NJA 1981 s. 982

I framställning till Örebro TR anförde länsåklagaren i Örebro län att d 22 dec 1980 i ett skogsparti i Örebro hade anträffats en väska innehållande ett spädbarnslik, att barnet torde ha fötts ca en månad för tidigt och efter födelsen levt 1-2 dygn, att det förelåg skälig misstanke om mord på barnet samt att utredningen dittills inte hade gett några som helst spår till barnets mor, som i första hand måste anses som misstänkt för gärningen. Länsåklagaren hemställde med stöd av 23 kap 14 § RB, att TR:n måtte i och för utredning om mordet på barnet förelägga Örebro läns landsting att lämna länsåklagaren som förundersökningsledare upplysning om de hos landstingets mödravårdscentraler och andra inrättningar, som kunde antas sitta inne med uppgifter, registrerade blivande mödrar som väntat nedkomst i jan-febr 1981 men beträffande vilka det var okänt om graviditeten upphört genom normal förlossning eller annorledes. Länsåklagaren upplyste att han under hand hade erfarit att en direkt framställning till landstingets hälso- och sjukvårdsdirektion med all sannolikhet skulle mötas att ett avslag.

I yttrande till TR:n anförde landstingets förvaltningsutskott, efter att inledningsvis ha framhållit att de begärda upplysningarna var sekretess belagda enligt 7 kap 1 § sekretesslagen, bl a följande: Enligt uppgift från regionsjukhuset rör det sig om ca 600 kvinnor som under en tvåmånadersperiod registrerades som havande vid landstingets 19 mödravårdscentraler. Under förutsättning att förlossning sker inom länet på en landstingsinstitution underrättas berörd mödravårdscentral och anteckning om förlossningen sker i journalen på mödravårdscentralen. I övriga fall, exempelvis när barnet fötts utom länet eller om förlossning inte skett, sker ingen anteckning i journalen. Det är på intet sätt ovanligt att någon "slutanteckning" inte finns i journalen. Det är sålunda beträffande kvinnor, där uppgift om förlossning inte finns angiven, åklagaren önskar upplysningar. Landstinget anser, att risken är stor att någon av dessa kvinnor lider men av att de begärda upplysningarna lämnas, och att kvinnorna därigenom kan komma att figurera i en polisutredning. - I 23 kap 14 § RB stadgas om TR:s möjlighet att förordna att handling skall tillhandahållas vid förundersökning. En förutsättning enligt 38 kap 8 § RB för detta är beträffande sekretess belagd handling att handlingen kan antagas äga betydelse som bevis och att den som haft befattning med handlingen enligt 36 kap 5 § RB må höras därom. Läkare, barnmorska, sjuksköterska m fl är skyldiga att vittna endast om det rör brott, för vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. - Enligt förvaltningsutskottets mening är det mycket tveksamt om de upplysningar som begärs är att likställas med stadgandet i 23 kap 14 § RB där det talas om "allmän handling som kan antagas äga betydelse som bevis". Om förvaltningsutskottets mening härvidlag är riktig måste följden bli att den av åklagaren gjorda framställningen inte bör bifallas.

Länsåklagaren förklarade sig instämma i förvaltningsutskottets mening att de ifrågavarande upplysningarna var sekretessbelagda enligt 7 kap 1 § sekretesslagen. Med anledning av vad förvaltningsutskottet i övrigt anfört framhöll länsåklagaren: Därest uppgift erhålls om de ifrågavarande kvinnornas namn och personnummer, kan kontroll av om förlossning skett eller inte ske via folkbokföringen och därigenom antalet "oklara" fall reduceras till ett fåtal. Något men kan härvid inte orsakas de kvinnor, varom anteckning finns i folkbokföringen om nedkomst. - Vad gäller frågan om men för återstående kvinnor måste utgångspunkten för bedömningen vara att fråga är om mord eller möjligen dråp. Den avvägning, som skall göras, skall alltså ske mellan det utomordentligt starka samhällsintresset av att brottslighet av så allvarlig karaktär uppdagas och den enskildes krav på integritet. Rimligen måste vid den avvägningen integritetskravet få vika. Gör man motsatt bedömning, kan det leda till att en mördare går fri, vilket synes mig vara en oacceptabel konsekvens av sekretessbestämmelserna. - Beträffande förvaltningsutskottets synpunkter på tolkningen av 23 kap 14 §, 38 kap 8 § och 36 kap 5 § RB är till en början att notera att minimistraffet för mord är 10 års fängelse och för dråp 6 år. Vittnesplikt jämlikt 36 kap 5 § RB för medicinalpersonal föreligger alltså och därmed också förutsättningarna enligt 38 kap 8 § RB för handlings utlämnande, om den kan antas äga betydelse som bevis. Det synes mig uppenbart att de begärda uppgifterna kan äga betydelse som bevis både i spaningsarbetet, under förundersökningen och i en eventuell huvudförhandling. - Förvaltningsutskottet säger sig vidare vara mycket tveksamt om de begärda upplysningarna är att likställa med "allmän handling, som kan antas äga betydelse som bevis" (23 kap 14 § RB). Med sekretess förstås enligt 1 kap 1 § 2 st sekretesslagen förbud att röja uppgift, vare sig det sker muntligen eller genom utlämnande av allmän handling eller det sker på annat sätt. En förnuftig tolkning av denna bestämmelse jämförd med RB:s bestämmelser måste leda till att en skriftlig uppgift från landstinget innehållande de begärda upplysningarna är att anse som en sådan handling, varom talas i 23 kap 14 § RB.

