AD 2002 nr 87

Parter:

Försvarsförbundet; Staten genom Försvarsmakten, Högkvarteret

Nr 87

Försvarsförbundet

mot

Staten genom Försvarsmakten, Högkvarteret.

Marinens Musikkår i Karlskrona (Marinens Musikkår) är Sveriges enda militära musikkår med enbart professionella musiker. Musikerna, som är medlemmar i Försvarsförbundet, är anställda av Försvarsmakten. Mellan parterna gäller kollektivavtal, nämligen dels det Allmänna löne- och förmånsavtalet (ALFA), dels Försvarsmaktens avtalssamling (FAS).

I augusti 1999 gjorde Marinens Musikkår ett framträdande vid Ystad International Military Tattoo. En videofilm med samtliga deltagande orkestrar framställdes senare i 2000 exemplar, vilka har sålts eller getts bort i marknadsföringssyfte. Musikerna vid Marinens Musikkår deltog inte vid framställningen av videofilmen och de har inte haft möjlighet att kvalitetsgranska den.

Mellan parterna har uppkommit tvist huruvida de till upphovsrätten närstående rättigheterna avseende upptagning, spridning och offentliggörande av videofilmen från musikframförandet vid Ystad International Military Tattoo-99 genom musikernas anställningsavtal har övergått till arbetsgivaren eller inte.

Yrkanden m.m.

Försvarsförbundet har yrkat att Arbetsdomstolen skall fastställa att de upphovsrätten närstående rättigheterna avseende upptagning, spridning och offentliggörande av videogram från musikframförande vid Ystad International Military Tattoo-99, vari musikerna i Marinens Musikkår i Karlskrona medverkat i samband med sin anställning, inte har övergått till Försvarsmakten i dess egenskap av arbetsgivare.

Staten genom Försvarsmakten (hädanefter Försvarsmakten) har bestritt yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Försvarsförbundet

Marinens Musikkår är ansedd som en av Europas främsta blåsorkestrar för militärmusik och konstmusik. Det är den enda militära musikkåren i Sverige med enbart professionella musiker. Orkestern håller hög internationell standard och har höga konstnärliga ambitioner. Den föreliggande tvisten gäller dels frågan om musikernas rätt till ekonomisk kompensation vid mångfaldigande och kommersiellt utnyttjande av deras prestationer, dels frågan om musikernas rätt att utöva en konstnärlig kontroll över sina prestationer. Den senare frågan är av stor praktisk betydelse eftersom produktionernas kvalité är avgörande för de enskilda musikernas anseende och yrkeskarriär.

Försvarsmakten är orkestermusikernas arbetsgivare och tvisten i målet har uppstått sedan Försvarsmakten i strid med tidigare praxis börjat göra anspråk på specifika rättigheter som är särskilt viktiga för musikerna i deras egenskap av utövande konstnärer. Musikerna har genom 45 § upphovsrättslagen tillförsäkrats en exklusiv bestämmanderätt i frågan om ett framförande skall få spelas in och spridas vidare genom t.ex. försäljning av CD-skivor och videofilmer. Den fråga som domstolen har att ta ställning till är om musikerna genom sin anställning i försvaret har förlorat sina rättigheter enligt 45 § upphovsrättslagen. Frågan har blivit tvistig sedan Försvarsmakten har gjort gällande att musikerna genom sina anställningsavtal har överlåtit sina nu berörda rättigheter enligt 45 § upphovsrättslagen till arbetsgivaren.

Organisationer inom tonkonstens område

De organisationer som förekommer på tonkonstens område är Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM), Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation (SAMI) och Sveriges Yrkesmusikerförbund (SYMF). STIM bevakar och tillvaratar bl.a. kompositörers och textförfattares ekonomiska rättigheter avseende offentligt framförande, inspelning och mångfaldigande. SAMI bevakar och tillvaratar utövande konstnärers ekonomiska rättigheter avseende vidareanvändning av deras inspelade prestationer. STIM och SAMI samlar in pengar som skall tillfalla upphovsmännen och de utövande konstnärerna för framföranden av deras verk.

SYMF organiserar och sluter kollektivavtal för yrkesverksamma musiker, korister och sångare vid symfoniorkestrar, operahus, länsteatrar, musikteatrar och privatteatrar. Här märks särskilt det s.k. SYMF- avtalet, som är ett riksavtal mellan SYMF och Teatrarnas Riksförbund.

Försvarsförbundet organiserar de musiker som är anställda inom Försvarsmakten.

Ystad International Military Tattoo-99

Målet gäller en videofilm som spelades in i samband med Marinens Musikkårs framträdande vid Ystad International Military Tattoo år 1999. Detta tattoo arrangerades av Ystads Hemvärnsmusikkår med stöd av Försvarsmusikcentrum i Strängnäs. Vid evenemanget deltog både professionellt verksamma musikkårer och amatörmusikkårer från olika länder. Arrangemanget förbereddes bl.a. genom ett avtal mellan Försvarsmusikcentrum och Ystad Internationell Military Tattoo. Av punkterna fem och sex i avtalet framgår att Försvarsmakten avsåg att tillverka en videofilm från evenemanget för försäljning. Vidare framgår av avtalet att det tillkommit utan medverkan från musikernas sida. Under själva evenemanget gjordes genom Försvarsmaktens försorg videoupptagningar vilka sedan redigerades till en videofilm. Filmen mångfaldigades, marknadsfördes och såldes för 150 kr per styck. Beställningar av videofilmen kunde göras genom en annons i programbladet för evenemanget redan innan detta ägt rum. Videofilmen innehåller ett collage av inslag med de musikkårer som deltog i evenemanget. Resultatet påverkades kvalitetsmässigt av att såväl amatörer som proffsmusiker medverkade.

