AD 2005 nr 72

Parter:

Handelsanställdas förbund; Viking Line Skandinavien Aktibolag

Nr 72

Handelsanställdas förbund

mot

Viking Line Skandinavien Aktiebolag i Stockholm.

Bakgrund, yrkanden m.m.

Viking Line Skandinavien AB (bolaget) och Handelsanställdas förbund (förbundet) är bundna av ett s.k. hängavtal till det vid varje tidpunkt mellan Sjöfartens Arbetsgivareförbund och Tjänstemannaförbundet HTF gällande kollektivavtalet avseende tjänstemän.

R.L., som är medlem i förbundet, anställdes i november 1984 som resesäljare i bolaget. Han blev den 12 oktober 2003 uppsagd från anställningen av personliga skäl. Bolaget har lagt R.L. till last att han, i strid mot den åtgärdspolicy som gäller för resesäljarna, har underlåtit att ta kontakt med bolaget för att försöka reda ut orsakerna till de kassabrister som uppstått i hans växelkassa. Tvist har därefter uppkommit mellan parterna i frågan om uppsägningen var sakligt grundad. Tvisteförhandlingar har förts utan att parterna har kunnat enas.

Förbundet har väckt talan mot bolaget och yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till R.L., för brott mot 7 § anställningsskyddslagen, utge

dels allmänt skadestånd med 150 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från delgivning av stämningen (den 17 augusti 2004) till dess betalning sker,

dels ekonomiskt skadestånd med

- 26 031 kr per månad fr.o.m. den 1 augusti 2004 t.o.m. den 31 januari 2005

- 7 691 kr per månad fr.o.m. den 1 februari 2005 t.o.m. den 31 mars 2005

- 4 807 kr fr.o.m. den 1 april 2005 t.o.m. den 19 april 2005

jämte ränta enligt 6 § räntelagen på varje månadsbelopp från den 25:e i respektive månad till dess betalning sker.

Vidare har förbundet förbehållit sig rätt att i senare rättegång väcka talan om ersättning för ekonomisk skada som R.L. kan komma att lida för tiden efter huvudförhandlingen i målet.

Bolaget har bestritt käromålet. Det ekonomiska skadeståndet liksom sättet att beräkna ränta har vitsordats.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Bolaget är en del av Vikinglinekoncernen, som bedriver färjetrafik mellan Sverige, Åland och Finland. R.L. har arbetat som resesäljare vid Stadsgårdsterminalen i Stockholm.

I arbetet som resesäljare ingår bl.a. att följa vissa rutiner vid kassaredovisning. Dessa rutiner innebär, såvitt är av intresse i målet, följande. När resesäljaren har avslutat ett arbetspass tar denne ut en kassaredovisning från sin kassa och får då fram samtliga transaktioner som gjorts under det aktuella arbetspasset. Resesäljaren jämför redovisningen med den kassabehållning som finns i växelkassan. Kassabehållningen ”bankas”, dvs. läggs i ett kassaskåp, samma kväll. Biljetter och övriga handlingar läggs i en låda för vidare transport till Mariehamn, där kassaredovisningarna gås igenom av personal på redovisningsavdelningen. Påföljande dag räknar en kontorist den kassabehållning som ”bankats” kvällen innan. Om kontoristen konstaterar att det uppstått ett överskott i kassan behåller resesäljaren det aktuella överskottet, eftersom det är troligt att det sedan tidigare finns ett underskott i kassan. När det uppstår ett underskott i kontanter upptäcks det ganska omgående, eftersom det medför att det saknas pengar i växelkassan. När ett underskott upptäcks först i samband med att redovisningarna gås igenom på redovisningsavdelningen i Mariehamn skickas ett rättelsebrev till den berörde resesäljaren. Av rättelsebrevet framgår vilken typ av fel som har uppstått och det belopp som underskottet uppgår till.

De bestämmelser som gäller för resesäljaren när det uppstår en kassabrist återfinns i den personalhandbok som gäller för den svenska delen av bolagets verksamhet under rubriken: ”Återbetalningsskyldighet för biljettförsäljare vid kassabrist”. Bestämmelserna innebär bl.a. följande. När det uppkommer en kassabrist och det inte finns något överskott i kassan, skall resesäljaren meddela sin närmaste chef vid snarast möjliga tillfälle, varvid en noggrann utredning skall utföras. I praktiken har det dock varit tillräckligt att resesäljaren lämnat en kort förklaring till den uppkomna kassabristen. Av bestämmelserna framgår vidare att en mindre kassabrist skall kompenseras ur huvudkassan och att resesäljarens närmaste chef attesterar, vilket medför att resesäljarens egen växelkassa stämmer. Det görs gällande att de kassabrister som uppstått i R.L:s fall är sådana mindre kassabrister som hade kunnat attesteras av den biträdande terminalchefen H.J., som har varit R.L:s attesterande chef i minst 15 år.

