AD 2008 nr 11

Parter:

Sveriges Ingenjörer; Teknikarbetsgivarna; Volvo Personvagnar Aktiebolag

Nr 11

Sveriges Ingenjörer

mot

Teknikarbetsgivarna och Volvo Personvagnar Aktiebolag i Göteborg.

Mellan Teknikarbetsgivarna och Sveriges Ingenjörer (CF) gäller varandra avlösande kollektivavtal. Volvo Personvagnar Aktiebolag (Volvo) är genom medlemskap i Teknikarbetsgivarna bundet av kollektivavtalet.

Vid Volvo har funnits en förslagsverksamhet som innebar att arbetstagarna uppmuntrades att lämna förslag som kunde medföra ekonomiska besparingar för bolaget och berättiga till ekonomisk ersättning åt förslagsställaren.

Under tiden fr.o.m. den 1 maj 1987 t.o.m. den 30 april 1999 gällde mellan Teknikarbetsgivarna (tidigare Sveriges Verkstadsförening -VF) å ena sidan och CF (tidigare Sveriges Civilingenjörsförbund), Svenska Metallindustriarbetareförbundet (Metall), Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) och Sveriges Arbetsledareförbund (SALF) å den andra ett centralt kollektivavtal angående förslagsverksamheten (fortsättningsvis kallat förslagsavtalet). Förslagsavtalet reglerade bl.a. förslagsverksamhetens omfattning, ersättningsprinciper och frågan om hur tvister enligt avtalet skulle lösas. Inom ramen för förslagsavtalet träffades lokala avtal på företagen om tillämpning och anpassning av reglerna till den verksamhet som bedrevs på respektive företag. För Volvos del reglerades detta närmare i ”Regler för förslagsverksamheten inom Volvo Personvagnar AB, Idépoolen” (fortsättningsvis kallat Idépoolen). I detta avtal, som trädde i kraft den 1 januari 1996, anges i punkten 19 att uppkomna tvister ska handläggas enligt förhandlingsordningen i 7 § förslagsavtalet.

I 7 § förslagsavtalet anges följande.

Uppstår tvist om tolkning eller tillämpning av detta avtal skall tvisten handläggas mellan de lokala parterna enligt gällande huvudavtal.

Uppnår de lokala parterna ej enighet kan tvisten på begäran av endera parten hänskjutas till central förhandling. Framställning om central förhandling skall ske inom två månader från det att de lokala förhandlingarna har avslutats.

Uppnås ej heller vid den centrala förhandlingen enighet kan tvisten på begäran av endera parten för slutgiltigt avgörande hänskjutas till särskild skiljenämnd. Sådant hänskjutande skall ske inom tre månader från att den centrala förhandlingen avslutas.

Skiljenämnden skall bestå av en opartisk ordförande, två representanter för VF, en från Metall och en från SIF-SALF-CF.

I nämnden skall tjänstemannaorganisationerna representeras av den organisation som berörs av tvisten.

Parterna är överens om att medbestämmandelagens regler om ”bestämmanderätt vid tvist om tolkning av avtal” inte skall tillämpas på detta avtal eller på lokalt avtal som träffats med stöd av detta avtal.

Den 20 januari 1999 sade VF upp förslagsavtalet och det upphörde att gälla den 30 april 1999. Idépoolen upphörde att gälla den 31 december 2002.

D.L., som är medlem i CF, lämnade den 22 augusti 1997 ett förslag till Volvo enligt förslagsavtalet. Förslaget gällde rationalisering av förfarandet vid bokning av vagnar. Den 6 april 1998 beslutade den partssammansatta förslagskommittén - som var det lokala organ som hade att bedöma förslagsärenden - att inte godkänna D.L:s förslag. D.L. accepterade dock inte detta utan begärde att förslagskommittén skulle ompröva sitt beslut. Hans ärende kom att behandlas av förslagskommittén vid ett flertal tillfällen under de närmast följande åren och fram till den 9 mars 2005, då förslagskommittén beviljade D.L. ersättning för förslaget med 18 390 kr.

CF har gjort gällande att D.L. är berättigad till förslagsersättning med 23 584 104 kr enligt den formel för bestämmande av förslagsersättning som finns i Idépoolen. Enligt Volvo har D.L. inte rätt till någon ersättning utöver den han redan erhållit.