Frågan om rätten att spela in och sprida videofilmer har aldrig varit föremål för några förhandlingar mellan musikerna och Försvarsmakten. Videoinspelningar har inte heller förekommit av tradition eller sedvana. Däremot förekommer det frekvent att militärorkestrar deltar i skivinspelningar. Därvid har musikerna deltagit i kvalitetskontrollen av gjorda skivinspelningar, och den ersättning som avser medverkande artister har tillfallit dem. Denna praxis har frångåtts vid den aktuella videoinspelningen, där musikerna varken varit delaktiga i någon kvalitetskontroll eller haft någon möjlighet att kontrollera spridningen av inspelningen.

Fackliga förhållanden mellan parterna i målet

Musikerna i Marinens Musikkår tillhör det TCO-anslutna Försvarsförbundet, som tidigare hette Försvarets Civila Tjänstemannaförbund, FCTF. Försvarsförbundet har i kollektivavtalssammanhang företrätt musikerna. Det övergripande kollektivavtal som generellt gäller statligt anställda är det Allmänna löne- och förmånsavtalet, ALFA. Enligt avtalet har Arbetsgivarverket för statens räkning överlåtit åt respektive myndighet att sluta lokala kollektivavtal. För Försvarsmaktens del har de anställdas villkor reglerats i Försvarsmaktens avtalssamling, FAS. Varken ALFA eller FAS reglerar upphovsrättsliga aspekter avseende konstnärliga prestationer utförda i anställningsförhållandet.

Lokal avtalsreglering

Under år 1993 skedde en omorganisation av militärmusiken i Sverige. Därefter träffade Försvarsförbundet avtal med Försvarsmusikcentrum om vissa anställningsvillkor m.m. för musiker vid Marinens Musikkår. Avtalet förnyades årligen med inga eller små ändringar. Det senast ingångna avtalet är från den 1 januari 1998. Avtalet innehåller bestämmelser om att musikerna för särskild ersättning är skyldiga att delta i skivinspelningar samt radio- och TV-inspelningar. Enligt 3 § tredje stycket är musikerna tillförsäkrade en ovillkorlig rätt att delta i bedömningen och godkännandet av en inspelning innan den anses avslutad. Avtalet innehåller inget om inspelningar av videofilmer. Avtalet innebär inte heller att musikerna överlåtit rätten till ersättning vid vidareanvändning av skivinspelningar. Sådan ersättning har musikerna erhållit genom avtal med SAMI som för musikernas räkning samlat in och fördelat de belopp som utgått vid varje vidareanvändning av inspelningarna.

Försvarsmakten har gjort gällande att 1998 års lokala avtal är ogiltigt eftersom arbetsgivaren inte varit behörigen företrädd som avtalspart. Avtalet har emellertid tillämpats i praktiken och Försvarsförbundet anser att det är giltigt. I första hand görs gällande att Försvarsmusikcentrum genom sin ställning inom Försvarsmakten får anses behörigt att ingå avtalet. I andra hand görs gällande att avtalet i vart fall skall anses gälla genom parternas konkludenta handlande.

För det fall avtalet inte skulle anses giltigt anser Försvarsförbundet att det är än mer uppenbart att musikerna inte har frånhänt sig de rättigheter som tillkommer dem enligt 45 § upphovsrättslagen. Om det inte finns något avtal, finns det ju inte någon grund för Försvarsmaktens påstående att rättigheterna övergått till Försvarsmakten.

Övergång av närstående rättigheter genom anställningsavtal

Upphovsrätt och s.k. närstående rättigheter uppkommer alltid hos upphovsmannen eller den utövande konstnären som fysisk person. Rättigheten kan överlåtas genom avtal. Enligt den på rättsområdet gällande s.k. specifikationsprincipen anses gälla att en upphovsrätt eller en till upphovsrätten närstående rättighet inte kan övergå eller överlåtas om detta inte uttryckligen följer av avtal. I norsk och dansk rätt är principen inskriven i lag. I svensk rätt är den oreglerad men väletablerad i praxis. Vidare anses gälla att oklara avtal skall tolkas restriktivt till upphovsmannens favör. Den principen måste anses giltig även i anställningsförhållanden. Det är arbetsgivaren som har att visa hur rättigheten har övergått från arbetstagaren till arbetsgivaren.

Försvarsmakten har i tvisten gjort gällande att musikerna redan genom sina anställningsavtal har överlåtit den ekonomiska rätten till de musikaliska prestationer de utför i sin anställning och anser sig ha rätt att utnyttja de musikaliska prestationerna för all sådan verksamhet som utgör en normal och förutsebar del av Försvarsmusikcentrums och Försvarsmaktens verksamhet. Detta synsätt kan Försvarsförbundet inte dela.

Försvarsförbundet accepterar rent principiellt uppfattningen att rättigheter av upphovsrättslig karaktär under vissa specifika förhållanden kan övergå till arbetsgivaren genom ett anställningsavtal. Upphovsrätt till datorprogram övergår enligt en uttrycklig lagregel i normalfallet om inte annat har avtalats. När det gäller prestationer av utövande konstnärer anses förhållandet vara det motsatta. I den mån det enskilda anställningsavtalet inte ger något besked bör man enligt Försvarsförbundets uppfattning göra en bedömning på grundval av sedvanan i anställningsförhållandet och motsvarande avtal i liknande anställningsförhållanden.

