MÖD 2002:87

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Stockholms tingsrätts, miljödomstolen, mellandom 2001-12-21 i mål nrM 432-99, se bilaga A

KLAGANDE

Alwa Sport AB, 556366-7319, Kungsgatan 41, 753 20 UPPSALA

Ombud

Jur. kand. PM

MOTPARTER

1. Byggnads AB L.E. Lundberg, 556049-0483, 601 85 NORRKÖPING

2. Praktikertjänst AB, 556077-2419, Box 1304, 103 44 STOCKHOLM

Ombud (för 1 och 2)

Försäkringsjuristen PR

3. Folksam ömsesidig sakförsäkring, 502006-1619, 106 60 STOCKHOLM

Ombud

Advokaten SF

SAKEN

Miljöskada

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Miljööverdomstolen ändrar miljödomstolens domslut på det sättet att Miljööverdomstolen fastställer att ingen av Byggnads AB L.E. Lundberg, Praktiker-tjänst AB eller Folksam ömsesidig sakförsäkring är skadeståndsskyldig gent-emot Alwa Sport AB enligt miljöskadelagen (1986:225) till följd av olyckan den 18 februari 1989.

2. Det ankommer på miljödomstolen att efter målets återupptagande pröva frågan om skyldighet för part att betala ersättning för motparts rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

_________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Alwa Sport AB (Alwa) har yrkat att Miljööverdomstolen skall fastställa att Byggnads AB L.E. Lundberg (Lundbergs), Praktikertjänst AB och Folksam ömsesidig sakförsäkring (Folksam) är skadeståndsskyldiga gentemot Alwa enligt 32 kap.miljöbalken till följd av olyckan den 18 februari 1989. I andra hand har Alwa, såvitt avser Folksam, yrkat fastställelse av att Folksam är skadeståndsskyldig för skador som inträffat efter den 20 mars 1989.

Alwa har vidare yrkat ersättning för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen med 35 000 kr inklusive mervärdesskatt att betalas i första hand av motparterna gemensamt och i andra hand fördelat dem emellan efter skälig grund.

Lundbergs, Praktikertjänst AB och Folksam har bestritt ändring. De har bestritt yrkandet att Miljööverdomstolen skall besluta om ersättning för rättegångskostnader även för det fall att Alwas talan bifalls, eftersom det är en mellandom som har överklagats.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Alwa har utöver vad som anförts vid miljödomstolen tillagt i huvudsak följande ifråga om skadeståndskyldigheten i och för sig. Lundbergs är fastighetsägare och har låtit bedriva ombyggnadsarbete genom att tillåta detsamma. Arbetet har varit en förutsättning för att kunna hyra ut lokalen eftersom Harald Hagnell krävde ombyggnad till tandläkarpraktik. Detta innefattade stora ingrepp i byggnaden, tillstånd till ändrad användning, bygglov m.m. Miljöskadelagens strikta ansvar syftar till att göra det möjligt för en drabbad att rikta sin talan mot flera involverade som skyller på varandra. Det kan vara oklart vem som driver en verksamhet. Skulle en fastighetsägare inte anses låta bedriva verksamhet genom att tillåta denna skulle ägaren kunna hyra ut lokaler till vilka "miljöbovar" som helst utan att själv drabbas av ansvar. Detta torde strida mot grundläggande grannelagsrättsliga hänsyn och den garantställning en fastighetsägare måste anses inta. Lundbergs skall alltså som fastighetsägare anses bedriva verksamhet. I lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (VA-lagen) finns bestämmelser om strikt ansvar i de fall en huvudman eller en fastighetsägare vållar den andre skada. Den skyldighet som en huvudman har att förse en ägare till fastighet med vatten inom verksamhetsområdet har stora likheter med en fastighetsägares skyldighet att sörja för dräglig levnadsnivå i en bostad enligt jordabalken eller i övrigt enligt kontrakt med hyresgäster. En huvudman enligt VA-lagen anses bedriva verksamhet och måste svara för detta mot tredje man både enligt miljöskadelagen och enligt allmänna rättsgrundsatser. Det vore då mycket märkligt att en fastighetsägare skulle vara fredad enbart av det skälet att han är ansvarig för att leda vatten inom huskroppen antingen på grund av bestämmelser enligt jordabalken om minimistandard på t.ex. bostadslägenheter eller enligt en bestämmelse i ett kontrakt. Vad Högsta domstolen uttalar i rättsfallet NJA 1991 s. 720 talar med styrka för att samma ändamålshänsyn bör göra sig gällande vad gäller "vattenverksamhet" inom fastigheten. Hade "vattenverksamheten" inom huset bedrivits av en självstående entreprenör skulle uppenbarligen verksamhet vara för handen. Verksamhetens art av "bihang" till ett hyreskontrakt kan under dessa förhållanden inte befria fastighetsägaren från ansvar mot tredje man då denne inte har möjlighet att påverka vilket subjekt som bedriver verksamheten att leda vatten inom fastigheten. Rekvisitet låta bedriva kan inte ha den inskränkta betydelse som miljödomstolen funnit. På grund därav skall även "vattenverksamheten" - att sälja vatten - grunda ansvar.

Harald Hagnell har ingått avtal om ombyggnad med Steab. Han var kommersiell hyresgäst och därför ansvarig huvudman för ombyggnaden. Såsom beställare och hyresgäst måste han anses ha bedrivit eller låtit bedriva verksamheten. Att Praktikertjänst AB slutligen betalat ombyggnaden och haft synpunkter på utformningen av lokalen etc. kan inte föranleda annan bedömning.

Vad gäller tillämpning av 32 kap. 3 § miljöbalken - ånga och översvämning av mark - kan, enligt motiven, till luftförorening hänföras varje ämne som ändrar luftens/atmosfärens naturliga sammansättning. Vatten som är så varmt att det omedelbart förångas och medför att en butik i detta fall "smälter" är uppenbarligen en sammansättning på luften som vare sig är vanlig eller ofarlig. Det var så varmt i luften att t.o.m. färgen "gled av" väggarna. Allt i butiken förstördes, t.o.m. betonggolvet luckrades upp. För det fall att det sker en översvämning av mark, föreligger uppenbarligen en miljöskada. Om omgivningens markägare är sakägare och har rätt till skadestånd så måste även t.ex. huskroppar eller annan egendom som finns på marken ingå i denna rätt. Markförorening kan i andra fall vid t.ex. förgiftning medföra att hus inte får byggas på marken vilket medför skadeståndsskyldighet. Detsamma måste gälla om förorening i form av en stor mängd vatten skadar redan befintliga hus på marken. I ett särpräglat fall där endast själva huskroppen skadas, men inte marken som i Alwas fall måste ändamålsskäl tala för skadeståndsskyldighet. Klart är dessutom att förevarande skada av vattenledningen kunde stoppas efter två timmar. Hade den inte stoppats skulle omgivande mark ha skadats. Skadan medförde dessutom att två brandbilar blockerade en gågata flera timmar samma kväll. På grund av det anförda skall 32 kap. 3 § fjärde och femte punkten miljöbalken tillämpas.

I vart fall skall skadan hänföras till annan liknande störning enligt 32 kap. 3 § åttonde punkten miljöbalken. I äldre rättsfall har rätt till ersättning ansetts böra tillkomma en näringsidkare när tillträde till en rörelse eller affär försvårats. Denna rättspraxis saknar stöd i lag och har tillkommit genom ett expropriationsrättsligt betraktelsesätt som även torde kunna tillämpas på regler av expropriationsrättslig karaktär i andra lagar. Inför miljöskyddslagen uttalade Lagrådet att det inte torde kunna anföras något skäl till varför inte skador på expropriationsrättslig grund skulle kunna fortsättningsvis bedömas som immissionsskador och prövas enligt miljöskyddslagen. De allmänna rättsgrundsatserna i praxis står sig alltjämt och kan åberopas oavsett om samma skador kan medföra skadestånd även enligt miljöskadeslagen utom i de fall som är specialreglerade och där "dubbel täckning" inte är möjlig. I NJA 1991 s. 720 och 1997 s. 468 har Högsta domstolen slagit fast en allmän rättsgrundsats om strikt ansvar för bl.a. innehavare av fjärrvärmeanläggning för skador som orakats av utsläpp från anläggningen. Som skäl för det strikta ansvaret har åberopats befintlig annan lagstiftning, ändamålssynpunkter och utveckling av praxis i övrigt. Enligt Alwas mening var talan så grundad i dessa rättsfall att ingen domstol kunde tillämpa miljöskadelagen i och för sig. Miljödomstolen tycks möjligen anse att den i målet aktuella talan egentligen borde grundas på de principer som kom till uttryck i 1991 och 1997 års fall och att talan sålunda borde ha väckts vid tingsrätten i stället. Enligt Alwas mening präglas i stället rättsfallen av en slags kombinerad expropriationsrättslig och immissionsrättslig princip där ersättning ändå ansetts böra utgå. Äldre praxis hindrade inte Högsta domstolen från att i NJA 1996 s. 634 tillämpa miljöskadelagen trots att talan likväl kunde ha grundats på de grundsatser som kom till uttryck i de äldre fallen. Det finns därför inget skäl att anse att enbart det faktum att 1991 och 1997 års fall existerar skulle hindra miljödomstolen från att bifalla denna talan på miljöskadeståndsrättslig grund.