Till förtydligande av sin framställning anförde länsåklagaren att han i första hand ville få tillgång till journalerna men att det också var tillfyllest med journalutdrag innehållande uppgifter om de ifrågavarande kvinnornas namn och personnummer. Skulle det vara lägligare för landstinget att i stället framställa en handling innehållande dessa data kunde åklagaren acceptera även detta.

TR:n (lagmannen Tranell) anförde i slutligt beslut d 3 juli 1981:

De av åklagaren åsyftade journalerna är att anse som allmänna handlingar vilka är sekretess belagda enligt 7 kap 1 § sekretesslagen.

Enligt TR:ns mening kan dessa handlingar antagas äga betydelse som bevis i målet. Såtillvida föreligger förutsättningar för TR:n att meddela förordnande om att handlingarna skall tillhandahållas vid förundersökningen. Härutöver erfordras emellertid att handlingens innehåll är sådant att den som haft befattning med handlingen får höras därom. I detta fall gäller att läkare, barnmorskor, sjuksköterskor m fl är skyldiga att vittna om vad de fått veta i samband med tjänsten, endast om målet angår brott för vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.

Åklagaren har gjort gällande att utgångspunkten måste vara att det i målet är fråga om mord eller dråp.

TR:n finner emellertid att utgångspunkten måste vara att det är fråga om sådant brott som avses i 3 kap 3 § BrB, nämligen barnadråp. Påföljden för detta brott är visserligen angiven till fängelse i högst sex år men något särskilt minimum för fängelsestraffets längd är inte stadgat, varför det inte föreligger förutsättningar för att meddela förordnande om att de aktuella journalerna skall tillhandahållas vid förundersökningen.

På grund härav avslås åklagarens framställning.

Länsåklagaren anförde besvär i Svea HovR och yrkade att HovR:n måtte förordna att ifrågavarande handlingar skulle tillhandahållas honom i hans egenskap av förundersökningsledare.

HovR:n (hovrättspresidenten Rudholm, hovrättslagmannen Wilhelmson, hovrättsråden Gehlin och Westin, referent, samt adj led Fallenius) anförde i beslut d 10 sept 1981:

Till stöd för sitt yrkande har åklagaren i HovR:n anfört bl a följande.

F n saknas varje som helst spår ledande till uppdagande av gärningen och uppspårande av gärningsmannen/männen. Vissa skäl, såsom fyndplatsens belägenhet och den korta tid som förflutit från barnets födelse till det att barnet satts ut, föranleder dock till antagandet, att fråga är om inom Örebro län hemmahörande person/personer. Enda möjligheten att uppspåra en sådan person har bedömts vara att från landstinget erhålla uppgift på de blivande mödrar inom landstingets område som finns journalförda hos landstinget och som väntade nedkomst i jan-febr 1981 men som ej "slutantecknats" som förlösta eller på grund av att graviditeten upphört på annat sätt. Motiveringen till TR:ns avslagsbeslut torde vara att förstå så, att TR:n väl har funnit att de ifrågavarande handlingarna kan antas äga betydelse som bevis i målet men att hinder för bifall till framställningen föreligger därför att fråga skulle vara om barnadråp, ej om mord eller dråp. Med denna av TR:n intagna ståndpunkt faller en av huvudförutsättningarna för bifall till åklagarens framställning, nämligen att minimistraffet för brottet skall vara fängelse två år. Av förarbetena och lagstiftningens konstruktion vid fall av uppsåtligt dödande kan utläsas att huvudbrottet är mord, medan dråp och barnadråp är privilegiationer. Beträffande barnadråp bör beaktas att privilegiationen endast gäller modern, inte annan medverkande. Det får bli en utredningsfråga om brottet kan rubriceras som dråp eller som barnadråp. Det kan inte uteslutas att medverkande finns i målet. Misstanken avser mord tills det klar lagts om privilegiationsgrunden är för handen.

Örebro läns landsting har genom sitt förvaltningsutskott i HovR:n hänvisat till vad som anförts vid TR:n samt tillagt bl a följande: Åklagaren begär namnuppgifter från ett obestämt antal patientjournaler. Det är inte otroligt att de begärda uppgifterna, vid ett eventuellt utlämnande, inte kommer att medföra att någon person kan bindas vid brottet. Det kan i vart fall inte röra sig om mer än en journal- namnuppgift, som kan komma att direkt beröra det aktuella fallet. Det förefaller då orimligt om samtliga dessa av åklagaren begärda uppgifter skall kunna antagas äga betydelse som bevis i målet. Saken hade onekligen kommit i ett annat läge om åklagaren exempelvis önskat ta del av en journal angående viss bestämd, för brottet misstänkt person, om de lagliga förutsättningarna i övrigt varit uppfyllda.

