AD 1999 nr 146

Parter:

Lata, Rustem; Trelleborg Industri Aktiebolag

Nr 146

Rustem Lata i Trelleborg

mot

Trelleborg Industri Aktiebolag i Trelleborg.

ÖVERKLAGAD DOM

Trelleborgs tingsrätts mellandom 1999-03-30 i mål nr T 1299-98

Överklagade domen, se bilaga.

Rustem Lata har yrkat att Arbetsdomstolen fastställer att Trelleborg Industri Aktiebolag (bolaget) inte har iakttagit preskriptionsregeln i 7 § fjärde stycket anställningsskyddslagen och att bolaget sålunda inte har haft rätt att grunda uppsägningen av honom på händelsen den 26 februari 1998.

Bolaget har bestritt ändring.

Bolaget har yrkat ersättning för rättegångskostnad i Arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 15 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister avgjort målet utan huvudförhandling.

Parterna har till stöd för sin talan i Arbetsdomstolen åberopat i allt väsentligt samma omständigheter som vid tingsrätten. Utöver vad som antecknats i tingsrättens dom har parterna, såvitt nu är av intresse, anfört följande.

Rustem Lata

Händelsen den 26 februari 1998 kom till bolagets kännedom påföljande dag genom T.A. som var produktionsansvarig på ifrågavarande avdelning. Dagen efter händelsen ägde också ett sammanträde rum mellan T.A. en facklig representant och de inblandade personerna. Rustem Lata befriades samma dag från sina arbetsuppgifter, dvs. avstängdes från sitt arbete.

Av rapporten över internutredningen framgår att bolaget den 18 mars 1998 beslutade att inte "rota" mer i ärendet. Utredningen måste därmed senast den dagen anses avslutad av bolaget, även om utredningsrapporten undertecknades först vid ett senare tillfälle. I vart fall måste händelseförloppet ha stått klart för bolaget senast den 18 mars 1998.

Trelleborg Industri Aktiebolag

Händelsen den 26 februari 1998 kunde inte genast överblickas av bolaget. Rustem Lata förnekade det som lades honom till last och hans agerande var föremål för utredning.

Internutredningen var färdig först den 21 april 1998. Av utredningsrapporten framgår under punkten 5 de åtgärder som bolaget vidtog efter händelsen. Bolaget samtalade bl.a. med arbetskamraten, V.M. i syfte att reda ut hur han mådde efter händelsen. Vidare framgår att företagshälsovården kopplades in. Tillsammans med företagshälsovården beslutade bolaget den 18 mars 1998 att inte "rota" mer i ärendet, såvitt avsåg V.M. eftersom han föreföll ha tagit sig igenom händelsen på ett bra sätt. Detta innebar inte att händelseförloppet stod klart för bolaget och att undersökningen var avslutad då. Som framgår av rapporten kvarstod det ett avgörande moment, nämligen R:s besök hos företagsläkaren. Läkarundersökningen ägde rum den 14 april 1998. Först därefter sammanställdes materialet, och utredningen avslutades den 21 april 1998. Förundersökningen angående händelsen var färdigställd den 8 april 1998 och åklagaren fattade beslut om åtal den 29 april 1998.

DOMSKÄL

Den händelse på vilken Trelleborg Industri Aktiebolag grundat uppsägningen av R.L:s anställning inträffade den 26 februari 1998. Efter att ett möte hållits med de inblandade personerna dagen efter händelsen, lät bolaget sin personalchef, K.C. göra en utredning angående händelsen. Utredningen utmynnade i en rapport som var färdigställd den 21 april 1998. Samtidigt med att bolaget gjorde sin interna utredning pågick förundersökning av polis och åklagare angående händelsen. Förundersökningen ledde till att åtal väcktes mot R.L. Åtalet ogillades av Trelleborgs tingsrätt i dom den 16 september 1998.

Bolaget har anfört att R.L. underrättades om den tilltänkta uppsägningen den 25 maj 1998. R.L. synes gör gällande att han erhöll underrättelsen några dagar senare än vad bolaget hävdat. Exakt när R.L. erhöll underrättelsen är inte klarlagt, men ingen av parterna har gjort gällande att underrättelsen lämnades senare än i slutet av maj 1998.

