HFD 2012:35
Den risk för skada som en separation från ett familjehem kan medföra ska inte vägas in i bedömningen av om vård enligt LVU ska upphöra.
Ordföranden i Södermalms stadsdelsnämnd i Stockholms stad beslutade den 18 oktober 2007 att omedelbart omhänderta Linnea, född i oktober 2007, med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Beslutet fastställdes av Länsrätten i Stockholms län den 29 oktober 2007. Den 16 november samma år beslutades att Linnea skulle placeras i jourhem. Stadsdelsnämnden ansökte hos länsrätten om att Linnea skulle beredas vård enligt LVU. Länsrätten beslutade i dom den 12 december 2007 att Linnea skulle beredas vård med stöd av 1 och 2 §§ LVU på grund av fysisk misshandel i hemmet. Den 20 maj 2008 beslutades att Linnea skulle placeras i familjehem och den 23 november 2009 beslutade länsrätten att modern S.R.E:s umgänge med barnet skulle begränsas till två timmar varannan vecka i närvaro av kontaktperson.
Stadsdelsnämnden
Stadsdelsnämnden beslutade den 5 april 2011 att avslå S.R.E:s begäran om att vården enligt 1 och 2 §§ LVU av Linnea skulle upphöra med motiveringen att vården fortfarande behövdes.
Förvaltningsrätten i Stockholm
S.R.E. överklagade nämndens beslut hos förvaltningsrätten och yrkade i första hand att vården av hennes dotter Linnea snarast skulle upphöra och i andra hand att Linnea i stället skulle vårdas i hemmet.
Stadsdelsnämnden bestred bifall till överklagandet.
Linneas ställföreträdare och offentliga biträde bestred bifall till överklagandet.
Förvaltningsrätten höll den 15 juni 2011 muntlig förhandling i målet inom stängda dörrar.
Domskäl
Förvaltningsrätten i Stockholm (2011-07-08, ordförande Altsjö) yttrade, efter att ha redogjort för bestämmelserna i 1 § femte stycket och 21 § första stycket LVU samt för den omfattande utredningen i målet: Förvaltningsrättens bedömning - LVU är en skyddslagstiftning för barnets bästa. Det är barnets skyddsintresse och behov som står i centrum vid bedömningen av om vård ska beredas enligt lagen. - I Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:15 s. 79 f.) anges bl.a. följande. Förutsättningar för vårdens upphörande måste nära knyta an till skälen för omhändertagandet. När barn ska vårdas på grund av hemförhållandena fordras för att vården ska kunna upphöra dels att hemförhållandena är sådana att vård utanför hemmet inte längre är motiverad, dels att ett eventuellt särskilt vårdbehov som den unge har kan tillgodoses genom vårdnadshavaren. Vid bedömning av hemmiljön har nämnden att beakta om de förhållanden i hemmet som låg till grund för vårdbeslutet har upphört och om den aktuella situationen i hemmet är tillfredsställande och att de förbättringar som ägt rum är stadigvarande. Om de brister som tidigare har konstaterats i hemmiljön återkommer kan det få förödande konsekvenser för barnet. Den unge som beretts vård enligt LVU kan ha ett särskilt behov av vård och behandling till följd av sina upplevelser före placeringen utanför hemmet. Detta särskilda vårdbehov kan naturligtvis kvarstå även sedan förhållandena i hemmet förbättrats. För att vården ska kunna upphöra måste hemmet även kunna tillgodose dessa behov eller acceptera att den unge får nödvändig behandling. Det förutsätter hos vårdnadshavaren en insikt om den unges behov. En bedömning av om vården med stöd av LVU behöver fortsätta måste utgå från det enskilda barnet, dess behov och vårdnadshavarnas möjligheter att tillgodose dem. - Linnea vårdas enligt LVU efter att ha utsatts för allvarlig misshandel under sina första två levnadsveckor. Linneas pappa har dömts till fyra års fängelse för grov misshandel av Linnea. S.R.E. har frikänts för anklagelserna om misshandel. - En första förutsättning för att LVU-vården ska upphöra är att S.R.E. har tillförskaffat sig förmåga att skydda