MÖD 2005:26
Tillstånd till verksamheten vid Äskya avfallsanläggning i Älmhults kommun-----Miljödomstolen meddelade en kommun tillstånd till utökad drift vid en avfallsanläggning (deponi) för farligt avfall. I samband därmed uttalade domstolen bl.a. att det ankommer i första hand på tillsynsmyndigheten att bedöma huruvida de av kommunen planerade åtgärderna uppfyller kraven i förordningen (2001:512) om deponering av avfall. Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg emellertid att det hade legat på miljödomstolen att närmare pröva om deponin uppfyller de specifika kraven på barriärer i deponeringsförordningen. Eftersom domskälen inte avspeglade någon sådan prövning kunde den överklagade domen inte läggas till grund för en överprövning. MÖD undanröjde därför domen och visade målet åter till miljödomstolen för fortsatt behandling.
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Växjö tingsrätts, miljödomstolen, dom den 1 april 2004 i mål nr M 43-02, se bilaga
KLAGANDE OCH MOTPART
Älmhults kommun, Box 500, 343 23 Älmhult
Ombud: PL
KLAGANDE OCH MOTPARTER
2. Länsstyrelsen i Kronobergs län, 351 86 Växjö
3. AS
SAKEN
Tillstånd till verksamheten vid Äskya avfallsanläggning, Älmhults kommun
________________
MILJÖÖVERDOMSTOLENS AVGÖRANDE
Miljööverdomstolen undanröjer miljödomstolens dom och visar målet åter till miljödomstolen för fortsatt behandling.
________________
YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN
Älmhults kommun har yrkat att Miljööverdomstolen skall
a) bifalla kommunens yrkande vid miljödomstolen om tillstånd till deponering av saltslagg, stoft och slam,
b) meddela tillstånd utan tidsbegränsning eller, i andra hand, förlänga tillståndstiden,
c) upphäva kravet på säkerhet för avslutnings- och efterbehandlingsåtgärder m.m., samt
d) upphäva villkoren nr 8, 13 och 14 eller, i andra hand, ändra dessa villkor.
Länsstyrelsen har yrkat att Miljööverdomstolen skall återförvisa målet till miljödomstolen för fortsatt behandling.
AS har, såsom Miljööverdomstolen uppfattar honom, yrkat att kommunens yrkande om tillstånd till fortsatt drift av avfallsanläggningen skall avslås.
Part har i huvudsak motsatt sig respektive motparts yrkande. Länsstyrelsen har dock, ifall dess yrkande om återförvisning avslås, tillstyrkt att saltslagg, stoft och slam får tas emot för deponering under vissa förutsättningar, att tidsbegränsningen av tillståndet upphävs samt att villkor nr 8 ändras.
Naturvårdsverket, Fiskeriverket samt miljö- och byggnämnden i Älmhults kommun har yttrat sig.
Länsstyrelsen har som grund för yrkandet om återförvisning anfört att miljödomstolen inte har prövat om deponin uppfyller kraven på geologisk barriär enligt bestämmelserna i förordningen (2001:512) om deponering av avfall. Miljööverdomstolen tar i detta beslut upp endast frågan om återförvisning.
Miljööverdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken.
UTREDNINGEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN
Länsstyrelsen har till stöd för yrkandet om återförvisning anfört i huvudsak följande.
Tillstånd till deponering kan inte ges förrän det är visat att kraven på geologisk barriär enligt 19-21 §§deponeringsförordningen klaras. Detta är således en tillåtlighetsfråga som inte kan delegeras till tillsynsmyndigheten. Kommunen och länsstyrelsen har i prövningen haft olika uppfattningar om kraven på geologisk barriär är uppfyllda eller ej. Det är därför av stor vikt att tillståndsmyndigheten tar ställning i denna fråga.
Innan tillstånd lämnas för fortsatt deponering bör kommunen redovisa vilken väg lakvattnet kommer att ha genom den geologiska barriären samt genom beräkningar redovisa genomströmningstiden. Behovet av och möjligheten till en sidovattenbarriär (enligt 21 § deponeringsförordningen), som inte kräver aktiva åtgärder, bör också utredas. Om konstruktionerna är olika för olika delar av deponin, bör beräkningar göras för de olika delarna.
Kommunen har föreslagit en konstgjord barriär enligt 20 § deponeringsförordningen men har inte redovisat vare sig strömningsväg eller beräkning av genomströmningstid i barriären. I Naturvårdsverkets remissversion av "Handbok med allmänna råd till 3-33 §§ förordningen om deponering av avfall" preciseras vilka mätningar och undersökningar som behövs och hur man beräknar strömningstiden genom en geologisk barriär.
Om inte sluttäckningen är tätare än den geologiska barriären i kombination med bottentätningen eller om flödeskapaciteten genom barriären är för liten kommer lakvatten att svämma över eller läcka vid sidan av den geologiska barriären. I sådant fall krävs ett skydd, en sidovattenbarriär, enligt 21 § deponeringsförordningen. Kommunen medger risken för läckage i sidan men anser att pumpning till den lokala lakvattenreningen är tillräckligt för att uppfylla kraven. Bestämmelsen bör tolkas så att systemet skall fungera under mycket lång tid utan att det krävs aktiva åtgärder som t.ex. pumpning. Den lösning som kommunen föreslagit uppfyller således inte kraven.
När det gäller anläggandet av etapp C ovanpå gamla deponin samt etapperna A och B anför kommunen att det inte är rimligt med en fullvärdig sluttäckning mellan etapperna. Kraven i 19-22 §§ i deponeringsförordningen måste dock enligt länsstyrelsens bedömning uppfyllas. Eftersom dessa krav inte uppfylls för den gamla deponin måste "mellantätningen" konstrueras så att kraven uppfylls. Med hänsyn till deponins lokalisering delar länsstyrelsen miljödomstolens bedömning att undantag från bestämmelserna i deponeringsförordningen inte bör ges.
Kommunen har bemött yrkandet om återförvisning enligt följande.
Länsstyrelsen bygger i princip sitt yrkande på behovet av ytterligare utredning. När det gäller beslutsunderlaget vill kommunen inledningsvis framföra att de detaljer, som tillsynsmyndigheten efterfrågar, lämpligast är en del av det samråd som utgör basen i samspelet mellan tillsyn och egenkontroll. Kommunen delar således miljödomstolens bedömning att förhållandena redan är tillräckligt utredda för att kunna ta ställning till den grundläggande frågan om tillstånd till deponering.
Miljödomstolen har uppenbarligen bedömt att förutsättningar föreligger att ge tillstånd för deponering. Till tillsynsmyndigheten har delegerats endast frågan om vilka ytterligare villkor, utöver de som angetts av domstolen, som kan vara behövliga i genomförandet och driften. Länsstyrelsen har därmed inte fått till uppgift att avgöra någon tillståndsfråga.
Kommunen har således fått tillstånd att genomföra anläggningen och driva verksamheten i huvudsaklig överensstämmelse med sin ansökan och de åtaganden som gavs vid huvudförhandlingen och som finns redovisade i domen. De oenigheter mellan tillsynsmyndigheten och kommunen som framkommer av skriftväxlingen och av domen är därmed inte längre av betydelse, utan länsstyrelsens formulering av villkor är bunden av det tillstånd som getts. Det är inte en domstols uppgift att medverka i någon form av förlikning om vad som gäller, utan båda parter är bundna av de förutsättningar som ges av (en sedermera) laga kraftvunnen dom. Länsstyrelsens motiv att parterna är oense saknar därmed betydelse för Miljööverdomstolens prövning i målet.
När det gäller länsstyrelsens uppgift att som tillsynsmyndighet precisera villkor, vill kommunen understryka att den geologiska barriären - som godtagits av miljödomstolen - skapas dels naturligt, dels i sidan genom en konstgjord geologisk barriär.
Delegationen till tillsynsmyndigheten kan därmed endast avse frågan om styrning av genomförandet av den konstgjorda barriären, så att den utförs i enlighet med domen och åtagandena. Villkoren kan givetvis inte avse de naturliga förhållandena vid den befintliga deponin. Delegationen avseende anpassningen av den befintliga deponin (som inte utgör undantag från kraven) kan inte heller anses avse annat än frågan om styrning av genomförandet så att den befintliga delen med ett kombinerat mellantäcknings- och bottenkonstruktionsskikt uppfyller domens krav. Delegeringen kan enligt kommunens mening således karakteriseras som en "uppföljningsfråga" och har till ingen del med tillåtligheten av deponeringen att göra.
När det i sak gäller de tekniska förhållandena vill kommunen framföra följande.
Eftersom en konstgjord geologisk barriär byggs upp i sidan av deponin i form av ett skikt kommer strömningen att ske antingen genom detta skikt eller över detsamma via det dränerande skiktet i bottenkonstruktionen. Strömningstiden genom den naturliga geologiska barriären har tillräckligt tydligt visats i tidigare ingiven komplettering. För bedömningen är det emellertid, i högre grad än denna beräknade tid, angeläget att beakta följande åtagande av kommunen. Så länge provtagning visar att det är lämpligt, skall lakvatten samlas in i enlighet med 21 § deponeringsförordningen samt ledas till ett naturligt behandlingssystem som likaledes ska vidmakthållas. Det förhållandet att systemet kräver pumpning kan absolut inte betraktas som ett hinder i utformningen av ett säkert system. Det måste anses rimligt att anta att även i framtiden ansvariga för deponin kan underhålla en pumpstation i enlighet med kommunens åtagande i målet. Systemet är för övrigt av det slaget att det kan fungera som ett naturligt system i en framtida passiv fas. Utformningen följer därmed Naturvårdsverkets rekommendationer.
