NJA 1981 s. 920

Domskäl

TR:n (rådmannen Berg, hovrättsassessorn Orton-Åqvist och tingsfiskalen Öhman) anförde i dom d 26 mars 1979: Redogörelse för saken och yrkanden. Fabriksarbetaren, jugoslaviske medborgaren R.P., född 1953, avled d 21 maj 1977 vid 3-tiden då han med egen bil körde in i mitträcket på motorvägen mellan Lund och Malmö. Det är ostridigt i målet att han begick självmord. - R.P. hade sin bil trafikförsäkrad hos Skandia.

R.P. var sedan 1975 gift med L.P.. De hade i äktenskapet sonen S.. L.P. har en arbetsinkomst om 42 000 kr per år. R.P. hade en årlig arbetsinkomst om cirka 55 000 kr. L.P. och S. blev d 10 april 1978 svenska medborgare. L.P. erhöll i samband därmed fr o m april 1978 änkepension från försäkringskassan med 15 624 kr per år, varav 11 970 kr utgör folkpension och 3 654 kr pensionstillskott. Tilläggspension kunde inte utgå, då R.P. inte intjänat pensionspoäng. S. erhöll folkpension med 3 150 kr per år att utgå fr o m april 1978 t o m den månad han fyller 18 år. Inte heller S. kunde erhålla tilläggspension.

L.P., S.P. och dödsboet efter R.P. har efter stämning å Skandia yrkat förpliktande för Skandia att utge trafikskadeersättning enligt 10 § 1 st trafikskadelagen med

- livränta till L.P. för förlust av underhåll med 6 500 kr för år räknat för tiden d 22 maj 1977-d 31 mars 1978,

- livränta till S. för förlust av underhåll med 9 000 kr för år räknat fr o m d 22 maj 1977 t o m d 31 mars 1978 och därefter med 5 850 kr för år räknat till dess S. fyllt 18 år, att utges månadsvis i efterskott,

- ersättning för begravningskostnader till dödsboet med 10 000 kr. Skandia har bestritt käromålen och har därvid gjort gällande att trafikskadeersättningen bör jämkas jämlikt 12 § trafikskadelagen, enär R.P. uppsåtligen vållat dödsfallet, och att jämkningen i första hand bör ske till noll.

Skandia har vitsordat skäligheten i och för sig av fordrade belopp.

Kärandena har till utveckling av sin talan anfört: Av företagen polisutredning har framkommit följande. På kvällen d 20 maj 1977 körde R.P. i sin bil, en BMW 1600, tillsammans med en kvinna, S.V., till Osby för att hälsa på dennes föräldrar. Under kvällen kom R.P. i gräl med S.V:s far. Vid 2-tiden d 21 maj körde R.P. tillsammans med S.V. från Osby. Han hade under kvällen druckit alkohol men synes inte ha varit berusad. Under färden från Osby märkte S.V. ingenting på R.P:s körning, som tydde på att han förtärt sprit. Han höll dock mycket hög hastighet, mellan 120 och 140 km i timmen. Under resan talade han hela tiden om att han och S.V. skulle dö tillsammans. S.V. försökte tala R.P. till rätta. Denne talade emellertid om hur han tänkt sig att tidningarna skulle skriva om hur två, som älskade varandra, dött tillsammans för sin kärleks skull. Under färden lossade R.P. S.V:s säkerhetsbälte för att hon skulle sitta närmare honom när de dog. När R.P. kom in på motorvägen mellan Lund och Malmö drev han upp bilen i maximihastighet och sade till S.V.: "Nu skall vi dö." Därpå styrde han in bilen i avbärarräcket. S.V. hade därefter inget minne av vad som hände förrän hon befann sig stående på motorvägen. Hon såg då R.P. ligga utanför bilen. Hon gick fram till honom och såg att han var svårt skadad. R.P. yttrade: "Så du lever. Jag trodde vi skulle dö tillsammans." Han frågade om S.V. älskade honom och på detta svarade hon ja. Han sade vidare till henne att inte gifta sig för då skulle hon förbannas av honom. Slutligen sade han: "Du kan säga Dina föräldrar att jag har dött som en man. Detta skall även hela Jugoslavien få veta." Därefter dog han. - Kärandena hävdar, att skäl för jämkning av trafikskadeersättningen ej föreligger. För ojämkad ersättning talar framför allt sociala skäl och att de efterlevande är utan skuld i det inträffade. Det är uppenbart att R.P. inte hade någon som helst tanke på familjen. Av polisutredningen framgår nämligen, att förhållandet mellan honom och L.P. vid tiden för dödsfallet inte var gott och att han misshandlat och hotat att döda henne. Det står klart att R.P. inte berövat sig livet för att en försäkring skulle utfalla till förmån för hustru och barn samt att han skulle ha företagit handlingen även om försäkringen ej funnits. Kärandena gör vidare gällande, att det av R.P:s beteende under bilfärden framgår att han vid tillfället befann sig i ett psykotiskt tillstånd och att redan av denna anledning jämkning ej bör ske. - När det gäller begravningskostnaderna påstår kärandena att någon jämkning ej kan äga rum eftersom 12 § 1 st 3 p trafikskadelagen endast talar om ersättning till de efterlevande.