Sedvanan inom de aktuella anställningsförhållandena

Inom Försvarsmakten har det varit en väl etablerad praxis att musikerna genom avtal och mot särskilt vederlag har överlåtit rätten till ljudupptagning av musikframföranden i viss begränsad omfattning. Det har inte varit ovanligt att musikerna medverkat vid inspelningar av CD- och grammofonskivor. Inspelningarna har varit förenade med rätt till särskild ersättning för själva inspelningarna i enlighet med 1998 års avtal. Inspelningarna har också varit förenade med en rätt för musikerna att kontrollera och fatta beslut om godkännande av de gjorda inspelningarna. Enligt en väletablerade praxis har musikerna dessutom haft rätt till ersättning från SAMI för all vidareanvändning av det inspelade materialet.

Avtalssituationen inom liknande anställningsförhållanden

Det rikstäckande SYMF-avtalet som träffats mellan SYMF och Teatrarnas Riksförbund speglar praxis på området. I avtalet regleras de anställdas skyldighet att medverka vid olika typer av inspelningar och deras rätt till ersättning. Enligt § 4 i avtalet kan musikerna inom ramen för sin anställningsskyldighet åläggas att medverka vid inspelningar för radio och tv, av fonogram, ljudband, videogram och biograffilm och har då rätt till ersättning för varje inspelad minut. Vid inspelning av videogram och biograffilm utgår extra ersättning om musikerna medverkar i bild. Vidare har musikernas rätt till medverkan vid bedömning av inspelningen reglerats i § 4 moment 7 enligt vilket en representant för de medverkande skall vara berättigad att på sedvanligt sätt delta i bedömningen av inspelningen innan densamma anses avslutad. Även sekundäranvändning regleras och enligt § 5 moment 2 skall all licensiering av de anställdas rättigheter enligt avtalet ske genom SAMI.

Sammanfattning och grunder

Försvarsförbundet anser att Försvarsmakten har rätt att utnyttja musikernas prestationer för all sådan verksamhet som utgör en normal och förutsebar del av Försvarsmusikcentrums och Försvarsmaktens verksamhet. Musikerna anser i enlighet härmed att parterna har enats om att Försvarsmakten får utnyttja musikernas prestationer vid direktframförande inför publik. Musikerna gör inte anspråk på något extra vederlag vid sådana framföranden. Försvarsförbundet anser också att parterna har enats om att Försvarsmakten mot särskilt vederlag och i överenskommen omfattning får utnyttja musikernas prestationer för inspelning av fonogram. Denna rättighetsöverlåtelse förutsätter att särskilt vederlag utgår samt att musikerna behåller sin rätt till kontroll av den gjorda inspelningen. Men någon övergång av rättigheter härutöver har inte avtalats mellan parterna. Detta betyder att musikerna har kvar ensamrätten att besluta om inspelning av videofilmer, rätten till kvalitetskontroll över inspelade videofilmer samt rätten att besluta om offentliggörande och spridning av framställda videofilmer.

Sammanfattningsvis har musikerna inte samtyckt till upptagning, spridning och offentliggörande av videofilmen från musikframförandet vid Ystad International Military Tattoo-99. Genom att ändå spela in en videofilm som mångfaldigats och spritts har Försvarsmakten gjort intrång i de rättigheter som tillkommer musikerna i deras egenskap av utövande konstnärer.

Mellan musikerna och Försvarsmakten föreliggande avtal om anställningsvillkor innebär inte i något avseende att Försvarsmakten har erhållit rättigheterna till upptagning, spridning och offentliggörande av videogram i vilket musikernas framförande vid Ystad International Military Tattoo 1999 återges. De i målet s.k. närstående rättigheterna har uppstått hos och tillhör respektive musiker i hans egenskap som utövande konstnär. Rättigheterna har inte heller på grund av anställningsförhållandet som sådant övergått till arbetsgivaren.

Försvarsmakten

Bakgrund

Försvarsmakten utgör sedan den 1 juli 1994 en enda rikstäckande myndighet. Försvarsmusikcentrum är ett förband inom Försvarsmakten. Musikerna i Marinens Musikkår är anställda i Försvarsmakten men placerade vid Försvarsmusikcentrum. Chefen för Försvarsmusikcentrum utövar för Försvarsmaktens räkning arbetsgivarens befogenheter i förhållande till musikerna. Försvarsmusikcentrum är lokaliserat till Strängnäs och har verksamhet i Karlskrona, Boden och Stockholm. Vid Försvarsmusikcentrum utbildas även värnpliktiga musiker vilka är fördelade mellan Arméns musikkår, Livgardets dragontrumpetare och Arméns trumkår. Inom försvaret finns även hemvärnets musikkårer, vilka leds av cheferna vid de tre militärdistrikten. Antalet hemvärnsmusikkårer är 34 och av dessa är 24 klassade som krigsförband. Försvarsmusikcentrum har det musikaliska ansvaret för hemvärnsmusikkårerna men inget arbetsgivaransvar. Eftersom musikerna är hemvärnsmän går de på hemvärnskontrakt och deltar på frivillig basis. Hemvärnet inklusive hemvärnsmusikerna är en del av Försvarsmakten. Sammanfattningsvis finns det tre olika kategorier musiker inom Försvarsmakten: anställda, hemvärnsmän och värnpliktiga.

Försvarsmaktens verksamhet är baserad på förordningen (2000:555) med instruktion för Försvarsmakten. Enligt dess 4 § punkt 9 och 10 skall Försvarsmakten bedriva försvarsupplysning i syfte att stärka försvarsviljan och förtroendet för det militära försvaret samt medverka i statsceremonier. Av andra och tredje paragraferna i förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal framgår att Försvarsmakten får besluta att personalen skall medverka i tjänsten vid statsceremonier eller vid andra ceremonier som anordnas i anslutning till utländska officiella besök här i landet eller vid liknande tillfällen samt att Försvarsmakten får besluta att personalen skall medverka i tjänsten vid utställningar eller liknande evenemang, om medverkan tjänar ett militärt eller annat allmännyttigt intresse. Anställda musiker, värnpliktiga och hemvärnsmän utgör alla sådan personal som avses i förordningen.

De instruktionsenliga uppgifterna fullgörs genom den s.k. Grundorganisationsledningen i Högkvarteret, som ger uppdrag och resurser till chefen för Försvarsmusikcentrum. I uppdraget ingår bl.a. att göra inspelningar, medverka vid och organisera tattooer samt att delta i representation såsom i högvakten och vid statsbesök. Sammanfattningsvis går Försvarets musikkårers instruktionsenliga uppdrag ut på att representera försvarsmusiken, Försvarsmusikcentrum, Försvarsmakten och Sverige i olika sammanhang. Försvarsmusiken kan alltså beskrivas som en stor etablerad PR-organisation för Försvarsmakten.

Ystad International Military Tattoo-99

Hemvärnets musikkår i Ystad arrangerade år 1999 ett tattoo med deltagande av flera musikkårer från bl.a. Tyskland, England och Polen. Från Sverige deltog Försvarsmusikcentrum genom Marinens Musikkår och Arméns musikkår. Vidare deltog från Hemvärnskårerna Svea Livgardes Fältpiparkår och Ystads Hemvärnsmusikkår.

Under detta tattoo spelades genom Ystads Hemvärnsmusikkårs försorg in ett masterband, huvudsakligen för att dokumentera tattooet. Det är vanligt att videofilmer spelas in vid ett tattoo. Dessa delas ut till prominenta gäster och deltagare och säljs till intresserad allmänhet i syfte att marknadsföra nästa tattoo. Videofilmen framställdes i 2000 exemplar som såldes för 150 kronor styck. Många exemplar gavs bort. Före tattooet hölls en s.k. bandmaster conference. Vid denna deltog representanter från alla orkestrar som skulle delta i tattooet och man gick igenom praktiska frågor. Även frågor kring videoinspelningen behandlades. Frågan om videoinspelningen hade också på ett tidigare stadium tagits upp av Försvarsmusikcentrum och arrangören Hemvärnets musikkår i Ystad.

Försvarsmaktens uppfattning är att videofilmens kvalité är sådan att den inte kan anses kränka de enskilda musikernas upphovsrätt, den s.k. ideella rätten. Det är vidare Försvarsmaktens uppfattning att musikerna genom anställningsavtalet har överlåtit sina rättigheter till arbetsgivaren och gett arbetsgivaren rätt att använda dem i sin normala verksamhet. I Försvarsmaktens normala verksamhet ingår framställning och försäljning av skivor samt videoinspelningar. Även ett tattoo och reklam i anslutning till detta utgör normal verksamhet. De berörda musikerna måste ha varit medvetna om inspelningen och reagerade inte med anledning av denna.

Statens syn på övergång av upphovsrätter genom anställningsavtal

Staten har konsekvent hävdat att de upphovsrätten närstående rättigheterna övergår till Försvarsmakten i samband med att musikerna ingår anställningsavtal och att den ekonomiska ersättningen, så länge det rör sig om normal verksamhet, utgörs av lönen.

Dessa frågor har tidigare behandlats av en av Arbetsgivarverket tillsatt upphovsrättsgrupp. Gruppen tillsattes sedan en avtalsreglering av upphovsrättsliga frågor hade begärts av Offentliganställdas förhandlingsråd, OFR. Arbetsgivarverkets uppfattning var att någon reglering inte behövdes. OFR lät sig nöja med detta besked. Som ett led i upphovsrättsgruppens arbete skrevs relativt utförliga promemorior vilka återger statens syn på frågan. Promemoriorna innehåller i huvudsak följande slutsatser. Verk som tillkommit i tjänsten anses få utnyttjas av arbetsgivaren i dennes normala verksamhet och i den omfattning som någorlunda säkert kunde förutses när verket tillkom. Med normal verksamhet menas den verksamhet som vanligtvis faktiskt bedrivs av arbetsgivaren. Andra nyttjanden tillkommer däremot i princip den anställde som emellertid inte får bedriva någon med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet eller på annat sätt skada denne. Från arbetsgivarsynpunkt bör utgångspunkten vara att arbetstagares rätt till verk tillkomna i tjänsten övergår till arbetsgivaren så länge verken utnyttjas i normal omfattning i arbetsgivarens normala verksamhet. Upphovsrätten tillkommer i första hand alltid den som skapat verket, men anställningsavtalet liksom andra avtal kan innebära att den ekonomiska rätten till det skapade verket direkt övergår till arbetsgivaren. Sammanfattningsvis innebär det sagda att av gällande rätt följer sannolikt att den som skapar verk i sin anställning överlåter sin ekonomiska upphovsrätt till arbetsgivaren.

Statens och Försvarsmaktens uppfattning är i enlighet med det anförda att i tjänsten utförda prestationer tillfaller arbetsgivaren och att någon avtalsreglering i frågan inte är erforderlig inom statens avtalsområde. Eventuella kollektivavtalsregleringar inom andra avtalsområden saknar intresse i detta sammanhang. Det s.k. SYMF-avtalet har således ingen betydelse på statens och Försvarsmaktens avtalsområde.

Avtalet av den 1 januari 1998

Avtalet av den 1 januari 1998 mellan Försvarsmusikcentrum och förbundet kan härledas till år 1993, d.v.s. innan Försvarsmakten blev en myndighet. Vid den tidpunkten skedde en omorganisation och Försvarsmusikcentrum började ta form. Arbetsgivarparten var mycket svag och avtalet är i aktuella delar en avskrift av SYMF-avtalet.

Enligt kollektivavtalsförordningen får kollektivavtal på statens vägnar slutas av Arbetsgivarverket som i sin tur kan delegera denna rätt till enskilda myndigheter. I förevarande fall finns det ingen delegation. Det aktuella avtalet har således inte ingåtts mellan behöriga parter och är därför ogiltigt. Vid en revision upptäcktes avtalet och man konstaterade på arbetsgivarsidan att det var ogiltigt. Saken påtalades av Försvarsmaktens högkvarter, vilket ledde till att chefen för Försvarsmusikcentrum sade upp avtalet. Vissa av de i avtalet angivna ersättningsbeloppen kom att kvarstå men såsom en del av musikernas fasta lön. Det klargjordes därvid att ersättningen inte utgjorde ersättning för intrång i upphovsrätten.

Sammanfattning av grunderna för Försvarsmaktens talan

Musikerna har genom sina anställningsavtal överlåtit den ekonomiska rätten till de verk de spelar in i anställningen. Försvarsmakten har rätt att utnyttja verken i sin normala verksamhet och för de ändamål som med någorlunda säkerhet kunde förutses vid verkets tillkomst. Att en video som spelas in vid ett tattoo kommer att användas vid marknadsföring är något man med någorlunda säkerhet kunde förutse vid inspelningen. Det kan tilläggas att de berörda musikerna vid det aktuella tillfället var väl medvetna om att framträdandet spelades in på video. Försvarsmaktens uppfattning är för övrigt att det inte har skett någon kränkning av musikernas rättigheter.

Domskäl

Tvisten i målet gäller frågan huruvida de upphovsrätten närstående rättigheterna avseende videoinspelning av ett framförande av Marinens Musikkår genom musikernas anställningsförhållande har övergått till Försvarsmakten.

Bakgrunden till tvisten utgörs av följande ostridiga förhållanden. Sommaren 1999 deltog Marinens Musikkår tillsammans med vissa andra orkestrar vid Ystad International Military Tattoo. Samtliga medverkande orkestrars framföranden spelades in på video och sammanställdes till en film som framställdes i 2000 exemplar och som sedan dels såldes för 150 kronor per styck, dels gavs bort i marknadsföringssyfte. Musikerna i Marinens Musikkår fick inte möjlighet att kvalitetsgranska videoinspelningen och erhöll inte någon särskild ersättning för videoinspelningen.

Frågan om övergång av den upphovsrätten närstående rättigheten avseende videoinspelningar regleras inte uttryckligen i vare sig kollektivavtal mellan parterna eller de enskilda musikernas anställningsavtal. Försvarsmakten har gjort gällande att rättigheten skall anses överlåten till arbetsgivaren genom anställningsförhållandet. Försvarsförbundet har i målet gjort gällande motsatsen och har framställt ett negativt fastställelseyrkande i enlighet härmed.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På förbundets begäran har förhör hållits med musikern vid Marinens Musikkår L.S., dirigenten vid Marinens Musikkår A.H., chefen för Livgardets dragontrumpetkår O.H. samt chefsjuristen L.F. och kanslichefen L.N., båda från Sverige Yrkesmusikers förbund. På Försvarsmaktens begäran har förhör hållits med överstelöjtnanten C.G., chefsjuristen K.P. samt med H.B. och M.H. Parterna har vidare åberopat viss skriftlig bevisning.

Den rättsliga bakgrunden

Inom arbetsrätten brukar som en allmän regel anges att frukterna av arbetstagarens arbete tillkommer arbetsgivaren. Ett exempel är att produkter som en arbetstagare tillverkar normalt tillfaller arbetsgivaren. Grundregeln är emellertid den motsatta i fråga om sådana verk av intellektuellt skapande som är föremål för immaterialrätt. Beträffande sådana verk gäller alltså i princip att rättigheten till verket tillkommer arbetstagaren. Det anförda gäller även den i detta mål aktuella företeelse som brukar benämnas upphovsrätten närstående rättigheter.

De upphovsrätten närstående rättigheterna regleras i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen). Rättigheterna har fått sitt namn på grund av att de avser prestationer som, även om de inte kan betecknas som litterära eller konstnärliga verk, har ett nära samband med den litterära eller konstnärliga verksamheten. Sådana närstående rättigheter tillkommer dem som framför ett litterärt eller konstnärligt verk och vilka i lagtexten betecknas som utövande konstnärer, exempelvis instrumentalmusiker, sångare, skådespelare och dirigenter. Den nyssnämnda principen att rättigheterna till verket tillkommer den som skapat det kommer här till uttryck i 45 § upphovsrättslagen. En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk får enligt den paragrafens första stycke inte utan hans samtycke tas upp på en grammofonskiva, en film eller en annan anordning, genom vilken det kan återges. Ett framförande som har tagits upp på en anordning av detta slag får enligt paragrafens andra stycke inte utan konstnärens samtycke föras över från en sådan anordning till en annan eller göras tillgängligt för allmänheten förrän femtio år har förflutit, som huvudregel efter det år då framförandet skedde.

Den nu angivna regleringen i upphovsrättslagen innebär alltså att den utövande konstnären skyddas mot obehöriga inspelningar av hans framträdanden. Dessutom krävs samtycke från honom för exempelvis mångfaldigande av inspelningen, vare sig denna har skett behörigen eller ej. Med de närstående rättigheterna följer vidare enligt 45 § upphovsrättslagen en sådan ideell rätt (droit moral) som ingår i upphovsrätten. Denna ideella rätt framträder i två huvudhänseenden, dels rätten att bli angiven som upphovsman i samband med sitt verk, dels rätten till respekt för verket (se 3 § upphovsrättslagen).