Före sin sjukskrivning år 2001 hade R.L. aldrig några problem med att få attest på rättelsebreven av H.J. Det enda som krävdes för att H.J. skulle attestera rättelsebreven var att R.L. lämnade en kort förklaring till hur kassabristen hade uppkommit, t.ex. att han hade missat att ta betalt för ett tillägg eller att han inte sett en tilläggsbokning.

Under år 2000 hade R.L. börjat känna sig trött och håglös. I samband med ett läkarbesök i början av år 2001 fick han veta att han led av diabetes, vilket ledde till att han blev helt sjukskriven i sex månader. Därefter kunde han inte omedelbart återgå i tjänst på heltid, utan det skedde en successiv upptrappning av arbetstidsmåttet. Med anledning härav kontaktade han H.J. för att få sitt dagliga arbetstidsschema, men fick, trots påminnelser, inte något sådant. H.J. uppmanade i stället R.L. att söka ett nytt arbete, eftersom det enligt H.J. inte fanns utrymme för sådana som R.L. på arbetsplatsen. R.L. fick veta sina arbetstider genom att H.J. ringde till honom kvällen innan han skulle påbörja ett arbetspass och talade om för honom när han skulle inställa sig påföljande dag. Hans arbetspass förlades ofta till tiden för de stressigaste färjeavgångarna. Det var inte hållbart för R.L. att arbeta på det sättet. Han kontaktade därför H.J:s kollega, Y.A., som gav honom ett fast arbetstidsschema. R.L. arbetade åter heltid fr.o.m. början av år 2003. - Relativt snart efter det att R.L. hade börjat arbeta heltid uppkom ett underskott i hans kassa. Precis som tidigare gick han till H.J. med det aktuella rättelsebrevet för att få det attesterat. Trots att han lämnade en godtagbar förklaring till hur kassabristen hade uppkommit nekade H.J. honom attest och uttalade att han ”aldrig i helvete” skulle ge honom en attest, och att det var lika bra att R.L. sökte sig ett annat jobb. R.L. agerade på samma sätt varje gång han fick ett nytt rättelsebrev, men H.J. vägrade att attestera utan att lämna en saklig, objektiv förklaring. Inte heller krävde H.J. någon ytterligare utredning från R.L:s sida. Vid ett annat tillfälle, när R.L. bad H.J. om en attest, svarade denne att R.L. skulle få attest på samtliga rättelsebrev om han samtidigt sade upp sig. Det gjorde inte R.L. Eftersom situationen var ohållbar för R.L. vände han sig till Y.A. för att få sina rättelsebrev attesterade. Y.A., som inte var R.L:s attesterande chef, hänvisade honom tillbaka till H.J. - Efter det att R.L. varit tvungen att sjukskriva sig på grund av trötthet förändrades alltså hans möjligheter att få rättelsebreven attesterade. Trots att han vid varje tillfälle då han fick ett rättelsebrev avseende en kassabrist gick till H.J. och förklarade orsaken till det uppkomna underskottet nekades han attest. Möjligheterna till attest för övriga resesäljare förändrades dock inte. Det skedde inte heller någon förändring av bolagets kassaredovisningsrutiner.

Vid ett möte med H.J. i april 2003 fick R.L. motta en erinran. När han frågade om orsaken till erinran svarade H.J.: ”Nu ska jag äntligen bli av med dig.” Vid redovisningstillfället den 6 juni 2003 uppkom en kassabrist. H.J. ville inte, trots att underskottet endast uppgick till 40 kr, attestera rättelsebrevet. I juli 2003 fick R.L. motta en ny erinran. Vid redovisningstillfället den 5 augusti 2003 uppkom ett underskott på 1 666 kr i R.L:s kassa. Han vände sig i vanlig ordning till H.J. för att få en attest, vilket han vägrades. Bolaget sade upp R.L. först den 12 oktober 2003, med åberopande av kassabristen den 5 augusti 2003. Eftersom det är mer än två månader mellan redovisningstillfället den 5 augusti 2003 och uppsägningen den 12 oktober 2003 hindrar den s.k. tvåmånadersregeln i anställningsskyddslagen att bolaget åberopar den kassabristen som grund för uppsägningen och därmed även övriga omständigheter som lagts R.L. till last, eftersom dessa ligger längre tillbaka i tiden. Bolaget har i vart fall den 6 augusti 2003 fått kännedom om ifrågavarande kassabrist, eftersom redovisningarna oftast skickas med båten till Mariehamn dagen efter det aktuella redovisningstillfället.

