MIG 2015:7

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2015-06-16, Jagander, Axelsson och C. Bohlin, referent), yttrade:

1. Tillämpliga bestämmelser m.m.

I 11 § lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap (medborgarskapslagen) uppställs ett antal villkor som ska vara uppfyllda för att en utlänning efter ansökan ska kunna beviljas svenskt medborgarskap (naturaliseras). I fråga om vad som i bestämmelsen benämns som ”övriga utlänningar” - alltså personer som inte är nordiska medborgare, statslösa eller att bedöma som flyktingar - är ett av villkoren att den sökande har hemvist i Sverige sedan fem år (11 § 4 c samma lag; det s.k. hemvistkravet). Hemvist i medborgarskapslagens mening avser faktiskt boende i Sverige med avsikt att stanna i landet stadigt. Något krav på folkbokföring eller minsta tid för vistelsen ställs inte upp men det förutsätts att vistelsen är legal (se MIG 2013:22). En sökande får under vissa förutsättningar naturaliseras trots att hemvistkravet inte är uppfyllt. Dispens från hemvistkravet kan beviljas bl.a. om sökanden är gift eller sambo med en svensk medborgare (12 § första stycket 2 medborgarskapslagen) eller om det annars finns särskilda skäl till det (12 § första stycket 3 samma lag).

Möjligheten till dispens för en person som är gift med en svensk medborgare infördes genom 1950 års lag om svenskt medborgarskap (se prop. 1950:217 s. 36 och 86). Detta skedde i samband med avskaffandet av den tidigare regeln om att en utländsk kvinna som gifte sig med en svensk medborgare automatiskt fick svenskt medborgarskap. Intresset av familjens enhet i medborgarskapshänseende utgjorde ett av motiven till införandet av dispensregeln. Genom ökade möjligheter till naturalisation ansågs eventuella olägenheter av att makar fick olika medborgarskap motverkas. Vid införandet av dispensmöjligheten ifrågasattes lagtextens utformning, eftersom den inte medgav dispens för en utländsk kvinna som gift sig med en svensk man men blivit änka innan hon naturaliserats. Första lagutskottet anförde (1LU 1950:27 s. 34 f.) att humanitära skäl i ett sådant fall uppenbarligen krävde att undantag från de allmänna naturalisationsvillkoren medgavs. Utskottet ansåg dock inte att det var påkallat att ändra lagtexten med tanke på dessa mycket få fall. Frågan om upplösta äktenskap kan utgöra grund för dispens från hemvistkravet har även berörts i andra sammanhang (se Ds A 1986:6 s. 154) med innebörden att naturalisation kan beviljas om sökanden vid tidpunkten för äktenskapets upplösning uppfyllde förutsättningarna för dispens. Migrationsöverdomstolen har vidare i ett avgörande funnit att dispens från hemvistkravet kunde ges med stöd av 12 § första stycket 2 medborgarskapslagen när sökanden haft tre års hemvist i Sverige och hade varit sammanboende med en svensk medborgare i över två år (MIG 2007:28). I det fallet var det emellertid frågan om ett sammanboende som fortfarande bestod vid tiden för prövningen.

Som nämnts ovan kan dispens från hemvistvillkoret också medges i ett annat fall, nämligen om det finns särskilda skäl för det (12 § första stycket 3 medborgarskapslagen). Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl kan hänsyn tas till bl.a. humanitära, sociala och personliga förhållanden (se prop. 1975/76:136 s. 30 f. och Sandesjö/Björk, Nya medborgarskapslagen med kommentarer, 2u., 2009, s. 144).

Någon absolut rätt till svenskt medborgarskap genom naturalisation, även om sökanden uppfyller de i lagen föreskrivna kraven, finns det emellertid inte (prop. 1975/76:136 s. 34 och prop. 1997/98:178 s. 6). Beslutsmyndigheten har alltså en diskretionär prövningsrätt och bestämmelserna om naturalisation innebär i stället en rätt för den beslutande myndigheten att under vissa förutsättningar bevilja svenskt medborgarskap. Den bedömning som görs i naturalisationsärenden ska utgå från de förhållanden som råder vid prövningstillfället i respektive instans (se bl.a. MIG 2007:28, MIG 2008:5 och MIG 2013: 22).

2. Migrationsöverdomstolens bedömning

2.1. Hemvistkravet

När det gäller det datum från vilket YP:s hemvist i Sverige ska räknas noterar Migrationsöverdomstolen inledningsvis att det framgår av utredningen att hon ingick äktenskap med en svensk medborgare i augusti 2008 och att hon beviljades permanent uppehållstillstånd här i juni 2010. I sin ansökan om medborgarskap i april 2014 uppgav hon att hon kom till Sverige den 20 juli 2010. I ett dokument upprättat av Migrationsverket den 6 juni 2014 anges emellertid att hon ”Ankom Sverige 2011-10-28”. I Migrationsverkets beslut ett par dagar dessförinnan, den 4 juni 2014, står det inte något om när YP reste in i Sverige men däremot anges det att hon folkbokfördes i Sverige den 21 juli 2010. I sitt överklagande till migrationsdomstolen av Migrationsverkets beslut att avslå hennes ansökan om medborgarskap har hon själv angett att hon kom till Sverige den 21 juli 2010. Det är också det datum Migrationsverket i sitt överklagande till Migrationsöverdomstolen anger som tidpunkten för hennes ankomst hit. Parterna är alltså överens om att YP kom till Sverige den 21 juli 2010. Med hänsyn till det, och i brist på uppgifter i utredningen som entydigt visar något annat, anser Migrationsöverdomstolen att den dagen ska vara utgångspunkten för beräkningen av YP:s hemvisttid i Sverige. Att hon också folkbokfördes här den 21 juli 2010 saknar, som framgår av föregående avsnitt, betydelse i sammanhanget.

YP uppfyller alltså inte kravet på fem års hemvist i landet för att efter ansökan beviljas svenskt medborgarskap. Migrationsöverdomstolen övergår därefter till att pröva om det finns förutsättningar för att ge henne dispens från hemvistkravet och bevilja henne svenskt medborgarskap ändå.

2.2. Dispens på grund av äktenskap med en svensk medborgare

YP var gift med sin svenske make från augusti 2008 till den 30 december 2012, då maken avled. En första fråga att besvara är om det upplösta äktenskapet kan utgöra en grund för dispens enligt 12 § första stycket 2 medborgarskapslagen, vilket migrationsdomstolen har ansett.

Vissa ovan redovisade uttalanden i förarbetena talar visserligen för att även upplösta äktenskap under vissa förutsättningar kan utgöra grund för dispens från hemvistkravet. Migrationsöverdomstolen anser dock att så inte är fallet. En sådan tolkning står nämligen i strid med lagtextens ordalydelse, som förutsätter att sökanden ”är” gift med en svensk medborgare. Som redogjorts för ovan ifrågasattes lagtextens utformning vid dess tillkomst just av den anledningen att den endast omfattade bestående äktenskap, men ingen ändring gjordes för att även upplösta äktenskap skulle vara dispensgrundande enligt den dåvarande motsvarigheten till bestämmelsen. Ett av syftena med bestämmelsen var vidare att motverka eventuella olägenheter av att makar får olika medborgarskap, vilket också talar för att dispensmöjligheten i 12 § första stycket 2 medborgarskapslagen enbart tar sikte på bestående äktenskap.

Migrationsöverdomstolen anser sammanfattningsvis att dispens från hemvistvillkoret i 11 § medborgarskapslagen inte kan medges med stöd av 12 § första stycket 2 samma lag när sökanden tidigare varit, men vid prövningstillfället inte längre är, gift med en svensk medborgare. Eftersom YP vid tidpunkten för migrationsdomstolens dom inte längre var gift med en svensk medborgare, saknade domstolen fog för att bevilja henne undantag från hemvistkravet med stöd av den bestämmelsen.

2.3. Dispens på grund av särskilda skäl

Nästa fråga att ta ställning till är om det finns särskilda skäl att bevilja YP svenskt medborgarskap med stöd av 12 § första stycket 3 medborgarskapslagen.

Av utredningen i målet framgår att YP i nuläget haft hemvist i Sverige sedan snart fem år. Hon och hennes tidigare make, som var svensk medborgare, gifte sig 2008. Vid hans bortgång i slutet av 2012 hade YP haft hemvist i Sverige sedan ungefär två och ett halvt år tillbaka. Makarna fick tillsammans två barn, som båda är svenska medborgare.

Av förarbetena till 12 § första stycket 3 medborgarskapslagen framgår att man vid tillämpningen av bestämmelsen kan ta hänsyn till bl.a. personliga förhållanden. YP kan, som anförts ovan, inte beviljas dispens från hemvistvillkoret på grund av sitt tidigare äktenskap. Att hon numera är änka efter en svensk medborgare och dessutom ensam vårdnadshavare för två barn, som är svenska medborgare, talar emellertid enligt Migrationsöverdomstolen för att hennes personliga förhållanden är sådana som kan beaktas vid bedömningen av om dispens från hemvistvillkoret ska beviljas. Det har också betydelse att hon levde tillsammans med sin make här i landet i ungefär två och ett halvt år och att äktenskapet, som inte var helt kortvarigt, upplöstes på grund av makens död.

Vid en sammantagen bedömning av dessa omständigheter anser Migrationsöverdomstolen att det finns särskilda skäl för att i enlighet med 12 § första stycket 3 medborgarskapslagen medge YP dispens från hemvistkravet i 11 § samma lag. Det framgår av utredningen att övriga förutsättningar är uppfyllda och det finns därför grund för att bevilja YP svenskt medborgarskap. Migrationsverkets överklagande ska alltså avslås.

Domslut

Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen avslår överklagandet.