Principerna för bottenkonstruktioner, konstgjord geologisk barriär och sluttäckningar är desamma för olika delar av deponin, vilket redovisats med principritningar. De redovisade konstruktionerna är så detaljerade att det är möjligt att bedöma att det är uppenbart att de uppfyller kraven på de egenskaper som efterfrågas i deponiförordningen och Naturvårdsverkets handbok. Det slutliga valet av fabrikat etc., som exempelvis val av tätduk, kan naturligtvis av entreprenadtekniska och upphandlingsmässiga skäl inte göras i förväg. Egenskaperna säkerställs dock, dels genom kommunens principiella åtagande och dels genom tillsynsmyndighetens möjlighet att ta aktiv del i och följa upp såväl upphandling som praktiskt utförande av konstruktionerna.
Kommunen delar således miljödomstolens bedömning att de kombinerade mellantäckningar/ bottenkonstruktioner som föreslås för fortsatt deponering vid den befintliga deponin uppfyller deponiförordningens krav. Endast när det gäller "skyddsfyllning" ovan tätskiktet i en sluttäckning kan sättas ett frågetecken. Eftersom det inte finns något krav på tid när sluttäckning helt eller delvis skall vara utförd, finns emellertid inget hinder mot att utföra tätning utan skyddsfyllning i ett första skede, för att senare komplettera med en ny fullständig sluttäckning ovanpå den övre deponeringsetappen.
Naturvårdsverket har i yttrande till Miljööverdomstolen uttalat bl.a. följande.
Den geologiska barriären
Naturvårdsverket delar länsstyrelsens bedömning, att det vid prövningen måste vara visat att kraven på geologisk barriär enligt 19-21 §§deponeringsförordningen är uppfyllda för att tillstånd skall kunna meddelas. Att kravet på geologisk barriär uppfylls är alltså en förutsättning för att tillståndet skall kunna meddelas och är inte en sådan fråga som kan delegeras till tillsynsmyndigheten. Av domskälen framgår att miljödomstolen inte tagit ställning i frågan om geologisk barriär utan i stället överlåtit detta till tillsynsmyndigheten. Naturvårdsverket delar följaktligen länsstyrelsens uppfattning, att ärendet skall återförvisas till miljödomstolen för ställningstagande i denna fråga.
Lokalisering av ny etapp ovanpå en befintlig deponi
Naturvårdsverkets principiella inställning är att en lokalisering av en ny etapp ovanpå en befintlig deponi inte är lämplig. Risken för sättningar i den äldre deponin är stor och därmed är även risken för att sluttäckning och bottenkonstruktioner skadas stor. En ytterligare svårighet med en sådan lokalisering är att få till ett bra omhändertagande av lakvatten från den nya deponin då vattnet kommer att rinna ut vid slänten på den befintliga deponin. Det kan dock finnas fall då en sådan lokalisering skulle kunna övervägas eftersom man slipper ta i anspråk nya områden för deponering. Detta kräver att den befintliga deponin är mycket stabil och att det därmed föreligger en mycket liten risk för framtida sättningar. Det skall med andra ord vara möjligt att på ett bra sätt anlägga den nya deponin ovanpå den befintliga deponin. Ett annat krav är att det finns en bra lösning för omhändertagandet av lakvatten från den nya deponin.
Den befintliga deponin i det aktuella fallet är sättningsbenägen eftersom det under många år har deponerats blandat avfall på deponin, bl.a. hushållsavfall. Enligt handlingarna har bedömningen gjorts att sättningarna är slutliga först ca 15 år efter det att avfall inte längre tas emot vid deponin. Naturvårdsverket anser att det därmed blir mycket svårt att få till en bra sluttäckning av den befintliga deponin och en bottenkonstruktion för den nya etappen. Det är således mycket tveksamt om lokaliseringen av den nya etappen ovanpå den gamla deponin är lämplig.
I vissa fall kan det vara ett alternativ att i stället fortsätta deponeringen på den befintliga deponin och ansöka om avsteg enligt 24 § deponeringsförordningen från kravet på t.ex. bottentätning. För att avsteg skall medges krävs dock att detta kan ske utan risk för skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön och dispensmöjligheten skall tillämpas restriktivt (se bl.a. Miljööverdomstolens dom 2003-12-18 i mål nr 4182-02). Ett grundläggande krav för att kunna bevilja avsteg eller undantag torde vara en mycket bra lokalisering.
För de områden som innehåller både deponier som skall avslutas och sådana som skall fortsätta att vara i drift efter utgången av år 2008 är det ändå möjligt att få till en bra sluttäckning av hela området. Deponier som inte skall vara i drift efter utgången av år 2008 skall enligt 38 § tredje stycket deponeringsförordningen avslutas så snart som möjligt. Begreppet "så snart som möjligt" innebär att endast sådan deponering som behövs för att få till en bra sluttäckning bör tillåtas (se bl.a. Naturvårdsverkets handbok 2004:2 med allmänna råd till deponeringsförordningen). Tidpunkten för själva sluttäckningen kan dock infalla efter år 2008 om det kan motiveras just med hänsyn till utformningen av sluttäckningen av hela deponeringsområdet. För att detta skall kunna tillåtas krävs dock att den äldre delen så snart som möjligt förses med en temporär sluttäckning/kvalificerad mellantäckning.
Kommunen har med anledning av Naturvårdsverkets yttrande anfört följande.
Naturvårdsverket biträder länsstyrelsens yrkande om återförvisning, men den grund som anges i yttrandet pekar på det missförstånd som synes föreligga. Kommunen är helt enig med myndigheterna när det gäller tillståndsmyndighetens förpliktelse att pröva om kraven på geologisk barriär uppfylls, och att denna bedömning således inte kan lagligen delegeras till en tillsynsmyndighet. Någon delegering har emellertid inte gjorts av denna fråga utan den har redan avgjorts av miljödomstolen, som finner kraven i deponeringsförordningen uppfyllda. Deponering av farligt avfall godtas således av domstolen. Det är en därifrån skild fråga att domstolen med mottagningskriterierna som grund vill neka fortsatt deponering av aluminiumåtervinningens avfall.
Det som delegerats i detta fall är enbart den "gamla" deponin. Domstolen anger således uttryckligen att det gäller "Anpassning av den befintliga deponin till deponeringsförordningens (2001:512) krav utan undantag". För det fortsatta bruket av den befintliga deponidelen – överlagrad etapp – finns ett åtagande från kommunen att anordna en konstgjord barriär som uppfyller kraven i förordningen. Detta åtagande har uppenbarligen godtagits av domstolen. I den situation som nu gäller kan delegationen således endast avse konstruktionen av sluttäckningen. Den principiella utformningen och funktionen av denna har redovisats i såväl anpassningsplan som tillståndsansökan. Delvis har föreslagits att sluttäckningen sker i två steg med en mellantäckning som uppfyller kravet på täthet samt en slutlig sluttäckning som även uppfyller kravet på komplett skyddstäckning över tätlagren. Det är den närmare utformningen av detta, med uppfyllande av förordningens krav, som tillsynsmyndigheten har ansvar för att kontrollera.
Frågan om förenlighet med deponeringsförordningen var föremål för omfattande genomgång under huvudförhandlingen, där de skilda uppfattningarna hos kommun och länsstyrelse var mycket tydliga. Det är orimligt att mot den bakgrunden hävda att domstolen inte tagit ställning i saken. Miljödomstolens analys av förenligheten med gällande regler är för övrigt tydligt angiven i domen på sidan 22 fjärde stycket. Förvisso åberopas inte specifikt den förordning om deponering som ligger under miljöbalkens 9 och 15 kapitel, men inte heller övriga förordningar och föreskrifter som tillämpats i målet, som exempelvis hushållningsförordningens 5 § och områdesskyddsförordningens 19 §, räknas upp. Domstolens slutsats om förenlighet med balken förutsätter emellertid att de preciserande krav som finns, i en stor mängd förordningar och föreskrifter också är uppfyllda. Endast i de fall det är aktuellt med t.ex. avsteg från deponeringsförordningens krav på barriär åberopas den aktuella förordningsbestämmelsen uttryckligen. Avsaknaden av en uppräkning av en mängd underliggande bestämmelser kan således på intet sätt tas till intäkt för att domstolen hoppat över frågan vid sin bedömning av tillåtligheten. Eftersom domstolen till fullo tagit ställning till deponins förenlighet med kraven i miljöbalken, och dess underliggande förordningar, saknas grund för återförvisning.
MILJÖÖVERDOMSTOLENS SKÄL
Genom den överklagade domen har miljödomstolen lämnat kommunen tillstånd att deponera vissa mängder av bl.a. farligt avfall. Deponin har i sin helhet klassificerats som en deponi för farligt avfall. Av domskälen under rubriken tillåtlighet framgår att miljödomstolen funnit att det inte föreligger något hinder enligt bestämmelserna i miljöbalken mot det sökta tillståndet bortsett från deponering av slagg, stoft och slam. Miljödomstolen har under rubriken generella föreskrifter erinrat om bl.a. att det i 19-22 §§deponeringsförordningen finns krav på geologisk barriär, bottentätning m.m. I anslutning härtill har miljödomstolen funnit att, med beaktande av deponins lokalisering i sjön Möckelns tillrinningsområde och inom skyddsområde för vattentäkt, avsteg eller undantag från dessa bestämmelser inte bör medges; ej heller finns det enligt miljödomstolen skäl att medge undantag från kraven på sluttäckning i 31 § deponeringsförordningen. Domstolen uttalar avslutningsvis i detta avsnitt att det ankommer i första hand på tillsynsmyndigheten att bedöma huruvida de av kommunen planerade åtgärderna uppfyller deponeringsförordningens krav.
Deponeringsförordningen innehåller specifika krav vad gäller konstruktionen av en deponi för farligt avfall. Vid tillåtlighetsprövningen är det ett grundläggande krav att den aktuella deponin kan anses uppfylla kraven på erforderliga barriärer m.m. enligt vad som närmare framgår av 19-22 §§deponeringsförordningen. Miljödomstolens domskäl återspeglar emellertid inte någon prövning av om den geologiska barriären motsvarar kraven i deponeringsförordningen utan domstolen synes ha begränsat sin prövning till frågan om det finns skäl göra något undantag från deponeringsförordningens krav. I övrigt synes miljödomstolen ha överlåtit till tillsynsmyndigheten att göra den närmare prövningen av om deponin uppfyller deponiförordningens krav på barriärer. Det har emellertid, som länsstyrelsen med instämmande av Naturvårdsverket anfört, legat på miljödomstolen att närmare pröva den frågan (jfr Miljööverdomstolens avgöranden: dom 2002-11-07 i mål nr M 5379-01, dom 2003-12-18 i mål nr M 4182-02 och beslut 2004-04-13 i mål nr M 1512-03).
Den överklagade domen innehåller alltså inte erforderligt underlag i angivet hänseende för att den skall kunna läggas till grund för en överprövning i Miljööverdomstolen. Detta utgör en sådan grundläggande brist i domen att den i dess helhet skall undanröjas och målet visas tillbaka till miljödomstolen för fortsatt behandling. Innebörden av detta beslut är att verksamheten tills vidare regleras av nu gällande tillstånd, bl.a. länsstyrelsens beslut den 16 april 1996.
Vid den fortsatta behandlingen av tillåtlighetsfrågan i miljödomstolen kan det finnas anledning att överväga om de geologiska och hydrogeologiska förhållandena är tillräckligt utredda i målet. När det därvid gäller kravet på geologisk barriär vill Miljööverdomstolen peka på följande omständigheter i den befintliga utredningen.
Enligt 19 § deponeringsförordningen skall en deponi för farligt avfall vara lokaliserad så att allt lakvatten efter driftfasen och ej uppsamlat lakvatten under driftfasen passerar genom en geologisk barriär med en transporttid som inte får vara kortare än 200 år. Kommunen har, i syfte att visa att kraven i denna paragraf uppfylls, i en bilaga till miljödomstolens aktbilaga 47 redovisat att den vertikala strömningstiden genom komprimerad torv kan beräknas till 238 år. Beräkningarna har gjorts enligt avisningarna i remissutgåvan av handboken med allmänna råd för tillämpningen av deponeringsförordningen. Vid beräkningen har kommunen antagit att torven komprimerats ca 60 procent vid fyllnadshöjden 15 m till en mäktighet av 1 m och att den hydrauliska konduktiviteten är 1,0 x 10-10 m/s. Av beräkningen framgår att kommunen i enlighet med handboken har schablonmässigt infört en faktor 10 för att ta hänsyn till att strömningen i den omättade zonen sker betydligt långsammare än i ett grundvattenmagasin. Motsatsvis kan alltså råden i handboken tolkas så att strömningen i ett grundvattenmagasin schablonmässigt sker 10 gånger snabbare än i den omättade zonen.
Kommunen avser att lagra avfall upp till nivån ca +158 möh eller ca 15 m över befintlig markyta inom torvmarken väster om avfallsupplaget, etapperna A och B. Släntlutningen där uppges bli 1:5 eller flackare (se bilaga A till miljödomstolens aktbilaga 13, s. 16). Ytorna för etapperna A och B underlagras i nuläget av ett torvlager med en mäktighet av 2,5 – 4,5 m (s. 17 i samma bilaga). Detta innebär att det kommer att finnas stora områden inom etapperna A och B där fyllnadshöjden är mindre än 15 m, torvens komprimering således mindre än 60 procent och den hydrauliska konduktiviteten således större än 1,0 x 10-10 m/s. Huruvida genomströmningstiden är längre än 200 år i dessa områden är inte visat, även om strömningen sker i en omättad zon.
Av uppmätta grundvattenstånd 1980-02-21 framgår att grundvattennivån under etapperna A och B var ca +142 möh (se nyssnämnda aktbilaga s. 15-16). Detta speglade den naturliga grundvattenströmningen eftersom inga avskärande diken fanns då. I figur 4 i bilaga A till miljödomstolens aktbilaga 13 visas deponins utseende under efterbehandlingsfasen. Smutsvattendiket är då igenfyllt. Renvattendiket har bottennivån ca 1 m under markytan. Den komprimerade torven ligger mellan 2,5 m och 3,5 m under markytan. Om markytan under etapperna A och B av deponin ligger på nivån (158-15=) +143 möh, renvattendikets botten på nivån (143-1=) +142 möh och den komprimerade torven mellan nivåerna (143-2,5 á 3,5=) +139,5 och +140,5 möh, förefaller det sannolikt att den komprimerade torven kommer att ligga under grundvattenytan, varför den vertikala strömningen genom den komprimerade torven kommer att ske 10 gånger snabbare; den vertikala strömningstiden reduceras då till 23,8 år.
Mot denna bakgrund finns det anledning att överväga om kommunens förslag uppfyller kraven enligt 19 § deponeringsförordningen, åtminstone om endast den vertikala strömningstiden skall tillgodoräknas.
När det sedan gäller frågan om det behandlade lakvattnets avledning till Drivån finns det anledning att peka på följande.
Kommunen föreslog i sin ansökan att det behandlade lakvattnet skulle avledas till bäcken från Kyrke Myr och vidare till sjön Möckeln. I miljökonsekvensbeskrivningen redovisas noggrant hur kloridhalten beräknas variera i ett flertal punkter och vid inloppet i sjön Möckeln.
Under skriftväxlingen vid miljödomstolen redovisades från flera håll farhågor rörande Möckelns känslighet. Kommunen redovisade därför som ett tänkbart alternativ en överföringsledning för utsläpp av det behandlade lakvattnet i Drivån nedströms avloppsreningsverket (se miljödomstolens aktbilaga 24). Den extra investeringskostnaden för en sådan överledning kostnadsberäknades översiktligt till 3-4 miljoner kr.
Vid huvudförhandlingen i miljödomstolen behandlades frågan om lakvattnets avledning till Drivån ganska kortfattat. Kommunen konstaterade att utspädningseffekten i Möckelnsystemet är bättre än i Drivån. Kommunen uppgav vidare att det inte fanns några särskilda värden i Drivån; att man undvikit att gå vidare med alternativet Drivån hade berott på kostnadsaspekten.
Inför den fortsatta behandlingen vid miljödomstolen kan det finnas anledning att överväga om miljökonsekvensbeskrivningen behöver kompletteras för bedömningen av miljöpåverkan på Drivån av att det behandlade lakvattnet pumpas till ån nedströms avloppsverket.
Beslutet får enligt 54 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken inte överklagas.
I avgörandet har deltagit hovrättsråden Per-Anders Broqvist, referent, och Eva Wagner, miljörådet Lars Hydén samt hovrättsrådet Lars Dirke. Enhälligt.
________________________________
BILAGA
VÄXJÖ TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM
SÖKANDE
Älmhults kommun
Ombud: PL AB
SAKEN
Tillstånd till verksamheten vid Äskya avfallsanläggning (SNI 90.006-4, 90.006-6, m.fl.), Älmhults kommun, Kronobergs län
____________________
DOMSLUT
Tillstånd enligt 9 kap.miljöbalken
Miljödomstolen lämnar Älmhults kommun tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt miljöbalken att vid avfallsanläggningen inom fastigheterna X 1:27 och X 20:1
- årligen sortera och deponera högst 1000 ton icke farligt rest- och grovavfall från hushåll, 3000 ton icke farligt blandat bygg- och industriavfall, 200 ton asbesthaltigt avfall (EWC 170601), 1000 ton aska från värmeverk (100101), 100 ton avvattnat slam från värmeverk (100122), 100 ton färdigbehandlade oljeförorenade jordmassor (170503-170504), 3000 ton avloppsverksslam (190805) samt 3000 ton gjuterisand (100906) varav högst 1000 ton farligt avfall (100905),
- mellanlagra ospecificerat farligt avfall – högst 40 ton per år och 10 ton samtidigt,
- samtidigt mellanlagra upp till 100 ton farligt avfall i form av slipers (170204),
- samtidigt mellanlagra upp till 20 ton farligt avfall i form av lysrör (200121), kasserad kylutrustning (200123) och elektronikavfall (200135),
- årligen ta emot och behandla högst 100 ton oljeförorenade jordmassor (170503) från akuta saneringsarbeten,
- samtidigt behandla högst 2 200 ton slam från tre-kammarbrunnar (200304),
- driva en anläggning för biologisk behandling av högst 55 000 ton förorenade jordmassor (170503-170504) samtidigt,
- sortera och behandla högst 15 000 ton ospecificerat icke farligt avfall per år,
- behandla uppsamlat lakvatten lokalt i en våtmarksanläggning och därefter avleda vattnet till Drivån.
Tillståndet gäller under fyra år från det att det vunnit laga kraft. Efter den 1 januari 2005 gäller tillståndet till deponering av organiskt avfall - såsom avloppsverksslam och förorenad organogen jord - endast i de fall Naturvårdsverket meddelat föreskrifter om undantag från förbudet eller länsstyrelsen medgivit dispens från samma förbud.
Villkor
För tillståndet till miljöfarlig verksamhet skall följande villkor gälla.
1. Verksamheten – inbegripet åtgärder för att begränsa skador eller olägenheter för människors hälsa och miljön – skall bedrivas i huvudsak på det sätt som kommunen angett eller åtagit sig i målet om inte annat framgår av denna dom.
2. Avfall som återvinns eller behandlas får inte lagras under längre tid än tre år.
3. Avfall som skall bortskaffas får inte mellanlagras under längre tid än ett år.
4. Förorenat vatten från verksamhetsområdet skall samlas upp i diken så utformade att avrinning till omgivande mark eller grundvatten förhindras.
5. Deponering får ske till en högsta höjd av +158 m.
6. Nya ytor som tas i anspråk skall senast från och med den 1 januari 2006 förses med ett 0,5 m tjock dränerande skikt och liner.
7. Mellanlagring av farligt avfall, med undantag för träavfall, lysrör, elektronikavfall och kylutrustning, skall ske på invallad, tät yta under tak, alternativt i täckta behållare.
8. Träavfall som innehåller farliga ämnen skall avlastas och mellanlagras på asfalterad yta under täckning. Krossning av sådant trä får inte ske.