Det föreligger under inga omständigheter saklig grund för uppsägning. Det kan i och för sig vitsordas att 13 av de 18 rättelsebrev som R.L. erhållit under tiden den 23 januari 2003 - 23 mars 2004 hänför sig till underskott som har uppstått i hans växelkassa. Dessa 13 rättelsebrev, som H.J. har vägrat att attestera, är till innehållet fullt jämförbara med de rättelsebrev som hans kolleger P.M., G.F. och P.R. har fått attesterade. De senare rättelsebreven visar att det är normalt att det uppstår mindre kassabrister och att den utredning som i sådana fall företas innan attestering sker består av att resesäljaren antingen på rättelsebrevet anger en mycket kort skriftlig förklaring eller till den biträdande terminalchefen lämnar en kort muntlig förklaring. De kassabrister som uppkommit i R.L:s fall är normala i förhållande till de kassabrister som hans kolleger haft. R.L., som har lämnat fullt tillräckliga förklaringar till de uppkomna kassaunderskotten, har genom att han vägrats attest av H.J. särbehandlats i förhållande till sina kolleger på grund av att han drabbades av diabetes och blev sjukskriven.

R.L. har som resesäljare varit redovisningsskyldig för sin kassa, vilket enligt förbundets mening innebär att han haft ett ansvar för att vårda och visa omsorg om den. Han har dock inte varit personligt betalningsansvarig för uppkomna kassabrister. Om det skulle finnas en sådan personlig betalningsskyldighet måste den vara reglerad i kollektivavtal och så är inte fallet.

Bolaget har inte gjort någon omplaceringsutredning avseende R.L. Det finns arbete åt honom på bolagets bokningsavdelning. R.L. har tidigare arbetat där utan att någon som helst anmärkning riktats mot honom. Det har därför varit möjligt för bolaget att omplacera honom till bokningsavdelningen.

Uppsägningen har således inte varit sakligt grundad och bolaget är därför skyldigt att utge allmänt och ekonomiskt skadestånd.

Bolaget

Bolaget är ett av de två stora bolag som trafikerar rutten Sverige - Finland. Det råder stark konkurrens mellan bolagen. Biljettintäkterna utgör 40 procent av bolagets intäkter. Resterande del av intäkterna utgörs av försäljning ombord. Bolaget har i Sverige 190 anställda i land. De är placerade dels i Stockholm vid Stadsgårdsterminalen och Danvikstull, dels i Västerås, Norrköping och Uppsala. Vid Stadsgårdsterminalen arbetar cirka åtta försäljare i den s.k. huvudhallen, mellan en och fyra incheckare av bilresenärer samt cirka två incheckare som tar hand om grupper. Antalet anställda i tjänst varierar beroende på tidpunkt på dagen och typ av avgång.

För resesäljarna vid Stadsgårdsterminalen gäller bl.a. följande rutiner. Varje resesäljare kvitterar ut en handkassa som han ansvarar för. Handkassan består av 4 000 kr och 500 euro. Vid arbetspassets slut gör resesäljaren en redovisning av den försäljning som skett under dagen. Resesäljaren lägger värdehandlingar i form av kontanter, checkar m.m. i ett kassaskåp. Påföljande dag gör kontoristen A.T.B. en grovredovisning av kassabehållningen. Därefter skickas redovisningen till huvudkontoret i Mariehamn. På redovisningsavdelningen i Mariehamn arbetar ett antal personer enbart med att gå igenom redovisningarna. Om redovisningen inte stämmer, dvs. om en kassadifferens har uppkommit, skickas ett rättelsebrev till den berörda resesäljaren. I de fall kassadifferensen är negativ uppmanas resesäljaren att vid nästa redovisningstillfälle inbetala det aktuella beloppet. I de fall kassadifferensen är positiv uppmanas resesäljaren att vid nästa redovisningstillfälle göra avdrag med det aktuella beloppet. - När rättelsebreven anländer till Stadsgårdsterminalen tas de om hand av A.T.B., som lägger dem i den berörda resesäljarens postfack. När det kommer påminnelser på rättelsebreven kontaktar hon den berörda resesäljaren, i detta fall, R.L. för att denne skall ges tillfälle att förklara hur kassadifferensen har uppstått. R.L. har dock varit helt omedgörlig och har inte velat förklara hur de aktuella kassadifferenserna har uppkommit.

Personaldirektiven för alla enheter inom bolaget utfärdas internt av internrevisorn B.A. De bestämmelser som förbundet hävdar skall tillämpas när det uppkommer en kassabrist har ersatts med en ”åtgärdspolicy vid kassadifferenser”. Enligt denna policy kan en mindre kassabrist efter noggrann utredning attesteras om det rör sig om en engångsföreteelse, om ett uppenbart misstag har skett eller om det annars finns en godtagbar förklaring. En viktig förutsättning för att attestering skall kunna ske är att den berörde resesäljaren har visat intresse av att reda ut saken. Så har inte varit fallet med R.L. som inte brytt sig om de rättelsebrev och påminnelser som bolaget skickat till honom.

