MÖD 2014:23

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDEStatens va-nämnds beslut 2013-10-17, BVa 74, i mål nr Va 257-10, se bilaga A

KLAGANDEVärmdö kommun 134 81 Gustavsberg

Ombud: F M Advokatfirman

MOTPARTER

1. E R2. K R

SAKENFörbindelsepunkts läge

___________________

HOVRÄTTENS DOMSLUT

1. Hovrätten avslår överklagandet.

2. Värmdö kommun ska ersätta E R och K R för deras rättegångskostnader i hovrätten med 100 000 kr avseende ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

YRKANDEN I HOVRÄTTEN

Värmdö kommun har yrkat att hovrätten, med upphävande av Statens va-nämnds (Va-nämndens) beslut, ska lämna E Rs och K Rs yrkanden utan bifall.

E R och K R har bestritt ändring och yrkat ersättning för rättegångskostnader i hovrätten med 156 250 kr avseende ombudsarvode.

UTVECKLING AV TALAN I HOVRÄTTEN

Parterna har i huvudsak hänvisat till vad som tidigare har anförts i Va-nämnden.

Värmdö kommun har sammanfattningsvis anfört att Va-nämndens beslut är felaktigt i följande avseenden.

Inrättandet av allmän va-anläggning i det enligt detaljplanen avsatta ”g-området” strider mot detaljplanen och är inte förenligt med planens syfte. Detaljplanens syfte är inte att möjliggöra ny bebyggelse inom planområdet för permanentbostäder och, för att uppnå detta, låta bygga ut en allmän va-anläggning. Syftet med planbestämmelsen om ett s.k. g-område är att bestämma principen för inrättandet av en gemensamhetsanläggning genom att dels reglera marken som kvartersmark, dels avsätta det för gemensamhetsanläggning för väg och va-ledningar. Frågor om gemensamhetsanläggningar har tagits upp i genomförandebeskrivningen och syftet med g-området är klart angivet i detaljplaneärendet. Lagakraftvunnen detaljplan är bindande för var och en. Kommunen vidhåller att Y är att anse som en s.k. oäkta skafttomt. För fastigheten finns genom servitutet för väg och med stöd av detaljplanen en rätt till ledningsdragning fram till den anvisade förbindelsepunkten.

Anläggande av en allmän va-anläggning i det för gemensamhetsanläggning reserverade området är inte vare sig möjligt eller lämpligt. Av 2 § tredje stycket ledningsrättslagen följer att lagen inte gäller om utrymme för ledning kan upplåtas med stöd av anläggningslagen. I målet är klarlagt att det aktuella utrymmet kan upplåtas för va-ledning med stöd av anläggningslagen. Kommunen har från Lantmäteriet erhållit muntligt besked om att ledningsrätt för allmän va-anläggning inte kan påräknas i g- området.

Det är visat att kostnadsskillnaderna och fastigheternas särförhållanden är sådana att avsteg från den taxereglerade avgiften både får och ska göras. Som framgår av den till Va-nämndens beslut bifogade kostnadssammanställningen uppgår kostnaden för upprättande av förbindelsepunkter för bägge fastigheterna - med iakttagande av vattentjänstlagens närhetskrav - vid Y-vägen till drygt 200 000 kr medan upprättandet av förbindelsepunkt vid det av Va-nämnden förordade läget för förbindelsepunkter vid X-vägen kostnadsberäknats till 437 500 kr, dvs 100 % högre kostnad. Redan denna kostnadsskillnad är avsevärd. Därtill kommer att kostnadsjämförelsen måste ske med utgångspunkt i att va-huvudmannen anlägger den allmänna va-anläggningen med motsvarande utförande, på konventionellt sätt, varvid jämförelsekostnaden således är 937 500 kr, dvs. till drygt 400 % högre kostnad. Det saknas belägg för att det inom överskådlig framtid kan bli aktuellt att ansluta fler fastigheter till den aktuella ledningssträckan. Det bestrids att fyra nya fastigheter kan tillkomma genom avstyckning. Detaljplanen medger högst en till två avstyckningar. Att detaljplanen möjliggör avstyckningar från fastigheter som redan betjänas av den allmänna va- anläggningen utgör inte tillräckligt skäl för Va-nämndens slutsats att ledningsdragning fram till de nu berörda fastigheterna på X-vägen skulle bli till nytta för ytterligare fastigheter.

Strandskyddet är upphävt inom kvartersmark enligt detaljplanen och utgör inget hinder för ägaren till X att kunna ta anvisad förbindelsepunkt i anspråk.

Förbindelsepunkten för Y uppfyller närhetskravet. Det har inte påvisats något hinder för fastighetsägaren att ta den förbindelsepunkten i anspråk. Förhållandet förändras inte av att det, för fastighetsägarens del, vore lämpligare med en anslutning av bägge fastigheterna till X-vägen. Närhetskravet är av stor betydelse främst för att brukningsberättigade fastigheter ska få möjlighet att nyttja den allmänna va- anläggningen genom att anläggningen, som huvudprincip, dras fram till fastighetsgränsen. Kommunen gör en ändamålsenlig anläggning för hela området och inte för en enskild fastighet. Ledningarna dras oftast i allmän platsmark och vissa fastighetsägare får kortare ledningsdragningar inom fastigheten och andra får längre. Närhetskravet kan således uppfyllas trots att fastighetsägarnas inbördes kostnader för va-installationen/servisdragningen inom de egna fastigheterna kan variera på ett sätt som fastighetsägarna upplever som både orimligt och orättvist. Även hittillsvarande praxis talar med tydlighet för att sådana kostnadsskillnader inte kommer i konflikt med va-lagens avgiftsfördelningsprinciper. Hade syftet varit att fastighetsägarna sinsemellan ska ha rimliga och rättvisa kostnader för servisdragningen inom fastigheten hade lagen måst utformas på ett annat sätt. Va-nämndens bedömning synes även bygga på en sammanblandning av principerna om avgiftsfördelning respektive kostnadsskillnader. Det bestrids att eventuella kostnadsskillnader för fastighetens installation påverkar frågan om närhetskravet är uppfyllt men medger att kostnadsskillnader i undantagssituationer möjligen kan påverka skäligheten i den taxeenligt påförda anläggningsavgiften. Avgiftsfördelningen får behandlas enligt sina principer medan kravet på förbindelsepunktens förläggning följer närhetsprincipen.

