AD 2002 nr 56

Parter:

NCC Aktiebolag; Ledarna; E.J.

Nr 56

NCC Aktiebolag i Solna

mot

Ledarna och E.J. i Linköping.

NCC Aktiebolag (bolaget) yrkade i stämningsansökan, som inkom till Linköpings tingsrätt den 26 april 2001, att tingsrätten skulle förplikta E.J. att till bolaget utge 800 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 1 mars 2001 till dess betalning sker. Som grund för sin talan angav bolaget att E.J. svikligen hade förlett bolaget att betala ut ett avgångsvederlag på ovan nämnda belopp, varför det avtal i vilket avgångsvederlaget reglerades skulle förklaras ogiltigt enligt 30 § avtalslagen.

Bolaget är medlem i Sveriges Byggindustrier och E.J. är medlem i Ledarna. Mellan Sveriges Byggindustrier och Ledarna föreligger kollektivavtal om allmänna anställningsvillkor m.m. Sveriges Byggindustrier förklarade i ett yttrande till tingsrätten att organisationen avstod från att föra talan i tvisten.

Ledarnas förbundsjurist C.K. inkom till tingsrätten - den 1 juni 2001, innan stämning i målet hade utfärdats - med en skrift i vilken hon anmälde sig som ombud för E.J. och hemställde, med hänvisning till behörighetsreglerna i 2 kap. arbetstvistlagen, att tingsrätten skulle överlämna målet till Arbetsdomstolen. Som stöd för påståendet om att Arbetsdomstolen skulle vara behörig att som första domstol ta upp och avgöra tvisten, trots att Sveriges Byggindustrier inte förde talan i målet, anfördes att bolaget även för egen del hade slutit kollektivavtal med Ledarna. Bolaget hade ingenting att invända mot E.J:s hemställan. Tingsrätten överlämnade därför målet till Arbetsdomstolen som har utfärdat stämning mot E.J. och Ledarna.

I svaromålet till Arbetsdomstolen har svarandeparterna bestritt käromålet i dess helhet och i första hand yrkat att käromålet med stöd av 4 kap. 7 § arbetstvistlagen skall avvisas på grund av att förhandlingar mellan parterna inte har ägt rum i tvistefrågan innan talan väcktes i målet. I andra hand har de yrkat att käromålet ogillas.

Bolaget har bestritt avvisningsyrkandet.

Svarandeparterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning.

Målet har med parternas medgivande företagit avvisningsfrågan till avgörande efter föredragning.

Skäl

Svarandeparterna har som grund för yrkandet om avvisning i huvudsak anfört följande. Bolaget var skyldigt att förhandla med Ledarna i tvisten om E.J:s avgångsvederlag på grund av reglerna i den förhandlingsordning som gäller mellan parterna, vilken bolaget är bundet av i sin egenskap av medlem i Sveriges Byggindustrier. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att förhandlingsordningen inte är tillämplig var bolaget i vart fall förhandlingsskyldigt enligt 13 § medbestämmandelagen.

Bolaget har som grund för bestridandet anfört att förhandlingsordningen inte är tillämplig på tvisten i målet och att bolaget därmed inte var förhandlingsskyldigt gentemot Ledarna före talans väckande. I vart fall har invändningen om rättegångshinder enligt bolagets mening framställts för sent.

Mellan parterna är ostridigt att någon sådan förhandling som avses i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen inte har ägt rum. Enligt bolaget förekom kontakter mellan parterna innan talan väcktes och bolaget uppfattade det därför som att Ledarna godtog att talan kunde väckas direkt vid tingsrätten, även om inget formellt avtal träffades i frågan. Ledarna har bestritt att det förekommit något som fritar bolaget från dess skyldighet att förhandla i frågan.

Behörighetsfrågan

Arbetsdomstolen skall på eget initiativ pröva sin behörighet (se prop. 1976/77:141 s. 44).

I 2 kap. 1 § arbetstvistlagen anges två förutsättningar för att Arbetsdomstolen skall få ta upp och avgöra en tvist som första domstol. För det första måste den part som väcker talan i domstolen vara en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller en arbetsgivare som själv har slutit kollektivavtal. För det andra måste tvisten vara en tvist om kollektivavtal eller annan arbetstvist som avses i medbestämmandelagen (2 kap. 1 § första punkten) eller en arbetstvist i övrigt under förutsättning att kollektivavtal gäller mellan parterna eller att enskild arbetstagare som berörs av tvisten sysselsätts i arbete som avses med kollektivavtal vilket arbetsgivaren är bunden av (2 kap. 1 § andra punkten).

Bolaget är visserligen medlem i en arbetsgivarorganisation, men har enligt svarandeparterna även för egen del slutit kollektivavtal med Ledarna. Som exempel på sådana avtal har svarandeparterna, utan invändning från bolaget, pekat på dels ett kollektivavtal om speciella ersättningar för tjänstemän från den 18 december 1998, dels ett kollektivavtal rörande fastställande av ersättningar för övervakningstjänst ingånget den 15 september 1994. Med hänsyn härtill finner Arbetsdomstolen att bolaget, trots att Sveriges Byggindustrier har valt att inte träda in i målet, får anses vara en sådan part som har rätt att väcka talan i Arbetsdomstolen som första instans.

Nästa fråga är då om tvisten är av det slag som krävs för att Arbetsdomstolen som första instans skall vara behörig att ta upp den till prövning. Det är inte fråga om en tvist om kollektivavtal eller annan arbetstvist som avses i medbestämmandelagen. Enligt Arbetsdomstolens mening är det däremot uppenbart att det är fråga om en arbetstvist. Tvisten har uppkommit i anställningsförhållandet och gäller giltigheten av ett avtal mellan bolaget och E.J. om anställningens upphörande och om avgångsvederlag. Eftersom det alltså är en arbetstvist och kollektivavtal ostridigt gäller mellan parterna är Arbetsdomstolen enligt 2 kap. 1 § andra punkten behörig att pröva tvisten.

Förhandlingskravet

Enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen får talan inte upptas till prövning av Arbetsdomstolen förrän förhandling, som kan påkallas enligt medbestämmandelagen eller som anges i kollektivavtal, har ägt rum rörande tvistefrågan. Den fråga som Arbetsdomstolen här främst har att ta ställning till är om bolaget över huvud taget har varit skyldigt att påkalla en förhandling med Ledarna. I 2 § andra stycket i den mellan parterna gällande förhandlingsordningen anges bl.a. följande.

"Om och i den mån det förhållande, vartill rättsanspråk enligt kollektivavtal eller enskilt avtal hänför sig, varit känt på arbetsgivarsidan för vederbörande arbetsgivare eller hans organisation respektive på tjänstemannasidan för tjänstemännens organisation ----- vid företaget eller SIF/SALF/CF i 4 månader utan att förhandling begärts enligt bestämmelserna i denna paragraf, har parten därefter förlorat rätten att påkalla förhandling rörande anspråket. "

SAF och Sveriges Arbetsledareförbund har år 1960 i en partsgemensam kommentar till denna bestämmelse uttalat bl.a. följande.

"De anspråk som avses i förevarande stycke betecknas som rättsanspråk på grund av enskilt eller kollektivt avtal. Reglerna har sålunda inte avseende på rena intressefrågor, d.v.s. frågor som icke har sin grund i ett redan träffat avtal.-----

Här må även tilläggas, att sådana rättsanspråk som grundar sig på "privata" avtal, vilka icke har samband med anställningen, ligger utanför huvudavtalets förhandlingsgång. Förhandlingsordningen enligt huvudavtalet är sålunda reserverad för sådana frågor som, uttryckligen eller tyst, ligger inom ramen för anställningsavtalet. Vidare har man att ta hänsyn till att den enskilde arbetsledaren även i övrigt kan tänkas vilja driva en viss rättsfråga vid sidan av huvudavtalets förhandlingsgång, nämligen då hans anspråk grundas på annat avtal än kollektivavtal. Möjlighet härtill föreligger, vilket sålunda innebär att arbetsledaren, om han så önskar, direkt kan anhängiggöra talan rörande anspråket vid allmän domstol."

Parterna har olika uppfattningar i frågan om det i målet aktuella avtalet är att karaktärisera som ett sådant avtal som faller inom förhandlingsordningens tillämpningsområde eller som ett sådant "privat" avtal som ligger utanför tillämpningsområdet.

Bolaget har i denna fråga sammanfattningsvis anfört följande. Avtalet om avgångsvederlag är ett privat avtal eftersom det varken rör villkor eller dylikt under en pågående anställning eller en fråga som ligger inom ramen för anställningsavtalet. Inom bolaget förekommer inte anställningsavtal om avgångsvederlag i en situation som den aktuella, nämligen då arbetstagaren själv tar initiativet till anställningens upphörande. Den överenskommelse som E.J. lyckades förhandla fram saknar anknytning till villkoren i hans anställningsavtal. Den avser inte heller frågor som "uttryckligen eller tyst" ligger inom ramen för anställningsavtalet. Tvärtom innehåller den en betydande särreglering för E.J:s del. Den är därför att betrakta som ett privat avtal i förhandlingsordningens mening. - Den rätt arbetstagaren har att väcka talan vid allmän domstol om anspråket grundas på annat än kollektivavtal bör även gälla för den enskilde arbetsgivaren i en situation som den föreliggande.

Sveriges Byggindustrier har i en skrift som av bolaget ingetts i målet förklarat sig dela bolagets uppfattning om innebörden av uttrycket "privata avtal".