R.L. har hävdat att bolaget redan dagen efter den aktuella händelsen fick kännedom om den. I vart fall har han gjort gällande att bolaget senast den 18 mars 1998 hade ett tillräckligt beslutsunderlag. Genom att inte inom två månader efter att bolaget fick kännedom om händelsen lämna R.L. underrättelse om den tilltänkta uppsägningen menar han att bolaget försuttit möjligheten att åberopa händelsen som uppsägningsgrund.

Bolagets inställning är att det inte var möjligt att ta ställning till vad som förevarit förrän tidigast då internutredningen var klar den 21 april 1998 och att R.L. därför underrättats i tid.

Enligt 7 § fjärde stycket anställningsskyddslagen får uppsägning, vilken beror på förhållande som hänför sig till arbetstagaren personligen, inte grundas endast på omständigheter som arbetsgivaren har känt till mer än två månader innan underrättelse om uppsägningen lämnades till arbetstagaren enligt 30 § samma lag. Arbetsgivaren får dock grunda uppsägningen enbart på omständigheter som han har känt till mer än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med underrättelsen eller uppsägningen eller om det finns synnerliga skäl för att omständigheterna får åberopas. Parterna tvistar i detta mål om tillämpningen av dessa regler.

Som Arbetsdomstolen har uttalat i flera tidigare domar är syftet med regeln i 7 § fjärde stycket anställningsskyddslagen att åstadkomma en snabb handläggning av uppsägningsärendet. Arbetsgivaren måste alltså reagera skyndsamt när han anser att det föreligger något förhållande som ger anledning att skilja arbetstagaren från anställningen. Härigenom undviker man att arbetstagaren under en längre period behöver sväva i ovisshet beträffande arbetsgivarens inställning i frågan om anställningen skall bestå eller inte. Arbetstagaren skall nämligen inte behöva ha hotet om uppsägning vilande över sig under längre tid än nödvändigt (se t.ex. AD 1989 nr 42 och 1992 nr 145).

Enligt vad som angavs i motiven till 1974 års anställningsskyddslag kan det dock inträffa händelser som inte kan överblickas genast, t.ex. ett fall av trolöshet mot huvudman som är föremål för utredning. I sådana fall torde inte tidsfristen börja löpa förrän de närmare omständigheterna har blivit utredda (prop. 1973:129 s. 243, jfr prop. 1981/82:71 s. 125). I enlighet med vad Arbetsdomstolen uttalat i tidigare domar bör det framhållas att regeln i 7 § fjärde stycket anställningsskyddslagen - från rent principiella utgångspunkter - inte får någon annan innebörd i de svåröverblickbara fallen än i de klara och okomplicerade situationerna. Skillnaden är bara den att fristen i det ena fallet börjar löpa när händelsen inträffar och i det andra fallet när de närmare omständigheterna har blivit utredda (se t.ex. AD 1984 nr 109 och 1992 nr 145).

När det gäller ett misstänkt brottsligt förfarande som förnekats av den anställde och som gjorts till föremål för polisutredning och åtal, har Arbetsdomstolen intagit den ståndpunkten att arbetsgivaren som huvudregel har rätt att avvakta lagakraftvunnen dom i brottmålet (se AD 1976 nr 51). Detta beror på att förfarandet utreds av polismyndighet och åklagare samt prövas av domstol. Om det däremot varit fråga om ett brottsligt förfarande som erkänts av den anställde har arbetsgivaren inte endast på grund av att förfarandet varit föremål för utredning av polis och åklagare ansetts berättigad att avvakta en lagakraftvunnen dom. I sådant fall kan tvåmånadersfristen börja löpa när arbetsgivaren får reda på erkännandet (se AD 1980 nr 102).

