AD 2006 nr 85

Parter:

Svenska Polisförbundet; Staten genom Rikspolisstyrelsen

Nr 85

Svenska Polisförbundet

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen.

Mellan staten genom Rikspolisstyrelsen och Svenska Polisförbundet (förbundet) gäller kollektivavtal.

Medlemmen i förbundet K.S. var anställd som polisassistent med konstitutorial vid Polismyndigheten i Värmland och innehade även en tillsvidareanställning som polisinspektör vid samma myndighet. Sedan år 1995 tjänstgjorde han som närpolischef i Grums.

Den 10 februari 2004 dömdes K.S. av Hovrätten för Västra Sverige för grov kvinnofridskränkning till villkorlig dom och 100 dagsböter. Hovrättens dom vann laga kraft då Högsta domstolen inte fann skäl att meddela prövningstillstånd.

Med hänvisning till Hovrättens för Västra Sverige dom beslöt Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen den 15 juli 2005 att med stöd av 18 § anställningsskyddslagen och 22 § statstjänstemannalagen avskeda K.S. från hans tillsvidareanställning som inspektör vid Polismyndigheten i Värmland och från tjänsten som polisassistent med konstitutorial vid samma myndighet.

Avskedandet har lett till tvist mellan förbundet och staten genom Rikspolisstyrelsen. Förbundet har väckt talan mot staten och har, som talan slutligt bestämts, i första hand yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. förklara avskedandet av K.S. från hans tillsvidareanställning som polisinspektör ogiltigt,

2. förklara avskedandet av K.S. från hans konstitutorialanställning som polisassistent ogiltigt samt

3. förplikta staten att till K.S. betala

a) lön, efter avdrag för uppburen arbetslöshetsersättning, med 38 856 kr för tiden den 28 december 2005 till den 26 april 2006, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 26 april 2006 till dess betalning sker, och

b) allmänt skadestånd med 150 000 kr, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 9 september 2005, till dess betalning sker.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att det inte förelegat laga skäl för avskedande, men väl saklig grund för att säga upp K.S. från hans tillsvidareanställning som polisinspektör, har förbundet i andra hand yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta staten att till K.S. betala

1. ekonomiskt skadestånd, efter avdrag för uppburen arbetslöshetsersättning, med 5 386 kr för tiden den 28 december 2005 till den 15 januari 2006, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 25 januari 2006 till dess betalning sker,

2. lön, efter avdrag för uppburen arbetslöshetsersättning, med 28 337 kr för tiden den 16 januari 2006 till den 26 april 2006, jämte ränta på beloppet från den 26 april 2006 till dess betalning sker, samt

3. allmänt skadestånd med 120 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 9 september 2005, till dess betalning sker.

Förbundet har vidare framställt förbehåll om att få återkomma med yrkanden om ekonomiskt skadestånd för tiden efter huvudförhandling.

Staten har bestritt käromålet. Staten har inte vitsordat något belopp avseende allmänt skadestånd som skäligt i och för sig. Lönebeloppen samt sättet att beräkna yrkad ränta på har vitsordats i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Bakgrund

K.S. har sedan år 1974 varit anställd som polisassistent med konstitutorial vid Polismyndigheten i Värmland. Från år 1995 har han arbetat som närpolischef inom samma distrikt. K.S. är sedan år 1985 gift med I.S. som han träffade år 1983.

Under 1990-talet utvecklade polismyndigheten i Värmland sin närpolisverksamhet. I samband härmed genomförde myndigheten även ett antal organisatoriska förändringar. Förändringarna innebar bl.a. att mellanchefsnivån togs bort vilket innebar att närpolischeferna lydde direkt under länspolismästaren. Närpolischefen fick ett totalansvar för sitt eget närpolisområde. Omorganisationen innebar att arbetsbördan för K.S. kom att förändras väsentligt. Den ökade arbetsbördan ledde till att K.S. började dricka alkohol efter arbetsdagen för att lugna ned sig. Situationen på arbetsplatsen förvärrades ytterligare genom att hans gamle vän och närmaste medarbetare insjuknade i en demenssjukdom. Kollegans insjuknande och de mycket omfattande problem som hans sjukdom orsakade på arbetsplatsen drabbade K.S. mycket hårt. Flera anställda hotade med att sluta sina anställningar om inte K.S. vidtog åtgärder mot kollegan. Även andra händelser och omständigheter ledde till att K.S:s arbetssituation blev orimlig. Som exempel kan nämnas att det år 1998 uppstod en vattenläcka som medförde att han fick organisera en flytt av hela myndigheten till andra lokaler. Förhållandena på arbetsplatsen medförde att K.S. kom att utveckla ett alkoholberoende. Han drabbades även av andra sjukdomar.