De överväganden som kom till uttryck i 1991 och 1997 års rättsfall stämmer väl med de problem som drabbat Alwa och som medfört att bolaget valde miljödomstolen som forum. Under begreppet ”annan liknande störning” finns det därför på goda grunder skäl att innefatta även den störning som drabbat Alwa. I motiven anges större utsläpp av vatten som drabbar annan, vilket var fallet här. Av systematiska skäl finns anledning att låta så mycket som möjligt omfattas av 32 kap. 3 § åttonde punkten om övriga rekvisit är uppfyllda om verksamhet etc., eftersom lagstiftarens avsikt synes ha varit att undantag från lagen särskilt skall anges. Tveksamma fall som inte ens kan placeras i annan lagstiftning bör hänföras till denna punkt förutsatt att de liknar t.ex. utsläpp, förorening m.m. Det finns annars risk för att det blir ett oklart gränsområde mellan vad som är annan liknande störning i och för sig och vilka skadefall som skall bära strikt ansvar enligt allmänna grunder. På grund därav skall skadan i och för sig anses vara en miljöskada enligt 32 kap.miljöbalken vilken skall läkas av motparterna.

I fråga om preskription har Alwa tillagt i huvudsak följande. Det vitsordas att Alwa inte kan få bättre rätt än Steab en gång hade vid överlåtelse enligt 95 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL). Steab:s onda tro smittar därför förvärvaren Alwa vid överlåtelse från Steab:s konkursbo. Centralt är därför vad Steab erfarit, det vill säga om Steab erfarit avslag från Folksam avseende anmäld försäkringsskada. Huruvida Alwa erhållit tingsrättens aktbilaga 32 med posten i mars 1989 saknar därför rättslig betydelse.

Steab har anmält skada inom sex månader från skadetidpunkten. För att med framgång kunna åberopa treårsregeln krävs därför att Folksam meddelat Steab sitt beslut att inte betala ersättning. Bevisbördan för att meddelandet (underrättens aktbilaga 31) nått Steab åvilar Folksam. Folksam har inte styrkt att denna aktbilaga nått adressaten. Folksam har endast åberopat detta skriftliga avslag som rättsfaktum för att preskription skall löpa. Någon korrespondens i övrigt har inte förebringats. Folksam har inte ens presterat motsvarande skriftligt avslut av skada (underrättens aktbilaga 61). Denna aktbilaga avser Alwas egen sakskada men är av intresse för att åskådliggöra Folksams rutiner. Folksam har alltså vad gäller ansvarsskadan inte ens påstått att ansvarsskadan avslutats. Än mindre bevisat det.

Vad gäller direktkravsrätt bör rättsordningen nu anamma den rättsgrundsats som tillämpas inom andra rättsordningar. En försäkringstagare kan av olika skäl vägra att anmäla en ansvarsskada. Enligt FAL skall ersättning betalas direkt till drabbad tredje man. Om försäkringstagaren aldrig anmäler ett försäkringsfall eller inte väcker talan inom treårsgränsen drabbas tredje man eftersom denne inte kan tvinga försäkringstagaren att väcka talan. Som tredje man kan han inte heller själv väcka talan enligt gällande praxis eftersom han inte är part i försäkringsavtalet. En ansvarsförsäkring avser skydda tredje mans intressen i första hand. Detta följer av grunderna för FAL. Det är helt orimligt att tredje man skall vara beroende av att försäkringstagaren väcker talan mot försäkringsgivaren. På grund därav måste en direktkravsrätt tillerkännas Alwa. Förhållandena är sådana i detta fall att Alwa kan stödja sig på tioårspreskription och inte är beroende av eventuellt avslag mot Steab eller hanteringen mellan Steab och Folksam.

Miljödomstolen har oriktigt avfärdat 11 § preskriptionslagen (1981:130). Alwa har separationsrätt till den ersättning som må utbetalas ur ansvarsförsäkringen om inte Steab redan betalt Alwa, vilket ostridigt inte skett. I praktiken är Alwas fordran mot Steab på grund av skadan säkrad genom den rätt till ersättning som finns enligt FAL, det vill säga en slags pant eller redovisningsmedel till förmån för Alwa om inte Steab betalar. Även om Steab:s anspråk mot Folksam skulle preskriberas så preskriberas inte Alwas rätt till den ersättning som må finnas mot försäkringsgivaren.

