MÖD 2000:25

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, vattendomstolen, dom 1998-05-28 i mål VA 39/97, se bilaga A

KLAGANDE OCH MOTPART

Staten genom Banverket, Södra regionen, Box 366, 201 23 MALMÖ

Ombud

Advokaten BN

KLAGANDE OCH MOTPARTER

1. LW

2. AH

Ombud: EH

SAKEN

Ansökan om tillstånd att för Västkustbanan - sträckan Kävlinge - Lund - leda bort grundvatten för byggande av en planfri korsning mellan järnvägen och Nöbbelövs Kyrkoväg i Lunds kommun, Skåne län

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen fastställer vattendomstolens dom i överklagade delar.

__________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Staten genom Banverket (sökanden) har yrkat att Miljööverdomstolen skall ändra villkoret i punkten 1.3 i vattendomstolens domslut i överensstämmelse med statens åtagande i målet med det tillägg vattendomstolen gjort beträffande vattenkvalitet och tiden för anordnande av permanent vattenförsörjning, vilket godtas.

LW har som han får förstås yrkat att Miljööverdomstolen skall ändra kontrollbestämmelserna i punkten 1.4 i vattendomstolens domslut på sätt att hans fastighet skall omfattas av det kontrollprogram Banverket ålagts att följa, att även en brunn på "Gunnesbosidan" skall ingå i kontrollprogrammet, att mer precisa krav skall ställas på kontrollprogrammets utformning samt att Miljööverdomstolen med tydlighet skall klargöra att Banverket skall ersätta de eventuella skador som uppstår på sakägarnas fastigheter och på Nöbbelövs kyrka.

AH har yrkat att Miljööverdomstolen, med ändring av vattendomstolens dom, skall lämna Banverkets ansökan om tillstånd till aktuell grundvattensänkning utan bifall. Hon har vidare anfört att hinder föreligger mot Miljööverdomstolens dåvarande Vattenöverdomstolen prövning av aktuellt vattenföretag då hela Västkustbaneprojektet är föremål för prövning av EG-kommissionen.

Sökanden har gjort gällande att LW och AH inte är sakägare och har, för det fall de anses vara sakägare, bestritt deras ändringsyrkanden.

Miljööverdomstolen har med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken avgjort målet utan huvudförhandling.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS SKÄL

LWs och AHs talerätt

Partsställning i vattenmål tillkommer − förutom sökanden − endast den som har rättslig anknytning till fast egendom som berörs av vattenföretaget (sakägare). Med sakägare har såväl i vattenlagens förarbeten som i praxis ansetts ägare av fast egendom eller innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten rätt till sådan egendom som direkt skadas genom vattenföretaget eller som annars lider intrång i något för fastighetens ekonomiska utnyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattenområde där företaget utförs (jfr prop. 1981/82 s. 150 f.).

LW och AH framförde synpunkter vid vattendomstolen på vattenföretagets påverkan på områden av allmänt intresse, bl.a. Nöbbelövs mosse. De begärde då besiktning av sina fastigheter för bedömning av framtida skador som till följd av vattenföretaget kunde uppstå på dessa.

Miljööverdomstolen konstaterar att både LWs och AHs fastigheter ligger inom det s.k. influensområdet. Enligt Miljööverdomstolens mening kan deras fastigheter eventuellt komma att skadas till följd av det sökta vattenföretaget. LW och AH får därför anses vara sakägare i målet, oaktat att AH i Miljööverdomstolen endast för talan för allmänt intresse.

Hinder mot Miljööverdomstolens prövning av aktuellt vattenföretag

AH har i denna del anfört att hela Västkustbaneprojektet är underställt EG-kommissionen för prövning, varför hinder föreligger för Miljööverdomstolen (tidigare Vattenöverdomstolen) att fatta beslut i ärendet.

Frågor om överträdelse av Europarådets direktiv 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt genom Väskustbaneprojektets lokalisering utgör, som vattendomstolen anfört, en del av den prövning som skall utföras i planärendet. Vattendomstolens dom har också gjorts beroende av fastställd detaljplan. Eftersom Miljööverdomstolen endast har att bedöma tillåtligheten av och under vilka villkor som det sökta vattenföretaget skall utföras, har Miljööverdomstolen inte att pröva järnvägens läge.

Vad AH anfört utgör således inte hinder mot att Miljööverdomstolen prövar frågan om tillåtligheten av aktuellt vattenföretag.

Tillåtligheten av det sökta vattenföretaget

AH har i denna del anfört följande. Nöbbelövs mosse är ett rekreationsområde som omfattas av reglerna i 2 kap. 6 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL) och som är beläget i omedelbar anslutning till tätorten Lund. Sökanden har inte kunnat lämna garantier för att det artesiska vattnet, som utgör Nöbbelövs mosses viktigaste förutsättning, skall finnas kvar på samma sätt efter som före grundvattenbortpumpningen. Denna naturresurs som Nöbbelövs mosse utgör och som särskilt skall beaktas i ett vattenmål, kan med andra ord komma att påtagligt skadas genom det sökta vattenföretaget. Sökanden har vidare uppgett att det finns annan teknik att genomföra anläggningsarbetena, vilken skulle medföra en väsentligt mindre grundvattensänkning. Mot bakgrund av att annan teknik kan minska riskerna för påtagliga skador på Nöbbelövs mosse bör denna väljas och i konsekvens därmed skall grundvattensänkning på sätt sökanden föreslagit inte tillåtas. Vidare bör tillståndsansökan avslås då Nöbbelövs mosse inte ingår i detaljplanearbetet på sätt vattendomstolen angett och då berörda myndigheter - Kammarkollegiet och Länsstyrelsen som har att föra talan till skydd för naturresurser inte utfört sina uppdrag.

Sökanden har i målet anfört att man inte bedömer att vattenföretaget leder till skada för allmänna intressen. Vidare har anförts att den skada som kan uppkomma på Nöbbelövs mosse, då fråga inte är om permanent sänkning av grundvattennivån, torde om byggandet kan börjas på hösten inte komma att påverka vegetationen nämnvärt. Om byggandet påbörjas under våren, kan påverkan på mossen bli motsvarande en torrsommar. Kärrvegetationen har dessutom förmåga att klara en viss upptorkning. En minskad tillrinning från källorna K3 och K4 till ytvattnen kompenseras av att det bortledda grundvattnet leds via dagvattenledningen till samma ytvatten. De artesiska källorna på Nöbbelövs mosse kommer att återgå till att vara artesiska efter det att bortpumpningen av grundvatten upphört.

Miljööverdomstolen gör följande bedömning

När det gäller prövningen i sak av målet skall Miljööverdomstolen enligt vad som föreskrivs i 6 § första stycket lagen (1998:811) om införande av miljöbalken tillämpa bestämmelserna i vattenlagen (1983:291) (VL). Vid bedömningen av tillåtligheten av aktuellt vattenföretag skall även NRL tillämpas.

A. Överensstämmelse med gällande planer m.m. (3 kap. 1 och 2 §§ VL)

I det aktuella målet har ansökan gjorts utifrån förutsättningen att Lunds kommuns detaljplan från den 30 januari 1997 eller annan detaljplan vinner laga kraft i vad avser Västkustbanans sträckning i huvudsaklig överensstämmelse med den sträckning som redovisats i målet. Vattendomstolens tillstånd har också villkorats i enlighet härmed. Miljööverdomstolen har inte något att invända mot vattendomstolens tillvägagångssätt, att göra tillståndet beroende av att den aktuella järnvägssträckningen, och därmed också vattenföretaget, är förenligt med gällande detaljplan. Härigenom garanteras att vattenföretaget är förenligt med de planförutsättningar som skall vara uppfyllda enligt 3 kap. 1 och 2 §§ VL.

B. Allmänt intresse (3 kap. 3 § VL och NRL)

I 2 kap. 6 § NRL föreskrivs att mark eller vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av områdenas naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet, skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur eller kulturmiljön. Behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter skall särskilt beaktas.

Nöbbelövs mosse, som ligger cirka 400 meter från aktuell korsning mellan järnvägen och Nöbbelövs kyrkoväg, utgör ett sådant område som skall åtnjuta skydd enligt nämnda lagrum.

Av Växjö tingsrätts vattendom DVA 48/1994 i mål VA 16/93 samt den därtill bakomliggande utredningen framgår bl.a. att Nöbbelövs mosse ligger i en sänka och att höjdskillnaderna på mossen är små. Marknivån varierar från +20 m centralt i området till +30 m i den södra delen. I övrigt ligger större delen av mossområdet mellan +21 m och +25 m samt nästan hela mossen på marknivåer lägre än +22,0 m, dvs. lägre än det lägsta temporära grundvattenståndet vid korsningen. Vidare framgår det att mossområdet periodvis utsätts för översvämning och det är då vanligt att vattnet stiger till nivån +22 m. Den i nämnda dom tillståndsgivna och på mossen uppförda dammsjön är uppdämd till en nivå om +20,0 m. På grund härav bör vattennivån +20,0 m eller högre bli rådande året runt på Nöbbelövs mosse. Av utredningen i målet framgår att grundvattensänkningen endast skall utföras temporärt. Under denna tid föreligger viss påverkan på intilliggande enskilda brunnar och artesiska källor. De artesiska källorna försörjer Nöbbelövs mosse med vatten ur grundvattenrör. Avsänkningen av vattentrycket i de artesiska grundvattenrören på mossen, vilka används för vattning av djur och som dricksvatten för allmänheten, beräknas bli 0,4 - 0,9 m. Vattenförhållandena på Nöbbelövs mosse kommer att påverkas på sätt att inflödet av naturligt grundvatten till mossen minskar medan inflödet via dagvattenledningen och återinfiltreringen av vid korsningen bortpumpat grundvatten kommer att öka.

Vidare framgår det av utredningen i målet att bortledande av grundvatten i permanentskedet endast kommer att ske när grundvattnet stiger över normal nivå och över det vattentäta betongtrågets övre kant. Detta grundvatten kommer tillsammans med dagvatten, högst 2,8 liter vatten per sekund, att bortledas med självfall i en dräneringsledning till en planerad pumpstation för att pumpas bort och ledas ut på Nöbbelövs mosse för återinfiltrering.

Miljööverdomstolen konstaterar inledningsvis att sökanden av vattendomstolen ålagts att upprätta ett kontrollprogram för att mäta sänkningen av grundvattennivån. Enligt kontrollprogrammet skall regelbundna mätningar ske i tolv brunnar och i fyra grundvattenrör inom influensområdet. Detta medför att onormala grundvattensänkningar till följd av det sökta vattenföretaget kommer att kunna kartläggas och motåtgärder kan vidtas.

Överkanten på Nöbbelövs mosses grundvattenrör får antas ha en viss höjd över markytan. Det är därför, enligt Miljööverdomstolens mening, tveksamt om dessa grundvattenrör kommer att kunna förse mossen med artesiskt grundvatten under tiden för den temporära avsänkningen. Under alla omständigheter torde det bli i mindre mängder.

Det är Miljööverdomstolens uppfattning att källsprången på mossen även under den temporära grundvattensänkningen vid den tänkta planfria korsningen kommer att förses med ett tillflöde av grundvatten genom marken, om än i mindre omfattning än tidigare. Miljööverdomstolen bedömer, mot bakgrund av de markförhållanden som framgår av utredningen här och av vattendomen DVA 48/1994 beträffande Nöbbelövs mosse, att de skador som kan uppkomma på Nöbbelövs mosse till följd av den temporära grundvattensänkningen i anläggningsskedet till lägsta nivån +23,2 m inte medför att mossen påtagligt kommer att skadas.