Skandia har anfört: Skandia vitsordar de av kärandena uppgivna faktiska omständigheterna. Vidare vitsordas att självmordet inte föranletts av någon önskan hos R.P. att därigenom bereda den efterlevande familjen ekonomisk ersättning. Skandia hävdar emellertid att detta inte har någon avgörande betydelse. Om inte starka sociala skäl talar för en motsatt bedömning bör den grundläggande utgångspunkten i självmordsfallen vara, att någon ersättning ej alls skall utgå. I förevarande mål är omständigheterna inte sådana att ojämkad ersättning bör utgå av sociala hänsyn. Vad härefter angår frågan om psykiskt defekttillstånd kan påverka jämkningsfrågan hävdar Skandia, att endast sådant tillstånd som avses i 33 kap 2 § BrB kan påverka ersättningsfrågan i uppsåtsfallen så att trots uppsåt full ersättning skall utgå. R.P. kan ej anses ha under körningen befunnit sig i sådant tillstånd. - När det gäller ersättning för begravningskostnader hävdar Skandia att jämkning kan ske med stöd av 12 § 1 st 1 p trafikskadelagen.

Domskäl. I 10 § trafikskadelagen - som trädde i kraft d 1 juli 1976 - stadgas, att skadas förare eller passagerare i motordrivet fordon som är i trafik, utgår trafikskadeersättning från trafikförsäkringen för fordonet.

I lagens 12 § har angivits, att jämkning av trafikskadeersättning med anledning av personskada kan ske, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Vidare stadgas, att om personskada lett till döden ersättning till efterlevande också kan jämkas om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet. Jämkning skall ske efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Förevarande tvist rör tillämpningen av sistnämnda lagrum.

Före trafikskadelagens ikraftträdande kunde ersättning ur trafikförsäkringen inte ifrågakomma vid självmord eftersom rätten till sådan ersättning grundades på rent skadeståndsrättsliga regler. Någon domstolspraxis, som belyser tolkningen av 12 § trafikskadelagen såvitt gäller självmordsfallen, har ännu ej utvecklats. Vid tolkningen av lagrummet är man således hänvisad till motiven.

I trafikskadeutredningens förslag till trafikskadelag förekom ingen regel om jämkning av personskadeersättning till efterlevande. Bestämmelsen härom tillkom på förslag av föredragande statsrådet, som anförde: Som framhållits under remissbehandlingen bör personskadeersättning till efterlevande, på samma sätt som har föreslagits beträffande skadestånd i allmänhet, kunna jämkas även i sådana undantagsfall när den omkomne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet, dvs vid självmord i samband med biltrafik. (Prop 1975/76:15 s 69.) Några närmare anvisningar om när jämkning av ersättningen vid självmord bör ske har ej givits av departementschefen. Nämnas kan att justitiekanslern i avgivet remissyttrande anfört, att möjligheten att jämka personskadeersättning i de fall utredningen föreslagit - dvs då den skadelidande själv medverkat till skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet - torde bli av marginell betydelse, en form av säkerhetsventil i de fall då det skulle te sig stötande att utge full ersättning. (Prop s 172 f.)

Av flera uttalanden i förarbetena framgår, att sociala trygghetssynpunkter varit vägledande i fråga om rätten till trafikskadeersättning vid personskada. (Se t ex lagutskottets betänkande 1975/76:3 s 26.)

Mot bakgrund av de uttalanden som sålunda gjorts under förarbetena till skadeståndslagen och trafikskadelagen finner TR:n att jämkning enligt 12 § trafikskadelagen av personskadeersättning i självmordsfallen i allmänhet inte bör ske. Endast i undantagsfall, då det skulle te sig stötande att full ersättning utgår, bör jämkning komma till stånd.