En upphovsman eller konstnärlig utövare kan i allmänhet fritt överlåta sin rätt. En viss inskränkning utan intresse för den föreliggande tvisten gäller dock beträffande den ideella rätten (se 3 § upphovsrättslagen).

I samband med en överlåtelse av en närstående rättighet kan den utövande konstnären givetvis ställa villkor av ekonomisk natur. Av stor praktisk och principiell betydelse är att den utövande konstnären även kan ställa som villkor för överlåtelse att han eller hon får ett inflytande på utformningen av den slutliga produkten, exempelvis genom att få medverka vid redigering av inspelningen.

En övergång av upphovsrätt eller närstående rättigheter från arbetstagaren till arbetsgivaren kan komma till stånd genom kollektivavtal. I vissa riksavtal finns exempel på reglering i ämnet. Så t.ex. innehåller riksavtalet mellan Teatrarnas Riksförbund och Sveriges Yrkesmusikerförbund (det s.k. SYMF-avtalet) regler om yrkesmusikers skyldighet att medverka vid vissa inspelningar liksom om vidareanvändning av sådana inspelningar. Ett annat exempel är det mellan Tidningsutgivarna och Svenska Journalistförbundet träffade s.k. journalistavtalet, som innehåller särskilda regler för publicering på Internet av redaktionellt material som producerats av journalisten.

En övergång av rättigheter kan också tänkas ske genom en uttrycklig överenskommelse inom ramen för det enskilda anställningsavtalet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Därutöver torde, då inget uttryckligen avtalats, en övergång i vissa fall kunna äga rum underförstått redan genom anställningsförhållandets beskaffenhet. Frågan regleras inte i upphovsrättslagen utom såvitt avser rätten till datorprogram som övergår till arbetsgivaren om programmet skapats av arbetstagaren som ett led i hans arbetsuppgifter (se 40 a § upphovsrättslagen). Några klargörande rättsfall på området finns det inte. När frågan har behandlats i den juridiska litteraturen har det framhållits att ledning får sökas i anställningsförhållandets art samt branschens allmänna villkor och sedvänjor. Avgörande är vidare hur utnyttjandet av verk av det aktuella slaget förutsatts ske med hänsyn till företagets normala verksamhet. I litteraturen har antagits att bedömningen får göras med ledning av en "tumregel". Denna formuleras olika av olika författare men dess innehåll är i huvudsak detsamma. I ett standardverk på området (Bernitz m.fl., Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens, 2001, s. 81 f, jfr Svensäter, Anställning och upphovsrätt, 1991, s. 331 ff) har tumregeln formulerats enligt följande.

Arbetsgivaren får inom sitt verksamhetsområde och för sin normala verksamhet utnyttja sådana verk som tillkommer som ett resultat av tjänsteåligganden gentemot arbetsgivaren. Arbetsgivarens rätt avser utnyttjanden för de ändamål som kan förutses när verket tillkommer.

Enligt Arbetsdomstolens mening bör man hålla i minnet att utgångspunkten är att det är arbetstagaren som i detta sammanhang är rättighetsinnehavaren och att det är arbetsgivaren som ytterst har att påvisa stöd för att det har skett en övergång av rättigheterna till honom. I fall som dessa, där det inte gäller någon kollektivavtalsenlig reglering i ämnet, blir det fråga om en tolkning av det enskilda anställningsavtalet. I åtskilliga fall kanske detta inte vållar några större svårigheter: om en musiker anställs enbart för att verka som studiomusiker, kan det om inget närmare sägs ligga nära till hands att uppfatta saken så att han redan genom anställningsavtalet har överlåtit sina närstående rättigheter till arbetsgivaren. Om musikern emellertid i stället anställs för att medverka vid offentliga framträdanden, är det inte utan vidare klart att han därigenom har överlåtit sina närstående rättigheter med avseende på inspelning av ett sådant framträdande. Man kan dock tänka sig att arbetsgivaren tidigare har gjort sådana inspelningar och att övriga musiker har accepterat detta utan att hävda några närstående rättigheter. Om musikern vid anställningstillfället är medveten om detta, kan saken ofta uppfattas så att han lämnar ett tyst godkännande till en övergång av rättigheterna.

Det hittills anförda har gällt en bedömning på grundval av förhållandena vid anställningstidpunkten. Man får emellertid räkna med att anställningsavtalets innehåll i vissa fall kan förändras med tiden i takt med att arbetsgivarens verksamhet utvidgas till att gälla nya former av utnyttjanden. Det ligger i linje med det anförda att närstående rättigheter även till dessa nya utnyttjanden kan komma att övergå till arbetsgivaren om arbetstagarna underlåter att hävda sina rättigheter. Anställningsavtalen kan då sägas få sitt innehåll av det faktiska handlandet. Däremot finns det enligt Arbetsdomstolens mening anledning till en viss restriktivitet när det gäller de slutsatser som skall dras av ett sådant faktiskt handlande på så sätt att övergången bara bör avse rätten till sådana utnyttjanden som faktiskt har förekommit. Vad domstolen avser är att man i allmänhet inte bör vara berättigad att dra slutsatsen att en rättighetsövergång avseende en ny form av utnyttjande av ett verk får anses godtagen av arbetstagaren enbart av det skälet att arbetstagaren tidigare genom passivitet får anses ha godtagit en övergång av rättigheterna till en annan, tidigare praktiserad form av utnyttjande. Anta att arbetstagarna tidigare utan att hävda sina närstående rättigheter har accepterat grammofoninspelningar. Om arbetsgivaren vill utöka verksamheten och börja med utsändning i television, bör han inte utan vidare vara berättigad till slutsatsen att även rättigheterna till ett sådant utnyttjande har övergått till honom.

Finns det någon kollektivavtalsreglering av intresse för bedömningen i detta fall?

I målet är ostridigt att frågor rörande upphovsrätt inte finns reglerade i de mellan parterna gällande kollektivavtalen ALFA och FAS. En viss sådan reglering återfinns emellertid i ett av Försvarsförbundet åberopat avtal som ingicks den 1 januari 1998 mellan Försvarsmusikcentrum och FCTF:s (dvs. Försvarsförbundets) lokala avdelning. Avtal av motsvarande innehåll har enligt vad som är upplyst i målet förekommit alltsedan år 1993. Avtalet innebär att musikerna vid Marinens Musikkår hade rätt till särskild ersättning för radio- och televisionsupptagningar samt för grammofoninspelningar m.m. Någon bestämmelse om inspelning av videoband förekom inte i 1998 års avtal eller i något av detta avtals föregångare.

Försvarsmakten har i målet gjort gällande att 1998 års avtal saknar giltighet eftersom det har ingåtts utan sådan delegation från Arbetsgivarverket som är en nödvändig förutsättning för giltighet. Försvarsförbundet har på sin sida bestritt att avtalet saknar giltighet av detta skäl. Med hänsyn till att avtalet ostridigt inte innehåller någon regel om videoinspelning är det emellertid tydligt att avtalet inte har någon omedelbar betydelse för bedömningen av tvistefrågan. Arbetsdomstolen anser sig därför inte ha anledning att ta ställning till frågan om avtalets giltighet som kollektivavtal. Detta utesluter emellertid inte att avtalet ändå har ett visst intresse i målet. Till den saken återkommer domstolen i det följande.

Faktiska förhållanden rörande Marinens Musikkårs verksamhet

Förhållandena är i denna del ostridiga. Vad som anförs i det följande bygger på uppgifter som i målet har lämnats av C.G., M.H., L.S. och A.H.

Försvarsmusikcentrums verksamhet kan delas in i tre delar. Den första delen benämns Ordinarium och skall tillgodose statsmakternas och försvarsmaktens behov, vilket innebär medverkan av musikerna vid statsbesök, audienser, ministerbesök, generalsbesök, högvaktstjänst och förbandsspelningar. Andra delen benämns Kommunikation och kultur och i den ingår dels att inför allmänheten göra reklam för Försvarsmakten och Försvarsmusikcentrum och vid framträdanden utomlands även för Sverige genom offentliga konserter, dels att delta i olika arrangemang, festivaler och tattooer. Den tredje delen avser dokumentation och i den ingår inspelning av CD-skivor, notutgivning samt omhändertagande av äldre musikalier. Vanligtvis spelar orkestern in två skivor per år med både militärmusik och konstmusik. Musikkåren medverkar också vid inspelningar för radio och TV. Musikerna har haft rätt att i efterhand kvalitetsgranska de inspelningarna. Granskningen delegeras vanligen till konsertmästaren. Därutöver har solisterna alltid rätt att kvalitetsgranska sina prestationer.

Av förhöret med L.S. har framkommit att den i målet aktuella videoinspelningen var den andra som Marinens Musikkår medverkat i. Den första ägde rum år 1998 när Marinens Musikkår medverkade i ett tattoo i Globen i Stockholm. L.S. har uppgett att en representant för musikerna deltog i kvalitetsgranskningen av inspelningen och att saken därför inte väckte någon reaktion bland musikerna.

Innebär musikernas enskilda anställningsavtal att de närstående rättigheterna har övergått till Försvarsmakten?

I målet har inte gjorts gällande att musikernas enskilda anställningsavtal innehåller några skriftliga bestämmelser om närstående rättigheter eller att det skulle ha förekommit några muntliga klargöranden i dessa hänseenden i samband med ingåendet av de enskilda anställningsavtalen. Försvarsmaktens inställning är i stället som domstolen uppfattat den att anställningsavtalen redan med hänsyn till verksamhetens natur skall anses innebära att musikerna har överlåtit sina närstående rättigheter. I den delen vill domstolen anmärka att anställningarna som musiker vid Marinens Musikkår tydligtvis i första hand tar sikte på att medverka vid offentliga framträdanden och vid de repetitioner som krävs för dessa. Det kan inte betraktas som självklart att ett anställningsavtal som i första hand avser en verksamhet av detta slag utan vidare skall anses innefatta en överlåtelse av närstående rättigheter som avser inspelning av musikerns prestationer. Det kan tvärtom finnas anledning att mot bakgrund av immaterialrättigheternas natur generellt sett anlägga ett mer restriktivt synsätt i frågan.

Det senast anförda gäller inte minst mot bakgrund av att verksamheten i Marinens Musikkår med ett undantag inte tidigare har omfattat inspelning på videofilm av orkesterns framträdanden. I enlighet med de allmänna överväganden som domstolen har gjort i det föregående finns det mycket som talar för att musikerna inte kan anses ha tyst accepterat att de närstående rättigheterna avseende inspelning på videofilm har övergått till Försvarsmakten. Arbetsdomstolen anser sig emellertid inte ha anledning att ta ställning till denna allmänna avtalstolkningsfråga. Det finns nämligen en omständighet som enligt domstolens mening är av särskild betydelse för bedömningen i det föreliggande fallet.

Den omständighet som domstolen syftar på avser parternas förhållanden när det gäller närstående rättigheter på grund av inspelningar av CD- skivor och medverkan i radio och TV. Som har framgått i det föregående har musikerna deltagit i sådana sammanhang och därvid haft rätt att kvalitetsgranska resultatet. Dessa frågor har reglerats i det skriftliga avtal som har tillämpats fr.o.m. år 1993 till någon gång under år 1998 och som har berörts i ett föregående avsnitt. Det är ostridigt i målet att avtalet under den tiden tillämpades i praktiken mellan parterna. Enligt avtalet hade musikerna rätt till månadsvis ersättning för medverkan vid inspelning av två skivor per år och 10 timmar årlig inspelning för radio och TV. Ersättningen ingick som en del av lönen. Musikerna gavs också rätt att efter avslutad inspelning "på sedvanligt sätt delta i bedömningen och godkännandet av inspelningen innan den anses avslutad".

