AD 2002 nr 83

A-L.S. överklagade domen till hovrätten och yrkade att åtalet skulle ogillas. Åklagaren medgav ändringsyrkandet. Hovrätten fann att det av utredningen i tingsrätten framgick att det fanns andra möjliga förklaringar till att pengar försvunnit än att A-L.S. olovligen tagit dem och hovrätten ogillade därför åtalet.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft. A-L.S. är således frikänd från de gärningar kommunen har lagt till grund för avskedandet av henne. Enligt artikel 6 punkt 2 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna skall en person som frikänts från brott behandlas som oskyldig. Denna konventionsbestämmelse innebär vidare att myndigheterna inte får utpeka någon som frikänts från brott som brottslig. Arbetsdomstolen har att följa artikel 6 punkt 2 i detta avseende. Domstolen har i ett beslut under målets handläggning funnit att denna artikel inte hindrar kommunen från att åberopa gärningarna eller domstolen från att pröva vad kommunen åberopat. Trots beslutet gör förbundet gällande att konventionsbestämmelsen innebär att domstolen är bunden av hovrättens avgörande vid bedömningen av om A-L.S. begått de av kommunen åberopade gärningarna.

Om Arbetsdomstolen skulle finna att domstolen vid sin prövning inte är bunden av den lagakraftägande brottmålsdomen skall den i vart fall tillmätas en betydande bevisverkan.

Kommunen har vidare gjort gällande att A-L.S. vid ett tillfälle den 22 februari 2000 handhaft vårdtagaren E.H:s pengar på ett felaktigt sätt i samband med ett inköp. Detta påstående bestrids. A-L.S:s enda uppgift hos E.H. var att städa där.

Grunderna för förbundets talan

A-L.S. är oskyldig till de gärningar som kommunen har åberopat till grund för avskedandet. Kommunen har således utan laga grund och utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat avskedat A-L.S. i strid med 18 § anställningsskyddslagen. Hon är därför berättigad att få avskedandet ogiltigförklarat samt erhålla allmänt skadestånd och ersättning för inkomstförluster för tiden efter avskedandet. Hon är även berättigad att erhålla ekonomisk kompensation för de inkomstförluster hon gjort med anledning av den felaktiga avstängningen.

Om domstolen skulle finna att kommunen avskedat A-L.S. i strid med 18 § anställningsskyddslagen, men att saklig grund för uppsägning förelegat, har A-L.S. rätt till allmänt skadestånd för det felaktiga avskedandet samt till ekonomiskt skadestånd motsvarande lön under sex månaders uppsägningstid jämte semesterersättning. Hon har även i denna situation rätt till ekonomiskt skadestånd under den tid hon varit avstängd från sitt arbete.

Hovrätten har genom lagakraftägande dom ogillat åtalet avseende de gärningar som kommunen åberopat till stöd för avskedandet av A-L.S. Det skulle strida mot artikel 6 punkt 2 i Europakonventionen att inte låta den i brottmålsdomen avgjorda frågan om A-L.S:s ansvar för stöld vara bindande för Arbetsdomstolen vid dess prövning av avskedandefrågan. För det fall domstolen inte skulle finna att brottmålsdomen har sådan verkan skall den i allt fall tillmätas en betydande bevisverkan.

Kommunen

Det är riktigt att A-L.S. anställdes som vårdbiträde hos kommunens hemtjänst år 1994, att hon ingick i en arbetsgrupp vilken hade som uppgift att åka ut till vårdtagare och hjälpa dessa och att en av de vårdtagare hon arbetade hos var E.T. Arbetsgruppen bestod av sex personer och i den ingick, förutom A-L.S., bl.a. A.H., A.C. och M.L. Som förbundet anfört var A.C. E.T:s kontaktman. Det vårdbiträde som är kontaktman har de närmaste kontakterna med vårdtagaren. De dagar A.C. arbetade dagtid hade hon som regel samtliga pass klockan 08.00-15.30 hos E.T.

Hemtjänsten använder sig av ett bemanningssystem utifrån biståndsbedömda insatser, en s.k. modulextavla, som inryms i ett skåp. Varje vecka planeras modulextavlan, som visar varje vårdtagares behov och vårdbiträdenas arbetsuppgifter. I skåpet finns nycklar till de vårdtagare som inte själva kan öppna dörren för hemtjänsten. För att veta vilken nyckel som går till den vårdtagare man skall besöka måste man känna till ett slags kodsystem. Det är bara de arbetstagare som ingår i arbetslaget som har tillgång till kodsystemet. Kodsystemet innebär att nyckeln är försedd med en bokstav, att det i en lista anges vilken siffra som bokstaven kan översättas till och att det av ytterligare en annan lista framgår vilken bostad nyckeln går till. Det går således inte att på nyckeln se vilken bostad den går till.

E.T. var vid tiden för de aktuella händelserna 88 år gammal och rullstolsbunden. Han led av Parkinsons sjukdom och hade även en svår höftledsartros samt en axelskada. Han kunde inte stå upp utan hjälp och inte heller öppna ytterdörren. E.T. hade således mycket svårt att röra sig och behövde hjälp med det mesta. Tingsrättens konstaterande i frågan om E.T:s rörlighet är därför inte riktigt. Det bygger på uppgifter lämnade av A-L.S. Mentalt var E.T. helt klar.

Sju gånger om dagen behövde E.T. hjälp enligt följande schema. Klockan 08.00 hjälptes han upp ur sängen och tvättades. Han fick då sängen bäddad, serverades frukost och fick sin medicin. Efter det fick han hjälp med att klä sig. Besöket tog cirka en timme. Klockan 09.30 kom vårdpersonal igen och han fick då hjälp med att gå på toaletten. Klockan 11.30 fick han återigen hjälp med toalettbesök. Klockan 13.30 kom personal för att ge honom middagsmat och medicin. Efter det lades han på sin säng för middagsvila. Klockan 15.30 kom personal för att ta upp honom ur sängen och sätta honom i rullstolen igen. Han fick kvällsmat och medicin klockan 17.30. Klockan 21.00 kom personalen för sista gången och hjälpte honom till sängs och gav honom medicin. I samband med att E.T. fick medicin signerade personalen en medicinlista. Den lista som avser den i målet aktuella tiden har kommunen åberopat som bevisning. De förtryckta tiderna i medicinlistan anger dock inte exakt när personalen delade ut medicin. De i medicinlistan angivna passen klockan 7-9, 12-14, 16-18 och 20-22 motsvaras sålunda av hemtjänstpersonalens pass klockan 08.00, 13.30, 17.30 och 21.00.

Vidare fick E.T. i stort sett varje dag besök av K.P. som bodde i samma hus som honom. E.T:s dotter, L.D., besökte honom någon gång per vecka och hjälpte honom med ekonomin.

Som förbundet anfört finns en särskild larmenhet som bistår vårdtagarna med hjälp på natten. Larmenheten har nycklar till vårdtagarna. Under perioden den 29 januari 2001 t.o.m. den 6 februari 2001, dvs. den tid inom vilken kommunen gör gällande att de ifrågavarande stölderna begåtts, registrerades två larm från E.T:s bostad. Det ena larmet togs emot den 3 februari 2001 klockan 02.52. Av utdrag ur larmdatabasen framgår att larmet var föranlett av ett stopp i E.T:s kateter och att problemet åtgärdades. Det andra larmet togs emot måndagen den 5 februari 2001 klockan 15.45 och utgjorde ett testlarm. Personalen vid hemtjänsten brukar med jämna mellanrum - i regel första måndagen i månaden - kontrollera att larmet fungerar.