I målet är parterna överens därom att R.P:s självmord med bilen inte föranletts av någon önskan att därigenom bereda den efterlevande familjen ekonomisk ersättning. L.P. och S.P. lever under tämligen knappa ekonomiska förhållanden och får anses ha behov av ekonomisk hjälp. Någon omständighet, som trots det anförda kunde föranleda att det anses stötande att full trafikskadeersättning utgår, har ej förebragts. Jämkning av ersättningen bör därför ej ske.

I fråga om fordrade beloppens skälighet råder ej tvist. Käromålen skall således bifallas.

Domslut

Domslut. Skandia skall utge

- livränta till L.P. med 6 500 kr för år räknat för tiden d 22 maj 1977-d 31 mars 1978,

- livränta till S.P. med 9 000 kr för år räknat fr o m d 22 maj 1977 t o m d 31 mars 1978 och därefter med 5 850 kr för år räknat till dess S. fyllt 18 år, att utges månadsvis i efterskott,

- ersättning för begravningskostnad till dödsboet efter R.P. med 10 000 kr.

Domskäl

Domskäl. I målet är fråga om jämkning av trafikskadeersättning i form av dels livräntor till R.P:s efterlevande hustru och barn, dels begravningskostnader till dödsboet efter R.P..

Den lagregel vilken är tillämplig i målet är, som antecknats i TR:ns dom, 12 § trafikskadelagen. I paragrafens 1 st stadgas att trafikskadeersättning med anledning av personskada kan jämkas, om den - skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Andra meningen i samma stycke upptar bestämmelse om jämkning av ersättning i fall då föraren av fordonet gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott i tredje meningen av stycket föreskrivs slutligen att, om personskada har lett till döden, ersättning till efterlevande också kan jämkas om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

Dödsboet har i målet gjort gällande att ersättning för begravningskostnader inte omfattas av möjligheten till jämkning, eftersom lagtexten endast talar om ersättning till efterlevande. Skandia har häremot invänt: Jämkning eller bortfall av sådan ersättning bör ske med stöd av 12 § 1 st första meningen trafikskadelagen. En på initiativ av lagutskottet gjord justering av paragrafen har inte fått till effekt att jämkning skulle vara utesluten med avseende på ersättning för begravningskostnader. Sådana kostnader måste vidare anses utgöra trafikskadeersättning med anledning av personskada. I ett fall som det här förevarande bör den "skadelidande" identifieras med sitt dödsbo, som inte kan äga bättre rätt än den avlidne.

Enligt 5 kap 2 § skadeståndslagen, vilket stadgande på grund av hänvisning i 9 § trafikskadelagen äger motsvarande tillämpning i fråga om trafikskadeersättning, gäller att, om personskada har lett till döden, ersättning utgår för 1. begravningskostnad och i skälig omfattning annan kostnad till följd av dödsfallet samt 2. förlust av underhåll. Vidare föreskrivs att ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande i vissa särskilt angivna situationer. En jämförelse mellan denna bestämmelse och ordalydelsen av den i 12 § trafikskadelagen intagna jämkningsregeln kan synas leda till den slutsatsen att jämkning inte skulle kunna ske av ersättning för begravningskostnader.

Den nuvarande lydelsen av 12 § trafikskadelagen tillkom på initiativ av riksdagens lagutskott (LU 1975/76:3, rskr 113). I propositionen med förslag till trafikskadelag (prop 1975/76:15) hade den ifrågavarande bestämmelsen en annan lydelse än den av riksdagen sedermera antagna. Vad som skulle kunna jämkas var i propositionen beskrivet såsom "ersättning med anledning av att någon har dödats". Något tvivel om att även ersättning för begravningskostnader skulle omfattas av jämkningsmöjligheten kan med denna formulering av regeln knappast sägas föreligga. I samband med att det på lagutskottets initiativ infördes möjlighet till jämkning i vissa fall då den skadelidande begått trafiknykterhetsbrott erhöll 12 § trafikskadelagen sin alltjämt gällande lydelse. Ändringarna i vad avsåg jämkning av ersättning till efterlevande angavs av lagutskottet vara redaktionella och föranledda av införandet av föreskriften om jämkning vid trafiknykterhetsbrott. Att någon saklig ändring i detta avseende var åsyftad ger lagutskottets betänkande inte stöd för.