Från Försvarsmaktens sida har obestritt anförts att avtalet sades upp år 1998 sedan man på arbetsgivarsidan kommit till uppfattningen att avtalet inte hade ingåtts behörigen. Den ersättning som utgått som en del av musikernas lön varje månad drogs emellertid inte tillbaka utan har fortsatt att utgå såsom tidigare. Enligt vad Försvarsmakten har anfört i målet skall i samband med uppsägningen ha anförts från arbetsgivarsidan att ersättningen inte skulle anses som en kompensation för en övergång av närstående rättigheter. Musikerna har även under tiden efter år 1998 haft rätt till kvalitetsgranskning av inspelningarna.

Det anförda kan sammanfattas enligt följande. Oavsett om 1998 års avtal och dess föregångare har haft giltighet som kollektivavtal eller ej har avtalens innehåll tillämpats i praktiken och därmed gett de enskilda anställningsavtalen sitt innehåll såvitt gäller de närstående rättigheterna med anledning av inspelningar av CD-skivor och medverkan i radio och TV. Enligt domstolens mening får innehållet i 1998 års avtal och dess föregångare anses utvisa att Försvarsmakten och musikerna inte hade uppfattningen att dessa närstående rättigheter hade övergått till Försvarsmakten redan genom anställningsavtalen. Vad som förekom i samband med uppsägningen av 1998 års avtal har uppenbarligen inte innefattat en övergång av dessa närstående rättigheter till Försvarsmakten och detta har för övrigt inte heller gjorts gällande i målet.

Parterna har alltså haft som utgångspunkt att musikerna inte redan genom de enskilda anställningsavtalen har överlåtit de närstående rättigheterna avseende inspelning av CD-skivor och medverkan i radio och TV. Det finns i detta sammanhang ingen anledning att vid bedömningen göra åtskillnad mellan olika slag av utnyttjanden av musikernas prestationer. Den utgångspunkt som parterna har haft såvitt gäller inspelning av CD-skivor och medverkan i radio och TV måste därför föranleda slutsatsen att det inte heller beträffande inspelning av videofilm eller motsvarande kan anses ha ägt rum en överlåtelse redan genom de enskilda anställningsavtalen.

Det anförda innebär att Arbetsdomstolen inte kan ansluta sig till vad Försvarsmakten har anfört om att arbetstagarna mot bakgrund av anställningarnas och verksamhetens natur skall anses ha överlåtit sina närstående rättigheter avseende videoinspelningar.

Domstolen vill göra ett tillägg mot bakgrund av att det i målet har förts en diskussion om de närmare omständigheterna kring orkesterns framträdande i augusti 1999 i Ystad. Vad som har förekommit i den delen skulle kunna uppfattas så att Försvarsmakten har uppfattningen att musikerna vid framträdandet var medvetna om videoinspelningen och genom sin medverkan hade lämnat sitt samtycke till inspelningen. Genom L.S:s uppgifter har det emellertid framkommit att musikerna i det längsta var ovetande om att inspelning skulle ske. Saken hade visserligen omnämnts vid ett förberedande möte i april 1999 mellan representanter för de deltagande orkestrarna, varvid Marinens Musikkår företräddes av flaggtrumslagaren K.Z. Det har dock inte framkommit att hon var utsedd av musikerna i Marinens Musikkår att representera dem vid mötet. Vad som förekom vid mötet ledde heller inte till att musikerna blev medvetna om den kommande videoinspelningen. De fick enligt vad L.S. har berättat kännedom om saken först genom ett tryckt program som de tog del av under den gemensamma resan till Ystad. Att musikerna deltog i framträdandet i Ystad kan under dessa omständigheter inte betraktas på det sättet att de samtyckte till inspelningen i den mening som avses i 45 § upphovsrättslagen.

Arbetsdomstolens sammanfattande slutsats

Arbetsdomstolen kommer till slutsatsen att Försvarsmakten inte har visat att rättigheterna till videoinspelningen av Ystad International Military Tattoo år 1999 har övergått till Försvarsmakten. Försvarsförbundets talan skall alltså bifallas.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall Försvarsmakten förpliktas att ersätta Försvarsförbundets rättegångskostnader. Försvarsförbundet har yrkat ersättning med 329 617 kr, varav 250 000 kr för ombudsarvode, 75 000 kr för ett rättsutlåtande av professorn Ulf Bernitz samt 4 617 kr för vittnesersättning.

Försvarsmakten har inte vitsordat beloppet avseende ombudsarvode utan har överlämnat till domstolen att bedöma skälighetsfrågan. I denna del kan domstolen konstatera att tvisten visserligen har haft en principiell prägel men att utredningen i målet har varit av normal omfattning. Mot den bakgrunden anser domstolen det vara skäligt att ersättningen för ombudsarvode bestäms till 175 000 kr.

Försvarsmakten har bestritt ersättningsyrkandet avseende kostnaden för rättsutlåtandet. En sådan kostnad utgör enligt vedertagen uppfattning en i princip ersättningsgill rättegångskostnad (se Fitger, Rättegångsbalken, under 18 kap. 8 §, samt Ekelöf/Boman, Rättegång IV, 6 uppl. s. 241). Domstolen anser det emellertid vara skäligt att Försvarsmaktens förpliktelse att utge ersättning i denna del begränsas till att avse 40 000 kr.