Lundbergs, Praktikertjänst AB och Folksam har till utveckling av sitt bestridande anfört i huvudsak detsamma som vid miljödomstolen.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Parterna har åberopat samma bevisning som vid miljödomstolen. Den muntliga bevisningen har åberopats såsom den upptagits på band.

Målet har med stöd av 23 kap. 6 § första stycket miljöbalken avgjorts utan huvudförhandling.

Alwas talan avser en skada som inträffade den 18 februari 1989, det vill säga före miljöbalkens ikraftträdande. Lagen (1998:811) om införande av miljöbalken innehåller inte några särskilda övergångsbestämmelser till 32 kap. miljö-balken. Därmed gäller den allmänna rättsgrundsatsen i fråga om materiella bestämmelser att den lag skall tillämpas som gällde vid tidpunkten för skadefallet. Följaktligen är det miljöskadelagen (1986:225) som skall tillämpas i målet. Med hänsyn till att de regler i 32 kap.miljöbalken som åberopats i detta mål har sin motsvarighet i miljöskadelagen saknar det praktisk betydelse vilketdera av dessa regelverk som formellt tillämpas. Att miljödomstolen tillämpat miljöbalken utgör därför inget hinder mot en prövning av målet i Miljööverdomstolen.

Skadestånd enligt miljöskadelagen utges för skada som verksamhet på en fastighet har orsakat i sin omgivning. Förutsättningarna för skadeståndsskyldighet anges såvitt nu är aktuellt i 3 § första stycket punkterna 4, 5 och 8. Där talas om skador genom luftförorening och markförorening samt annan störning liknande dem som räknas upp särskilt i 3 § första stycket. För att det skall kunna fastställas att Lundbergs, Praktikertjänst AB och Folksam är skadeståndsskyldiga gentemot Alwa i enlighet med reglerna om miljöskada till följd av olyckan den 18 februari 1989 är det således en grundförutsättning att någon eller några av de i dessa punkter angivna störningarna har förekommit. Bara om detta kan konstateras finns det med Miljööverdomstolens synsätt anledning att pröva frågorna om vem eller vilka som kan anses skadeståndsansvariga och om preskription.

Alwa har gjort gällande att skada uppkommit genom störning av det slag som nu nämnts. Lundbergs, Praktikertjänst AB och Folksam har alla invänt att vattenläckaget inte utgör någon sådan störning. Miljööverdomstolen delar miljödomstolens uppfattning att ånga från en skadad varmvattenledning liksom det faktum att vatten från ledningen rinner ned i golvet inte utgör luftförorening respektive markförorening i den mening som avses i 3 § första stycket punkterna 4 och 5 miljöskadelagen.

Den allmänt utformade åttonde punkten omfattar ett brett spektrum av störningar. I förarbetena till miljöskadelagen finns exempel på störningar som anses kunna falla in under begreppet ”annan liknande störning”. Där anges bland annat spridning av bakterier, virus och smittämnen som kan ge ekologiska återverkningar, obehag av insekter, fåglar och djur samt gnistor, hetta, köld, starkt ljussken och liknande. Även estetiska störningar och s.k. psykiska I-missioner nämns (se prop. 1985/86:83 s. 45). Gemensamt för störningarna är att de skall vara av liknande slag som de störningar som nämns särskilt i 3 § första stycket. Att det vid borrning i tandläkarmottagningens golv uppstod läckage från en varmvattenledning utgör inte en störning liknande dem som räknas upp särskilt. Det inträffade faller därmed, såsom miljödomstolen konstaterat, inte in under begreppet ”annan liknande störning” som anges i lagrummet.

Mot bakgrund redan av det nu anförda föreligger inte skadeståndsskyldighet enligt miljöskadelagen för någon av de tre motparterna. Alwas överklagande skall alltså avslås och miljödomstolens domslut ändras endast på det sätt som blir följden av att miljöskadelagen - inte 32 kap.miljöbalken - tillämpas i målet.

Frågan om skyldighet för part att betala ersättning för motparts rättegångskostnader skall prövas av miljödomstolen i samband med att målet avgörs slutligt där.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B.

Överklagande senast den 2003-01-08

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Gudmund Toijer, fastighetsrådet Anders Dahlsjö, hovrättsrådet Henrik Runeson, referent, och hovrättsassessorn Åsa Marklund Andersson. Enhälligt.