Åklagaren har företett protokoll över hittills verkställd förundersökning.

HovR:n finner, liksom TR:n, att de av åklagaren åsyftade handlingarna är att anse som allmänna handlingar för vilka sekretess gäller.

Vidkommande det brott förundersökningen avser är följande att anföra. Det föreligger i saken ej anledning till annat antagande än att det döda barnet bragts om livet. Ett uppsåtligt dödande av annan är generellt att bedöma som mord. Att åtskilliga omständigheter vid gärningens begående eller eljest kan föranleda en mildare bedömning är en annan sak, som regelmässigt ej kan beaktas förrän gärningen är utredd och gärningsmannaskapet blivit fastställt. Lagstiftaren har valt att - bland flera möjliga fall av mildrande omständigheter - upptaga specialregler för det fall en kvinna under vissa betingelser dödar sitt nyfödda barn. Särskilt med hänsyn till att den privilegiation - som förarbetena uttrycker det - vilken här tillerkänts nyblivna mödrar i allt väsentligt ligger på den subjektiva sidan kan förundersökningen uppenbarligen anses avse barnadråp endast under förutsättningen att modern är känd. För fall som det förevarande har man således att utgå från huvudbestämmelsen, dvs att fråga är om mord. Med hänsyn till det sålunda anförda skall, som åklagaren hävdat, 36 kap 5 § 4 st och 38 kap 8 § RB vid genomförande av förundersökningen tillämpas med utgångspunkt från att förundersökningen avser utredning om mord. Något hinder mot handlingarnas utlämnande föreligger inte enligt nämnda lagrum.

Vad härefter angår frågan, huruvida de av åklagaren åsyftade handlingarna kan antagas äga betydelse som bevis gör HovR:n följande överväganden. F n kan inte viss namngiven person misstänkas för det brott åklagaren utreder. Visserligen kan heller inte var och en av de handlingar som åklagaren önskar tillgång till antagas äga slutlig betydelse som bevis. Det vore dock - i fall som det förevarande - närmast ogörligt för en förundersökningsledare att utröna gärningsmannens identitet, om inte möjlighet förelåg att infordra upplysningar vilka exempelvis en läkare som vittne skulle vara skyldig att tillhandahålla. Med hänsyn till omständigheterna i målet får de ifrågavarande allmänna handlingarna antagas äga sådan betydelse som bevis som krävs i detta sammanhang.

HovR:n finner förutsättningar föreligga för bifall till åklagarens framställning.

HovR:n finner anledning erinra om att sekretess gäller för ifrågavarande uppgifter enligt 5 kap 1 § och 9 kap 17 §sekretesslagen (1980:100) även när de tillförts polis- och åklagarmyndighet i samband med förundersökning om brott.

HovR:ns avgörande. Med ändring av TR:ns beslut förordnar HovR:n, att Örebro läns landsting skall tillhandahålla åklagaren i egenskap av förundersökningsledare utdrag, omfattande namn och personnummer, av hos landstinget förda journaler beträffande de kvinnor, som efter havandeskap väntat nedkomst i jan-febr 1981, men beträffande vilka det är okänt om graviditeten upphört genom normal förlossning eller annorledes.

Talan mot HovR:ns beslut får ej föras.

Landstinget anförde besvär och yrkade att HD måtte, med ändring av HovR:ns beslut, avslå länsåklagarens framställning.

Efter föredragning av besvären hemställde föredraganden, Revsekr Adolfsson, om följande slutliga beslut: Skäl. Enligt 38 kap 8 § RB äger domstol förordna att allmän handling som kan antas äga betydelse som bevis skall tillhandahållas. I överklagade beslutet har HovR:n meddelat sådant förordnande beträffande vissa utdrag ur journaler förda av Örebro läns landsting. Förordnandet meddelades på grund av framställning därom jämlikt 23 kap 14 § RB från ledare av förundersökning rörande brott.

Örebro läns landsting har som grund för sin rätt att anföra besvär över HovR:ns beslut anfört att det ser som sin uppgift att tillvarata sina patienters intresse i förevarande sammanhang.

Landstinget har i underrätterna beretts tillfälle att yttra sig över förundersökningsledarens framställning. Det intar dock inte ställning av part eller ställföreträdare för part i själva målet. Sökanden kan i förevarande mål nämligen inte anses ha någon egentlig motpart. Patientintresset är ämnat att av rätten tillgodoses genom den prövning rätten måste företa av att hinder enligt 38 kap 8 § 2 st 2 RB inte möter mot utlämnandet av handlingarna.

Någon på ställning av part grundad rätt att föra talan föreligger sålunda inte för landstinget. Inte heller har beslutet sådan betydelse för landstinget att det utan att vara part har fullföljdsrätt. Landstingets besvär skall därför avvisas.

Slut. HD avvisar besvären.

HD (JustR:n Hult, Ulveson, Erik Nyman, Knutsson, referent, och Heuman) fattade följande slutliga beslut: