Prop. 1995/96:188
Avgifter enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 14 mars 1996
Ingvar Carlsson
Anna Lindh
(Miljödepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnas förslag till ändringar i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Förslagen innebär att huvudmannen för en allmän vatten- och avloppsanläggning får ökade möjligheter att fördela anläggningsavgifter och brukningsavgifter med beaktande av lokala förhållanden och säsongsvisa variationer. Vidare föreslås att anläggningens huvudman skall få ökade möjligheter att säkerställa betalningen av anläggningsavgiften.
Som ett led i en effektivisering av Statens va–nämnds verksamhet föreslås också vissa ändringar av reglerna om bl.a. beslutförhet och kravet på delgivning av handlingar.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vattenoch avloppsanläggningar,
2. lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va–nämnd.
Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i lagen (1970:244) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar
Härigenom föreskrivs att 8, 26 och 37 §§ lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggninga r
1
skall ha följande
lydelse.
1Lagen omtryckt 1976:842
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 §
Huvudman för allmän va–anläggning är skyldig att låta ägare av fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om fastigheten behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet ej kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen är dock berättigad till det anstånd med utförandet av de för brukandet nödvändiga arbetena som behövs för att samordningen med andra arbeten ej skall väsentligt försvåras.
Huvudmannen är, trots
bestämmelserna i första stycket, inte skyldig att låta en fastighet kopplas till en allmän va–anläggning innan engångsavgift enligt 27 § har betalats eller, om avgiften skall fördelas, innan godtagbar säkerhet ställts.
26 §
Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.
Om kostnaden för en viss
fastighets eller vissa fastigheters vattenförsörjning eller avlopp på grund av särskilda förhållanden i beaktansvärd omfattning avviker från vad som i övrigt gäller inom verksamhetsområdet, bestäms engångsavgift med hänsyn till dessa skillnader.
Om det med hänsyn till
vattenförsörjningen, till behovet av en tillfredsställande avloppsrening eller av andra skäl under en viss mindre del av året behövs särskilda åtgärder av säsongsbetonad karaktär vid en allmän va–anläggning, får periodiska avgifter för den delen av året bestämmas med tillämpning av en taxenivå som är högst dubbelt så hög som den som tillämpas för huvuddelen av året.
37 §
2
Va–nämnden prövar mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller 16 § samt mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare om
2Senaste lydelse 1987:134.
Va–nämnden prövar mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller 16 §, mål enligt 29 a § om återbetalning av avgift samt mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare om 1. rätt att bruka allmän va–anläggning eller skyldighet att genom avgift bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,
2. tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,
3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman och fastighetsägare,
4. villkor för brukande av allmän va–anläggning i den mån allmänna bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas,
5. fordran på avgift till huvudman för allmän va–anläggning,
6. skadestånd eller annan påföljd enligt 29, 29 a eller 30 §,
6. skadestånd eller annan
påföljd enligt 29 eller 30 §, 7. annan va–fråga, som avses i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om
Statens va–nämnd
Härigenom föreskrivs att 6 och 18 §§ lagen (1976:839) om Statens va–nämnd skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §
3
Nämnden är beslutför med ordföranden ensam
1. vid förberedande åtgärd, vid prövning av fråga om avvisning eller avskrivning av mål eller vid handläggning av överklagande av nämndens beslut,
2. när talan i målet medgivits eller parterna endast begär stadfästelse av förlikning, vid meddelande av beslut enligt 15 § samt vid prövning av fråga om att överlämna ett mål till annan myndighet enligt lagen (1991:852) om betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister och fordringar som skall prövas av Statens va–nämnd,
3Senaste lydelse 1991:853.
3. när saken är uppenbar
eller målet är av enkel beskaffenhet.
Handläggning som
avses i första stycket 1 kan enligt uppdrag av ordföranden också ombesörjas av annan lagfaren tjänsteman vid nämnden, vilken förordnats därtill av nämnden.
Handläggning som avses i
första stycket kan enligt uppdrag av ordföranden också ombesörjas av annan lagfaren tjänsteman vid nämnden, vilken förordnats därtill av nämnden.
18 §
Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling enligt bestämmelse i denna lag eller eljest tillställas part, sker det genom delgivning.
Skall nämnden underrätta
någon om innehållet i en handling eller om något annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall användas, om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör i övrigt användas bara om det krävs med hänsyn till omständigheterna. Om beslut är sådant som avses i 16 §
första stycket, skall beslutet delges part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i tvistemål.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
Ärendet och dess beredning
Regeringen beslutade den 24 maj 1995 om direktiv (dir. 1995:90) för en översyn av bl.a. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va–lagen). Uppdraget lämnades till Plan- och byggutredningen (M 1992:03). I uppdraget ingår bl.a. att – pröva kommunens skyldighet att ordna vatten- och avloppsförsörjning, – undersöka möjligheterna att bättre samordna kommunens ansvar med den enskilde fastighetsägarens i syfte att få till stånd ett bättre resursutnyttjande och lokala kretsloppsanpassade lösningar, – granska principerna för avgifter, taxa och redovisning, – överväga möjligheterna att anpassa avgifter och taxa till miljö- och naturresursförhållanden och – granska va–lagens normgivningssystem.
Svenska Vatten- och avloppsverksföreningen (VAV), Stockholms stad och Svenska kommunförbundet har i skrivelser till Miljödepartementet betonat vikten av att va– lagen ändras i olika avseenden och att dessa ändringar kommer till stånd så snart som möjligt. De har därvid hänvisat bl.a. till ett förslag till ny va–lag som utarbetats av en arbetsgrupp inom den av Civildepartementet våren 1992 tillsatta Avgiftsgruppen (C 1992:4).
Från VAV:s sida har föreslagits att några särskilt angelägna frågor behandlas med förtur vid sidan av Plan- och byggutredningens arbete. En sådan ordning skulle kunna leda till att dessa ändringar i va–lagen kan träda i kraft redan under år 1996. Som särskilt angelägna har framhållits frågor om fördelning av avgiftsuttaget vid t.ex. knapphet på resurser, förskott på anläggningsavgift, behovet av förbindelsepunkt vid lokalt omhändertagande av dagvatten (LOD) samt va– huvudmannens möjlighet att godkänna en fastighets va– installation.
Miljödepartementet har behandlat de angivna frågorna i promemorian Avgifter i va–lagen (Ds 1995:71). Där lämnas förslag som syftar till att ge huvudmannen för en va– anläggning ökade möjligheter att använda särtaxa för anläggningsavgifter, möjlighet att använda säsongstaxa samt rätt att ta ut förskott på anläggningsavgift. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 1. Det lagförslag som lämnats i promemorian finns i bilaga 2.
Statens va–nämnd har i promemorian Rationalisering av formerna för prövning av mål och ärenden vid Va–nämnden lämnat förslag till ändringar av de förfaranderegler som nämnden har att tillämpa i mål och ärenden enligt va–lagen. Förslagen avser bl.a. ändring av domförhetsreglerna och kravet på delgivning av handlingar. Promemorian finns i bilaga 3.
Miljödepartementet har remitterat båda promemoriorna. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Miljödepartementet (dnr M95/4707/9).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 22 februari 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.
Lagrådet har ingen erinran i sak mot förslagen i remissen. Lagrådet har dock uttalat att förslagen i fråga om 8 § andra stycket och 26 § tredje stycket va–lagen bör ges en annorlunda utformning. Regeringen har följt Lagrådets förslag med en mindre språklig avvikelse i 8 § andra stycket.
Bakgrund
Ändamålet med allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va–anläggningar) är att tillgodose hushållens normala behov av vatten- och avloppsförsörjning. Den som driver en allmän va–anläggning, dvs. anläggningens huvudman, skall därför i första hand utrusta anläggningen med anordningar som är nödvändiga med hänsyn till hushållens behov. Industriföretag och andra brukare som har särskilda krav beträffande vattenkvalitet eller särskilt behov av avloppsrening har i dessa delar i princip att själva svara för sin va–försörjning. Detta kan i och för sig ske genom anslutning till en allmän va–anläggning men anslutningen sker då med stöd av en särskild överenskommelse och omfattas inte av lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va–lagen).
Va–anläggningens huvudman fastställer det område inom vilket vattenförsörjning och avlopp har ordnats eller skall ordnas genom anläggningen. Detta område utgör anläggningens verksamhetsområde. Inom verksamhetsområdet har huvudmannen en skyldighet att tillhandahålla både vatten och avlopp. Den som äger en fastighet inom verksamhetsområdet skall betala avgifter till huvudmannen om fastigheten behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet inte med större fördel kan tillgodoses på annat sätt än genom anläggningen. Avgiftsskyldigheten inträder när huvudmannen har upprättat en förbindelsepunkt och därefter underrättat fastighetsägaren om detta.
Huvudmannen skall bestämma en taxa som anger grunderna för beräkning av avgifterna. Vid utformningen av taxan skall beaktas bl.a. att det totala avgiftsuttaget inte får överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen (självkostnadsprincipen). Avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund (den sociala kostnadsfördelningsregeln).
Avgifter
Fördelning av avgiftsuttaget
Avgift som huvudmannen för en allmän va–anläggning tar ut får inte överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. Avgift kan tas ut som engångsavgift (anläggningsavgift) eller som periodisk avgift (brukningsavgift). Anläggningsavgift tas normalt ut i samband med att en fastighet ansluts till en allmän va–anläggning. Avgiften skall i princip motsvara fastighetens andel av kostnaderna för anläggandet av va–anläggningen. Med brukningsavgift avses en avgift som tas ut periodiskt och som är avsedd att täcka fastighetens andel i kostnaderna för driften av va–anläggningen.
Huvudmannens uttag av avgifter skall som huvudregel fördelas mellan fastigheterna efter den ”nytta” som de anses ha av va–anläggningen. Detta uttrycks i va-lagen på så sätt att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Det innebär att en fastighet som ligger intill vatten- eller avloppsverket får betala samma avgift som en fastighet som ligger långt från verket. Lika nyttighet betingar således samma pris oberoende av transportsträcka. Denna nyttoprincip, som också är ett uttryck för den kommunala likställighetsprincipen, får som huvudregel genombrytas bara när det finns avsevärda kostnadsskillnader i fråga om va–försörjningen för fastigheterna. Högsta domstolen har (NJA 1981 s. 640 I) uttryckt saken så att va–avgiften i princip skall bestämmas med hänsyn till den huvudsakliga nytta som varje särskild fastighet har av va–anläggningen.
Förutsättningarna för undantag från huvudregeln redovisas av Åke Bouvin – Jörgen Qviström (VA–lagstiftningen En kommentar, 2:a uppl. 1993, s. 119) enligt följande.