Med hänsyn till vad som sålunda förekommit under förarbetena till 12 § trafikskadelagen finner HovR:n att åt detta stadgande måste ges den tolkningen - vilken ej kan anses strida mot ordalydelsen - att i begreppet ersättning till efterlevande" inbegripes jämväl ersättning för begravningskostnader och att således även dylik ersättning kan bli föremål för jämkning om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

Vad sedan gäller frågan om jämkning skall ske av den trafikskadeersättning vilken fordrats av L.P., S.P. och dödsboet har i TR:ns dom lämnats en utförlig redogörelse för vad som förekommit under förarbetena till jämkningsregeln i 12 § trafikskadelagen och till den med denna överensstämmande bestämmelsen i 6 kap 1 § skadeståndslagen. Till denna redogörelse vill HovR:n endast tillägga följande. I propositionen med förslag till trafikskadelag (prop 1975/76:15) hänvisade föredragande statsrådet till ett uttalande under remissbehandlingen av trafikskadeutredningens betänkande (SOU 1974:87) och framhöll mot bakgrund av detta att personskadeersättning till efterlevande, på samma sätt som föreslagits beträffande skadestånd i allmänhet, borde kunna jämkas även i sådana undantagsfall när den omkomne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet. Härvid syftade statsrådet sannolikt på det remissyttrande som avgivits av trafikförsäkringsföreningen och i vilket föreningen anförde: "När det gäller verkan av den skadelidandes medvållande finner föreningen att stötande resultat skulle kunna uppkomma om ojämkad ersättning till efterlevande alltid skall utgå även om den avlidne har handlat uppsåtligen, dvs vid självmord i samband med biltrafik. Den föreslagna regeln i 12 § bör av denna anledning kompletteras med en föreskrift att jämkning av trafikskadeersättning skall kunna äga rum om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet."

De med varandra överensstämmande reglerna i 12 § trafikskadelagen och 6 kap 1 § skadeståndslagen om jämkning av ersättning till efterlevande utsäger inte mer än att jämkning kan ske, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet. Lagstiftningens förarbeten lämnar föga vägledning för tillämpning av reglerna, vilket gör att det får ankomma på rättstillämpningen att närmare precisera under vilka villkor jämkning skall ske. Vad gäller jämkning enligt 12 § trafikskadelagen anser HovR:n, i likhet med TR:n, att bestämmelsen mot bakgrund av bl a trafikförsäkringens socialförsäkringsrättsliga spekter rimligen bör ges den innebörden att som regel ojämkad ersättning skall utgå också i självmordsfallen. Endast i sådana undantagssituationer då det skulle te sig stötande bör denna regel frångås och jämkning ske av trafikskadeersättningen.

I förevarande fall måste betydande vikt fästas vid att det sätt på vilket R.P. valt att begå självmord inte dikterats av någon avsikt att bereda hans efterlevande ett ekonomiskt skydd för framtiden. L.P. och S.P. lever icke under sådana ekonomiska villkor att det med hänsyn härtill skulle vara stötande att full ersättning utges. Inte heller i övrigt har förekommit någon omständighet som kan föranleda att det skulle anses stötande att ojämkad ersättning utgår. På grund av det sålunda anförda finner HovR:n, i likhet med TR:n, att jämkning av den yrkade trafikskadeersättningen inte bör äga rum.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Hovrättsrådet Pering var skiljaktig beträffande skälen och anförde: Såvitt avser möjligheten att jämka ersättning för begravningskostnader ger förarbetena - som framgår av majoritetens skäl - inte stöd för att någon saklig ändring var åsyftad när 12 § trafikskadelagen av riksdagen ändrades till sin nuvarande lydelse. Mot detta står å andra sidan det här berörda stadgandets ordalydelse, som icke rimligen kan ges annan innebörd än att jämkning är utesluten när det gäller ersättning för begravningskostnader. Att tillämpa bestämmelsen så, att jämkning skulle i princip godtas också av sådan ersättning skulle vara att gå utöver vad som språkligt kan inrymmas under bestämmelsen. Enligt min mening bör man inte tolka lag så att den står i strid med en av riksdagen nyligen antagen lagtext. Det står också bäst i överensstämmelse med lagens socialt betonade utformning att jämkning skall vara utesluten när det gäller begravningskostnader.Jag finner således att jämkning icke kan ske av den ersättning för begravningskostnader, vilken yrkats av dödsboet efter R.P.. - Överröstad i denna del instämmer jag i övrigt med vad majoriteten anfört.

Skandia sökte revision och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

L.P. och medparter bestred ändring.

HD inhämtade yttranden från Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och från trafikskadenämnden.