Linnea från ytterligare övergrepp. - S.R.E. har i denna del i huvudsak åberopat att åtalet mot henne har ogillats, att hon skilt sig från Linneas pappa, att hon inte längre bor tillsammans med honom och att hon har ensam vårdnad om Linnea och Linneas storebror. Hon har även uppgett att hon har accepterat den fällande domen mot Linneas pappa. - Trots att Linnea när hon utsattes för misshandel bodde i en tvårumslägenhet där fyra vuxna personer vistades är omständigheterna kring misshandeln fortfarande delvis oklara. S.R.E:s oförmåga att skydda Linnea från misshandeln har inte heller fått någon förklaring. S.R.E. har uppgett att hon inte sett eller hört någon misshandel och har tidigare hävdat att Linneas skador beror på annat än misshandel. Hon har vid förvaltningsrättens förhandling uppgett att hon nu accepterat de fällande domarna, men har vidhållit att Linneas skador kan bero på andra orsaker än misshandel. Hon har uppgett att hon fortfarande inte vet vad som har hänt. Vidare har S.R.E. tidigare tagit Linneas pappas parti och fortsatt bo ihop med honom trots att han dömts i både tingsrätt och hovrätt för misshandel av Linnea. De separerade först några dagar innan pappan skulle börja avtjäna sitt fängelsestraff. Det framgår att hon och Linneas pappa fortfarande träffas två gånger per vecka i samband med att pappan utövar överenskommet umgänge med sonen. - S.R.E:s inställning till misshandeln som Linnea utsatts för gör att förvaltningsrätten bedömer att det är för tidigt att dra slutsatsen att hon numera har förmåga att skydda Linnea från ytterligare övergrepp. Det saknas därför, redan på denna grund, förutsättningar för att LVU-vården nu ska upphöra. - Socialnämnden har också gjort gällande att Linnea har ett särskilt vårdbehov och att en separation från familjehemsföräldrarna skulle riskera Linneas hälsa och utveckling. Socialnämnden har till stöd för detta i huvudsak åberopat utlåtande från barn- och ungdomspsykiatrin och resultatet av en genomförd samspelsbedömning. Enligt dessa har Linnea en skörhet för separationer, hon är tryggt anknuten till familjehemsföräldrarna och en separation från dessa bedöms innebära ett trauma för henne. Enligt samspelsutredningen finns det även brister i S.R.E:s förmåga att se och möta Linneas behov. - S.R.E. har hävdat att det inte finns någon risk att Linneas hälsa eller utveckling skadas vid en hemflytt om det sker successivt och har till stöd för detta i huvudsak åberopat ingivna utlåtanden från psykolog och specialistläkare. I dessa anges att det inte finns några observationer som stödjer att Linnea fortsättningsvis bör vara i familjehemsvård och att det på lång sikt bedöms vara skadligt för Linnea att inte bo hos sin biologiska mamma. S.R.E:s omsorgsförmåga bedöms vara mycket god. - De sakkunniga som har uttalat sig i målet har således motstridiga uppfattningar i frågan om en hemflytt skulle riskera att skada Linneas hälsa och utveckling utifrån ett anknytningsperspektiv. Då det endast är de av nämnden åberopade sakkunniga som har träffat Linnea finner förvaltningsrätten att deras bedömning i frågan får anses väga tyngre än de sakkunniga som S.R.E. har åberopat. Förvaltningsrätten finner vid en samlad bedömning att utredningen visar att det finns en risk att Linneas hälsa och utveckling skulle skadas vid en separation från familjehemsföräldrarna. - Sammanfattningsvis finner förvaltningsrätten att förutsättningarna för att LVU-vården av Linnea ska kunna upphöra för närvarande inte är uppfyllda. Yrkandet om detta ska därför avslås. - S.R.E:s yrkande i andra hand att vård ska ske i hemmet kan inte prövas av förvaltningsrätten i förevarande mål. Yrkandet ska därför avvisas. - Förvaltningsrätten avvisar yrkandet om att Linnea ska vårdas i hemmet. - Förvaltningsrätten avslår överklagandet i övrigt.