Parterna har tvisteförhandlat utan att kunna enas.

Yrkanden m.m.

CF har yrkat att Arbetsdomstolen ska tillerkänna D.L. förslagsersättning med 23 584 104 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen från dagen för delgivning av stämningen (den 24 oktober 2006) till dess full betalning sker.

Teknikarbetsgivarna och Volvo (arbetsgivarparterna) har yrkat i första hand att talan ska avvisas då tvist mellan parterna om förslagsersättning enligt förslagsavtalet ska avgöras genom skiljeförfarande. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att rättegångshinder inte föreligger bestrids käromålet. Inga belopp har vitsordats.

CF har bestritt yrkandet om avvisning.

Med parternas godkännande har Arbetsdomstolen beslutat att först avgöra frågan om avvisning på grund av rättegångshinder och hållit särskild huvudförhandling för avgörande av den frågan.

Teknikarbetsgivarna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Arbetsgivarparterna

Förslagsverksamheten vid Volvo syftade till att arbetstagarna skulle uppmuntras att lämna förslag som innebar ekonomiska besparingar för bolaget. Förslagsavtalet reglerade därvid bl.a. rätten att lämna förslag till förbättringar, ersättningsprinciper och även frågan om hur tvister enligt avtalet skulle lösas. Enligt förslagsavtalets 7 § ska tvister enligt förslagsavtalet hänskjutas till särskild skiljenämnd. I det lokala avtalet om förslagsverksamheten vid bolaget - Idépoolen - hänvisas till förhandlingsordningen i förslagsavtalet. Anledningen till att det i förslagsavtalet finns en hänvisning till särskild skiljenämnd är att tvister enligt detta avtal rör tekniska frågor och inte rättsliga.

Det förslag som D.L. år 1997 lämnade till förslagskommittén vid Volvo angående rationalisering av bokningsförfarandet av vagnar var mycket enkelt utformat och gick ut på att anställda som behövde använda en vagn skulle göra en s.k. körorder elektroniskt i stället för manuellt. Förslaget registrerades av bolaget i februari 1998. Den 6 april 1998 beslutade förslagskommittén att inte godkänna D.L:s förslag med motiveringen att förslaget inte hade något nyhetsvärde. D.L. begärde omprövning av beslutet och beskrev därvid sin idé något utförligare, men fick på nytt besked om att förslaget inte godkänts. Han fortsatte dock att ifrågasätta förslagskommitténs beslut, vilket medförde att hans ärende kom att behandlas av förslagskommittén vid ett flertal tillfällen.

Förslagsavtalet upphörde att gälla den 30 april 1999 efter uppsägning från VF:s sida. Systemet med förslagsersättning hade fungerat dåligt och ledde till att medarbetarna, i stället för att utveckla verksamheten genom förbättringsförslag, ”tjyvhöll" på sina förslag i syfte att säkerställa att de fick ersättning enligt förslagsavtalet. Förslagsavtalet sades således upp på grund av att de materiella reglerna fungerade dåligt med hänsyn till de förändringar bl.a. beträffande arbetsorganisation som ägt rum inom verkstadsindustrin sedan avtalets tillkomst och inte på grund av förhandlingsordningen. I VF:s utkast den 31 mars 1999 till ett nytt förslagsavtal fanns en förhandlingsordning som även den innebar hänvisning till särskild skiljenämnd för det fall enighet inte kunde uppnås vid central förhandling.

Idépoolen upphörde sedermera att gälla den 31 december 2002. I uppsägningshandlingen angav Volvo att förslag som inlämnats före den 31 december 2002 skulle komma att hanteras utifrån reglerna i Idépoolen och att företagets viljeriktning var att dessa förslag skulle vara hanterade före den 31 december 2003. Förslag skulle anses vara inlämnat när det hade anmälts, och för de förslag som hade lämnats innan förslagsavtalet hade upphört skulle förslagsavtalet fortsatta att gälla.

