RH 2016:67

Domskäl

Tingsrätten (tingsnotarien Dan Arvidsson Boij) anförde i dom den 19 oktober 2015 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Vad gäller rättegångskostnader kan konstateras att kommunen i tvisten i tingsrätten företrätts av en av Stockholms stads anställda stadsadvokater. Enligt 18 kap. 8 a § andra stycket 1 rättegångsbalken har part i mål som handläggs enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken (s.k. förenklade tvistemål) likt det nu aktuella rätt till ersättning avseende kostnad för rättslig rådgivning under en timme motsvarande den ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen. Av förarbetena till bestämmelsen framgår dock att kostnad för rådgivning som tillhandahållits av ett företags egen

personal inte är ersättningsgill enligt bestämmelsen (se bl.a. NJA II 1973 s. 765). Kommunen har anfört att det är Hässelby-Vällingby stadsdelsförvaltning som framställt kravet i målet. Hässelby-Vällingby stadsdelsförvaltning ingår visserligen i den juridiska personen Stockholms stad, men har, likt andra delar av staden, en egen budget som belastas med den kostnad för rådgivning som internfaktureras av juristavdelningen inom staden där kärandeombudet arbetar. Hässelby-Vällingby stadsdelsförvaltning har anlitat juristavdelningen inom staden, men kunde lika gärna ha anlitat en advokatbyrå för uppdraget. Mot denna bakgrund får det enligt kommunens synsätt anses ha uppstått en kostnad som är ersättningsgill enligt 18 kap. 8 a § rättegångsbalken.

Tingsrätten delar inte kommunens uppfattning att den rådgivning som lämnats av juristavdelningen är ersättningsgill enligt bestämmelsen i aktuellt lagrum. Det framgår tydligt av förarbetena att en kostnad för rådgivning som ges av ett företags egen personal inte är ersättningsgill i förenklade tvistemål, i motsats till vad som gäller om externt ombud, t.ex. en advokatbyrå, anlitas. Enligt tingsrättens bedömning måste rimligtvis detsamma gälla för staten, kommuner och landsting när de uppträder som part i domstol.

Att kommunen internt fakturerar emellan olika enheter som har skilda budgetar föranleder ingen annan bedömning, eftersom det rör sig om fakturering inom samma juridiska person. Det får enligt tingsrätten anses vanligt att bolag och andra juridiska personer fakturerar internt mellan olika enheter inom den juridiska personen. Att ett sådant förfarande skulle göra det möjligt för företag/organisationer att få ersättning för rättslig rådgivning av egen personal i förenklade tvistemål i strid med ovan nämnda förarbetsuttalande anges varken i rättegångsbalken eller i förarbetena och är enligt tingsrättens bedömning uteslutet.

Mot bakgrund av ovanstående bedömning ska kommunens yrkande om ersättning för rättslig rådgivning i tingsrätten lämnas utan bifall.

När det gäller ombudskostnad hos Kronofogdemyndigheten framgår av 48 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning att kostnader i mål om betalningsföreläggande även får avse sökandens eget arbete. Det kan dessutom konstateras att kommunen använt sig av ett externt ombud i målet hos Kronofogdemyndigheten. Kostnaden för ombudsarvode hos Kronofogdemyndigheten ska därför, tillsammans med övriga begärda kostnader i form av ansöknings- och tilläggsavgifter, med hänsyn till utgången i målet ersättas av M.W. De yrkade beloppen för dessa poster är skäliga.

DOMSLUT

M.W. ska ersätta kommunens rättegångskostnad med 1 280 kr.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Cecilia Bergman, hovrättsrådet Sven Jönson, referent, och tf. hovrättsassessorn Fredrik Bergman) anförde i dom den 4 februari 2016 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Kommunen har som skäl för att den ska tillerkännas ersättning i enlighet med yrkandena anfört i huvudsak följande. M.W. är att anse som tappande part och ska därför åläggas att betala kommunens kostnad för rättslig rådgivning. Stockholms stads juridiska avdelning har bl.a. tillhandahållit kommunen rådgivning inför beslutet att eventuellt överlämna målet till tingsrätt och har därefter fakturerat kommunen. Ersättningsyrkandena motsvarar den ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen under en timme. Kostnaderna har skäligen behövts för att tillvarata kommunens rätt. Det uppställs inte längre något krav på att part tagit hjälp av ett externt ombud för att ersättning ska utgå för rättslig rådgivning enligt 18 kap. 8 a § rättegångsbalken.

Hovrätten gör följande bedömning.

Rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader reglerar dels hur ansvaret för rättegångskostnader ska fördelas mellan parterna, dels vilka kostnader som är ersättningsgilla som rättegångskostnader. Tingsrätten biföll käromålet i sak och M.W. är därför förlorande part. Enligt huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken ska hon som förlorande part ersätta kommunens rättegångskostnader. Den fråga hovrätten har att ta ställning till är om den kostnad som kommunen begärt ersättning för är en ersättningsgill rättegångskostnad.

Enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken ska ersättning för rättegångskostnad i s.k. ordinära tvistemål fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättningen ska även avse partens eget arbete i anledning av målet.

Eftersom värdet av det som kommunen yrkade i sak understeg ett halvt prisbasbelopp handläggs målet enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken som ett s.k. förenklat tvistemål. I sådana mål tillämpas 18 kap. 8 a § rättegångsbalken i stället för bestämmelsen i 8 § i fråga om ersättning för rättegångskostnader.

Enligt den bestämmelsen får ersättning för rättegångskostnad inte avse annat än vad som räknas upp i sex olika punkter, varav den första punkten är den som är aktuell i målet. Av den punkten framgår att rätt till ersättning finns för rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle i varje instans och med ett belopp som motsvarar högst den ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen under en timme. Som en allmän begränsning gäller enligt bestämmelsens tredje stycke att ersättning lämnas endast i den utsträckning kostnaden skäligen behövts för att ta tillvara partens rätt.

Den nu aktuella bestämmelsen i rättegångsbalken fanns tidigare i den s.k. småmålslagen (1974:8). Småmålslagens kostnadsregel kom i allt väsentligt att behållas och införas som en ny paragraf i rättegångsbalken. I ursprunglig lydelse angavs att ersättning inte fick avse annat än kostnad för rådgivning enligt då gällande rättshjälpslag vid ett tillfälle för varje instans (sådan rådgivning kunde ske under högst en timme). Med sådan kostnad jämställdes kostnad för annan rådgivning som lämnades av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå (med samma beloppsbegränsning som om rådgivning skett enligt rättshjälpslagen).

I förarbetena till bestämmelsen i småmålslagen uttalades att det fanns skäl att begränsa ersättningen i förenklade tvistemål till vissa absolut oundgängliga utgifter bl.a. för att på det sättet öka parternas möjligheter att på förhand överblicka vilket kostnadsansvar de kan komma att ådra sig i en kommande process. Det biträde som det ansågs finnas behov av var rådgivning angående det materiella rättsläget och biträde vid kontakter med motparten. Det angavs även att många parter, särskilt större företag, som regel har tillgång till personal som på egen hand kan utföra de uppgifter som krävs inom det förenklade förfarandet och att det i ett sådant fall inte ska utgå ersättning för rådgivningskostnad (prop. 1973:87 s. 153 ff).

Den nu gällande lydelsen av bestämmelsen infördes 1997 samtidigt som den nya rättshjälpslagen trädde i kraft. I propositionen till rättshjälpslagen (prop. 1996/97:9) behandlas ändringen inte i den s.k. allmänmotiveringen men i specialmotiveringen (s. 231) uttalas att ordalydelsen har ändrats som en följd av att rådgivning i den nya rättshjälpslagen kan ges för rådgivning vid flera tillfällen i högst två timmar. Högsta domstolen har i avgörande NJA 1981 s. 1006 uttalat att ”sedd mot bakgrunden av småmålslagens allmänna syfte att begränsa kostnaderna i rättegångar om mindre värden måste lydelsen av 8 § anses ge en bestämd anvisning om att uppräkningen där av olika kostnadsposter är avsedd att vara uttömmande”.

Det är mot denna bakgrund bestämmelsen i 18 kap. 8 a § rättegångsbalken ska förstås.

Som framgår ovan var avsikten vid införandet av den särskilda regeln om kostnadsansvar i förenklade tvistemål att endast ett fåtal särskilt uppräknade kostnader som kan uppstå i samband med en process skulle ersättas. Bestämmelsens ordalydelse har som framgått genomgått vissa förändringar och utesluter inte längre att rättslig rådgivning som lämnas av annan än advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå ersätts. Förarbetena ger dock inget stöd för att avsikten varit att parter som har tillgång till personal som på egen hand utför dessa uppgifter skulle kunna få ersättning för detta. Det kan i sammanhanget nämnas att ersättning för eget arbete uttryckligen i lagtexten angetts vara en ersättningsgill rättegångskostnad i 18 kap. 8 § rättegångsbalken samt i 48 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Hovrätten finner mot bakgrund av ovanstående att det i förenklade tvistemål alltjämt förutsätts att den rättsliga rådgivningen inhämtats externt, dvs. tillhandahållits av någon annan än parten själv, för att kostnaden för detta ska vara ersättningsgill. En part har således inte i ett sådant mål rätt till ersättning för rådgivning som lämnats av någon som är anställd av parten.

Denna tolkning är även väl förenlig med Högsta domsolens avgörande i rättsfallet NJA 2007 s. 579 som rörde frågan om viss kostnad hade varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Högsta domstolen inledde den prövningen med konstaterandet att ” i förevarande fall har bolaget yrkat ersättning i hovrätten för en timmes rättslig rådgivning som lämnats av ett externt juridiskt biträde vid ett tillfälle. Yrkandet svarar mot den ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen under en timme. Bolagets kostnad är alltså av det slaget att den i och för sig kan ersättas enligt 18 kap. 8 a § RB”.

Att en kommun är uppdelad i olika stadsdelsnämnder som interndebiteras för det fall nämnden anlitar en gemensam juristavdelning ger inte anledning till att behandla frågan annorlunda.

Kommunen ska av ovan anförda skäl, och som även tingsrätten kommit fram till, inte tillerkännas ersättning för rättslig rådgivning för målet i tingsrätten.

Att bestämmelsen har den innebörden bör för övrigt inte ge parter anledning att onödigtvis anlita ett externt juridiskt biträde eftersom ersättning i sådana fall, trots allt, inte utgår om tvistefrågorna anses vara okomplicerade och legat inom kärnområdet för partens näringsverksamhet (se NJA 2007 s. 579).

Tingsrättens dom ska således stå fast.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Kommunens yrkande om ersättning för rättegångskostnader i hovrätten avslås.

Hovrättens dom meddelad: den 4 februari 2016.

Mål nr: FT 10089-15.

Lagrum: 1 kap. 3 d § samt 18 kap.1, 8 och 8 a §§rättegångsbalken; 48 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Rättsfall: NJA 1981 s. 1006; NJA 2007 s. 579.

Litteratur: NJA II 1973 s. 765; prop. 1973:87 s. 153 ff; prop. 1996/97:9 s. 231.