E R och K R har, utöver vad som tidigare anförts, tillagt bl.a. följande. Den nya lagen om allmänna vattentjänster har kringgärdats av en särskild plikt att samråda med fastighetsägarna om förbindelsepunktens läge. I det här fallet har kommunen som den starkaste parten valt att förlägga förbindelsepunkterna på två helt olika håll.

Det finns inga plan- eller fastighetsmässiga hinder mot utbyggnad av ledningar på det sätt som de fordrat. Det som anfördes av Va-nämnden i Mark- och miljööverdomstolens dom den 27 mars 2013 i mål nr M 9818-12 är riktigt. Av samhällsbyggnadskontorets utställningsutlåtande från mars 2009 rörande detaljplanen framgår att bildandet av gemensamhetsanläggning rörde gemensam tillfart. Frågan om va-servisledningar omnämns men enbart som en tänkbar lösning av frågan och utan anknytning till detaljplanen. Som Va-nämnden konstaterat kan Y inte anses vara en skafttomt. Vidare saknar frågan om ledningsrätt relevans.

Ledningsdragningen för Y till anvisad förbindelsepunkt är 65 m fram till fastighetsgränsen. Kostnaden beräknas obestritt till mellan 5 000 kr och 10 000 kr per meter. Kostnaden för en hållbar ledningsdragning från förbindelsepunkten till tomten på X beräknas till 1 700 000 kr. Byggrätten för denna fastighet blir därmed närmast illusorisk, liksom fastighetens värde. Som de båda fastigheterna är belägna kan förbindelsepunkten enkelt lösas i ett sammanhang, något som kommunen inledningsvis fann vara en lämplig lösning. Kommunens sätt att förlägga förbindelsepunkterna innebär en merkostnad om 2 000 000 kr till 2 300 000 kr för dem vartill kommer sedvanliga kostnader för va-arbeten inom respektive fastighet. Redan en jämförelse med anläggningsavgiften på cirka 200 000 kr för Y och cirka 138 000 kr för X visar på de orimliga proportionerna mellan anläggningsavgift och deras kostnader. Detaljplanen medger avstyckning och några av deras grannar har uttryckt intresse av att avstycka. Det är därmed högst sannolikt att ytterligare fastigheter bildas vilket inbringar ytterligare va-intäkter för kommunen.

De bestrider att strandskyddet är upphävt. Marken är punktprickad och fastigheten ligger nära Hemmestaträsket som är ett enligt 3 kap. 3 § miljöbalken särskilt utpekat känsligt område som ska skyddas så långt möjligt. Kommunen vill behålla marken orörd och en ledningsdragning riskerar att skada det rika djurlivet.

Det är en skyldighet för va-huvudmannen att förse fastigheten med vattentjänster genom ledningar till en förbindelsepunkt som är belägen så att det blir möjligt för fastighetsägaren att ta tjänsten i anspråk. Det måste anses ostridigt mellan parterna att förbindelspunkten lämpligast förläggs i den del av området där fastigheten vetter mot X-vägen. Att förlägga förbindelsepunkten nedanför ett brant skogbevuxet parti skulle för X innebära en kostnad på 1 700 000 kr för fastighetsägaren, vilket i praktiken gör det omöjligt för denne att ta vattentjänsten i anspråk. De hänvisar till Va-nämndens domskäl som gäller både Y och X.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Hovrätten har hållit huvudförhandling i målet.

Parterna har åberopat samma skriftliga bevisning i hovrätten som hos Va-nämnden. Härutöver har E R och K R åberopat sidan 3 i planbeskrivningen till detaljplan för Q m.fl. K2, dnr 05KS/0831-301 till stöd för att strandskyddet inte är upphävt för Y.

När det gäller frågan om möjligheterna för kommunen att inrätta en allmän va- anläggning inom det aktuella g-området konstaterar hovrätten att av 2 § första stycket 3 a ledningsrättslagen (1973:1144) framgår att lagen omfattar vatten- och avloppsledningar som ingår i en allmän va-anläggning. Undantaget i bestämmelsens tredje stycke är inte tillämpligt när det är fråga om en sådan allmän va-anläggning.

Något hinder mot att man med stöd av ledningsrättslagen skulle kunna placera en förbindelsepunkt där fastigheten Y gränsar mot g-området finns därför inte. Det finns inte heller några andra detaljplanemässiga eller fastighetsrättsliga hinder mot en sådan placering.