Det förhållandet att arbetstagaren förnekat ett misstänkt brottsligt förfarande innebär inte nödvändigtvis att de närmare omständigheterna kring händelsen inte klarlagts förrän ett brottmålsförfarande avslutats med en lagakraftvunnen dom. Det kan inte uteslutas att en arbetsgivare, trots att arbetstagaren förnekat vad som lagts honom till last, vinner klarhet i omständigheterna kring en händelse på annat sätt än genom en sådan dom. I det fallet då arbetstagaren förnekar ett misstänkt brottsligt förfarande torde dock arbetsgivaren endast i undantagsfall ha möjlighet att genast överblicka omständigheterna på sådant sätt att tvåmånadersfristen börjar löpa när händelsen inträffar. Arbetsgivaren kan emellertid genom en intern utredning få klarhet i omständigheterna långt innan ett eventuellt brottmålsförfarande avslutas. I sådant fall torde arbetsgivaren, om han väljer att åberopa händelsen som sådan till grund för uppsägningen, inte kunna avvakta en lagakraftvunnen dom i vilken händelsen prövats.

Av utredningen i detta mål framgår att det dagen efter händelsen hölls ett möte på bolaget. Utredningen ger dock inte stöd för att bolaget redan efter detta möte hade de närmare omständigheterna kring händelsen klara för sig. Särskilt med hänsyn till att R.L. förnekade den misstänkta gärningen måste bolaget anses ha haft fog för att inleda en mer ingående utredning.

R.L. har gjort gällande att saken i vart fall den 18 mars 1998 var så pass utredd att tvåmånadersfristen då började löpa. Arbetsdomstolen kan inte dela denna uppfattning. I utredningsrapporten finns bl.a. en redogörelse över vad som framkommit vid R.L:s besök hos företagsläkaren den 14 april 1998. Vidare finns i rapporten en analys av vad som kan ha varit de bakomliggande orsakerna till den aktuella händelsen.

Arbetsdomstolen finner att de åtgärder som bolaget genom sin interna utredare vidtagit i allt väsentligt ter sig rimliga för att utreda omständigheterna kring händelsen den 26 februari 1998. Slutsatsen blir därmed att bolaget i vart fall inte förrän utredningsrapporten var färdig den 21 april 1998 kan anses ha erhållit kännedom om de närmare omständigheterna kring händelsen. Detta betyder att bolaget varit oförhindrat att till grund för uppsägningen av R.L. lägga händelsen den 26 februari 1998.

Frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnad i Arbetsdomstolen bör prövas av tingsrätten efter målets återupptagande.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen fastställer domslutet i tingsrättens mellandom av den 30 mars 1999 på det sättet, att Arbetsdomstolen förklarar att Trelleborg Industri Aktiebolag har rätt att som grund för uppsägningen av R.L. åberopa händelsen den 26 februari 1998.

2. Arbetsdomstolen fastställer ersättningen enligt rättshjälpslagen till H.C. för det biträde han lämnat R.L. i Arbetsdomstolen till fyratusentvåhundratolv (4 212) kr för arbete.

3. Det åligger tingsrätten att efter målets återupptagande pröva frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnad i Arbetsdomstolen.

Dom 1999-12-22, målnummer B-83-1999

Ledamöter: Hans Tocklin, Mats Holmgren och Göte Larsson (f.d. bitr. förbundsordförande i Svenska Metallindustriarbetareförbundet; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Håkan Lundquist

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamot: Hans Nilsson)

BAKGRUND

R.L. har varit anställd hos bolaget. Den 16 juni 1998 sades han upp från sin anställning p.g.a. personliga förhållanden dvs. försök till misshandel och olaga hot mot en arbetskamrat den 26 februari 1998. Tingsrätten har i dom den 16 september 1998 frikänt R.L. från åtalet. Domen är överklagad. Tvist föreligger i detta mål om uppsägningen varit sakligt grundad.

YRKANDEN M.M.

R.L. har yrkat ersättning för den förlust, som uppkommer genom uppsägningen och anställningens upphörande den 10 december 1998 med 32 månadslöner, dvs. med 585 000 kr. Vidare har han yrkat ersättning för den kränkning han hävdar bolagets brott mot anställningsskyddslagen innebär med 250 000 kr. På beloppen har yrkats ränta.

Bolaget har bestritt yrkandet.

Tingsrätten skall genom mellandom pröva om bolaget äger grunda uppsägningen på händelsen den 26 februari 1998 trots att den varit känd för bolaget mer än två månader när underrättelse enligt 30 § anställningsskyddslagen lämnades.

R.L. har till grund för sin talan i nu aktuellt hänseende anfört: En uppsägning p.g.a. personliga förhållanden får inte enbart grundas på omständigheter som arbetsgivaren känt till mer än två månader innan underrättelse lämnats om planerad uppsägning. Underrättelse enligt 30 § anställningsskyddslagen skrevs ut först den 27 maj 1998 dvs. tre månader efter händelsen som åberopats till grund för uppsägningen och mer än två månader efter det arbetsgivaren avslutat sin undersökning. Bolaget behandlade den inträffade händelsen vid ett sammanträde med de inblandade parterna den 27 februari 1998 och måste därför ha känt till de omständigheter som sedermera lagts till grund för uppsägningen då. Den 18 mars 1998 beslöt bolaget att ej "rota" mer i ärendet. Utredningen måste därför varit avslutat nämnda dag och händelseförloppet i vart fall då ha stått klart för arbetsgivare. Om arbetsgivaren hyst osäkerhet, huruvida händelseförloppet utgjorde saklig grund för uppsägning, hade arbetsgivaren måhända kunnat avvakta lagakraftvunnen dom i brottmålet. Genom att arbetsgivaren grundat uppsägningen på andra omständigheter, vilka stod klara för arbetsgivaren redan den 27 februari 1998 och senast den 18 mars 1998, har arbetsgivaren inte längre den valmöjligheten.

Bolaget har till grund för sin talan i nu aktuellt hänseende anfört: Händelsen den 26 februari 1998 kunde inte omedelbart överblickas av arbetsgivaren eftersom arbetstagarens agerande var föremål för utredning. När frågan är om brottslighet som har förnekats av den misstänkte arbetstagaren, anses arbetsgivaren berättigad att dröja med underrättelse och varsel enligt 30 § anställningsskyddslagen ända fram till dess brottsligheten prövats av allmän domstol. Av rättsfallet AD 1976 nr 51 framgår att arbetsdomstolen funnit att arbetsgivaren vid sådant förhållande har rätt att dröja med uppsägningen till dess två månader förflutit från det en lagakraftägande dom i målet föreligger. Som lagakraftägande dom i brottmålet mot R.L. ännu inte föreligger har bolaget varit oförhindrad att säga upp R.L. även om beslutet grundar sig på omständighet som bolaget känt till mer än två månader. Däremot är arbetsgivaren naturligtvis oförhindrad att ta risken och säga upp R.L. innan saken är klarlagd. Om tingsrätten skulle finna att arbetsgivaren är skyldig att fatta beslut i uppsägningsfrågan innan saken är klarlagd genom en dom i brottmålet, så menar bolaget att underrättelsen enligt 30 § anställningsskyddslagen av den 25 maj 1998 i vart fall lämnats inom två månader från det att bolagets internutredning var färdigställd den 21 april 1998. Dessutom var förundersökningen färdigställd först den 8 april 1998 och åklagarens åtalsbeslut fattades först den 29 april 1998. Eftersom arbetstagaren förnekat det som lagts honom till last måste utgångspunkten för beräkningen enligt 7 § 4 st anställningsskyddslagen vara den tidpunkt när bolaget haft en rimlig möjlighet att överblicka situationen.

DOMSKÄL

Mot bakgrund av att R.L. har förnekat den misshandel som ligger till grund för uppsägningen anser tingsrätten att det försvarligt att dröja med varsel om uppsägning till dess åtalet slutligen prövats (jfr ovan nämnt rättsfall AD 1976 nr 51). Att bolaget valt att inte utnyttja hela denna tid föranleder inte annan bedömning.

DOMSLUT

Tingsrätten förklarar att Trelleborg Industri Aktiebolag äger rätt att grunda en uppsägning på en händelse den 26 februari 1998 - för det fall denna utgör saklig grund härför - trots att händelsen varit känd för bolaget mer än två månader när underrättelse enligt 30 § anställningsskyddslagen lämnades.