NJA 1981 s. 1006
Ränta har ansetts inte skola utgå på ersättning för rättegångskostnader i mål som handlagts enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen). 18 kap 8 § 3 st RB samt 4 och 8 §§ småmålslagen.
(Jfr SvJT 1975 rf s 77)
Automo Control AB yrkade i ansökan om betalningsföreläggande hos Södra Roslags TR förpliktande för S.K. att utge 35 kr jämte kostnader. Beloppet avsåg särskild avgift för det S.K. haft sin personbil uppställd inom Danderyds sjukhus område på plats där parkering inte var tillåten.
S.K. bestred kravet och målet hänsköts till rättegång. Målet handlades i den för rättegången i tvistemål om mindre värden stadgade ordningen.
I dom d 4 juli 1978 ogillade TR:n (rådmannen Ekström) på anförda skäl käromålet.
Svea HovR
Bolaget fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.
S.K. bestred ändring. HovR:n (hovrättslagmannen Holmquist, hovrättsrådet Palmgren, hovrättsassessorn Ulmander och adj led Ivarsson, referent) meddelade dom d 28 febr 1979. HovR:n fann på anförda skäl att S.K. skulle till bolaget utge särskild parkeringsavgift. HovR:n förpliktade S.K. att till bolaget genast utge 35 kr. I sitt domslut upptog HovR:n vidare följande: S.K. skall ersätta bolaget för dess rättegångskostnader vid TR:n med 200 kr jämte 6 procent ränta därå från d 4 juli 1978 tills betalning sker.
S.K. sökte revision och yrkade ogillande av bolagets talan. Han yrkade att han i vart fall måtte befrias från skyldighet att utge ränta på de rättegångskostnader för vilka han skulle ersätta bolaget.
HD fann ej skäl meddela prövningstillstånd såvitt rörde själva saken. Prövningstillstånd meddelades beträffande S.K:s talan i vad gällde rättegångskostnaderna.
Bolaget bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Swahn, hemställde i betänkande att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. I målet föreligger till bedömande frågan huruvida ränta skall utgå på ersättning för rättegångskostnader i mål som handlagts enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen).
Enligt 18 kap 8 § 3 st RB skall ersättning för rättegångskostnad även innefatta ränta efter 6 procent från dagen då målet avgöres till dess betalning sker. Denna bestämmelse infördes genom en lagändring (SFS 1973:240), som trädde i kraft d 1 juli 1973.
Småmålslagen, som trädde i kraft d 1 juli 1974, innehåller ett flertal bestämmelser om handläggningen som ersätter RB:s regler. Enligt 4 § småmålslagen skall i övrigt RB tillämpas i den mån dess bestämmelser inte strider mot lagen. 8 § i lagen innehåller en särregel, vari föreskrivs att ersättning för rättegångskostnad ej får avse annat än vissa där särskilt angivna kostnader. I paragrafen sägs ingenting om huruvida ränta skall utgå på de ersättningsgilla rättegångskostnaderna.
Den tolkningsfråga som här uppkommer gäller alltså förhållandet mellan RB:s och småmålslagens bestämmelser. Frågan kan formuleras sålunda. Skall den omständigheten, att 8 § småmålslagen i sin uppräkning av ersättningsgilla kostnader ej nämner ränta, tolkas så att ränteregeln i 18 kap 8 § RB "strider mot" småmålslagen i den mening som avses i lagens 4 § och ränta således ej utgå, eller skall småmålslagens tystnad på denna punkt medföra att RB:s ränteregel tillämpas även i mål som handläggs enligt småmålslagen?
Förarbetena till ränteregeln i 18 kap 8 § RB (prop 1973:30) och till småmålslagen (prop 1973:87) ligger varandra mycket nära i tiden. Det hade därför varit naturligt om lagstiftaren i den senare propositionen hade berört frågan om ränta på ersättning för rättegångskostnad i småmål. Något uttalande härom finns emellertid inte. Den enda vägledning för frågans besvarande som möjligen kan hämtas ur lagens förarbeten är den allmänt restriktiva hållning som där intagits när det gäller ersättningsgilla rättegångskostnader i småmål.
I rättspraxis har den uppkomna tolkningsfrågan besvarats på skilda sätt (se den av domstolsverket utgivna rapporten Redovisning av seminarier rörande FT-mål, 1977, s 52). I ett refererat hovrättsavgörande (SvJT 1975 rf s 77) har part inte ansetts berättigad till ränta på rättegångskostnad i småmål. Enligt Lihné (se Rättegången i tvistemål om mindre värden, 2 uppl 1981, s 19) har utgången blivit densamma även i några andra hovrättsavgöranden. Den nu överklagade hovrättsdomen visar dock att även hovrättspraxis är splittrad.
Mot den nu angivna bakgrunden bör - oavsett de hypoteser som må kunna uppställas om lagstiftarens intentioner i den ena eller andra riktningen (jfr prop 1973:30 s 84) - den språkliga utformningen av 8 § småmålslagen vara avgörande för frågans lösning. Den där valda formuleringen, "ersättning för rättegångskostnad får ej avse annat än kostnad för", varefter följer en uppräkning i sex punkter av ersättningsgilla kostnader, ger närmast vid handen att därmed uttömmande reglerats vilka kostnader som är ersättningsgilla.
Enligt HD:s mening talar alltså övervägande skäl för att i strikt överensstämmelse med småmålslagens lydelse ej förplikta part att utge ränta på rättegångskostnad i mål som handläggs enligt småmålslagen. S.K. skall därför befrias från den honom av HovR:n ålagda skyldigheten att utge ränta på rättegångskostnaderna i TR:n.
