AD 2006 nr 44

Tvist om huruvida en arbetstagare sagt upp sig eller om anställningen består. Arbetsdomstolen har funnit att arbetsgivaren hade fog för sin uppfattning att arbetstagaren sagt upp sig och att arbetstagaren inte visat att han vidtagit åtgärder för att undanröja eventuellt missförstånd.

Parter:

Bröderna B. Personbilar Aktiebolag; L.F.

Nr 44

Bröderna B. Personbilar Aktiebolag i Uddevalla

mot

L.F. i Dals Långed.

Överklagade domen: Vänersborgs tingsrätts dom den 30 maj 2005 i mål nr T 1440-03

Tingsrättens dom, se bilaga.

Bröderna B. Personbilar Aktiebolag (bolaget) har yrkat att Arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, skall ogilla käromålet samt förplikta L.F. att ersätta bolaget för dess rättegångskostnader i tingsrätten samt befria bolaget från skyldigheten att betala kostnaderna för L.F:s rättshjälp vid tingsrätten.

L.F. har bestritt ändringsyrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Parterna har till stöd för sin talan åberopat samma grunder som vid tingsrätten och de har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Utredningen är densamma som vid tingsrätten. Samtliga som hördes vid tingsrätten har hörts på nytt i Arbetsdomstolen.

Domskäl

Rättsliga utgångspunkter

En uppsägning är en rättshandling av stor betydelse. Det är därför naturligt att sådana rättshandlingar vanligen görs i skriftlig form. För en arbetsgivares uppsägning är detta angivet i 8 § anställningsskyddslagen såsom en ordningsföreskrift. Någon motsvarande bestämmelse finns inte såvitt avser en arbetstagares uppsägning. Även om det normala således torde vara att en uppsägning sker skriftligen kan en uppsägning ske muntligen med giltig verkan. Det ligger dock i sakens natur att särskilda krav på tydlighet måste ställas för att ett muntligt besked skall godtas som en uppsägning. Om arbetstagaren yttrar sig på ett sätt som arbetsgivaren utan fog uppfattar som en uppsägning föreligger ingen bindande rättshandling från arbetstagarens sida.

Som Arbetsdomstolen uttalat i avgörandet AD 1976 nr 93 ligger det i linje med lagstiftningens huvudsyfte att utgå från att ett anställningsförhållande inte skall anses upplöst på grund av åtgärder från arbetstagarens sida såvida det inte blir helt klarlagt att arbetstagaren i fråga verkligen avser att lämna sin anställning eller att arbetsgivaren genom åtgärder från arbetstagarens sida haft grundad anledning anta att arbetstagaren hade sådana avsikter (jfr också uttalanden i AD 1983 nr 170).

Har L.F. sagt upp sig?

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet är om L.F. sagt upp sin anställning hos bolaget.

Bolaget har gjort gällande följande. L.F. har vid ett möte mellan honom och H.K. muntligen sagt upp sig från bolaget med sista arbetsdag fredagen den 13 juni 2003. Andra uttalanden och åtgärder från L.F:s sida bekräftar att detta också varit hans avsikt. Arbetsgivaren har i vart fall haft fog för sin uppfattning att L.F. sagt upp sig.

L.F. har vitsordat att han talat med H.K. vid den aktuella tidpunkten men invänt att han då inte sade upp sig eller uttalade något som varit att uppfatta som en uppsägning från hans sida och att han dessutom flera gånger klargjort för arbetsgivaren att han inte hade för avsikt att avsluta sin anställning den 13 juni 2003.

Det yttre händelseförloppet i stort är ostridigt mellan parterna. De har dock framfört helt olika uppfattningar om vad som sagts vid ett antal tillfällen under händelseförloppet i juni 2003 liksom i frågan om L.F. accepterat och påbörjat en anställning i Halden.

Mötet när L.F. enligt bolaget skulle ha sagt upp sig

H.K. har, i likhet med vad som antecknats i tingsrättens dom, berättat följande. Han hade fått höra att L.F. för sina arbetskamrater berättat att denne fått ett nytt arbete i Halden och att L.F. därför skulle sluta sin anställning hos bolaget. Han frågade därför L.F., ca en och en halv vecka före den 13 juni 2003, om detta var riktigt. L.F. bekräftade att han fått arbete i Halden och att hans sista arbetsdag hos bolaget skulle vara fredagen den 13 juni 2003. H.K. uppfattade detta som en uppsägning.

L.F. har i Arbetsdomstolen lämnat uppgifter överensstämmande med vad som antecknats i tingsrättens dom om att han för H.K. berättat att han fått ett erbjudande om arbete i Halden men att han sagt att han inte hade bestämt sig för arbetet ännu samt att han behövde ledigt måndagen den 16 juni 2003 för att åka till Halden och diskutera erbjudandet närmare.

H.K. har uppgivit att det inte var tal om någon ledighet måndagen den 16 juni 2003.

Att en arbetstagare till arbetsgivaren uttalar eller framför en bekräftelse av att hon eller han fått en ny anställning hos en annan arbetsgivare samt därvid anger vilken dag som är sista arbetsdag i den pågående anställningen eller bekräftar en sådan uppgift kan i och för sig betraktas som en uppsägning från arbetstagarens sida. I detta fall är det dock oklart vad som uttalades mellan parterna. Ord står mot ord om vad som sades under samtalet mellan H.K. och L.F. Det kan inte enbart genom vad som förebringats om vad som förekommit vid detta samtal anses visat att L.F. sade upp sig vid detta tillfälle eller att detta var hans avsikt. Frågan om L.F. skall anses ha sagt upp sig är emellertid inte slutligt avgjord i och med detta ställningstagande. Fråga är om det av andra omständigheter går att dra slutsatsen att han sagt upp sig. L.F. skulle även kunna anses ha sagt upp sig om arbetsgivaren med fog kunnat uppfatta att så har skett och om L.F. haft grundad anledning att inse detta och ändå inte vidtagit några åtgärder för att undanröja missförståndet (jfr AD 2005 nr 21).

Av betydelse för bedömningen är således vad som i övrigt sagts och hänt den aktuella tiden.

Samtal som L.F. haft med H.K. och A.S.

Parterna har olika uppfattningar om vad som sades mellan L.F. och H.K. veckan före den 13 juni 2003 och vad som sades dem emellan den 12 juni 2003. Att L.F. blev avtackad fredagen den 13 juni av A.S. med tårta, blommor och pengar är ostridigt liksom att L.F. då inte reagerade mot avtackningen eller sade något till någon om att han inte avsåg att sluta sin anställning. L.F. har uppgivit att skälet till att han inte agerade var att han ”blev chockad”. Därutöver är tvistigt vad som sades mellan A.S. och L.F. på kvällen den 13 juni 2003.

H.K. har, i likhet med vad som antecknats i tingsrättens dom, berättat att han dagen innan L.F. enligt hans uppfattning skulle sluta, dvs. den 12 juni 2003, tackade honom för den tid som varit och önskade honom lycka till på det nya arbetet och att L.F. då sade att det skulle bli ”skönt att sluta”. Han har i Arbetsdomstolen tillagt att han tyckte att L.F. ”verkade lättad”.

Enligt L.F. är H.K:s uppgifter felaktiga. L.F. har även i Arbetsdomstolen berättat att han, veckan före den 13 juni 2003, flera gånger på frågor från H.K. svarat att han inte skulle sluta på fredagen, att inget var klart med arbetet i Norge och tillagt att han till och med bett H.K. sluta tjata om detta och förklarat att han skulle säga upp sig när det blev aktuellt.

A.S. har berättat följande. Han tyckte att L.F. såg nöjd och glad ut - på intet sätt chockad - när han blev avtackad på fredagen. Han fick samma intryck av L.F. när de möttes senare på kvällen samma dag. L.F. sade då dessutom att han tyckte att det skulle bli ”så djävla gott att lämna det här stället”. L.F. protesterade inte på något sätt mot att han blivit avtackad tidigare på dagen och nämnde inget om att han inte skulle ha bestämt sig för arbetet i Halden. För A.S. framstod det som ”solklart” att L.F. slutat sin anställning den dagen. Däremot kom de överens om att L.F. på vägen hem från Halden påföljande måndag skulle ordna med en skriftlig uppsägning.

