MIG 2013:22

Bedömningen av villkoren för svenskt medborgarskap ska utgå från rådande förhållanden vid prövningstillfället i respektive instans. Hemvistvillkoret i medborgarskapslagen är inte bundet till den grund enligt vilken utlänningen vistas i Sverige.

Förvaltningsrätten i Malmö, migrationsdomstolen

A ansökte den 27 oktober 2011 om svenskt medborgarskap. Migrationsverket beslutade den 25 maj 2012 att avslå ansökan och angav bl.a. följande. A får räkna hemvisttid från den 15 maj 2009 då han fick sin tillsvidareanställning och därmed kan anses vara stadigvarande bosatt i Sverige. Han uppfyller inte kravet på fem års hemvist. Det finns inte heller skäl att göra undantag från detta krav.

A överklagade beslutet till migrationsdomstolen.

Förvaltningsrätten i Malmö, migrationsdomstolen (2012-11-08, ordförande Wirén), upphävde det överklagade beslutet och visade ärendet åter till Migrationsverket för fortsatt handläggning. Av skälen för domen framgår bl.a. följande. Den första fråga migrationsdomstolen har att ta ställning till är från vilken tidpunkt hemvistberäkningen ska ske. Migrationsöverdomstolen har i sitt avgörande MIG 2010:8 (I) uttalat att beräkning av hemvisttid för EES-medborgare ska ske bakåt i tiden räknat från den dag då ansökan om medborgarskap lämnades in till behörig myndighet. Enligt detta avgörande skulle alltså den allmänna princip som kommit till uttryck i MIG 2007:28, att det är de förhållanden som råder vid prövningstillfället som ska ligga till grund för bedömning av frågan om svenskt medborgarskap, inte gälla för EES-medborgare vid bedömningen av om hemvistkravet är uppfyllt. Av förutsättningarna för avgörandet MIG 2010:8 (I) framgår emellertid att klaganden har innehaft såväl permanent uppehållsrätt som uppfyllt kriterierna för hemvist i medborgarskapshänseende redan vid tidpunkten för ansökan om svenskt medborgarskap. Det har således saknats anledning för Migrationsöverdomstolen att närmare behandla frågan om hemvisttidens beräkning för det fall hemvistkravet ännu inte hade varit uppfyllt vid tiden för medborgarskapsansökan, men väl vid tiden för domstolens prövning i medborgarskapsmålet.

Enligt migrationsdomstolens mening får också en strikt tillämpning av Migrationsöverdomstolens uttalande i MIG 2010:8 (I) till följd att det, i fråga om beräkning av hemvisttidens längd, skulle leda till olika resultat om sökanden är EES-medborgare, eller familjemedlem till en sådan, eller om sökanden är tredjelandsmedborgare. En EES-medborgare, som grundar sin rätt att vistas i Sverige på reglerna om uppehållsrätt, får i sådant fall, till skillnad från tredjelandsmedborgaren, t.ex. inte tillgodoräkna sig den hemvisttid som löper mellan tidpunkten för ansökan om svenskt medborgarskap och tidpunkten för beslut i medborgarskapsärendet. Att låta tidpunkten för ansökan vara utgångspunkt för hemvistberäkningen skulle också leda till att den sökandes skötsamhet, eller brist på sådan, under samma tid inte skulle komma att beaktas vid den slutliga prövningen.

En sådan ordning är enligt migrationsdomstolens mening inte ändamålsenlig och kan inte heller ha varit avsedd. Migrationsdomstolen anser därför, mot bakgrund av ovan redovisade förarbetsuttalanden och Migrationsöverdomstolens bedömning i MIG 2007:28, att kraven för medborgarskap i naturalisationsärenden ska bedömas utifrån förhållandena vid tidpunkten för prövningen av ansökan. Det innebär att vid bedömningen av om hemvistkravet är uppfyllt ska hänsyn även tas till sådana omständigheter som inträffat efter ansökningstillfället.

För att uppfylla hemvistkravet krävs i A:s fall såväl vistelsetid i Sverige under minst fem år som avsikt att stanna kvar i landet. Vad gäller kravet på fem års vistelsetid i Sverige konstaterar migrationsdomstolen att A reste in i Sverige den 7 februari 2007 och att han sedan dess har varit varaktigt bosatt i Sverige. Han uppfyller därmed det tidsmässiga kravet på fem år som ställs upp i 11 § lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap (medborgarskapslagen).

Härefter återstår frågan huruvida A uppfyller kravet på avsikt att stanna kvar i landet. Även denna bedömning bör göras med utgångspunkt i förhållandena vid prövningstillfället men även innefatta förhållandena under hela vistelsetiden i Sverige. Migrationsdomstolen gör i denna fråga följande bedömning. Vistelsens karaktär som tillfällig eller varaktig kan inte enbart grundas på den omständigheten att A endast haft tidsbegränsade anställningar fram till den 15 maj 2009. Av utredningen i målet framgår att A:s avsikt hela tiden har varit att arbeta för den svenska polismyndigheten. Denna avsikt har också visat sig genom att han bl.a. har sparat en stor summa pengar, påbörjat studier i svenska språket, tagit körkort i samtliga fordonsklasser, skaffat sig ett eget boende och etablerat sociala relationer. Enligt migrationsdomstolens mening tyder detta på att A under hela sin vistelse i Sverige har haft en avsikt att stanna kvar i landet och att denna avsikt alltjämt föreligger. Sammanfattningsvis uppfyller A därmed kravet på hemvist i medborgarskapslagens mening. Överklagandet ska således bifallas på så sätt att Migrationsverkets beslut ska upphävas. Eftersom Migrationsverket inte har prövat om A uppfyller övriga krav enligt 11 § medborgarskapslagen ska hans ansökan om svenskt medborgarskap visas åter till Migrationsverket för fortsatt handläggning.

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen

Migrationsverket överklagade domen och yrkade att Migrationsöverdomstolen skulle fastställa Migrationsverkets beslut.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2013-11-26, Wahlqvist, Renman, referent, och Brege Gefvert), yttrade:

1. Tillämplig bestämmelse m.m.

Naturalisation innebär att en utlänning efter ansökan tas upp som medborgare. Någon absolut rätt till naturalisation finns inte, även om villkoren i och för sig är uppfyllda. Istället är det fråga om en exklusiv rätt för staten att avgöra om en person bör tas upp till svensk medborgare efter en diskretionär prövning inom ramen för en rimlig tolkning av medborgarskapslagstiftningen. Ett naturalisationsbeslut är därmed inte fullt jämförbart med exempelvis ett beslut om uppehållstillstånd (prop. 1997/98:178 s. 6 och s. 15).

Ett av flera villkor för naturalisation är enligt 11 § 4 c medborgarskapslagen att den som ansöker om svenskt medborgarskap har haft hemvist i Sverige sedan fem år.

2. Hemvistbegreppet

Hemvist i medborgarskapslagens mening avser faktiskt boende i Sverige med avsikt att stanna i landet stadigt. Något krav på folkbokföring eller minsta tid för vistelse uppställs inte, dock förutsätts att vistelsen är legal (prop. 1997/98:178 s. 9 och MIG 2008:17).

I betänkandet SOU 1976:39, Hemvist, uttalas följande angående begreppet hemvist i medborgarskapslagstiftningen (s. 129). ”För att en person skall anses ha tagit hemvist i ett land fordras ej att han redan vistats där någon längre tid. Huvudvikten ligger på det subjektiva villkoret att han har avsikt att stadigt kvarstanna. Vid bedömningen härav tas hänsyn till sådana omständigheter som om han har fast bostad eller har stadigvarande tjänst, yrke eller annan sysselsättning, om han har ett egentligt hem eller huvudsakligen bor på hotell eller pensionat eller hos anförvanter eller bekanta.”

Av ovanstående följer att hemvistvillkoret i medborgarskapslagen inte är bundet till den grund enligt vilken utlänningen vistas i Sverige.

3. Hemvisttidens beräkning

I flera avgöranden har Migrationsöverdomstolen uttalat att bedömningen av frågan om svenskt medborgarskap ska utgå från rådande förhållanden vid prövningstillfället i respektive instans (se t.ex. Migrationsöverdomstolens avgöranden MIG 2007:28 och MIG 2008:5). Det följer också av tidigare förarbeten att villkoren som uppställs för naturalisation är hänförliga till tidpunkten för prövningen (SOU 1999:34 s. 56).

En av frågorna i detta mål är hur hemvisttiden ska beräknas för en utlänning som är EES-medborgare. Frågeställningen har aktualiserats i förhållande till avgörandet MIG 2010:8 (I). I det målet behandlades hemvisttidens beräkning under en period då det s.k. rörlighetsdirektivet inte hade genomförts i svensk rätt. Frågan var från vilken tidpunkt hemvisttiden skulle beräknas för en EES-medborgare som vid ansökan om svenskt medborgarskap inte hade och inte heller kunde anses ha behövt uppehållstillstånd innan rörlighetsdirektivet genomfördes. Det mest lämpliga under rådande förhållanden var enligt Migrationsöverdomstolen att beräkningen av hemvisttiden fick ske bakåt i tiden, räknat från den dag då ansökan lämnades in till behörig myndighet.

De förhållanden som låg till grund för Migrationsöverdomstolens överväganden om hemvisttidens beräkning i MIG 2010:8 (I) är inte längre aktuella i och med rörlighetsdirektivets genomförande i svensk rätt. Utgångspunkten är därmed att bedömningen av villkoren för svenskt medborgarskap ska utgå från rådande förhållanden vid prövningstillfället i respektive instans.

4. Migrationsöverdomstolens bedömning

A är medborgare i Italien och tillhör personkretsen i 11 § 4 c medborgarskapslagen. För att uppfylla hemvistvillkoret ska han sedan fem år ha sin hemvist i landet. Frågan är därmed från vilken tidpunkt han kan anses ha hemvist i Sverige.

I målet har A utvecklat varför och hur han redan vid inresan i Sverige hade för avsikt att stanna i landet permanent. Inför inflyttningen sparade han en större summa av egna medel. På plats i Sverige handlade han på flera sätt för att uppfylla sin avsikt att stanna, bl.a. genom studier i svenska språket i hög takt i kombination med deltidsarbete. Studierna följdes av en kortare arbetspraktik. Därefter skaffade han visstidsanställningar och sedan i maj 2009 en tillsvidareanställning på heltid. Uppgiften att han sedan våren 2008 faktiskt och varaktigt bor i egen bostad har inte ifrågasatts. Det har inte kommit fram några omständigheter som talar för att han har haft för avsikt att stanna i Sverige under en begränsad tid.

Mot denna bakgrund bedömer Migrationsöverdomstolen att A redan från inresan i februari 2007 får anses ha hemvist i Sverige. Han uppfyller därmed villkoret i 11 § 4 c medborgarskapslagen på fem års hemvist i Sverige vid prövningstillfället i Migrationsöverdomstolen. Frågan om han uppfyller övriga villkor för naturalisation bör som migrationsdomstolen funnit prövas av Migrationsverket som första instans. Överklagandet ska därför avslås.

Domslut

Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen avslår överklagandet.