”Ehuru förarbetena till lagstiftningen inte kan sägas vara helt tydliga i förevarande hänseende måste emellertid, enligt Högsta domstolen, kravet på skälig och rättvis fördelning anses innebära, att nyttoprincipen kan och skall frångås när det beträffande viss fastighet föreligger sådana särförhållanden i fråga om dess beskaffenhet och läge eller förhållandena i övrigt som är ägnade att relativt sett avsevärt fördyra eller förbilliga va–försörjningen till fastigheten. Detta har motsvarande tillämpning när särförhållandena gäller flera fastigheter (R 1976 Ab 378). Om kostnaderna att förse ett visst bebyggelseområde med vatten och avlopp ställer sig avsevärt högre än inom verksamhetsområdet i övrigt, skall kostnadsskillnaden alltså föranleda huvudmannen att besluta en högre särtaxa för detta bebyggelseområde. Enligt NJA 1981:640 II skall kostnadsjämförelsen göras efter
förhållandena vid den allmänna va–anläggningen som helhet. Avgöranden från Va–nämnden och Vattenöverdomstolen ger vid handen att huvudmannen har bevisbördan för att förhållandena verkligen är sådana att rätt till ett högre taxeuttag för viss bebyggelse föreligger. I den praktiska tillämpningen har kravet på kostnadsskillnad uppenbarligen hållits högt, dock utan att närmare preciseras, och huvudmannen har i många fall misslyckats fullgöra bevisskyldigheten.”
Från senare tid kan noteras två avgöranden (NJA 1993 s. 700 I och II) där Högsta domstolen godtagit taxor med för vissa fastigheter förhöjd anläggningsavgift. I båda avgörandena fann Högsta domstolen att särförhållanden – svåra markförhållanden resp. stort avstånd (ca 500 m) till ledningsnätet – avsevärt fördyrat va–försörjningen till fastigheterna. Vidare beaktade Högsta domstolen att ytterligare bebyggelse under överskådlig framtid inte planerades att anslutas till utbyggnaden av det nya va–nätet.
De redovisade fallen har gällt anläggningsavgifter. Däremot synes varken Högsta Domstolen eller Vattenöverdomstolen vid något tillfälle ha godtagit att brukningsavgifter utformats såsom säsongstaxa eller särtaxa. Från Statens va–nämnd kan dock noteras ett fall (BVa 39/90) av särskilt intresse. Va– nämnden godtog här att huvudmannen bestämde avgiften med utgångspunkt från förhållandena den månad under året då vattenförbrukningen var som högst.
I departementspromemorian redovisas den kritik som bl.a. Vatten- och avloppsverksföreningen (VAV) har framfört mot den gällande ordningen. VAV anser att det i stort sett inte ges några möjligheter att differentiera va–taxan efter lokala förhållanden. Vidgade möjligheter att differentiera taxan skulle enligt VAV bidra till att de allmänna va–anläggningarnas resurser utnyttjades mer effektivt, vilket skulle komma hela va– kollektivet till godo i form av bättre service eller lägre avgifter. Som exempel har VAV nämnt en prissättning som tar hänsyn till sådana lokala förhållanden som vattenbrist eller att den befintliga va–anläggningens kapacitet är fullt utnyttjad. Sådan prissättning skulle kunna användas vid utformandet av t.ex. en säsongstaxa eller en särskild industritaxa.
Regeringen konstaterar att den gällande ordningen är utformad med utgångspunkt i att vattenförsörjning och omhändertagande av avloppsvatten är grundläggande för hälsa och välfärd. Samtidigt är det en verksamhet som innebär att den allmänna va–anläggningens huvudman har en monopolställning inom sitt verksamhetsområde. Det finns därför särskild anledning att uppmärksamma vilka principer som bör gälla för bl.a. taxa och uttag av avgifter. I likhet med vad som gäller i dag måste brukarna ha ett starkt skydd mot att utsättas för en godtycklig prissättning. Samtidigt är det
angeläget att de allmänna va–anläggningarna utformas och drivs på ett rationellt sätt och med beaktande av miljö-, hälsooch resurshushållningsaspekter.
En rationell drift leder till att brukarna får en bättre service och lägre avgifter. Minst lika viktigt är emellertid att en rationell drift skapar bättre möjligheter att tillgodose allmänna miljöoch hälsoskyddsintressen. Om avgifterna tillåts spegla kostnaderna för de tjänster som va–verken tillhandahåller skulle detta hos brukarna sannolikt leda till en större medvetenhet om värdet av tjänsterna. I bristsituationer eller andra motsvarande situationer då va–försörjningen är hårt ansträngd skulle en ökad medvetenhet och ett ändrat beteende hos brukarna kunna leda till att huvudmannen får bättre möjligheter att hushålla med resurserna. Med den utgångspunkten borde därför en något friare prissättning kunna tillåtas om det främjar miljö-, hälso- och resurshushållningsaspekter och samtidigt kan ske utan att brukarnas intressen riskerar att skadas. Som redovisats i avsnitt 3 har Plan- och byggutredningen i uppdrag att göra en mera allmän översyn av va–lagen. I avvaktan på resultatet av detta arbete föreslås nu endast vissa begränsade ändringar i lagen.
Differentiering av anläggningsavgiften
Regeringens förslag: Huvudmannen för en allmän va– anläggning ges ökade möjligheter att differentiera anläggningsavgiften. Särskild avgift får bestämmas om speciella förhållanden medför att kostnaden för en fastighets eller en grupp av fastigheters vattenförsörjning och avlopp i beaktansvärd omfattning avviker från vad som i övrigt gäller inom verksamhetsområdet.
Promemorians förslag: Överensstämmer i allt väsenligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker i sak att kraven för en differentiering av anläggningsavgiften sätts något lägre än i dag. Villaägarna avstyrker dock med hänvisning till att det allmänna intresset av en rationalisering av de allmänna va–anläggningarna inte får drivas på bekostnad av den enskilde brukarens rättssäkerhet.
Från flera håll, bl.a. Kammarrätten i Jönköping och
Riksrevisionsverket, har efterlysts en precisering av vilken nivå
som avses med begreppet beaktansvärd omfattning.
Skälen för regeringens förslag: Det är i dag en grundläggande princip att en och samma taxa skall gälla inom en allmän va–anläggnings hela verksamhetsområde. Det finns endast begränsade möjligheter att bestämma en taxa som innebär att en särskild anläggningsavgift skall gälla för vissa fastigheter inom området. Av redovisningen i avsnitt 5.1
framgår att kraven för att använda en särskild anläggningsavgift blivit något högt ställda i den praktiska tillämpningen. Från allmän synpunkt bör det vara en fördel om det skapas ökade möjligheter att anpassa taxan till lokala förhållanden. Detta synsätt delas av de flesta remissinstanserna. Förutom det allmänna intresset av att va– anläggningarna drivs rationellt bör en ökad flexibilitet kunna leda till att man vid anläggande och utbyggnad av vatten- och avloppssystem i högre grad än i dag överväger lokala, kretsloppsanpassade anläggningar. En ökad möjlighet till lokal anpassning med här angivna utgångspunkter torde i allmänhet inte medföra någon risk att brukarna skall bli otillbörligt missgynnade. Regeringen finner därför att kraven för bestämmande av en särskild anläggningsavgift bör kunna ställas något lägre än enligt gällande praxis. En sådan ökad flexibilitet som avses här innebär att en särskild anläggningsavgift kan vara både högre och lägre än vad som i övrigt gäller inom ett verksamhetsområde.
Särtaxa för anläggningsavgift
En grundläggande förutsättning för bestämmande av en särtaxa har i praxis ansetts vara att det skall finnas sådana särförhållanden som medför att kostnaden för fastighetens va– försörjning avviker från vad som i övrigt är normalt inom den allmänna va–anläggningens verksamhetsområde. Med särförhållanden avses då i första hand områdets topografiska eller geologiska karaktär. Det har däremot varit mera tveksamt i vilken utsträckning det kan godtas att ett stort avstånd från den allmänna va–anläggningen skall kunna motivera en särtaxa.
Som redovisas i promemorian har Statens va–nämnd föreslagit att redan beaktansvärda kostnadsskillnader skall tillåtas slå igenom i avgiftssättningen. I promemorian angavs att uttrycket ”beaktansvärd” borde utmärka att det skulle vara fråga om en skillnad som visserligen är klart markerad utan att det för den skull behöver vara fråga om rena undantagsfall.
Vattenöverdomstolen har i sitt remissyttrande anfört att kraven för differentiering av anläggningsavgiften kan sänkas något i förhållande till vad som gäller i dag. Domstolen anser dock att förslaget i promemorian innebär alltför lågt ställda krav. Enligt domstolens bedömning skulle begreppet ”beaktansvärd” innebära att särtaxa skulle kunna användas när kostnadsskillnaden är i storleksordningen 15–20 procent. Ett så lågt krav skulle kunna leda till att det uppkommer ett stort antal särtaxor inom verksamhetsområdet och att den s.k. nyttoprincipen uttunnas i alltför hög grad. Vattenöverdomstolen föreslår i stället att särförhållanden skall få beaktas först då dessa i ”betydande” omfattning avviker från det normala.
Högsta domstolens praxis (jfr NJA 1993:700, I) kan uppfattas
så att begreppet ”avsevärt” innebär att en särtaxa kan användas när kostnadsskillnaderna är i storleksordningen 50 procent. Regeringen delar Vattenöverdomstolens bedömning såtillvida att en sänkning av nivån till så små kostnadsskillnader som 15–20 procent normalt sett inte bör utgöra skäl att bestämma en särtaxa. Det bör framhållas att enbart den omständigheten att det finns en kostnadsskillnad enligt gällande praxis inte utgör en tillräcklig grund för att bestämma en särtaxa. En grundläggande förutsättning är att kostnadsskillnaden uppkommit på grund av särförhållanden. I den delen innebär förslaget i promemorian ingen skillnad mot den praxis som utvecklats genom Högsta domstolens avgöranden.
Vid bedömningen av förutsättningarna för en särtaxa bör hänsyn även tas till det antal fastigheter som berörs. Gäller utbyggnaden av va-anläggningen endast några få fastigheter bör kravet på kostnadsskillnad normalt hållas högt. För den enskilde fastighetsägaren finns då ofta inget annat alternativ än en anslutning till den befintliga allmänna anläggningen. I dessa fall gör sig konsumentintresset starkt gällande. Detta intresse innebär att inte varje avvikelse från den normala kostnadsbilden skall kunna utgöra grund för en särskild anläggningsavgift. Det bör i sådana fall vara fråga om kostnadsskillnader som närmar sig den nivå som Högsta domstolen i dag godtagit. Det bör framhållas att konsumentintresset innebär att det också finns en övre gräns för hur mycket den särskilda anläggningsavgiften kan få avvika från den som i övrigt gäller för den aktuella anläggningen. Detta följer av att det grundläggande kravet på fördelning efter skälig och rättvis grund fortfarande ligger kvar.