Enligt L.F. var meningsutbytet ett annat den aktuella kvällen. L.F. har, som i tingsrätten, berättat följande. A.S. bad honom att komma in med en skriftlig uppsägning. Han förklarade då för A.S. att han inte slutat och att han skulle meddela senare om han skulle ta arbetet i Halden och att om så var fallet skulle han då säga upp sig.

Slutligen har H.K. berättat att L.F. ringt på morgonen tisdagen den 17 juni 2003 och frågat om han fick komma tillbaka till bolaget och att H.K. därefter kontaktade A.S. L.F. har hävdat att han inte uttalat sig som H.K. påstått, utan att han ringt och berättat att han var sen eftersom han försovit sig.

Bolaget har till stöd för att det varit fråga om en uppsägning från L.F:s sida även åberopat dels den omständigheten att han faktiskt accepterat och påbörjat en anställning i Halden, dels att han genom bolaget köpt en verktygssats för att kunna utföra arbetet där, dels vad han uppgivit till R.P. om sina avsikter att sluta på bolaget. Arbetsdomstolen prövar först vad som påstås i dessa delar och återkommer därefter till frågan hur de utsagor som återgivits ovan är att bedöma.

Påbörjade L.F. en anställning i Norge?

Enligt bolaget har L.F. dels ingått ett anställningsavtal med S.E.E., i egenskap av företrädare för ett rekryteringsföretag, om att han skulle utföra arbetsuppgifter åt J. & S. Bil med början den 16 juni 2003, dels också arbetat där den dagen. L.F. har bestritt att han ingått något anställningsavtal eller påbörjat någon anställning i Halden.

S.E.E. har berättat i enlighet med vad som finns antecknat i tingsrättens dom med följande tillägg. Hans minnesbild är att L.F. sade till honom att han skulle säga upp sig från sin anställning hos bolaget. I vart fall fick han uppfattningen att han skulle säga upp sig. Provanställningen om sex månader skulle vara hos rekryteringsföretaget för att därefter övergå till en fast anställning hos J. & S. Bil. Lönen var avtalad och L.F. hade fått besked om att han hade rätt till viss ekonomisk kompensation för kostnader för den verktygslåda som mekaniker själva håller med i Norge. Han skulle börja arbetet måndagen den 16 juni 2003. Eftersom det den första dagen på ett nytt arbete brukar vara så många praktiska saker att ordna skulle S.E.E. och L.F. ses nästföljande dag, den 17 juni, för att bl.a. skriva anställningskontrakt. Den dagen ringde företrädare för J. & S. Bil och uppgav att L.F. inte kommit till arbetet och undrade om S.E.E. visste något om varför L.F. inte infunnit sig. Han fick därefter kontakt med L.F. som berättade att han inte kunde fortsätta arbetet på grund av hänsyn till sin dotter. De kom överens om att han inte skulle erhålla någon lön för måndagens arbete. Han har av J. & S. Bil fått uppgifter om att L.F. utförde arbete under måndagen och att det av bolagets fakturering framgår att L.F. utfört arbete beträffande en viss kund.

L.F. har lämnat samma uppgifter som finns antecknade i tingsrättens dom med följande tillägg. Han hade redan innan han åkte till Halden bestämt sig för att tacka nej till anställningen. Han tyckte dock att det var enklare att lämna det beskedet personligen i stället för att ringa. Han ville dessutom behålla kontakten med S.E.E. för framtiden. Han och S.E.E. hade inte träffat något anställningsavtal utan skälet till det planerade mötet i Halden var att diskutera arbetet närmare.

Arbetsdomstolen finner inte anledning ifrågasätta de uppgifter som S.E.E. lämnat. Enligt S.E.E. har han träffat ett anställningsavtal med L.F. per telefon. Arbetsdomstolen kan konstatera att vad som avhandlats dessa parter emellan har skett per telefon varför det i och för sig inte kan uteslutas att ett missförstånd uppstått. Enligt S.E.E. har han emellertid också fått uppgift om att L.F. faktiskt påbörjat sin anställning och utfört arbetsuppgifter den 16 juni 2003. Han har också berättat att han och L.F., med anledning av att L.F. avbröt anställningen, överenskommit om att L.F. inte skulle erhålla någon ersättning för det utförda arbetet. L.F. har också vidgått att han ”hjälpte till lite”. Arbetsdomstolen finner genom de uppgifter som S.E.E. lämnat utrett att L.F. påbörjade en anställning i Halden den 16 juni 2003.

Verktygssatsen och samtal med R.P.

R.P. har även i Arbetsdomstolen berättat att L.F. beställt en verktygssats genom bolaget och att denne behövde den snabbt för det nya jobbet i Norge samt att L.F. på fråga från honom bekräftat att han noga tänkt över situationen att pendla till Norge och att L.F. uppgivit att han inte kunde arbeta kvar hos bolaget. Han har därutöver tillagt följande. Han blev förvånad när han hörde att L.F. ringt och sagt att han ville komma tillbaka till bolaget. Verktygssatsen var en komplett bilmekanikersats och kostade ca 13 000 kr. Han blev uppringd av L.F. under sin semester - som var efter den 17 juni 2003. L.F. ville lämna tillbaka verktygssatsen. Han sade till L.F. att det säkert skulle ordna sig. Han fick en uppgörelse med leverantören om en retur mot en viss returavgift. Efter att L.F. lämnat tillbaka verktygssatsen upptäckte han att den varit uppackad och med tanke på hur den såg ut drog han slutsatsen att den hade använts.

L.F. har även i Arbetsdomstolen uppgivit att skälet till att han köpte verktygssatsen var att han ville ha en sådan för att kunna laga mopeder samt att anledningen till att han lämnade tillbaka den var att han inte kunde betala den på en gång. Han har tillagt att verktygssatsen nog var i bilen när han åkte till Halden.

Arbetsdomstolen finner inte heller anledning att ifrågasätta de uppgifter R.P. lämnat. Av dessa kan domstolen dra slutsatsen dels att L.F. för R.P. uppgivit att han skulle sluta hos bolaget och börja en ny anställning i Halden och att han noga övervägt detta, dels att skälet till att han beställt verktygssatsen var att han behövde den för det nya arbetet i Norge.

Sammanfattande bedömning

Som Arbetsdomstolen redan konstaterat kan det inte enbart genom vad som förebringats om vad som förekommit vid samtalet mellan H.K. och L.F. veckan innan den 13 juni 2003 anses visat att L.F. sade upp sig då eller att detta var hans avsikt.

Fråga är då om det i målet är visat att bolaget ändå haft fog för sin uppfattning att L.F. sagt upp sig.

Arbetsdomstolen har, mot L.F:s bestridande, funnit utrett att L.F. beställt en verktygssats genom bolaget för ca 13 000 kr för att han behövde den för att kunna utföra arbete i Norge, att han påbörjat en ny anställning i Halden den 16 juni 2003 och att han för R.P. uppgivit att han noga övervägt sitt beslut att sluta hos bolaget. I målet är dessutom ostridigt att L.F. avsett att sluta om han hittade ett annat arbete som han ville ha. Dessa uppgifter talar starkt för att L.F. hade för avsikt att avsluta sin anställning hos bolaget just den 13 juni och faktiskt också gjorde det. Det framstår därutöver som osannolikt att L.F. flera gånger skulle ha sagt till H.K. att han inte skulle sluta sin anställning den aktuella fredagen och att arbetsgivaren trots dessa besked skulle ha förberett och genomfört avtackningen av L.F. Mot den ovan angivna bakgrunden framstår de uppgifter som H.K. och A.S. lämnat om vad som förevarit mellan var och en av dem och L.F. fram till och med avtackningen som mer trovärdiga.

Genom utredningen i målet får det således anses visat att bolaget haft fog för sin uppfattning att L.F. sagt upp sig själv samt att L.F., i vart fall vid avtackningen av honom, haft grundad anledning att inse detta.

L.F. har gjort gällande att A.S. senare på kvällen den 13 juni 2003 skulle ha mottagit ett besked från honom om att han inte alls avsett att sluta sin anställning. A.S. har uppgivit att L.F. inte uttalat något sådant utan tvärtom uttryckt att han var nöjd med att sluta hos bolaget. Ord står mot ord. Arbetsdomstolen finner här inte visat att L.F. uttalat sig som han påstått. Det är därmed inte visat att L.F. vidtagit några åtgärder för att undanröja det eventuella missförstånd som kan ha uppstått om hans avsikt att sluta hos bolaget.

Arbetsdomstolen slutsats är därmed att L.F. får anses ha sagt upp sig från sin anställning hos bolaget.

Skall uppsägningen lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen?

L.F., har för den händelse han anses ha sagt upp sig, gjort gällande att uppsägningen skall lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen eftersom det vore oskäligt att göra uppsägningen gällande mot honom. L.F. har anfört att han i så fall får anses ha sagt upp sig själv som ett resultat av den pressade situation som han befunnit sig i.

Bolaget har bestritt att det föreligger sådana omständigheter att det skulle vara oskäligt att göra uppsägningen gällande mot honom.

Arbetsdomstolen finner inte i målet visat att det förelegat en sådan situation att det vore oskäligt att låta uppsägningen gälla.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Arbetsdomstolen har ovan funnit att L.F. får anses ha sagt upp sig från sin anställning hos bolaget och att det inte är visat att det vore oskäligt att göra uppsägningen gällande mot honom. L.F:s talan om att anställningen skall förklaras bestå skall därför lämnas utan bifall. Detta innebär att tingrättens domslut skall ändras och att käromålet i dess helhet skall lämnas utan bifall.

Vid denna utgång skall bolaget befrias från skyldigheten att utge ersättning för L.F:s rättshjälpskostnader vid tingsrätten och L.F. förpliktas utge ersättning för bolagets rättegångskostnader såväl vid tingsrätten som i Arbetsdomstolen. Om beloppen råder inte tvist.

Domslut

Domslut

1. Med ändring av tingsrättens domslut punkterna 1-3 ogillar Arbetsdomstolen L.F:s talan.

2. Med ändring av tingsrättens domslut punkten 5 befrias Bröderna B. Personbilar Aktiebolag från skyldigheten att utge ersättning för L.F:s rättshjälpskostnader och förpliktas L.F. ersätta Bröderna B. Personbilar Aktiebolags rättegångskostnader vid tingsrätten med åttiofyratusensjuhundrafyrtio (84 740) kr, varav 72 000 kr avser ombudsarvode, med ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från den 30 maj 2005 till dess betalning sker.

3. L.F. förpliktas ersätta Bröderna B. Personbilar Aktiebolags rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med femtioniotusenfyrahundratrettiotvå (59 432) kr, varav 40 000 kr avser ombudsarvode, med ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

4. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen till Stefan Flemström för det biträde han i Arbetsdomstolen lämnat L.F. med tjugofemtusensjuhundrafemtiofem (25 755) kr, varav 22 505 kr för arbete och 3 250 kr för utlägg. Av beloppet utgör 5 151 kr mervärdesskatt.

Dom 2006-04-05, målnummer B-62-2005

Ledamöter: Cathrine Lilja Hansson, Dag Ekman, Gunilla Upmark (skiljaktig), Claes Frankhammar, Elisabeth Bjar, Håkan Pettersson (skiljaktig), Lars E. Rabenius (skiljaktig).

Sekreterare: Monica Björnfot Spaak

Ledamöterna Gunilla Upmarks, Håkan Petterssons och Lars E. Rabenius skiljaktiga mening

Vi är inte eniga med majoriteten när det gäller bedömningen av om L.F. får anses ha sagt upp sig själv.

En uppsägning är en ensidig viljeförklaring. Det är en rättshandling av stor betydelse. Med tanke på rättsverkningarna för båda parter är det naturligt och önskvärt att skriftlig form används. En uppsägning kan dock även ske muntligen med giltig verkan. Normalt har man att räkna med att den part som ensidigt vill bryta anställningsförhållandet också är den som tar initiativet i skeendet. För att motparten ska kunna ta fasta på att en uppsägning verkligen skett måste viljeförklaringen vara klar och entydig. Det måste framgå av sammanhanget vad som åsyftas. Ett meddelande från en arbetstagares sida om att han eller hon har för avsikt att sluta eller har fått ett nytt arbete behöver inte vara liktydigt med att uppsägning faktiskt sker. När byte av anställning är anledningen till att en anställning skall upphöra lär det normala vara att arbetstagaren har ett erbjudande om anställning och kanske t.o.m. har träffat anställningsavtal innan uppsägningen av den första anställningen sker. Från arbetstagarens sida kan det finnas skäl att avvakta med uppsägningen. Det viktiga sett från arbetstagarens perspektiv är vanligen att säga upp den första anställningen i sådan tid att det med hänvisning till gällande uppsägningstid och villkor i övrigt för uppsägningen blir möjligt att lösgöra sig från anställningsförhållandet innan den nya anställningen ska påbörjas, däremot inte tidigare än så.

Även om en uppsägning inte varit avsedd kan ett meddelande eller en åtgärd vara att bedöma som en uppsägning därför att den utåt sett framstår som en sådan. Frågan är i så fall hur handlandet uppfattats av motparten och om motparten haft fog för denna uppfattning. Om det är fråga om en uppsägning från arbetstagarens sida kan det enligt vår mening inte helt läggas på arbetstagaren att undanröja eventuella missförstånd. Om det råder tveksamhet kan arbetsgivaren behöva förvissa sig om att hans uppfattning att arbetstagaren sagt upp sig är riktig.

I detta mål skall det handlande från arbetstagarens sida som arbetsgivarsidan menar innebär att denne sagt upp sin anställning även ses i ljuset av att arbetstagaren till följd av en tidigare uppgörelse med arbetsgivaren under sin uppsägningstid på en månad var arbetsbefriad utan närvaroplikt.

Vi gör följande bedömning.

Det är ostridigt att L.F. skulle avsluta anställningen om han hittade ett annat arbete.

Vi anser att det mesta talar för att L.F. också haft för avsikt att faktiskt lämna sin anställning hos bolaget och att bolaget haft insikt om detta. Det samtal som förekom mellan H.K. och L.F. vid ett tillfälle ca en och en halv vecka före den 13 juni 2003 kan emellertid inte anses innebära en uppsägning.

Frågan är då om bolaget genom vad som förekommit ändå med fog har kunnat uppfatta situationen så att L.F. sade upp sig. Vid den bedömningen bör följande beaktas.

Genom vittnesmålet med R.P. får det anses utrett att L.F. köpt en verktygssats i syfte att utföra arbete i Norge och att han inför R.P. bekräftat att hans beslut att börja arbeta där var väl övertänkt. Det är ostridigt att L.F. vid avtackningen av honom vid arbetsdagens slut på eftermiddagen fredagen den 13 juni 2003 inte uttryckligen reagerade mot att han blev avtackad. I fråga om vad som sades vid sammanträffandet mellan L.F. och bolagets företrädare A.S. på kvällen samma dag i samband med en fotbollsmatch har det lämnats olika uppgifter. Det får anses utrett att L.F. den 16 juni i Norge utfört åtminstone visst arbete. I vad mån det faktiskt träffats ett anställningsavtal med S.E.E. är inte helt klarlagt; av S.E.E:s uppgifter framgår i vilket fall att det var fråga om en provanställning.

Även om L.F. vid avtackningen den 13 juni insåg vilken inställning bolaget hade kan det med hänsyn till omständigheterna inte ha krävts av honom att då undanröja eventuella missförstånd. Ansvaret för att oklarheten fått bestå ligger enligt vår uppfattning på arbetsgivaren.

Vid en samlad bedömning kommer vi, i likhet med tingsrätten, fram till att det inte är visat att L.F. har sagt upp sin anställning och att bolaget inte heller med fog har kunnat uppfatta att han sagt upp sig.

Överröstade i denna del är vi i övrigt ense med majoriteten.

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter Måns Uddenberg, Cecilia Tisell och Anna Dahlström)

BAKGRUND

L.F. har varit anställd som mekaniker hos Bröderna B. Personbilar Aktiebolag, fortsättningsvis bolaget, i mer än femton år. L.F. är medlem av Svenska Metallindustriarbetareförbundet och bolaget är medlem i Motorarbetsgivarnas Arbetsgivarförbund (MAF). Mellan parterna gäller Kollektivavtalet för bil- och traktorverkstäder. Sommaren 2003 uppstod oenighet mellan parterna i frågan huruvida L.F:s anställning vid bolaget upphört på dennes egen begäran. Bolaget har gjort gällande att L.F. i juni 2003 sagt upp sin anställning medan L.F. har bestritt detta. L.F. har sedan den 13 juni 2003 inte utfört något arbete åt bolaget. Den 5 augusti 2003 hölls en lokal tvisteförhandling och den 21 augusti 2003 hölls en central förhandling mellan parterna. Svenska Metallindustriarbetareförbundet har inte biträtt L.F. efter det att den centrala förhandlingen avslutades den 21 augusti 2003.