Två gånger i veckan brukade hemtjänstpersonalen ta med E.T. på promenad och i samband därmed dricka kaffe. K.P. brukade inför dessa tillfällen i E.T:s ytterrocksficka lägga pengar som hemtjänstpersonalen skulle använda till betalning av kaffe och bröd.

Kommunen gör gällande att A-L.S. gjort sig skyldig till stöld av pengar ur E.T:s ficka vid följande fem tillfällen.

29 januari 2001

Måndagen den 29 januari 2001 var M.L. ute med E.T. på promenad och i samband med promenaden drack de kaffe. M.L. betalade för kaffet med en hundralapp som K.P. hade lagt i E.T:s rockficka. Hon fick tillbaka omkring 40 kr vilka hon lade ner i E.T:s rockficka. De kom tillbaka till E.T:s bostad klockan 11.30 och rocken hängdes då upp i hallen. Efter det lämnade M.L. lägenheten och återkom inte till E.T:s lägenhet mera den dagen. A-L.S. gjorde senare samma dag besök hos E.T. K.P. upptäckte kort tid därefter att det inte fanns några pengar kvar i rockfickan och tyckte detta var märkligt. Hon frågade M.L. och A.C. om de visste vart pengarna hade tagit vägen men de kände inte till det.

31 januari 2001

Tisdagen den 30 januari 2001 lade K.P. 100 kr i E.T:s ficka inför promenaden efterföljande dag. Onsdagen den 31 januari var A.C. ute på promenad med E.T. och de drack då även kaffe. A.C. betalade med pengarna som K.P. hade lagt i E.T:s ficka. Det blev cirka 40 kr över som A.C. lade tillbaka i E.T:s ficka. De kom åter till lägenheten klockan 11.30. Rocken var våt på grund av att det hade snöat och A.C. hängde upp den i badrummet. Hon visste då att pengarna låg kvar i fickan. A.C. hade E.T:s samtliga dagpass den dagen och var hos denne till klockan 16.00. A-L.S. hade därefter de två sista passen klockan 17.30 och 21.00. När A-L.S. lämnade lägenheten efter sista passet hade inte E.T. några fler besök förrän klockan 08.00 påföljande morgon, torsdagen den 1 februari, då A.C. kom för att hjälpa E.T. upp ur sängen. A.C. kom även vid tio-tiden på förmiddagen och utförde arbete enligt schema. Vid den tiden var också K.P. hos E.T. A.C. ville visa K.P. pengarna som blivit över från kaffestunden dagen innan och upptäckte då att alla pengarna var borta. Hon anmälde detta till sin chef K.N.

3 februari 2001

Efter det att A.C. anmält händelsen för K.N. tog hon kontakt med kollegan A.H. och de kom överens om att A.H. skulle lägga pengar i E.T:s ficka för att se om pengarna skulle försvinna. När A.H. hade sitt arbetspass den kvällen, dvs. torsdagen den 1 februari 2001, lade hon därför 73 kr av sina egna pengar i rockfickan. A-L.S. började sitt arbetspass fredag eftermiddag den 2 februari och arbetade de återstående passen hos E.T. A-L.S. tjänstgjorde även första passet hos E.T. på lördagen den 3 februari och hade också ett arbetspass hos denne klockan 11.30 den dagen. Efter lunch upptäckte K.P. att de pengar som A.H. hade placerat i E.T:s ficka var borta.

6 februari 2001

På söndag kväll den 4 februari 2001 ringde A.C. till K.P. och bad K.P. lägga pengar i en av E.T:s rockfickor. K.P. lade därför under söndagskvällen 115 kr i olika valörer i fickan. A.C. gick samma kväll, efter sitt sista pass, till hemtjänstlokalen och ändrade modulextavlan så att A-L.S. skulle ha det första passet hos E.T. på tisdagen den 6 februari. På måndag kväll var A-L.S. ledig. Tisdag morgon den 6 februari kom K.P. till E.T:s lägenhet före klockan 08.00 på morgonen och konstaterade att pengarna var kvar i fickan och lämnade därefter lägenheten. Klockan 08.00 den morgonen började A-L.S. sitt pass hos E.T. Strax efter det att A-L.S. hade avslutat sitt arbetspass kom K.P. till lägenheten och konstaterade att det hade försvunnit 65 kr ur fickan, dvs. allt utom en femtiokronorssedel. Klockan 13.30 kom A-L.S. tillbaka till E.T. I samband därmed lämnade K.P. lägenheten. Kort efter det att A-L.S. hade avslutat sitt arbetspass återkom K.P. till E.T:s bostad och konstaterade att även femtiokronorssedeln då hade försvunnit ur fickan. Den 6 februari skedde således två stölder samma dag.

Med anledning av dessa händelser avstängdes A-L.S. från sitt arbete den 7 februari 2001 och underrättades om tilltänkt avskedande den 1 mars 2001. Hon avskedades sedan den 20 mars 2001.

Det har vidare framkommit att A-L.S. året innan stölderna skedde hanterat en annan vårdtagares pengar på ett oacceptabelt sätt. Vårdtagaren ifråga, E.H., var berättigad till hemhjälp efter att ha brutit armen. Händelsen inträffade den första dagen som A-L.S. gjorde besök hos E.H. Vid tillfället gav E.H. A-L.S. 120 kr som skulle användas för inköp av medicin på apoteket. Efter apoteksbesöket lade A-L.S. medicin och växel på köksbordet. A-L.S. kommenterade inte hur mycket medicinen hade kostat. Under kvällen räknade E.H. växeln och konstaterade att det fattades 20 kr. Påföljande dag meddelade E.H. A-L.S. detta men A-L. sade bara att hon inte hade några pengar med sig. Hon undersökte inte om pengarna låg kvar i fickan eller i hennes väska och hon verkade varken ångerfull eller besvärad över frågan. A-L.S. lämnade senare tillbaka pengarna till E.H. I kommunens rutiner, vilka är välkända för vårdpersonalen, ingår att man absolut inte får sammanblanda vårdtagarens pengar med sina egna. A-L.S. har således hanterat E.H:s pengar på ett sätt som strider mot kommunens rutiner. Det nu anförda styrker kommunens uppfattning att A-L.S. gjort sig skyldig till stöld men åberopas inte som grund för avskedandet.

Förbundet har hävdat att artikel 6 punkt 2 i Europakonventionen innebär att Arbetsdomstolen i detta mål skulle vara bunden av hovrättens avgörande i brottmålet. Kommunens inställning är att Arbetsdomstolen är oförhindrad att göra en självständig prövning i målet. Det förhållandet att det finns en brottmålsdom där skuldfrågan avgjorts hindrar inte en prövning av om det förelegat grund för avskedande med anledning av gärningarna. Vidare kan, vid Arbetsdomstolens bedömning av om A-L.S. gjort sig skyldig till stöld, hovrättens dom inte tillmätas någon bevisverkan eftersom åklagaren medgav bifall till överklagandet och hovrätten avgjorde målet på handlingarna utan någon egentlig prövning i sak. I stället är det tingsrättens fällande dom som skall tillmätas denna bevisverkan. Att tingsrättens ordförande var skiljaktig saknar härvid betydelse.

Grunderna för kommunens talan

Kommunen gör gällande att det i målet är styrkt att A-L.S. gjort sig skyldig till stöld av vårdtagaren E.T:s pengar och att kommunen därför haft rätt att avskeda henne. I vart föreligger saklig grund för uppsägning med hänsyn till stölderna.

