P.E. dömdes den 6 december 2000 för grovt rattfylleri till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. P.E. medverkade dock inte i behandlingen och följde inte föreskrifterna i planen. Detta ledde till att tingsrätten på åklagarens begäran undanröjde skyddstillsynen genom beslut den 20 november 2001.

Grunderna för kommunens talan

Kommunen har haft laga skäl för avskedandet av P.E. Han har i strid med trafikbrottslagen framfört kommunens fordon efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker och har sedermera dömts för grovt rattfylleri. Han har kört under en viadukt där högsta tillåtna höjd var lägre än fordonets höjd. Han har inte iakttagit de anvisningar som gäller vid framförande av kommunens fordon och som är väl kända för honom. Han har avlägsnat sig från olycksplatsen utan att göra några som helst försök att hämta hjälp genom att kontakta polis eller arbetsledning. Såväl bilnycklar som mobiltelefon lämnades kvar i bilen.

P.E. har genom sitt handlande grovt åsidosatt sina åligganden i anställningsavtalet på ett sätt som ingen arbetsgivare skall behöva tåla. De omständigheter som nu läggs P.E. till last är desamma som angavs vid varselöverläggningarna och tvisteförhandlingarna. Kommunen är inte förhindrad att åberopa någon av dessa omständigheter.

Kommunen har inte haft någon misstanke om att P.E. missbrukade alkohol och har således inte brustit i sitt rehabiliteringsansvar. P.E. har inte varit långtidssjukskriven och inte heller haft sådan korttidsfrånvaro att anledning funnits att påbörja någon rehabiliteringsutredning. Den korttidsfrånvaro som förekommit har varit föranledd av förkylningar och andra vanliga åkommor. Någon rehabiliteringsutredning behöver enligt gällande regler inte göras om det är uppenbart att korttidsfrånvaron beror på något annat än missbruk. P.E. har inte heller själv begärt någon rehabiliteringsutredning eller uppmärksammat arbetsledningen på att han skulle ha drog eller alkoholproblem. Det kan inte vitsordas att P.E. hade alkoholproblem av sjukdomskaraktär vid tiden för avskedandet.

Om domstolen skulle finna att kommunen inte har haft skäl för avskedande måste det, vid bedömningen av om det skulle ha förelegat saklig grund för uppsägning, beaktas att P.E. inte har medverkat som han borde i den rehabilitering som senare har ordnats honom genom påföljden i brottmålet. Det är denna bristande medverkan som är skälet till att tingsrätten i november 2001 undanröjde den ådömda skyddstillsynen och bestämde påföljden till fängelse fjorton dagar. Omständigheterna har vidare varit sådana att det inte har förelegat någon skyldighet för kommunen att försöka omplacera P.E.

För det fall att domstolen skulle finna att det inte har förelegat skäl för vare sig avskedande eller uppsägning kan kommunen inte godta de yrkanden om lönetillägg som förbundet har framställt. Om P.E. hade gått kvar i anställningen hade han inte kunnat erhålla dessa lönetillägg eftersom han inte hade kunnat arbeta med samma uppgifter och efter samma schema som tidigare på grund av avsaknaden av körkort.

Domskäl

Tvisten i målet gäller frågan om Uppsala kommun har haft laga grund för sitt avskedande av P.E., som den 15 augusti 2000 gjorde sig skyldig till grovt rattfylleri vid bilkörning i sin anställning vid renhållningen i kommunen.

Förbundet har gjort gällande att avskedandet skall förklaras ogiltigt och har därvid anfört att kommunen är förhindrad att som grund för avskedandet åberopa att P.E. var påverkad av alkohol vid händelsen. Enligt förbundets uppfattning kan de inträffade händelserna inte utgöra grund för vare sig avskedande eller uppsägning eftersom P.E. lider av ett sjukligt alkoholberoende.

Kommunens uppfattning är i korthet följande. Kommunen är oförhindrad att åberopa rattfylleri som grund för avskedandet. Det har förelegat laglig grund för avskedandet. Förutom rattfylleri har P.E. gjort sig skyldig till smitning. Hans handlande innebar dessutom att han åsidosatte de anvisningar för körning som kommunen meddelat. P.E. led enligt kommunens mening inte av alkoholism av sjukdomskaraktär vid tidpunkten för händelsen den 15 augusti 2000.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har förhör under sanningsförsäkran hållits på förbundets begäran med P.E. och på kommunens begäran med V.E. Vittnesförhör har hållits på förbundets begäran med O.R., LH.N., P.S. och T.K. samt på kommunens begäran med I.D., HO.B., R.O. och B.J. På begäran av båda parterna har hållits vittnesförhör med K.K. Båda parterna har åberopat skriftlig bevisning.