Under år 2002 skickade bolaget nio rättelsebrev avseende kassaunderskott samt ett antal påminnelser på de aktuella rättelsebreven till R.L., vilket resulterade i att han den 22 februari 2003 korrigerade de uppkomna underskotten genom att till bolaget betala 3 197 kr och 160,45 euro. Under tiden 23 januari 2003 - 8 april 2003 erhöll R.L. sju rättelsebrev avseende kassabrister på sammanlagt 3 603 kr samt ett antal påminnelser. Som ett exempel på R.L:s ovilja att kontakta bolaget med anledning av de uppkomna kassabristerna kan nämnas det rättelsebrev som är daterat den 23 januari 2003 och som hänför sig till ett redovisningstillfälle den 26 december 2002. Eftersom det tar viss tid innan redovisningarna har gåtts igenom i Mariehamn dröjer det en tid innan ett rättelsebrev skickas ut. Det är alltså först vid den tidpunkt som rättelsebrevet är daterat, i detta fall den 23 januari 2003, som bolaget har fått kännedom om att det föreligger en kassabrist. Det kan noteras att R.L. erhållit inte mindre än fem påminnelser på det aktuella rättelsebrevet. - R.L:s passivitet ledde till att bolaget den 11 april 2003 gav honom en skriftlig erinran. Trots denna erinran tog han inte kontakt med bolagets företrädare för att försöka reglera eller förklara bakgrunden till de uppkomna kassabristerna. Den 19 juni 2003 uppstod det återigen en kassabrist. Den 8 juli 2003 gav bolaget honom en ny skriftlig erinran. Inte heller denna erinran föranledde någon reaktion från R.L:s sida. En ny kassabrist uppkom den 22 september 2003, utan att R.L. tog kontakt med bolaget. Bolaget sade upp R.L. den 12 oktober 2003. Under uppsägningstiden uppkom mellan den 15 januari 2004 - 23 mars 2004 ytterligare åtta kassabrister. Det har således vid 17 olika tillfällen uppstått underskott i R.L. kassa, som totalt uppgår till 8 625 kr och 100 euro.

Det bestrids att R.L. har särbehandlats i förhållande till sina kolleger när det gäller möjligheten att få attest. I de fall kollegernas rättelsebrev har attesterats har den berörde terminalchefen gjort bedömningen att det varit fråga om ett godtagbart misstag, en engångsföreteelse eller att det funnits en trovärdig förklaring.

Den 7 november 2003 utfärdade R.L. en förbindelse, i vilken han förband sig att till bolaget betala 3 643 kr avseende de kassabrister som uppkommit under tiden den 23 januari 2003 - 19 juni 2003. Förbindelsen visar att R.L. i vart fall vid den aktuella tidpunkten medgav att han var betalningsansvarig för de aktuella kassabristerna. Av ett arbetsintyg avseende R.L. från den 14 december 2004 framgår att det i hans arbetsuppgifter ingår kassaansvar med redovisningsskyldighet.

Det bestrids att tvåmånadersregeln är tillämplig. Bolaget har inte gått igenom den redovisning som är hänförlig till redovisningstillfället den 5 augusti 2003 förrän den 22 september 2003. Detta senare datum skall därför tjäna som utgångspunkt för beräkningen av tvåmånadersfristen. Det görs i vart fall gällande att samtliga åberopade rättelsebrev fortfarande är oreglerade. R.L:s ovilja att kontakta bolaget med anledning av de uppkomna kassabristerna är alltså av fortlöpande karaktär.

Det bestrids vidare att bolaget haft skyldighet att omplacera R.L. Det föreligger inte någon omplaceringsskyldighet eftersom bolaget saknar förtroende för R.L.

Förbundet

Den förbindelse som utfärdades av R.L. den 7 november 2003 var ett desperat försök av honom att komma till rätta med alla problem. R.L. hade hört att H.J. sagt till en kollega att kassabrister som uppkommit till följd av att denne missat en voucher kunde regleras genom utfärdande av en förbindelse och då gjorde R.L. på samma sätt. Det bestrids dock att han därigenom har medgett att han är personligt betalningsskyldig för det aktuella beloppet. Det bestrids vidare att det av bolaget åberopade arbetsintyget avseende R.L. innebär att han är personligt betalningsskyldig för uppkomna kassabrister.

Domskäl

Tvisten

Bolaget sade upp R.L. från hans anställning som resesäljare den 12 oktober 2003. Som grund för uppsägningen har bolaget gjort gällande att R.L. i strid mot den åtgärdspolicy som gäller för resesäljarna i bolaget vid uppkommen kassabrist har underlåtit att ta kontakt med bolaget för att försöka reda ut orsakerna till de underskott som uppstått i hans växelkassa.

Förbundet har gjort gällande att uppsägningen inte är sakligt grundad, dels då uppsägningen grundats enbart på omständigheter som arbetsgivaren vid tidpunkten för uppsägningen känt till i mer än två månader, dels då de skäl som bolaget åberopat som grund för uppsägningen inte i sig utgör saklig grund för uppsägning. Förbundet har vidare hävdat att bolaget inte har fullgjort sin omplaceringsskyldighet.

Bolaget har bestritt att den s.k. tvåmånadersregeln skulle vara tillämplig. Bolaget har även, med hänvisning till att dess förtroende för R.L. är förbrukat, bestritt att det förelegat någon omplaceringsskyldighet.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran R.L. hörts under sanningsförsäkran. På bolagets begäran har vittnesförhör hållits med bolagets personalchef L.N., bolagets revisor B.A., kontoristen vid Stadsgårdsterminalen A.T.B. och biträdande terminalchefen vid Stadsgårdsterminalen Y.A. Båda parter har åberopat skriftlig bevisning.

Den s.k. tvåmånadersregelns tillämplighet

Enligt 7 § fjärde stycket anställningsskyddslagen får uppsägning, vilken beror på förhållanden som hänför sig till arbetstagaren personligen, inte grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt till antingen mer än två månader innan underrättelse om uppsägningen lämnades till arbetstagaren enligt 30 § samma lag, eller om någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före tidpunkten för uppsägningen. Om arbetsgivaren även åberopar en omständighet, som blivit känd för honom inom tvåmånadersfristen, är denne alltså oförhindrad att till stöd för uppsägningen åberopa även vad han tidigare känt till.

Den avgörande tidpunkten för tvåmånadersfristens början är alltså när det som läggs arbetstagaren till last blev känt för arbetsgivaren. I fall då en händelse inträffat som inte genast kan överblickas av arbetsgivaren börjar fristen i regel inte löpa förrän de närmare omständigheterna kring händelsen blivit utredda (prop. 1973:29 s. 243, jfr prop. 1981/82:71 s. 125 samt bl.a. AD 1999 nr 146 och AD 2000 nr 116).

Bolaget har, som Arbetsdomstolen uppfattat dess talan, till grund för uppsägningen av R.L. åberopat att denne inte velat medverka till att reda ut de kassabrister som fr.o.m. redovisningstillfället den 26 december 2002 (rättelsebrevet den 23 januari 2003) t.o.m. redovisningstillfället den 5 augusti 2003 (rättelsebrevet den 22 september 2003) uppkommit i den kassa han varit ansvarig för.

I målet är ostridigt att det vid redovisningstillfället den 5 augusti 2003 uppkom en kassabrist i R.L:s växelkassa som uppgick till 1 666 kr. Av det aktuella rättelsebrevet, som är daterat den 22 september 2002, framgår att orsaken till underskottet är ”för lite inbetalt för kontantförsäljning avgång 12”.

Förbundet har, under åberopande av att det gått mer än två månader mellan redovisningstillfället den 5 augusti 2003 och uppsägningen den 12 oktober 2003, gjort gällande att bolaget är förhindrat att till grund för uppsägningen åberopa den kassabrist som uppkom vid det aktuella redovisningstillfället. Förbundet har hävdat att bolaget i vart fall den 6 augusti 2003 fått kännedom om det aktuella underskottet.

Bolaget har bestritt att tvåmånadersregeln är tillämplig och gjort gällande att det först den 22 september 2003 har stått klart för bolaget att det vid redovisningstillfället den 5 augusti 2003 uppkommit ett underskott i R.L:s kassa om 1 666 kr. Bolaget har i vart fall gjort gällande att R.L. även med anledning av de kassaunderskott som uppkommit under uppsägningstiden och de därpå följande rättelsebreven har underlåtit att ta kontakt med bolaget och att hans ovilja att kontakta bolaget med anledning av kassaunderskotten därför är av fortlöpande karaktär.

Det är, enligt Arbetsdomstolens mening, sannolikt att R.L. i samband med att han räknade sin kassa efter arbetsdagens slut den 5 augusti 2003 upptäckte att det fattades 1 666 kr. Oavsett hur det förhöll sig med den saken finner Arbetsdomstolen det inte visat att R.L. redan i detta skede informerade H.J. eller någon annan i arbetsledningen om det uppkomna underskottet. Det får, genom vittnesförhören med L.N. och B.A., anses utrett att bolagets rutiner är sådana att det först i samband med den genomgång av kassaredovisningarna som sker på huvudkontoret i Mariehamn stått klart för bolaget att det har uppkommit ett underskott i den berörde resesäljarens växelkassa samt vad som enligt bolagets uppfattning orsakat detta underskott. Det är vidare, enligt Arbetsdomstolens mening, klarlagt att det, särskilt i semestertider, kan förflyta viss tid mellan redovisningstillfället och den tidpunkt då bolaget får kännedom om det aktuella underskottet samt att det är vid den senare tidpunkten som rättelsebrevet upprättas. Mot den angivna bakgrunden finner Arbetsdomstolen att bolaget först den 22 september 2003 kan anses ha fått kännedom om de närmare omständigheterna kring den kassabrist som uppkom den 5 augusti 2003 i R.L:s kassa. Arbetsdomstolen kommer därför till slutsatsen att bolaget har haft rätt att till grund för uppsägningen av R.L. lägga det kassaunderskott som uppkom vid redovisningstillfället den 5 augusti 2003. Bolaget är därmed oförhindrat att åberopa samtliga kassabrister som bolaget lagt till grund för uppsägningen.

Har det förelegat saklig grund för uppsägningen av R.L. ?

Bolaget har hävdat att R.L. i strid mot den åtgärdspolicy vid kassadifferenser som, enligt bolagets mening, gäller för resesäljarna har underlåtit att ta kontakt med bolaget för att försöka reda ut orsakerna till de uppkomna kassabristerna. Förbundets inställning är att R.L. vid varje tillfälle då han fått ett rättelsebrev med anledning av att det har uppkommit ett underskott i hans växelkassa eller en skriftlig påminnelse har tagit kontakt med H.J. och lämnat en förklaring till underskottet som bolaget bort acceptera.

För att bedöma om R.L:s handlande är sådant att det utgör saklig grund för uppsägning är det, enligt Arbetsdomstolens mening, av betydelse att klargöra vilka rutiner som gällt för resesäljarna när det har uppstått en kassabrist.

Det kan här inskjutas att parterna inte är ense i fråga om det förelegat en personlig betalningsskyldighet för en resesäljare vid uppkommen kassabrist. Det är ostridigt att R.L. undertecknat en förbindelse om återbetalning av ett belopp motsvarande en del av kassabristerna. Bolaget har emellertid inte som grund för sin talan i målet lagt R.L. till last att han inte fullgjort den av bolaget påstådda återbetalningsskyldigheten. Domstolen har därför inte anledning att närmare gå in på vad som gäller avseende personlig återbetalningsskyldighet vid kassabrist.

Som framgått är parterna oense i fråga om vilka bestämmelser som reglerar förfarandet vid kassabrister. Bolaget har åberopat ett av Viking Line Marketing Ab Oy (VLM) utfärdat kassa- och biljettreglemente ”för handhavande av kassor och biljetter i VLM:s resebutiker och hamnterminaler” samt en handling med rubriken ”Direktiv” som innehåller dels ett avsnitt om kassa- och biljettinventeringsrutiner inom VL- marketing AB, dels ett avsnitt kallat ”Åtgärdspolicy vid kassadifferenser”. Den senare handlingen, som har åberopats av bolaget har, såvitt nu är av intresse, följande lydelse.

2. ÅTGÄRDSPOLICY VID KASSADIFFERENSER

- - - - -

Om kassabrist uppstår skall biljettförsäljaren meddela sin närmaste chef vid snarast möjliga tillfälle.

Mindre kassabrist skall då kompenseras ur huvudkassan mot kvitto, som konteras som kassadifferens på respektive ansvarsenhet (konto 4098). Kassainnehavarens närmaste chef attesterar.

Vid kassabrist som uppstått till följd av uppenbart slarv (i strid med kassareglementets avsnitt om ”kassans handhavande”) ansvarar kassainnehavaren själv för underskottet.

Uppstår större kassabrist eller uppstår kassabrist oskäligt ofta skall chefen kontakta sin närmaste överordnade, som i sin tur vidtar nödvändiga åtgärder. Större kassabrist skall alltid polisanmälas och utredas. I fall polisen inte har resurser till utredning skall företaget i möjligaste mån utföra en sådan för att kunna hävda sin fordran.

- - - - -

Förbundet har gjort gällande att den av bolaget åberopade åtgärdspolicyn inte gäller för bolaget, dvs. den svenska delen av Viking Line, utan endast för den finska. Enligt förbundet återfinns bestämmelser för det svenska bolagets personal i en handling benämnd ”Personalhandbok Sverige” där det i kapitel 9 om löneadministration finns ett avsnitt med rubriken ”Återbetalningsskyldighet för biljettsäljare vid kassabrist”. Detta avsnitt har, såvitt nu är av intresse, följande lydelse.

Återbetalningsskyldighet för biljettförsäljare vid kassabrist

- - - - -

Om kassabrist uppstår skall biljettförsäljaren meddela sin närmaste chef vid snarast möjliga tillfälle. En noggrann utredning bör utföras.

Mindre kassabrist skall då kompenseras ur huvudkassan med kvitto. Biljettförsäljarens närmaste chef attesterar.

Uppstår större kassabrist eller uppstår kassabrist oskäligt ofta skall närmaste chef kontakta sin regionchef/terminalchef som i sin tur vidtar nödvändiga åtgärder.

Större kassabrist skall alltid polisanmälas och utredas. I fall då polisen inte har resurser till utredning skall företaget i möjligaste mån utföra en sådan för att kunna hävda sin fordran.

- - - - -

Enligt bolaget är det av förbundet åberopade innehållet i personalhandboken föråldrat och ersatt av den av bolaget åberopade åtgärdspolicyn, som enligt bolaget gäller för alla enheter inom Viking Line.

Arbetsdomstolen anser sig inte behöva gå närmare in på frågan om vilket av de båda åberopade regelverken som är tillämpligt i det nu aktuella fallet. Det kan nämligen konstateras att när det gäller frågan om hur en resesäljare skall agera när det uppstår en kassabrist har bestämmelserna i stort sett samma lydelse. Parterna synes vara överens om att bolagets rutiner i detta avseende innebär att resesäljaren, när denne med anledning av att det uppstått ett underskott i kassan har erhållit ett rättelsebrev och det inte finns något överskott i växelkassan som kan täcka det uppkomna underskottet, skall kontakta den biträdande terminalchef som är i tjänst. För R.L:s del var det H.J.

Parterna är oeniga om vad som avses med begreppet mindre kassabrist och möjligheterna att få ett rättelsebrev avseende en sådan kassabrist attesterad. Förbundet har gjort gällande att en mindre kassabrist kan uppgå till cirka 2 500 kr och att attest ovillkorligen skall ske när det är fråga om en sådan kassabrist. Bolaget har å sin sida hävdat att med begreppet mindre kassabrist avses ett underskott i storleksordningen 50 - 100 kr. Enligt bolaget är möjligheterna att få attest alltid beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

Av utredningen framgår att kassabristerna i de aktuella rättelsebreven i flertalet av de 17 fallen rört sig om mellan 300 kr och ca 1000 kr. I två av fallen är kassabristen under 100 kr och den är som mest 1 666 kr. Utredningen i målet ger inte domstolen något underlag för att kunna bedöma i vilken mån dessa kassabrister är att hänföra till mindre sådana. Däremot får utredningen anses visa att det regelmässigt krävts att resesäljaren kontaktar närmaste chef och, beroende på omständigheterna, lämnar en mer eller mindre utförlig förklaring till den uppkomna kassadifferensen.

Frågan är då om R.L., som bolaget gjort gällande, har underlåtit att ta kontakt med bolaget för att förklara orsaken till de uppkomna kassabristerna.

Förbundet har i denna del åberopat förhör under sanningsförsäkran med R.L., som uppgett bl.a. följande. Varje gång han har fått ett rättelsebrev på grund av underskott i kassan har han gått till sin närmaste chef H.J. och lämnat en kort förklaring till den uppkomna kassabristen. Han har t.ex. uppgett att det saknats en voucher eller att han missat att ta betalt för att det varit för stressigt. Någon direkt utredning har det då inte varit fråga om utan en kort förklaring har räckt. Samma sak gällde för övriga resesäljare. I tiden efter sjukskrivningen har H.J:s standardsvar varit att han inte kommer att attestera, trots att rättelsebreven inte blivit fler än tidigare. De andra resesäljarna har däremot behandlats på samma sätt som tidigare. Det svar han har fått av H.J. har varit att han skulle betala underskotten ur egen ficka och han har även blivit uppmanad av H.J. att säga upp sig. När det gäller rättelsebrevet den 23 januari 2003 har han gått till H.J. och förklarat att han har missat att ta betalt, men denne har ändå vägrat att attestera rättelsebrevet. Han har varje gång han fått en påminnelse på rättelsebrevet gått till H.J. och förklarat, men utan resultat. I samband med att han i april 2003 mottog den första erinran lovade H.J. att han skulle få attest på samtliga rättelsebrev om han sade upp sig. Samma dag gick han till Y.A. med sina rättelsebrev och bad om attest, men denne uppgav att det var H.J. som skulle attestera. I övrigt har han inte haft någon kontakt med Y.A. med anledning av de problem han haft med H.J. Han har inte haft kontakt med vare sig B.A. eller L.N. med anledning av rättelsebreven.

Bolaget har i denna del åberopat vittnesförhör med L.N., B.A., A.T.B. och Y.A.

Av L.N:s och B.A:s uppgifter framgår bl.a. följande. De har på grundval av rättelsebreven konstaterat att bolaget inte erhållit någon förklaring till kassadifferenserna, som varit återkommande och inte varit av kategorin ”mindre kassabrist”. R.L. var en erfaren resesäljare och kassabristerna kunde inte ursäktas med bristande rutin. Förklaringarna till kassabristerna skall lämnas till hamnledningen och inte till huvudkontoret i Mariehamn. De har därför inte haft någon direktkontakt med R.L. med anledning av de aktuella kassabristerna. Eftersom kassabristerna varken förklarades eller reglerades - vilket andra resesäljare gjorde i liknande fall - vidtogs åtgärder. De har gemensamt beslutat om och utformat erinringarna och uppsägningen. L.N. har också uppgett följande. Han har grundat sitt ställningstagande på uppgifter från H.J., Y.A. och A.T.B. Ingen förbättring skedde vad gäller R.L:s kassabrister och denne visade enligt H.J. inte heller någon vilja att reda ut kassabristerna. Enligt vad H.J. uppgav till honom förelåg inte attestförutsättningar, och L.N. delade den uppfattningen. - B.A. har för sin del uppgett att han inhämtat underlag för sitt beslut från hamnledningen.

A.T.B. har uppgett bl.a. följande. När rättelsebrev och påminnelser kommer från Mariehamn tar hon en kopia på handlingen och lägger den i den berörde resesäljarens postfack. Hon har talat med R.L. många gånger med anledning av de rättelsebrev och påminnelser som han fått och han har lovat att ta itu med dem.

Y.A. har uppgett bl.a. följande. Han har arbetat som biträdande terminalchef på bolaget sedan 1982. H.J. arbetar också som biträdande terminalchef. De arbetar sjudagarspass, vilket innebär att en av dem alltid är i tjänst, och de är båda i tjänst onsdagar och kan då utbyta information. Vid åtminstone två tillfällen har han lämnat en bunt med rättelsebrev och påminnelser till R.L. med uppmaningen att de skall åtgärdas fortast möjligt, vilket R.L. lovat att göra. - R.L. har aldrig bett honom att attestera några rättelsebrev eller bett om hjälp att utreda kassadifferenser.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Av L.N:s och B.A:s uppgifter framgår att de inte haft någon personlig kontakt med R.L. med anledning av den misskötsamhet som bolaget lägger R.L. till last samt att de gemensamt har beslutat att utfärda erinringarna och uppsägningen på grundval av de uppgifter som de i denna del fått från främst H.J., Y.A. och A.T.B. I målet är ostridigt att både H.J. och Y.A. i egenskap av biträdande terminalchefer har haft rätt att attestera resesäljarnas rättelsebrev. Det framgår av utredningen att R.L. och Y.A. endast i mycket begränsad omfattning har haft kontakt med varandra med anledning av de rättelsebrev och påminnelser som bolaget skickat till R.L. Det är därför inte möjligt att enbart på grund av Y.A:s uppgifter dra några slutsatser i fråga om R.L:s agerande. Beträffande A.T.B. kan konstateras att hon väl känt till de rättelsebrev och påminnelser som R.L. erhållit, men att hon inte kunnat uttala sig om vilka kontakter R.L. kan ha tagit med Y.A. eller H.J. Det är ostridigt att H.J. har varit R.L:s attesterande chef i ca 15 år och att det är H.J. som hade att ta ställning till huruvida de rättelsebrev som R.L. fick skulle attesteras eller inte. Det var H.J:s uppgift att bedöma om de förklaringar som R.L. lämnade var tillräckliga eller inte. H.J. har emellertid inte själv hörts i målet. Vid sådant förhållande står L.N:s och B.A:s andrahandsuppgifter om att R.L. vägrat att förklara kassaunderskotten mot R.L:s egna uppgifter om att han försökt göra detta men att H.J. vägrat att lyssna på honom. Enligt Arbetsdomstolens mening saknas det anledning att ifrågasätta de uppgifter som R.L. under sanningsförsäkran lämnat i denna del. Bolaget kan därför inte anses ha visat det som läggs R.L. till last, nämligen att han underlåtit att ta kontakt med bolaget för att försöka reda ut orsakerna till de uppkomna kassabristerna. Saklig grund för uppsägning har därför inte förelegat.

Skadeståndsfrågorna

Arbetsdomstolen har genom sitt ställningstagande kommit fram till att uppsägningen av R.L. inte är sakligt grundad. På grund härav är R.L. berättigad till såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd. Arbetsdomstolen finner att allmänt skadestånd bör utgå med 60 000 kr. Beträffande det av förbundet yrkade ekonomiska skadeståndet råder inte tvist. Det ekonomiska skadeståndet skall därför utgå med yrkat belopp.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall bolaget förpliktas att ersätta förbundets rättegångskostnader i målet. Om beloppet råder inte tvist.