I december 2001 sjukskrevs K.S. på grund av ryggproblem. I mars 2002 fick han diagnosen utmattningsdepression. Från och med den 16 mars 2002 och framåt var han sjukskriven på grund av depression samt ryggbesvär. K.S. ordinerades olika mediciner för sina ryggbesvär och sin depression. Medicinerna som K.S. intog tillsammans med alkohol gav honom även svåra biverkningar i form av beteendestörningar. Eftersom K.S. inte kunde avhålla sig från att dricka alkohol försämrades relationen till hustrun. Situationen förvärrades från sommaren 2002. Det uppstod ständiga diskussioner och dispyter mellan makarna och K.S. var berusad vid flera tillfällen.

Under den period som K.S. var sjukskriven underlät arbetsgivaren att vidta erforderliga rehabiliteringsåtgärder. K.S. hade en kontaktperson på arbetsplatsen som han kunde vända sig till men när denne slutade sin anställning utsåg arbetsgivaren inte någon ny kontaktperson. Resultatet blev att det från försommaren 2002 och fram till senhösten samma år inte förekom några kontakter mellan K.S. och arbetsgivaren. Under denna period ökade K.S:s alkoholkonsumtion ytterligare. Den 24 oktober 2002 kontaktade K.S. företagsläkaren P.O. och de kom överens om att han skulle genomgå en behandling för sitt alkoholmissbruk. Den 26 oktober 2002 informerade företagsläkaren vice länspolismästaren om att K.S. behövde vård. Först den 11 november 2002 erbjöds K.S. vård på Forsby behandlingshem. K.S., som hade lyckats med att hålla sig nykter under ett antal veckor, ansåg emellertid att han kunde avstå från alkohol och avböjde därför den erbjudna vården. Arbetsgivaren accepterade detta utan vidare resonemang. K.S. höll sig sedan nykter fram till årsskiftet men återföll strax därefter i missbruk.

Den 21 februari 2003 kallades polisen till makarna S:s bostad. Den aktuella dagen hade K.S. varit inne hos grannen och I.S. befarade att han hade druckit alkohol där. I.S. och hennes dotter A.J. blev mycket upprörda och besvikna när de fick klart för sig att K.S. hade återupptagit sin missbruk. De såg därför inte någon annan utväg än att tillkalla polis. Syftet var att uppmärksamma polisen/arbetsgivaren på att K.S. behövde vård. När polisen anlände till platsen tillkallades även en läkare. Läkaren ansåg emellertid inte att det förelåg skäl för att tvångsomhänderta K.S. De närvarande poliserna förklarade då för I.S. att det krävdes en polisanmälan för att polisen skulle kunna omhänderta honom. En anmälan upprättades därför på natten den 22 februari 2003.

I anmälan har upptagits vissa händelser som I.S. berättat för polisen. Anmälan innehåller en hel del överdrifter från I.S:s sida eftersom syftet med anmälan har varit att förmå polisen att omhänderta K.S. för vård. K.S. greps och anhölls misstänkt för grov kvinnofridskränkning men släpptes därefter i avvaktan på åtal. Omgående efter frisläppandet blev K.S. på frivillig grund intagen för vård på Forsby behandlingshem. Den behandlande läkaren T.S. har i ett intyg daterat den 9 april 2003 angett att K.S. har diagnosen F 10.2, dvs. psykiska störningar och beteendestörningar orsakade av alkohol, beroendesyndrom. Det anges även att ”patienten bör få behandling för sin aktiva beroendesjukdom då den är av medicinska skäl nödvändig” samt att patienten erhåller s.k. 12-stegsbehandling. Läkarintyget utvisar enligt förbundet att K.S. vid denna tidpunkt led av alkoholsjukdom. Efter genomgången behandling har K.S. hållit sig nykter under nästan tre år.