Vid större utbyggnader, t.ex. i samband med en nyexploatering, finns det normalt flera alternativ att ordna va– försörjningen. Förutom en anslutning till nätet för den allmänna va–anläggningen finns ofta alternativet att ordna en lokal va– anläggning. Den som avser att exploatera området har då att jämföra de olika alternativen med utgångspunkt från bl.a. kostnader för anläggande och drift av anläggningen. Vid en nyexploatering av ett område framstår det som naturligt att det skall vara de faktiska kostnaderna för de skilda alternativen som skall ligga till grund för bedömningen, inte en jämförelse mellan taxa och faktiska kostnader. Ökade möjligheter att använda särskild anläggningsavgift kan därför i vissa områden förbättra möjligheterna att få till stånd lokala miljö- och kretsloppsanpassade lösningar, i stället för att ge exploatören ett ekonomiskt intresse av att välja en lösning som från kostnads- eller miljösynpunkt är mindre lämplig.
Regeringen finner mot bakgrund av det anförda att förutsättningarna för en särtaxa inte låter sig kvantifieras i form av en procentsats för alla situationer. Kostnadsskillnaderna måste också som nyss nämnts ställas i
relation till den planerade utbyggnaden. Enligt regeringens uppfattning bör den avvägning som skall göras, trots de invändningar som framförts från vissa remissinstanser, kunna uttryckas så att kostnaderna för en viss fastighets eller vissa fastigheters vattenförsörjning eller avlopp i beaktansvärd omfattning skall avvika från vad som i övrigt gäller inom verksamhetsområdet för att en särskild anläggningsavgift skall kunna användas.
Förslaget bygger på att kostnaderna för en viss fastighets eller vissa fastigheters va–försörjning skall jämföras med de kostnader som i övrigt gäller inom verksamhetsområdet. Ett särskilt problem uppstår om en kommun direkt eller genom ett kommunalt bolag driver olika anläggningar med skilda verksamhetsområden. I praxis har ansetts att samma taxa skall gälla över hela kommunen. Mot den bakgrunden anser regeringen att jämförelsen bör avse samtliga de verksamhetsområden inom vilka kommunen driver va– anläggningar.
Genom att kravet på kostnadsskillnader ställs något lägre än i dag ökar huvudmannens möjligheter att differentiera taxan efter lokala förhållanden. En sådan förändring kan antas få stor betydelse vid utbyggnad av allmänna anläggningar inom s.k. saneringsområden, dvs. äldre bebyggelseområden med bristfällig va–försörjning och där särförhållanden gör utbyggnaden särskilt kostsam. Genom att särtaxan kan innebära både högre och lägre avgifter skapas ökade förutsättningar för att lokala miljö- och kretsloppsanpassade lösningar kan bli ett reellt alternativ till en anslutning till verksamhetsområdets huvudanläggning.
Ett annat viktigt område för tillämpningen av särtaxa gäller anslutning av fastigheter som används för näringsverksamhet. Som tidigare nämnts (avsnitt 4) har industriföretag och andra brukare än hushåll i vissa fall att själva svara för sin va– försörjning. Va–lagen kan dock vara tillämplig på företag som har ett volymmässigt stort behov av vatten- och avloppsrening. Anslutningen kan i ett sådant fall medföra att huvudmannen tvingas till en kostsam utbyggnad av va–anläggningen. Förslaget kommer att skapa förutsättningar för avgifter som bättre speglar de verkliga kostnaderna för en anslutning av sådana fastigheter.
Säsongstaxa för brukningsavgift
Regeringens förslag: Huvudmannen för en allmän va– anläggning ges möjlighet att fastställa en brukningsavgift som innebär att avgiften för en viss mindre del av året får bestämmas till ett högre belopp (säsongstaxa) än vad som bestäms för huvuddelen av året. Säsongstaxan får användas om det med hänsyn till vattenförsörjningen, behovet av en tillfredsställande avloppsrening eller av
andra skäl behövs särskilda åtgärder av säsongsbetonad karaktär. Avgiften får bestämmas med tillämpning av en taxenivå som är högst dubbelt så hög som den som tillämpas för huvuddelen av året.
Promemorians förslag: Förslaget överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Förslaget om en möjlighet för huvudmannen att använda en säsongstaxa har i sak med endast få undantag tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Några remissinstanser, däribland Svenska kommunförbundet och
Vatten- och avloppsverksföreningen (VAV), ifrågasätter dock
behovet av en gräns för avgifternas storlek. Andra instanser, bl.a. Kammarrätten i Jönköping, vill ha ett klargörande av vad som skall anses som den normala avgiften.
Skälen för regeringens bedömning: Huvudmannens möjlighet att differentiera brukningsavgifter är, som framgår av avsnitt 5.1, mycket begränsad. De problem som uppmärksammats beträffande möjligheten att differentiera avgifter omfattar både frågor om skälig och rättvis fördelning av avgifterna och frågor kring vattenförsörjningen som sådan.
Även om tillgången på vatten av god kvalitet totalt sett är tillfredsställande i Sverige finns det områden där vattenförsörjningen är ett problem. Det gäller bl.a. områden där renvatten är en bristvara, t.ex. i många av skärgårdskommunerna, och områden där anläggningar för vattenförsörjningen av kostnadsskäl inte är fullt utbyggda. Det senare gäller ofta för kommuner med en stor andel fritidsbebyggelse. I sådana kommuner kan det uppstå behov av att anpassa en anläggnings kapacitet till förutsättningar som gäller under några månader om året. I bl.a. skärgårdskommuner och fjällkommuner med många fritidshus eller med turistanläggningar kan problemen vara påtagliga, särskilt om vattenförsörjningen är beroende av tillgång till grundvatten eller om särskilda avloppslösningar behövs för den period då belastningen är som störst.
Frågor om skyddet av grundvatten och dess betydelse för vattenförsörjningen har behandlats utförligt av Grundvattenutredningen (M 1993:15). Enligt utredningen har problem med brist på vatten visat sig lokalt i många områden främst längs kusterna. Utredningen anger också i sitt slutbetänkande Grundvattenskydd (SOU 1995:45) som mål för en bättre hushållning med grundvattnet bl.a. att allmänna försiktighets-, resurshushållnings- och miljöaspekter motiverar en återhållsamhet med vattenförbrukningen även utanför områden där det finns en bristsituation. Som Grundvattenutredningen redovisat är det viktigt att brukarna på olika sätt uppmärksammas på att vatten inte är en oändlig resurs. Syftet kan delvis nås genom information och föreskrifter om användningen av vatten. Ett komplement till dessa
åtgärder bör emellertid kunna vara att brukningsavgifterna för vatten i vissa fall tillåts variera över året, dvs. någon form av knapphetsprissättning. Inom områden där brist på vatten förekommer är vattentillgången ofta lägst just under den tid av året då efterfrågan är som störst. Även om vatten får anses vara en relativt prisokänslig vara saknar priset ändå inte betydelse för användandet. Om avgiften när tillgången är knapp är markerat högre än den avgift som gäller under huvuddelen av året finns det skäl att anta att priset kan fungera som ett styrmedel. I en bristsituation bör differentierade avgifter således kunna stimulera till en bättre hushållning med vatten.
Metoden att genom differentierade taxor skapa styrmedel för att uppnå ett från miljö- och resurshushållningssynpunkt önskvärt beteende är inte ny. Inom den kommunala renhållningen infördes redan år 1991 (SFS 1991:647) en motsvarande möjlighet för kommunen att differentiera renhållningstaxan. Målet i det sammanhanget var att stimulera till källsortering av avfall. Utvecklingen har visat att differentierade renhållningstaxor är ett verksamt bidrag till arbetet för att nå miljömålen inom avfallsområdet. Även om problemen med brist eller knapphet på vatten är begränsade geografiskt sett, finns det anledning att anta att liknande styrmedel kan vara verksamma även när det gäller hushållning med vatten. Regeringen anser att huvudmannen för en allmän va–anläggning bör ha möjlighet att av miljö- och resurshushållningsskäl anta en särskild taxa för perioder med särskilt hög vattenförbrukning.
En annan sida av behovet av differentierade avgifter är som nämnts frågan om en skälig och rättvis fördelning av va– kostnaderna. Frågan är särskilt aktuell i kommuner där en hög andel av fastigheterna är avsedda för fritidsboende eller olika typer av turistanläggningar. I sådana kommuner förutsätter hänsynen till både miljön och hälsan att va–anläggningarna tillförs den extra kapacitet som behövs för att under ett par månader möta behov av mer säsongsbetonad karaktär. Huvudmannen kan tillgodose behovet av extra kapacitet på olika sätt. En väg är att va–anläggningen dimensioneras efter behovet under högsäsong. Detta har dock nackdelen att anläggningen under större delen av året har överkapacitet. En annan väg är att behovet tillgodoses genom mer tillfälliga, ofta kostsamma lösningar. Dagens taxesystem med begränsade möjligheter till differentiering kan då medföra att de boende i kommunen får bära en förhållandevis stor del av avgifterna. Det kan emellertid ifrågasättas om det är skäligt och rättvist att de permanent boende i kommunen skall belastas med högre brukningsavgifter av den anledningen att huvudmannen vidtar åtgärder av tillfällig, säsongsbetonad karaktär för att tillgodose ett behov som föreligger under en begränsad del av året på grund av turism eller fritidsboende. Regeringen anser
därför att även kostnadsaspekten bör kunna vara en grund för att tillåta huvudmannen att i vissa fall anta en särskild taxa för perioder med särskilt hög belastning på den allmänna va– anläggningen.
Frågan om säsongstaxa har en naturlig anknytning till att vattenförbrukningen är särskilt hög under en viss period av året. Det hindrar dock inte att en säsongstaxa kan vara motiverad också med hänsyn till förhållandena när det gäller avloppsreningen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har i sitt remissyttrande uppmärksammat situationen i flera fjällkommuner där det förekommer mycket stora säsongsmässiga variationer hänförliga till turism och fritidsboende. I dessa kommuner gäller problemen enbart avloppshanteringen. Inom flera områden ingår inte ens vattenförsörjningen i den allmänna anläggningens verksamhet. I fjällkommunerna Malung och Älvdalen har hänsynen till bl.a. de känsliga recipienterna tvingat kommunerna till extraordinära åtgärder som medfört extra kostnader för utbyggnad av bl.a. anläggningar för magasinering av avloppsvatten och dubbla behandlingslinjer.
I promemorian knöts inte förutsättningarna för säsongstaxan enbart till vattenförbrukningen, utan även till ”andra behov av säsongsmässig karaktär”. Därmed avsågs även verksamheter med anknytning till avloppshantering. Det kan emellertid finnas skäl att starkare markera att även kostnaderna för att möta ett säsongsmässigt behov av åtgärder för avloppsrening bör kunna läggas till grund för en säsongstaxa.