När det gäller förbindelsepunkten för fastigheten X får det anses klarlagt att strandskyddet är upphävt inom det angivna området på fastigheten. Hovrätten finner emellertid, i likhet med Va-nämnden, att samtliga omständigheter måste beaktas vid bedömningen av om förbindelsepunktens placering uppfyller de krav som kan ställas enligt lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster. Det kan i det sammanhanget konstateras att inte heller kommunen har ansett att läget för den utpekade förbindelsepunkten är det lämpligaste och att det inte varit kommunens förstahandsalternativ vid valet av förbindelsepunkt. Hovrätten delar Va-nämndens bedömning att den upprättade förbindelsepunkten på Y-vägen under de omständigheter som råder inte kan anses följa de krav som kan ställas på att en fastighetsägare ska ha möjlighet att bruka den allmänna va-anläggningen.

Vad avser placeringen av förbindelsepunkten för fastigheten Y finner hovrätten, i likhet med Va-nämnden, att den inte uppfyller närhetskravet enligt 12 § lagen om allmänna vattentjänster och att det inte heller finns särskilda skäl för en sådan placering.

Sammanfattningsvis föranleder det som förekommit inte hovrätten att göra någon annan bedömning än den Va-nämnden gjort. Överklagandet ska därför avslås.

Vid denna utgång ska Värmdö kommun ersätta E R och K R för deras rättegångskostnader i hovrätten. De har begärt ersättning med 156 250 kr inklusive medvärdesskatt. Kommunen har överlämnat till hovrätten att bedöma skäligheten av yrkat belopp. I den kostnadsräkning som har getts in har inte angetts någon uppgift om antalet arbetade timmar eller vilken timersättning som yrkas vilket försvårar bedömningen av skäligheten. Hovrätten anser dock, mot bakgrund av målets karaktär och begränsade omfattning, att E R och K R får anses skäligen tillgodosedda med en ersättning på 100 000 kr, allt avseende ombudsarvode (inklusive mervärdesskatt).

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B Överklagande senast 2014-07-11

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Henrik Löv och Roger Wikström, tekniska rådet Cecilia Undén, hovrättsrådet Åsa Marklund Andersson, referent, samt tekniska rådet Dag Ygland.

Föredragande har varit Gunilla Barkevall.

_____________________________________

BILAGA A

STATENS VA-NÄMNDS BESLUT

Sökande1. K.R.2. E.R.

Ombud för 1 och 2:Advokaten Ulf Skorup

MotpartVärmdö kommun134 81 Gustavsberg

Ombud:Advokaten F.M.

SakenFörbindelsepunkts läge

___________

VA-NÄMNDENS AVGÖRANDE

Va-nämnden fastställer att Värmdö kommun genom upprättade förbindelsepunkter för Y och Hemmesta X i respektive Y-vägen och X-vägen inte fullgjort sin skyldighet att bereda fastigheternas ägare möjligheten att bruka den allmänna va-anläggningen.

BAKGRUND, YRKANDEN M. M.

K. och E. R. äger tillsammans fastigheterna X och Y belägna inom verksamhetsområdet för Värmdö kommuns allmänna vatten- och avloppsanläggning. Förbindelsepunkter för fastigheterna är upprättade i respektive X-vägen (i målet även betecknad "X-vägen") och Y-vägen. Fastigheterna ligger högt i ett område som är kuperat med berg i dagen (beslutsbilaga 1-2.) Grannfastigheten Z är belastad med servitut med rätt för X att använda utfartsväg över Z. För området gäller detaljplan som vunnit laga kraft 2010-12-02.

K. och E. R. har, som det får förstås, yrkat fastställt att de av kommunen anvisade förbindelsepunkterna för respektive fastighet strider mot lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster. I andra hand har de yrkat att kommunen, i enlighet med tidigare åtagande, ska åläggas att förlägga en gemensam förbindelsepunkt för de båda fastigheterna vid vändplanen på X-vägen och vara behjälplig med grävning och ledningsdragning fram till fastigheterna.

Kommunen har bestritt sökandenas yrkanden.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

K. och E. R. har anfört: X är en obebyggd naturtomt om 1 890 rn2 som de avser att bebygga men som i dag saknar vatten/avlopp. Y är 2 497 m2 och bebyggd med en permanentbostad. På den sistnämnda fastigheten finns septiktank och trekammarbrunn samt dricksvatten ur egen brunn. Vore båda fastigheterna bebyggda hade de behov av både vatten och avlopp och kommunal anslutning vore till stor fördel för dem. - Förbindelsepunkten för Y är inte förlagd vid tomtgränsen utan vid en vändplan på X-vägen ca 65 m bort varför den strider mot vattentjänstlagens närhetskrav. Förbindelsepunkten för X är visserligen förlagd vid tomtgräns men nedanför ett mycket brant parti av tomten som omfattas av generellt strandskydd. Området är viktigt ur fågelskydds- och växtlivsperspektiv. Ledningsförläggningen på X skulle under byggtiden inte vara förenlig med bestämmelserna i miljöbalken 7 kap. 15 § 3:dje och 4:de punkten. Detaljplanen anger att branten är s.k. prickad mark varför grävning inte får ske. Sprängningsarbeten skulle medföra en inte ringa risk för skada. Om ledningsförläggningen alternativt skulle kunna ske i marknivå skulle det betyda hyvling m.m. av mark vilket skulle skada växt- och djurliv. Länsstyrelsen har uppgivit för sökandena att dispens från strandskyddet inte meddelas om det finns en alternativ ledningsförläggning vilket det finns i detta fall. Området är också rikt på fornminnen vilket kan medföra hinder vid byggnation.