YRKANDEN M.M.

L.F. har yrkat enligt följande:

- att tingsrätten fastställer att hans anställning hos bolaget består

- att tingsrätten förpliktar bolaget att till honom betala 405 780 kr avseende 20 icke utbetalda förfallna månadslöner á 19 959 kr för perioden september 2003-april 2005 samt av bolaget ej utbetalad lön om 6 600 kr för perioden den 21 augusti 2003 - den 31 augusti 2003, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet 6 600 kr från den 25 augusti 2003 till dess betalning sker och på övriga månadslöner från respektive månadslöns förfallodag den 25 varje månad, allt till dess betalning äger rum

- att tingsrätten förpliktar bolaget att till honom utge allmänt skadestånd med 300 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen å 150 000 kr från den 5 maj 2004 samt å 150 000 kr från den 26 oktober 2004, allt till dess betalning sker.

L.F. har beträffande löneanspråket, för den händelse tingsrätten finner att det belopp han erhållit i A-kassa skall dras av från den yrkade lönen, i andra hand yrkat att tingsrätten förpliktar bolaget att till honom betala lön med 140 740 kr, motsvarande mellanskillnaden mellan den i första hand yrkade lönen och den A-kasseersättning han erhållit.

Bolaget har bestritt käromålet och förklarat att det inte kan vitsorda de yrkade kapitalbeloppen som skäliga i och för sig utom vad gäller den i andra hand yrkade lönen. Bolaget har vitsordat att L.F:s lön uppgått till 19 959 kr per månad. Bolaget har vidare vitsordat sättet för beräkning av ränta som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

L.F. har åberopat följande grunder för käromålet.

Anställningens bestånd

Han har inte sagt upp sin anställning hos bolaget . Han har heller inte blivit uppsagd av bolaget. För den händelse tingsrätten anser att han har sagt upp sig gör han gällande att uppsägningen skall lämnas utan avseende jämlikt 36 § avtalslagen eftersom det vore oskäligt att göra uppsägningen gällande mot honom. Han har inte förhållit sig passiv och på så sätt blivit bunden av bolagets uppfattning att han sagt upp sig.

Lön

Bolaget är enligt anställningsavtalet mellan dem skyldigt att betala lön till honom med 19 959 kr per månad. Han står till arbetsgivarens förfogande och är berättigad till lön. Bolaget har underlåtit att betala lön för tiden efter den 21 augusti 2003. Han har fått ersättning från A-kassa under tiden han varit utan lön. A-kassan har meddelat att den kommer att kräva att han återbetalar utbetalda ersättningsbelopp för den händelse han erhåller yrkad lön av bolaget. Avräkning av erhållen arbetslöshetsersättning bör därför inte komma ifråga. De första två månaderna han stod utan lön utgjorde sk karenstid under vilken han inte fick någon arbetslöshetsersättning.

Allmänt skadestånd

Enligt gällande kollektivavtal skall bolaget betala lön till arbetstagarna minst en gång per månad. Bolaget har genom att inte betala ut lön till honom för tiden efter den 21 augusti 2003 brutit mot kollektivavtalet vid 20 tillfällen. Han har lidit stor ideell skada genom att han inte har haft tillräckliga medel för sin försörjning.

Bolaget har åberopat följande grunder för svaromålet.

Anställningens bestånd

L.F. har själv sagt upp sin anställning vid bolaget med sista arbetsdag den 13 juni 2003. L.F. har efter denna dag inte utfört något arbete åt bolaget. Omständigheterna är inte sådana att det är oskäligt jämlikt 36 § avtalslagen att göra uppsägningen gällande mot honom. Bolaget har haft fog för sin uppfattning att L.F. sagt upp sig. Anställningen har i vart fall upphört som en följd av L.F:s passivitet efter den centrala tvisteförhandlingens avslutande.

Lön

Eftersom L.F. sagt upp sig och anställningen upphört har bolaget inte haft någon skyldighet att utge lön. Bolaget träffade en överenskommelse med L.F. om att utge lön till dess att tvisteförhandlingarna var avslutade. Förhandlingarna avslutades den 21 augusti 2003. För tiden därefter är L.F. inte berättigad till lön. För det fall tingsrätten finner att anställningen består vitsordas att lön skall utgå, dock med avräkning av vad L.F. uppburit i form av arbetslöshetsersättning. En enskild arbetstagare är i ett fall som detta inte återbetalningsskyldig för utbetald A-kasseersättning.

Allmänt skadestånd

Bolaget har inte brutit mot det mellan parterna gällande kollektivavtalet genom att inte betala lön till L.F. Eftersom L.F. sagt upp sig har bolagets skyldighet att betala lön fallit bort. För det fall tingsrätten finner att anställningen består bestrids skadeståndsanspråket på den grunden att bolaget haft fog för sin uppfattning att L.F. sagt upp sig.

DOMSKÄL

Parterna har åberopat skriftlig bevisning.

L.F. har sakframställningsvis anfört huvudsakligen följande:

