RH 2022:43
Rättegångshinder. Tingsrätten avvisade ett käromål då irländsk domstol var exklusivt behörig att pröva tvisten enligt en i parternas avtal (passagerartransport med flyg) intagen prorogationsklausul. Sedan EU-domstolen slagit fast att en likalydande prorogationsklausul var oskälig enligt avtalsvillkors-direktivet väckte kärandena på nytt talan mot svaranden, som invände att prorogationsklausulen alltjämt utgjorde rättegångs-hinder. Tingsrätten fann att prorogationsklausulen var oskälig och inte bindande för kärandena och avslog därför svarandens invändning om rättegångshinder. Hovrätten har avvisat den nya talan på den grunden att det tidigare avvisningsbeslutet har utgjort processhinder i den nya rättegången.
Nyköpings tingsrätt
R.B., K.B., L.B. och A.B. (passagerarna) väckte talan mot Ryanair Ltd och yrkade ersättning enligt flygpassagerarförordningen med anledning av en inställd flygning. Tingsrätten avvisade käromålen i november 2019 då irländsk domstol, till följd av en prorogationsklausul i parternas avtal, var exklusivt behörig att pröva tvisten.
Passagerarna väckte på nytt talan mot Ryanair den 16 mars 2021. De framställde samma yrkanden och åberopade samma omständigheter som i det tidigare målet. Ryanair yrkade att käromålen skulle avvisas på grund av prorogationsklausulen i parternas avtal.
Tingsrätten (chefsrådmannen Stefan Jansson) avslog i beslut den 6 juli 2021 Ryanairs invändning om rättegångshinder med motiveringen att prorogations-klausulen var oskälig dels enligt den irländska författningen Statutory Instrument S.I. No. 27/1995 Unfair Terms in Consumer Contracts, dels enligt artikel 3.1 i avtalsvillkorsdirektivet .
Hovrätten
Ryanair överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle avvisa käromålen då prorogationsklausulen utgjorde rättegångshinder. Passagerarna motsatte sig avvisningsyrkandet.
I hovrätten uppkom fråga om tingsrättens beslut i november 2019 att avvisa käromålen utgjorde hinder mot att pröva passagerarnas nya talan.
Ryanair yrkade att passagerarnas talan skulle avvisas och anförde bl.a. följande. Det råder fullständig identitet mellan det nu aktuella målet och tingsrättens avgörande i de tidigare målen. Eftersom tingsrätten avvisade de tidigare käromålen på grund av rättegångshinder föreligger det hinder mot att pröva talan i de nya målen. EU-domstolens avgörande DelayFix medför inte att en ny omständighet har tillkommit.
Passagerarna motsatte sig Ryanairs avvisningsyrkande och anförde huvudsakligen följande. Det rättegångshinder som tidigare ansågs föreligga byggde på en felaktig tolkning av Ryanairs prorogationsklausul med utgångspunkt i avtalsvillkorsdirektivet och Bryssel I-förordningen . Något hinder för svensk domstol att ta upp sakfrågan till prövning hade aldrig förelegat och avvärjdes i vart fall genom EU-domstolens avgörande DelayFix. Det avgörandet gäller samma prorogationsklausul som den som görs gällande av Ryanair i målet. Situationen har förändrats efter det tidigare avvisnings-beslutet och tingsrätten har inte längre ansett att det, med utgångspunkt i de omständigheter som förelegat när passagerarna på nytt väckt talan, finns något hinder för svensk domstol att nu ta upp talan till prövning. Både rättskraften och den prejudicerande verkan av det tidigare avvisningsbeslutet upphörde helt i och med EU-domstolens avgörande.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Thomas Kaevergaard och Carina Sjögren samt tf. hovrättsassessorn Emil von Schinkel, referent) anförde i beslut den 16 juni 2021 bl.a. följande.
SKÄL
En dom som har vunnit laga kraft får enligt 17 kap. 11 § rättegångsbalken rättskraft. Det medför att frågor som har avgjorts genom domen inte på nytt får tas upp till prövning, s.k. res judicata. Även om lagtextens ordalydelse enbart gäller domar har det ansetts att även avvisningsbeslut får rättskraft i betydelse såsom rättegångshinder (se rättsfallen NJA 1982 s. 210 och RH 2014:7; jfr Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 17:[11], JUNO).
Tingsrättens avvisningsbeslut från den 22 november 2019 har därför som utgångspunkt utgjort hinder mot att Nyköpings tingsrätt på nytt prövat domstolens behörighet i förhållande till den aktuella prorogationsklausulen.
Syftet bakom reglerna om rättskraft är att parterna ska känna trygghet i att ett slutligt avgörande, som huvudregel, inte ska kunna rubbas genom en ny rättegång. Rättskraftsinstitutet är även motiverat av processekonomiska skäl. Rättskraften är dock inte absolut utan en fråga kan prövas på nytt om det efter avgörandet inträffar nya omständigheter (facta supervenientia). Sådana omständigheter kan vara ny lagstiftning som getts retroaktiv verkan (se rättsfallen NJA 1963 s. 612 och NJA 1992 s. 598). Däremot torde ny praxis inte generellt vara att se som en ny omständighet (se Ekelöfs utlåtande i rättsfallet NJA 1963 s. 612 samt prop. 1989/90:74 s. 404; se dock rättsfallet NJA 1966 s. 325 som avsåg ett avgörande med retroaktiv verkan meddelat av en hyresnämnd). Inte heller i fråga om resning anses ny praxis från EU-domstolen, som huvudregel, utgöra en sådan ny omständighet som avses i 58 kap. 1 § första stycket 3 rättegångsbalken (se rättsfallen NJA 2013 s. 42, NJA 2013 s. 746 och NJA 2016 s. 320).
I rättsfallet NJA 2016 s. 320 uttalade Högsta domstolen att unionsrättens allmänna rättsgrundsatser sätter en gräns för medlemsländernas möjlighet att utforma regler om rättskraft. Det får inte bli praktiskt omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionens bestämmelser. Det blir i sådana fall ytterst en fråga om att väga intresset av den nationella rättskraftsregeln mot intresset av att den unionsrättsliga regeln kan genomdrivas. Det krävs ett starkt unionsrättsligt intresse för att ett mål ska kunna prövas på nytt.
Med hänsyn till det anförda kan den omständigheten att det efter tingsrättens tidigare avvisningsbeslut tillkommit ett nytt avgörande från EU-domstolen, som kan ha relevans för frågan om prorogationsklausulens giltighet, inte som utgångspunkt anses utgöra en sådan ny omständighet som innebär att domstolens behörighet kan prövas på nytt. Även om det konsumenträttsliga skyddet är starkt inom unionsrätten kan skyddet, i aktuellt mål, inte anses vara så starkt att det finns skäl att frångå de inhemska rättskraftsreglerna. Det finns alltså inte skäl att i detta fall avvika från den redovisade utgångspunkten för rättskraftens innebörd och räckvidd. Passagerarnas talan ska därför, som Ryanair har yrkat, avvisas.
– – –
BESLUT
1. Med ändring av tingsrättens beslut avvisar hovrätten R.B:s, K.B:s, L.B:s och A.B:s talan.