När det gäller det förbundet anfört ifråga om brottmålsdomens bindande verkan är kommunens inställning att Arbetsdomstolen är oförhindrad att göra en självständig prövning i målet och att tingsrättens fällande dom i brottmålet skall ha bevisverkan i detta mål.

Domskäl

Tvisten i målet

A-L.S. avskedades från sin anställning som vårdbiträde i kommunens hemtjänst. Som grund för avskedandet åberopade kommunen att A-L.S. vid fem tillfällen under perioden den 29 januari 2001 t.o.m. den 6 februari 2001 hade stulit pengar från E.T., en av de vårdtagare hon hade hand om. E.T. avled den 12 augusti 2001.

A-L.S. åtalades för händelserna. Uddevalla tingsrätt fann i sin dom den 20 november 2001 att A-L.S. hade gjort sig skyldig till stöld i ett fall den 3 februari 2001 och i två fall den 6 februari 2001 samt dömde henne för grov stöld. Tingsrättens ordförande var dock skiljaktig och ogillade åtalet med den sammanfattande motiveringen att det av utredningen inte gick att dra någon säker slutsats om vad som hade hänt med pengarna. Tingsrättens huvudförhandling hölls efter det att E.T. hade avlidit. A-L.S. överklagade tingsrättens dom och yrkade att åtalet skulle ogillas. Åklagaren medgav ändringsyrkandet. Hovrätten för Västra Sverige företog målet till avgörande utan huvudförhandling och ogillade åtalet i dom den 28 januari 2002. Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

Tvisten i målet rör främst frågan om det funnits laga grund för kommunens avskedande av A-L.S.

Förbundet har gjort gällande att avskedandet av A-L.S. inte varit lagligen grundat eftersom hon inte gjort sig skyldig till brott. Enligt förbundet skall avskedandet ogiltigförklaras då det skedde utan att det ens förelåg saklig grund för uppsägning.

Kommunen har vidhållit att A-L.S. har stulit från en vårdtagare. Härigenom har hon enligt kommunen grovt åsidosatt sina åligganden varför det varit berättigat att avskeda henne.

Förbundet har i målet också gjort gällande att Arbetsdomstolen vid sin prövning av det berättigade i kommunens avskedande av A-L.S. är bunden av hovrättens bedömning i brottmålet av de gärningar som kommunen lagt henne till last. Som grund härför har förbundet anfört att det skulle strida mot den s.k. oskuldspresumtionen som kommit till uttryck i artikel 6 punkt 2 i Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) att inte tillerkänna den friande brottmålsdomen en sådan verkan. Kommunen har invänt att konventionsbestämmelsen inte kan anses ha denna innebörd.

Domstolen går först in på den senast nämnda frågan.

Innebär artikel 6 punkt 2 i Europakonventionen att hovrättens lagakraftägande dom i brottmålet är bindande för Arbetsdomstolen?

I svensk rätt anses brottmålsdomens rättskraft omfatta i princip alla straffrättsliga påföljder för den bedömda gärningen. Däremot utgör rättskraften inte något hinder mot att samma gärning som prövats i ett brottmål läggs till grund för en talan om en annan rättsföljd. Att en viss gärning prövats i ett brottmål utgör således, oavsett hur prövningen utfallit, inte något hinder mot att gärningen senare läggs till grund för exempelvis en skadeståndstalan. På motsvarande sätt utgör en prövning som avsett något annat än straffrättsligt ansvar, såsom en skadeståndstalan, inte något hinder mot ett senare brottmål angående samma gärning. En annan sak är att en brottmålsdom anses ha bevisverkan i t.ex. en efterföljande skadeståndsprocess. I linje med vad som sålunda allmänt anses gälla om en brottmålsdoms betydelse i ett efterföljande tvistemål har Arbetsdomstolen i ett flertal tidigare avgöranden uttalat att den allmänna domstolens bedömning i brottmålet av om arbetstagaren har begått den gärning som föranlett att denne sagts upp eller avskedats från sin anställning bör tillmätas betydande bevisverkan, men inte rättskraftsverkan, vid prövningen av uppsägnings- eller avskedandefrågan (se t.ex. AD 1997 nr 138 med där gjorda hänvisningar).

Frågan är då om innehållet i artikel 6 punkt 2 i Europakonventionen, som gäller som lag här i landet (SFS 1994:1219), utgör hinder mot den sålunda hittills tillämpade ordningen, i varje fall där prövningen i brottmålet resulterat i en frikännande dom. Arbetsdomstolen har tidigare i beslut under handläggningen av målet funnit att artikel 6 punkt 2 i Europakonventionen inte utgör hinder för kommunen, att till stöd för sin ståndpunkt att laglig grund för avskedande förelegat, i målet åberopa de gärningar kommunen lagt A-L.S. till last och föra bevisning härom. Vidare har Arbetsdomstolen genom samma beslut funnit att innehållet i konventionsbestämmelsen inte heller utgör något hinder för domstolen att pröva vad kommunen åberopat i målet.

Enligt artikel 6 punkt 2 i Europakonventionen skall var och en som blivit anklagad för brott betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställs.

Enligt sin ordalydelse gäller artikel 6 punkt 2 den som är anklagad för brott. I den engelska versionen används uttrycket "everyone charged with a criminal offence". Bestämmelsen innebär att den som är misstänkt eller åtalad för brott skall kunna vara säker på att inte bli behandlad som skyldig förrän det rättsliga förfarandet har slutförts och resulterat i en fällande dom. Av ordalagen kan således enligt Arbetsdomstolens mening inte anses följa att det skulle strida mot bestämmelsen att inte tillerkänna en brottmålsdom avseende en viss gärning bindande verkan vid bedömningen av samma gärning i en efterföljande civilprocess. Europadomstolen har emellertid i sin tillämpning inte begränsat garantin i artikel 6 punkt 2 till ovan nämnda situation utan ansett att denna rent allmänt skall kunna skydda medborgarna mot att av myndighetspersoner utpekas som brottslingar innan det finns grund för detta genom ett domstolsavgörande (se Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, första upplagan 1997, s. 201 samt den där gjorda hänvisningen till fallet Allenet de Ribemont mot Frankrike, dom den 10 februari 1995).

Europadomstolen har i ett antal fall även prövat frågan om uttalanden av nationell domstol, som kunnat uppfattas som att denna domstol ansett en person skyldig till visst brott, stått i strid med bestämmelsen i artikel 6 punkt 2. Dessa fall har bl.a. avsett situationer i vilka den nationella domstolen haft att avgöra frågor om ansvar för rättegångskostnader i mål där det straffrättsliga förfarandet avbrutits utan att ha lett till någon dom eller där åtalet ogillats på grund av preskription. Frågan om innebörden i rätten att presumeras vara oskyldig har prövats av Europadomstolen också i mål där de tilltalade frikänts från brott och därefter begärt bl.a. ersättning för den skada de lidit genom att vara frihetsberövade. I fallet Lamanna mot Österrike (dom den 10 juli 2001) hade sålunda den nationella domstolen avslagit Lamannas begäran om ersättning med hänvisning till att alla misstankar mot honom inte hade undanröjts. I fallet Sekanina mot Österrike (dom den 25 augusti 1993) hade den nationella domstolen avslagit begäran om ersättning med motiveringen att det alltjämt fanns starka skäl att misstänka Sekanina för att ha begått brottet. Europadomstolen fann i målet Lamanna att det inte var förenligt med artikel 6 punkt 2 att efter en frikännande dom vidhålla misstankar om att den frikände trots den frikännande domen varit skyldig till brotten ifråga. I målet med Sekanina fann Europadomstolen att det inte kunde anses acceptabelt att, efter en frikännande dom, grunda ett beslut på att det alltjämt fanns misstankar om den frikändes skuld och fann därför att det förelåg ett brott mot artikel 6 punkt 2.

I förevarande fall har Arbetsdomstolen att inom ramen för en civilrättslig process ta ställning till om kommunen i sin egenskap av arbetsgivare haft laglig grund för att genom avskedande omedelbart avbryta A-L.S:s anställningsförhållande med kommunen. I denna process, som alltså avser en helt annan rättsföljd än i det straffrättsliga förfarandet och som är helt fristående från detta förfarande, har kommunen med hänvisning till samma gärningar som i och för sig omfattats av det straffrättsliga förfarandet hävdat att kommunen haft laglig grund för sin åtgärd. Det förutsätts därvid att Arbetsdomstolens avgörande i denna process, i linje med vad som ovan anförts om brottmålsdomars verkan i efterföljande tvistemål, måste kunna grundas på en ny och självständig prövning av de åberopade gärningarna. Det skulle därmed inte heller, som i de ovan redovisade målen från Europadomstolen, vara fråga om att domstolen skulle komma att grunda sitt avgörande på att det skulle kvarstå misstankar mot A-L.S. eller vara fråga om att vidhålla misstankar om brott utan någon reell prövning av gärningarna. Arbetsdomstolen anser med hänvisning till det anförda att den åberopade bestämmelsen i konventionen inte kan utgöra hinder för domstolen att inom ramen för sin prövning av om det förelegat grund för avskedande av A-L.S. också självständigt pröva om hon gjort sig skyldig till det förfarande som kommunen lagt henne till last. I sammanhanget kan anmärkas att principen att en person inte får lagföras eller straffas för samma brott mer än en gång, och som kommit till uttryck bl.a. i Europakonventionen genom artikel 4 i dess sjunde tilläggsprotokoll, enbart skyddar mot ett nytt straffrättsligt förfarande och således inte utesluter att personen i fråga exempelvis blir föremål för ett disciplinärt förfarande avseende samma gärning (se ovan a. a. s. 359; jfr även NJA 2000 s. 622).

Vid denna bedömning har Arbetsdomstolen nu att ta ställning till vilken bevisverkan den aktuella brottmålsdomen skall tillmätas.

Brottmålsdomens bevisverkan i målet

Frågan vilken betydelse en allmän domstols brottmålsdom skall tillmätas i en arbetstvist rörande uppsägning eller avskedande på grund av brott har prövats av Arbetsdomstolen i åtskilliga tidigare avgöranden. Arbetsdomstolen har därvid, som anförts ovan, uttalat att den allmänna domstolens bedömning i brottmålet bör tillmätas betydande bevisverkan i arbetstvisten. Denna praxis bygger, som tidigare nämnts, på vad som allmänt gäller om en brottmålsdoms betydelse i ett efterföljande tvistemål och torde ta sikte särskilt på fall i vilka avgörandet av brottmålet har fällts efter en prövning av bevisning som sedermera inte förebringas i arbetstvisten (se AD 1991 nr 76). Principen om brottmålsdomens bevisverkan gäller även i fall då den tilltalade blivit frikänd (se AD 1992 nr 65).

De gärningar som kommunen har lagt A-L.S. till last och som således är föremål för Arbetsdomstolens prövning sammanfaller med dem som var aktuella i brottmålet. Tingsrättens majoritet fann vid sin bedömning att A-L.S. gjort sig skyldig till ett fall av stöld den 3 februari 2001 och två fall av stöld den 6 februari 2001 men att det inte kunde uteslutas att någon annan än A-L.S. hade stulit pengar som funnits i E.T:s ficka den 29 januari och den 31 januari 2001. I målet var tingsrättens ordförande emellertid skiljaktig och ville ogilla åtalet helt med hänsyn till bristande bevisning. Sedan A-L.S. överklagat tingsrättens dom till hovrätten medgav åklagaren ändringsyrkandet. Med stöd av 51 kap. 13 § 2 stycket 2 punkten rättegångsbalken avgjorde därför hovrätten målet utan huvudförhandling. Hovrättens prövning skedde således inte på grundval av en värdering av bevisning som tagits upp där. Med hänvisning till det anförda anser Arbetsdomstolen att utrymmet för att i detta fall tillerkänna brottmålsdomarna någon särskild bevisverkan är begränsat. Till detta kommer att viss muntlig och skriftlig bevisning som inte förebringades vid tingsrätten har åberopats i Arbetsdomstolen. Det anförda innebär att Arbetsdomstolens prövning i målet måste bli självständig i förhållande till den prövning som skett genom brottmålsdomarna.

Målet har således här avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran förhör hållits upplysningsvis med A-L.S. På kommunens begäran har vittnesförhör hållits med vårdtagaren E.H., K.N. som vid tiden för händelserna var verksamhetschef för hemtjänsten, M.L., A.C. och A.H. som alla tre ingick i A-L.S:s arbetsgrupp, K.P., som var vän till E.T. och bodde i samma hus som denne, och E.T:s dotter, L.D. Båda parter har åberopat skriftlig bevisning.

Domstolen övergår nu till att behandla frågan om det kan anses tillförlitligen utrett att A-L.S. gjort sig skyldig till stöld av vårdtagaren E.T:s pengar.

Allmänt om vad utredningen visar i frågan om A-L.S. har gjort sig skyldig till de påstådda gärningarna

Av utredningen framgår till en början följande.

Under den tid de påstådda stölderna skulle ha begåtts mot E.T. ingick A-L.S. i en arbetsgrupp inom kommunens hemtjänst. I arbetsgruppen ingick vid denna tid dessutom bl.a. A.C. och A.H., som var fast anställda, samt M.L., som hade ett långtidsvikariat.

Hemtjänsten använder sig av ett bemanningssystem utifrån biståndsbedömda insatser, en s.k. modulextavla, som inryms i ett skåp. Varje vecka planeras modulextavlan, som visar varje vårdtagares behov och vårdbiträdenas arbetsuppgifter. I skåpet, som är låst, finns nycklar till de vårdtagare som inte själva kan öppna dörren för hemtjänsten. I modulexskåpet fanns således också två nycklar till E.T:s lägenhet. För att vårdbiträdena skall veta vilken nyckel som går till den vårdtagare som skall besökas måste de känna till ett slags kodsystem. Enbart de arbetstagare som ingår i arbetslaget har tillgång till kodsystemet. Kodsystemet innebär att nyckeln är försedd med en bokstav, att det i en lista anges vilken siffra som bokstaven kan översättas till och att det av ytterligare en annan lista framgår vilken bostad nyckeln går till. Listan där siffrorna är omkodade till bokstäver var vid tiden för de aktuella händelserna undanstoppad i en plastficka. Korttidsvikarierna tillhandahålls en nyckel den dag de tjänstgör. Ett vårdbiträde som vet att han eller hon skall ha hand om en viss vårdtagare under en hel dag kan behålla nyckeln den dagen. Det är däremot inte tillåtet att ta med sig vårdtagarnas nycklar hem över natten utan den som har det sista passet hos en vårdtagare är tvungen att lämna nyckeln i hemtjänstens lokaler efter besöket. Dörren till det rum där modulexskåpet finns är låst. De fast anställda vårdbiträdena liksom M.L. hade nyckel till hemtjänstlokalerna.