Han har arbetat som tekniker vid bolaget i 16 år. I februari 2003 blev han inkallad till bolagets VD K-A.T. och verkstadschefen H.K. för s k kvartssamtal. Han hade tidigare framfört vissa synpunkter på bolagets sätt att fakturera kunderna. Vid samtalet framförde K-A.T. att det vore önskvärt om han lämnade bolaget. K-A.T. påstod att det fanns anställda som mådde dåligt av hans närvaro. Han fick ett ”erbjudande” som innebar att han skulle acceptera att anställningen upphörde mot att han skulle få tre månaders uppsägningstid med arbetsbefrielse. Bolaget skulle vidare som skäl för uppsägningen i uppsägningsbeskedet uppge arbetsbrist, trots att detta inte var skälet till anställningens upphörande. Han accepterade inte erbjudandet eftersom han ville ha kvar sin anställning. Han ville heller inte frångå gällande regler. Han tog mycket illa vid sig av uppgiften att han var illa omtyckt av arbetskamraterna. Han mådde dåligt och kände oro inför framtiden. Ett par veckor efter samtalet hölls ett möte angående hans arbetssituation. Han var då biträdd av en facklig ombudsman. Han fick vid mötet inte någon förklaring till varför bolaget ville att han skulle lämna sitt arbete. K-A.T. uppgav dock att det bara var påhittat att arbetskamraterna ogillade honom. Vid mötet blev han förolämpad av sitt ombud. Han tappade förtroendet för både facket och ombudet och lämnade därför mötet. Han mådde efter mötet mycket dåligt och var mycket orolig för sin situation. Han kände att situationen var ohållbar. Han började överväga att söka annat arbete. Han meddelade bolaget att han kunde tänka sig att avsluta sin anställning frivilligt om han hittade ett annat arbete. Eftersom han har barn och hus var han helt beroende av sin inkomst. Det var därför omöjligt för honom att lämna anställningen om han inte hade ett annat arbete. Bolaget lovade honom en månads betald arbetsbefriad uppsägningstid. Detta skulle underlätta övergången till ett annat arbete. Den 20 maj 2003 bekräftade bolaget på hans begäran skriftligt att han hade rätt till en månads arbetsbefriad uppsägningstid för det fall han fann ett annat arbete. För det fall han skulle hitta ett nytt arbete köpte han av bolaget en verktygssats. Övergången till ett nytt arbete skulle på så vis bli smidigare. Han erbjöds av K-A.T. att få verktygen gratis mot att han sa upp sig själv. Han godtog dock inte detta. I början av vecka 24 erbjöds han ett arbete i Norge. I början av juni meddelade han verkstadschefen H.K. att han hade ett arbete på gång i Norge. Han framhöll dock dels att han inte hade bestämt sig eller fått arbetet ännu, dels att det ännu inte var aktuellt med någon avtackning. Han hade tidigare beviljats ledighet den 16 juni 2003 för att åka till Norge och prata med den arbetsförmedlare som erbjudit honom arbetet. Han åtog sig, för det fall han skulle börja arbeta i Norge, att komma till kontoret den 16 juni och meddela H.K. detta samt skriva under uppsägningshandlingar enligt de rutiner som bolaget tillämpar. Om han inte tog arbetet i Norge skulle han komma tillbaka till bolaget och arbeta som vanligt den 17 juni 2003. På eftermiddagen fredagen den 13 juni 2003 kallades alla anställda till lunchrummet där det bjöds på tårta. Till hans stora förvåning överlämnades en blomma och ett kuvert till honom. Platschefen A.S. höll ett hastigt avtackningstal till honom. A.S. avlägsnade sig därefter snabbt under förevändning att en kund väntade i bilhallen. Övriga anställda lämnade snart därefter lunchrummet. Han upplevde denna händelse som kränkande och oroande. Han hade ingen avsikt att säga upp sig innan han var säker på att han hade ett annat arbete. Senare samma dag träffade han A.S. på en idrottsplats. A.S. bad honom att skriva på en skriftlig uppsägning. Han påpekade att han inte godtog avtackningen och sa att han inte skulle skriva på någon uppsägning förrän han hade fått ett annat arbete. Den 16 juni 2003 bestämde han sig för att inte ta arbetet i Norge. Han åkte till Norge för att meddela arbetsförmedlaren att han inte kunde acceptera arbetet. På morgon tisdagen den 17 juni 2003 ringde han till bolaget för att meddela att han skulle bli lite sen till arbetet. H.K. meddelade då att bolaget ansåg att hans anställning var avslutad på grund av att han sagt upp sig själv. Han protesterade och begav sig till bolaget för att diskutera saken. Bolaget vidhöll dock att det ansåg att han hade sagt upp sig. Lokala och centrala förhandlingar fördes. Han erhöll lön under den tid fackföreningen förde förhandlingar i frågan med bolaget. För tiden efter den 21 augusti 2003 har han inte fått någon lön. Hans ombud skrev den 24 september 2003 till K-A.T. med anledning av tvisten mellan dem. K-A.T. svarade via mail den 1 oktober 2003 och vidhöll därvid bolagets uppfattning att han hade sagt upp sig själv. Den 14 oktober 2003 skrev hans ombud på nytt till K-A.T. i frågan. Den 10 november 2003 ingavs stämningsansökan till tingsrätten. Han är beroende av sitt arbete hos bolaget för sitt uppehälle. Han anmälde sig i september 2003 som arbetssökande vid arbetsförmedlingen för att dels hitta ett nytt arbete dels få arbetslöshetsersättning. Han var tvungen att ansöka om arbetslöshetsersättning sedan bolaget klargjort för honom att han inte skulle få lön från bolaget. Bolagets agerande har medfört att han inte längre har någon fast inkomst, vilket har orsakat honom stort lidande. Ersättningen från A-kassan täcker inte hans kostnader varför han har måst låna pengar av sina anhöriga. Bolaget har inte utfärdat något arbetsintyg åt honom.

Bolaget har sakframställningsvis anfört huvudsakligen följande:

År 2003 tillträdde K-A.T. som ny ansvarig chef för Bengtsforsavdelningen. Samtliga anställda kallades till utvecklingssamtal. K-A.T. och platschefen i Bengtsfors, A.S., hade i februari 2003 ett utvecklingssamtal med L.F. Vid detta samtal framfördes de klagomål som bolaget hade på L.F. Klagomålen handlade bl a om att L.F. beskyllde arbetskamrater för att fuska, vilket skapade mycket dålig stämning och ledde till mycket grava samarbetsproblem mellan L.F. och arbetskamraterna. Vid samtalet talades bl a om att L.F. skulle få arbetsfri uppsägningstid om han hittade ett annat arbete och sade upp sig. På L.F:s önskemål hölls ett nytt möte där L.F. lät sig företrädas av Svenska Metallindustriarbetareförbundets ombudsman K.H. K.H. meddelade senare att han av hänsyn till de andra medlemmarna inte enbart kunde ta L.F:s parti. Den 20 maj 2003 träffade L.F. och bolaget en skriftlig överenskommelse som innebar att L.F. hade rätt till en månads arbetsbefriad uppsägningstid utan närvaroplikt. Denna uppsägningstid skulle träda i kraft när L.F. fick ett nytt arbete. Det var då inte tal om uppsägning. I början av juni 2003 talade L.F. på olika sätt om för sina arbetskamrater att han skulle sluta sitt arbete hos bolaget eftersom han hade fått ett nytt arbete i Halden. L.F. sade i början av juni 2003 muntligen upp sig hos verkstadschefen H.K. Denne frågade då L.F. vilken den sista arbetsdagen hos bolaget var. L.F. svarade att den 13 juni 2003 var den sista arbetsdagen hos bolaget. Den 12 juni 2003 tackade H.K. L.F. för den tid de arbetat tillsammans och önskade denne lycka till på den nya arbetsplatsen. L.F. uppgav då att det skulle bli skönt att komma ifrån ”det här stället”. H.K. var i egenskap av L.F:s närmaste chef behörig att ta emot L.F:s uppsägning. H.K. meddelade A.S. att L.F:s sista arbetsdag hos bolaget skulle bli den 13 juni 2003 eftersom denne skulle börja hos en Volvohandlare i Halden den 16 juni 2003. L.F. hade inte beviljats ledighet den 16 juni 2003 utan det stod helt klart att den 13 juni 2003 utgjorde hans sista arbetsdag. L.F. var tvungen att ha egna verktyg med till arbetsplatsen i Halden och köpte innan han slutade en komplett verktygssats av bolaget. Eftersom L.F. sa att det var bråttom med verktygssatsen togs den hem express mot en extra kostnad för bolaget. Den 13 juni 2003 kallades all personal till avtackning av L.F. Före avtackningen hade L.F. inbjudits av A.S. till avtackningen. L.F. protesterade inte mot avtackningen och hade inte heller tidigare sagt att han inte ville bli avtackad. Bolaget bjöd på kaffe och tårta. Personalen hade samlat ihop pengar till L.F. A.S. höll ett tacktal och överlämnade blommor och pengar till L.F. Vid avtackningen deltog också en tidigare säljchef som höll ett tacktal. L.F. protesterade inte mot att bli avtackad utan tog emot blommorna och pengarna. På kvällen samma dag sammanträffade A.S. med L.F. på en idrottsplats. L.F. var glad och pigg och A.S. gratulerade till det nya jobbet. A.S. bad att L.F. måndagen den 16 juni 2003 skulle bekräfta uppsägningen skriftligt. Det framkom inget som tydde på att L.F. inte ville sluta sin anställning hos bolaget. Den 16 juni 2003 kom L.F. inte till bolaget utan påbörjade då arbetet hos Volvohandlaren i Halden. L.F. hade anställts på ett bemanningsföretag för att arbeta hos Volvohandlaren. Den 17 juni 2003 kontaktade L.F. bolaget och bad att få komma tillbaka till bolaget. L.F. uppgav att han av personliga skäl inte kunde ta arbetet i Halden. Bolaget svarade att L.F. hade sagt upp sig själv för att börja annat arbete, vilket han också påbörjat, och att bolaget inte tänkte återanställa honom. Bolaget meddelade också att L.F. i enlighet med den träffade överenskommelsen skulle få uppsägningslön t o m den 13 juli 2003 och att han inte hade arbetsplikt under uppsägningstiden. Den 23 juni 2003 undertecknade bolaget ett arbetsgivarintyg, vari intygades att arbetet upphört på grund av L.F:s egen begäran. Vid kontroll den 26 juni 2003 uppgav verkstadschefen A.H.S. hos Volvohandlaren i Halden att L.F. bokats på bilar för en månad framåt. A.H.S. berättade att L.F. hade infunnit sig som uppgjort den 16 juni 2003 men avbrutit arbetet efter en dag. Efter påkallande av Svenska Metallindustriarbetareförbundet fördes den 5 augusti 2003 lokal tvisteförhandling med bolaget angående L.F:s anställningsförhållande. Vid den lokala tvisteförhandlingen accepterade bolaget att L.F. av sociala skäl skulle få lön fram till dess att central tvisteförhandling avslutats i ärendet. Vid den centrala förhandlingen, som avslutades den 21 augusti 2003, träffades ingen överenskommelse. Vid förhandlingen erbjöd sig bolaget dock, för att möjliggöra tidigare arbetslöshetsersättning åt L.F., att ange att uppsägningen var orsakad av arbetsbrist. Facket meddelade efter förhandlingen att det inte avsåg att vidare företräda L.F. Den 27 augusti 2003 kom L.F. till bolaget och hämtade arbetsgivarintyget till Arbetslöshetskassan i vilket bolaget sanningsenligt antecknat att L.F. lämnat sin anställning på egen begäran. L.F. har härefter anmält sig som arbetslös och erhållit arbetslöshetsersättning från A-kassan. Bolaget har efter augusti 2003 inte hört något från L.F. förrän stämningsansökan delgavs bolaget. Slutlön med semesterersättning har utbetalats till L.F. Denne har inte heller då reagerat. Bolaget träffade ett anställningsavtal med en ny mekaniker som efterträdde L.F. Den nye mekanikern påbörjande sin anställning vid bolaget i början av augusti 2003.