Enligt 2012 års va-taxa skulle anläggningsavgiften för X vara 133 369 kr. De besvärliga terrängförhållandena skulle emellertid medföra en kostnad om minst 1 700 000 kr för att nå den planerade tomtplatsen på fastigheten med ledningar om man alls skulle få dispens för bygget inom strandskyddsområde. Placeringen av förbindelsepunkten medför kostnader som inte står i någon rimlig proportion till nyttan av anslutningen. Kostnaderna för led-ningsdragningen på X blir sådana att byggrätten på denna närmast blir illusorisk. Byggrätten är också beroende av att det finns en väg till fastigheten samt anslutning till den allmänna va-anläggningen. De har gjort en vändplan på Y eftersom det inte går att vända en bil någon annanstans. Utöver ledningsdragningskostnaderna kommer anläggningsavgifterna för fastigheterna. För Y skulle anläggningsavgiften enligt 2012 års va-taxa vara 210 587 kr. Emellertid skulle kostnaden för att dra ledning mellan tomtgränsen och den av kommunen upprättade förbindelsepunkten 65 m bort vid X-vägen uppgå till av kommunen beräknade 585 000 kr beroende på besvärliga markförhållanden. Det skulle alltså innebära en fördyring med nära 180 % jämfört med kostnaden för att ansluta en fastighet beträffande vilken förbindelsepunkten förläggs invid tomtgränsen. Detta är ett tydligt avsteg från den sociala princip som ska gälla för avgiftsfördelning inom va-kollektivet. Kommunen har i fråga om sin förläggning av förbindelsepunkten hänvisat till sin praxis i fråga om detaljplanelagt område.

I avgörandet BVa 63/12 har Va-nämnden uttalat att frågan om området är detaljplanelagt och avser kvartersmark inte har avgörande betydelse och underkänt motsvarande praxis tillämpad av Nacka kommun. Omständigheterna i förevarande mål är desamma. Som Va-nämnden anför i det nyssnämnda avgörandet måste det vara betydligt enklare för en kommun än för enskilda fastighetsägare att lösa de praktiska frågorna vid framdragning av servisledning till fastighetsgräns. I fråga om närhetskravet åberopar sökandena även Va-nämndens avgörande BVa 11/12.

Det naturliga hade varit att ledningsfrågan för vatten och avlopp hade lösts i samband med genomförandet av detaljplanen som innefattar vägdragningen. Som saken nu står är den lämpligaste lösningen av va-servisens förläggning att genomföra en förrättning enligt ledningsrättslagen, ett förfarande som andra skärgårdskommuner tillämpar när marken inte ägs av kommunen. Kommunens inställning att det inte är fråga om gatumark och att den därför kan efter eget skön frånfalla närhetskravet, innebär samtidigt ett påstående om att lednings-rättslagens föreskrifter skulle sakna betydelse.

Ägaren av Z vill inte ha någon gemensamhetsanläggning varför en sådan lösning med tvång är olämplig. Med förläggning av förbindelsepunkten vid vändplanen i X-vägen blir det inte möjligt att tvinga sökandena att ansluta till den allmänna va-anläggningen eftersom det skulle påtvinga dem stora kostnader och att vidta åtgärder på annans mark. Terrängen mellan vändplan vid X-vägen och fastighetsgränsen till Y är svårforcerad och består av berg, sten och annat. En servisledning från vändplan skulle löpa mellan fastigheterna Z och M. Dessa båda fastigheter kan framdeles mycket väl styckas av och bli flera. Då någon gemensamhetsanläggning inte kommer till stånd kan situationen mycket väl bli sådan att Y kan behöva bidra till underhåll av en va-servis på annan ägares mark, en servis som då skulle försörja ett antal fastigheter också mellan förbindelsepunkten och före Y. Det är också rimligt att föreställa sig att underhållsbehovet kan påverkas av trafiken till dessa fastigheter genom markskakningar. Ägaren av Z lär aldrig godkänna att annan fastighetsägare gör ingrepp på hans fastighet. De aktuella ledningarna är av sådan art att kommunen bör ha rådigheten över dem vilket kan åstadkommas genom ledningsrättslagen även då fråga är om kvartersmark. Kommunen anser att den omständigheten att man inte äger marken fram till fastighetsgränsen utgör ett särskilt skäl att frångå närhetskravet och vill mena att avståndet och terrängen närmast talar för kommunens inställning. De menar i stället att samtliga omständigheter måste beaktas vid bedömningen av närhetskravet och att det förhållandet att kommunen inte äger marken inte kan vara ensamt avgörande. Visserligen anses huvudmannen i princip inte ha skyldighet att förlägga en allmän servis i kvartersmark men undantag kan behöva göras från denna huvudregel. Ett sådant undantagsfall måste vara när kostnaderna för den enskilde framstår som oproportionerliga och rättsliga lösningar inte står till buds. Rättsligt är det nämligen inte något problem eftersom ledningsrättslagen — som kan omfatta allmän va-anläggning — erbjuder möjlighet för en kommun att lägga ner en allmän va-anläggning i kvartersmark. Dessutom är vägen förbi fastigheten fram till X inritad i detaljplanen. Det vanliga är att man lägger ledningar i väg. Det finns inte något hinder i detaljplanen att förlägga ledningar i samband med vägdragning. - Härtill kommer de skärpningar i fråga om kommunens skyldigheter som införts i senare va-lagstiftning. Enligt 1970 års lag var kommunen skyldig tillse att en allmän va-anläggning kom till stånd så snart en sådan behövdes med hänsyn till lagens skyddsintressen men behovet ansågs kunna tillgodoses också på annat sätt exempelvis en gemensamhetsanläggning utan kommunens medverkan. Enligt motiven till vattentjänstlagen gäller alltjämt kommunens ovillkorliga skyldighet att ordna en va-anläggning men kraven på rådighet har skärpts på så sätt att kommunen numera ska fullgöra sin skyldighet genom en kommunal anläggning dvs, en anläggning som kommunen äger eller har ett rättsligt bestämmande inflytande över. Den ordningen kan tillämpas också i förevarande fall.