Vårdbiträdenas arbetstid är huvudsakligen förlagd till ett dagpass klockan 07.30-16.00 och ett kvällspass klockan 13.30-22.00. E.T. fick vid fyra tillfällen varje dag - klockan 08.00, 13.30, 17.30 och 21.00 - hjälp från hemtjänsten. Arbetsgruppen lämnade vid dessa tider även medicin. Det vårdbiträde som delade ut medicinen signerade en lista. Medicinlistan utvisar således vem som har varit hos E.T.

Utöver de ovan angivna tiderna fick E.T. varje dag klockan 09.30, 11.30 och 15.30 hjälp med bl.a. toalettbesök. Dessa tre besök har, till skillnad från övriga besök, inte något samband med medicinering och det går inte att i efterhand med säkerhet fastställa vem som har hjälpt E.T. vid dessa tider.

Om en vårdtagare behöver hjälp vid andra tider än de i förväg bestämda tiderna är han eller hon tvungen att kontakta den s.k. larmenheten. Om larmet inkommer under en tid då arbetsgruppen inte är i tjänst, t.ex. efter klockan 22.00, eller om hemtjänstgruppen inte kan hjälpa vårdtagaren under gruppens ordinarie arbetstid bistår larmenheten med hjälp. Larmenheten hade nyckel till E.T:s lägenhet.

Enligt ett av kommunen åberopat intyg med utdrag ur "Trygghetslarmets databas" har från E.T:s bostad registrerats ett larm den 3 februari 2001 klockan 02.52 och ett den 5 februari 2001 klockan 15.45. Intygsgivarna har intygat att utdraget omfattar samtliga larm som gjorts från E.T. under tiden den 29 januari 2001 t.o.m. den 26 februari 2001.

En fråga som uppkommer i målet är om det kan anses utrett att det har tillgripits pengar från E.T. eller om det är möjligt att E.T. själv kan ha förfogat över pengarna. E.T. var när händelserna skulle ha ägt rum 88 år gammal, hade Parkinsons sjukdom och satt i rullstol. I tingsrättens dom avseende de ifrågavarande gärningarna har konstaterats att E.T., väl uppe i sin rullstol, var mobil i sin lägenhet och att han kunde förflytta sig runt i hela lägenheten på egen hand. Kommunens inställning i målet är att E.T. på grund av starkt nedsatt förmåga att röra sig inte kunnat komma åt pengarna i den rockficka från vilken de hade försvunnit. Kommunen har vidare framhållit att tingsrättens konstaterande i denna del enbart bygger på de uppgifter som A-L.S. vid huvudförhandlingen i tingsrätten lämnade om E.T:s hälsotillstånd. Utredningen i Arbetsdomstolen i denna del består av uppgifter lämnade av A-L.S. och andra i målet hörda personer.

Samtliga som hörts i denna del har omvittnat att E.T. mentalt sett var vital.

A-L.S. har i fråga om E.T:s hälsotillstånd i övrigt berättat följande. Hon arbetade i hemtjänstgruppen i ett år. Under den tid hon hade hand om E.T. kunde denne köra omkring lite själv med rullstolen i lägenheten. E.T. kunde stå om han höll sig i rullstolen men han kunde inte riktigt resa sig. Det hände två till tre gånger med ett par månaders mellanrum att hon mötte E.T. i hallen när hon kom till honom på morgonen. E.T. hade då pyjamas på sig och hans säng var obäddad. Han måste då själv ha tagit sig ur sängen och i rullstolen eftersom ingen hade varit där innan. E.T. sade också vid dessa tillfällen att han tagit sig till rullstolen själv. Hon och de andra vårdbiträdena undrade hur E.T. hade klarat att ta sig ur sängen. Sängen var försedd med ett skyddsgaller men det fanns mellanrum på sidorna där han måste ha tagit sig ur den. Hon kan inte säga när detta inträffade. Någon gång varje vecka under hela den tid hon hade hand om honom lade hon märke till att E.T. satt och rakade sig i badrummet. Han hade på egen hand tagit sig till badrummet. Det fanns inte någon tröskel in dit. Han var tillräckligt rörlig för att kunna komma åt fickorna i sin rock vid de tillfällen den hängde på duschstången i badrummet. Hon vet inte om han kunde öppna ytterdörren.

M.L., K.P., A.C., A.H. och L.D. har samtliga berättat att E.T:s rörelseförmåga åtminstone sedan sommaren år 2000 var så nedsatt han inte på egen hand kunde förflytta sig runt i lägenheten. Genom förhören med dessa personer har därutöver framkommit bl.a. följande om E.T:s fysiska hälsotillstånd och skötseln av hans ekonomi.

M.L. har berättat att E.T. i början av år 2000 blev inlagd på sjukhuset för lunginflammation, att hans förmåga att röra sig efter det försämrades avsevärt och att han vid tiden för de aktuella händelserna endast kunde köra rullstolen någon meter fram och tillbaka.

K.P. har bekräftat M.L:s uppgifter om att E.T:s rörlighet var starkt nedsatt efter de lunginflammationer som denne hade drabbats av år 2000. Hon har vidare berättat följande. Vid tiden för de aktuella händelserna hade E.T. en nedsliten höft med ett förslitet ledhuvud. E.T. kunde inte stödja på benet. Hans högra arm var stel på grund av att han slagit sig. Han har mycket svårt att resa sig och den sista tiden kunde han endast stå ett kort ögonblick. Han kunde raka sig hjälpligt på ena ansiktshalvan. Sista året han levde kunde han inte flytta runt rullstolen i lägenheten och således inte ta sig ut till hallen eller ta sig in i badrummet. Han kunde inte ta sig ur sängen på egen hand. E.T. var alltför stel för att kunna komma åt pengarna i rockfickan när rocken hängde i hallen. Hon gjorde inte någon kontroll av om de saknade pengarna fanns i E.T:s plånbok.

A.C. har berättat att E.T. vid tiden för händelserna inte kunde ta sig ur sin säng, att E.T. inte kunde resa sig upp, att E.T. endast kunde lyfta armarna i brösthöjd och att han inte kunde öppna ytterdörren.

A.H. har berättat att hon aldrig varit med om att E.T. tagit sig ur sängen och i rullstolen själv.

L.D. har bekräftat K.P:s uppgifter om att E.T. var alltför stel i händerna för att kunna komma åt pengar i sin ficka och vidare uppgett följande. Hon brukade besöka fadern ungefär en gång per vecka. De sista två-tre åren E.T. levde var det hon som skötte hans ekonomi. Hon betalade hans räkningar och hade ofta med sig pengar som hon lade i hans plånbok. Fadern var för stel för att kunna komma åt pengar i plånboken. Hon har sett att han försökt raka sig själv på ena ansiktshalvan.

Av A-L.S:s uppgifter att döma förefaller det som att E.T. var tillräckligt rörlig för att komma åt pengar i rockfickan t.o.m. när rocken hängde på duschstången i badrummet medan det enligt vad K.P. och L.D. uppgivit inte skulle ha varit möjligt för honom att komma åt pengar i rockfickan. Samtliga utom A-L.S. har omvittnat att E.T:s rörelseförmåga vid den aktuella tiden var starkt nedsatt. A-L.S. har inte riktigt kunnat erinra sig när i tiden E.T. skulle varit så rörlig som hon uppgivit. Någon särskild anledning att ifrågasätta vittnenas uppgifter om E.T:s hälsotillstånd föreligger inte. Mot bakgrund härav finner Arbetsdomstolen att det får anses utrett att E.T. hade så svårt att röra sig vid tiden för de åberopade händelserna att det redan därför framstår som uteslutet att det skulle ha varit han själv som tagit hand om de saknade pengarna.

Frågan är då om det kan fastställas att A-L.S. tagit pengarna.

A-L.S. har utöver det som redovisats ovan uppgett att hon inte kände till hur E.T:s pengar förvarades och att hon inte har tagit några pengar hos E.T. Hon har beträffande den av kommunen påstådda händelsen hos E.H. berättat att hon hjälpte E.H. med städning och att hon inte minns något apoteksbesök.

Om de i målet aktuella händelserna har i övrigt följande uppgifter lämnats.

M.L.: Hon var ute och fikade med E.T. på förmiddagen måndagen den 29 januari 2001. E.T. hade 100 kr med sig. De pengar som blev kvar, cirka 40 kr, lade hon i E.T:s rockficka. Hon lämnade E.T. i bostaden, troligen klockan 11.15-11.30. Hon kontrollerade då att pengarna var kvar i fickan. När de hade kommit hem hjälpte hon honom med toalettbesök m.m. Det kom därför inte någon annan klockan 11.30 för att hjälpa honom med det. Torsdagen den 1 februari frågade K.P. henne var pengarna fanns som hade blivit över från betalningen av kaffet. Hon sade då att de låg kvar i fickan. Pengarna kunde inte ha fallit ur fickan eftersom fickan är mycket djup och E.T. sitter fastbunden i rullstolen med rockfickan mot benet. A.C. berättade för henne på torsdagen att det även saknades pengar efter det att A.C. hade varit och fikat med E.T. på onsdagen. Hon gick och tittade på modulextavlan och kunde då se att A-L.S. hade haft passet efter henne på måndagen och efter A.C. på onsdagen den 31 januari.

A.C.: Tisdagen den 30 januari 2001 frågade K.P. henne om M.L. hade lämnat några pengar till henne. Onsdagen den 31 januari och torsdagen den 1 februari hade hon samtliga dagpass hos E.T. Eftersom hon var E.T:s kontaktman hjälpte hon E.T. från klockan 08.00 till 16.30 dessa dagar och inget annat vårdbiträde var således där under den tiden. Först på kvällen kom det någon annan och tjänstgjorde hos honom. Hon hade en av nycklarna till E.T. dessa dagar och såg aldrig att den andra nyckeln till E.T. var borta när hon jobbade. På onsdag morgon den 31 januari fikade hon med E.T. Hon betalade för kaffet med de pengar som K.P. hade lagt i E.T:s rockficka. Det blev cirka 30 kr över som hon lade tillbaka i fickan. E.T:s rock var våt eftersom det hade snöat och när hon kom tillbaka hängde hon den i badrummet. På morgonen torsdagen den 1 februari kom hon tillbaka till E.T. för att hjälpa honom, bl.a. med tvätten. Det kostade pengar att använda tvättmaskinen i tvättstugan. Hon skulle ge K.P. växelpengarna som blivit över från fikabesöket för att dessa skulle kunna användas till tvättmaskinen och upptäckte då, någon gång före klockan 10.00, att pengarna var borta. K.P. var i badrummet när hon skulle ge denna pengarna. Hon ringde till K.N. och berättade att det försvunnit pengar. På torsdagen den 1 februari ringde hon A.H. och de kom överens om att A.H. skulle lägga pengar i E.T:s ficka. På torsdagskvällen lade A.H. 73 kr av sina egna pengar i rockfickan. A.H. kontrollerade att pengarna fanns kvar på morgonen fredagen den 2 februari. K.P. ringde och berättade för henne att pengarna fanns kvar på fredagseftermiddagen. K.P. ringde henne igen på lördagen den 3 februari och sade att pengarna var borta. Söndagen den 4 februari kom K.P. och hon överens om att K.P. skulle lägga 115 kr i E.T:s ficka. Därefter flyttade hon A-L.S:s tjänstgöringspass i modulextavlan så att A-L.S. kom att arbeta hos E.T. på förmiddagen tisdagen den 6 februari. Hon kontrollerade inte själv om det fanns några pengar kvar i fickan måndagen den 5 februari.

K.P.: Hon och E.T. kände varandra väl och bodde vid tiden för händelserna i samma hus. Hon besökte honom flera gånger varje dag. Kvällen innan hemtjänsten skulle ta med E.T. ut för att fika brukade hon lägga pengar till kaffe och bröd i hans rockficka. Hon märkte antingen på kvällen den 29 januari eller på kvällen den 30 januari att det inte fanns några pengar kvar i E.T:s rockficka, trots att det borde ha funnits pengar kvar från M.L:s betalning av E.T:s kaffe och bröd den 29 januari. Vid lunchtid torsdagen den 1 februari frågade hon därför M.L. om denna hade tagit hand om pengarna men M.L. svarade att hon lagt dem i E.T:s rockficka som vanligt. På tisdagskvällen den 30 januari lade hon 100 kr i E.T:s rockficka inför hemtjänstens fikabesök dagen därpå. På onsdagen den 31 februari var A.C. och fikade med E.T. och lade de pengar som blev över från betalningen av E.T:s kaffe i rockfickan. På morgonen torsdagen den 1 februari när hon letade efter enkronor till tvättmaskinen märkte hon att det inte fanns några pengar kvar i rockfickan. Rocken hängde då i badrummet. Hon minns inte om någon annan var hos E.T. när hon upptäckte att pengarna var borta. Hon talade om för A.C. att pengarna var borta. Hon vet att någon härefter lade pengar i E.T:s ficka. På fredag eftermiddag fanns dessa pengar kvar fickan. Möjligen kontrollerade hon även på förmiddagen att pengarna var kvar. På lördag förmiddag var pengarna borta. Efter det att hon och A.C. hade kommit överens om att hon skulle lägga pengar i rockfickan lade hon söndagen den 4 februari 115 kr i varierande valörer i fickan. Inför måndagens fikabesök med A.H. lade hon 100 kr i ett kuvert och gav kuvertet direkt till A.H. På tisdagen den 6 februari gick hon till E.T. strax före klockan 08.00 på morgonen, innan hemtjänstpersonalen hade kommit dit, och då fanns pengarna kvar i fickan. När hon kom tillbaka till E.T. klockan 09.15 saknades 65 kr. Hon vet att A-L.S. hade varit där då eftersom hon träffade A-L.S. i dörren på väg ut från E.T. Besöket för toaletthjälp klockan 09.30 var därmed redan avklarat. Dessa besök sker inte alltid på de utsatta tiderna. Hon stannade kvar hos E.T. under hela förmiddagen och ända fram tills A-L.S. skulle komma klockan 13.30. När A.H. kom klockan 11.30 konstaterade de att femtiolappen var kvar i fickan. Under tiden A-L.S. gjorde sitt besök hos E.T. höll hon sig dock i närheten av huset och gick tillbaka till E.T:s lägenhet vid 14.00-14.30-tiden. Då var även femtiolappen borta. - Hon känner inte till att distriktssköterskan skulle ha varit hos E.T. under den period då de aktuella händelserna ägde rum.

A.H.: Torsdagen den 1 februari 2001 ringde A.C. och berättade att hon misstänkte att någon hade stulit pengar från E.T. efter det att M.L. respektive A.C. hade varit och fikat med honom. A.C. sade att hon ville lägga pengar i E.T:s rockficka för att se om de försvann igen. A.H. skulle arbeta hos E.T. på kvällen och sade därför att hon själv kunde göra det. Hon lade 73 kr av sina egna pengar i E.T:s rockficka. Hon kom tillbaka till E.T. på fredag morgon den 2 februari och då fanns pengarna kvar. Hon fick senare veta att pengarna hon lagt i fickan hade försvunnit. Måndagen den 5 februari när hon skulle gå och fika med E.T. hade K.P. gjort i ordning ett kuvert med pengar för betalning av kaffet. På tisdagen den 6 februari kom hon till E.T. klockan 11.30. K.P., som var hos E.T. vid tillfället, sade att hon upptäckt att pengar hade försvunnit från E.T:s rockficka och visade A.H. att det endast fanns 50 kr kvar i fickan. A.H. ringde då direkt till K.N. och berättade vad som hade hänt. För att K.N. skulle kunna se vem som hade varit hos E.T. när pengarna försvann tog hon med sig den medicinlista som fanns hos honom till hemtjänstens lokaler och skickade listan till K.N. När hon var på väg för att lägga tillbaka listan hos E.T. träffade hon A-L.S. i matsalen. A-L.S. skulle då gå till E.T. och ge honom middag. A.H. sade att hon kunde gå till E.T. eftersom hon inte hade något att göra men A-L.S. ville gå dit själv. Klockan 15.30 kom A.H. tillbaka till E.T. Hon träffade då K.P. som sade att resten av pengarna hade försvunnit. Det låg en ny medicinlista hos E.T. Den hon hade hämtat under dagen hade hon inte lämnat tillbaka. Hon skickade även den nya medicinlistan till K.N. Hon fick sedan höra av någon att A-L.S. hade upptäckt att medicinlistan var borta den 6 februari samt att A-L.S. hade tyckt att detta var märkligt och satt upp en ny.

L.D.: Hon brukade hälsa på fadern ungefär en gång per vecka, oftast på torsdagar vid 10.30-tiden och stanna tills efter lunch. Hon hade nyckel till hans lägenhet. Hon minns inte om hon besökte fadern under tiden den 29 januari 2001 t.o.m. den 6 februari 2001, dvs. under tiden då stölderna enligt kommunen skulle ha skett.

K.N.: Hon har fått ett utdrag över mottagna larm från E.T:s bostad under tiden fr.o.m. den 29 januari 2001 t.o.m. den 6 februari 2001. Utdraget över larmen har hon fått först efter tingsrättens dom. Före rättegången i tingsrätten hade hon endast gjort en telefonförfrågan till larmenheten och då fått beskedet att inga larm förekommit. Enligt utdraget förekom ett larm under natten den 2-3 februari och ett larm måndagen den 5 februari klockan 15.45. Varje månad testar hemtjänstpersonalen larmet och den 5 februari var det fråga om ett sådant testlarm. Det kan man se genom att det inte finns någon anteckning i listan om orsaken till larmet. Det anges nämligen inte någon orsak till larmet när det är fråga om ett testlarm. När det gäller larmet den 2-3 februari var det fråga om att åtgärda en kateter. Två personer från den ordinarie personalen hos larmenheten ryckte ut vid tillfället. Några andra larm hade inte förekommit hos E.T. under den aktuella tiden. Hon känner inte till larmenhetens rutiner beträffande registrering av larm och kan inte svara på om exakt alla larm registreras.

Arbetsdomstolen kan med anledning av vad som sålunda framkommit inledningsvis konstatera att de uppgifter om att pengar försvunnit hos en vårdtagare som framförts av en av de anställda till den närmaste arbetsledningen inte synes ha föranlett att man direkt från kommunens sida vidtagit några åtgärder för att undersöka hur det förhöll sig. I stället har några vårdbiträden och en till den berörde vårdtagaren närstående person agerat i saken på egen hand. Även om det kan finnas anledning att ställa sig frågande inför det sätt på vilket den uppkomna situationen sålunda har hanterats är emellertid detta förhållande enligt Arbetsdomstolens mening inte i sig ägnat att förringa bevisvärdet av de vittnesuppgifter som de ifrågavarande personerna har lämnat i målet.

Arbetsdomstolen finner att det saknas anledning att betvivla vittnenas uppgifter om att pengar funnits kvar efter kafébesöken med E.T. den 29 januari och den 31 januari, att dessa pengar försvunnit och att det arrangerats "pengafällor" som resulterat i att ytterligare pengar försvunnit. Vidare saknas anledning att ifrågasätta uppgifterna om vilka belopp det rört sig om.

Av den utredning som har lagts fram i målet framgår emellertid också att det inte vid något tillfälle finns någon som sett A-L.S. ta pengar ur E.T:s ficka. Hon kan följaktligen inte genom något direkt utpekande bindas till att ha begått de påstådda gärningarna. Avgörande för bedömningen är i stället om det av de i målet hörda personernas uppgivna iakttagelser om när pengarna måste ha försvunnit även kan dras den slutsatsen att ingen annan än A-L.S. kan ha tagit dem.

I målet har framkommit att K.P., M.L., A.H. och A.C. träffats inför förhandlingen i tingsrätten och att samtliga, utom möjligen M.L., gått igenom händelserna och därvid fått en skriftlig sammanställning över händelseförlopp och tidpunkter. Vidare framgår av tingsrättens dom i brottmålet att A.H., A.C. och K.P. vid förhören med dem där tillåtits ta hjälp av minnesanteckningar och sammanställningar. Vid förhören med dem i Arbetsdomstolen har emellertid ingen av dem haft stöd av sådana anteckningar eller sammanställningar.

M.L., A.C. och A.H. har vid huvudförhandlingen i detta mål gett intryck av att berätta vad de minns från den aktuella tiden. Deras uppgifter stämmer i allt väsentligt dels överens med varandra, dels överens med de uppgifter som de lämnat vid tingsrätten. Inget har vidare framkommit som förringar trovärdigheten i deras berättelser. Uppgifterna om när A-L.S. och övriga i gruppen besökt E.T. stöds också - i de fall medicinering förekommit - av de åberopade medicinlistorna. Arbetsdomstolen anser sig därför vid den fortsatta bedömningen i målet kunna utgå från de uppgifter som dessa vittnen lämnat. I den mån någon uppgift kan te sig mindre säker kommer detta att särskilt beröras vid genomgången av de enskilda händelserna.

När det gäller de uppgifter som K.P. lämnat inför Arbetsdomstolen rörande bl.a. tidpunkter skiljer de sig i några avseenden från vad hon tidigare berättat och vissa uppgifter har hon lämnat först under huvudförhandlingen i Arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen återkommer vid behandlingen av de aktuella händelserna till frågan om tillförlitligheten hos K.P:s uppgifter.

Arbetsdomstolen går därmed över till att pröva vad som kan anses vara utrett om vart och en av de tillfällen när A-L.S. påstås ha tagit E.T:s pengar.

Pengarna som blev kvar från kafébesöket den 29 januari 2001

Genom M.L:s uppgifter är utrett att cirka 40 kr som blev kvar från hennes betalning av E.T:s kaffe fanns kvar i rockfickan när hon och E.T. återvände till hans lägenhet klockan 11.15-11.30 den 29 januari 2001. Av utredningen i målet framgår vidare att A-L.S. hade det närmast följande arbetspasset hos E.T., vilket började klockan 13.30, samt att hon också hade morgonpasset hos honom från klockan 08.00 dagen därpå. Enligt de uppgifter som K.P. har lämnat kan upptäckten av att pengarna saknades ha skett så sent som under kvällen den 30 januari. Under tiden fram till dess hade det gjorts flera besök av hemtjänsten hos E.T. av det slag som inte registreras och som därför inte med säkerhet kan härledas till någon viss person. Det kan inte uteslutas att pengarna försvunnit vid något av dessa besök. Enligt Arbetsdomstolens mening kan enbart utredningen om denna händelse därför inte anses innefatta övertygande bevisning om att det var A-L.S. som tog pengarna.

Pengarna som blev kvar från kafébesöket den 31 januari 2001

Av A.C:s uppgifter framgår att det blev cirka 30 kr kvar från hennes kafébesök med E.T. på onsdag förmiddag den 31 januari 2001. Utredningen ger vidare vid handen att A-L.S. hade de två sista passen hos E.T. kvällen den 31 januari och att A.C. hade passet hos E.T. från klockan 08.00 på torsdagen den 1 februari. Genom A.C:s uppgifter får i målet anses utrett att upptäckten att pengarna var borta gjordes på morgonen eller förmiddagen på torsdagen när hon och K.P. befann sig i E.T:s lägenhet och sökte efter pengar till tvättmaskinen.

A.C. har berättat att hon hade samtliga dagpass hos E.T. såväl onsdagen den 31 januari som torsdagen den 1 februari och att ingen annan tjänstgjorde hos honom dessa dagar eftersom hon var hans kontaktman. Det framgår dock inte av hennes uppgifter om hon minns att ingen annan tjänstgjorde hos E.T. dessa dagar eller om hon dragit en sådan slutsats på grund av att det brukade förhålla sig på detta sätt de dagar när hon arbetade. Det kan vid dessa förhållanden inte uteslutas att det förekommit besök hos E.T. under onsdagen eller torsdagsmorgonen som inte registrerats och att pengar försvunnit i samband med ett sådant besök. Enligt Arbetsdomstolens mening kan därför inte enbart utredningen om denna händelse anses innefatta övertygande bevisning om att A-L.S. tagit pengarna.

Pengarna som placerades i E.T:s ficka den 1 februari 2001

Genom A.H:s uppgifter är det utrett att hon lade 73 kr i E.T:s ficka torsdagskvällen den 1 februari 2001. Av utredningen i målet framgår vidare att A-L.S. tjänstgjorde hos E.T. de två sista passen den 2 februari och morgonpasset den 3 februari. Pengarna fanns enligt A.H. kvar i fickan när hon var hos E.T. på fredag morgon den 2 februari. K.P. har berättat att pengarna fanns kvar på fredagseftermiddagen den 2 februari men inte på lördag förmiddag den 3 februari.

Någon slutsats kan enligt Arbetsdomstolens mening inte dras av att K.P. inte vid tingsrätten lämnade uppgiften om att pengarna var kvar på fredag eftermiddag den 2 februari. Emellertid framgår inte vid vilka närmare tidpunkter K.P. har gjort sina iakttagelser. Med hänsyn till denna osäkerhet rörande tidpunkterna för iakttagelserna kan inte uteslutas att det under tiden mellan kontrollerna av E.T:s ficka kan ha förekommit flera oregistrerade besök från hemtjänsten hos honom. Vidare framgår att larmenheten ryckte ut klockan 02.52 natten mellan fredagen den 2 februari och lördagen den 3 februari. Det kan vid dessa förhållanden inte uteslutas att någon annan än A-L.S. tagit pengarna. Enligt Arbetsdomstolens mening kan enbart utredningen om denna händelse därför inte anses innefatta övertygande bevisning om att det var A-L.S. som tog dessa.

Pengarna som placerades i E.T:s ficka den 4 februari 2001

K.P. har berättat att hon söndagen den 4 februari 2001 lade 115 kr i varierande valörer i E.T:s rockficka, att hon tisdagen den 6 februari före klockan 08.00 konstaterade att alla pengarna var kvar, att hon klockan 09.15 upptäckte att det endast fanns en femtiolapp kvar, att femtiolappen fanns kvar klockan 11.30 men att även den var borta vid en kontroll som hon gjorde vid 14.00-14-30-tiden. I målet är vidare utrett att A-L.S. den 6 februari arbetade morgonpasset från klockan 08.00 och passet klockan 13.30 hos E.T. Av K.P:s uppgifter framgår att hon mötte A-L.S. i dörren på väg från E.T:s lägenhet när K.P. klockan 09.15 gick tillbaka till honom. K.P. har vidare berättat att hon därefter stannade kvar hos E.T. hela förmiddagen fram till dess att A-L.S. skulle börja sitt nästa pass klockan 13.30. A.H. har omvittnat att hon kom till E.T. klockan 11.30 för att hjälpa honom med toalettbesök och att K.P. var där då. Något inkommet larm finns inte registrerat den 6 februari.

Utredningen beträffande dessa händelser består främst av K.P:s uppgifter. Hon har på ett klart sätt redogjort för händelseförloppet och hennes uppgifter stöds till viss del av vad A.H. berättat. Att K.P. inte uppgav vid tingsrätten att hon före klockan 08.00 på morgonen kontrollerade om pengarna fanns kvar har hon förklarat med att hon inte fick någon fråga om detta. Domstolen konstaterar att K.P:s agerande att den här dagen kontrollera E.T:s ficka vid skilda tidpunkter skedde just i syfte att ta reda på vem som kunde tänkas ta pengar från honom. Mot bakgrund härav finner Arbetsdomstolen inte anledning att ifrågasätta hennes uppgifter. Utredningen ger därmed vid handen att det måste anses uteslutet att någon annan än A-L.S. tagit pengarna. Det föreligger således övertygande bevisning om att A-L.S. tagit de 115 kr som K.P. hade lagt i E.T:s ficka.

Sammanfattande slutsats i fråga om händelserna

Arbetsdomstolen har i det föregående konstaterat att A-L.S. tagit pengar från E.T:s ficka i två fall den 6 februari 2001 men att hon i övrigt inte kan bindas till påstådda tillgrepp.

Man kan ställa sig frågan om vilken betydelse för bevisvärderingen det har att A-L.S. tjänstgjorde i anslutning till alla de tillfällen då pengar i E.T:s rockficka konstaterades som saknade och att inga pengar enligt kommunen försvann från honom efter det att A-L.S. hade skilts från arbetet. Dessa omständigheter är visserligen besvärande för A-L.S. men kan ändå inte innebära att det blivit styrkt att det vid samtliga tillfällen varit hon som tagit pengarna. Som Arbetsdomstolen konstaterat kan det finnas andra förklaringar till varför pengarna försvunnit vid dessa andra tillfällen. Vidare saknar det i målet betydelse om A-L.S. skulle ha hanterat vårdtagaren E.H:s pengar på det sätt som kommunen har gjort gällande. Denna omständighet kan enligt Arbetsdomstolen inte tillmätas någon betydelse såsom bevisning för att A-L.S. skulle ha tagit E.T:s pengar och domstolen saknar därför anledning att närmare gå in på detta påstående.

Laga grund för avskedande?

Enligt Arbetsdomstolens mening har A-L.S. genom att ta vårdtagaren E.T:s pengar allvarligt missbrukat kommunens förtroende för henne som anställd. A-L.S:s agerande innefattar ett grovt åsidosättande från hennes sida av hennes åligganden gentemot kommunen och utgör grund för avskedande. Förbundets talan skall följaktligen avslås.

Rättegångskostnader

Vid den angivna utgången skall förbundet utge ersättning för kommunens rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.