Förhör under sanningsförsäkran har hållits med L.F. och K-A.T.

L.F. har berättat huvudsakligen i enlighet med vad som anförts sakframställningsvis. Av vad han har uppgett antecknar tingsrätten följande: Hans anställning vid bolaget förlöpte bra fram till slutet av år 2002. Han blev då missnöjd över att bolaget tillät mekaniker som inte var certifierade att arbeta med klimatanläggningar. Han ogillade vidare att det förekom att mekaniker ”saltade räkningarna” samt att han uteslöts från mekanikernas gemensamma bonussystem. Arbetskamraterna tyckte att han var obekväm som ifrågasatte vad de gjorde. Han kände sin impopulär och mådde inte bra. Vid kvartssamtalet i februari 2003 berättade han om sitt missnöje och att han inte mådde så bra. K-A.T. förklarade att övriga anställda inte trivdes med att arbeta med honom och att det vore bra om han försvann så snabbt som möjligt. Han hade inte själv upplevt att all personal var emot honom. K-A.T. föreslog att bolaget skulle säga upp honom och ange arbetsbrist som skäl för uppsägningen. Detta skulle medföra en kortare karenstid för A-kasseersättning. Han svarade att han skulle sluta om han fick ett nytt arbete och att uppsägning då skulle ske på sedvanligt vis. Han var väldigt missnöjd med mötet som ägde rum två veckor efter kvartssamtalet. Vid löneförhandlingar som hölls i bolagets matsal under våren 2003 pekade hans fackombud, K.H., på honom och sade högt till de närvarande personerna att ”han är farlig, honom skall ni akta er för”. Han bröt ihop och lämnade platsen. Det blev allt mer obehagligt att gå till arbetet. Situationen var ohållbar och han kände att han var tvungen att se sig om efter nytt arbete. Han hade hört sig för lite om arbete i både Sverige och utomlands. En privat arbetsförmedlare från Halden kontaktade honom en kväll och frågade om han var intresserad av att arbeta på en verkstad hos en Volvohandlare i Halden. Han besökte verkstaden i Halden och fick reda på att det fanns flera sökande till tjänsten och det var inte beslutat vem som skulle få arbetet. Han erbjöds sedan tjänsten av arbetsförmedlaren. Det var fråga om en provanställning på sex månader. Han fick beskedet att han, om han tackade ja till tjänsten, kunde börja på verkstaden i Halden samma dag som han bestämde sig. De bestämde att de skulle träffas igen den 16 juni 2003 för att diskutera arbetet närmare och eventuellt fatta beslut om anställning. Mot bakgrund av den ohållbara situationen på bolaget verkade arbetet i Halden bra. Minst en vecka innan den 16 juni 2003 meddelade han H.K. att han behövde vara ledig den dagen. Han berättade att han hade erbjudits arbetet i Norge men att han ännu inte bestämt om han skulle ta det. Under veckan frågade H.K. upprepade gånger om den 13 juni 2003 var hans sista arbetsdag vid bolaget. Han svarade nej varje gång och förklarade för H.K. att det ännu inte var helt klart med arbetet i Halden. Han påtalade också för H.K. att det inte var aktuellt med någon avtackning. Han uppgav att om han bestämde sig för arbetet i Halden så skulle han komma in och säga upp sig skriftligen den 16 juni 2003 i enlighet med bolagets rutiner. Han har tidigare arbetat som lokalombud för facket och känner till de rutiner som gäller. Enligt personalhandboken skall uppsägning ske skriftligen. Han beställde en verktygssats av R.P. på bolaget och överenskom med denne att betalning skulle ske när han fick sina semesterpengar. Han behövde verktygen för att exempelvis kunna laga mopeder till sina barn. R.P. beställde hem verktygssatsen extra snabbt, vilken var den normala orderformen på bolaget. Han fick verktygssatsen några dagar innan den 13 juni 2003. När han efter två veckor fick en räkning på verktygen lämnade han tillbaka dem. Han kunde inte betala verktygssatsen i det skedet. Det var K-A.T. som inte hade godtagit betalningsöverenskommelsen han träffat med R.P. K-A.T. erbjöd honom att få verktygssatsen gratis mot att han sade upp sig på egen begäran. Han avböjde erbjudandet. Fredagen den 13 juni 2003 nämnde A.S. att det bjöds på tårta i lunchrummet. Det förekom att de anställda åt tårta, särskilt på fredagar. A.S. nämnde inget om avtackning. Han blev därför chockad av att en avtackning hölls för honom. A.S. överlämnade blommor och 300 kr och avlägsnade sig snabbt därefter. Han kom sig inte för att säga något alls. Han slängde blommorna och kastade in pengarna i sitt skåp. När han samma kväll träffade A.S. på idrottsplatsen frågade denne efter en skriftlig uppsägning. Han svarade att om han skulle sluta vid bolaget skulle han lämna besked om det på måndagen och då säga upp sig. A.S. uppgav att han hade frågat facket om det inte räckte med en muntlig uppsägning när nu avtackning ändå hade ägt rum. Den 16 juni 2003 åkte han som planerat till verkstaden i Halden tillsammans med en man i Bengtsfors som var anställd på verkstaden. De åkte hem först sedan mannens arbetsdag var slut. Avsikten var att han skulle träffa den private arbetsförmedlaren, S.E.E., på verkstaden, S.E.E. kom tidigt på morgonen och meddelade att han var tvungen att ge sig iväg för att återkomma senare under dagen. S.E.E. hann dock inte komma tillbaka. Under dagen i Halden tittade han på verkstadsanläggningen och hjälpte till lite i arbetet istället för att sitta stilla hela tiden. Han hade vid det laget bestämt sig för att inte ta arbetet i Halden. Han ringde senare S.E.E. och meddelade detta. Anledningen till att han inte kunde ta arbetet i Norge var att han behövde finnas nära till hands för sin dotter som nyligen blivit antastad av en äldre man. Det var omöjligt att pendla så långt varje dag i en sådan situation. På morgonen den 17 juni 2003 ringde han till bolaget för att berätta att han var sen på grund av att han hade försovit sig. H.K. sa att han var tvungen att vänta med att inställa sig till dess H.K. talat med A.S. Efter en timma meddelade H.K. att bolaget ansåg att han hade sagt upp sig själv. Han ringde och besökte bolaget flera gånger och har även sökt hjälp av sitt fackförbund för att få komma tillbaka till arbetet hos bolaget. Hos facket bad han att få hjälp av någon annan än K.H., men denne ville inte låta någon annan få uppdraget. Eftersom han inte tog arbetet i Halden sa han aldrig upp sig från anställningen vid bolaget. Det stämmer inte att han sagt till kollegor att han hade fått ett annat arbete. Han har dock berättat att han erbjöds arbetet i Halden. Han har mått och mår fortfarande fruktansvärt dåligt över det som har hänt. Han har talat med en präst och en läkare för att få hjälp. Hans ekonomi är nu mycket dålig. Han klarar inte att betala sina utgifter på bara ersättningen från A-kassan utan tvingas låna pengar av sina föräldrar. Han är skild och har gemensam vårdnad om två barn.