Den 29 april 2003 träffades ett avtal mellan arbetsgivaren och K.S. Ett kontrakt upprättades i syfte att förmå K.S. att efter eget beslut förändra sin situation och sin relation till alkohol. K.S. skulle under minst ett år avstå från all slags alkoholförtäring och även genomgå olika kontroller vid Previa för att styrka sin avhållsamhet. I kontraktet föreskrevs att K.S., under förutsättning av total efterlevnad av kontraktet, skulle erbjudas fortsatt anställning hos arbetsgivaren, dvs. han skulle få behålla sin anställning om han fullföljde sin del av avtalet. Kontraktet upprättades efter det att arbetsgivaren erhållit kännedom om att K.S. var misstänkt för kvinnofridskränkning.

Brottmålsprocessen

I.S. förklarade redan på ett tidigt stadium för polis och åklagare att hon inte längre ville medverka i polisutredningen och att syftet med polisanmälan endast hade varit att K.S. skulle få vård. Trots detta valde åklagaren att väcka åtal. I.S. hävdade under hela brottmålsprocessen, och hävdar alltjämt, att de händelser som låg till grund för åtalet inte hade inträffat, i vart fall inte på det sätt som åklagaren redogjorde för under brottmålsprocessen. De beskrivna händelserna var inte så allvarliga och det förekom i vart fall inte något avsiktligt våld från K.S:s sida. I.S. har erkänt att hon kan ha överdrivit för polisen när hon beskrivit vissa händelser för att förmå polisen att omhänderta K.S. för vård. Det skall vidare framhållas att åtalet mot K.S. omfattade händelser som inte framgår av förhören med I.S. Av förhören med henne framgår inte heller hur vissa händelser i detalj gått till. Förhören är vaga och förhörsledaren har även ställt ledande frågor. K.S. har hela tiden förnekat att han gjort sig skyldig till brott.

I tingsrätten, och även i hovrätten, valde K.S. och I.S., på inrådan av advokat, att inte svara på några frågor. Tingsrätten fann därför att det saknades förutsättningar för en fällande dom då domen enbart skulle komma att grundas på de uppgifter som I.S. hade lämnat vid polisförhör. I hovrätten dömdes däremot K.S. för grov kvinnofridskränkning. Förbundet anser att hovrättens dom saknar bevisverkan. Hovrätten har grundat domen på uppgifter som lämnats vid ett s.k. dialogförhör med I.S. den 22 februari 2003 samt på vad som framkommit vid förhör med A.J. och K.Sj. trots att dessa personer sagt att de varken hört eller sett att K.S. misshandlat eller hotat I.S. Domen var inte enhällig. Två av rättens ledamöter, ett hovrättsråd och en hovrättsassessor, var skiljaktiga och ansåg att åtalet skulle ogillas.

På grund av domen avskedades K.S. från båda sina anställningar genom personalansvarsnämndens beslut den 15 juli 2005.

Grunderna för förbundets talan

Förbundet hävdar att det varken föreligger skäl för avskedande eller uppsägning eftersom K.S. inte har begått de brott som han fällts till ansvar för.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att K.S. begått de brott som han dömts för, hävdar förbundet att gärningarna begåtts under inflytande av sjukdom och att arbetsgivaren på grund härav varit förhindrad att skilja honom från anställningen. Förbundet gör i denna del gällande följande. K.S. har som en direkt följd av sin arbetssituation utvecklat ett alkoholberoende och även drabbats av en utmattningsdepression. Alkoholsjukdomen och utmattningsdepressionen har haft en direkt inverkan på K.S:s beteende.

Förbundet gör även gällande att arbetsgivaren har brustit i sitt rehabiliteringsansvar vad gäller K.S..

Under alla förhållanden har det avtal som träffades mellan K.S. och arbetsgivaren samt Previa den 29 april 2003 utgjort ett hinder mot att avskeda eller säga upp honom eftersom han följt avtalet.