Förutsättningar för att få tillämpa säsongstaxa
Enbart den allmänna hänsynen till vattentillgångarna eller intresset av en skälig fördelning av kostnader kan inte anses vara tillräckliga skäl för en säsongstaxa. I likhet med vad som gäller beträffande den kommunala likställighetsprincipen enligt 2 kap. 2 § kommunallagen (1991:900) bör det krävas att det skall finnas sakliga skäl för ett avsteg från huvudregeln. Som tidigare redovisats (avsnitt 5.1) har beträffande va–lagen en förutsättning ansetts vara att det i något avgörande hänseende funnits avsevärda skillnader i förhållande till vad som normalt gäller. Förutom vad som i föregående avsnitt föreslagits i fråga om anläggningsavgifter finns det inte anledning att gå ifrån den principen. För att en säsongstaxa skall vara motiverad bör det därför finnas avsevärda skillnader mellan förhållandena under den period då den särskilda taxan avses gälla och situationen under övriga delar av året.
Bedömningen av vad som är en avsevärd skillnad har ofta gjorts med utgångspunkt från kostnaderna. Kostnadsjämförelser vid en bedömning av vad som skall betraktas som säsongsmässiga behov kan emellertid i vissa fall vara svåra att göra när hänsyn skall tas till skyddet för
vattentillgångarna, till särskilda recipientförhållanden eller till de permanentboendes nytta av anläggningen. Sådana jämförelser kommer oundvikligen att innehålla inslag av uppskattade alternativkostnader och kan därför ibland vara en osäker måttstock.
Ett mer rättvisande alternativ kan därför i många fall vara att utgå från vattenförbrukningen. Det bör tekniskt sett inte innebära några problem att göra relevanta och rimligt noggranna jämförelser mellan vattenförbrukningen under högsäsong och förbrukningen av vatten under resten av året. En sådan jämförelse ger ofta ett godtagbart mått på den utbyggnad som skett även på avloppsreningssidan. Frågan om det finns avsevärda skillnader bör därför också kunna avgöras med utgångspunkt i vattenförbrukningen inom va–området. Jämförelsen kan då lämpligen avse va–områdets totala vattenförbrukning under perioden med den högsta belastningen och den genomsnittliga vattenförbrukningen under en lika lång period när förbrukningen är normal. För att göra sådana jämförelser kan behövas mätperioder som även beaktar variationer över åren.
Frågan vad som skall betraktas som en avsevärd skillnad i vattenförbrukningen måste bedömas från fall till fall med hänsyn både till kostnaden för att klara den högre förbrukningen och de problem ett ökat vattenuttag kan innebära. Utgångspunkten bör därvid vara förhållandet inom verksamhetsområdet. Inom områden där det råder en brist på vatten kan redan en ökning av vattenförbrukningen med 20 procent utgöra en avsevärd skillnad, särskilt om tillgången på vatten under denna period är lägre än under andra delar av året. Däremot kan inom områden med en god vattentillgång och även i övrigt goda förhållanden en ökning med 50 procent inte regelmässigt anses som en avsevärd skillnad.
Utformningen av säsongstaxan
En säsongstaxa innebär givetvis inte någon förändring av den grundläggande självkostnadsprincipen. En säsongstaxa innebär endast att avgiftsuttaget fördelas annorlunda. Såsom några av remissinstanserna, bl.a. Vattenöverdomstolen, påpekar innebär användandet av en säsongstaxa att brukningsavgiften för övriga delar av året måste anpassas så att det totala avgiftsuttaget inte blir för högt.
Fördelningen av avgifterna bör naturligtvis följa regeln om en fördelning efter skälig och rättvis grund. I promemorian föreslogs att det inte borde stå huvudmannen fritt att fördela avgifterna helt efter eget skön. Förslaget om begränsningar i huvudmannens befogenheter har kritiserats av bl.a. VAV som anser att risken för godtycklig prissättning får anses som begränsad. I de fall huvudmannen är ett kommunalt bolag torde kommunen ha stor möjlighet att påverka avgiftsnivån
innan den fastställs. Som också framhölls i promemorian finns det inte någon begränsning när det gäller den kommunala renhållningstaxan. Den taxan fastställs emellertid av kommunfullmäktige vilket garanterar en demokratisk beslutsprocess. Motsvarande ordning finns inte inom va– området. Tvärtom är det så att kommunen har ett mycket begränsat inflytande över sådana enskilda va–anläggningar som enligt 31 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar har allmänförklarats och därför också omfattas av lagen. Regeringen finner mot den bakgrunden att det finns anledning att i vissa avseenden begränsa huvudmannens möjligheter att differentiera taxan.
I promemorian framhölls att högsta tillåtna avgift enligt säsongstaxan bör vara så hög att det skapas utrymme för att använda taxan som ett styrmedel för vattenförbrukningen. Å andra sidan måste brukarna skyddas mot en oskälig prissättning. En sådan avvägning har också de flesta remissinstanserna tillstyrkt eller lämnat utan erinran. Uppfattningen delas dock inte av Svenska kommunförbundet som anser att den styrande effekten kan bli helt otillräcklig och att förslaget t.o.m. kan anses som en begränsning i jämförelse med de förutsättningar som gäller i dag.
Avvägningen mot brukarnas intressen innebär att en säsongstaxa inte kan få innebära att brukningsavgiften höjs obegränsat. Som föreslogs i promemorian bör brukningsavgiften i nu aktuella situationer få bestämmas till högst den dubbla avgiften jämfört med den som bestäms för huvuddelen av året. Regeringen är medveten om att den föreslagna säsongstaxans styrande effekt kan bli begränsad. Som framhållits i avsnitt 5.1 saknas det dock skäl att i detta sammanhang lämna förslag som innebär annat än begränsade ändringar av va–lagen. För tydlighetens skull bör framhållas att med dubbla avgiften avses brukningsavgiftens nivå under en viss tidsperiod jämfört med brukningsavgiftens nivå under övriga delar av året, inte det totala avgiftsuttaget under perioden med säsongstaxa i jämförelse med det totala avgiftsuttaget under hela återstoden av året.
Anslutning till allmän va–anläggning
Regeringens förslag: Huvudman för en allmän va– anläggning skall inte vara skyldig att låta en fastighet kopplas till anläggningen innan engångsavgift (anläggningsavgift) enligt 27 § har betalats eller, om avgiften skall fördelas, innan godtagbar säkerhet ställts.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att fastighetsägarens rätt att bruka den allmänna anläggningen görs beroende av att föreskriven anläggningsavgift har betalats.
Remissinstanserna: Förslaget att huvudmannen skall ha möjlighet att ta ut anläggningsavgiften i förskott har i huvudsak bemötts positivt. Konsumentverket och Villaägarna anser dock att förslaget strider mot vad som allmänt gäller angående förskottsbetalning vid konsumenttjänster.
Flera instanser, bl.a. Statens va–nämnd, ifrågasätter om kravet på betalning bör knytas till brukningsrätten. Va–nämnden är också tveksam över hur förslaget förhåller sig till fastighetsägarens rätt att få avgiften uppdelad på årliga betalningar.
Skälen för regeringens förslag: Huvudmannen för en va– anläggning har en långtgående skyldighet att låta en fastighetsägare bruka anläggningen. Förutsättningarna är att fastigheten ligger inom anläggningens verksamhetsområde och att fastigheten har ett behov av anordningar för vattenförsörjning och avlopp som inte med större fördel kan tillgodoses på annat sätt. Fastighetsägarens brukningsrätt är däremot inte i något avseende kopplad till betalningen av anläggningsavgiften.
I många kommuner uppgår anläggningsavgiften för anslutning av en enstaka villafastighet till mer än 100 000 kr. Avgiften är således av avgörande betydelse för huvudmannens möjlighet att finansiera en utbyggnad av en allmän anläggning. Som framhölls i promemorian har huvudmannen fått allt svårare att driva in anläggningsavgifterna. Detta gäller särskilt när fastigheten har sålts kort efter det att den anslutits till den allmänna anläggningen. Huvudmannen är då hänvisad till att försöka driva in avgiften från den tidigare ägaren, något som i praktiken visat sig vara svårt. Förhållandena har också bekräftats av flera remissinstanser.
Regeringen anser inte att de invändningar mot förslaget som framförts av Konsumentverket och Villaägarna utgör tillräckliga skäl mot att införa någon form av förskottsbetalning. Regleringen av vatten och avlopp har en starkt offentligrättslig karaktär. Det är således inte fråga om något normalt avtalsförhållande mellan säljare och köpare. Detta kommer särskilt till uttryck genom huvudmannens skyldighet att tillhandahålla vattenförsörjning och avlopp. Med hänsyn till den skyldigheten har han också ett berättigat intresse av att en utbyggnad av va–anläggningen blir finansierad. Frågan om finansieringen har också en rättviseaspekt. Om anläggningsavgiften inte betalas kommer kostnaderna för utbyggnaden av anläggningen oundvikligen att påverka avgifterna för de övriga brukarna inom anläggningens verksamhetsområde. Regeringen anser det därför angeläget att huvudmannen ges en möjlighet att säkerställa betalningen av anläggningsavgiften.
Som Va–nämnden anfört i sitt remissyttrande bör dock inte möjligheten att ta ut betalning knytas till brukningsrätten. Va– nämnden förordar som ett alternativ att möjligheten att ta ut
betalning knyts till nästa steg i en fastighets anslutning till det allmänna ledningsnätet, nämligen själva kopplingen till den allmänna anläggningen. Enligt Va–nämndens förslag får en fastighet inte utan huvudmannens medgivande kopplas till en allmän va–anläggning innan föreskriven anläggningsavgift har betalats. Regeringen förordar en lösning enligt den modell som Va–nämnden redovisat. Härigenom får huvudmannen också bättre möjligheter att ingripa mot att en fastighet obehörigen kopplas till den allmänna anläggningen. Enligt den gällande ordningen kan huvudmannen endast undantagsvis, som en sista utväg, stänga av vattentillförseln. När det gäller obehörigen anslutna fastigheter föreligger naturligtvis inte samma problem.
I enlighet med vad Lagrådet anfört har bestämmelsen utformats så att huvudmannen inte skall vara skyldig att låta en fastighet kopplas till en allmän va–anläggning innan anläggningsavgiften har betalats.
Ett särskilt problem uppkommer i de fall där fastighetsägaren enligt nuvarande bestämmelser har rätt att få anläggningsavgiften fördelad på årliga betalningar under högst tio år. Förutsättningen för en sådan fördelning är att avgiften uppgår till belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens bärkraft och övriga omständigheter samt att fastighetsägaren ställer godtagbar säkerhet. Om rätten att ansluta fastigheten till den allmänna anläggningen skall förutsätta att hela avgiften är betald kommer möjligheten till en fördelning att helt förlora sin betydelse.