K-A.T. har berättat huvudsakligen i enlighet med de sakframställningsvis lämnade uppgifterna. Av vad han har uppgett antecknar tingsrätten följande: Han är verkställande direktör och ansvarar för bl a bolagets anläggning i Bengtsfors. A.S. underrättade honom om att bolaget hade samarbetssvårigheter med L.F. L.F. är en skicklig mekaniker men är långsam och omständlig. Han hörde rykten om att L.F. skulle sluta arbeta hos bolaget. Han minns inte exakt när han fick reda på att L.F. hade sagt upp sig. Troligen var det under samma vecka som L.F. arbetade sin sista dag. Det var någon vid bolaget som sa att L.F. äntligen hade bestämt sig för att sluta. Veckan därpå, den 17 eller 18 juni 2003, ringde A.S. och meddelade att L.F. ville återinträda i tjänst. Han sade blankt nej till detta. Det stämmer att personalhandboken föreskriver att uppsägning skall ske skriftligen. Det var därför A.S. bad L.F. att komma in och underteckna en uppsägning. Beträffande den av L.F. beställda verktygssatsen fann han att den skulle betalas direkt. Han erbjöd senare L.F. att få verktygssatsen gratis om de kunde komma överens om uppsägningen. När han insåg att det fanns en risk för att ärendet skulle få rättsliga efterspel kontaktade han A.H.S. vid verkstaden i Halden. A.H.S. uppgav att L.F. påbörjat arbetet där måndagen den 16 juni 2003 men sedan avbrutit det samma dag. A.H.S. uppgav vidare att L.F. var uppbokad på arbete under fyra veckor framöver. Vid den centrala tvisteförhandlingen kunde ingen förlikning träffas. L.F:s fackförbund ville inte driva ärendet vidare till Arbetsdomstolen.

På bolagets begäran har vittnesförhör hållits med H.K., A.S., R.P. och S.E.E. De har berättat huvudsakligen följande:

H.K.: Han tjänstgjorde under 2003 som verkstadschef och var chef för L.F. Under våren 2003 ryktades det bland L.F:s arbetskamrater om att L.F. skulle börja ett nytt arbete. Cirka en och en halv vecka innan den 13 juni 2003 talade han med L.F. Han frågade när denne skulle börja det nya arbetet och svaret blev den 16 juni 2003. På fråga bekräftade L.F. att fredagen den 13 juni 2003 var den sista arbetsdagen hos bolaget. Han uppfattade ingen tveksamhet hos L.F. Han uppfattade beskedet som en uppsägning från L.F:s sida och vidareförmedlade uppgifterna till A.S. Han bad inte L.F. att formalisera uppsägningen. Eftersom han var ledig fredagen den 13 juni 2003 uppsökte han L.F. den 12 juni 2003. Han tackade då L.F. för den tid som varit och önskade lycka till på den nya arbetsplatsen. L.F. uttryckte att han tyckte att det var skönt att sluta efter det som förevarit. Vad han minns sa inte L.F. att han ville vara ledig den 16 juni 2003. För honom stod det klart att L.F. skulle sluta vid bolaget. Han hörde inget från L.F. den 16 juni 2003. Tidigt på morgonen påföljande dag ringde L.F. och uppgav att det inte blev som han hade tänkt sig i Norge och frågade om han fick komma tillbaka till bolaget. Han talade med A.S., som i sin tur talade med K-A.T., innan L.F. meddelades att han inte fick komma tillbaka till bolaget. L.F. har inte lämnat tillbaka några nycklar vad han vet.

A.S.: Han anställdes tidigt under 2003 som säljare och platschef. Han deltog vid kvartssamtalet med L.F. L.F. framförde missnöje i olika frågor. De hade under våren flera möten. I maj 2003 skrev han ett intyg åt L.F. om en månads betald arbetsfri uppsägningstid. H.K. meddelade i början av juni 2003 att L.F. skulle sluta arbeta vid bolaget. Fredagen den 13 juni 2003 hölls en avtackning för L.F. L.F. fick blommor och pengar och bolaget bjöd personalen på tårta. En stund innan avtackningen informerade han L.F. om att bolaget bjöd på tårta. Han höll sedan ett kort tacktal och överlämnade blommor och pengar till L.F. L.F. tackade och tog emot blommorna och pengarna. Han var sedan tvungen att ta hand om väntande kunder. Senare under kvällen träffade han L.F. på en idrottsplats. Han kommenterade då bl a att han inte visste vem som hade rätt eller fel och att han för egen del håller inte alltid kom överens med K-A.T. Han önskade L.F. lycka till med det nya arbetet. L.F. uttryckte att det var skönt att det var över och att det skulle bli skönt att komma ifrån bolaget. L.F. föreföll lättad över att ha fått ett nytt arbete. Han bad L.F. komma in så att de kunde skriva de papper som behövdes. L.F. uppgav att han skulle komma in på måndagen och att de skulle ”ordna det” då. Han uppfattade att L.F. skulle besöka bolaget på vägen hem från det nya arbetet i Norge. På morgonen den 17 juni 2003 ringde H.K. hem till honom och sa att L.F. ville komma tillbaka till bolaget. Han sökte K-A.T. utan resultat. Han kontaktade då facket och förklarade situationen. Facket uppgav att även en muntlig uppsägning var gällande och att bolaget inte gjorde fel om det inte tog tillbaka L.F. Han kontaktade då L.F. och meddelade att denne inte fick komma tillbaka till bolaget. Det hölls både en lokal och en central förhandling angående L.F:s anställning vid bolaget. I slutet av augusti 2003 sa L.F. att han inte orkade mer och att han ville ha ett slut på det hela. Han ordnade papper från arbetsförmedlingen och uppgav i ett intyg att det var fråga om uppsägning på grund av arbetsbrist. När L.F. skulle skriva på handlingen ville denne först ringa ett samtal. L.F. lämnade rummet och återkom sedan utan handlingen. L.F. skulle senare lämna besked om huruvida han godtog intyget. L.F. uppgav att om han undertecknade handlingen skulle han på ett olagligt sätt tillskansa sig ersättning. L.F. lämnade aldrig tillbaka intyget. K-A.T. kommenterade sedan att det varit fel att uppge arbetsbrist i intyget. Han upprättade därefter ett korrekt intyg vari han intygade att det var fråga om uppsägning på egen begäran. Vid något tillfälle frågade han L.F efter nycklarna till bolaget.

R.P.: Han tjänstgör som bildelschef på bolaget. Under slutet av L.F:s tid vid bolaget köpte L.F. en verktygssats. L.F. uppgav att han behövde verktygen till det nya arbetet i Norge och var angelägen om att få verktygen snabbt. Han frågade om L.F. verkligen hade tänkt över hur det skulle bli att pendla till Halden varje dag. L.F. svarade att han hade tänkt över det och att han inte kunde vara kvar hos arbetskamraterna vid bolaget. L.F. fick sina verktyg. Efter en tid kontaktade L.F. honom och ville lämna tillbaka verktygen. Verktygen returnerades därefter.

S.E.E.: Han arbetar vid ett rekryteringsföretag i Norge. En Volvohandlare i Halden, J. & S. Bil, hade behov av en mekaniker. Han hade tidigare till Volvohandlaren rekryterat en mekaniker från bolaget. Genom denne mekaniker fick han tips om att det kunde finnas flera mekaniker vid bolaget som var intresserade av att arbeta i Halden. L.F:s namn dök upp. Han kontaktade L.F. angående arbete hos Volvohandlaren i Halden. L.F. besökte honom i Norge under våren 2003 för en intervju. Efter intervjun kontaktade han L.F. igen. L.F. skulle säga upp sig från anställning hos bolaget och börja arbeta hos Volvohandlaren i Halden. Det tog cirka en månad för L.F. att säga upp sig innan han kunde börja det nya arbetet. De kom överens om att L.F. skulle börja med en provanställning. L.F. kom till Volvohandlaren som planerat den 16 juni 2003 och hade med sig egna verktyg. L.F. uteblev sedan. De hade kommit överens om att träffas den 17 juni 2003 för att skriva anställningshandlingar. L.F. hade tidigare informerats om lön m.m. Han kontaktade L.F. den 17 juni 2003. L.F. uppgav då att han inte kunde arbeta i Halden av hänsyn till dottern som behövde ha honom på närmare håll och att han därför var tvungen att tacka nej till arbetet i Halden. Han frågade L.F. vad som skulle hända nu när denna hade sagt upp sig från bolaget. L.F. uppgav att han inte visste det, men att dottern var viktigast. Han fick sedan reda på att L.F. till Volvohandlaren skulle ha uppgett att L.F. aldrig hade sagt upp sig från bolaget.