Staten

Den åberopade brottsligheten

Den 21 juli 2003 väcktes åtal mot K.S. vid Karlstads tingsrätt. De gärningar som K.S. åtalades för åberopas även av staten i Arbetsdomstolen. Enligt åklagarens stämningsansökan har K.S. från och med vårvintern 2002 till den 21 februari 2003 vid ett stort antal tillfällen misshandlat sin hustru I.S. och ofredat samt hotat henne med brottslig gärning. Han har även vid några tillfällen försökt att misshandla henne. Hoten har enligt gärningsbeskrivningen varit ägnade att framkalla allvarlig fruktan för hustruns egen säkerhet till person.

De gärningar som K.S. åtalades för finns detaljerat beskrivna i stämningsansökan. Där anges bl.a. följande. Var och en av de gärningar som omfattas av åtalet har utgjort ett led i en upprepad kränkning av hustruns integritet och varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla. Misshandeln har bestått i bl.a. frekventa tag om hustruns armar och knuffar så att hon fallit eller slagit emot föremål som orsakat henne smärta och blåmärken på armar, ben och i huvudet. Hoten har bestått i hot om att misshandla hustrun och i slutet av perioden har det även förekommit ett flertal hot om att hämta ett tjänstevapen och skjuta henne. Ofredandena har bestått i frekventa förnedrande uttalanden om hustrun och hot om att kontakta diverse personer för att ställa till problem för henne.

De händelser som speciellt angetts i stämningsansökan är följande. K.S. har under några dagar fram till den 27 maj 2002 i sommarstugan hotat hustrun med misshandel samt knuffat hustrun, utdelat slag och slängt henne i en soffa. Efter den 17 juni 2002, när hustrun lämnat sommarstugan, har K.S. ringt ett stort antal hotfulla samtal till hustrun innehållande bl.a. hot om att slå ihjäl henne och hot om att ställa till besvär genom att ringa till hennes arbetsgivare och de huvudmän hon hade som god man. På midsommarafton 2002 i sommarstugan har K.S. frekvent uttalat hotelser om misshandel. Han har även sparkat iväg en utdragssäng som träffat hustrun på benet samt knuffat omkull henne så att hon känt smärta och erhållit blåmärken. Den 8 till 10 juli 2002 har han frekvent hotat med misshandel och knuffat hustrun vilket orsakat smärta och blåmärke. Den 11 juli 2002 har han ringt från sommarstugan och frekvent hotat hustrun i telefon, bl.a. hotat att skada henne. Den 10 augusti 2002 har han i sommarstugan hotat med misshandel samt knuffat och slagit hustrun, vilket orsakade i vart fall smärta och blåmärke som följd. Den 30 augusti 2002 har han i sommarstugan, hotat att bryta hustruns finger samt tagit tag i och brutit på hustruns vänstra pekfinger med smärta och snedställning som följd. I oktober 2002 i Karlstad har han uttalat hot att skada hustrun, knuffat omkull henne och tagit kraftigt tag i överarmarna med smärta och blåmärken som följd. Den 11 februari 2003 i Karlstad har han kastat en sladdlös telefon mot hustrun. Fara för brottets fullbordan har förelegat. Efter nyår 2002 har K.S. vid upprepade tillfällen hotat med att han skulle hämta sitt tjänstevapen och skjuta hustrun. Den 21 februari 2003 har han i Karlstad riktat tre knytnävslag mot hustrun som hon lyckats ducka för. Fara för fullbordan har förelegat. Vid samma tillfälle har han hotat att skjuta hustrun.

Tingsrätten i Karlstad frikände K.S. Hovrätten för Västra Sverige dömde honom emellertid den 10 februari 2004 för grov kvinnofridskränkning. Domen har vunnit laga kraft.

Hovrättens dom

Hovrättens majoritet har funnit det vara styrkt att K.S. begått de gärningar som beskrivits i åtalet. Eftersom både K.S. och I.S., under hela brottmålsprocessen, avstod från att besvara eller kommentera de frågor som ställdes, har bevisningen i huvudsak bestått av I.S:s uppgifter till polisen under förundersökningen. Hovrättens majoritet fann vid en samlad bedömning att dessa uppgifter, som enligt vad hovrätten hade funnit också stöddes av annan bevisning, kunde läggas till grund för avgörandet av målet utan att detta innebar någon kränkning av K.S:s rätt till en rättvis rättegång.