Kommunen är medveten om att kostnaden för att dra fram ledningen är när-mare 1,5 milj. kr. Det bör vara en samhällelig angelägenhet att tillhandahålla vattentjänster (prop. 2005/06:78 s. 27). Det finns inte någonting i detaljplanen som motsäger sökandenas ståndpunkt att förlägga förbindelsepunkterna vid fastighetsgränserna. Det är inte fråga om en skafttomt. Planer på ytterligare avstyckningar finns i området. Avgörandet BVa 57 (1979-08-02, Va 146/77) är inte till någon ledning i detta fall. En framkomlig väg kan vara att ändra i detaljplanen eller så kan ledningsförläggning i detta fall anses utgöra en mindre avvikelse från detaljplanen enligt vattentjänstlagen.

Kommunen har anfört: I fråga om sökandenas yrkanden så anser kommunen att de anvisade förbindelsepunkterna i X-vägen och Y-vägen motsvarar kraven i vattentjänstlagen. Vad avser det framställda yrkandet i andra hand så bestrids det därför att om vad sökandena framfört i första hand inte bifalls så betyder det att vattentjänstlagens krav är tillgodosedda. Alternativt bestrids andrahandsyrkan det på den grunden att det är huvudmannen för den allmänna va-anläggningen som ska bestämma förbindelsepunkten, Den kan inte bestämmas av Va-nämnden. Kommunens inställning är emellertid att om Va-nämnden finner att förbindelsepunkterna är förenliga med vattentjänstlagens krav så har kommunen ingen erinran emot att förlägga en för Y och X gemensam förbindelsepunkt vid vändplanen vid X-vägen.

Kommunens inställning är att man endast bygger ut allmän va-anläggning inom allmän platsmark och således inte inom kvartersmark. Detta följer av kommunens va-policy. Redan förekomsten av mark som inte är allmän plats-mark är ett särskilt skäl för att inte förlägga förbindelsepunkten vid tomtgräns. När kommunen och en fastighetsägare inte kan komma överens anvisar kommunen en förbindelsepunkt. Den förbindelsepunkt som anvisats för X uppfyller närhetskravet även om den inte är mest praktisk. Att parterna i detta fall inte kunnat enas har lett till att kommunen valt att anvisa två separata förbindelsepunkter för fastigheterna. För ledningsdragning på X så styr detaljplanen att man inte får bebygga s.k. prickad mark. Detta hindrar inte ledningsdragning. I så fall skulle också förläggning av ledningar i s.k. "g"- område vara omöjligt. Om strandskyddet skulle påverka möjligheten till ledningsdragning på fastigheten kan kommunen inte bedörna. Kommunen skulle troligen inte meddela tillstånd för nyanläggning av en enskild avloppsanläggning om det finns möjlighet till anslutning till allmän va-anläggning.

Någon avsikt att övervältra kostnaderna på fastighetsägarna finns inte men kommunen har en skyldighet att hushålla med va-kollektivets medel och endast ta på sig kostnader som är nödvändiga. Kostnaderna ska inte vara till nackdel för andra fastighetsägare. Värmdö kommun är bergig och kuperad med en relativt sammanhållen bebyggelse. Sökandenas förhållanden skiljer sig inte i egentlig mening från andra områden i kommunen där man löst frågan om förbindelsepunktens placering på liknande sätt som i detta fall. Att i detta fall förlägga förbindelsepunkten så som sökandena vill vid tomtgräns skulle innebära att de behandlades annorlunda jämfört med andra fastighetsägare med liknande förutsättningar. Y är inte en skafttomt utan en s.k. oäkta skafttomt med servitutsväg över grannfastigheten. Förhållandet blir dock detsamma som för en skafttomt. Ett annat skäl för att inte lägga förbindelsepunkten vid tomtgräns förutom planbestämmelserna, är kostnadsaspekten. En annan förläggning än kommunen föreslagit skulle kräva att fastighetsägaren bidrog med kostnaderna.

Om kommunen skulle förlägga ledningar i "g"-område så bygger man i strid med detaljplanen. Den aktuella marken är avsedd för servitut. Enligt uppgift från Lantmäteriet får man inte ledningsrätt för allmän va-anläggning i kvar-tersmark. Kommunens skyldighet att förlägga allmänna ledningar inom kvar-tersmark har inte förändrats genom ledningsrättslagens tillkomst år 1973. Ingenting i förarbetena till vattentjänstlagen talar heller för att någon föränd-ring avsetts i detta avseende med ledningsrättslagens tillkomst. Kommunen vidhåller därför att såväl förarbetsuttalanden som rättspraxis från tiden för 1970 års va-lag alltjämt har bäring på frågan om när sakliga skäl att frångå närhetskravet föreligger. "g"-området i detaljplanen vid de aktuella fastigheterna är avsett för gemensamhetsanläggning alternativt en servitutslösning. Vad som anförts om att det kan bli avstyckningar från grannfastigheterna och svårigheterna att tillskapa en gemensamhetsanläggning omfattande fler fastigheter undandrar sig huvudmannens bedömning. Kommunen är emellertid av den grunduppfattningen att det inte torde föreligga något hinder eller innebära några svårigheter att — om gemensamhetsanläggning innefattande Y tillskapas — få rådighet till "g-området" får ledningsdragning. För det fall en gemensamhetsanläggning inte kommer till stånd torde motsvarande rådighet, med uttalat stöd av planbestämmelserna, erhållas genom förrättningsservitut. - Kommunen kan inte bedöma om det kan anses vara en mindre avvikelse från detaljplanen att dra allmänna ledningar i kvartersmark. Att göra om servitutet till vägmark skulle innebära att man var tvungen att anlägga en vändplan för uppställning av räddningsfordon m.m. enligt de krav som finns. Kostnaderna för anläggandet av en sådan väg skulle belasta fastighetsägarna utöver anläggningsavgiften för den allmänna va-anläggningen.