Tingsrättens bedömning

Anställningens bestånd

Det är bolaget som har bevisbördan för påståendet att L.F:s anställning upphört.

Tingsrätten prövar först frågan om L.F. muntligen har sagt upp sin anställning vid bolaget såsom bolaget har gjort gällande. På grund av de långtgående rättsverkningar en uppsägning har för L.F. bör det av utredningen klart framgå att det varit dennes avsikt att säga upp anställningen vid bolaget.

Det är klarlagt att L.F. under våren 2003 erbjudits ett arbete i Halden och att han i princip bestämt sig för att byta arbetsgivare. Frågan är dock om det som framkommit om L.F:s agerande kan anses innefatta en giltig uppsägning av anställningen hos bolaget. Det är främst L.F:s kontakter med H.K. som kan övervägas innebära en uppsägning. Av utredningen i denna del framgår att L.F. vid ett samtal med H.K. cirka en och en halv vecka innnan den 13 juni 2003 på fråga uppgett att han skulle börja i Norge den 16 juni 2003 och att han bekräftat att sista arbetsdagen vid bolaget var den 13 juni 2003. Detta svar kan enligt tingsrättens uppfattning inte jämställas med en giltig uppsägning. Utredningen i övrigt visar inte heller något annat tillfälle där L.F. till H.K. eller någon annan person klart och otvetydigt sagt upp sin anställning vid bolaget. I vart fall har det beträffande L.F:s eventuella uppsägning förelegat en oklarhet som det ankommit på bolaget att reda ut. Bolaget bär ansvaret för att denna oklarhet fått bestå.

Bolaget har i andra hand gjort gällande att L.F. genom passivitet efter det att den centrala tvisteförhandlingen avslutades den 21 augusti 2003 har blivit bunden av bolagets uppfattning att anställningen upphört på grund av dennes uppsägning. Av utredningen framgår att L.F. genom sitt ombud tillskrivit K-A.T. i frågan dels den 24 september 2003 och dels den 14 oktober 2003. L.F. väckte talan i målet den 10 november 2003. De redovisade omständigheterna är inte sådana att L.F. genom passivitet blivit bunden av bolagets uppfattning att anställningen upphört till följd av dennes egen uppsägning.

Bolaget har vidare som grund för sitt bestridande av L.F:s yrkande om anställningens bestånd åberopat att bolaget haft fog för sin uppfattning att L.F. sagt upp sig. Tingsrätten ifrågasätter inte att bolaget haft denna uppfattning och anmärker att L.F. vid flera tillfällen agerat som om han verkligen avsett att lämna sin anställning. Tingsrätten anmärker dock, som anförts ovan, att det inte visats ha förekommit något tillfälle där L.F. klart och otvetydigt sagt upp sin anställning. Av utredningen framgår vidare att bolagets rutiner föreskrev att uppsägningar skulle vara skriftliga och A.S. har också uppmanat L.F. att underteckna en skriftlig uppsägning. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet finner tingsrätten inte att bolaget genom åtgärder från L.F:s sida haft sådan grundad anledning att anta att L.F. sagt upp sig att anställningen till följd därav skall anses upplöst.

Det förhållandet att L.F. efter den 13 juni 2003 inte utfört något arbete åt bolaget saknar betydelse för frågan om anställningens bestånd.

Till följd av vad som anförts ovan skall L.F:s yrkande om anställningens bestånd bifallas.

Lön

Vid angiven bedömning i anställningsfrågan är bolaget skyldigt att utge lön till L.F. Det saknar härvid betydelse att L.F. efter den 13 juni 2003 inte har utfört något arbete åt bolaget. Det är ostridigt att lön inte utbetalats för tiden efter den 21 augusti 2003 och att den avtalade månadslönen uppgår till 19 959 kr per månad. Den fråga tingsrätten har att pröva i denna del är huruvida den ersättning som L.F. uppburit från A-kassan skall avräknas från den avtalade lönen.

Tingsrätten anmärker att arbetsgivarens ansvar att betala lön till den anställde är primärt i förhållande till arbetstagarens rätt till arbetslöshetsersättning. Frågan om L.F. är skyldig att återbetala erhållen ersättning från A-kassan påverkar inte bolagets skyldighet att utge avtalad lön. Till följd av det anförda skall bolaget förpliktas att till L.F. utge det i första hand yrkade lönebeloppet, d v s 405 780 kr. Om räntan råder inte tvist.

Allmänt skadestånd

Eftersom det inte visats att anställningsavtalet mellan L.F. och bolaget upphört har bolaget haft en skyldighet att löpande utge lön till L.F. Genom att underlåta att betala lön har bolaget brutit mot det gällande kollektivavtalet. Syftet med det allmänna skadeståndet är främst att avhålla parterna från att begå lag- och avtalsbrott. Av förarbetena framgår att en culpabedömning skall göras. Arbetsdomstolen har i sin praxis funnit att skadeståndsskyldighet inte skall åläggas vid felaktig tillämpning som varken varit uppsåtlig eller anmärkningsvärt frekvent eller grov.

Som anförts ovan ifrågasätter tingsrätten inte att bolagets uppfattning varit att L.F. verkligen sagt upp sin anställning. Som vidare anförts finner tingsrätten att bolaget, till följd av olika åtgärder från L.F:s sida, haft visst fog för sin ståndpunkt. Bolagets underlåtenhet att betala ut lön till L.F. kan därför inte anses utgöra ett uppsåtligt brott mot det gällande kollektivavtalet. Frågan om L.F:s uppsägning har dock varit oklar och det är bolaget som bär ansvaret för att denna oklarhet fått bestå. Det är vidare fråga om underlåtenhet att fullfölja en av arbetsgivarens huvudförpliktelser, vars konsekvenser för den enskilde arbetstagaren är långtgående. Denna underlåtenhet har upprepats vid ett stort antal tillfällen. Tingsrätten finner sammantaget att bolaget inte har hanterat lönefrågan med tillräcklig omsorg. Tingsrätten finner därför att bolaget inte helt kan undgå skadeståndsansvar. Skadeståndets storlek kan skäligen bestämmas till 25 000 kr. Yrkad ränta på skadeståndet bör utgå från den 5 maj 2004.

Övrigt

Tyngdpunkten i målet har legat på främst frågan om anställningens bestånd. L.F. är vinnande part i denna fråga och även i lönefrågan. Med hänsyn härtill bör det förhållandet att L.F:s yrkande om allmänt skadestånd bifalles endast till mindre del inte inverka på fördelningen av rättegångskostnader. Bolaget bör därför förpliktas att ersätta L.F:s rättshjälpskostnader. Den ersättning enligt rättshjälpslagen som Stefan Flemström begärt framstår som skälig. Stefan Flemström skall därför tillerkännas begärt belopp.

DOMSLUT

1. Tingsrätten förklarar att L.F:s anställning vid Bröderna B. Personbilar Aktiebolag fortfarande består.

2. Bröderna B. Personbilar Aktiebolag skall till L.F. utge fyrahundrafemtusensjuhundraåttio (405 780) kr avseende dels lön om 6 600 kr för tiden den 21-31 augusti 2003 dels 20 månadslöner á 19 959 kr för tiden från och med september 2003 till och med april 2005, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet 6 600 kr från den 25 augusti 2003 och på övriga månadslöner från respektive månadslöns förfallodag den 25 varje månad, allt till dess betalning sker.

3. Bröderna B. Personbilar Aktiebolag skall utge skadestånd till L.F. med tjugofemtusen (25 000) kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 5 maj 2004 till dess betalning sker.

4. Stefan Flemströms ersättning enligt rättshjälpslagen fastställs till etthundrasextusensexhundraåttioåtta (106 688) kr, varav 76 748 kr avser arvode, 17 340 kr tidspillan och 12 600 kr utlägg. Av ersättningen utgör 21 337 kr mervärdesskatt.

5. Bröderna B. Personbilar Aktiebolag skall utge ersättning för L.F:s rättshjälpskostnader med etthundrasextusensexhundraåttioåtta (106 688) kr enligt den närmare fördelning som rättshjälpsmyndigheten bestämmer.