Alkoholberoendet

Förbundet har gjort gällande att K.S., som en direkt följd av sin arbetssituation utvecklat ett alkoholberoende och även drabbats av en utmattningsdepression. Staten bestrider inte att K.S. kan ha haft en påfrestande arbetssituation. Det bestrids emellertid att det förelegat orsakssamband mellan K.S:s arbetssituation och hans alkoholberoende. Det bestrids även att det skulle finnas ett orsakssamband mellan hans alkoholmissbruk och de gärningar som han dömts för i brottmålet. Även påståendet om att staten skulle ha misskött rehabiliteringen bestrids. I alla händelser har det genom den brottslighet som K.S. gjort sig skyldig till funnits laga grund för att avskeda honom.

Det personliga kontraktet

En annan omständighet som åberopats av förbundet är det personliga kontrakt som träffades mellan K.S., Previa och Polismyndigheten i Värmland den 29 april 2003. Förbundet har gjort gällande att polisförbundets företrädare C.H. vid kontraktets upprättande hade kännedom om den brottslighet som K.S. sedermera kom att dömas för. Arbetsgivaren skulle därmed enligt förbundet vara förhindrad att avskeda eller säga upp honom eftersom han följt avtalet. Staten hävdar att det är tydligt att villkoren i avtalet enbart är inriktade på att medverka till att K.S. skulle avhålla sig från att dricka alkohol. Innehållet i avtalet hindrar alltså inte staten från att åberopa brottsliga gärningar till stöd för ett avskedande eller en uppsägning. Det är först i samband med den lagakraftvunna hovrättsdomen som arbetsgivaren kan anses ha fått full kännedom om K.S:s brottslighet.

Grunderna för statens talan

K.S. har genom dom den 10 februari 2004 av Hovrätten för Västra Sverige, som vunnit laga kraft, dömts för grov kvinnofridskränkning. Han har genom denna brottslighet allvarligt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Det har därför förelegat rättslig grund för att avskeda K.S. från hans tillsvidareanställning som inspektör vid Polismyndigheten i Värmland enligt 18 § anställningsskyddslagen och från hans anställning som polisassistent med konstitutorial vid samma polismyndighet enligt 22 § statstjänstemannalagen. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att det inte förelegat laga skäl för att avskeda K.S. från hans anställning som inspektör har det i vart fall förelegat saklig grund för att säga upp honom av personliga skäl med stöd av 7 § anställningsskyddslagen.

Domskäl

Tvisten

K.S. avskedades från såväl sin tillsvidareanställning som polisinspektör vid Polismyndigheten i Värmland som sin anställning med konstitutorial vid samma myndighet genom Personalansvarsnämndens vid Rikspolisstyrelsen beslut den 15 juli 2005. Grunden för avskedandet var att han hade gjort sig skyldig till och dömts för grov kvinnofridskränkning.

Tvisten i målet rör främst frågan om det förelegat laga grund för statens avskedande av K.S.

Förbundet har gjort gällande att avskedandet har skett utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat. Enligt förbundet har K.S. inte gjort sig skyldig till den brottslighet han har dömts för.

Staten har som grund för avskedandet anfört följande. Den brottslighet som K.S. har dömts för är av allvarligt slag. K.S. har genom sitt handlande såväl grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren som visat sådan olämplighet för anställningen som polisman att förutsättningar för avskedande varit uppfyllda.

Utredningen

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran K.S. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med hans hustru I.S., hennes dotter A.J. och I.S:s väninna K.Sj. samt med företagsläkaren P.O. och läkaren T.S. På statens begäran har vittnesförhör hållits med kommissarierna P.D. och C.H. Förbundet har som skriftlig bevisning åberopat läkarintyg samt ett ”personligt kontrakt” som träffats mellan arbetsgivaren, Previa och K.S. den 29 april 2003. Staten har som skriftlig bevisning åberopat Hovrättens för Västra Sverige dom den 10 februari 2004 samt protokoll från två polisförhör med I.S., varav det ena är en uppteckning av förhöret med henne i anslutning till polisingripandet mot K.S. natten till den 22 februari 2003 och det andra en utskrift i dialogform av det längre förhör som hölls med henne under eftermiddagen samma dag.

Har K.S. gjort sig skyldig till den brottslighet som han dömts för?

I målet är tvistigt om K.S. har gjort sig skyldig till grov kvinnofridskränkning som han alltså fällts till ansvar för genom hovrättens dom.

Hovrätten fann genom sin dom att det åtal som hade väckts mot K.S. för grov kvinnofridskränkning blivit styrkt. Hovrättens dom har sedermera vunnit laga kraft. Detta innebär att K.S. befunnits skyldig till misshandel, hot och ofredande riktade mot I.S. Enligt gärningsbeskrivningen, som närmare redovisats ovan under statens utveckling av talan, skall det bl.a. ha varit fråga om frekventa tag om hustruns armar och knuffar så att hon fallit eller slagit emot föremål vilket medfört smärta och blåmärken på armar, ben och i huvudet samt hot om att misshandla eller skjuta hustrun.

Förbundet har i denna del framhållit att den huvudsakliga bevisningen i brottmålsprocessen bestått av uppgifter som I.S. lämnat vid polisförhör under förundersökningen. Enligt förbundet har dessa uppgifter varit överdrivna och missvisande. Förbundet har därför hävdat att den bevisning som legat till grund för hovrättens dom inte varit tillräcklig för att fälla K.S. till ansvar för grov kvinnofridskränkning och har även hänvisat till att hovrättens minoritet i sin bedömning kommit fram till att bevisningen inte gav tillräckligt stöd åt åtalet.

Frågan vilken betydelse en allmän domstols brottmålsdom skall tillmätas i en arbetstvist rörande uppsägning eller avskedande på grund av brott har prövats av Arbetsdomstolen i många tidigare avgöranden. Arbetsdomstolen har därvid uttalat att den allmänna domstolens bedömning i brottmålet inte är bindande men att den bör tillmätas betydande bevisverkan i arbetstvisten (se t.ex. domen 1997 nr 138 med där gjorda hänvisningar).

Arbetsdomstolen har i enlighet med det anförda att pröva förbundets invändning att K.S. inte gjort sig skyldig till den aktuella brottsligheten. Bedömningen får därvid inriktas på frågan om det förekommit något här som medför att brottmålsdomens materiella innehåll och därmed dess bevisverkan i arbetstvisten måste sättas i fråga.

De förhörspersoner som har hörts i den här delen i Arbetsdomstolen är K.S., I.S., K.Sj., A.J. och P.D., vilka alla även deltog i hovrättsprocessen. Härutöver hördes i brottmålet ytterligare ett vittne. Den skillnaden föreligger vidare att under brottmålsprocesserna valde både K.S. och I.S. att inte säga något. De uppgifter som I.S. lämnat under förundersökningen och som legat till grund för åklagarens åtal lämnades alltså okommenterade av henne under rättegångarna i brottmålet. Hovrätten ansåg emellertid, som framgått ovan, att hennes uppgifter under förundersökningen, som enligt hovrätten även stöddes av annan bevisning, kunde läggas till grund för utgången och fann alltså åtalet styrkt.

Frågan om den bevisning som förekommit här i Arbetsdomstolen skall anses vara sådan att den förtar den betydande bevisverkan som hovrättsdomen har bör enligt domstolens mening bedömas i ljuset av följande omständigheter. Det har framkommit att K.S. i omedelbar anslutning till det polisingripande som sedermera ledde till åtalet mot honom kom att vårdas på behandlingshem för sitt alkoholberoende och att han därefter avhållit sig från att bruka alkohol. Det är även upplyst att makarna fortfarande är ett par om än med varsitt boende. Från förbundets sida har vidare framförts att K.S. och I.S. inför brottmålsprocesserna fått rådet av försvararen att inte säga något.

Den berättelse som K.S. lämnat här synes i sina huvuddrag överensstämma med vad han enligt redogörelsen i hovrättens dom har uppgett under polisförhören. I.S., som alltså här i Arbetsdomstolen valt att svara på frågor till skillnad mot i hovrätten, har uppgett att hennes uppgifter till polisen under förundersökningen har uttryckts på ett missvisande sätt och varit överdrivna. Hon har förklarat överdrifterna med att hon härigenom hoppades att K.S. skulle tvingas att komma under vård för sin alkoholism. Hon har bestritt att hon skulle ha blivit utsatt för några medvetna knuffar eller slag från K.S. utan menat att det i själva verket varit fråga om ”ofrivilliga rörelser” från hans sida som bl.a. bestått i att han vevat runt med armarna och även ramlat över henne när han varit berusad. Hon har också på vissa av de frågor som rört mera specifika händelser som tagits upp i förhörsprotokollen förklarat att hon inte minns händelserna. De övriga förhörspersonernas berättelser i Arbetsdomstolen överensstämmer i stort med vad som redovisats i hovrättens dom. Det kan dock tilläggas att P.D., som höll det inledande förhöret med I.S. i anslutning till polisingripandet, har uppgett att hon vid förhöret visade en ”dagbok” med datumangivelser och korta anteckningar som även han kunde läsa ur och som bildade utgångspunkt för uppgifterna om de händelser som I.S. då berättade om.

Sammantaget finner Arbetsdomstolen att den berättelse som I.S. lämnat och den övriga utredning som förebringats här inte ger domstolen anledning att ifrågasätta den bedömning som hovrätten i sin lagakraftvunna dom har gjort. Vid den fortsatta prövningen utgår Arbetsdomstolen därför från att K.S. gjort sig skyldig till den brottslighet som han fällts till ansvar för av hovrätten.

Har det förelegat laga skäl för avskedande?

För K.S:s två anställningar gäller skilda regelkomplex.

Vad först gäller hans anställning med konstitutorial kan konstateras att av övergångsbestämmelserna till 1976 års och 1994 års lagar om offentlig anställning framgår att äldre bestämmelser skall tillämpas för de löpande konstitutorialen. Av detta följer att statstjänstemannalagens regel om förutsättningarna för avskedande som fanns i 22 § alltjämt skall tillämpas i fråga om K.S:s anställning som polisassistent. Enligt den bestämmelsen fick en arbetstagare avskedas, om han hade begått brottslig gärning varigenom han visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin tjänst. Regeln utgjorde förebilden till den i huvudsak likalydande regeln om avskedande som fördes in i 1976 års lag om offentlig anställning. Det anförda innebär att frågan om avskedandet av K.S. från hans konstitutorialtjänst får bedömas med ledning av bl.a. den praxis som har utbildats vid tillämpning av avskedanderegeln i 11 kap. 1 § 1976 års lag om offentlig anställning.

Vad gäller K.S:s anställning som polisinspektör är 18 § anställningsskyddslagen direkt tillämplig. Enligt denna paragraf får en arbetstagare avskedas om han grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Beträffande offentligt anställda har Arbetsdomstolen i tidigare domar (se bl.a. AD 1997 nr 13 och 95) uttalat att man vid tillämpning av 18 § anställningsskyddslagen bör kunna söka ledning i den praxis som utbildat sig vid tillämpning av 11 kap. 1 § 1976 års lag om offentlig anställning.

Det anförda innebär för tvisten i detta mål att domstolen har att bedöma avskedandefrågan enligt samma grunder i fråga om båda de anställningar som K.S. innehaft.