Rätten till fördelning av anläggningsavgiften får anses vara ett viktigt skydd för fastighetsägaren. För att inte skyddet skall förloras behöver regeln om tillkoppling utformas så att möjligheten till fördelning bibehålls. En möjlig väg är att föreskriva att redan den första årliga betalningen ger fastighetsägaren rätt att koppla fastigheten till den allmänna anläggningen. En sådan lösning kan i och för sig anses acceptabel eftersom rätten till fördelning av avgiften förutsätter att godtagbar säkerhet har ställts. Den har dock svagheten att den inte knyter an till det moment som är det viktigaste, nämligen att godtagbar säkerhet har ställts. Det primära är ju att huvudmannen kan säkerställa att hela avgiften blir betald. I de fall fastighetsägaren har rätt att få betalningen av avgiften fördelad på flera år skall fastighetsägaren ha en möjlighet att koppla sin fastighet till den allmänna anläggningen genom att ställa en godtagbar säkerhet.
Rationalisering av formerna för prövning
av mål och ärenden vid Statens va–nämnd
Inledning
Statens va–nämnd tillkom år 1970 som en för hela landet central nämnd med exklusiv behörighet att som första instans avgöra tvister i va–ärenden. Förfarandet vid nämnden regleras i lagen (1976:839) om Statens va–nämnd. Utöver reglerna i den lagen och i instruktionen (1970:350) för Statens va–nämnd gäller beträffande handläggningen hos nämnden även förvaltningslagen (1986:223).
Fullföljd mot Va–nämndens beslut sker hos allmän domstol (Svea hovrätt i dess sammansättning som vattenöverdomstol). Det har därför ansetts naturligt att förfarandet enligt lagen om Statens va–nämnd i vissa avseenden anknyter till rättegångsbalken. Det har också ansetts naturligt att Va– nämnden, i den mån förvaltningslagen inte ger någon ledning, beaktar vissa allmänna principer i balken.
De förfaranderegler som tillämpas i Va–nämnden har i stora delar stått sig oförändrade sedan lagen infördes år 1976. Det har heller inte framkommit annat än att lagen har skapat förutsättningar för en ändamålsenlig process i de mål och ärenden som nämnden har att handlägga.
Samhällets ökande krav på besparingar innebär dock att formerna för en myndighets verksamhet alltid måste prövas. Med beaktande av de krav som rättssäkerheten ställer bör alla möjligheter övervägas som kan leda till en mer rationell hantering av verksamheten. Som ett led i detta arbete har på regeringens uppdrag hos Va–nämnden upprättats promemorian Rationalisering av formerna för prövning av mål och ärenden vid Va–nämnden.
Beslutförhet
Regeringens förslag: Statens va–nämnd är beslutför med ordföranden ensam när saken är uppenbar eller målet är av enkel beskaffenhet.
Ordföranden får uppdra åt en lagfaren tjänsteman vid nämnden att handlägga ärenden om stadfästelse av förlikning, fatta beslut i avvaktan på nämndens slutliga beslut, i visst fall pröva frågor om överlämnande av mål till annan myndighet samt i övrigt fatta beslut i ärenden när saken är uppenbar eller målet är av enkel beskaffenhet.
Statens va–nämnds förslag: Va–nämndens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Enligt
Regeringens förslag skall dock nämndens ordförande få rätt att uppdra åt annan lagfaren tjänsteman vid nämnden att handlägga ärenden i något fler fall än enligt Va–nämndens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av de instanser som har yttrat sig över förslaget har tillstyrkt det eller lämnat det utan erinran. Några instanser, bl.a. Lunds universitet och
Kammarrätten i Jönköping, har föreslagit språkliga justeringar. Vattenöverdomstolen har tillstyrkt förslaget men ifrågasätter
om det inte räcker med att ange att målet är av enkel beskaffenhet.
Skälen för regeringens förslag: I Va–nämnden sker i dag all materiell prövning med fullsutten nämnd. Bland va–målen förekommer emellertid, liksom i annan dömande verksamhet, sådana mål där saken redan från början eller efter viss förberedelse kan sägas vara uppenbar eller av enkel beskaffenhet och där den slutliga prövningen inte kräver någon stor sakkunskap på va–området. Det kan t.ex. röra sig om fall av betalningsvägran där talan bestrids utan angivande av direkta skäl och fall där bestridandet uteslutande grundas på kvittningsgill motfordran av sådan beskaffenhet att den inte kan prövas av Va–nämnden.
Utökade möjligheter för Va–nämndens ordförande att ensam fatta beslut i vissa av nämndens ärenden är helt i överensstämmelse med de principer som gäller inom domstolsväsendet.
I Va–nämndens promemoria föreslås att nämnden skall vara beslutför med ordföranden ensam när saken är uppenbar och när målet annars är av enkel beskaffenhet. Regeringen anser att förslaget är i full överensstämmelse med de strävanden som i dag måste gälla. Utan att göra avkall på rättssäkerheten bör okomplicerade mål där saken är uppenbar eller där målet är av enkel beskaffenhet kunna avgöras av ordföranden ensam. I dessa mål skulle en sådan ordning också kunna förkorta handläggningstiden avsevärt.
Som sekreterare hos Va–nämnden har vanligtvis tjänstgjort fiskaler i hovrätt eller kammarrätt. Vissa ändringar i domarkarriären har dock medfört att fiskalerna numera bara i begränsad omfattning är tillgängliga för uppdrag av det här slaget. Det har därför blivit allt vanligare att hovrätts- eller kammarrättsassessorer tjänstgör som sekreterare. Den utvecklingen skapar i viss utsträckning ändrade förutsättningar för arbetet hos nämnden. En positiv sida är att det skapas ökade förutsättningar för att frigöra ordföranden från handläggning av mål och ärenden som är av rutinartad karaktär. En annan sida är att sekreterartjänsterna behöver göras mer kvalificerade för att de skall anses som attraktiva och därigenom vara ett meningsfullt steg i domarkarriären.
Va–nämndens förslag innebär att ordföranden skall få ökade möjligheter att uppdra åt annan lagfaren tjänsteman vid nämnden att handlägga ärenden. Förslaget innefattar ärenden där fråga inte är om en prövning i sak, utan närmast är av expeditionell natur.
Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Lunds Universitet har därvid anfört att prövningen av sådana frågor som avses i förslaget uppenbarligen utan betänkligheter borde kunna överlämnas till
nämndens sekreterare, som med sin bakgrund kan anförtros betydligt mera kvalificerade bedömningar vid allmän domstol.
Regeringen delar den uppfattning som Lunds Universitet gett uttryck för. Nämndens sekreterare skulle vid tjänstgöring i domstol haft att självständigt handlägga mål av kvalificerad art. Detta skulle kunna motivera att de hos Va–nämnden anförtroddes betydligt mer kvalificerade uppgifter. Nämndens sakliga kompetens inom va–området och den praxisbildande effekt som dess beslut får medför dock att det finns anledning att iaktta en viss restriktivitet i jämförelse med vad som gäller inom domstolarna.
Regeringen anser emellertid att det bör finnas en möjlighet att gå något längre än vad som föreslås i promemorian. Motsvarande betraktelsesätt som kommer till uttryck i förslaget om Va–nämndens beslutförhet bör också kunna anläggas beträffande sekreterares möjlighet att handlägga ärenden. Är ärendet av sådan karaktär att de icke lagfarna ledamöternas deltagande inte är påkallat bör det också kunna handläggas av en sekreterare.
Det ankommer på Va–nämndens ordförande att svara för att sekreteraren har tillräcklig erfarenhet för de ärenden som överlämnas. De närmare formerna för överlämnande av ärenden bör utvecklas genom nämndens egna rutiner.
Delgivning av handling
Regeringens förslag: Bestämmelserna för Statens Va– nämnd om delgivning av handlingar utformas så att de stämmer överens med vad som gäller i allmän domstol.
Statens Va–nämnds förslag: Om en handling tillställs part endast för kännedom eller endast för att parten skall beredas tillfälle till yttrande behöver delgivning ske bara när det påkallas av omständigheterna.
Remissinstanserna: Förslaget om lättnader i kravet på delgivning av handlingar har tillstyrkts av de instanser som yttrat sig över förslaget. Vattenöverdomstolen föreslår dock att lagtexten utformas i enlighet med förebilderna i 33 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken och 47 §
Skälen för regeringens förslag: I promemorian anförs bl.a. följande. Den nuvarande ordningen att i princip allt material i ett mål skall delges parterna är betungande för handläggningen. Det är inte sakligt befogat med ett så omfattande delgivningskrav. För mindre viktiga underrättelser räcker det normalt med att försändelsen skickas med post i vanligt brev. Efter mönster från ändringen i 33 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken och 47 § förvaltningsprocesslagen (prop. 1990/91:11 s. 52 f) bör en viss uppmjukning kunna ske av delgivningskravet i lagen om Statens va–nämnd. Detta
gäller framförallt handlingar som översänds för kännedom när det inte behövs något yttrande eller någon annan åtgärd från mottagarens sida samt underrättelser av olika slag, t.ex. om beviljade anstånd. Också när översändandet bara sker för att ge en part tillfälle att yttra sig, exempelvis över en återkallelse av talan, bör kommunikationen normalt ske utan delgivning.
Det krav på delgivning som i dag uppställs i lagen (1976:839) om Statens va–nämnd är utan tvivel både onödigt kostsamt och betungande. För de allmänna förvaltningsdomstolarna och de allmänna domstolarna gäller sedan år 1991 förenklade regler för delgivning. I förvaltningsprocesslagen och i rättegångsbalken föreskrivs att om rätten skall underrätta någon om innehållet i en handling eller om något annat skall delgivning användas om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske. I övrigt skall delgivning tillgripas bara om det är påkallat av hänsyn till omständigheterna. Reglerna innebär att domstolarna skall pröva i varje enskilt fall om en formell delgivning är befogad eller om det räcker t.ex. med att ett meddelande skickas med post på vanligt sätt eller att kontakt tas per telefon. Avgörande för denna bedömning är hur viktigt meddelandet eller handlingen är för mottagaren.
Några skäl för att andra regler skall tillämpas i Va–nämnden än de som tillämpas i domstolarna är svåra att finna. Det är allmänt sett också en fördel för rättstillämpningen med enhetliga regler. Va–nämndens beslut överklagas hos allmän domstol. Regeringen anser därför i likhet med Vattenöverdomstolen att kravet på delgivning bör utformas med utgångspunkt i de regler som gäller enligt rättegångsbalken.
Statens va–nämnds behörighet i mål om
återbetalning av va–avgifter
Regeringens förslag: I va–lagen skall uttryckligen anges att Statens va–nämnd prövar mål om återbetalning av va– avgifter, när en kommun vägrat bygglov.
Statens va–nämnds förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Va–nämnden har i promemorian föreslagit att behörighetsregeln i 37 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va– lagen) ändras så att det tydligt framgår att Va–nämnden prövar mål om återbetalning av va–avgifter.