Domstolen skall i det följande behandla tvistefrågorna i skilda avsnitt. Därvid finns det anledning att först gå närmare in på den händelse som utlöste avskedandet av P.E.

Händelseförloppet den 15 augusti 2000

Av Uppsala tingsrätts dom den 6 december 2000 med anledning av åtalet mot P.E. framgår följande. Rattfylleriet var enligt åklagarens gärningsbeskrivning att betrakta som grovt med hänsyn till den höga alkoholkoncentrationen (2,55 promille) och till att P.E. kört in i en viadukt. Enligt åtalet hade P.E. vidare gjort sig skyldig till smitning genom att han avlägsnat sig från olycksplatsen utan att vidta de åtgärder som olyckan skäligen bort föranleda, nämligen att ta bort bilen som utgjort en trafikfara. P.E. erkände att han gjort sig skyldig till rattfylleri vid körningen den 15 augusti 2000, men förnekade att han smitit från olycksplatsen. Tingsrätten dömde P.E. för grovt rattfylleri. Beträffande åtalet för smitning konstaterade tingsrätten att P.E. invänt att viadukten inte hade skadats och att han lämnat platsen för att få hjälp med att få bort lastbilen från viadukten. Dessa uppgifter hade enligt tingsrättens mening inte vederlagts och de kunde heller inte lämnas utan avseende. Åtalet för smitning ogillades därför.

P.E. har inför Arbetsdomstolen berättat i huvudsak följande. Han hade inte fått några anvisningar från sin arbetsledning om att man inte skulle köra under viadukterna vid Strandbokilen, men han visste ändå att dessa var för låga för den aktuella renhållningsbilen. Han brukade vanligen ta en annan väg. Denna gång skulle han hämta cigaretter och körde fel väg på grund av att han var onykter. Bilen slog ganska kraftigt i viadukten, men det uppstod ingen skada på denna. Han fick en kraftig chock och vågade inte fortsätta färden. Han körde i stället upp bilen till hälften på trottoaren och lämnade den där med varningsljusen påslagna. Han begav sig sedan till fots till arbetsplatsen för att hämta hjälp. Om han hade varit nykter, hade han i stället ringt till arbetsplatsen med den mobiltelefon som han hade med sig. På arbetsplatsen träffade han K.K. och I.D. Tillsammans med dem begav han sig tillbaka till olycksplatsen, dit polisen då hade kommit.

Av det anförda framgår att P.E. har gjort sig skyldig till grovt rattfylleri under utövandet av sina arbetsuppgifter som chaufför vid renhållningen. Gärningen är av allvarligt slag med hänsyn till den höga alkoholhalten och till att P.E. körde in i viadukten. Huruvida P.E. hade tagit del av kommunens anvisningar för vägvalet saknar enligt Arbetsdomstolens mening betydelse för bedömningen, eftersom han enligt sina egna uppgifter ändå visste om att viadukten var för låg och valde fel väg på grund av att han var onykter. Arbetsdomstolen finner inte anledning att göra någon annan bedömning än tingsrätten i frågan om P.E. gjorde sig skyldig till smitning. Vad kommunen har påstått i den delen kan alltså inte tillmätas någon betydelse vid bedömningen av avskedandefrågan.

Vilka omständigheter har kommunen åberopat som grund för avskedandet?

Förbundet har i målet gjort gällande att kommunen är förhindrad att åberopa rattfylleriet som grund för avskedandet av P.E. Enligt förbundets uppfattning omnämnde nämligen kommunen under överläggningen den 30 augusti 2000 inför det tilltänkta avskedandet endast smitning, inte rattfylleri. Under de tvisteförhandlingar som senare ägde rum angavs enligt förbundet inte uttryckligen vad som var grunden för avskedandet.

Kommunen har bestritt att dess företrädare under varselöverläggningen skulle ha angett endast smitning som skäl för det tilltänkta avskedandet. Enligt kommunen har skälen för avskedandet under samtliga överläggningar i frågan angetts i enlighet med vad kommunen har gjort gällande i målet.

Arbetsdomstolen kan i denna del först konstatera att förbundet under handläggningen av målet fullständigt har ändrat ståndpunkt i fråga om vad kommunen får åberopa till grund för avskedandet. Under skriftväxlingen i målet gjorde förbundet först gällande att kommunen till grund för avskedandet hade lagt uteslutande att P.E. hade kört kommunens fordon i alkoholpåverkat tillstånd samt att kommunen därför var förhindrad att åberopa andra omständigheter, däribland smitning. Först i en skrift som kom in ett par dagar före huvudförhandlingen i Arbetsdomstolen intog förbundet den ståndpunkt som har angetts i det föregående.

Protokollet från varselöverläggningen den 30 augusti 2000 är mycket kortfattat och innehåller ingen uttrycklig uppgift om skälet för det tilltänkta avskedandet. Beträffande vad som förekom under överläggningen har för kommunens del lämnats uppgifter vid huvudförhandlingen av B.J. och HO.B. De har uppgett att de som skäl för avskedande angav att P.E. hade kört bilen i onyktert tillstånd. För förbundets del har uppgifter om överläggningen lämnats av O.R., P.S. och K.K. De har uppgett att man från kommunens sida endast uppgav smitning som skäl för avskedandet. Enligt K.K. skulle B.J. ha yttrat att man på kommunens sida var medveten om att rattfylleri inte var någon giltig grund för avskedande.

Som framgår av det anförda står uppgift mot uppgift i fråga om vad som sades vid överläggningen den 30 augusti. Det är dock uppenbart att det stod klart för alla som deltog i överläggningen vilken händelse som hade utlöst kommunens varsel om avskedande. Samtliga inblandade visste att P.E. hade druckit alkohol före körningen. Även om man skulle utgå ifrån att ordet rattfylleri eller liknande inte direkt omnämndes måste det ha framstått som uppenbart att kommunens företrädare reagerade på händelsen som helhet. Vad förbundet har anfört i denna del av målet hade kunnat vara befogat om kommunens företrädare vid överläggningen hade klargjort att P.E:s alkoholpåverkan vid körningen inte låg till grund för kommunens inställning. Att något sådant klargörande ägde rum har emellertid inte blivit styrkt i målet.

På grund av det anförda kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att kommunen inte kan anses ha avstått från att åberopa P.E:s rattfylleri som grund för avskedandet.

Har P.E. lidit av alkoholism som kan jämställas med sjukdom?

I denna del av målet kan först konstateras att tingsrätten i sin brottmålsdom den 6 december 2000 anförde att P.E:s missbruk av alkohol krävde behandling och i väsentlig grad fick anses ha bidragit till att han gjort sig skyldig till grovt rattfylleri. Tingsrätten bestämde mot den bakgrunden påföljden till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Emellertid beslöt tingsrätten den 20 november 2001 efter en framställning från åklagaren att den utdömda skyddstillsynen skulle undanröjas. Påföljden bestämdes i stället till fängelse 14 dagar. Som skäl för beslutet angav tingsrätten att P.E. allvarligt hade åsidosatt sina åligganden enligt den fastställda behandlingsplanen och att det kunde antas att sådana åtgärder som övervakningsnämnden fick vidta skulle bli utan verkan. Förbundet har i Arbetsdomstolen anfört att tingsrättens beslut den 20 november 2001 har överklagats men att hovrätten inte har avgjort saken.

Förbundet har i målet åberopat ett intyg den 12 oktober 2001 av chefsöverläkaren vid Akademiska sjukhusets Beroendeklinik LH.N. Intyget innehåller bl.a. följande. P.E. vårdades på Beroendekliniken under fyra dagar i september 2001. Därvid framkom att han haft alkoholproblem sedan mitten av 1980talet och som kulminerat redan år 1994. Vid en diagnostisk genomgång framkom att kriterierna för alkoholberoende mer än väl uppfylldes. Det måste således bedömas som troligt att P.E. vid tidpunkten för trafiknykterhetsförseelsen i augusti 2000 led av ett alkoholberoende. Sammanfattningsvis konstateras i intyget att P.E. lider av ett alkoholberoende som enligt gängse internationell diagnostik är klassificerat som ett sjukdomstillstånd.

LH.N. har inför Arbetsdomstolen bekräftat innehållet i sitt intyg. Han har därvid tillagt att de gängse kriterierna för alkoholberoende i P.E:s fall torde ha varit uppfyllda redan år 1994.

Mot bakgrund av vad som framkommit genom utredningen kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att P.E. vid tidpunkten för den händelse som utlöst avskedandet led av ett alkoholberoende av sjukdomskaraktär.

Har det förelegat laga skäl för avskedandet?

Enligt 18 § anställningsskyddslagen får avskedande ske om arbetstagaren har grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. I förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag anges att avskedande får ske endast i flagranta fall. Det skall vara fråga om ett sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande (prop. 1973:129 s. 149).

Att P.E. i sin anställning som chaufför har kört en tung lastbil med hög alkoholhalt i blodet innebär enligt Arbetsdomstolens mening att han har grovt åsidosatt sina åligganden mot kommunen. P.E:s handlande har alltså varit av ett sådant allvarligt slag att det kan föranleda ett avskedande.

Frågan är emellertid vilken betydelse som skall tillmätas P.E:s personliga förhållanden, dvs. att han vid det aktuella tillfället led av ett sjukligt alkoholberoende. Som Arbetsdomstolen har konstaterat i domen 1998 nr 30 förekommer i förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag ett uttalande som ger en viss belysning åt frågeställningen. Uttalandet, som återfinns i motiveringen till avskedandebestämmelsen i 18 §, har följande lydelse: " Har arbetstagaren gjort sig skyldig till ett sådant allvarligt förfarande som nu avses, bör det normalt sakna betydelse om han är äldre eller yngre, har längre eller kortare anställningstid, är handikappad etc. ". Uttalandet har föregåtts av en beskrivning av sådana förfaranden som bör kunna föranleda avskedande (se anf. prop s. 255). I 1998 års dom anförde domstolen att det återgivna motivuttalandet är ett uttryck för uppfattningen att vid bedömningen av om avskedande får ske med anledning av ett visst förfarande från en arbetstagares sida det föreligger anledning att i första hand beakta graden av åsidosättande av arbetstagarens åligganden mot arbetsgivaren. I domen anfördes vidare att till skillnad från vad som gäller vid en prövning av om saklig grund för uppsägning föreligger sådana omständigheter, som i och för sig skulle kunna tala för att arbetstagaren ändå skall få behålla anställningen, normalt inte skall vägas mot det förfarande som ifrågasättes skall leda till ett avskedande.

Det anförda innebär annorlunda uttryckt att personliga förhållanden typiskt sett endast i undantagsfall har en sådan tyngd att de kan få betydelse vid bedömningen av ett handlande som i och för sig är av sådant allvarligt slag att det kan motivera ett avskedande (jfr domen 1999 nr 31). I det föreliggande fallet anser Arbetsdomstolen att P.E:s handlande har varit av sådant allvarligt slag att vad som framkommit om hans personliga förhållanden inte bör tillmätas en sådan betydelse vid bedömningen att avskedandet har skett i strid med anställningsskyddslagen. Kommunen har alltså haft rätt att skilja honom från anställningen på det sätt som skett.

Rättegångskostnader

Förbundet bör som förlorande part förpliktas att ersätta kommunens rättegångskostnader. Det av kommunen yrkade beloppet har av förbundet vitsordats som skäligt.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Kommunalarbetareförbundets talan.

2. Svenska Kommunalarbetareförbundet förpliktas att ersätta Uppsala kommuns rättegångskostnader med sjuttiofyratusentrehundrafemtio (74 350) kr, varav 73 500 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2002-03-06, målnummer A-46-2001

Ledamöter: Michaël Koch, Örjan Härneskog (f.d. hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Karin Isacsson, Mats Holmgren, Anders Hagman, Stina Nilsen (skiljaktig) och Henry Sjöström (skiljaktig).

Sekreterare: Katarina Berglund

Ledamöterna Stina Nilsens och Henry Sjöströms skiljaktiga mening

Vi delar majoritetens uppfattning att P.E:s gärning i och för sig är av allvarligt slag. Emellertid anser vi att det bör beaktas att rattfylleribrottet, även om det begicks under arbetet, inte har varit riktat mot kommunen såsom arbetsgivare. Vidare anser vi att det i detta fall bör fästas stor vikt vid vad som framkommit om P.E:s personliga förhållanden. Av utredningen framgår att han vid den aktuella tidpunkten led av ett sjukligt alkoholberoende. Det står enligt vår mening klart att det var alkoholberoendet som har lett till att P.E. körde lastbilen efter att ha druckit alkohol. P.E:s personliga omständigheter bör enligt vår mening tillmätas en sådan tyngd vid bedömningen att det av kommunen vidtagna avskedandet inte kan anses lagligt grundat.

Överröstade i denna fråga är vi i övrigt ense med majoriteten.

Metadata

Domstol
Arbetsdomstolen
Avgörandedatum
2002-03-06
Målnummer
A-46-2001
Lagrum
18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd
Litteratur
Sökord
Avskedande
Alkoholism
Rattfylleri
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

AD 2007 nr 33: Fråga om det förelegat saklig grund för uppsägning av en servicetekniker som vid två tillfällen uppträtt påverkad av amfetamin resp. alkohol vid utförandet av sina arbetsuppgifter och som lagförts...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation