NJA 1982 s. 244

(Jfr 1961 s 658)

Byggma Syd AB försattes d 12 maj 1977 i konkurs vid Ängelholms TR.

Konkursbolaget ingick i den s k Byggmakoncernen, vars verksamhet huvudsakligen bestod i handel med byggnadsmaterial. Moderbolag i koncernen var det år 1971 bildade Byggma Invest AB, vars firma sedermera ändrats till Byggma AB. Aktierna i Byggma AB ägdes av dotterbolag till de tre börsnoterade bolagen Industri AB Euroc, Svenska Tändsticks AB och Säfveåns AB. I koncernen ingick som dotterbolag till Byggma AB sju regionala bolag, bland dem Byggma Syd AB. De regionala bolagen ägde i sin tur helt eller delvis ett antal lokala handelsföretag.

Verksamheten inom Byggmakoncernen visade stort underskott, och försök till finansiell rekonstruktion ledde inte till positivt resultat. I början av april 1977 inställde koncernen betalningarna och d 4 maj 1977 försattes Byggma AB i konkurs.

En närmare redogörelse för Byggmakoncernens utveckling har lämnats i SOU 1977:43 Koncentrationstendenser inom byggnadsmaterialindustrin s 93-94 och 164-172.

Byggma Syd AB hade vid konkursutbrottet 17 dotterbolag. 7 av dotterbolagen, Byggma Syd i Varberg AB, Byggma Syd i Falkenberg AB, Byggma Syd i Ängelholm AB, Byggma Syd i Helsingborg AB, Byggma Syd i Malmö AB, Byggma Syd i Ystad AB och Byggma Hem AB, betecknades som rörelsedrivande. 3 av de övriga dotterbolagen var fastighetsförvaltande, medan återstående dotterbolag var vilande. Av de rörelsedrivande dotterbolagen har samtliga försatts i konkurs med undantag av Byggma Hem AB, som trätt i likvidation.

Vid konkursutbrottet fanns i Byggma Syd AB ca 400 anställda. Dessa utförde egentligen arbete åt dotterbolagen men var enligt särskild överenskommelse mellan fackföreningarna och bolaget fr o m d 1 jan 1975 anställda av Byggma Syd AB. Dotterbolagen hade fått betala ersättning till Byggma Syd AB för att de utnyttjat de anställda i sin tjänst.

Rockwool AB och Gullfiber AB bevakade i Byggma Syd AB:s konkurs fordringar på resp 1 841 828 kr 8 öre och 1 621 466 kr. Fordringarna avsåg levererade varor enligt fakturor utfärdade under år 1977.

Förvaltaren bestred bevakningarna och gjorde gällande att fordringarna avsåg Byggma Syd AB:s dotterföretag.

Vid förlikningssammanträde inför rättens ombudsman hänsköts de tvistiga fordringarna till rättegång.

Rörande rutiner för inköp, lagerhållning m m inom Byggma Sydkoncernen upplystes vid TR:n följande. Beställning av varor hade i princip skett av representant för rörelsedrivande dotterbolag. Sambeställningar hade också förekommit, framför allt när det gällt butikssortiment. Träinköp hade i viss utsträckning skett centralt via Malmö-bolaget. De beställningssedlar som använts fram till hösten 1976 hade som överskrift namnet på det beställande bolaget och innehöll därjämte uppgift om bolagets adress med besked att faktura skulle sändas dit. Från hösten 1976 hade man successivt övergått till en ny typ av beställningssedlar. Dessa hade överskriften "Byggma" och innehöll vidare dels uppgift om det beställande företagets adress dels en anvisning att faktura skulle sändas till Byggma Syd AB under angiven adress i Ängelholm.

Den 10 juni 1975 utsände Byggma Syd AB ett cirkulärbrev av följande lydelse:

Till våra leverantörer

Från och med maj i år har Byggma Syd centraliserat sin ekonomifunktion under min ledning till huvudkontoret i Ängelholm. Viss lokal ekonomipersonal kommer dock även framledes att finnas på de flesta Byggma-företagen.

Åtgärden ingår som ett led i våra strävanden att effektivisera arbetsrutinerna till gagn för både kunder, leverantörer och - givetvis - oss själva.

För en smidig övergång till våra nya rutiner måste vi be Er att fr o m nu ställa Era fakturor direkt till vårt huvudkontor med adress:

Byggma Syd AB

Box 1180

26 201 Ängelholm

Detta gäller oavsett vilket av Byggma Syds företag, som gjort inköp hos Er. Fortfarande vill vi dock på fakturan ha sedvanliga referenser. Vi behöver få Er faktura i 3 ex. Tack för Er medverkan!

Med vänlig hälsning

Byggma Syd AB

Ekonomiavdelningen

Rolf Lektell

I juli 1975 utsändes ett nytt cirkulärbrev, likaledes adresserat till "våra leverantörer" och undertecknat på samma sätt som det föregående brevet, av följande lydelse:

I början av förra månaden bad vi Er bidraga till förenklingen av våra ekonomirutiner genom att sända alla fakturor avseende Byggma Syds olika företag centralt till vårt huvudkontor i Ängelholm. Tyvärr har detta på vissa håll tolkats så, att även ordererkännanden styrs till huvudkontoret. Detta medför en onödig omväg för pappersflödet, varför vi nu måste be Er att - om möjligt - endast låta fakturan gå till vårt huvudkontor medan ordererkännande går direkt till köpande Byggma Syd- företag.

Det är bekant för oss att denna rutin hos vissa av våra leverantörer av datatekniska skäl är mycket svår att genomföra. I dessa förhoppningsvis få fall får vi leva med att både ordererkännande och faktura går via vårt huvudkontor. För alla andra - dit vi hoppas kunna räkna Er - förväntar vi oss alltså olika distribution av ordererkännande och faktura.

Härefter har enligt TR:n följande faktureringsrutiner följts inom bolagen: 1. Beställningssedel utskrevs av resp dotterbolag och sändes till leverantören. 2. Varan levererades till beställande dotterbolag eller särskilt angiven leveransadress. 3. Fakturan skrevs ut av leverantören och sändes till Byggma Syd AB. 4. Efter ankomstregistrering hos Byggma Syd AB, översändes fakturan till dotterbolaget för attest. 5. Efter attest återsändes fakturan till Byggma Syd AB för bokföring och betalning. 6. Byggma Syd AB betalade fakturan. Detta gällde även samtliga räntefakturor.

Beställande dotterbolag har betraktats som ägare till aktuellt varulager, och dotterbolaget har även fysiskt omhänderhaft varulagret.

Den 1 okt 1976 utfärdade Byggma AB ett cirkulärmeddelande under följande rubrik: "Varor levererade till nedanstående operativa enheter skall under 1977 faktureras på:" De "operativa enheterna" angavs med ortsbeteckningar, och som fakturamottagare för sådana enheter inom Halland och Skåne upptogs Byggma Syd AB.

Vid TR:n åberopades ett av auktoriserade revisorn S.N. upprättat utlåtande angående redovisningen i Byggma Syd-koncernen. I utlåtandet anfördes bl a följande.Intern redovisningsorganisation

Löpande bokföring

Den 1 maj 1975 infördes i Byggma Syd-koncernen en ny redovisningsorganisation. I ingressen till den nya kontoplanen anges följande: "Föreliggande kontoplan, som tillämpas från 1975-05-01, är utformad efter förutsättningen att Byggma Syd-koncernen kan betraktas som ett företag med ett antal distrikt och platser ("filialer") som säljande enheter. Moderbolaget driver dotterbolagens rörelser i kommission och skall vid varje räkenskapsårs utgång redovisa tillgångar och skulder, intäkter och kostnader för resp bolag. De nuvarande juridiska enheterna kommer härigenom att ha kvar sin substans men har sina rörelser under året förvaltade av moderbolaget."

Den löpande redovisningen har alltså varit koncerngemensam. Detta betyder att en affärshändelse har kunnat debiteras ett konto i exempelvis moderbolagets bokföring och krediterats ett konto i ett dotterbolags bokföring. Datatekniken torde starkt ha bidragit till att möjliggöra denna koncerngemensamma redovisning. - - -

Likvida medel

Enligt instruktionen i kontoplanen skall samtliga likvida medel redovisas på moderbolagets konto som skall handha alla in- och utbetalningar för koncernen.

- - -

Redovisning av mellanhavanden med leverantörer

Leverantörsfaktura bokfördes i den koncerngemensamma redovisningen på leverantörskonto kredit med sådan underkontering att den uppkomna leverantörsskulden hänfördes till resp varumottagande dotterbolag. Motkonto vid uppbokningen av leverantörsfaktura kunde t ex vara varukonto i visst dotterbolag som genom underkontering belastades.

Byggma Syd AB (huvudkontoret) svarade för koncernens betalningar till leverantörerna. Betalning skedde i Byggma Syd AB:s namn och genom dess bankgiro eller postgiro. Betalningen bokfördes på så sätt att centralt leverantörskonto debiterades och valutakonto i moderbolaget krediterades. Reskontrabokföring skedde per leverantör i koncerngemensam reskontra men med hänvisning vid varje post till varu- eller tjänstemottagande dotterbolag.

- - -

Årsbokslut

Vid årsbokslutet var tekniken den att resultatet framräknades utifrån resp bolags resultatkonton. Enligt bifogade skriftliga redovisningsprinciper har moderbolaget förbundit sig att inte driva dotterbolagen med förlust mot att all vinst skulle tillkomma moderbolaget. Efter vid tagna resultatdispositioner (ex lagerreservjustering och koncern bidrag) överfördes såsom slutnotering mellanskillnaden mellan summa debetsaldon och summa kreditsaldon för visst dotterbolag till avräkningskonto med moderbolaget. Leverantörsskulderna i bokslutet fastställdes på följande sätt:

Under året ackumulerade krediteringar (= skuldbokföringar) på dotterbolagens leverantörskonton i den koncerngemensamma huvudboken överfördes till moderbolagets leverantörskonto. De under året bokförda ackumulerade betalningarna till leverantörerna på moderbolagets leverantörskonto salderades mot de överförda krediteringarna varefter koncernens skuld till leverantörer framkom. Detta saldo avstämdes mot leverantörsreskontran. Reskontrans saldo per bokslutsdagen kunde härledas till de olika dotterbolagen och kunde sålunda ha fördelats på resp dotterbolag. Så skedde emellertid inte utan som framgår av den externa årsredovisningen redovisades samtliga leverantörsskulder i moderbolagets balansräkning. - - -

Extern redovisning

- - -

I 1975 års årsredovisningar redovisas ett kommissionsförhållande. Moderbolaget Byggma Syd AB meddelade att det hade drivit dotterbolagens rörelser i kommission. Varje dotterbolag meddelade i sin förvaltningsberättelse att dess rörelse fr o m d 1 jan 1975 drivits i kommission av moderbolaget Byggma Syd AB. Vidare meddelades bl a att all personal fr o m d 1 jan 1975 var anställd i moderbolaget.

Lämnade uppgifter synes innebära att dotterbolaget varit huvudman och moderbolaget kommissionär.

- - -

Årsredovisningen för år 1976 framlades ej förrän efter betalningsinställelsen och de uppgifter som där lämnas i förvaltningsberättelsen kan sålunda icke ha påverkat fordringsägarnas bedömning av rättsförhållandet inom koncernen. Det bör dock nämnas att styrelsen sannolikt till förtydligande av det redovisade "kommissionärsförhållandet" för år 1975 i samtliga dotterbolags förvaltningsberättelser för år 1976 meddelade följande: "Byggma Syd AB, där all personal har varit anställd, har på samma sätt som under år 1975 hanterat verksamheten".

- - -

Utlåtande

- - -

Jag anser inte att något egentligt kommissionärsförhållande mellan moder- och dotterbolag i någon riktning förelegat med den tolkning av sådant förhållande som Föreningen Auktoriserade Revisorer enligt ovanstående citat (* Avser ett uttalande återgivet i NJA I 1975 s 52. *) givit uttryck för. Fakturering har t ex skett i huvudmannens namn (1975) och kommissionären har inte överfört samtliga tillgångar och skulder samt resultatet per balansdagen till huvudmannen (1975).

I stället har Byggma Syd AB administrerat (eller "hanterat" som dotterbolagens styrelser valt att benämna förfarandet) dotterbolagens affärs- och driftsredovisning på ett så integrerat sätt att bolagens verksamheter flutit samman och redovisats som om de ingick i ett företag.

Även i övrigt markerade moderbolaget externt den koncerngemensamma verksamheten exempelvis genom att till leverantörerna använda beställnings sedlar som inte innehöll fullständigt firmanamn för "köpande Byggma Sydföretag". - - -

Moderbolaget redovisade i sin balansräkning koncernens samtliga leverantörsskulder oavsett vilket koncernbolag som beställt varan och oavsett vilket bolag som fakturan var utställd på. - - - I och med att moderbolaget i den koncerngemensamma leverantörsreskontran skuldredovisade en leverantörsfaktura och i praktiken debiterade ett dotterbolag med motvärdet så får moderbolaget redan då gentemot dotterbolaget anses ha övertagit ansvaret för betalningen av leverantörsfakturan mot att ta motsvarande fordran på dotter bolaget. I konsekvens härmed har dotterbolagen icke redovisat någon skuld till leverantörer i sina balansräkningar.

Moderbolagets åtagande att betala leverantörsfakturor torde också få ses tillsammans med dess rättighet att uppbära, förvalta och disponera likvida medel som influtit från dotterbolagens kunder. Om moderbolagets verksamhet endast hade omfattat administration av dotterbolagen hade de skilda borgenärsintressena fordrat någon form av löpande avräkning av dotterbolagens likvida medel (typ "klientmedel") där desamma skulle ha förvaltats på avskilda bankkonton. Det faktum att moderbolaget omhändertagit alla löpande inbetalningar från kunder bör enligt min mening i sig innebära att moderbolaget också förpliktades använda medlen för betalning av resp dotterbolags leverantörsskulder. - - -

Även vissa andra poster i 1975 års externa bokslut redovisades på ett sådant sätt att dotterbolagens självständiga ställning måste ifrågasättas. Sålunda redovisades praktiskt sett samtliga likvida medel i moderbolagets balansräkning. Dotterbolagen upptog låneskulder medan moderbolaget redovisade låneräntor härför.

Moderbolagets styrelse borde på ett tydligare sätt i 1975 års årsredovisning ha redogjort för koncernbolagens inbördes ekonomiska förhållanden och vad man koncernmässigt ville uppnå med den gemensamma redovisningen. Moderbolaget borde t ex lämnat direkt upplysning om innebörden av redovisningen av leverantörsskulderna om bolaget icke ansåg sig ha betalningsansvar för beloppet. Vidare borde redogörelse lämnats för varför dotterbolagen icke förfogade över likvida medel. Då så icke skett bör den som läser årsredovisningen ha rätt antaga att moderbolaget i den gällande koncernorganisationen åtagit sig betalningsansvar för de i balansräkningen angivna skulderna.

Genom beslutet om koncerngemensam redovisning på sätt som ovan beskrivits anser jag att moderbolaget gentemot sina dotterbolag övertagit ansvaret för betalningen av leverantörsfakturorna i och med att desamma blev grundbokförda i den för koncernen gemensamma affärsbokföringen.