Svarandeparterna har sammanfattningsvis anfört följande. Tvisten rör återbetalning av ett avgångsvederlag som tillkommit på grund av ett anställningsförhållande mellan E.J. och bolaget. Tvisten har således ett otvetydigt samband med anställningen. Avtalet hade över huvud taget inte ingåtts om E.J. inte hade varit anställd av bolaget. Villkoren i avtalet grundade sig på anställningsförhållandet, vilket bl.a. stöds av det faktum att summan 800 000 kr beräknades med E.J:s månadslön som underlag. Överenskommelsen rör inte någon som helst reglering av privata frågor utan samband med anställningen. Det är också värt att notera att konsekvensen av ett bifall till bolagets yrkande skulle bli att E.J:s anställning skulle bestå. Avtalet är således en arbetsrättslig uppgörelse som i vart fall "tyst" ligger inom ramen för anställningen. - Att en arbetstagare i vissa fall får väcka talan vid allmän domstol är en ensidig rättighet för arbetstagaren. Arbetsgivaren har enligt förhandlingsordningen ingen motsvarande rättighet. - Sveriges Byggindustrier har inte deltagit i tillkomsten av den aktuella förhandlingsordningen eller kommentaren till den. Det har däremot Sveriges Arbetsledarförbund (nuvarande Ledarna) gjort. Dess tolkning av avtalets innebörd skall därför ligga till grund för domstolens bedömning. - För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att förhandlingsordningen inte skulle vara tillämplig är bolaget ändå förhandlingsskyldigt enligt 13 § medbestämmandelagen.

Arbetsdomstolen konstaterar att avtalet om avgångsvederlag träffades med anledning av att E.J. ville avsluta sin anställning vid bolaget och parterna var överens om att anställningen skulle upphöra. Att innehållet i uppgörelsen inte bygger på de förutsättningar för avgångsvederlag som anges i E.J:s anställningsavtal förändrar enligt domstolens mening inte överenskommelsens karaktär av ett enskilt avtal som har sådant samband med anställningen att det bör falla inom ramen för förhandlingsordningen.

Denna slutsats medför att bolaget enligt förhandlingsordningen har varit skyldigt att förhandla med Ledarna innan bolaget väckte talan i tingsrätten. Bolaget har ostridigt underlåtit att påkalla förhandling på sätt som anges i förhandlingsordningen. Vad bolaget anfört om de kontakter som förevarit mellan bolaget och Ledarna innan talan väcktes medför inte att bolaget kan anses ha befriats från det krav på fullgjorda förhandlingar som uppställs i arbetstvistlagen.

Har invändning om rättegångshinder framställts i rätt tid?

Enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen får talan inte upptas till prövning av Arbetsdomstolen förrän förhandling, som kan påkallas enligt medbestämmandelagen eller som anges i kollektivavtal, har ägt rum rörande tvistefrågan. Detta processhinder är dispositivt, dvs. det skall beaktas av domstolen endast på invändning av part (se prop. 1974:77 s. 175 och 259). En part har försuttit sin rätt att göra invändning om rättegångshinder om parten går in i svaromål i sak utan att göra invändningen (se AD 1989 nr 30).

Enligt bolaget har invändningen framställts för sent eftersom den inte gjordes i det yttrande som inkom till tingsrätten den 1 juni 2001. Svarandeparterna hävdar att den framställts i rätt tid, nämligen i det svaromål som ingavs med anledning av den av Arbetsdomstolen utfärdade stämningen.

Arbetsdomstolen konstaterar att den skrift som inkom till tingsrätten den 1 juni 2001 inte är att bedöma som ett svaromål, eftersom den endast rörde frågan om tingsrättens behörighet. Första gången som E.J. och Ledarna yttrade sig i sak var i det svaromål som efter stämning inkom till Arbetsdomstolen den 10 augusti 2001. Arbetsdomstolen finner således att invändningen om rättegångshinder framställts i rätt tid.

Arbetsdomstolens slutsats och rättegångskostnader

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att bolagets käromål skall avvisas på grund av att förhandlingskravet i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen inte har uppfyllts. Vid denna utgång skall bolaget ersätta svarandeparterna för deras rättegångskostnader. De har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader med 36 000 kr. Bolaget har inte vitsordat det yrkade beloppet. Arbetsdomstolen finner att svarandeparterna skäligen är tillgodosedda med 25 000 kr.

Slut

1. Arbetsdomstolen avvisar NCC Aktiebolags talan.

2. NCC Aktiebolag skall utge ersättning för Ledarnas och E.J:s rättegångskostnader med tjugofemtusen (25 000) kr avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag tills full betalning sker.

Beslut 2002-04-24, målnummer A-108-2001

Ledamöter: Inga Åkerlund, Dag Ekman, Margit Strandberg, Mats Holmgren, Inger Mattsson Kasserud, Jan Sjölin och Anna-Greta Johansson. Enhälligt.

Sekreterare: Katarina Mannerbrink