VA-NÄMNDENS SKÄL

Enligt 12 § lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster vattentjänstlagen - åligger det huvudman för allmän va-anläggning när va-tjänster tillhandahålls genom ledningsnät att bestämma förbindelsepunkt för varje fastighet inom anläggningens verksamhetsområde. En sådan punkt ska när särskilda skäl inte föranleder till annat, vara belägen i fastighetens omedelbara närhet. Bestäm-mandet av förbindelsepunkt har betydelse bl.a. för gränsdragningen mellan den allmänna va-anläggningen och anslutna fastigheters va-installation.

Enligt 11 § vattentjänstlagen får en allmän va-anläggning inte inrättas i strid med detaljplan, områdesbestämmelser eller andra bestämmelser för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig planläggning försvåras. Om planens eller bestämmelsernas syfte inte motverkas får dock mindre avvikelser göras.

Som tämligen självklart följer av 12 § vattentjänstlagen som en huvudregel att den allmänna anläggningen ska byggas ut så att den når fram till de fastigheter som ska betjänas av den. Utan detta krav skulle det ställa sig svårt att utan orättvisa vad gäller brukarnas kostnader för egna servisledningar bestämma sträckningen av de allmänna ledningarna på ett från teknisk och ekonomisk synpunkt lämpligt sätt. Avsteg från detta närhetskrav måste enligt Va-nämndens mening ske med stor försiktighet och utgöra rena undantagssituationer. Vid fastställande av detaljplan med dess närmare bestämmelser liksom av verksamhetsområdets omfattning för den allmänna va-anläggningen har kommunen därför att även beakta konsekvenserna för de av besluten berörda fastigheterna bl.a. ur kostnadssynpunkt. Även om huvudmannen vid utförandet av den allmänna va-anläggningen måste tillerkännas ett stort mått av frihet bör ändå kunna krävas att ledningsdragningen görs med beaktande av samtliga omständigheter av betydelse. Således bör inte bara kostnaderna för den allmänna va-anläggningen beaktas i kalkylen utan också alla kostnader som på olika sätt kan drabba fastighetsägarna direkt. Att inta fastigheter i verksamhetsområde för vatten och avlopp samtidigt som bestämmelser antas i detaljplanen vilka skulle hindra framdragning av erforderliga ledningar till fastigheterna därför att marken t.ex. definieras som "kvartersmark" i planen, kan väl någon gång ha fog för sig, men inger betänkligheter med hänsyn till den ledande principen angående kostnadernas fördelning i vattentjänstlagen. Enligt Va-nämndens mening kan denna typ av planbestämmelser normalt inte tillåtas inverka på den va-rättsliga bedömningen av om en upprättad förbindelsepunkt är förenlig med kravet på en skälig och rättvis avgiftsfördelning brukarna emellan. Som bl.a. behandlats i Va-nämndens beslut BVa 63 i mål Va 31/11 har begreppet "kvartersmark" inte heller i olika sammanhang och vid olika tidpunkter haft någon helt entydig innebörd och dess förekomst i planbestämmelser behöver inte utesluta möjligheten att i vissa fall framdraga allmänna ledningar i sådan mark. Det torde många gånger också kunna förhålla sig så att en ledningsdragning i sådan mark inte heller behöver motverka planens syfte eller en ändamålsenlig bebyggelse, utan endast innebära en mindre avvikelse från planen. Detaljplanens syfte i detta fall är bl.a. att medge ny bebyggelse inom planområdet för permanentbosättning och som en av åtgärderna för att uppnå detta bygga ut allmän va-anläggning. Syftet synes vara väl förenligt med ny bebyggelse av permanentkaraktär på X och i planen avsedda möjliga avstyckningar för bebyggelse på M och Z och kan knappast motverkas av anordnandet av en allmän va-anläggning ända fram till X. Vad som framkommit i målet tyder snarare på motsatsen. Att kommunen inte anser sig kunna anlägga allmän ledning inom det aktuella "g-området" i detaljplanen som utgör vägmark, tänkt som utfart för de angränsande fastigheterna men också som utrymme för ledningsdragning, har bl.a. förklarats med kommunens tillämpade va-policy.