Rockwool anförde till stöd för sin talan vid TR:n bl a följande. Man har inom affärslivet vant sig vid att börsnoterade företag är evigt bestående och alltid fullgör sina förpliktelser. Organisationen inom sådana företag och koncerner sker därför regelmässigt med beaktande främst av skatterättsliga och administrativa aspekter. Tre börsnoterade företag äger Byggmakoncernen. Alla borgenärer har därför tagit för givet att de skulle få betalt för sina fordringar. Vid planeringen av organisationen inom Byggma Syd-koncernen har man inte tänkt på förhållandet till borgenärerna. Situationen har komplicerats av att redovisningen inte skötts på ett kompetent sätt. Rockwool har bevakat enligt fakturor, som är utställda på Byggma Syd AB eller Byggma Syd i Ängelholm AB; att vissa fakturor utställts på Byggma Syd i Ängelholm AB beror endast på en namnförväxling. Byggma Syd AB har genom meddelande d 10 juni 1975 uppmanat sina leverantörer att ställa fakturor till Byggma Syd AB. Detta har Rockwool uppfattat som en uttrycklig utfästelse från Byggma Syd AB:s sida att betala Rockwools fakturor. I meddelande av d 1 okt 1976 har uttrycklig instruktion givits att varorna skulle faktureras på Byggma Syd AB. Visserligen har instruktionen kommit från Byggma AB men den måste förutsättas ha utsänts i samförstånd med Byggma Syd. Information med likartat innehåll kom senast från AB Interpares (Byggma- ägt företag som samordnade inköp för vissa företag) genom skrivelse d 1 jan 1977. De två sist nämnda instruktionerna har - om möjligt - stärkt Rockwool i dess uppfattning att Byggma Syd AB iklätt sig betalningsansvaret för leveranserna till dotterbolagen. Byggma Syd AB har utan protester fortlöpande betalt på bolaget utställda fakturor för leveranser av samma slag som de kvarstående obetalda, vilket dokumenterats i N:s utlåtande. Genom detta konkludenta handlande har Byggma Syd AB befäst sin betalningsskyldighet gentemot leverantörerna för leveranserna till dotterbolagen. Byggma Syd AB har även ådragit sig betalningsansvar genom passivitet. Även om Byggma Syd AB inte avsett att ikläda sig betalningsansvar för leverantörsskulder genom meddelandena till leverantörerna har meddelandena skapat intrycket att Byggma Syd AB åtagit sig detta ansvar. Byggma Syd AB har inte rättat till den uppfattning om betalningsansvaret som olika meddelanden ingett leverantörerna. Rockwools uppfattning att Byggma Syd AB varit betalningsskyldigt framgår också genom det sätt på vilket bolaget fakturerats från Rockwool. Totalsaldot på fakturorna utvisar Byggma Syd AB som en kund. Byggma Syd AB har i en rad avseenden hanterat relationerna till dotterbolagen på sätt som är oförenligt med att Byggma Syd AB inte skulle vara betalningsskyldigt för leveranserna från Rockwool. Detta framgår av N:s utlåtande. Rockwool vill särskilt framhålla följande: 1. Uttalanden i Byggma Syds och dotterbolagens årsredovisningar av innehåll att Byggma Syd i realiteten drev dotterbolagens rörelser (drev dem "i kommission" enligt 1975 års redovisningar, "hanterade" dem enligt 1976 års). Att företagen uppträtt som en enhet framgår även av "kommissionärsavtal" d 1 jan 1976 mellan Byggma Syd i Varberg AB och Byggma Syd AB. I detta avtal anges att Byggma Syd i Varberg AB skall verka som kommissionärsbolag för Byggma Syd AB, innebärande att Byggma Syd i Varberg AB i eget namn för Byggma Syd AB:s räkning äger träffa externa avtal om inköp och försäljning. 2. Koncerngemensam redovisning. 3. Alla likvida medel samlades hos Byggma Syd AB. Detta gäller samtliga dotterbolag. Som exempel kan nämnas balans räkning d 31 dec 1975 för Byggma Syd i Varberg AB. Enligt balansräkningen fanns 1974 688 000 kr i likvida medel. Motsvarande post 1975 uppgick till 2 900 kr. Försäljningen under 1975 omfattade ca 21 milj kr. Detta visar att bolaget inte haft medel att betala leverantörsskulderna med efter det att meddelandena angående faktureringen sänts ut. Dotterbolagen saknade sålunda - planmässigt och regelbundet - all förmåga att betala leveranserna. 4. Samtlig personal inom koncernen var anställd hos Byggma Syd AB. 5. I årsredovisningen har leverantörsskulderna redovisats som Byggma Syds. Dotterbolagen redovisar motsvarande skuld till Byggma Syd. Förfarandet skulle representera ett kvalificerat felaktigt uppgiftslämnande, om inte Byggma Syd AB är betalningsskyldigt gentemot leverantörerna. 6. Gemensam momsredovisning har förekommit.