9. Oljeförorenad jord liksom slam från trekammarbrunnar skall hanteras på täta plattor med möjlighet till uppsamling av avrinnande vatten för avledning till lakvattensystemet.
10. Oljeförorenad jord får inte deponeras om halten opolära alifatiska kolväten överstiger 0,1 % (1000 mg/kg TS).
11. Varje inleverans av förorenade jordmassor, med undantag för jord från akut olyckssanering, skall följas av uppgift om ursprung och föroreningsinnehåll.
12. Förorenade jordmassor som är att anse som farligt avfall på grund av deras innehåll av metaller får inte tas emot.
13. Ytor där förorenad jord lagras och behandlas skall vara asfalterade. Avrinnande vatten från dessa ytor skall samlas upp och får efter att ha passerat oljeavskiljare avledas till lakvattensystemet.
14. Behandling av förorenade jordmassor skall under de första två månaderna av processen ske under täckning med avledning av luften till ett biofilter.
15. Renade jordmassor som är att betrakta som farligt avfall får inte användas som sättningsutjämnade material, vallbyggnadsmaterial eller för mellan- och sluttäckning av deponin.
16. Buller från verksamheten får vid omgivande bostäder inte ge upphov till högre ekvivalent ljudnivå än 55 dB (A) vardagars dagtid (kl.07-18), 45 dB (A) nattetid (kl.22-07) samt 50 dB (A) övrig tid. Nattetid får momentana ljud inte överstiga 55 dB (A).
17. Kommunen skall i alla delar av verksamheten vidta de åtgärder som skäligen kan fordras för att förebygga, hindra eller motverka de olägenheter som kan uppstå genom bildande av aerosoler, utsläpp av luktande ämnen, damning, material som transporteras med vinden, fåglar, råttor och insekter samt bränder.
18. Såväl verksamhetsområdet som våtmarksanläggningen skall inhägnas i den omfattning som fordras för att hindra obehörigt tillträde.
19. Skriftliga instruktioner skall finnas dels för kontroll och klassificering av inkommande avfall inklusive förorenade massor, dels för omhändertagande och behandling av olika typer av avfall samt för underhåll av biofilter och våtmarksanläggning.
20. Kontrollprogram med angivande av mätmetod, mätfrekvens och utvärderingsmetod skall finnas.
Delegerade frågor
Miljödomstolen överlåter åt tillsynsmyndigheten att föreskriva de ytterligare villkor som kan fordras beträffande
- Tillämpningen av villkor 17, 18 och 20
- Konstruktionsmaterial utöver villkor 15
- Anpassningen av befintlig deponi till deponeringsförordningens (2001:512) krav utan undantag.
Tillstånd enligt 11 kap.miljöbalken
Miljödomstolen lämnar även tillstånd till vattenverksamhet enligt miljöbalken för utförandet av lagringsdamm i diket norr om väg 120 inom X 1:27 i enlighet med ansökan.
Avslaget yrkande
Miljödomstolen avslår kommunens ansökan om tillstånd att deponera saltslagg, stoft och slam från det i Älmhult belägna aluminiumsmältverket.
Klassificering
Deponin hänförs i sin helhet till deponiklassen ”farligt avfall”.
Miljökonsekvensbeskrivning
Miljödomstolen godkänner den i målet upprättade miljökonsekvensbeskrivningen.
Förordnande rörande tidigare beslut m.m.
Tillståndet i denna dom ersätter det tillstånd till verksamheten som Länsstyrelsen i Kronobergs län meddelat den 16 april 1996. Anläggningen för biologisk behandling av förorenad jord liksom våtmarksanläggningen för lokal behandling av lakvatten skall ha tagits i drift senast den 1 oktober 2007 annars förfaller tillståndet i dessa delar.
Arbetstid
Den genom denna dom medgivna vattenverksamheten skall vara utförd inom två år från dagen för domen.
Oförutsedd skada
Anspråk enligt 24 kap. 13 § tredje stycket miljöbalken på grund av oförutsedda skador skall för att få tas upp till prövning framställas till miljödomstolen inom fem år från utgången av den ovan bestämda tiden för arbetens utförande.
Prövningsavgift
Miljödomstolen ändrar inte den med stöd av 3 kap. förordningen (1998:940) om avgift för prövning och tillsyn enligt miljöbalken den 17 juni 2003 fastställda avgiften om tiotusen kronor.
Verkställighet
Miljödomstolen förordnar – under förutsättning att kommunen ställer nedan angivna säkerhet – att tillståndet får tas i anspråk av kommunen utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft.
Säkerhet
Tillståndet till miljöfarlig verksamhet får tas i anspråk endast under förutsättning att kommunen, för att säkerställa att de skyldigheter som gäller för deponeringsverksamheten fullgörs, har ställt ekonomisk säkerhet om minst 34 miljoner kronor. Säkerheten skall ställas i form av pant eller borgen enligt bestämmelserna i 2 kap. 25 § utsökningsbalken och prövas av miljödomstolen i särskild ordning. Säkerheten skall förvaras hos Länsstyrelsen i Kronobergs län.
YRKANDE
Älmhults kommun ansöker, såsom kommunen slutligen bestämt sin ansökan, om tillstånd att fortsatt driva avfallsanläggningen inom X 1:27 och X 20:1 och där
1. sortera och behandla högst 23 000 ton årligen, samt av detta årligen deponera högst 7000 ton, hushållsavfall, industri- och byggavfall, varav högst 200 ton farligt avfall (asbest) och avloppsslam inom etapp A, B och C enligt plansch 2,
2. mellanlagra farligt avfall
- ospecificerat farligt avfall upp till 10 ton samtidigt och högst 40 ton per år,
- slipers upp till 100 ton samtidigt,
- elektronik, lysrör och kylmöbler upp till 20 ton samtidigt,
3. motta och behandla 100 ton oljeförorenade jordmassor per år samt deponera slutprodukten såväl farligt som icke farligt avfall,
4. deponera saltslagg, stoft och slam från Stena Aluminium till en årlig mängd av 15 000 ton, samt att anlägga och driva följande nya anläggningar och verksamheter:
5. anläggning för biologisk behandling, huvudsakligen kompostering av uppgrävda förorenade jordmassor; såväl massor som betecknas som farligt avfall som inte farligt avfall, högst 55 000 ton samtidigt,
6. anläggning för behandling av avloppsslam från trekammarbrunnar, högst 2 200 ton samtidigt, för återanvändning,
7. lokal behandling av uppsamlat och förbehandlat lakvatten från hela avfallsanläggningen i en våtmarksanläggning med utlopp i dike som mynnar i sjön Möckeln - i andra hand avleds vattnet till Drivån,
samt tillstånd enligt 11 kap.miljöbalken att
8. För lagringsdamm till våtmarksanläggningen utföra grävningsarbeten i diket norr om väg 120, inom kommunens fastighet X 1:27.
Kommunen yrkar att tiden för igångsättning av nya verksamheter bestäms till fem år, samt att arbetstiden och tiden för oförutsedd skada för vattenverksamheten bestäms till två respektive fem år.
Förslag till villkor
1. Anläggningarna skall utformas och verksamheten skall drivas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som anges i denna ansökan, med tillhörande tekniska beskrivning.
2. Tillsynsmyndigheten får föreskriva villkor för omhändertagande och behandling av avfall.
3. Tillrinningen av yt- och grundvatten till upplaget skall begränsas genom lämpligt uppförda diken och/eller andra åtgärder.
4. Anläggningen skall så långt som möjligt disponeras på ett sätt som erbjuder skydd mot insyn.
5. Nya ytor som tas i anspråk skall senast från och med år 2008 förses med ett 0,5 m tjockt dränerande skikt och liner.
6. Efter avslutad deponering skall deponin förses med ett täckskikt i enlighet med deponeringsförordningens krav för farligt respektive icke farligt avfall inom respektive delområden. Täckningen skall avse även sidorna och anslutas mot den komprimerade torven respektive den konstgjorda geologiska barriären, där sådan utförts.
7. Blötslam från trekammarbrunnar skall avvattnas och komposteras och får därefter användas som konstruktionsmaterial inom deponiområdet.
8. Efter avslutad deponering skall lakvatten vid sidan av den geologiska barriären samlas in och behandlas i den lokala anläggningen för lakvattenbehandling, till dess provtagning visar att så inte längre behöver ske.
9. Utvinning och överföring av deponigas till fjärrvärmeverket alternativt fackling, skall ske så länge det bildas deponigas av väsentlig omfattning.
10. Saltslagg stoft och slam skall deponeras med god marginal över högsta grundvattenytan och inom separata delområden, vilka inmäts och dokumenterats.
11.Saltslagg och stoft skall kontinuerligt täckas med lämpligt material.
12. Slam skall vid mottagandet placeras under flyttbart tak eller tältkonstruktion och först efter avvattning deponeras och täckas med lämpligt material.
13. Saltslagg, stoft och slam skall fr.o.m. 2008 deponeras med bottenkonstruktion och sluttäckning i enlighet med vad som framgår av teknisk beskrivning (avsnitt 6.3 och avsnitt 8).
14. Oljeförorenad jord från sanering vid olyckor o.dyl. (befintlig anläggning) får inte deponeras om halten opolära alifatiska kolväten överstiger 0,1 % (1000 mg/kg TS).
15. Principer för klassning av inkommande jordmassor som farligt respektive icke farligt avfall utformas i samråd med tillsynsmyndigheten. Varje inleverans av förorenade jordmassor skall följas av uppgift om ursprung och innehåll och tillsynsmyndigheten skall ges tillfälle att inom 5 dagar bedöma och förhindra leveransen innan den tillförs behandlingsområdet.
16. Massor som innehåller metallhalter över gränsen för klassning som farligt avfall får inte tas emot för behandling genom kompostering.
17. den aktiva komposteringsprocessen för behandling av förorenad jord skall fortgå till dess mineraloljehalten (opolära alifatiska kolväten) i kompostmaterialet uppgår till högst 1 % (10 000 mg/kg TS). Därefter får kompostmassorna överföras till lämpligt område inom Äskya för eftermognad.