Kammarrätten i Stockholm
S.R.E. överklagade förvaltningsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle förordna att vården av Linnea skulle upphöra. Hon anförde bl.a. följande. Hon har förmåga att skydda Linnea från vidare övergrepp. Hon är frikänd från samtliga anklagelser som har riktats mot henne. Hon har vidtagit omfattande åtgärder för att tillförsäkra Linnea trygghet. Hon är sedan en tid tillbaka skild från Linneas far och har ensam vårdnad om Linnea och sonen. Hon har förklarat att hon har accepterat den fällande domen mot fadern men att hon inte kan uttala sig om huruvida fadern har misshandlat Linnea eftersom hon inte har bevittnat en sådan händelse. Barnen är hennes största prioritet och hon kommer att vidta alla nödvändiga årgärder för att tillförsäkra att Linnea inte kommer att riskera att hamna i någon som helst form av fara. Hon har förståelse för att Linnea kommer att påverkas av flytten från familjehemmet. Hon är mycket angelägen om Linneas känslor varför hon fullt ut accepterar att flytten sker i ett tempo som tillgodoser Linneas behov. Hon är också införstådd med att Linnea kommer att vilja ha kontakt med familjehemsföräldrarna i fortsättningen vilket hon på intet sätt motsätter sig. Det finns inga konkreta omständigheter som talar för att Linnea riskerar att skadas under hennes vård. Hon är införstådd med Linneas funktionsnedsättning och vad den medför. Hon tar idag hand om sonen, som har en neurologisk sjukdom, utan några anmärkningar. Någon risk för att Linneas hälsa och utveckling skulle skadas vid en hemflyttning föreligger således inte.
Stadsdelsnämnden bestred bifall till överklagandet och hänförde sig till vad som anförts i förvaltningsrätten.
Linneas ställföreträdare bestred bifall till överklagandet.
Kammarrätten höll den 14 november 2011 muntlig förhandling inom stängda dörrar.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm (2011-12-05, Linder, Finnerman samt nämndemannen Närvä Eickenrodt) yttrade, efter att ha redogjort för 2 § och 21 § LVU: Frågan i målet är om vården av Linnea med stöd av LVU ska upphöra. Grunden för omhändertagandet av Linnea var att hon hade utsatts för misshandel i hemmet. Hennes far dömdes sedermera för misshandeln samtidigt som S.R.E. friades från misstankarna om brott. Nämnden har gjort gällande att S.R.E. fortfarande saknar tillräcklig förmåga att skydda Linnea från yttre hot samt att hon brister i förmågan att tillgodose Linneas fysiska och känslomässiga behov. - Kammarrätten konstaterar att S.R.E. har distanserat sig från Linneas far alltsedan han började avtjäna sitt fängelsestraff. De är numera skilda och S.R.E. har ensam vårdnad om Linnea och sonen. S.R.E. har en egen bostad, ett arbete och en egen bekantskapskrets. Mot denna bakgrund, och med beaktande av att Linneas far avtjänar ett längre fängelsestraff där villkorlig frigivning enligt vad som framkommit kan komma i fråga tidigast i början av år 2013, får hon nu anses vara väl rustad att kunna skydda barnen mot yttre hot. - Kammarrätten anser att de brister som framkommit om S.R.E:s föräldraförmåga inte utgör sådana allvarliga brister som avses i 2 § LVU. S.R.E. får anses ha förmåga att kunna tillgodose Linneas fysiska och känslomässiga behov. Det föreligger därmed inte längre förutsättningar att vårda Linnea med stöd av LVU. Vården ska därför upphöra. - Kammarrätten ändrar förvaltningsrättens dom och stadsdelsnämndens beslut på så sätt att vården av Linnea med stöd av LVU ska upphöra.
Kammarrättsrådet Dinnetz, referent, och nämndemannen Strååt var av skiljaktig mening och anförde: Även om de yttre förhållandena i S.R.E:s tillvaro har ändrats instämmer vi i förvaltningsrättens bedömning att hennes inställning och förhållningssätt till misshandeln som Linnea utsattes för medför att det är för tidigt för att dra slutsatsen att hon numera har förmåga att skydda Linnea från ytterligare övergrepp. Det saknas därför förutsättningar för att LVU-vården ska upphöra. Överklagandet ska således avslås.
Högsta förvaltningsdomstolen
Stadsdelsnämnden överklagade kammarrättens dom och yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen skulle upphäva domen och fastställa förvaltningsrättens dom. Nämnden anförde bl.a. följande. För att vården ska kunna upphöra fordras dels att hemförhållandena har förändrats så att vård utanför hemmet inte längre är motiverad, dels att eventuellt särskilt vårdbehov som barnet har kan tillgodoses av vårdnadshavaren. Således krävs för det första att S.R.E. har förmåga att skydda Linnea från fortsatta övergrepp, såväl fysiska som psykiska. Mot bakgrund av S.R.E:s ställningstaganden kring de skador som Linnea åsamkats finns en stor osäkerhet kring hennes förmåga att skydda Linnea framöver. Det har inte framkommit någon förklaring till varför S.R.E. inte kunde skydda Linnea mot den misshandel hon utsattes för vid flera tillfällen. Det är därför inte möjligt att säga att orsaken till denna oförmåga i nuläget undanröjts. - Av de utredningar som stadsdelsnämnden låtit utföra framgår att Linnea har särskilda vårdbehov. Hon har ett fysiskt handikapp som kommer att påverka henne mer i framtiden än vad det gör i dag. Detta och de tidigare trauman som hon utsatts för gör att hon är mer skör och känslig än andra barn. Hon är mycket starkt och tryggt anknuten till familjehemmet och är i en ytterst känslig ålder för att bryta anknytningen. Det skulle innebära en allvarlig risk för hennes hälsa och utveckling om hon skulle utsättas för en separation. S.R.E. brister i flera avseenden i sin föräldraförmåga när det gäller att förstå och möta Linneas särskilda behov. Linnea är dessutom inte anknuten till S.R.E. - En prövning motsvarande den som gjordes i HFD 2011 ref. 13 måste kunna göras även när det gäller upphörande av vård enligt LVU. Det kan inte vara lagstiftarens avsikt att ett barn med särskilt vårdbehov och som har en trygg anknytning till sina familjehemsföräldrar och riskerar att skadas vid en flytt ska ha ett sämre skydd vid en prövning av upphörande av vård enligt LVU än vid en prövning av flyttningsförbud vid frivillig vård enligt socialtjänstlagen (2001:453).
Även Linneas ställföreträdare överklagade kammarrättens dom och yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen skulle upphäva domen och fastställa förvaltningsrättens dom. Han anförde bl.a. följande. Linnea har i dag sin fulla trygghet i sin anknytning till familjehemmet. Hon upplever familjehemsföräldrarna som sina egna föräldrar och en separation därifrån riskerar självklart att skada henne. Linnea har en stark anknytning till familjehemmet men inte till S.R.E. S.R.E. brister i sin föräldraförmåga när det gäller insikt i och förmåga att se och möta Linneas behov.
S.R.E. bestred bifall till överklagandena och yrkade att muntlig förhandling skulle hållas i målet. Hon anförde bl.a. följande. Stadsdelsnämnden påstår att Linneas vårdbehov de facto består av hennes behov av att få kvarstanna hos sina familjehemsföräldrar. Detta är inte att betrakta som något vårdbehov i lagens mening och ligger således utanför ramen för prövningen av huruvida vården enligt LVU ska bestå eller upphöra. Något utrymme för att besluta om tvångsvård endast på den grunden att ett barn varit länge placerat i ett familjehem finns inte. Om hon bedöms kunna tillgodose Linneas behov av vård och omsorg ska vården upphöra. Hon har vidtagit omfattande åtgärder för att tillförsäkra Linnea trygghet. Hon är nu skild från Linneas pappa, har ensam vårdnad om de gemensamma barnen och har klart uttryckt att hon inte kommer att medverka till ett umgänge mellan Linnea och hennes pappa utan kontaktperson/umgängesstöd. Hon förstår att Linnea kommer att påverkas av en hemflytt och accepterar fullt ut att den sker i ett tempo som tillgodoser Linneas behov. Hon är också införstådd med att Linnea kommer att vilja ha kontakt med familjehemsföräldrarna i fortsättningen, vilket hon inte alls motsätter sig. Man kan med fog fråga sig hur hon kan anses vara lämpad att ta hand om sin son men inte om Linnea. Någon risk för att Linneas hälsa och utveckling skulle skadas av att flytta hem till henne finns inte.
Domskäl
Högsta förvaltningsdomstolen (2012-06-29, Melin, Almgren, Brickman, Ståhl, Silfverberg) yttrade:
Skälen för avgörandet
Bakgrund
Linnea, som i dag är fyra år och nio månader gammal, vårdas enligt LVU efter att ha utsatts för allvarlig misshandel i hemmet under sina två första levnadsveckor. Efter att inledningsvis ha placerats i ett jourfamiljehem har hon sedan åtta månaders ålder bott i det nuvarande familjehemmet. Åtal väcktes mot båda Linneas föräldrar. Linneas pappa har dömts för misshandeln medan åtalet mot Linneas mamma, S.R.E., ogillades. Båda föräldrarna har i brottmålsprocessen hävdat att Linnea inte har blivit fysiskt misshandlad i hemmet och att pappan är oskyldigt dömd. Den 15 juli 2010 började pappan avtjäna ett fyraårigt fängelsestraff.
S.R.E. ansökte i juli 2010 om att LVU-vården skulle upphöra. Hon anförde att grund för omhändertagande inte längre förelåg eftersom hon ansökt om skilsmässa från Linneas pappa och om ensam vårdnad om Linnea och Linneas bror och har förmåga att skydda Linnea mot fortsatta övergrepp.
Rättslig reglering
Den som är under 18 år ska enligt 1 § andra stycket LVU beredas vård, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne. I 2 § föreskrivs att vård ska beslutas om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet.
Av 21 § första stycket LVU framgår att när vård med stöd av lagen inte längre behövs, ska socialnämnden besluta att vården ska upphöra. Nämnden ska noga förbereda den unges återförening med den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne.
I 1 § femte stycket LVU föreskrivs att vad som är bäst för den unge ska vara avgörande vid beslut enligt lagen.
I 24 § LVU finns en bestämmelse om s.k. flyttningsförbud som möjliggör att den som har vårdnaden om en underårig hindras att ta denne från ett familjehem om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han eller hon skiljs från hemmet.
Om ett barn stadigvarande har vårdats och fostrats i ett annat hem än föräldrahemmet och det är uppenbart att det är bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till dem som har tagit emot det, ska rätten enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken utse dessa att som särskilt förordnade vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet. Det är socialnämnden som i sådana fall ska ansöka om att vårdnaden flyttas över.
Enligt 13 § fjärde stycket LVU ska socialnämnden, när den unge varit placerad i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken.
Högsta förvaltningsdomstolens bedömning
Stadsdelsnämnden och Linneas ställföreträdare anser att den anknytning som Linnea har till familjehemmet och den skada som hon riskerar att lida om hon flyttas från hemmet är faktorer som bör vägas in vid bedömningen av om vården ska upphöra.
Av 21 § första stycket LVU framgår att när vård enligt lagen inte längre behövs ska den upphöra. Bestämmelsen har funnits i huvudsakligen oförändrat skick i många år. I förarbetena till den lag som föregick nu gällande LVU anges att nämndens prövning ska avse frågan om de omständigheter som nödvändiggjort vården alltjämt består. Det är den unges behandlingsbehov som ska vara bestämmande för hur lång tid vården ska bestå. Vården ska förklaras avslutad så snart det inte längre finns behov av att utöva de särskilda befogenheter som lagen ger nämnden (prop. 1979/80:1 s. 587 f.).