D.L. har alltså lämnat sitt förslag då förslagsavtalet och Idépoolen fortfarande gällde. Hans anspråk grundar sig på förslagsavtalet och det regelverk som då gällde lokalt, Idépoolen. Det är självklart och allmänt vedertaget att om en tvist uppstår om ett anspråk som grundar sig på ett avtal ska tvisten lösas i enlighet med de tvistelösningsregler som gäller enligt detta avtal. Detta gäller även om en tvist uppstår först efter det att ett avtal upphört att gälla.

Det har funnits en avsikt och en samsyn mellan parterna om att förslag som lämnades in av anställda under avtalets giltighet skulle behandlas enligt avtalet, både när det gällde bedömningen av ersättning och sättet att lösa eventuella tvister, dvs. vid tvist skulle hänskjutning till särskild skiljenämnd ske. Det har vidare funnits en samsyn mellan parterna innebärande att tidigare regler skulle gälla för tvister som uppstått efter förslagsavtalets upphörande den 30 april 1999. Det har också förekommit ett flertal tvister efter förslagsavtalets upphörande som haft sin grund i detta avtal och som samtliga avgjorts genom skiljeförfarande.

Förhandlingsordningen gäller om denna inte uttryckligen har sagts upp. Detta har inte skett.

Det är således reglerat i kollektivavtal att tvister enligt förslagsavtalet ska hänskjutas till särskild skiljenämnd. CF är part i förslagsavtalet och Arbetsdomstolen är således inte behörig att pröva frågan. CF:s talan ska därför avvisas.

CF

CF:s inställning i avvisningsfrågan är sammanfattningsvis följande. När den nu aktuella tvisten om D.L:s ersättning uppkom hade förslagsavtalet sedan länge upphört att gälla och förhandlingsordningen som finns i detta avtal ska därför inte tillämpas på tvisten. Förhandlingsordningen utgörs av regler på organisationsnivå och sådana regler saknar s.k. efterverkan. För det fall förhandlingsordningen ska anses gälla bör den med stöd av 36 § avtalslagen lämnas utan avseende. Rättegångshinder föreligger således inte och Arbetsdomstolen är därför behörig att pröva CF:s talan.

Förslagsavtalet gällde fr.o.m. den 1 maj 1987 och tills vidare med en uppsägningstid om tre månader. Den 20 januari 1999 sade VF upp förslagsavtalet med utlöpningsdag den 30 april 1999. Avtalet har därmed i sin helhet upphört att gälla och det finns inte något nytt avtal som har ersatt reglerna i fråga.

Idépoolen sades upp den 13 september 2002 och upphörde att gälla fr.o.m. den 31 december 2002. I uppsägningshandlingen angav Volvo att företaget därmed sade upp samtliga de tillämpningsavtal som var kopplade till förslagsavtalet och i förekommande fall övriga avtal som reglerade förslagsverksamhet. Det upptogs inte någon förhandling om nytt avtal och det har inte tillkommit några nya regler beträffande förslagsverksamhet på Volvo. När Volvo angav i uppsägningshandlingen den 13 september 2002 att förslag lämnade före den 31 december 2002 skulle komma att hanteras utifrån förslagsavtalet och att företagets viljeriktning var att dessa förslag ska vara hanterade före den 31 december 2003 avsåg det endast själva bedömningen av ärendena och inte formen för en hantering av eventuella tvister. Det bestrids att det har funnits en samsyn mellan parterna att tidigare regler om tvistelösning skulle gälla för tvister efter förslagsavtalets upphörande.

För bedömningen av detta mål är det mot bakgrund av det ovan sagda relevant när den nu aktuella tvisten ska anses ha uppkommit.

Enligt CF uppkom tvisten när förslagskommittén hade slutbehandlat D.L:s ärende, vilket skedde genom beslutet den 3 december 2004. När D.L. erhållit detta beslut vände han sig till CF. Det kan tilläggas att det därefter fattades ytterligare ett beslut av förslagskommittén, nämligen den 9 mars 2005, i vilket det återigen anges att förslaget slutbehandlats och enligt vilket D.L. erhåller 18 390 kr. Den 31 mars 2005 påkallades lokal tvisteförhandling med anledning av förslagskommitténs avslagsbeslut. Först den 8 februari 2006 hölls en lokal förhandling i ärendet. Vid detta tillfälle gjorde Volvo en invändning om preskription, vilket även skedde vid den centrala förhandlingen, som ägde rum den 16 juni 2006. Företaget hänvisade därvid till huvudavtalets förhandlingsordning. Skälet till detta kan endast ha varit att förslagsavtalets förhandlingsordning även enligt Volvos uppfattning upphört att gälla.

När tvisten uppkom hade således förslagsavtalet sedan länge upphört att gälla, och enligt förbundets uppfattning har, som redan nämnts, en förhandlingsordning i ett uppsagt avtal inte någon efterverkan. Det finns ett flertal omständigheter som utgör stöd för denna uppfattning.

I förslagsavtalet anges uttryckligen att avtalet kan sägas upp. Avtalet har sedermera i sin helhet sagts upp och uppsägningen har således omfattat förhandlingsordningen. VF:s avsikt har varit att helt befria VF från kollektivavtal beträffande förslagsverksamheten. Det har inte kommit till stånd nya avtal beträffande förslagsverksamheten.

Det har inte funnits någon uppgörelse eller någon enighet om att eventuella tvister med anledning av det uppsagda avtalet skulle lösas enligt den förhandlingsordning som fanns där. Kostnadsfördelningen i skiljenämnden, dvs. att parterna var och en svarar för sina kostnader, samt sammansättningen av skiljenämnden, dvs. partsrepresentationen, talar också för att skiljeklausulen i förslagsavtalet inte ska ha någon efterverkan.

I det lokala avtalet Idépoolen, som gällde en tid efter förslagsavtalets upphörande, finns en hänvisning till förhandlingsordningen i förslagsavtalet. Lokala parter kan dock inte förfoga över en central parts skyldighet att ställa sig till förfogande i skiljenämnd med den risk att drabbas av kostnader som följer av detta. Lokala parter kan inte ens göra detta genom ett lokalt kollektivavtal.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att uppsägningen av förslagsavtalet inte omfattar förhandlingsordningen och att efterverkan för förhandlingsordningen därmed föreligger är CF:s inställning att reglerna om skiljeförfarande i förhandlingsordningen i vart fall ska lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen. Det skulle vara oskäligt på grund av omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden samt omständigheterna i övrigt att tillämpa förhandlingsordningen i det nu aktuella fallet. Skälen härför är följande. I VF:s uppsägning av förslagsavtalet den 20 januari 1999 anges bl.a. att mot bakgrund av ändrade förhållanden inom verkstadsindustrin vad gäller arbetsorganisation och arbetets innehåll anser VF att avtalet inte längre tillgodoser de behov avtalet fyllde vid dess tillkomst. Dessa ändrade omständigheter åberopas till stöd för att regeln om skiljeförfarande ska lämnas utan avseende.

VF anger vidare att VF har ett krav på att ett nytt förslagsavtal ska innehålla dels en rekommendation om att de lokala parterna träffar avtal om förslagsverksamheten när behov finns, dels en förhandlingsordning för dessa lokala avtal. Detta är en direkt avsiktsförklaring om att förslagsverksamheten ska hanteras på lokal nivå.

VF:s och Volvos avsikt vid respektive uppsägningstillfälle var att varaktigt, och i alla avseenden, befria sig från allt som avsåg regler och avtal om förslagsverksamhet. VF:s uppsägning gällde mot alla parter.

Under alla omständigheter har det förelegat otydlighet beträffande frågan om förhandlingsordningen omfattades av uppsägningen. Vid otydlighet i uppsägningsbarhetens omfattning och vid oklarhet om forum är det oskäligt att frångå det mellan parterna gällande huvudavtalets föreskrift om prövning i Arbetsdomstolen. Ett skiljeförfarande garanterar inte att arbetstagaren får ett opartiskt beslut.

Arbetsgivarparterna

Det bestrids att omständigheterna är sådana att förhandlingsordningen bör lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen. Förslagsavtalet var träffat mellan jämbördiga parter och det är inte oskäligt att tillämpa förhandlingsordningen däri.

D.L:s anspråk på ersättning hänför sig till det förslag han lämnade in till förslagskommittén. Förslagskommitténs avslagsbeslut den 6 april 1998 är den tidpunkt då tvisten i målet uppstod. Volvos hantering av ärendet efter denna tidpunkt har inte skett med stöd av regler i Idépoolen utan enbart haft som syfte att besvara D.L:s återkommande begäran om ersättning.

Skäl

Den fråga Arbetsdomstolen nu har att ta ställning till är om CF:s talan ska avvisas på grund av rättegångshinder

Enligt arbetsgivarparterna ska förbundets talan avvisas på grund av rättegångshinder i form av skiljeklausul. De har i huvudsak anfört följande. D.L:s anspråk grundar sig på förslagsavtalet och det med stöd av detta avtal träffade lokala avtalet Idépoolen. Tvister om anspråk enligt detta avtal ska lösas i enlighet med förhandlingsordningen i förslagsavtalet, som anger att tvister slutgiltigt ska avgöras av skiljenämnd. Förhandlingsordningen gäller även om avtalen i fråga, som i detta fall, har upphört att gälla. Parterna har varit ense om att tvister av nu aktuellt slag ska hanteras enligt den nu nämnda förhandlingsordningen.

Förbundets ståndpunkt är att reglerna om skiljeförfarande i förslagsavtalet inte ska tillämpas eftersom hela förslagsavtalet, inklusive den förhandlingsordning som anges däri, samt Idépoolen, hade upphört att gälla när den aktuella tvisten om D.L:s ersättningsanspråk uppkom. Förbundet har vidare gjort gällande att det inte har funnits någon partsavsikt att eventuella tvister med anledning av de uppsagda avtalen skulle lösas enligt avtalens förhandlingsordning trots att den upphört att gälla. Om förhandlingsordningen ändå skulle anses vara gällande mellan parterna har förbundet hävdat att det i vart fall, på grund av omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden samt omständigheterna i övrigt skulle vara oskäligt att tillämpa densamma.

Utredningen i målet

Vid den särskilda huvudförhandlingen har på förbundets begäran hållits vittnesförhör med ombudsmannen vid CF A.T. och med f.d. ombudsmannen vid Metall S.G. På arbetsgivarparternas begäran har vittnesförhör hållits med chefsjuristen vid Teknikarbetsgivarna A.W. och förhandlingschefen vid Teknikarbetsgivarna K.O.S.

Bakgrund

Bakgrunden till tvisten är i korthet följande.

D.L. lämnade den 22 augusti 1997 ett förslag till Volvo enligt förslagsavtalet, och detta registrerades den 28 februari 1998. Förslagskommittén beslutade den 6 april 1998 att inte godkänna D.L:s förslag. Ärendet var därefter uppe till behandling i förslagskommittén ett flertal gånger, varvid förslagskommittén vidhöll sitt avslagsbeslut. Vid två tillfällen har kommittén dock beviljat mindre belopp, i det ena fallet med hänvisning till att det varit fråga om ”ett gott initiativ”. Med anledning av förslagskommitténs beslut den 13 december 2004 vände sig D.L. till förbundet. Tvisteförhandlingar hölls i februari och juni 2006.

Det ersättningsanspråk som tvisten rör, dvs. D.L:s krav på förslagsersättning, har enligt förbundet bestämts med stöd av de beräkningsgrunder som anges i punkten 21 i Idépoolen, ”Kalkylerbara förslag”. Enligt arbetsgivarparterna har förslaget inte uppfyllt de krav som ställs på ett ersättningsgillt förslag enligt det regelverk som gällde vid Volvo vid den aktuella tidpunkten.

Det är vidare ostridigt i målet att när D.L:s förslag lämnades in till Volvo gällde fortfarande förslagsavtalet och Idépoolen, samt att det förra avtalet upphörde att gälla den 30 april 1999 och det senare den 31 december 2002. Parterna har däremot olika uppfattningar om när den nu aktuella tvisten uppstod. Enligt CF uppkom tvisten först efter de nu nämnda tidpunkterna, nämligen i och med förslagskommitténs avslagsbeslut den 13 december 2004. Arbetsgivarparternas uppfattning är att tvisten uppkom redan genom avslagsbeslutet den 6 april 1998. Det kan tilläggas att i meddelandena till D.L. om respektive avslagsbeslut anges att ärendet har ”slutbehandlats” och av ”ansvarig instans” inte blivit godkänt.

Ska skiljeklausulen tillämpas?

Enligt 1 kap. 3 § arbetstvistlagen gäller, med vissa undantag som här saknar betydelse, att tvist som ska handläggas enligt den lagen i stället får genom avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän. Avtal om skiljeförfarande utgör rättegångshinder.

Arbetsdomstolen har först att ta ställning till om det avtal om skiljeförfarande som finns intaget i förslagsavtalet och som det lokala avtalet Idépoolen hänvisar till, ska tillämpas på den nu aktuella tvisten - som rör ett anspråk som har sin grund i dessa avtal - trots att avtalen p.g.a. uppsägning upphört att gälla.

I 3 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande föreskrivs att när giltigheten av ett skiljeavtal, som utgör en del av ett annat avtal, ska bedömas vid prövningen av skiljemännens behörighet, ska skiljeavtalet anses som ett särskilt avtal. Detta stadgande ger uttryck för den skiljemannarättsliga principen om särskiljbarhet eller separabilitet (se t.ex. Lars Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 62 f.). Denna princip anses ha betydelse även i andra fall än då skiljemännen ska pröva sin behörighet. Frågan om ett skiljeavtal är ogiltigt kan uppkomma i många andra sammanhang, t.ex. när, som i detta fall, det avtal i vilket klausulen ingår upphört att gälla. Den ovan nämnda doktrinen anses innebära att en skiljeklausul inte behöver innehålla en särskild föreskrift om att den även gäller med avseende på tvister som uppkommer efter det ett avtal upphört att gälla. Det räcker att klausulen omfattar alla tvister med anledning av avtalet (Heuman, a.a., s. 69, jfr NJA 1973 s. 480).

Parterna är ense om att den nu aktuella skiljeklausulen till sin lydelse omfattar den nu aktuella tvisten om rätten till förslagsersättning. Av det ovan sagda följer att det för skiljeklausulens giltighet saknar betydelse om tvisten uppstått under den tid förslagsavtalet var gällande eller därefter. Skiljeklausulen bör således anses gälla för tvister som rör anspråk som grundar sig på de uppsagda avtalen utan att det särskilt angetts i avtalen. Utredningen i målet ger inte stöd för att parterna skulle ha enats om någon annan ordning.

Mot bakgrund av det ovan anförda finner Arbetsdomstolen att den förhandlingsordning som anges i förslagsavtalet är tillämplig på den i målet aktuella tvisten. Detta innebär att skiljeklausulen i förslagsavtalet utgör en mellan parterna giltig skiljeklausul som täcker den tvist varom nu är fråga.

CF har för det fall skiljeklausulen ska anses gälla hävdat att den, med stöd av 36 § avtalslagen, bör anses otillbörlig och därför lämnas utan avseende.

Utrymmet för att med tillämpning av 36 § avtalslagen förklara en skiljeklausul i ett kollektivavtal för ogiltig anses vara utomordentligt begränsat (se AD 1978 nr 83). Omständigheterna kan emellertid vara så särpräglade att en sådan tillämpning kan komma i fråga. Enligt Arbetsdomstolens mening är det i det nu aktuella fallet inte fråga om en sådan situation.

Skiljeklausulen i förslagsavtalet är således tillämplig på tvisten. Den utgör ett rättegångshinder som medför att förbundets talan ska avvisas.

Rättegångskostnader

Vid ovan angivna utgång ska förbundet utge ersättning för Teknikarbetsgivarnas rättegångskostnader. Yrkad ersättning är vitsordad.

Arbetsdomstolens ställningstagande

1. Arbetsdomstolen avvisar den av Sveriges Ingenjörer förda talan.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Sveriges Ingenjörer att ersätta Teknikarbetsgivarnas rättegångskostnader med etthundratjugofyratusenåttahundrasextio (124 860) kr, varav 120 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för detta beslut till dess betalning sker.

Beslut 2008-02-06, målnummer A-184-2006

Ledamöter: Inga Åkerlund, Ulla Erlandsson, Christer Måhl, Agne Werneskog (f.d. direktören i Almega Tjänsteförbunden; tillfällig ersättare), Elisabeth Bjar, Ella Niia och Inger Efraimsson. Enhälligt.

Sekreterare: Maria Vereide Dahlberg