Domslut
Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut att S.K. befrias från skyldigheten att utge ränta på de rättegångskostnader, för vilka han skall ersätta bolaget.
HD (JustR:n Hult, Ulveson, referent, Erik Nyman, Knutsson och Heuman) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. I målet föreligger till bedömande frågan huruvida ränta skall utgå på ersättning för rättegångskostnader i mål som handlagts enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen).
Enligt 18 kap 8 § 3 st RB skall ersättning för rättegångskostnad även innefatta ränta efter 6 procent från dagen då målet avgörs till dess betalning sker. Denna bestämmelse infördes genom en lagändring år 1973 (SFS 1973:240) och trädde i kraft d 1 juli det året.
Småmålslagen som trädde i kraft d 1 juli 1974 innehåller ett flertal bestämmelser som ersätter regler i RB. Enligt 4 § småmålslagen skall i övrigt RB tillämpas i den mån dess bestämmelser inte strider mot lagen. I lagens 8 § stadgas, att ersättning för rättegångskostnad ej får avse annat än vissa där uppräknade kostnadsposter, och meddelas vidare regler i vilken omfattning kostnaderna skall vara ersättningsgilla. I paragrafen sägs ingenting om huruvida ränta skall utgå på de ersättningsgilla kostnaderna. Paragrafen avslutas med en föreskrift att, om ett mål till en början har handlagts i annan ordning än enligt småmålslagen, ersättning som uppkommit i samband därmed utgår enligt vad som gäller för den ordningen.
I förarbetena till 1973 års ändring i 18 kap RB framhölls (prop 1973:30 s 83, NJA II 1973 s 339), att en bestämmelse om ränta på rättegångskostnadsersättning närmast var av materiell karaktär och därför borde tas in i kapitlets 8 § som innehåller reglerna om vilka slag av kostnader som skall vara ersättningsgilla. Och i enlighet därmed utformades ränteregeln som en bestämmelse om att ersättning för rättegångskostnad även skall innefatta ränta. Förarbetena till denna lagändring nämner inget om småmålslagen, trots att den lagen samtidigt var under utarbetande. Däremot behandlades frågan om ränta på kostnadsersättning i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande. Föredragande departementschefen anförde sålunda, att kostnaden i dessa mål uppgår till måttligt belopp, att den ränta som skulle kunna bli aktuell är blygsam och att det inte kunde vara motiverat att komplicera handläggningen och i synnerhet verkställigheten av dessa ytterst talrika mål. I 15 § lagsökningslagen (1946:808) infördes därför en undantagsregel enligt vilken ränta på kostnadsersättning i lagsökningsmål inte skulle utgå. Beträffande ersättning för kostnader i mål om betalningsföreläggande kunde enligt 22 § samma lag bestämmelser meddelas i administrativ ordning; någon lagändring erfordrades alltså inte i den delen.
Förarbetena till småmålslagen berör inte frågan om ränta på rättegångskostnader. Syftet med lagen var emellertid att förbättra den enskildes rättsskydd främst genom att nedbringa parternas kostnader i rättegångar om mindre värden. Kostnadsfrågorna ägnades därför stort utrymme i förarbetena, och en genomgående tanke var att tappande parts ersättningsskyldighet skulle begränsas till absolut nödvändiga kostnader. Av visst intresse i sammanhanget är innebörden av den avslutande regeln i 8 § småmålslagen om kostnader i mål som till en början handlagts i annan ordning. Enligt förarbetena (prop 1973:87 s 184, NJA II 1973 s 769) avser denna bestämmelse i första hand fall då talan har inletts genom ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande. I fråga om de kostnader som i sådana fall har uppkommit innan målet hänskjutits till förfarandet enligt småmålslagen gäller alltså regler som innebär att ränta inte skall utgå.
Sedd mot bakgrunden av småmålslagens allmänna syfte att begränsa kostnaderna i rättegångar om mindre värden måste lydelsen av 8 § anses ge en bestämd anvisning om att uppräkningen där av olika kostnadsposter är avsedd att vara uttömmande: att ränta alltså inte skall utgå. Denna tolkning vinner också ett visst stöd av ordalydelsen i 18 kap 8 § 3 st RB där räntan anges som innefattad i begreppet ersättning för rättegångskostnad. Och uppenbarligen talar starka ändamålssynpunkter mot att tillämpa RB:s ränteregel i småmålen. Det är synpunkter av samma slag som ansetts motivera att ränta inte skall utgå i lagsökningsmål. För övrigt skulle det innebära en egendomlig lösning om domstolarna i småmål som inletts genom ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande, hade att döma ut ränta på kostnader som uppkommit vid handläggningen enligt småmålslagen men inte på kostnader som uppkommit i förfarandet dessförinnan.
Med hänsyn till vad nu anförts finner HD, att ränta inte skall utgå på kostnadsersättning i småmål och att S.K. alltså skall befrias från honom i förevarande mål ålagd skyldighet att utge ränta på rättegångskostnader i TR:n.
Domslut
Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut att S.K. befrias från skyldigheten att utge ränta på de rättegångskostnader för vilka han skall ersätta bolaget.
Litteratur: Lihné, Rättegången i tvistemål om mindre värden, 2 uppl 1981, s 19, och Domstolsverket, Redovisning av seminarier rörande FT- mål, 1977, s 52.