Högsta förvaltningsdomstolen har i RÅ 1987 ref. 123, som gällde tillämpningen av den tidigare lagen, slagit fast att vården ska upphöra när något behandlingsbehov inte längre finns. Domstolen menade att det förhållandet att ett barn som omhändertagits känner oro inför att lämna familjehemmet och eventuellt kan ta skada av en förflyttning får beaktas vid en prövning av frågan om flyttningsförbud enligt 28 § socialtjänstlagen.
Den bestämmelse om flyttningsförbud som avses i rättsfallet finns numera i 24 § LVU. I förarbetena till denna paragraf poängteras att socialnämnden bör gå varsamt fram och respektera den känslomässiga bindning barnet utvecklat till sina familjehemsföräldrar. Det kan inte bli fråga om en abrupt hemtagning. I vissa fall då barnets kontakt med föräldrarna inte varit tillfredsställande under den tid placeringen pågått finns möjlighet att utfärda ett flyttningsförbud. Ett sådant förbud ska tjäna syftet att med olika insatser från socialtjänstens sida göra det möjligt för barnet att återvända hem utan risk för skada (prop. 1989/90:28 s. 88).
Barnets anknytning till familjehemmet kan också beaktas genom tillämpning av bestämmelsen i 6 kap. 8 § föräldrabalken om överflyttande av vårdnaden till familjehemsföräldrarna. Genom lagändring 2003 infördes bestämmelsen i 13 § LVU som ålade socialnämnden att överväga en vårdnadsöverflyttning när en placering bestått i tre år.
Socialnämnden har alltså av lagstiftaren tillhandahållits flera instrument för att tillgodose barnets behov i de olika situationer som kan uppstå efter ett omhändertagande enligt LVU.
Det har genom åren lagts fram förslag om att risken för att ett barn skadas om det flyttas från ett hem där det vistats under en längre tid även ska kunna vägas in vid bedömningen av om vården ska upphöra (se bl.a. SOU 1986:20 s. 343 och Ds S 1987:3 s. 122 ff.). Förslagen har dock inte lett till lagstiftning. Inte heller i samband med att barnperspektivet i lagen förstärktes, bl.a. genom införande av bestämmelsen om att vad som är bäst för barnet ska vara avgörande vid alla beslut, gjordes någon ändring av 21 § LVU (SOU 2000:77 s. 146 ff. och prop. 2002/03:53).
Det upprätthålls alltså en klar gräns mellan de rekvisit som krävs för vård och de som ligger till grund för vårdnadsöverflyttning och flyttningsförbud. Bestämmelsen i 1 § femte stycket LVU att vad som är bäst för den unge ska vara avgörande för beslut enligt lagen innebär inte att överväganden som enbart är relaterade till risken för skada vid en separation från ett familjehem ska vägas in i bedömningen av om vården ska upphöra.
Frågan är då om de förhållanden som föranledde tvångsomhändertagandet har upphört och om S.R.E. har förmåga att tillgodose Linneas vårdbehov.
Det kan konstateras att förhållandena har förändrats efter tvångsomhändertagandet. S.R.E. lever nu ensam och har ensam vårdnaden om Linnea och sonen. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens uppfattning kan det inte längre anses föreligga en påtaglig risk för att Linneas hälsa eller utveckling skadas på grund av misshandel i hemmet. Utredningen ger inte heller stöd för att S.R.E:s föräldraförmåga och förmåga att tillgodose Linneas behov har sådana brister att det finns en påtaglig risk för att Linneas hälsa eller utveckling skadas.
Högsta förvaltningsdomstolen finner mot denna bakgrund att det inte finns grund för fortsatt vård enligt LVU. Överklagandena ska därför avslås.
Domslut
Högsta förvaltningsdomstolens avgörande
Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandena och yrkandet om muntlig förhandling.