18. När massorna har en resthalt av 0,1 % (1000 mg/kg TS) får de användas som konstruktionsmaterial inom avfallsanläggningen.
19. För att de behandlade jordmassorna skall få användas utanför deponin skall resthalten understiga 0,01 % (100 mg/kg TS).
20. Jordmassor vars innehåll av olja inte brutits ner inom tre år skall transporteras bort för erforderlig behandling på annan plats.
21. Överskottsvatten från behandlingsytorna för förorenad jord skall avledas till befintligt lakvattensystem.
22. Våtmarksanläggningens avslutande bevattningsdamm skall utformas så att ingen dämning sker av vattenframrinningen i bäcken.
TIDIGARE BESLUT
Länsstyrelsen har genom beslut den 16 april 1996 (dnr 242-9499-94) lämnat Älmhults kommun tillstånd enligt miljöskyddslagen till befintlig och utökad verksamhet vid Äskya avfallsanläggning inom kommunen. Kommunen ges här tillstånd att sortera och deponera hushålls-, industri- och byggavfall m.m. samt kommunalt avloppsslam. Tillförda mängder får inte väsentligt överstiga de mängder som anges i ansökan. Tillståndet omfattar även mellanlagring av miljöfarligt avfall och behandling av oljeförorenade jordmassor (avser små mängder från trafikolyckor o.dyl.) och oljehaltigt slam. Beslutet överklagades till Koncessionsnämnden för miljöskydd som i sitt beslut den 19 november 1996 ändrade två av villkoren. Länsstyrelsen har genom beslut den 3 april 1998 meddelat ytterligare två villkor för tillståndet.
Miljödomstolen har i dom den 23 november 1999 (M 412-99), med ändring av vad som därom föreskrivits i länsstyrelsens beslut den 16 april 1996, lämnat kommunen tillstånd enligt miljöskyddslagen att vid Äskya avfallsanläggning årligen motta och deponera saltslagg och stoft i säckar intill en högsta mängd av 10 000 ton från Gotthards (nuvarande Stena) Aluminium. Tillståndet gäller till den 31 december 2005. Miljödomstolen har genom dom denna dag föreskrivit slutliga villkor för tillståndet.
REGERINGENS PRÖVNING
Regeringen har genom beslut den 18 september 2003 (M2002/633/F/M) avstått enligt 17 kap. 2 § miljöbalken från att pröva tillåtligheten enligt samma kapitel av Älmhults kommuns planerade anläggning för behandling av farligt avfall inom fastigheterna X 1:27 och X 20:1 i Älmhults kommun.
ANSÖKAN
Planförhållanden
Hela det område inom vilken befintlig och planerad avfallsverksamhet bedrivs ligger inom fastigheterna X 1:27 och X 20:1, vilka ägs av Älmhults kommun. Kommunen äger genom markförvärv (X 1:13) även hela det markområdet som skisserats som lämpligt för utbyggnaden av den planerade anläggningen för lokal lakvattenbehandling. Troligen kommer denna fastighet genom fastighetsreglering att överföras till X 20:1.
Kommunen har i sin fysiska planering under lång tid tagit hänsyn till befintlig lokalisering. I kommunens översiktsplan prioriteras området vid Äskya, inklusive en utbyggnad, för avfallsdeponering. Någon detaljplan som berör avfallsanläggningen eller dess närhet finns ej.
Befintlig verksamhet
Vid Äskya mottas avfallet i en särskild mottagningsenhet där vägning och registrering av avfallet sker. Avfallet dirigeras därefter vidare till lämplig del av anläggningen. Sedan 2001 transporteras det brännbara hushållsavfallet till en förbränningsanläggning i Ljungby.
Inom anläggningen finns bl.a. ytor för deponering av
- hushållsavfall och liknande industriavfall inklusive strukturbärande material för maximal gasutvinning,
- byggavfall och övrigt industriavfall som inte är gasproducerande,
- saltslagg samt stoft och slam från aluminiumsmältverk,
- asbestavfall,
- aska och sot
Inom anläggningen finns också ytor och utrymmen för behandling och/eller mellanlagring av - farligt avfall
- oljeförorenade massor m.m.
- källsorterat material såsom glas, trä, vitvaror, elektronik m.m.
Därutöver finns anläggningar för lakvattenhantering såsom diken, lakvattenmagasin och pumpstation. Det finns också en deponigasanläggning utbyggd i vissa delar av deponin. Vid infarten till anläggningen finns bl.a. personalutrymmen, vågstation med mottagningskontroll samt återvinningsstation. Kommunen avser att utöka verksamheten med anläggning för behandling av förorenade jordmassor samt anläggning för lokal behandling av lakvatten.
Avfallsmängder
(Tabell 1 nedan)
Deponins konstruktion
Omfattande undersökningar har visat att torv, som finns under en stor del av den etablerade deponin, vid sammanpressning blir mycket svårgenomtränglig för vatten. Torven besitter egenskaper som väl motsvarar kraven på geologisk barriär. Sjön Möckeln bedöms vara den primära recipienten för vattnet från Äskya.
Inom delar av den äldre deponin saknas torv eller har torven i några torvgravar brutits ut. Det utbyggda skyddssystemet, med lakvatteninsamling m.m., har dock visat sig fungera väl. De nya delar som nu tas i anspråk kommer att förses med kompletterande konstgjord barriär. Kommunen åtar sig att vidmakthålla det etablerade uppsamlingssystemet runt hela deponin. Så länge det finns behov av det - enligt provtagning – skall det uppsamlade vattnet behandlas.
Jordbehandling
Den föreslagna ytan för behandling av förorenad jord är avsedd att användas av olika specialistföretag, som i kampanjer kan behandla jorden under upp till tre år.
När jordmassor anländer skall dess ursprung och föroreningshalt bedömas, så att det från fall till fall kan avgöras om de lämpligen bör behandlas där. På en hårdgjord yta läggs den förorenade jorden upp och behandlas genom en komposteringsprocess. Det ger en biologisk nedbrytning av organiska ämnen.
Behandlingskapaciteten beror av ytan och bedöms uppgå till högst 55 000 ton. Om ytor behöver frigöras för nya massor kan den delvis komposterade jorden flyttas till annan plats inom deponin för eftermognad. Syftet är att jorden skall användas för täckning m.m. inom eller utom deponin, men om godtagbar kvalitet inte uppnås inom tre år kommer massorna att istället överföras till annan anläggning för behandling eller deponering.
Lakvattenhantering
Lakvattnet leds för närvarande till Älmhults reningsverk, men avloppsreningsverk är inte särskilt anpassade för att rena lakvatten. Den nu föreslagna våtmarken m.m. syftar till att skapa en anpassad reningsanläggning, varvid även belastningen på avloppsverket kan minskas.
Den föreslagna platsen Kyrke Myr är ett dikat myrområde där torv tidigare brutits. Lakvattenbehandlingen baseras på ett naturgivet system, där vattnets passage genom sandfilter m.m. och ytor med olika slag av växter samt luftning, skall reducera halter av kväve, metaller och organiska föreningar. Salter påverkas inte, utan i den delen är det även i fortsättningen utspädning som reducerar risken för påverkan. Slutsteget utgörs av en lagringsdamm, som skall användas för bevattning av den närbelägna golfbanan. Där kommer gräset att utnyttja kvävet i vattnet för sin tillväxt och en del kväve kommer säkerligen att bindas i jorden.
Metallhalterna i lakvattnet från Äskya år 2000 underskrider livsmedelsverkets riktvärden för tjänligt dricksvatten, med undantag för järn. En utspädning av kloridhalten kommer att ske redan i våtmarkssystemet och vidare i bäcksystemet. Beräkningar visar att kloridhalten blir försumbar senast då bäckens vatten kommer ut i sjön Möckeln. En samlad bedömning av effekterna av organiska ämnen från avfallsupplag är svår att göra.
Kostnader
En första beräkning angående kostnader för täckkonstruktion har gjorts. De områden som omfattas är den nu befintliga deponin. Kostnaden att täcka dessa områden har grovt uppskattats till 31 miljoner kronor. Härutöver tillkommer en årlig kostnad för underhåll, övervakning och kontroll efter det att deponin är sluttäckt (efterbehandlingsfasen) under ytterligare minst 30 år. Kostnaden för lakvattenhantering, provtagning och analyser, underhållsåtgärder m.m. under denna fas kan grovt uppskattas till 100 000 kronor per år.
Dessa kostnader utgör underlag för ställande av ekonomisk säkerhet.
Miljökonsekvensbeskrivning
Tidigt samråd har hållits. Länsstyrelsen har den 13 augusti 2001 beslutat att den planerade ändringen av verksamheten vid Äskya avfallsanläggning kan antas medföra betydande miljöpåverkan. Därefter har utökat samråd genomförts.
Den ansöka verksamheten bedöms efter vidtagna skyddsåtgärder inte innebära några risker för människors hälsa och säkerhet eller miljön i form av utsläpp till vatten och luft eller annat.
YTTRANDEN
Fiskeriverket yrkar att följande villkor fastställs.
1. För att minska utsläppen av kväve, metaller och organiska ämnen skall ett våtmarkssystem enligt den tekniska beskrivningen upprättas.
2. För att förhindra att lakvatten läcker ut under efterbehandlingsfasen skall deponin förses med en konstgjord geologisk barriär i form av en tätande vall. Den geologiska barriären skall utgöra ett sådant skydd att föroreningar från deponin som når recipienten inte innebär risk för skada på ekosystemet eller den levande miljön.
3. Vattenkvalitén i Drivån bör följas upp med ett kontrollprogram. I detta bör följande parametrar ingå: färgtal, konduktivitet, pH, alkalinitet, halten suspenderade ämnen, tungmetaller, kväve och fosfor. Avgående vatten skall som högst innehålla 1 mg/l mineralolja. En löpande kontroll av såväl lakvattnets sammansättning som reningsresultaten i de olika stegen i anläggningen bör ske. Om förhöjda halter av tungmetaller och andra organiska miljögifter upptäcks i Drivån bör en uppföljning av fisk ske i Möckeln. Detta med avseende på biokemiska och fysiologiska biomarkörer samt metaller och organiska miljögifter som bör analyseras.
4. Krav bör ställas på att sådan teknik och sådant förbränningsmaterial används att Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/76/EG används om förbränning av avfall, vad gäller gränsvärden för utsläpp till luft och vatten inte överskrids.
5. För verksamheten är det viktigt att vägning och karaktärisering av de förorenade jordmassorna som tas in för behandling sker. Innehållet påverkar i hög grad vad som eventuellt kan komma ut i recipienten/vattenmiljön.
Länsstyrelsen i Kronobergs län avstyrker tillstånd till fortsatt deponering av farligt avfall av vad slag det vara månde på Äskya eftersom kommunen inte visat att man uppfyller 19-21 §§ i deponeringsförordningen. Det finns inte skäl att medge undantag enligt 24 § förordningen. Länsstyrelsen tillstyrker tillstånd till jordbehandlingsanläggningen.
Om miljödomstolen lämnar tillstånd yrkar länsstyrelsen att följande villkor föreskrivs.
Villkoren nr 1-4, 6, 9, 10, 11, 12, 15, 20 och 22 enligt kommunens förslag godtas.
Villkor nr 5: Nya ytor som tas i anspråk skall inom ett år från det att tillstånd lämnats förses med ett 0,5 m tjockt dränerande skikt och liner.
Villkor nr 7: Lakvattnet från avvattningen av blötslam skall samlas upp och ledas till lakvattensystemet.
Villkor nr 8: Efter avslutad deponering skall lakvatten som läcker vid sidan av den geologiska barriären samlas in och hanteras på sådant sätt att kraven i 21 § förordningen om deponering av avfall uppfylls.
Villkor nr 13: Deponin skall inom ett år från det att tillstånd lämnats förses med bottenkonstruktion och geologisk barriär som uppfyller kraven i förordningen om deponering av avfall.
Villkor 14: Oljeförorenad jord från sanering vid olyckor får inte deponeras eller användas som konstruktionsmaterial inom avfallsanläggningen om halten opolära alifatiska kolväten överstiger 0,1 % (1000 mg/kg TS). Halten av andra föroreningar får inte överstiga gränsen för mindre känslig markanvändning i Naturvårdsverkets rapporter 4638 ”Generella riktvärden för förorenad mark” och 4889 ”Förslag till riktvärden för bensinstationer”.
Villkor nr 16: Massor som innehåller obehandlingsbara föroreningar över gränsen för mindre känslig markanvändning i Naturvårdsverkets rapporter 4638”generella riktvärden för förorenad mark” får inte tas emot för behandling genom kompostering.
Villkor nr 17: Behandling av förorenad jord får endast ske på tät platta med uppsamling av allt lakvatten. Lakvattnet skall innan utsläpp till lakvattendiket renas med oljeavskiljare och lämpligt filter.
Villkor nr 18: se villkor nr 14.
Villkor nr 19: För att de behandlade massorna ska få användas utanför deponin vilket även innefattar skydds- och dräneringsskikten i sluttäckningen ska halten opolära alifatiska kolväten understiga 0,01 % (100 mg/kg TS). Halten av andra föroreningar får inte överstiga gränsen för känslig markanvändning i Naturvårdsverkets rapporter 4638 ”Generella riktvärden för förorenad mark” och 4889 ”Förslag till riktvärden för bensinstationer”.
Villkor nr 21: se villkor 17.
Villkor 23: All biologisk behandling av förorenad jord skall ske som slutna processer med behandling av frånluften.
Villkor 24: Lakvattnet skall efter lokal rening överledas till Drivån.
Följande provisoriska villkor bör gälla under en prövotid av två år från det att verksamheten påbörjas.
P1. För det renade vattnet från behandlingen av förorenad jord föreslås följande riktvärden för halter och gränsvärden för mängder enligt följande:
(Tabell 2 nedan)
P2. Utsläppen till luft av VOC från den biologiska behandlingen av förorenad jord skall begränsas så långt som möjligt. Under prövotiden får utsläppen av VOC från reningsanläggningen inte överstiga 8 ton/år.
Länsstyrelsen yrkar även att en ekonomisk säkerhet på 35 miljoner kronor ska ställas.
Miljö- och byggnämnden i Älmhults kommun tillstyrker att lakvattnet behandlas i en lokal våtmarksanläggning och anför följande.
I tillståndsansökan finns ingen tydlig redovisning av hur specifika organiska ämnen påverkar Möckeln som riksintresse och vattentäkt. Eftersom dioxin är ett mycket giftigt ämne bör försiktighetsprincipen i 2 kap. 3 § miljöbalken tillämpas och därför skall lakvattnet från deponin inte ledas till sjön. Ansökan innehåller inte tillräckligt underlag för ett slutligt ställningstagande till valet av recipient.
De fastigheter med enskilda vattenbrunnar som ligger på ett sådant avstånd att de skulle kunna förorenas av lakvatten från deponin skall få tillgång till kommunalt vatten.
I tillståndet skall regleras dels hur våtmarkens långsiktiga reningseffekt skall kontrolleras, dels vilket material den konstgjorda geologiska barriären skall bestå av och vilken tjocklek de olika skikten i barriären skall ha för att uppfylla kraven i 20 § deponiförordningen.
Möckelns m. fl. sjöars fiskevårdsområde motsätter sig planerna på att leda ut lakvatten från Äskya avfallsanläggning via en våtmarksrening direkt i sjön Möckeln. Sjön har stora naturvärden men påverkas idag av stora mängder humusämnen från torvbrytningarna på Sånnaböke mosse och Katebodamyren. Redan detta befaras kunna ge negativa effekter på kräftor och vitfisk. Kommer därutöver dioxier och andra kemiska ämnen att tillföras sjön kan detta få katastrofala följder. Det sägs att de kemiska ämnen som passerar genom våtmarksanläggningen tas upp av torvpartiklarna och förs allt längre ut i sjön med de konsekvenser detta får för allt liv i sjön. Fiskevårdsområdet har med statsbidrag satsat omkring 300 000 kr på utsättning av signalkräfta i sjön.
Sportfiskeklubben Flugan, Älmhult, motsätter sig det ansökta förfarandet för behandling av lakvattnet. Klubben arrenderar ett av kommunen ägt vattenområde som ligger i omedelbar anslutning till den plats där utsläppen mynnar ut i sjön. Man instämmer i de farhågor som fiskevårdsområdet framfört.
Yttre och inre Näsets samfällighetsförening, Boastads samfällighetsförening samt ett antal enskilda personer motsätter sig i likalydande skrivelser att lakvatten leds till sjön Möckeln. De framhåller att sjön är dricksvattentäkt och yrkar att lakvattnet istället leds till Drivån.
Anton Sardoc m.fl. anser att värdesänkningen på fastigheten X 1:24 måste garanteras innan tillstånd medges. De anhåller om att miljödomstolen informerar sig om riskerna med det avfall som idag finns deponerat i anläggningen.
Miljöpartiet de gröna i Älmhult motsätter sig den föreslagna behandlingen av lakvatten.
Linnébygdens naturskyddsförening anser att lakvattnet, efter att ha passerat de nya dammarna vid Äskya, även i fortsättningen bör ledas till avloppsreningsverket.
Sökanden har bemött inkomna yttranden och anför bl.a. följande.
I ansökan har redovisats principritningar och beskrivningar avseende naturliga förhållanden samt kompletterande konstruktionen som syftar till att uppfylla villkoren i deponiförordningen 19-21 §§. Förslaget uppfyller de krav som specificeras i förordningen. Beräkningarna är gjorda på sätt som Naturvårdsverket rekommenderar. Att förse ytan på den gamla deponin med en täckning/bottentätning som i allt väsentligt uppfyller kraven enligt deponiförordningen är en alltför hög ambitionsnivå.
Stena har givit SGI i uppdrag att genomföra de laktester resp. skaktester avseende saltslaggen som är möjliga att göra med dagens kunskaper. Resultatet av analyserna visar halten klorid var extremt hög i slaggen och överskred gällande gränsvärden för farligt granulärt avfall med en faktor 10. Även i stoftet var kloridhalten extremt hög och överskred gränsvärden med en faktor 5.
I den nu aktuella prövningen är en utgångspunkt upphovet till de aktuella restprodukterna, dvs. försöket att sluta kretsloppen genom återvinning av en ändlig resurs. I det perspektivet är det rimligt att tolka användningen av EG:s mottagningskriterier så att denna deponi för farligt avfall måste anses lämplig.
Det finns inte rimliga förutsättningar att återföra slaggen, och än mindre när det gäller stoft och slam, till Tyskland vare sig för upparbetning eller till slutdeponering i saltgruvor. Det finns heller inte realistiska förutsättningar att i dagsläget ens överväga utbyggnad av en separat förbehandling, som i sig närmast motsvarar en fristående metallurgisk processindustri med syftet att åstadkomma en homogen monolitisk restprodukt.
Upplagd jord, i vilken en komposteringsprocess startats, bedöms inte ge upphov till någon nämnvärd avrinning av vatten. Något lakvatten i egentlig mening är därför inte aktuellt i denna del av projektet. Om avrinning trots allt skulle ske kommer detta vatten att samlas upp och återföras till komposten. I andra hand skall det efter oljeavskiljning överföras till lakvattensystemet.
Det bedöms varken relevant eller rimligt att skapa anordningar för att samla upp och behandla all luft över jorden. Danska erfarenheter ger stöd för slutsatsen att nämnvärd lukt inte förekommer. Kommunen åtar sig trots detta att täcka jord, med ett innehåll av opolära alifatiska kolväten med mer än 5000 mg/kg TS, under pågående behandling, för att eliminera risken för okontrollerad avgång av kolväten.
Kostnaden för att överföra det lokalt behandlade lakvattnet till Drivån, nedströms avloppsreningsverket, har beräknats till cirka 3-4 milj. kronor.
Villkor 5. I ansökan har föreslagits att bottenkonstruktionen skall utföras på deponeringsytor som tas i anspråk inom tre år, dock senast från och med 2008. Det är med andra ord en medveten koppling till den övergångsperiod som deponiförordningen bedömt rimlig. Kommunen finner det således rimligt att övergångsperioden sätts till 2008 även för Äskya, eftersom det inte uppdagats skäl för en striktare hållning där än för andra deponier i övrigt.
Villkor 8. I ansökan har kommunen åtagit sig att samla upp lakvatten som läcker vid sidan om den geologiska barriären och att behandla detta vatten i den föreslagna lokala lakvattenbehandlingsanläggningen. Detta åtagande torde vara mer ändamålsenligt eftersom det ger ett tydligt och konkret krav på att vidmakthålla lakvattenbehandlingen som den nu prövas och att den även skall kvarstå i ett längre perspektiv i den passiva fasen av deponin.
Villkor 13. I ansökan föreslås tre år, dock senast 2008, baserat på samma motiv som angetts för villkor 5. Det saknas således sakliga skäl till striktare behandling av Äskya.
Villkor 14. Kommunen godtar länsstyrelsens förslag till omformulering. Vid högre halter återstår dock möjligheten att, efter den akuta situationen, överföra massorna till den större ytan för kompostering. Beträffande andra föroreningar bedöms det vara rimligt att deponering och konstruktionsjord under kommande tätskikt i sluttäckningen är tillåten, även om jorden skulle klassas som farligt avfall. Det måste anses rimligt eftersom deponin avses vara klassad för farligt avfall. Vid annan tolkning skulle det inte finnas möjlighet till deponering på annan plats heller inom landet.
Tillsynsmyndigheten föreslås dock få befogenhet att förhindra slutdeponering om särskilt allvarlig förorening skulle påträffas. Frågan om och hur behandling av sådant avfall skall ske, får lämpligen avgöras under en mellanlagringstid om maximalt tre år.
Villkor 16. Enligt förslaget i ansökan avser detta villkor mottagning för behandling genom kompostering och inte generell mottagning. Eftersom deponin avses klassas som deponi för farligt avfall, bedöms det vara rimligt att övre gränsen sätts till metallhalter som motsvara gränsen för farligt avfall. Eftersom inga tydliga regler finns för klassning av farligt avfall, föreslår kommunen dock att villkoret ansluter till EG- direktivet om bedömning av farligt avfall som får tillföras en deponin klassad för farligt avfall.
Villkor 17. Föreslagen yta för behandling av jord avses utföras som en hårdgjord grusyta med en tätduk inbyggd i överbyggnaden. Grusytan ges dessutom en lutning mot deponins lakvattenuppsamlingssystem, via en mindre lagringsdamm inklusive oljeavskiljning.
De riktvärden som länsstyrelsen föreslår tycks inte vara kopplade till någon särskild parameterlista. Noteras kan att flertalet parametrar är väsentligt strängare än de nya gränsvärden från laktester i EG- direktivet samt i flera fall strängare än Naturvårdverkets Rapport 4918 (riktvärden för bedömning av förorenat grundvatten).
Flertalet riktvärdesparametrar är högre än den normala sammansättningen av den samlade lakvattnet för Äskya. Kommunen föreslår att listan över riktvärden omarbetas i samråd med tillsynsmyndigheten, med utgångspunkt från EG-direktivets lista avseende laktester (alternativt perkolationstest) kompletterat med ytterligare parametrar som kan anses behövliga och relevanta.
Villkor 18. Se kommentar till villkor 14.
Villkor 19. Kommunen godtar ett förtydligande som innebär att för användning som konstruktionsjord över det kommande tätskiktet i sluttäckningen, skall halten av opolära alifatiska kolväten understiga 0,01 % (100 mg/kg TS). Under tätskiktet anser dock kommunen att föreslagen nivå 0,1 % skall gälla.
Kommunen finner för övrigt inte motiv för att avvika från gränsen för andra föroreningar, utan de bör rimligen motsvara klassningen av farligt avfall som får tillföra deponin för farligt avfall enligt EG-direktivet. I annat fall kommer inga andra alternativ att finnas i landet vilket inte synes ha varit avsikten med direktivets krav. Ett tillägg vore dock logiskt, nämligen att för användning över tätskiktet i en kommande sluttäckning skall halterna inte överstiga gränsen för mindre känslig markanvändning enligt angivna rapporter från Naturvårdsverket. Eftersom området är en deponi torde det aldrig kunna bli aktuellt att exempelvis bygga bostäder eller skolor inom området, och därför bör jämförelsen avse industrimark.
Som ytterligare villkor kan tillföras att tillsynsmyndigheten i varje enskilt fall har möjlighet att avgöra godtagbara halter om användning utanför deponin skulle bli aktuell.
Villkor 21. Se villkor 17.
Villkor 23. Se vad som ovan anförts om utsläpp till luft från komposteringen.
Vad gäller Möckeln som recipient vill kommunen understryka att det inte finns något i analyserna som ger anledning att misstänka att några ämnen tillförs i sådana mängder att recipienten kan skadas.
Det finns inte anledning att nu anordna kommunalt vatten till fastigheter med enskilda brunnar. Kommunen är beredd att genomföra de provtagningar som kan anses behövliga.
Det är varken lämpligt eller tekniskt/juridiskt möjligt att i detta skede närmare precisera valet av material för den geologiska barriären.
Fiskeriverkets yttrande torde grundas på ett missförstånd. Förstahandsyrkandet innebär att det behandlade lakvattnet släpps ut i ett mindre dike och inte i Drivån. EG-direktiv avseende förbränningsanläggning bedöms inte vara relevant i sammanhanget eftersom inge avfall skall brännas.
DOMSKÄL
Miljökonsekvensbeskrivningen
Kommunen yrkar att i första hand få leda det renade lakvattet till sjön Möckeln och i andra hand till Drivån. Miljö- och Byggnämnden anser att ytterligare utsläppspunkter är möjliga men att ansökan inte innehåller tillräckliga uppgifter för en slutlig bedömning av valet av recipient. Miljödomstolen finner att miljökonsekvensbeskrivningen innehåller en tillräcklig redovisning av alternativ till det av kommunen söka huvudalternativet och att den i övrigt uppfyller kraven på en sådan beskrivning enligt 6 kap.miljöbalken. Miljökonsekvens-beskrivningen kan därför godkännas.
Tillåtlighet
Europeiska Unionens råd har beslutat att anta kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid avfallsdeponier i enlighet med artikel 16i och bilaga II till direktiv 1999/31/EG, se rådets beslut (EG) 2003/33 av den 19 december 2002. Genomförandetiden för beslutet har i och för sig ännu inte löpt ut, men bedömningen i detta mål bör ändå ske med utgångspunkt i det som slås fast i nämnda beslut.
Av den miljömässiga karaktärisering av slagg och stoft från Stena Aluminium som kommunen ingivit i målet framgår att gränsvärdena för urlakning av klorid från farligt granulärt avfall överskrids för såväl slagg som stoft. Överskridandena är högre än vad som under vissa omständigheter kan godtas. För slam har laktester inte kunnat utföras. Det finns emellertid anledning att anta att även slammet från verksamheten har motsvarande egenskaper.
Miljödomstolen finner, med hänvisning till ovan nämnda EG-beslut, att en deponering av slagg, stoft och slam från Stena Aluminium på Äskyaanläggningen inte är tillåtlig enligt miljöbalken. Kommunens yrkande skall därför avslås. Detta innebär inget förbud mot att utnyttja det tidsbegränsade tillstånd till deponering av saltslagg och stoft som miljödomstolen meddelat den 23 november 1999.
För övrig verksamhet anser miljödomstolen att det är möjligt att, som ett komplement till gällande generella föreskrifter, genom villkor begränsa störningarna så att det inte finns risk för uppkomst av olägenhet av väsentlig betydelse. Därmed föreligger inte något hinder mot det sökta tillståndet till miljöfarlig verksamhet på grund av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap.miljöbalken, hushållningsbestämmelserna i 3-4 kap.miljöbalken eller planbestäm- melserna i 16 kap. 4 § miljöbalken. Hinder föreligger inte heller i förhållande till miljöbalkens bestämmelser i övrigt. Tillstånd skall därför lämnas men med begränsning till de avfallstyper och mängder som sökanden uppgivit i målet. Deponin skall i sin helhet klassificeras som en deponi för farligt avfall.
Kommunen har uppgivit en merkostnad av 3-4 milj. kronor för att leda vattnet till Drivån i stället för till ett dike som mynnar i Möckeln. Miljödomstolen finner att denna merkostnad inte kan anses orimlig med hänsyn till osäkerheten om föroreningsinnehållet i det vatten som lämnar den planerade våtmarksanläggningen och Möckelns värde som vattentäkt och friluftsområde. Det renade vattnet skall därför avledas till Drivån i enlighet med kommunens andrahandsyrkande.
Det finns inga hinder mot att lämna det ansöka tillståndet till vattenverksamhet avseende lagringsdamm i diket norr om väg 120 inom X 1:27. Arbetstiden och tiden för oförutsedd skada bör bestämmas i enlighet med kommunens yrkande.
Tidsbegränsning av tillståndet
Enligt artikel 11 i EG:s så kallade grundvattendirektiv, rådets direktiv 80/68/EEG av den 17 december 1979 om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen, får tillstånd till deponering som kan medföra indirekta utsläpp av i bilaga till direktivet angivna ämnen endast meddelas för en begränsad tidsperiod och skall omprövas minst vart fjärde år.
Regeringen anför i proposition med förslag till miljöbalk (Prop. 1997/98 del 1 s 480) i frågan om tidsbegränsade tillstånd att regeringen bör ”ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om tidsbegränsning i de fall där detta behövs. Detta bör bl.a. gälla verksamheter där det finns risk för att grundvattnet förorenas med vissa ämnen. För sådana bör föreskrivas en längsta tillståndstid på fyra år för att uppfylla grundvattendirektivet”. Regeringen har inte utfärdat någon föreskrift med motsvarande innebörd. Dock anges i 8 § Naturvårdsverkets föreskrifter (1996:11) om skydd för grundvatten mot förorening med vissa ämnen att tillstånd-myndigheten får ändra, upphäva eller meddela nya villkor när fyra år förflutit från det att ett tillståndbeslut har vunnit laga kraft.
Behandling och deponering av avfall av de slag som omfattas av det nu medgivna tillståndet innebär risk för utlakning av flera av de i direktivet upptagna ämnena t.ex. flertalet metaller, kolväten samt ammoniak och nitriter, även om de försiktighetsmått som anges i förordningen (2001:512) om deponering av avfall iakttas.
Miljödomstolen finner att den möjlighet till omprövning av tillstånd som följer av Naturvårdsverkets föreskrift inte är tillräcklig för att motsvara kraven enligt grundvatten-direktivet och att tillståndet till miljöfarlig verksamhet bör tidsbegränsas till fyra år från det att domen vunnit laga kraft.
Generella föreskrifter
För verksamheten gäller i tillämpliga delar avfallsförordningen (2001:1063), förordningen (2001:512) om deponering av avfall samt Naturvårdsverkets föreskrifter (SNFS 2001:14) om deponering av avfall. I 19-22 §§deponeringsförordningen finns krav på geologisk barriär, bottentätning m.m. Miljödomstolen finner, med beaktande av deponins lokalisering i sjön Möckelns tillrinningsområde och inom skyddsområde för vattentäkt, att avsteg eller undantag från dessa bestämmelser inte bör medges. Ej heller finns skäl att medge undantag från kraven på sluttäckning i 31 §. Det ankommer i första hand på tillsynsmyndigheten att bedöma huruvida de av kommunen planerade åtgärderna uppfyller deponeringsförordningens krav.
Villkor
Frågor som omfattas av de av sökanden yrkade villkoren 3, 6, 8, 9 regleras genom deponeringsförordningen och behöver därför inte föreskrivas som villkor.
Ett s.k. allmänt villkor bör föreskrivas och formuleras på sedvanligt sätt.
Av 5 § avfallsförordningen följer att lagring av avfall betraktas som deponi om lagringstiden överstiger tre år för sådant avfall som skall återvinnas eller behandlas eller ett år om avfallet skall bortskaffas. Villkor bör därför föreskrivas med sådan innebörd att lagringstiden för det enskilda avfallspartiet begränsas så att deponering inte inleds av andra avfallstyper än de som omfattas av tillståndet. I 42 § avfallsförordningen finns bestämmelser om skyldighet att föra anteckningar om verksamheten.
Villkor bör föreskrivas med innebörden att så länge förorenat vatten (lakvatten) avrinner från deponin skall detta så långt möjligt samlas upp i diken med sådant djup att det har en dränerande - och inte bara transporterande - funktion.
Kommunen har i miljökonsekvensbeskrivningen angivit en planerad högsta deponeringsnivå på +158 m ö h . Denna nivå bör fastställas som villkor.
Enligt 38 § deponeringsförordningen skall en befintlig deponi så snart som möjligt och senast vid utgången av år 2008 anpassas till huvuddelen av förordningens bestämmelser. Miljödomstolen anser att det är möjligt för kommunen att förse nya ytor med erforderliga skyddsåtgärder redan från år 2006. Det bör överlåtas åt tillsynsmyndigheten att i övrigt ta ställning till anpassningsplanen.
Mellanlagring av olika typer av farligt avfall bör ske på tätt underlag med nederbördsskydd. Dock kan vitvaror och annat elektronikavfall undantas från detta krav.
Träavfall behandlas genom krossning utomhus med risk för vindavdrift av trädamm. Det finns därför anledning att begränsa denna verksamhet till att endast omfatta sådant trä som inte innehåller farliga ämnen.
För att begränsa spridningen av förorenat vatten inom deponiområdet bör såväl oljeförorenad jord som slam från trekammarbrunnar hanteras på täta plattor.
Tillståndet omfattar deponering av en liten mängd färdigbehandlade förorenade jordmassor. En förutsättning för deponering är, enligt 14 § deponeringsförordningen, att behandlingen medfört en minskad farlighet hos avfallet. Miljödomstolen godtar i detta fall det gränsvärde för halten opolära alifatiska kolväten som sökanden yrkat. Då massorna kommer att placeras på en deponi för farligt avfall behövs inga gränsvärden för andra föroreningar.
Biologisk behandling av förorenade jordmassor genom kompostering syftar i första hand till att nedbringa halten lätta kolväten. Andra föroreningar påverkas i ringa grad eller inte alls. Förorenade jordmassor som är att anse som farligt avfall på grund av deras innehåll av metaller skall därför inte tas emot vid anläggningen. Vad som är att anse som farligt avfall skall bedömas med utgångpunkt i 4 § avfallsförordningen. Det ankommer på den som driver verksamheten att förvissa sig om att endast sådana förorenade massor som kan behandlas tas emot och att dokumentera detta. Detta ansvar bör inte överlåtas på tillsynsmyndigheten.
All hantering av förorenade jordmassor skall ske på ytor som hårdgjorts med asfalt intill dess behandlingen är avslutad. Avrinnande vatten skall samlas upp och avledas till lakvattensystemet efter att ha passerat oljeavskiljare. Kommunen har därvid åtagit sig att dimensionera oljeavskiljaren för ett 25-års regn. Med beaktande av de begränsningar som gäller för mottagande av massor bedömer miljödomstolen att någon ytterligare rening inte erfordras. Det finns därför inte skäl att sätta frågan på prövotid med rikt- och gränsvärden för utsläpp av föroreningar.
Det finns idag tillgänglig teknik att rena avgående luft från kompostering av oljeförorenad jord. Enligt 2 kap. 7 § miljöbalken gäller detta krav i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla det. Det ankommer på sökanden att visa detta. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder.
Det finns från ett regionalt miljöperspektiv skäl att så långt möjligt begränsa utsläppen av kolväten till luften – inte minst för att motverka bildningen av marknära ozon. Utsläppen sker idag från ett stort antal punktkällor varför det finns anledning att ställa krav på den enskilda verksamheten även om dess bidrag kan framstå som litet.
Miljödomstolen anser att frågan om utsläpp av kolväten från biologisk behandling av förorenade jordmassor inte behöver utredas ytterligare utan att villkor nu kan sättas med innebörden att behandling av sådana massor skall ske under täckning med rening av avgående luft i biofilter. Erfarenhetsmässigt avgår huvuddelen av de flyktiga kolvätena i början av processen. Kravet på täckning av förorenade massor och rening av avgående luft kan därför inskränkas till två månader. Då effektiviteten hos biofilter varierar bl.a. med typen av kolväte som skall filtreras bör den utsläppta mängden inte närmare regleras.
Såväl kommunen som länsstyrelsen har yrkanden om villkor avseende föroreningshalter i jordmassor som skall få användas utanför deponin. Det färdigbehandlade materialet är emellertid att anse som en produkt. Det ligger inte inom ramen för denna tillståndsprövning att ställa krav på kvaliteten hos en produkt. Det ankommer i stället på den som tar emot renade massor att försäkra sig om att de kan användas till avsett ändamål. Skyldigheten att föra anteckningar i 42 § avfallsförordningen omfattar bl.a. uppgift om var återvunnet eller bortskaffat avfall lämnas. Tillsynsmyndigheten har sedan möjlighet att agera mot den enskilda användaren.
Vilken typ av material som får användas som konstruktionsmaterial bör överlåtas till tillsynsmyndigheten att bestämma. Dock bör som villkor föreskrivas att farligt avfall inte får användas för detta ändamål.
Villkor om buller bör föreskrivas med samma nivåer som i tidigare tillstånd. Någon särskild reglering av hörbara toner eller impulsljud behövs inte då det av miljökonsekvens-beskrivningen inte framgår annat än att ljudet saknar dessa inslag.
Såväl tippområdet som våtmarksanläggningen skall inhägnas i den utsträckning som behövs för att avhålla allmänheten tillträde. Den närmare omfattningen av detta bör överlåtas åt tillsynsmyndighetens avgörande.
Några särskilda villkor för den genom denna dom lovgivna vattenverksamheten behövs inte.
Säkerhet för tillståndet
Enligt 15 kap. 34 § miljöbalken får tillstånd till en verksamhet som omfattar deponering av avfall meddelas endast om verksamhetsutövaren ställer ekonomisk säkerhet för att fullgöra de skyldigheter som gäller för deponeringsverksamheten eller vidtar någon annan lämplig åtgärd för sådant säkerställande.
Kommunen har uppskattat kostnaderna för sluttäckningen av den befintliga deponin till 31 milj. kronor. Härtill kommer en årlig kostnad på 100 000 kr under minst 30 år för underhåll, övervakning och kontroll. Länsstyrelsen har yrkat att säkerheten bestäms till 35 milj. kronor.
Skyldigheten att ställa säkerhet enligt ovannämnda lagrum gäller även kommuner. De av sökanden redovisade kostnaderna omfattar endast den befintliga deponin. Även den med tillståndet medgivna utökningen av verksamheten måste emellertid beaktas. Med hänsyn till att tillståndet tidsbegränsats till fyra år kan säkerheten bestämmas till 35 milj. kronor.
Verkställighet
Det finns skäl att medge yrkandet om verkställighet, dock under förutsättning av att kommunen ställer säkerhet i enlighet med vad som framgår av domslutet.
HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga
Överklagande senast den 22 april 2004
Marianne Nilsson Bertil Varenius
I avgörandet har deltagit rådmannen Marianne Nilsson, ordförande, miljörådet Bertil Varenius samt sakkunnigledamöterna Lars Åkesson och Bo Selmer