Det nu anförda innebär att det inte torde föreligga något egentligt planmässigt hinder för kommunen att lägga allmänna ledningar inom det aktuella vägområdet trots att det definierats som kvartersmark och upprätta förbindelsepunkter till X och Y vid tomtgräns. Eftersom utfarten mot den i detaljplanen inlagda vändplanen på X-vägen där också förbindelsepunkt för Y nu upprättats är avsedd att användas av ytterligare fastigheter för kommunikation, kan den del som i dag endast betjänar Y och i viss mån M inte medföra att Y likställs med en s.k. oäkta skafttomt. Det blir ju här inte fråga om att Y kan anses bruka skaftet i likhet med en äkta skafttomt dvs. som om skaftet tillhör Y, utan här är avsett att flera brukare ska använda skaftet som således kan jämställas med utfartsväg för områdets fastigheter. Y kan därför inte likställas med en oäkta skafttomt i relation till platsen för förbindelsepunktens nuvarande förläggning vid vändplanen på X-vägen.

Vid dessa förhållanden torde således vare sig detaljplanen, den gällande fastighetsindelningen eller andra lokala förhållanden hindra anläggande av allmänna ledningar inom "g-området". Inte heller finns någon etablerad rätt till ledningsdragning för X och Y som kunde göra en förläggning av förbindelsepunkten på längre avstånd från fastigheterna rimlig.

Fråga uppkommer då om kommunen ändå av kostnadsskäl kan vara berättigad att förlägga förbindelsepunkten för X och Y i läge vid vändplanen på X-vägen.

Enligt beräkningar utförda av kommunen i målet skulle kommunens kostnader för att dra ledningar 100 m från nuvarande förbindelsepunkt i X-vägen fram till tomtgräns för Y och X vid grunt förlagd LTA uppgå till ca 437 500 kr inkl. LTA-enhet. Som framgått finns flera kostnadsuppskattningar/beräkningar för ledningsdragning till fastigheterna och kommunen har bidragit med olika alternativa modeller för utförande och teknik och till olika förbindelsepunkter (beslutsbilaga 3). En ledningsdragning från X-vägen har dock varit det ursprungliga förslaget och ledningar är enligt detaljplanen avsedda att med servitut läggas till fastigheterna och möjliga tillkommande anslutningar från X-vägen. Nu föreslagen förbindelsepunkt i Y-vägen för X har framkommit under målets handläggning och enligt kommunen som ett resultat av att parterna inte kunnat komma överens under samrådet som pågått parallellt med målets handläggning. K och E.R. har hävdat att kommunen ska stå kostnaden för ledningsdragningen mellan vändplan vid X-vägen, där nu förbindelsepunkt för Y upprättats, och deras båda fastigheter medan kommunen främst under åberopande av planmässiga skäl bestritt att sådan skyldighet skulle åligga kommunen. Som framgått har dock även kostnadsaspekten framhållits av kommunen som skäl för avsteg från närhetskravet.

Den sociala kostnadsfördelningsprincipen betyder att fastigheter som har inbördes lika nytta av anläggningen får i inbördes lika mån bidra till kostnaderna för anläggningen oberoende av om den ena fastighetens anslutning kräver en längre anslutningsledning än vad som krävs för den andra fastigheten. Endast om det förekommer kostnadsskillnader som på grund av särskilda omständigheter beaktansvärt avviker från andra fastigheter i verksamhetsområdet ska avgifterna bestämmas med hänsyn härtill. Det måste åligga kommunen att redovisa vilka särförhållanden som i detta fall skulle motivera ett uttag av kostnaderna för ledningsdragningen av fastighetsägarna. Parterna synes i och för sig ense om att terrängen där ledningarna skulle nedläggas är relativt besvärlig att forcera och på många ställen kan kräva sprängning, delvis dock beroende av på vilket djup ledningarna skulle behöva läggas. Kommunen har uttalat att det inte finns skäl att välja en djup ledningsdragning från vändplan på X-vägen. Va-nämnden vill här peka på att möjliga alternativa arbetsmetoder bör kunna övervägas bl.a. av miljöskäl som styrd borrning eller en grund/ytlig läggning av ledningarna. Förisolerade rör med frostskydd kan då t.ex. prövas som en metod. Kommunen har vidare framhållit att Värmdö kommun är bergig och kuperad på många ställen och med en relativt sammanhållen bebyggelse och att förhållandena vid X och Y därmed egentligen inte skiljer sig från andra områden i kommunen där man löst förbindelsepunktens placering på liknande vis som från början avsetts för båda nu aktuella fastigheter dvs. på ett längre avstånd bort från fastighetsgränsen. Att man kan ha löst frågan på sådant sätt inom andra områden med likartade förhållanden innebär inte att sådana särskilda omständigheter som avses i 31 § andra stycket vattentjänstlagen verkligen förelegat i de fallen eller föreligger i detta fall. De relativt stora variationerna inbördes mellan fastigheterna inom kommunen med avseende på terrängförhållanden och därmed fastigheternas läge i förhållande till kommunens anläggningar medför att kostnaderna för att förse fastigheterna med vatten och avlopp måste kunna variera en hel del. Bedömningen av om en kostnadsskillnad är orsakad av särförhållanden måste beakta de föreliggande naturliga förutsättningarna och kunna göras inom relativt vida ramar inom verksamhetsområden med aktuell topografi.