Under permanentskedet kommer grundvattenförhållandena, såvitt kan bedömas, att vara i stort sett desamma som före byggstarten. Skador synes därför, enligt Miljööverdomstolens mening, inte heller uppkomma på Nöbbelövs mosse i permanentskedet.

Mot den här bakgrunden kan vattenföretaget inte bedömas orsaka skada eller olägenhet av större betydelse för allmänt intresse. Bestämmelserna i 3 kap. 3 § första stycket vattenlagen utgör därmed inte hinder mot företaget. Inte heller föreligger hinder mot företaget enligt NRL.

C. Samhällsekonomisk nytta (3 kap. 4 § VL)

Enligt 3 kap. 6 § andra punkten VL skall bestämmelserna i 1, 2 och 4 §§ i samma kapitel inte tillämpas vid prövning enligt vattenlagen av broar eller andra vattenföretag för väg, järnväg, tunnelbana eller spårväg, vars anläggande har prövats i särskild ordning. Av bestämmelsen följer att tillåtlighetsprövningen enligt vattenlagen av de angivna företagen endast skall avse företagets inverkan på allmänna intressen enligt 3 kap. 3 § VL. Syftet med stadgandet är att undvika dubbelprövning av sådana vattenföretag som ingår som delar av större företag vilka redan har prövats i annan ordning än enligt VL.

Av motiven till bestämmelsen i 3 kap. 6 § VL framgår att utgångspunkten för att undanta järnväg från den fullständiga prövningen var, att det för järnväg för allmän trafik fordrades en särskild koncession av regeringen. Enligt motivtexten skulle koncessionen ersätta den vattenrättsliga prövningen enligt 3 kap. 1, 2 och 4 §§ VL (prop. 1981/82:130 s. 418).

Anläggandet av Västkustbanan i nu aktuell sträckning har inte föregåtts av något koncessionsförfarande. Vid den tid då banan planlades fanns det inte heller några i lag fastställda regler om samhällelig kontroll, planering och styrning av järnvägsbyggande. Sådana infördes genom lagen (1995:1649) om byggande av järnväg, vilken trädde i kraft den 1 februari 1996 (se prop. 1995/96:2, s. 17).

Anläggandet av Västkustbanan i nu aktuell sträckning har inte prövats enligt lagen om byggande av järnväg. Det nu aktuella byggprojektet har inte heller på annat sätt varit föremål för sådan prövning som enligt motiven till 3 kap. 6 § VL förutsätts för att en begränsad tillåtlighetsprövning skall göras vid vattendomstolen. Vattendomstolen har därmed haft att pröva företaget utifrån samtliga tillåtlighetsregler i 3 kap. VL, vilket domstolen enligt vad den själv angett i domen inte har gjort.

En sådan begränsning av tillåtlighetsprövningen som vattendomstolen uttalar att den gjort är ett rättegångsfel. Beträffande rättegångsfel, som i likhet med det förevarande inte omfattas av 50 kap.26 eller 27 §rättegångsbalken, gäller att felet vare sig det är grovt eller ej får föranleda undanröjande endast om det kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i den högre rätten (50 kap. 28 § rättegångsbalken).

Av betydelse för frågan om vattendomstolens dom skall undanröjas är alltså huruvida det kan antas ha inverkat på utgången av vattendomstolens prövning att tillåtligheten inte prövats i samhällsekonomiskt avseende.

Vid sin prövning har vattendomstolen uttalat att järnvägen i ekonomiskt avseende skall ses i sitt sammanhang och att en planskild korsning mellan järnvägen och en väg i ett tämligen tättbebyggt område är med hänsyn till skaderiskerna nödvändig och därför lönsam i sig. Vidare synes vattendomstolen ha haft som utgångspunkt att det vid behandlingen av den fysiska planeringen enligt plan- och bygglagen, vari det aktuella järnvägsprojektet ingått, har gjorts såväl samhällsekonomiska bedömningar av de för- och nackdelar som är förbundna med den utformning av järnvägsprojektet som är aktuell, som bedömningar av företagets förenlighet med NRL och med allmänna planeringssynpunkter i övrigt.

Mot bakgrund härav anser Miljööverdomstolen att det av skälen i den överklagade domen framgår att vattendomstolen tagit ställning för att hinder mot det sökta vattenföretaget inte föreligger i samhällsekonomiskt hänseende och att prövning enligt 3 kap. 4 § VL inte skulle föranlett vattendomstolen till annat ställningstagande i tillåtlighetsfrågan. Miljööverdomstolen finner att det fel som förevarit är sådant att det kan avhjälpas i Miljööverdomstolen utan väsentlig olägenhet. Det föreligger därför inte förutsättningar för att undanröja vattendomstolens dom och återförvisa målet till vattendomstolen.

Miljööverdomstolen delar vattendomstolens skälsvis anförda uppfattning om den samhällsekonomiska nyttan av det aktuella vattenföretaget för byggande av en planfri korsning mellan Nöbbelövs kyrkoväg och Västkustbanan, dvs. att fördelarna av det sökta vattenföretaget - sett i sitt större sammanhang - överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det. Bestämmelsen i 3 kap. 4 § VL utgör således inte hinder mot det sökta företaget.

D. Övrigt

Inte heller i övrigt har i målet framkommit omständigheter som innefattar hinder mot tillstånd till det sökta vattenföretaget.

Villkor vid vattenbrist

Sökanden har anfört följande. Staten genom Banverket har i målet åtagit sig ett villkor beträffande inträffad vattenbrist. Åtagandet har följande lydelse.

Om det under arbetstiden och tiden för oförutsedd skada uppstår skada på grund av akut vattenbrist i enskild brunn inom det redovisade influensområdet för tillgodoseende av fastighetens behov av vatten för hushåll, djurhållning, näringsverksamhet, allt med undantag av vatten för bevattning eller fiske- eller kräftdammar, åligger det Banverket att omgående anordna med provisoriskt tillhandahållande av vatten för nu angivet ändamål intill dess att vattenförsörjningen kan ordnas permanent. Åtagandet gäller inte om det visar sig att samband saknas mellan vattenföretaget och vattenbristen. Uppkommer inom influensområdet eller utom detta vattenbrist i vattentillgång som ej skall åtgärdas enligt ovan, ankommer det på Banverket att bedöma huruvida skadan orsakats av åtgärder vidtagna av Banverket och i så fall så snart ske kan genom lämplig åtgärd tillse att minsta möjliga skada och olägenhet uppkommer för fastigheten.

Vidare har sökanden anfört följande. Domslutet synes inte i alla hänseenden stå i full överensstämmelse med statens åtagande, trots att vattendomstolen godtagit detta åtagande i domen, avsnitt 6.2, med tillägg om vattenkvalitet och tid för permanent försörjning. Genom vattendomstolens dom har staten beträffande skyldigheten att tillhandahålla vatten ålagts ett visst ansvar för varje minskad vattentillgång i brunnar inom influensområdet, oberoende av sambandet med det tillståndsgivna företaget. Ett sådant åläggande är omotiverat. Vidare avviker vattendomstolens reglering i nämnda fråga från vad som gäller för andra vattenföretag i form av grundvattenbortledning som staten svarar för genom utbyggnaden av Västkustbanan. Modifierade regler innefattar svårigheter för den på fältet verksamma personalen. De föreslagna och beprövade reglerna bör vara styrande. På grund härav och av tydlighetsskäl torde ordalydelsen i villkorets andra stycke böra ändras i enlighet med statens åtagande.

Miljööverdomstolen gör följande bedömning