Den praxis som har utbildat sig kring frågan om det berättigade i ett avskedande av en anställd inom den offentliga verksamheten innebär bl.a. att de särskilda förhållanden som där råder skall beaktas, vilket för vissa offentliga tjänstemän i sin tur innebär att brottsliga handlingar i större utsträckning än för andra anställda kan leda till att handlingen anses innefatta ett grovt åsidosättande av den anställdes åligganden mot arbetsgivaren. Beträffande brottsliga handlingar som begåtts just av polismän har Arbetsdomstolen vid åtskilliga tillfällen framhållit att det, med tanke på polisens uppgift att förebygga brott och utreda begångna brott, är särskilt viktigt att polismän avhåller sig från att själva begå brott (se t.ex. AD 1995 nr 42 med där gjorda hänvisningar). I domen 1981 nr 168 framhåller Arbetsdomstolen att det är ett villkor för att polismän skall rätt kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter allmänhetens förtroende och att en förutsättning för att ett sådant förtroende skall finnas är att polismännen är oförvitliga. Detta betyder, som Arbetsdomstolen framhållit i senare domar, givetvis inte att ett brott av en polisman alltid skulle anses visa att denne är uppenbarligen olämplig för sin anställning utan även övriga omständigheter måste beaktas (se t.ex. ovan nämnda dom och AD 1992 nr 38). Vidare har Arbetsdomstolen uttalat att brottslighet som sker i tjänsten bedöms normalt som betydligt allvarligare än brott utom tjänsten när det gäller frågor om uppsägning och avskedande.

Som redovisats i det föregående har K.S. befunnits skyldig till grov kvinnofridskränkning. Det är ett brott som visserligen begåtts utom tjänsten, men det är ett brott av allvarligt slag. Förbundet har emellertid gjort gällande att det i detta fall föreligger sådana omständigheter som gör att K.S. ändå skall få behålla sina anställningar även om Arbetsdomstolen alltså skulle finna att han gjort sig skyldig till det brottsliga förfarande som han dömts för. Enligt förbundet kan K.S:s agerande nämligen tillskrivas hans alkoholsjukdom som i sin tur uppstått som en följd av hans pressade arbetssituation och den utmattningsdepression som arbetssituationen lett till. Förbundet har även framhållit att staten inte vidtagit tillräckliga rehabiliteringsåtgärder. Staten har bestritt att det skulle föreligga något samband mellan K.S:s arbetssituation liksom att det skulle finnas samband mellan hans alkoholberoende och de gärningar som ledde till avskedandet. Staten har också bestritt att arbetsgivaren skulle ha brustit i sitt rehabiliteringsansvar. Under alla förhållanden anser staten att brottsligheten är av sådan art att det inte kan anses förenligt med de höga krav som ställs på polispersonal att K.S. får fortsätta att arbeta som polis.

Enligt Arbetsdomstolens mening är det inte för målets avgörande nödvändigt att ta ställning till de nu väckta frågorna om det närmare sambandet mellan K.S:s arbetssituation, hans alkoholmissbruk och den brottslighet han dömts för och som, såvitt framkommit, till i varje fall övervägande delen synes ha begåtts i alkoholpåverkat tillstånd. Enligt Arbetsdomstolens mening är den brottslighet som K.S. har gjort sig skyldig till av ett sådant slag att det inte kan anses förenligt med de krav på integritet och oförvitlighet som måste ställas på en polis att han får kvarstå i en sådan anställning. Denna slutsats ändras inte av det förhållandet att han varit polis under lång tid och att han numera synes ha kommit tillrätta med sitt alkoholmissbruk.

Förbundet har emellertid även gjort gällande att staten under alla förhållanden varit förhindrad att skilja K.S. från hans anställningar eftersom han följt det kontrakt som upprättades mellan honom och arbetsgivaren den 29 april 2004. Enligt Arbetsdomstolens mening kan detta kontrakt, som ostridigt tillkommit inom ramen för insatserna att rehabilitera K.S. från hans alkoholmissbruk, inte ges den innebörd som förbundet hävdar. Kontraktet kan därför inte tillmätas någon betydelse vid prövningen av avskedandefrågan.

Arbetsdomstolen kommer mot bakgrund av det anförda sammanfattningsvis fram till att K.S:s brottslighet visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha anställning som polisassistent och att han grovt åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren vilket innebär att han inte heller kan kvarstå som polisinspektör. Det har alltså förelegat grund för att avskeda honom från båda hans anställningar vid polismyndigheten.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Arbetsdomstolens ställningstaganden innebär att förbundets talan skall avslås. Med denna utgång skall förbundet som förlorande part ersätta staten för dess rättegångskostnader. Det yrkade beloppet är inte tvistigt.