NJA 1982 s. 210

Beslut varigenom kvittningsinvändning avvisats på grund av ett mellan parterna ingånget skiljeavtal har ansetts utgöra hinder mot ny talan rörande samma sak i mål mellan samma parter.

HovR:n

I.S. förvärvade enligt köpekontrakt d 29 aug 1973 fastigheten Grimsta 44:210 i Upplands Väsby kommun av Byggnads AB L.E.L.. Enligt § 20 i kontraktet skulle tvister rörande rättsförhållanden härflytande ur kontraktet hänskjutas till skiljenämnd enligt svensk lag om skiljemän, dock att säljarens betalningsanspråk på bl a slutlig kostnadsökning enligt länsbostadsnämndens beslut skulle prövas av domstol, om säljaren så påfordrade.

I ansökan om lagsökning yrkade bolaget vid Sollentuna TR förpliktande för I.S. att till bolaget utge 4 800 kr, vilket belopp hänförde sig till länsbostadsnämndens slutliga beslut om bostadslån. I.S. bestred bolagets yrkande under påstående att fastigheten var behäftad med avsevärda brister som inte hade avhjälpts av bolaget. Bolaget invände att dess fordran, som var ostridig, skulle prövas av domstol, medan I.S:s krav enligt köpekontraktet skulle prövas av skiljenämnd. I utslag d 9 mars 1979 biföll TR:n bolagets ansökan.

I.S. sökte återvinning. Han vidhöll sitt bestridande av bolagets talan och åberopade till grund för bestridandet att han hade en kvittningsgill motfordran på bolaget på grund av vissa angivna brister i den sålda fastigheten. Kravet uppgick enligt I.S. till inemot 32 000 kr och översteg alltså bolagets fordran. I.S. gjorde vidare gällande att skiljeklausulen skulle lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen, eftersom den utgjorde ett oskäligt avtalsvillkor.

Bolaget yrkade att I.S:s kvittningsinvändning måtte avvisas, eftersom kravet omfattades av skiljeklausulen och denna inte kunde betraktas som ett oskäligt avtalsvillkor.

I slutligt beslut d 20 juni 1979 fann TR:n att skiljeklausulen var tillämplig på I.S:s yrkande om kvittning. TR:n avvisade därför detta yrkande och förordnade att lagsökningsutslaget skulle stå fast. TR:ns beslut vann laga kraft.

I ansökan om stämning å bolaget, vilken inkom till TR:n d 17 juni 1980, yrkade I.S. att TR:n måtte nedsätta köpeskillingen för den sålda fastigheten med 13 500 kr. Som grund för sin talan åberopade I.S. att fastigheten var behäftad med vissa fel och brister, vilka trots påpekanden från I.S. inte hade avhjälpts av bolaget, samt att kostnaderna för avhjälpandet beräknades till det yrkade beloppet. I.S. gjorde under hänvisning till 36 § avtalslagen och marknadsdomstolens beslut 1979:17 gällande, att skiljeklausulen i köpekontraktet utgjorde ett oskäligt avtalsvillkor och att TR:n därför utan hinder av skiljeklausulen var behörig att pröva I.S:s yrkande.

Sedan TR:n utfärdat stämning å bolaget hölls muntlig förberedelse, varvid bolaget yrkade att TR:n måtte på grund av rättegångshinder avvisa I.S:s talan. Som grund för sitt yrkande hänvisade bolaget till att TR:n genom beslutet d 20 juni 1979 i mål mellan samma parter rörande samma sak avvisat I.S:s kvittningsvis förda talan och att TR:n därför inte var behörig att ånyo uppta I.S:s talan till prövning.

I.S. bestred avvisningsyrkandet. Han vitsordade att samma grunder åberopats till stöd för kvittningsinvändningen i det tidigare målet som för den av honom nu förda talan. Han påpekade emellertid att hans yrkande nu hade preciserats, vilket ej varit fallet med kvittningsinvändningen. Ytterligare framhöll han att praxis beträffande skiljeklausuler hade ändrats såtillvida att i senare avgöranden av HD och Svea HovR klausuler av detta slag förklarats oskäliga med stöd av 36 § avtalslagen, då det ansetts obilligt att på detta sätt tvinga privatpersoner till ett kostsamt skiljeförfarande.

TR:n (tingsfiskalen Wedberg) anförde i slutligt beslut d 9 dec 1980: Då I.S. i detta mål inte förebragt några nya omständigheter till stöd för att TR:n nu skulle vara behörig att uppta målet till prövning, skall till följd av TR:ns tidigare lagakraftvunna beslut I.S:s talan avvisas.

I.S. anförde besvär i Svea HovR och yrkade att avvisningsbeslutet måtte upphävas och målet återförvisas till TR:n för fortsatt handläggning.

HovR:n (hovrättslagmannen Litzén,hovrättsråden Åslund och Sundberg- Weitman, referent, samt adj led Norlander) anförde i beslut d 10 mars 1981:

Domskäl

Skäl. Fråga är om en ny process mellan samma parter. Handlingarna utvisar, att I.S:s talan i förevarande mål till fullo överensstämmer med hans i den tidigare processen förda talan, vilken avvisades av TR:n på grund av foruminvändning genom ett beslut som vunnit laga kraft. Till följd härav äger I.S. inte få sin talan upptagen till prövning i sak i förevarande mål. Besvären skall därför lämnas utan bifall.

HovR:ns avgörande. Besvären lämnas utan bifall.

I.S. anförde besvär med samma yrkanden som i HovR:n.

Bolaget bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lawass,hemställde i betänkande att HD måtte fastställa HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Ulveson, Mannerfelt, Sven Nyman, Knutsson, referent, och Rydin) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Den av I.S. i målet väckta talan rör samma sak som den kvittningsinvändning vilken TR:n genom lagakraftvunnet beslut i tidigare mål mellan samma parter avvisat på grund av ett mellan parterna ingånget skiljeavtal. I.S. har inte förebragt någon ny omständighet som innebär att det sålunda konstaterade rättegångshindret har blivit undanröjt. Vid sådant förhållande föreligger på grund av det i det tidigare målet meddelade avvisningsbeslutet hinder mot att I.S:s nu väckta talan tas upp till prövning. Bolagets invändning om rättegångshinder skall därför, såsom TR:n och HovR:n funnit, vinna bifall.

Slut. HD fastställer det slut HovR:ns beslut innehåller.