MIG 2007:49

Domskäl

Länsrätten i Göteborg, migrationsdomstolen (2007-04-10, ordförande Anna- Karin Jansson samt nämndemännen Cederblad, Farahnoosh och Karlsson), yttrade: Migrationsdomstolen konstaterar liksom Migrationsverket att A är gift med B och att denna således har en sådan anknytning till Sverige att det finns förutsättningar att bevilja henne uppehållstillstånd enligt huvudregeln. Frågan i målet är emellertid om A utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet och därmed bör vägras uppehållstillstånd.

I förarbetena (prop. 2005/06:72 s. 43) till de i målet aktuella bestämmelserna redogörs det för att EG-domstolen slagit fast att begreppet allmän ordning och säkerhet är ett gemenskapsrättsligt begrepp som inte får definieras nationellt samt att inskränkningar baserade på omsorgen om den allmänna ordningen förutsätter att det, utöver den störning av ordningen i samhället som varje lagöverträdelse innebär, också föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen.

A är dömd för två fall av försök till dråp samt olovlig körning till fängelse två år och sex månader. Försök till dråp är ett brott av sådan art att den som gör sig skyldig till det också skulle kunna utgöra ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Det är dock inte rimligt att se endast på rubriceringen av brottet. En bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet måste också göras. Av tingsrättens dom framgår att A före händelsen levt under press på grund av den missämja som rått mellan henne och B:s övriga familj samt att de aktuella gärningarna föregåtts av ett angrepp på A:s person. Enligt tingsrätten har hon haft rätt till nödvärn i förhållande till C, dock att omständigheterna inte var sådana att hon svårligen kunnat besinna sig. De gärningar A gjort sig skyldig till kan, enligt migrationsdomstolens bedömning, inte ses på annat sätt än som en engångsföreteelse. Vid bedömningen av om uppehållstillstånd skall vägras skall hänsyn tas även till utlänningens övriga levnadsomständigheter och familjeförhållanden. A har, såvitt är känt, inte tidigare gjort sig skyldig till någon brottslighet. Hon har varit gift med B sedan 2001, beviljades tidsbegränsat uppehållstillstånd i Sverige år 2002 och har bott tillsammans med honom fram tills de aktuella gärningarna begicks. A och B är fortfarande gifta och har för avsikt att leva tillsammans. A har tre systrar och samtliga barn och barnbarn i Sverige. Hon har en syster och en bror kvar i Thailand. Båda hennes föräldrar är avlidna.

Vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter i målet finner Migrationsdomstolen att förhållandena är sådana att A, trots den allvarliga brottslighet hon gjort sig skyldig till, inte bör vägras uppehållstillstånd i Sverige. Överklagandet bör således bifallas och A beviljas ett nytt uppehållstillstånd. Med hänsyn till att hon nyligen är dömd för allvarliga brott anser migrationsdomstolen att det uppehållstillståndet bör vara tidsbegränsat och gälla ett år från dag för beräknad villkorlig frigivning, dvs. till och med den 28 augusti 2008.

Migrationsdomstolen biföll överklagandet (nämndemannen Karlsson var skiljaktig och ville avslå överklagandet).

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2007-11-23, Schött, Lindqvist, referent, och Lindblom), yttrade: Enligt 5 kap. 3 § första stycket 1 utlänningslagen (2005:716) skall uppehållstillstånd, om inte annat följer av 17-17 b §§, ges till en utlänning som är make eller sambo till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige.

Enligt 5 kap. 17 a § första stycket 3 utlänningslagen får uppehållstillstånd vägras i sådana fall som avses i 3 §, om utlänningen utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Enligt tredje stycket samma lagrum skall vid bedömningen av om uppehållstillstånd bör vägras hänsyn tas till utlänningens övriga levnadsomständigheter och familjeförhållanden.