I 37 § va–lagen anges vilka frågor som prövas av Va– nämnden. Förutom vissa inlösen- och ersättningsfrågor anges här sju olika punkter som berör tvister mellan huvudman och
fastighetsägare. Avsikten med regleringen torde vara att uppräkningen skall vara fullständig. I samband med att bestämmelsen om återbetalning av va–avgifter när en kommun vägrat bygglov infördes år 1987 gjordes endast den begränsade ändringen i 37 § att frågan togs upp i en av de punkter som berör tvister mellan huvudman och fastighetsägare. Detta trots att en sådan talan alltid riktas mot kommunen och därför inte i egentlig mening faller in under uppräkningen.
Regeringen delar Va–nämndens bedömning att det bör framgå direkt av uppräkningen i 37 § att nämnden även prövar frågor enligt 29 a §.
Ikraftträdande
Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.
Konsekvenser
Förslagen beträffande särtaxa och säsongstaxa innebär ingen ökning av de offentliga utgifterna, endast att uttaget av avgifter fördelas något annorlunda mellan fastighetsägarna. Genom den ökade möjligheten att anpassa verksamheten till lokala förhållanden bör verksamheten kunna drivas mer rationellt, vilket leder till bättre service och lägre avgifter för brukarna och bättre möjligheter att tillgodose allmänna miljöoch hälsoskyddsintressen.
Genom att den allmänna anläggningens huvudman inte skall vara skyldig att låta en fastighet kopplas till anläggningen innan anläggningsavgiften har betalats, får huvudmannen bättre möjligheter att säkerställa finansieringen av en utbyggnad av anläggningen. Detta skapar i sin tur förutsättningar för lägre avgifter för brukarna.
Rationaliseringen av förfarandet i Statens va–nämnd bör kunna leda till vissa besparingar, om än i marginell omfattning.
Författningskommentarer
Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:244)
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
8 §
Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.4.
Fastighetsägarens rätt att bruka den allmänna va– anläggningen är inte beroende av om anläggningsavgiften är
betald. Ändringen innebär att huvudmannen inte skall vara skyldig att låta fastighetsägaren koppla sin fastighet till den allmänna anläggningen innan engångsavgiften (anläggningsavgiften) har betalats. Om fastighetsägaren enligt 27 § andra stycket har rätt att få avgiften fördelad på årliga betalningar får fastigheten kopplas till den allmänna anläggningen om fastighetsägaren ställer godtagbar säkerhet.
26 §
I paragrafen införs två nya stycken som behandlar förutsättningarna för att i en särskild taxa bestämma avgifter med beaktande av lokala förhållanden och säsongsmässiga behov.
Andra stycket
Andra stycket är nytt. Det har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.2.
Förslaget innebär ökade möjligheter att bestämma särtaxa för anläggningsavgift. Enligt Högsta domstolens praxis får huvudmannen anta särtaxa med för viss fastighet förhöjd anläggningsavgift när det för fastigheten finns sådana särförhållanden som medför avsevärda skillnader i kostnaden för va–försörjningen i jämförelse med vad som i övrigt gäller inom va–anläggningens verksamhetsområde. Det nu föreslagna undantaget anknyter nära till den praxis som har utvecklats. Förslaget avviker endast vad gäller kravet på kostnadsskillnad, som i praxis har hållits högt. Genom att nivån enligt förslaget läggs vid beaktansvärda skillnader kommer särtaxa för anläggningsavgift att kunna bestämmas i något fler fall än de rena undantagsfallen. Det bör betonas att en särtaxa även kan medföra att avgiften bestäms till ett lägre belopp än det som utgår enligt den normala taxan.
Tredje stycket
Tredje stycket är nytt. Det har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.3.
Förslaget innebär att huvudmannen i vissa fall ges möjlighet att för del av året bestämma en högre brukningsavgift än den som skall gälla för huvuddelen av året. Förutsättningarna för den högre brukningsavgiften är att det med hänsyn till vattenförsörjningen, till behovet av en tillfredsställande avloppsrening eller av andra skäl under en viss mindre del av året behövs särskilda åtgärder av säsongsmässig karaktär vid en allmän va–anläggning.
Förslaget innebär att brukningsavgift enligt säsongstaxa får bestämmas till en taxenivå som är högst dubbelt så hög som den som tillämpas för huvuddelen av året.
37 §
Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.4.
Ändringen innebär att det i lagen uttryckligen anges att Va– nämnden prövar mål enligt 29 a § om kommunens skyldighet att i vissa fall betala tillbaka va–avgift.
Lagen (1976:839) om Statens va–nämnd
6 §
Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.2. Paragrafen ändras i två avseenden. Ändringen i första stycket innebär att Va–nämnden är beslutför med ordföranden ensam även i sådana fall när saken är uppenbar eller målet är av enkel beskaffenhet. Ändringen i andra stycket innebär att ordföranden i ökad utsträckning får möjlighet att uppdra åt lagfaren tjänsteman i nämnden att handlägga mål och ärenden.
Första stycket
I Va–nämndens promemoria föreslogs att nämnden skulle vara beslutför med ordföranden ensam när saken är uppenbar och när målet annars är av enkel beskaffenhet. Några remissinstanser, bl.a. Lunds universitet och Kammarrätten i Jönköping, har av tydlighetsskäl föreslagit att ”och” skall ersättas med ”eller”. Vattenöverdomstolen har tillstyrkt förslaget men ifrågasätter om det inte räcker att ange att målet är av enkel beskaffenhet. I 1 kap. 3 a §
rättegångsbalken anges att tingsrätt vid huvudförhandling i tvistemål är domför med en lagfaren domare när huvudförhandling hålls i förenklad form och när ”målet är av enkel beskaffenhet”. Huvudförhandling i förenklad form får enligt 42 kap. 20 § samma balk, oavsett parternas samtycke, hållas i omedelbart samband med förberedelsen, om ”saken är uppenbar”. I 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar anges att länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam vid avgörande av mål i vilket saken är uppenbar.
Förutsättningarna ”saken är uppenbar” och ”målet är av enkel beskaffenhet” är inte synonyma. Det kan inte heller anses att förutsättningen ”saken är uppenbar” med nödvändighet innebär att målet är av enkel beskaffenhet. Det finns därför som Va–nämnden har föreslagit skäl att skilja på de båda förutsättningarna.
Avgörande för frågan om nämndens beslutförhet bör vara att målet kan avgöras utan tillgång till den särskilda sakkunskap och erfarenhet som de övriga, icke lagfarna, ledamöterna besitter. I det fall saken är uppenbar finns det därför inget behov av att de övriga ledamöterna deltar i avgörandet även om målet inte i och för sig är av enkel beskaffenhet. Anses
saken inte vara uppenbar men målet ändå av enkel beskaffenhet är frågan om ledamöternas deltagande inte lika självklar. I den sammantagna bedömningen av målets svårhetsgrad ligger dock en bedömning av även sakfrågans svårhetsgrad. Ett mål av enkel beskaffenhet förutsätter att sakfrågan är relativt okomplicerad. Va–nämnden bör därför vara beslutför med ordföranden ensam både i det fallet att saken är uppenbar och i det fallet att målet är av enkel beskaffenhet.
Som föreslagits bör i lagtexten av tydlighetsskäl ”och ... annars" ersättas med ”eller”.
Andra stycket
Ändringen i andra stycket innebär att ordföranden kan uppdra åt annan lagfaren tjänsteman vid nämnden att handlägga sådana mål och ärenden som anges i första stycket. Som anförts i avsnitt 6.1 bör de närmare formerna för överlämnande av ärenden utvecklas genom nämndens egna rutiner. Med hänvisning till vad som anförts i författningskommentaren till första stycket om nämndens beslutförhet bör viss restriktivitet gälla avseende mål där saken inte är uppenbar.
18 §
Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.3.
Ändringen innebär att Va–nämnden skall tillämpa samma delgivningsregler som gäller i allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol.
Sammanfattning av departementspromemorian (Ds 1995:71) Avgifter i va–lagen
Regeringen beslutade den 24 maj 1995 om direktiv för en översyn av bl.a. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va– lagen). Uppdraget lämnades till Planoch byggutredningen. Svenska vatten- och avloppsverksföreningen (VAV) har föreslagit att några särskilt angelägna frågor skall behandlas med förtur, vid sidan av utredningens arbete. En sådan ordning skulle enligt VAV kunna leda till att de mest angelägna ändringarna i va-lagen skulle kunna träda i kraft redan under år 1996.
De frågor som VAV uppmärksammat avser fördelning av avgiftsuttaget vid t.ex. knapphet på resurser, förskott på anläggningsavgift, behovet av förbindelsepunkt vid lokalt omhändertagande av dagvatten (LOD) samt va–huvudmannens möjlighet att meddela bestämmelser om fastighets va– installation.
De nu aktuella frågorna har en mycket varierande grad av komplexitet. De lämpar sig därför olika väl för en utbrytning från det uppdrag som lämnats till Plan- och byggutredningen. Med hänsyn till bl.a. frågornas komplexa natur saknas skäl att i detta sammanhang lämna förslag om behovet av förbindelsepunkt vid lokalt omhändertagande av dagvatten (LOD) samt om rätten att meddela bestämmelser om fastighets vainstallation.
I promemorian lämnas förslag om att huvudmannen för en allmän va–anläggning ges möjlighet att fastställa en säsongstaxa för periodisk avgift (brukningsavgift) som innebär att avgiften för del av året får bestämmas till högre belopp än vad som bestäms för huvuddelen av året. En sådan taxa får användas om det krävs av hänsyn till vattenförsörjningen eller för att i övrigt möta behov av säsongsbetonad karaktär. Avgiften föreslås få bestämmas till högst två gånger den normala avgiften.
Huvudmannen föreslås vidare få ökade möjligheter att bestämma en särtaxa för engångsavgift (anläggningsavgift). Enligt gällande praxis får särtaxa användas om särförhållanden medför att kostnaden för en fastighets vattenförsörjning och avlopp i avsevärd omfattning avviker från vad som i övrigt gäller inom verksamhetsområdet. Enligt förslaget får särtaxa antas redan vid beaktansvärda skillnader.
Slutligen föreslås att huvudmannens skyldighet att låta en fastighetsägare bruka den allmänna va-anläggningen skall göras beroende av att föreskriven engångsavgift (anläggningsavgift) har betalats. Huvudmannen får således rätt att ta ut förskottsavgift.
Författningsförslag i departementspromemorian (Ds 1995:71) Avgifter i va–lagen
Förslag till lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggninga r
4
dels att 8 och 27 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall föras in två nya paragrafer, 27 a och
27 b.
4Lagen omtryckt 1976:842
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 §
Huvudman för allmän va–anläggning är skyldig att låta ägare av fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om fastigheten behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet ej kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen är dock berättigad till det anstånd med utförandet av de för brukandet nödvändiga arbetena som behövs för att samordningen med andra arbeten ej skall väsentligt försvåras.