Riksförbundet redovisade inledningsvis vissa uttalanden i förarbetena till skadeståndslagens och trafikskadelagens regler om jämkning av ersättning till efterlevande. Förbundet anförde därvid bl a att trafikskadelagens regel i ämnet hade tillkommit på trafikförsäkringsföreningens tillskyndan och att tolkningen därför borde ske med hänsyn tagen till det syfte som försäkringsbolagen hade haft med sitt förslag.

I yttrandet anförde förbundet vidare bl a följande: När det gäller ersättning till efterlevande - och alltså det uppsåtliga förfarandet har lett till döden - kan det visserligen sägas att den efterlevande i allmänhet inte har del i den avlidnes förfarande och därför inte bör komma i ett sämre läge i fråga om rätten till ersättning än om skadan inte har varit uppsåtlig. I viss mån kan emellertid argumenten för att begränsa den uppsåtligt handlandes egen ersättningsrätt ha giltighet också för den efterlevande. Framför allt kan intresset av att hindra ett planerat skadefall väga tungt och i någon utsträckning behöva gå ut över den efterlevande för att regeln skall ha någon effekt.

En begränsning av efterlevandes rätt har dock praktisk betydelse bara på områden där det är realistiskt att tänka sig planerade förfaranden i någon större omfattning. En stor del av alla självmord i landet sker genom förgiftning. Av denna anledning innehåller läkemedelsförsäkringen en föreskrift att rätten till ersättning bortfaller om den skadelidande själv eller, i fall då skadan har lett till döden, den avlidne har vållat skadan uppsåtligen eller genom uppenbart missbruk av läkemedel. Detta undantag gäller även efterlevandes rätt.

Man har anledning anta att många självmord inträffar även i trafiken. Försäkringsbolagens erfarenheter pekar på en viss frekvens av klara fall där motorfordon använts som dödsredskap. Därför måste det finnas en regel som öppnar möjligheter att begränsa rätten till trafikskadeersättning också för efterlevande. Om regeln finns måste den rimligen också tillämpas. Om tillämpningen begränsas till fall där det klarlagts att den avlidne valt trafiken som ett av flera alternativa dödssätt för att tillgodose sina efterlevande blir regeln så uttunnad att den förlorar sin mening. Att bevisning skulle kunna föras i detta avseende förefaller nämligen i hög grad orealistiskt. Under alla omständigheter skulle den få ett så smalt tillämpningsområde att den inte skulle ha något existensberättigande som lagreglerad jämkningsprincip inom skadeståndsrätten och trafikskaderätten.

De uttalanden som har gjorts under förarbetena har inte i någon högre grad klarlagt bestämmelsens räckvidd och tänkta tillämpning. Trafikförsäkringens intresse av en begränsning som verkligen fungerar måste i avsaknad av klarläggande motivuttalanden tillmätas betydelse. Riksförbundet anser att de motiv som föranlett att regeln infördes i trafikskadelagen bör leda till att jämkning som huvudregel skall ske av de efterlevandes ersättning. Domstolarna har fäst störst vikt vid trafikförsäkringens sociala funktion och i stället gjort jämkningen till en undantagsregel. De har då förbisett att trafikförsäkringens sociala ansvar väl går att förena med den tillämpning som riksförbundet förordar. Detta bör ske på det sättet att jämkningens omfattning får styras av vad som är rimligt för att socialt olämpliga resultat skall undvikas.

Beträffande frågan om jämkning av ersättning för begravningskostnader förklarade sig riksförbundet instämma i den tolkning som HovR:ns majoritet hade stannat för.

Trafikskadenämnden (hrr Sterner, Meyer och Lummerfeldt) anslöt sig likaledes till HovR:ns tolkning i frågan om jämkningsreglernas tillämpning på begravningskostnader.

Nämnden upplyste att fråga om jämkning av ersättning till efterlevande då den avlidne hade begått självmord dittills hade ställts under nämndens prövning i två fall och att nämnden i båda fallen hade föreslagit ojämkad ersättning. Vidare anförde nämnden bl a följande: I TR:ns och HovR:ns domar har utförligt redogjorts för vad som förekommit under förarbetena till den i målet aktuella jämkningsregeln i 12 § trafikskadelagen och till den med denna överensstämmande bestämmelsen i 6 kap 1 § skadeståndslagen. Såsom TR:n har angivit, framgår det av flera uttalanden i förarbetena, att sociala trygghetssynpunkter varit vägledande i fråga om rätten till trafikskadeersättning vid personskada.

Utöver den redogörelse för förarbetena som lämnats i domarna kan det som jämförelse även vara skäl att något redogöra för bakgrunden till bestämmelsen om jämkning av personskadeersättning till förare, som gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott samt medverkat till skadan genom vårdslöshet. Varken trafikskadeutredningens förslag eller propositionen till trafikskadelagen innefattade någon sådan bestämmelse, utan jämkningsregeln för de fallen tillkom sedan motioner väckts därom i riksdagen. I lagutskottets betänkande angavs att det måste vara en viktig uppgift för lagstiftaren att i möjligaste mån motverka att alkoholpåverkade personer framför motorfordon. Utskottet ansåg vidare att man inte kan frånkänna ett sådant ingrepp i ersättningsreglerna som avsågs med vissa av motionerna en preventiv verkan. Man måste enligt utskottets mening ta alla lämpliga medel i anspråk för att tjäna trafiknykterhetens intresse, oavsett om de faller inom straffrättens, skadeståndsrättens eller försäkringsrättens område. Införandet av möjligheten till jämkning i trafikonykterhetsfallen synes således i första hand ha haft ett preventivt syfte.

Skillnaden i motiven för jämkningsbestämmelsen vid trafikonykterhetsfallen jämfört med motiven för bestämmelserna om jämkning vid uppsåt eller grov vårdslöshet ger enligt nämndens mening vid handen, att medan jämkning i trafikonykterhetsfallen måhända ofta bör ske när de lagliga förutsättningarna därtill föreligger, jämkningsreglerna i övriga fall kan tillämps mera restriktivt.

I sådana förmodligen relativt sällsynta fall, då det är känt att den som avlidit i trafiken uppsåtligen har medverkat till dödsfallet - dvs begått självmord - anser nämnden på samma skäl som TR:n och HovR:n angett, att den omständigheten inte bör medföra jämkning av trafikskadeersättningen, såvida det inte undantagsvis skulle te sig stötande att full ersättning utgår. Nämnden kan således inte dela Skandias uppfattning, att jämkning bör ske såvida inte i det enskilda fallet det kan te sig stötande från social eller humanitär synpunkt att jämka. Såvitt nämnden kan finna står den av domstolarna följda tolkningsregeln i full överensstämmelse med uttalanden i lagförarbetena, och rättspolitiska skäl liksom allmänna skälighetssynpunkter synes klart motivera en sådan regel i fall av det slag om vilket nu är fråga. Trafikförsäkringens socialförsäkringsrättsliga drag väger därvid tungt.

I målet är ostridigt att R.P:s självmord inte föranletts av någon önskan att bereda den efterlevande familjen ekonomisk - ersättning. De efterlevande synes leva under ganska begränsade ekonomiska förhållanden. Någon omständighet som skulle göra att det skulle framstå som stötande om full ersättning utgår har inte framkommit. Enligt nämndens mening bör därför trafikskadeersättningen i anledning av R.P:s död ej jämkas.

För det fall HD skulle finna att jämkning av trafikskadeersättningen bör ske, anser nämnden att de efterlevande ej bör ställas sämre än skadelidande enligt nämndens praxis gör i trafikonykterhetsfallen. Underhållsersättningen till L.P. och S.P. bör därför i vart fall inte jämkas i högre grad än att de tillförsäkras en inkomstnivå motsvarande 90 % av det i och för sig skäliga underhållsbehovet för dem. Begravningskostnaderna bör dock enligt nämndens mening i förevarande fall inte jämkas alls.

Hrr Dahlström, Jernberg och Wikman var skiljaktiga och anförde: Vi instämmer i nämndens yttrande till och med det stycke som börjar med orden "Skillnaden i motiven" och slutar med orden "tillämpas mera restriktivt".

Enligt vår mening bör emellertid 12 § trafikskadelagen, i förevarande hänseende, tolkas så att jämkning bör ske i alla fall där det inte ter sig stötande från social eller humanitär synpunkt att jämka. Vi anser dock att under alla förhållanden de efterlevande bör tillförsäkras en inkomstnivå motsvarande 90 % av det i och för sig skäliga underhållsbehovet (högst 7,5 basbelopp) för dem, dvs att de ej bör ställas sämre än skadelidande enligt nämndens praxis gör i trafikonykterhetsfallen. I enlighet med detta synsätt bör tvisten i målet lösas. Begravningskostnaderna bör dock enligt vår mening inte jämkas alls.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Brusewitz, hemställde i betänkande om följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.