MIG 2013:22

A ansökte den 27 oktober 2011 om svenskt medborgarskap. Migrationsverket beslutade den 25 maj 2012 att avslå ansökan och angav bl.a. följande. A får räkna hemvisttid från den 15 maj 2009 då han fick sin tillsvidareanställning och därmed kan anses vara stadigvarande bosatt i Sverige. Han uppfyller inte kravet på fem års hemvist. Det finns inte heller skäl att göra undantag från detta krav.

A överklagade beslutet till migrationsdomstolen.

Förvaltningsrätten i Malmö, migrationsdomstolen (2012-11-08, ordförande Wirén), upphävde det överklagade beslutet och visade ärendet åter till Migrationsverket för fortsatt handläggning. Av skälen för domen framgår bl.a. följande. Den första fråga migrationsdomstolen har att ta ställning till är från vilken tidpunkt hemvistberäkningen ska ske. Migrationsöverdomstolen har i sitt avgörande MIG 2010:8 (I) uttalat att beräkning av hemvisttid för EES-medborgare ska ske bakåt i tiden räknat från den dag då ansökan om medborgarskap lämnades in till behörig myndighet. Enligt detta avgörande skulle alltså den allmänna princip som kommit till uttryck i MIG 2007:28, att det är de förhållanden som råder vid prövningstillfället som ska ligga till grund för bedömning av frågan om svenskt medborgarskap, inte gälla för EES-medborgare vid bedömningen av om hemvistkravet är uppfyllt. Av förutsättningarna för avgörandet MIG 2010:8 (I) framgår emellertid att klaganden har innehaft såväl permanent uppehållsrätt som uppfyllt kriterierna för hemvist i medborgarskapshänseende redan vid tidpunkten för ansökan om svenskt medborgarskap. Det har således saknats anledning för Migrationsöverdomstolen att närmare behandla frågan om hemvisttidens beräkning för det fall hemvistkravet ännu inte hade varit uppfyllt vid tiden för medborgarskapsansökan, men väl vid tiden för domstolens prövning i medborgarskapsmålet.

Enligt migrationsdomstolens mening får också en strikt tillämpning av Migrationsöverdomstolens uttalande i MIG 2010:8 (I) till följd att det, i fråga om beräkning av hemvisttidens längd, skulle leda till olika resultat om sökanden är EES-medborgare, eller familjemedlem till en sådan, eller om sökanden är tredjelandsmedborgare. En EES-medborgare, som grundar sin rätt att vistas i Sverige på reglerna om uppehållsrätt, får i sådant fall, till skillnad från tredjelandsmedborgaren, t.ex. inte tillgodoräkna sig den hemvisttid som löper mellan tidpunkten för ansökan om svenskt medborgarskap och tidpunkten för beslut i medborgarskapsärendet. Att låta tidpunkten för ansökan vara utgångspunkt för hemvistberäkningen skulle också leda till att den sökandes skötsamhet, eller brist på sådan, under samma tid inte skulle komma att beaktas vid den slutliga prövningen.

En sådan ordning är enligt migrationsdomstolens mening inte ändamålsenlig och kan inte heller ha varit avsedd. Migrationsdomstolen anser därför, mot bakgrund av ovan redovisade förarbetsuttalanden och Migrationsöverdomstolens bedömning i MIG 2007:28, att kraven för medborgarskap i naturalisationsärenden ska bedömas utifrån förhållandena vid tidpunkten för prövningen av ansökan. Det innebär att vid bedömningen av om hemvistkravet är uppfyllt ska hänsyn även tas till sådana omständigheter som inträffat efter ansökningstillfället.

För att uppfylla hemvistkravet krävs i A:s fall såväl vistelsetid i Sverige under minst fem år som avsikt att stanna kvar i landet. Vad gäller kravet på fem års vistelsetid i Sverige konstaterar migrationsdomstolen att A reste in i Sverige den 7 februari 2007 och att han sedan dess har varit varaktigt bosatt i Sverige. Han uppfyller därmed det tidsmässiga kravet på fem år som ställs upp i 11 § lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap (medborgarskapslagen).

Härefter återstår frågan huruvida A uppfyller kravet på avsikt att stanna kvar i landet. Även denna bedömning bör göras med utgångspunkt i förhållandena vid prövningstillfället men även innefatta förhållandena under hela vistelsetiden i Sverige. Migrationsdomstolen gör i denna fråga följande bedömning. Vistelsens karaktär som tillfällig eller varaktig kan inte enbart grundas på den omständigheten att A endast haft tidsbegränsade anställningar fram till den 15 maj 2009. Av utredningen i målet framgår att A:s avsikt hela tiden har varit att arbeta för den svenska polismyndigheten. Denna avsikt har också visat sig genom att han bl.a. har sparat en stor summa pengar, påbörjat studier i svenska språket, tagit körkort i samtliga fordonsklasser, skaffat sig ett eget boende och etablerat sociala relationer. Enligt migrationsdomstolens mening tyder detta på att A under hela sin vistelse i Sverige har haft en avsikt att stanna kvar i landet och att denna avsikt alltjämt föreligger. Sammanfattningsvis uppfyller A därmed kravet på hemvist i medborgarskapslagens mening. Överklagandet ska således bifallas på så sätt att Migrationsverkets beslut ska upphävas. Eftersom Migrationsverket inte har prövat om A uppfyller övriga krav enligt 11 § medborgarskapslagen ska hans ansökan om svenskt medborgarskap visas åter till Migrationsverket för fortsatt handläggning.

Migrationsverket överklagade domen och yrkade att Migrationsöverdomstolen skulle fastställa Migrationsverkets beslut.