Migrationsöverdomstolen har i rättsfallet MIG 2007:10 uttalat bl.a. följande. Tillämpningen av 5 kap. 17 a § första stycket 3 utlänningslagen skall vara restriktiv och det fordras att utlänningen genom sitt beteende utgör ett allvarligt och reellt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Ett sådant hot kan företrädesvis vara för handen då det rör sig om uppsåtligt begångna brott. För att inskränkningar i rätten till uppehållstillstånd skall vara tillåtna enligt EG-rätten krävs det att utlänningen utgör ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot mot ett av samhällets grundläggande intressen. De i rättsfallet aktuella brotten, som gällde smuggling av alkohol, vilket i och för sig utgör ett s.k. artbrott, kunde enligt Migrationsöverdomstolens bedömning inte anses vara av den karaktären att de utgjorde ett direkt hot mot människors liv och hälsa som exempelvis grova våldsbrott eller grova narkotikabrott.

I skäl 11 i ingressen till familjeåterföreningsdirektivet sägs bl.a. att rätten till familjeåterförening bör utövas i överensstämmelse med de värden och principer som medlemsstaterna erkänner.

I domen från den 27 mars 2007 (mål B 3221-05) uttalar Borås tingsrätt bl.a. följande.

”A:s uppgifter om att hon senare under dagen i bostaden på Gränevägen har tilldelat C och B hugg med yxa stöds entydigt av såväl den muntliga som skriftliga bevisningen. Tingsrätten finner därför detta utrett. Tingsrätten finner även styrkt att C och B av huggen har tillfogats de skador åklagaren har påstått. Av sårens antal och åberopade rättsintyg kan den slutsatsen dras att C:s skador har orsakats genom tre separata hugg med yxan. Det kan därför inte råda någon tvekan om att A har utdelat de huggen i avsikt att träffa C. B har berättat om det hugg som träffade honom i huvudet och konsekvenserna därav, men har inte lämnat några uppgifter om uppkomsten av sårskadan på armen. Inte heller A har lämnat några uppgifter om detta. Av B:s uppgifter har dock framkommit att hugget som träffade honom i huvudet kom plötsligt och att han inte lade märke till tillhygget innan han träffades av yxan. Av rättsintyget framgår vidare att såret på B:s arm fanns på utsidan av vänster armbåge ned till armbågsleden. Av rättsintyget framgår också att det förutom nämnda skada även hade uppstått ett brott på vänster strålben. Sårskadan på armen har således inte varit försumbar och kan därför i likhet med såret i huvudet antas ha uppkommit genom ett kraftigt hugg med yxan. Det anförda talar enligt tingsrätten starkt emot att skadan på armen är en avvärjningsskada uppkommen i samband med hugget mot B:s huvud. Tingsrätten menar därför att det får anses vara utrett att A har orsakat B:s skador med två separata hugg med yxan.

B:s och A:s uppgifter om vad som hände i samband därmed är förhållandevis samstämmiga. B:s uppgift om att han hade skilt A och C åt samt att han själv stod åtskild från C motsägs alltså inte av vad A själv har uppgett. Mot den bakgrunden är det svårt att se att det fanns något egentligt utrymme för A att träffa fel person med yxan. Härtill kommer att B i likhet med C träffades i huvudet, att A utdelat ytterligare ett hugg som träffade B samt att A inte frivilligt lämnade yxan ifrån sig sedan hon hade övermannats av B. På grund av det anförda anser tingsrätten att A:s invändning om bristande uppsåt inte trovärdig och kan lämnas utan avseende. Vid en samlad bedömning menar tingsrätten därför att det får anses utrett att A utdelade även huggen mot B med uppsåt att träffa honom. Det står alltså klart att A uppsåtligen har utdelat huggen mot såväl C som B.

Det kan inte hållas för visst att A handlade med direkt uppsåt att döda C och B eller att hon uppfattat något sådant som en oundviklig följd av sitt handlande. C:s skador har dock varit livshotande. Även våldet mot B har typiskt sett varit ägnat att orsaka en annan persons död. När A utdelade huggen med yxan måste det alltså ha varit uppenbart för henne att det fanns en avsevärd risk för att C och B skulle kunna dödas. Att hon trots insikten om den höga sannolikheten för en dödlig utgång huggit C och B i huvudet talar med styrka för att denna risk inte har utgjort ett relevant skäl att avstå från gärningen. A har därmed varit likgiltig inför att de båda skulle kunna dödas. På grund av det anförda finner tingsrätten att A uppsåtligen har försökt beröva C och B livet. Fara för brottets fullbordan har förelegat.”

Efter att tingsrätten funnit att A varit utsatt för ett brottsligt angrepp mot sin person och därför haft rätt till nödvärn gentemot C, uttalar tingsrätten vidare bl.a. följande.

”I det här fallet har A tilldelat C tre hugg med yxa. Samtliga hugg har utdelats mot vitala delar av kroppen. C:s skador har som sagt varit livshotande. A har inte bidragit med några detaljer i denna del av händelseförloppet. De närmare omständigheterna kring hur huggen utdelades är därför inte utredda. Inget har dock framkommit som talar för att A har ådragit sig några skador vid angreppet eller att C i något skede har haft kontroll över yxan eller på annat sätt har varit beväpnad. C:s skador liksom A:s egna uppgifter talar snarare för att A har haft kontroll över yxan under hela skeendet och att den kamp som A har beskrivit har varit C:s försök att försvara sig mot huggen. A har således inte varit utsatt för något reellt hot mot sitt eget liv. Det föreligger därmed ett uppenbart missförhållande mellan A:s handlande mot C och det angrepp hon har beskrivit mot sin egen person. Det kan vidare konstateras att A blev angripen i sin egen bostad där förhållandena är väl bekanta för henne samt att hon inte var ensam i lägenheten vid tillfället. Hon kunde därför påräkna hjälp och kan i vart fall inte anses ha varit så trängd att det var nödvändigt att använda livsfarligt våld för att avvärja angreppet. Tingsrätten finner därför att gärningen är att bedöma som uppenbart oförsvarlig.”

Migrationsöverdomstolen gör följande bedömning.

A har ostridigt en sådan anknytning till Sverige att det finns förutsättning att bevilja henne uppehållstillstånd enligt 5 kap. 3 § första stycket 1 utlänningslagen. Fråga är då om förhållandena i målet är sådana att uppehållstillstånd ändå kan vägras med stöd av 5 kap. 17 a § första stycket 3 utlänningslagen, dvs. på grund av att hon utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet.

Något generellt uttalande om vilken typ av brottslighet som med stöd av 5 kap. 17 a § första stycket 3 utlänningslagen bör motivera ett avslag på en ansökan om uppehållstillstånd kan inte göras utan en bedömning får ske i det enskilda fallet (jfr MIG 2007:10).

A är dömd för försök till dråp på två personer. Försök till dråp är ett s.k. artbrott, vilket innebär att brottslighetens art får beaktas som skäl för fängelse enligt 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken. Av tingsrättens dom framgår att omständigheterna när gärningarna begåtts varit av så allvarlig karaktär att redan det våldsbrott som A gjort sig skyldig till gentemot C innebär att hon utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Uppehållstillstånd får därför vägras redan på grund av hennes agerande gentemot honom. Vid sådant förhållande är A:s handlande gentemot sin anknytningsperson och make B, där någon nödvärnsrätt över huvud taget inte varit aktuell, även det i sig av sådan beskaffenhet att uppehållstillstånd får vägras med stöd av 5 kap. 17 a § första stycket 3 utlänningslagen. Vad A anfört om övriga levnadsomständigheter och familjeförhållanden föranleder inte att hon trots vad som anförts ovan skall beviljas uppehållstillstånd. Migrationsverkets överklagande skall således bifallas.

Domslut

Migrationsöverdomstolens avgörande. Med bifall till överklagandet och med ändring av migrationsdomstolens dom fastställer Migrationsöverdomstolen Migrationsverkets beslut.