Huvudman för allmän va–
anläggning är, när föreskriven engångsavgift har betalats, skyldig att låta ägare av fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om fastigheten behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet ej kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen är dock berättigad till det anstånd med utförandet av de för brukandet nödvändiga arbetena som behövs för att samordningen med andra arbeten ej skall väsentligt försvåras.
27 §
Avgift skall utgå enligt taxa som huvudmannen utformar i överensstämmelse med de grunder som anges i 24–26 §§. Avgift kan utgå som engångsavgift och som periodiska avgifter.
Engångsavgift får ej sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel i kostnaden för den allmänna va– anläggningens utförande. Uppgår engångsavgift till belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter, skall, om fastighetens ägare begär det samt godtagbar säkerhet ställes, avgiften fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio år.
Avgift skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp utgår ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för anfordran.
Skall engångsavgift fördelas på årliga inbetalningar, utgår ränta enligt 5 § räntelagen på varje del av avgiften som förfaller till betalning i framtiden från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess ifrågavarande del av avgiften betalas eller ränta skall utgå enligt 27 § andra stycket.
27 a §
Engångsavgiften får inte sät-
tas högre än att den svarar mot fastighetens andel i kostnaden för den allmänna va–anläggningens utförande. Om kostnaden för en viss fastighets vattenförsörjning eller avlopp på grund av särskilda förhållanden i beaktansvärd omfattning avviker från vad som i övrigt gäller inom verksamhetsområdet får dock engångsavgiften bestämmas med beaktande av dessa förhållanden.
Uppgår engångsavgift till
belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter skall, om fastighetens ägare begär det och godtagbar säkerhet ställs, avgiften fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio år.
Skall engångsavgift fördelas
på årliga inbetalningar utgår ränta enligt 5 § räntelagen på varje del av avgiften som förfaller till betalning i framtiden från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess ifrågavarande del av avgiften betalas eller ränta skall utgå enligt 27 § andra stycket.
27 b §
Om det krävs av hänsyn till
vattenförsörjningen eller för att tillgodose andra behov av säsongsbetonad karaktär får den periodiska avgiften för del av året bestämmas till ett högre belopp än vad som bestämts för huvuddelen av året. Avgiften för del av året får bestämmas till högst två gånger den normala avgiften.
________________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
Rationalisering av formerna för prövning av mål och ärenden vid Va–nämnden
Regeringen har i regleringsbrevet för budgetåret 1992/93 uppdragit åt Va–nämnden att inkomma med förslag i rubricerat hänseende.
Va-nämnden föreslår:
1. Ändring av reglerna om beslutförhörhet i 6 § lagen (1976:839) om Statens va-nämnd.
Paragrafen bör förslagsvis kunna utformas enligt följande:
6 § Nämnden är beslutsför med ordförande ensam
1. vid förberedande åtgärd, vid prövning av fråga om avvisning eller avskrivning av mål eller vid handläggning av överklagande av nämndens beslut,
2. när talan i målet medgivits eller parterna endast begär stadfästelse av förlikning, vid meddelande av beslut enligt 15 § samt vid prövning av fråga om att överlämna ett mål till annan myndighet enligt lagen (1991:852) om betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister och fordringar som skall prövas av statens va-nämnd,
3. när saken är uppenbar och när målet annars är av enkel beskaffenhet.
Handläggning som avses i första stycket 1 och 2 kan enligt uppdrag av ordföranden också ombesörjas av annan lagfaren tjänsteman vid nämnden, vilken förordnats därtill av nämnden.
Kommentar:
All materiell prövning i va-målen sker idag med fullsutten nämnd. Bland va-målen förekommer emellertid, liksom i all annan dömande verksamhet, sådana mål där saken redan från början eller efter viss förberedelse kan sägas vara uppenbar eller av enkel beskaffenhet och där slutliga prövningen inte kräver någon stor sakkunskap på va–området. Det kan exempelvis röra sig om fall av betalningsvägran, där talan om utfående av taxeenlig va–avgift bestrids utan angivande av några beaktansvärda skäl, och fall där bestridandet uteslutande grundas på kvittningsgill motfordran av sådan beskaffenhet att den inte kan prövas av Va-nämnden. Saken kan vara uppenbar såväl när de av sökanden anförda omständigheterna uppenbart inte kan föranleda bifall till hans talan som när motpartens bestridande är uppenbart ogrundat.
Utan att göra avkall på rättssäkerheten borde mål av det här slaget kunna prövas och avgöras av Va–nämndens ordförande som ensamdomare. Det skulle kunna väsentligt förkorta handläggningstiden i dessa mål.
Kriterierna "uppenbar" och "av enkel beskaffenhet" är hämtade från rättegångsbalken. Enligt 1 kap 3 a § rättegångsbalken är tingsrätt vid huvudförhandling i tvistemål domför med en lagfaren domare bl. a. när huvudförhandlingen hålls i förenklad form och när "målet är av enkel beskaffenhet". Huvudförhandling i förenklad form får enligt 42 kap 20 § samma balk, oavsett parternas samtycke, hållas i omedelbart samband med förberedelsen, om "saken är uppenbar".
Nämnda kriterier bör i va-nämndslagen kunna förstås på ungefär samma sätt som i rättegångsbalken. Med hänsyn framför allt till Va–nämndens sakliga kompetens och ställning som centralt prövningsorgan för hela riket, torde dock en något restriktivare tillämpning vara påkallad för Va-nämndens del.
Utöver den föreslagna utvidgningen av ensamdomarekompetensen innebär ändringsförslaget att prövningen av sådana frågor som avses i 6 § första stycket 2 skall kunna överlämnas till nämndens sekreterare. Genom att prövningen i sådant fall sker på ordförandens uppdrag säkerställs att sekreteraren, som skall vara lagfaren, har bedömts besitta tillräcklig erfarenhet för uppgiften.
Sekreterare hos Va-nämnden är vanligtvis fiskaler i hovrätt eller kammarrätt. Vissa ändringar i domarkarriären har dock medfört att fiskalerna numera bara i begränsad omfattning är tillgängliga för sekreteraruppdrag av det här slaget. Rekryteringen måste därför inriktas på att i fortsättningen också kunna få sekreterartjänster besatta med assessorer från hovrätt eller kammarrätt. För det ändamålet behöver tjänsterna göras mer kvalificerade. Den föreslagna utökningen av delegationsrätten är ett steg i den riktningen.
2. Uppmjukning av delgivningskravet i 18 § lagen (1976:839) om Statens va–nämnd.
Paragrafen bör förslagsvis kunna utformas enligt följande:
18 § Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling enligt bestämmelse i denna lag eller eljest tillställas part, sker det genom delgivning. Tillställs part handlingen endast för kännedom eller endast för att beredas tillfälle till yttrande, behöver delgivning dock bara ske om det påkallas av omständigheterna. Om beslut är sådant som avses i 16 § första stycket, skall beslutet delges part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i tvistemål.
Kommentar:
Den nuvarande ordningen att i princip allt material i ett mål skall delges parterna är betungande för handläggningen. Det torde inte vara befogat med ett så omfattande delgivningskrav. För mindre viktiga underrättelser borde det normalt vara tillräckligt att försändelsen skickas med posten i vanligt brev. Efter mönster från den i det här avseendet nyligen genomförda ändringen i 33 kap 2 § första stycket rättegångsbalken och 47 § förvaltningsprocesslagen (prop 1990/91:11 s 52 f) bör en viss uppmjukning kunna ske av delgivningskravet i va– nämndslagen. Detta gäller framförallt s.k. förkännedomöversändanden av handlingar under skriftväxlingen i ett mål, när det inte påfordras något yttrande eller någon annan åtgärd från mottagarens sida, samt underrättelser av olika slag, exempelvis om beviljade anstånd. Också när översändandet bara sker för att ge en part tillfälle att yttra sig, exempelvis över en återkallelse av talan, bör kommunikationerna normalt ske utan delgivning.
3. Förtydligande av Va–nämndens behörighet enligt 37 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Paragrafen bör förslagsvis kunna utformas enligt följande:
37 § Va–nämnden prövar mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller 16 §, mål om avgiftsåterbetalning enligt 29 a § samt mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare om
1. rätt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att genom avgift bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,
2. tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,
3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman och fastighetsägare,
4. villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas,
5. fordran på avgift till huvudman för allmän va-anläggning,
6. skadestånd eller annan påföljd enligt 29 eller 30 §,
7. annan va-fråga, som avses i denna lag.
Kommentar:
Det torde ha varit lagstiftarens avsikt att Va–nämnden skall pröva mål om avgiftsåterbetalning enligt 29 a § va-lagen. Lagtexten har dock fått en mindre god utformning på denna punkt. Behörighetsregeln i lagens 37 § bör ändras så att det tydligt framgår att Va–nämnden prövar sådana mål inte bara mellan huvudman och fastighetsägare, i den mån denna
partsställning över huvud taget är möjlig, utan framför allt mellan kommun och fastighetsägare.
4. Ändringar i instruktionen (1970:350) för Statens va-nämnd.
Omröstning vid beslut om remissyttranden enligt 3 § andra stycket va–nämndsinstruktionen synes böra följa samma regler som enligt 5 § första stycket instruktionen jämfört med 7 § va– nämndslagen gäller för omröstning i målen. Ett yttrande över exempelvis en va-taxas laglighet bör alltså i det här hänseendet behandlas på samma sätt som ett beslut i samma fråga. Nu torde omröstningsreglerna i 18 § förvaltningslagen vara tillämpliga.
Regeln i 16 § instruktionen att regeringen bestämmer om ersättning åt nämndens sekreterare synes böra utgå. Sedan ändringen (1989:287) av 4 § i instruktionen är det numera nämnden som tillsätter sekreterartjänsterna och som därvid också i vanlig ordning bör bestämma ersättningen. För närvarande gäller att nämnden har regeringens bemyndigande att bestämma avlöningsförmånerna för sekreterarna.
Förteckning över de remissinstanser som beretts tillfälle att yttra sig över promemoriorna Avgifter i va-lagen och Rationalisering av formerna för prövning av mål och ärenden vid Va–nämnden
Vattenöverdomstolen, Kammarrätten i Sundsvall, Kammarrätten i Jönköping, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Lunds universitet, Glesbygdsmyndigheten, Boverket, Statens råd för byggnadsforskning, Konsumentverket, Naturvårdsverket, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Statens va-nämnd, Statens lantmäteriverk, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Stockholms kommun, Österåkers kommun, Östhammars kommun, Nyköpings kommun, Norrköpings kommun, Borgholms kommun, Oskarshamns kommun, Karlskrona kommun, Kristianstads kommun, Höganäs kommun, Malmö kommun, Kungsbacka kommun, Tanums kommun, Karlstads kommun, Lekebergs kommun, Västerås kommun, Gävle kommun, Timrå kommun, Härjedalens kommun, Umeå kommun, Byggentreprenörerna, Naturskyddsföreningen, Hyresgästernas riksförbund, Riksbyggen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges fastighetsägareförbund, Villaägarna, Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska kommunförbundet, Svenska vattenoch avloppsverksföreningen
De till Lagrådet remitterade lagförslagen
1. Förslag till lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
Härigenom föreskrivs att 8, 26 och 37 §§ lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggninga r
5
skall ha följande
lydelse.
5Lagen omtryckt 1976:842
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 §
Huvudman för allmän va–anläggning är skyldig att låta ägare av fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om fastigheten behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet ej kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen är dock berättigad till det anstånd med utförandet av de för brukandet nödvändiga arbetena som behövs för att samordningen med andra arbeten ej skall väsentligt försvåras.
En fastighet får inte utan
huvudmannens medgivande anslutas till en allmän va– anläggning innan engångsavgiften har betalats eller, om avgiften enligt 27 § andra stycket skall fördelas, innan godtagbar säkerhet ställts.
26 §
Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.
Om kostnaden för en viss
fastighets eller vissa fastigheters vattenförsörjning eller avlopp på grund av särskilda förhållanden i beaktansvärd omfattning avviker från vad som i övrigt gäller inom verksamhetsområdet bestäms engångsavgiften med hänsyn till dessa skillnader.
Om det med hänsyn till
vattenförsörjningen, behovet av en tillfredsställande avloppsrening eller av andra skäl behövs särskilda åtgärder av säsongsbetonad karaktär vid en allmän va–anläggning får den periodiska avgiften för del av året bestämmas till ett belopp som är högst två gånger högre än vad som bestäms för huvuddelen av året.
37 §
6
Va–nämnden prövar mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller 16 § samt mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare om
6Senaste lydelse 1987:134.
Va–nämnden prövar mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller 16 §, mål enligt 29 a § om återbetalning av avgift samt mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare om 1. rätt att bruka allmän va–anläggning eller skyldighet att genom avgift bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,
2. tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,
3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman och fastighetsägare,
4. villkor för brukande av allmän va–anläggning i den mån allmänna bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas,
5. fordran på avgift till huvudman för allmän va–anläggning,
6. skadestånd eller annan påföljd enligt 29, 29 a eller 30 §,
6. skadestånd eller annan
påföljd enligt 29 eller 30 §, 7. annan va–fråga, som avses i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va–nämnd
Härigenom föreskrivs att 6 och 18 §§ lagen (1976:839) om Statens va–nämnd skall ha följande lydelse,
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §
7
Nämnden är beslutför med ordföranden ensam
1. vid förberedande åtgärd, vid prövning av fråga om avvisning eller avskrivning av mål eller vid handläggning av överklagande av nämndens beslut,
2. när talan i målet medgivits eller parterna endast begär stadfästelse av förlikning, vid meddelande av beslut enligt 15 § samt vid prövning av fråga om att överlämna ett mål till annan myndighet enligt lagen (1991:852) om betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister och fordringar som skall prövas av Statens va–nämnd,
7Senaste lydelse 1991:853.
3. när saken är uppenbar
eller målet är av enkel beskaffenhet.
Handläggning som
avses i första stycket 1 kan enligt uppdrag av ordföranden också ombesörjas av annan lagfaren tjänsteman vid nämnden, vilken förordnats därtill av nämnden.
Handläggning som avses i
första stycket kan enligt uppdrag av ordföranden också ombesörjas av annan lagfaren tjänsteman vid nämnden, vilken förordnats därtill av nämnden.
18 §
Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling enligt bestämmelse i denna lag eller eljest tillställas part, sker det genom delgivning.
Skall nämnden underrätta
någon om innehållet i en handling eller om något annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall användas, om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelsen framgår att delgivning bör ske, men bör i övrigt användas bara om det krävs med hänsyn till omständigheterna. Om beslut är sådant som avses i 16 §
första stycket, skall beslutet delges part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i tvistemål.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-03-07
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet
Johan Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 22 februari 1996 (Miljödepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
2. lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va–nämnd.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Bengt Nordqvist.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
8 §
Enligt paragrafens första stycke, som inte föreslås ändrat, är huvudmannen för en allmän va–anläggning under vissa förutsättningar skyldig att låta en fastighetsägare inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen. Förslaget till ett nytt andra stycke innebär en inskränkning i denna skyldighet, eftersom brukningsrätten inte kan utnyttjas, om huvudmannen inte medger anslutning trots att engångsavgift inte har betalats. Möjligen föreligger en sådan inskränkning redan enligt gällande rätt. Det har således hävdats att brukningsrätten inte ger fastighetsägaren rätt att utan vidare koppla in sina va-installationer till anläggningen; detta måste först anmälas till huvudmannen, som skall bekräfta fastighetsägarens ställning som brukare (Bouvin– Qviström, Va–lagstiftningen, andra upplagan s. 74). Lagrådet vill inte motsätta sig förslaget i sak.
Brukningsrätten motsvarades i lagen (1955:314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar av en anslutningsrätt. Termen "anslutning" ansågs i prop. 1970:118 s. 100 ge upphov till missuppfattningar och onödiga tvister. Anslutningsbegreppet utgick därför ur 1970 års va–lag. Lagrådet anser det inte lämpligt att återinföra anslutningsbegreppet.
Mot denna bakgrund och med vissa redaktionella jämkningar i övrigt föreslår Lagrådet att andra stycket ges följande lydelse: "Utan hinder av bestämmelserna i första stycket är huvudmannen inte skyldig att låta en fastighet kopplas till en allmän va-anläggning innan engångsavgift enligt 27 § har betalats eller, om avgiften skall fördelas på årliga inbetalningar, innan godtagbar säkerhet har ställts."
26 §
Andra stycket
Paragrafen innehåller för närvarande endast den regeln om fördelning av avgiftsskyldigheten att denna skyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Som anmärks i remissen har regeln i praxis tolkats så att avgiften i princip skall bestämmas med hänsyn till den huvudsakliga nytta som varje särskild fastighet har av anläggningen och med bortseende från huvudmannens individuella kostnader för fastigheten i fråga, den s.k. nyttoprincipen. Kravet på skälig och rättvis grund har emellertid ansetts innebära att nyttoprincipen kan och skall frångås, när det beträffande en viss fastighet föreligger sådana särförhållanden i fråga om dess beskaffenhet och läge eller förhållanden i övrigt som är ägnade att relativt sett avsevärt fördyra eller förbilliga va–försörjningen till fastigheten (se bl.a. NJA 1981 s. 640 I). De nämnda principerna är tillämpliga såväl med avseende på anläggningsavgifter som i fråga om brukningsavgifter.
Avsikten med det remitterade förslaget i denna del är att ge ökat utrymme för en differentiering av anläggningsavgifterna. I förevarande stycke har upptagits en särskild regel om detta, som i anslutning till rådande praxis förutsätter att det föreligger särskilda förhållanden för viss eller vissa fastigheter inom verksamhetsområdet. Om kostnaden för fastighetens eller fastigheternas vattenförsörjning eller avlopp på grund av sådana förhållanden "i beaktansvärd omfattning" avviker från vad som i övrigt gäller inom verksamhetsområdet, skall anläggningsavgiften (engångsavgiften) enligt den nya regeln bestämmas med beaktande av dessa skillnader. Begreppet "beaktansvärd" har av en remissinstans ansetts kunna medföra att en så låg kostnadsskillnad som 15-20 procent skulle kunna utgöra skäl att bestämma en särtaxa. Av motiven, avsnitt 5.2, framgår att formuleringen visserligen är avsedd att innebära ett lägre krav på kostnadsskillnad än det som enligt remissen kan härledas från nuvarande praxis, dock inte så lågt som 15– 20 procent.
Innebörden av förslaget beskrivs i remissens motiv på flera ställen så att huvudmannen får möjlighet att ytterligare differentiera anläggningsavgifterna. Med hänsyn härtill bör det påpekas att, så som regeln har avfattats enligt förslaget, det blir inte endast en möjlighet utan också en skyldighet för huvudmannen att i sådana fall som omfattas av regeln ta hänsyn till kostnadsskillnaderna vid fastställande av taxa för anläggningsavgifter. Regeln är emellertid allmänt hållen och måste i vissa lägen anses ge utrymme för olika bedömningar i frågan huruvida särförhållanden beträffande viss eller vissa fastigheter skall ge upphov till särskild anläggningstaxa eller ej, utan att någondera bedömningen kan anses lagstridig (jfr i
fråga om nuvarande regel NJA 1993 s. 700 I och II).
Eftersom den nya regeln har begränsats till engångsavgifter, skulle den möjligen motsättningsvis kunna läsas så att huvudmannen vid fastställande av taxa för brukningsavgifter (periodiska avgifter) inte är berättigad att ta hänsyn till sådana särförhållanden i fråga om viss eller vissa fastigheter som kan ge upphov till ökade kostnader. Även om det inte uttryckligen anges i motiven får emellertid antas att detta inte har varit avsikten utan att nu rådande praxis alltjämt skall gälla i fråga om dessa avgifter.
Tredje stycket
Enligt den nya regeln i detta stycke får, om det med hänsyn till vattenförsörjningen, behovet av en tillfredsställande avloppsrening eller av andra skäl behövs särskilda åtgärder av säsongbetonad karaktär vid en allmän va-anläggning, den periodiska avgiften för del av året bestämmas till ett belopp som är två gånger högre än vad som bestäms för huvuddelen av året.
Lagrådet har ingen erinran i sak mot den nya regeln. Det bör emellertid påpekas att vissa uttalanden i motiven kan tolkas så att huvudmannen har avsetts kunna fastställa en säsongtaxa redan av det skälet att anläggningen dimensionerats för att tillgodose ett behov som föreligger endast under en begränsad del av året på grund av turism eller fritidsboende och således under större delen av året har överkapacitet. Lagrådet vill framhålla att detta inte har stöd i den föreslagna lagtexten, som ställer krav på att "särskilda åtgärder av säsongbetonad karaktär" skall behövas. Dimensioneringen av anläggningen kan inte i sig anses vara hänförlig till sådana åtgärder.
Innebörden av stycket skulle enligt Lagrådets mening komma till klarare uttryck, om stycket ges följande avfattning: "Om det med hänsyn till vattenförsörjningen eller till behovet av en tillfredsställande avloppsrening eller av andra skäl under en viss mindre del av året behövs särskilda åtgärder av säsongbetonad karaktär vid en allmän va-anläggning, får periodiska avgifter för den delen av året bestämmas med tillämpning av en taxenivå som är högst dubbelt så hög som den som tillämpas för huvuddelen av året."
Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va–nämnd
Förslaget lämnas utan erinran.
Miljödepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 1996
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Tham, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Lindh
Regeringen beslutar proposition 1995/96:188 Avgifter enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar