AD 2002 nr 99

Parter:

Sif; Sveriges Byggindustrier; Ångermanlands Vattenregleringsföretag

Nr 99

Sif

mot

Sveriges Byggindustrier och Ångermanälvens Vattenregleringsföretag i Östersund.

Mellan Sif och Sveriges Byggindustrier gäller varandra avlösande kollektivavtal om bl.a. allmänna anställningsvillkor. Ångermanälvens Vattenregleringsföretag (bolaget) är genom medlemskap i Sveriges Byggindustrier bundet av kollektivavtal i förhållande till Sif. P-E.O. är medlem i Sif.

P-E.O. var anställd i bolaget från år 1962 och fram till november 1992, då han gick i pension. Mellan parterna har tvist uppkommit beträffande frågan om bolaget till försäkringsanstalten SPP (numera Alecta) för åren 1979 - 1990 har uppgett för låg inkomst och därmed inbetalat för låga pensionspremier avseende P-E.O., vilket fått till följd att denne har kommit att erhålla för låg pension. Parterna har fört förhandlingar i anledning av tvistefrågan. Arbetsgivarparterna har under förhandlingarna gjort gällande att Sif:s anspråk på ersättning på grund av att inbetalade pensionspremier varit för låga är preskriberat.

Sif har vid Arbetsdomstolen väckt talan mot arbetsgivarparterna och yrkat

i första hand att domstolen skall förplikta bolaget att till P-E.O. utge 937 266 kr, vilket utgör det belopp bolaget varit skyldigt att betala in till SPP för P-E.O:s räkning inklusive därpå löpande premietillägg beräknat till och med maj 2001, jämte ränta på beloppet enligt 4 och 6 §§räntelagen från dagen för delgivning av stämningen, dvs. den 25 juni 2001, till dess full betalning sker,

i andra hand att domstolen skall förplikta bolaget att till P-E.O. utge 2 985 kr per månad från pensioneringens början i november 1992 till november 1997, samt 2 924 kr per månad från november 1997 till dagen för huvudförhandling i målet, dvs. den 4 juni 2002, jämte ränta på de månadsvis förfallna beloppen enligt 6 § räntelagen från den 15:e i resp. månad till dess full betalning sker.

Sif har även förbehållit sig rätten att, i mån av befogenhet, senare väcka talan med yrkande om ersättning för ekonomisk förlust som P-E.O. åsamkats för tid efter huvudförhandling i målet.

Enligt Sif är den rättsliga grunden för både första- och andrahandsyrkandet att bolaget i strid med gällande kollektivavtal och P-E.O:s enskilda anställningsavtal underlåtit att rapportera in korrekt årsinkomst till SPP vilket medfört att P-E.O. tillfogats och fortlöpande tillfogas ekonomisk skada i form av för låg pension; en skada som bolaget är skyldigt att ersätta honom för.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena i sak och har även gjort gällande att fordringarna i fråga är preskriberade.

Parterna är ense om att frågan om preskription har inträtt bör avgöras genom mellandom. Efter det att parterna enats om att förhandlingarna dem emellan slutförts enbart såvitt avser preskriptionsfrågan, dvs. inte i sakfrågan, har de vidare sinsemellan genom en uppgörelse förbundit sig att sedan Arbetsdomstolen avgjort frågan om preskription - beroende av utgången av domstolens dom i preskriptionsfrågan - uppta och genomföra förhandling avseende krav som då eventuellt kan kvarstå i målet och som således inte ansetts vara preskriberade. Uppgörelsen innefattar också - avseende prövningen av själva sakfrågan - att parterna gemensamt skall begära att Arbetsdomstolen vilandeförklarar målet alternativt avvaktar med fortsatt handläggning av målet i avbidan på att sådan förhandling mellan parterna slutförts.

Arbetsgivarparterna har nu yrkat att Arbetsdomstolen förklarar att Sif:s fordringar är preskriberade.

Sif har bestritt yrkandet.

Till utveckling av sin talan i preskriptionsfrågan har parterna anfört i huvudsak följande.

Arbetsgivarparterna

Tvisten gäller de pensionspremier som bolaget avseende P-E.O. har inbetalat under åren 1979 - 1990. Arbetsgivarparterna hävdar att inbetalning har skett med rätt belopp. Sif har invänt att inbetalning har skett med för låga belopp och har i anledning härav framfört krav mot bolaget. I samband med de lokala och centrala förhandlingarna preciserade Sif det fordrade beloppets storlek till 372 000 kr. I Arbetsdomstolen har Sif framställt anspråk på betydligt större belopp. Emellertid kan inte Sif i domstolen framställa krav på högre belopp än parterna har förhandlat om.

Oavsett hur det förhåller sig med det, så har Sif inte begärt förhandling i rätt tid. Enligt den mellan parterna gällande förhandlingsordningen skall förhandling om en skada begäras inom två år från skadans uppkomst. I förevarande fall uppstod skadan senast 1990, eftersom Sif:s anspråk har sin grund i att bolaget till och med detta år inbetalat för låga pensionspremier. Sif har inte begärt förhandling inom två år från det att skadan uppstod, utan först år 1998. Sif:s krav är därför preskriberat.

Sif

Sif har förhandlat med arbetsgivarparterna om den ekonomiska skadan och har därvid inte låst sig vid något särskilt belopp. Det belopp om 372 000 kr som har nämnts vid förhandlingarna har Sif framfört förlikningsvis. Att Sif innan talan väcktes lade ett förlikningsbud på ett visst belopp hindrar inte Sif från att nu, när någon förlikning inte kommit till stånd, föra talan om högre belopp.

Enligt den mellan parterna gällande förhandlingsordningen preskriberas fordringar som är äldre än två år från det att förhandlingsframställan tillställdes motparten. Sif-klubben på bolaget tillställde i början av september 1998 en första förhandlingsframställan angående frågan om pensionsersättning till P-E.O. P-E.O. gick i pension år 1992. De fordringar som har förfallit från och med 1992 till och med september 1996 var visserligen så gamla att de hade kunnat vara preskriberade när förhandlingsframställan tillställdes motparten. Emellertid gjorde bolaget invändning om preskription först vid det andra sammanträdet under den lokala förhandlingen. Eftersom invändningen inte framställdes under det första sammanträdet gjordes den för sent.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att preskriptionsinvändningen inte gjorts för sent, gör Sif gällande att det skadeståndsanspråk som framställs ändå inte är preskriberat i sin helhet. P-E.O. lider nämligen skada fortlöpande varje gång pension utbetalas, eftersom detta hela tiden görs med för lågt belopp. Med hänsyn till att förhandlingsframställningen tillställdes bolaget i september 1998 har fordringar som förfallit efter september 1996 aldrig blivit föremål för preskription.

Arbetsgivarparterna

Enligt arbetsgivarparternas mening saknar det i och för sig rättslig betydelse när under den lokala förhandlingen en preskriptionsinvändning görs, t.ex. om den görs under det första eller under det andra sammanträdet. Om invändningen görs någon gång under den lokala förhandlingen har den gjorts i rätt tid. Arbetsgivarparterna hävdar emellertid att bolaget redan under den lokala förhandlingens första sammanträde gjorde preskriptionsinvändning. Sådan invändning har därför inte under några omständigheter gjorts för sent.

Emellertid har Sif:s invändning, om att bolagets preskriptionsinvändning har gjorts för sent, i sin tur framförts för sent. Sif:s invändning borde ha kommit lika snabbt som bolagets preskriptionsinvändning borde ha gjort enligt Sif.

Sif

Enligt Sif:s mening saknas regler om att man i förekommande fall redan i anslutning till att en preskriptionsinvändning görs måste göra invändning om att denna gjorts för sent, vid påföljd att preskriptionsinvändningen annars anses ha gjorts i rätt tid. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att sådana regler finns görs gällande att invändning om för sent framställd preskriptionsinvändning har gjorts i rätt tid. Sif:s ombudsman P-O.B. sade redan vid den lokala förhandlingen att bolagets då framställda preskriptionsinvändning hade gjorts för sent.

DOMSKÄL

Tvisten

P-E.O. var anställd i bolaget under åren 1962 - 1992. Han gick i pension i november 1992. Den huvudsakliga tvistefrågan i målet är om bolaget är skadeståndsskyldigt mot P-E.O. på den grunden att bolaget till försäkringsanstalten SPP för åren 1979 - 1990 uppgett för låg inkomst och därmed inbetalat för låga pensionspremier avseende P-E.O., vilket medfört att denne har kommit att erhålla för låg pension. Parterna är emellertid ense om att endast frågan om Sif:s anspråk är preskriberat är slutförhandlad dem emellan och att det är den frågan som Arbetsdomstolen nu skall ta ställning till, varefter förhandlingarna - för det fall arbetsgivarparternas yrkande att Sif:s anspråk skall förklaras vara preskriberade inte bifalles helt - skall återupptas och slutföras rörande sakfrågan innan handläggningen av målet i domstolen fortsätter.

Utredningen i målet

Med parternas samtycke har Arbetsdomstolen beslutat att avgöra frågan om Sif:s skadeståndsanspråk är preskriberat genom mellandom och hållit särskild huvudförhandling avseende denna fråga. Vid denna har på Sif:s begäran hållits vittnesförhör med ombudsmannen P-O.B. och förhör upplysningsvis med U-M.J., båda Sif. På arbetsgivarparternas begäran har hållits vittnesförhör med C.O., internkonsult i bolaget, samt förhör under sanningsförsäkran med A.L., verkställande direktör i bolaget, och förhör upplysningsvis med B.M., Sveriges Byggindustrier. Båda partssidor har som skriftlig bevisning åberopat protokollen från den lokala respektive den centrala förhandlingen.

Har preskription inträtt?

Arbetsgivarparternas inställning i fråga om preskription är att Sif:s anspråk är preskriberat i sin helhet eftersom det hänför sig till åtgärder från bolagets sida som upphörde år 1990. Enligt Sif har endast den del av anspråket som hänför sig till pensionsutbetalningar för perioden före september 1996 preskriberats.

Av utredningen i målet framgår att parterna är ense om att den mellan dem gällande förhandlingsordningen skall tillämpas i tvisten. Enligt den gäller regler om förhandlingspreskription, vilka innebär att part förlorar rätten att påkalla förhandling med motparten om ett anspråk efter utgången av vissa tidsfrister. Den regel som nu är aktuell är den om tvåårspreskription. Sif har obestritt uppgett att en första förhandlingsframställan i ärendet tillställdes bolaget i september 1998. Tvåårsfristen skall således beräknas börja löpa i september 1996. Sif:s talan har därmed preskriberats i sin helhet om det förhållande till vilket dess krav hänför sig ligger längre tillbaka i tiden än september 1996.

Frågan är alltså vad som skall anses vara det förhållande till vilket Sif:s krav hänför sig. Enligt arbetsgivarparterna utgörs det relevanta förhållandet av den påstådda skadegörande handlingen, dvs. att bolaget för åren 1979 - 1990 skall ha rapporterat för låg inkomst och därmed betalat in för låga pensionspremier till SPP avseende P-E.O. De påstår således att skadan uppstod senast år 1990. Enligt Sif hänför sig kraven till det förhållandet att P-E.O. drabbas av skada i och med att hans pension från SPP utbetalas med för lågt belopp, vilket skett fortlöpande från och med november 1992.

Ingen av parterna har lagt fram någon utredning i målet som särskilt tar sikte på hur förhandlingsordningen skall tolkas i nu aktuellt hänseende.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Sif för i målet en skadeståndstalan med innebörd att bolaget genom avtalsstridigt agerande under åren 1979 - 1990, bestående av att bolaget rapporterat in för låg pensionsgrundande inkomst till SPP, tillfogat och fortlöpande tillfogar P-E.O. skada på så sätt att hans pension från detta försäkringsbolag utbetalas med för lågt belopp.

Enligt allmänna preskriptionsregler räknas preskriptionsfristen för en fordran från dess tillkomst. Ett skadeståndsanspråk anses ha kommit till när den skadegörande handlingen företogs, och preskriptionsfristen börjar normalt sett att löpa från den tidpunkten, även om den skadelidande inte skulle komma att drabbas av skadan förrän långt senare.

Ett exempel på tillämpningen av denna princip inom arbetsrättens område ges i rättsfallet AD 1977 nr 160, i vilket förelåg en situation som har vissa likheter med det nu aktuella fallet. Det var där fråga om en arbetstagare som gjorde anspråk på skadestånd på grund av bortfall av pensionsförmåner. Arbetstagarens fackförbund angav som grund för sin skadeståndstalan att arbetsgivaren - ett rederi - underlåtit att påmönstra arbetstagaren vid tjänstgöring ombord under tiden 1958 - 1961. Först 1972 fick arbetstagaren besked om att hon på grund av denna underlåtenhet inte skulle erhålla den pension hon annars skulle ha fått. Fackförbundet ansåg att preskriptionsfristen därför borde räknas tidigast från 1972. Arbetsdomstolen fann, med tillämpning av den då gällande preskriptionsförordningen, att fordrans tillkomst fick anses vara den tidpunkt då den skadegörande handlingen - underlåtenheten - ägde rum, dvs. senast 1961, och inte då den skadliga effekten av underlåtenheten kunde konstateras. Skadeståndsfordran var därför preskriberad.

Samma princip - dvs. att preskriptionstiden skall räknas från den tidpunkt då den skadegörande handlingen företogs - tillämpas beträffande skadeståndsanspråk som grundar sig på brott mot anställningsskyddslagen. I rättsfallet AD 1977 nr 206 hade domstolen att ta ställning till huruvida en fordran på ekonomiskt skadestånd för utebliven lön avseende en arbetstagare vars anställning hade upphört var preskriberad eller inte. Skadan ansågs i det fallet ha inträffat när anställningen upphörde och inte vid tidpunkten för den skadliga effektens inträde, vilket angavs vara slutdagen i varje inkomstlös månad. Likartade frågeställningar aktualiserades i rättsfallen AD 1980 nr 56 och AD 1981 nr 50. De nu nämnda rättsfallen avser tillämpning av den dåvarande anställningsskyddslagens preskriptionsregel. Någon förändring i detta avseende har inte skett i och med nu gällande anställningsskyddslag. I förarbetena till 41 § den lagen klargörs nämligen att utgångspunkten för beräkning av tidsfristen beträffande skadeståndsanspråk är tidpunkten då den skadebringande handlingen företogs, även i fall då den ekonomiska förlusten som orsakats av handlingen helt eller delvis uppstår vid en senare tidpunkt (se prop. 1981/82:71 s. 155, 168 och 172 f.).

Det nu sagda talar för arbetsgivarparternas ståndpunkt i målet, nämligen att förhandlingsordningen skall tillämpas på så sätt att de förhållanden som Sif:s anspråk hänför sig till måste anses vara den skadegörande handlingen, dvs. bolagets handlande under åren 1979 - 1990.

Stöd för att förhandlingsordningen skall tillämpas på så sätt att de förhållanden som skadeståndskravet hänför sig till skall anses vara den skadegörande handlingen kan också hämtas från rättsfallet AD 1987 nr 40. Det målet gällde skadestånd på grund av fortlöpande kollektivavtalsbrott bestående i felaktiga löneutbetalningar. Den i det målet aktuella förhandlingsordningen angav att parts rätt att påkalla talan är förlorad om den "omständighet" som partens yrkande "hänför sig till" ligger mer än två år tillbaka i tiden. Arbetsdomstolen fann att bestämmelsen i fråga borde ges den innebörden att en preskriptionsinvändning för att kunna vinna framgång måste ta sikte på en omständighet som lagts till grund för yrkandet av den som framställer detta.

Sif har visserligen hävdat att det förhållande som dess skadeståndstalan hänför sig till är den omständigheten att P-E.O. fortlöpande får för låg pension. Den skadegörande handling som läggs bolaget till last och som därmed utgör den rättsliga grunden för dess talan har dock Sif uttryckligen angett vara avtalsbrott bestående av inrapportering av för låg inkomst och som en följd därav inbetalning av för låga pensionspremier under åren 1979 - 1990.

Mot bakgrund av det ovan anförda finner Arbetsdomstolen att det förhållande vartill Sif:s rättsanspråk i målet hänför sig - dvs. den omständighet som Sif angett som grund för sin skadeståndstalan - ligger mer än två år tillbaka i tiden. Sif har därför försuttit sin rätt enligt förhandlingsordningen att påkalla förhandling om anspråket i fråga, vilket därmed är preskriberat.

Har preskriptionsinvändning framförts i tid?

Det återstår då att pröva om arbetsgivarparterna försuttit rätten att åberopa preskription på grund av att preskriptionsinvändningen har framförts för sent.

Sif har gjort gällande följande. Bolaget gjorde invändning om preskription först vid det andra sammanträdet under den lokala förhandlingen, dvs. den 21 juni 1999. Eftersom invändningen inte framställdes under det första sammanträdet, som hölls den 2 juni 1999, gjordes den för sent. Sif:s anspråk är därför inte till någon del preskriberat.

Enligt arbetsgivarparterna gjorde bolaget redan vid det första sammanträdet som hölls under den lokala förhandlingen, dvs. den 2 juni 1999, gällande att Sif:s anspråk var preskriberat. För det fall domstolen skulle finna att preskriptionsinvändningen gjordes först sedan den lokala förhandlingen - efter ajournering - återupptogs under ett andra sammanträde, som ägde rum den 21 juni 1999, gör de gällande att preskriptionsinvändningen ändå har gjorts i rätt tid, eftersom det är tillräckligt att sådan invändning görs någon gång under den lokala förhandlingen.

Arbetsdomstolen prövar först frågan om det är tillräckligt, som arbetsgivarparterna påstår, att en preskriptionsinvändning framställs någon gång under den lokala förhandlingen, dvs. innan den avslutats. Att bolaget framfört invändningen innan den lokala förhandlingen avslutats är ju ostridigt.

Arbetsdomstolen har i åtskilliga avgöranden slagit fast att en part får anses ha avstått från och därmed gått miste om rätten att göra preskriptionsinvändning om parten efter preskriptionsfristens utgång går in i sakliga överläggningar med motparten utan förbehåll. I regel har då situationen varit den att förhandlingen avslutats, och preskriptionsinvändningen har framställts först därefter. Frågan om vid vilken tidpunkt som preskriptionsinvändning bör göras under pågående förhandling prövades i rättsfallet AD 1979 nr 7. Lokala förhandlingar mellan parterna hade i det fallet ägt rum vid två skilda sammanträdesdagar, och först vid det andra tillfället gick parterna in i sakliga förhandlingar. Vid slutet av den andra dagens förhandlingar framställdes preskriptionsinvändningen. Den ansågs inte ha framställts för sent. I sina skäl konstaterade Arbetsdomstolen inledningsvis att det främst är processekonomiska skäl som utgör grunden för att en preskriptionsinvändning anses böra göras på ett tidigt stadium oavsett om det är fråga om domstolsförhandlingar eller tvisteförhandlingar. Domstolen fortsatte.

Det anförda får inte förstås på det sättet att en preskriptionsinvändning oundgängligen måste framföras i förhandlingens inledningsskede. Vad tvisteförhandlingar beträffar kännetecknas svensk arbetsmarknad av en lovvärd strävan efter att nå en uppgörelse i tvistefrågan och det är tydligt att genast framförda preskriptionsinvändningar och andra liknande formella invändningar inte skulle verka särskilt befrämjande för ett sådant resultat. Det måste därför tillåtas en part att först söka förlikning eller att övertyga motparten med sakskäl i själva tvistefrågan innan han gör formella invändningar. Samma synpunkter kan anföras i frågan om en domstolsförhandling. Processekonomiskt blir förlusten i regel tämligen ringa, om invändningen inte görs genast vid förhandlingens början. Detta talar sålunda för att det är tillräckligt att invändningen framförs någon gång under sammanträdet och innan det är avslutat. Rätten får dock anses förlorad, om det under förhandlingen på ett eller annat sätt har framgått att parten avstår från att göra invändning.

Att det är tillräckligt att en preskriptionsinvändningen görs innan den förhandling avslutas vid vilken det omtvistade kravet framförts har uttalats av Arbetsdomstolen även i senare rättsfall, se t.ex. AD 1996 nr 40.

Den nu aktuella lokala förhandlingen bestod av två sammanträden. Utredningen visar att under det första sammanträdet, den 2 juni 1999, framställde Sif yrkanden om inbetalning av premier, vilket avvisades. Därefter uppgav Sif att man var beredd att diskutera en förlikning, varefter ett yrkande om ersättning med 372 000 kr framställdes. Sammanträdet den dagen avslutades med att parterna beslöt ajournera förhandlingen till den 21 juni 1999. När förhandlingen återupptogs upprepade Sif sitt yrkande, vilket avvisades. I protokollet från den lokala förhandlingen finns i anslutning härtill antecknat att bolaget "reserverar sig för att uppgifterna är för gamla och därmed också preskriberade".

Bolaget har således gjort preskriptionsinvändning innan den lokala förhandlingen avslutades. Omständigheterna är inte sådana att det under förhandlingen kan anses ha framgått att bolaget avstod från att göra invändning.

Eftersom preskriptionsinvändningen är gjord i tid har Sif förlorat sin talan.

Vid den bedömningen saknas anledning att pröva arbetsgivarparternas invändningar i övrigt i preskriptionsfrågan.