Grunt förlagda ledningar fram till de båda aktuella fastigheterna genom kommunens försorg skulle, jämfört med anläggningsavgift enligt va-taxan innebära en kostnadsfördyring i samma storleksordning som den sammanlagda anläggningsavgiften. Det är ju här emellertid inte fråga om anslutning av endast en fastighet utan om två stycken och Va-nämnden beaktar i bedömningen att ledningsdragning i den aktuella vägsträckan får antas förr eller senare bli till nytta för ytterligare någon eller ett par fastigheter. Om ytterligare fastigheter efter avstyckning ansluts till ledningen vilket med hänsyn till planförutsättningarna får anses sannolikt inom överskådlig tid, skulle fördyringen jämfört med förväntade anläggningsavgifter kunna beräknas till betydligt lägre belopp. Arbetsmetoder med mer ytligt förlagda ledningar torde ytterligare kunna pressa kostnaderna. Med hänsyn till de ostridiga topografiska förhållandena inom kommunens verksamhetsområden och det fåtal fastigheter som i detta fall skulle beröras bör en förläggning av förbindelsepunkterna vid tomtgräns i detta fall inte vara oförenligt med fördelningsprinciperna i vattentjänstlagen. I en situation som denna gör sig även konsumentintresset gällande. Efter att ha tagits in i verksamhetsområdet för vatten och avlopp har fastighetsägarna en rätt att få del av vattentjänsterna. När ledningsdragningen gäller för en eller ett fåtal fastigheter kan då inte relativt måttfulla kostnadsskillnader tillåtas att få genomslag i avgiftssättningen på samma sätt som kan ske vid större utbyggnader, utan kravet på kostnadsskillnad bör hållas betydligt högre för att inte göra brukningsrätten illusorisk (jfr. prop. 1995/96:188 s. 14).

Va-nämnden finner således att kommunen inte förmått visa att sådana kostnadsskillnader och särförhållanden råder i detta fall att en utbyggnad av den allmänna va-anläggningen till X och Y med fördelning av kostnaderna på va-kollektivet skulle strida mot vattentjänstlagens bestämmelser om en skälig och rättvis avgiftsfördelning.

Kommunen har emellertid som framgått upprättat förbindelsepunkt för X i Y-vägen i ett läge som i och för sig uppfyller närhetskravet i vattentjänstlagen. Att lägga ledningar avsedda för enbart en eller möjligen - efter avstyckning - två fastigheter från X-vägen till tomtgräns utan att även X ansluts till dessa ledningar, skulle troligen ställa sig så pass kostsamt att anslutningskostnaderna skulle riskera att beaktansvärt överstiga kostnaden för anslutning av andra fastigheter inom verksamhetsområdet. Orsaken härtill skulle emellertid då närmast vara huvudmanneris val att låta den allmänna va-anläggningen betjäna X och Y från två olika håll och inte främst förhållanden hänförliga till Y som då ändå skulle kunna anses berättigad till förbindelsepunkt vid tomtgräns.

Som inledningsvis framförts är närhetskravet av stor betydelse främst för att undvika att brukarna drabbas av inbördes orimliga och orättvisa kostnader för de egna servisledningarnas längd. En anslutning av X och Y via ledningar i X-vägen har ansetts lämpligast av båda parter medan tvisten gällt om utbyggnaden ska ske till respektive tomtgräns. Först när man inte kunde enas under samrådet beslöt kommunen om förbindelsepunkten i Y-vägen för X. Som framgått anser Va-nämnden inte att förläggningen av förbindelsepunkten för Y vid vändplanen i X-vägen ca 65 m från tomten är förenligt med närhetskravet i vattentjänstlagen. Den upprättade förbindelsepunkten i Y-vägen för X innebär att sprängning/grävning måste företas inom strandskyddat område om en säker och robust anslutning ska kunna ske och även en ytligt förlagd ledning skulle oundvikligen medföra ingrepp inom sådant område. I detta fall finns som framgått alternativa placeringar av förbindelsepunkten som inte skulle påverka strandskyddat område något som kan försvåra en eventuell dispens för grävnings/sprängningsarbeten eller andra ingripande åtgärder för servisledningar. Kommunens förbindelsepunkt i läget vid Y-vägen tycks upprättad utan garantier för att fastighetsägarna verkligen kommer att kunna använda den på grund av gällande bestämmelser om strandskydd i 7 kap.15 §miljöbalken. Anslutning till Y-vägen innebär vidare ostridigt en ledningsdragning genom mycket brant och svår bergterräng på minst 45 m inom den egna tomten till mycket höga kostnader. Med hänsyn härtill och den inledningsvis angivna bedömning som huvudmannen alltid har att göra av hur ledningarna kan förläggas på bästa sätt även med beaktande av kostnaderna som kan komma att drabba fastighetsägarna, kan den upprättade förbindelsepunkten i Y-vägen inte anses motsvara de krav på fastighetsägarens möjlighet att bruka den allmänna va-anläggningen som med hänsyn till samtliga omständigheter kan ställas. Eftersom förbindelsepunktens nuvarande läge för Y enligt det tidigare anförda inte kan anses förenlig med närhetskravet i vattentjänstlagen och anslutning via vägmarksområdet "g-området" varit avsett som och alltjämt är den bästa och naturliga förläggningen av anslutande ledning till fastigheterna, talar även de faktiska förhållandena mot en anslutning via branterna till Y-vägen.

På grund av vad nu anförts ska K och E.R:s talan bifallas på sätt framgår under Va-nämndens avgörande.

Va-nämnden anmärker att nämnden är väl medveten om att huvudmannen ensam bestämmer det exakta läget av förbindelsepunkterna för de båda fastigheterna och att ytterligare möjligheter kan finnas för upprättande av förbindelsepunkt/er i andra lägen. När inte tydliga ekonomiska eller andra skäl gör en anslutning i viss, av fastighetsägaren önskad punkt omöjlig är det Va-nämndens uppfattning att huvudmannen efter samrådet bör beakta och i möjligaste mån tillgodose fastighetsägarens önskemål om var förbindelsepunkt ska upprättas.