Sammanfattningsvis anförde Rockwool: a) Byggma Syd AB har genom uttryckliga åtaganden, konkludent handlande och passivitet ådragit sig betalningsskyldighet för Rockwools i konkursen bevakade fakturor. b) Byggma Syd AB har integrerat dotterbolagens rörelser i sin egen på sådant sätt, att Byggma Syd AB inte kan undandra sig betalningsskyldighet för i rörelsen uppkomna skulder. - Grunderna är såväl parallella som alternativa.

Gullfiber instämde i vad Rockwool anfört och tillade följande. Efter mottagandet av meddelandena om fakturering har Gullfiber konsekvent sänt fakturor till Byggma Syd AB. I Gullfibers bokföring har leveranserna debiterats Byggma Syd AB. Före meddelandena debiterades och fakturerades resp dotterbolag för leveranserna. Byggma Syd AB och dotterbolagen har utåt uppträtt som ett företag, där dotterbolagen endast fungerat som resultatställen. Av de beställningssedlar Gullfiber mottagit i samband med leveranser till Byggma Syd-koncernen har man hos Gullfiber fått den uppfattningen att beställningar skett från olika enheter inom samma företag. Hos Gullfiber har man inte reflekterat över den inbördes ansvarigheten mellan de olika Byggma Syd-företagen. Man har bara följt givna instruktioner i fråga om faktureringen. Detta framgår av de fakturor som avses med bevakningen samt av utbetalningsavier från Byggma Syd AB och av fakturasammandrag. Av N:s utlåtande och av årsredovisningarna för Byggma Syd-koncernen framgår att förhållandena inom koncernen integrerats på sådant sätt att Byggma Syd AB är betalningsansvarigt. I fråga om redovisningshandlingarna framgår detta särskilt av redovisningen av leverantörsskulderna.

Konkursboet anförde följande. Beställningar till leverantörerna har skett av representanter för de rörelsedrivande dotterbolagen, vilka är att anse som självständiga enheter, och varorna har levererats dit. Därmed är dotterbolagen ensamma ansvariga för leverantörsskulderna. Enligt aktiebolagslagen föreligger i en koncern inget ansvar för olika åtaganden utöver det ansvar som åvilar den enskilda juridiska personen. Moderbolagen och dotterbolagen är olika juridiska personer. Vart och ett av dem är ansvarigt för sina beställningar. Olika borgenärskretsar har funnits. Sådana omständigheter har inte förelegat att leverantörerna ej kunnat påräkna betalning från beställande dotterbolag eller att dotterbolagen ej skulle vara betalningsansvariga. De anvisningar om fakturarutiner som förekommit föranleder inte att man skall frångå principen att det beställande dotterbolaget skall vara betalningsansvarigt. Byggma Syd AB har inte påtagit sig något betalningsansvar mot dotterbolagens leverantörer. Med hänsyn till storleken av nu ifrågavarande fordringar har de bevakande borgenärerna haft anledning att göra kvalificerad kreditprövning och juridisk prövning redan i samband med avtal om leverans. Därvid kan inte ha förekommit sådana omständigheter att man haft anledning att räkna med att beställaren inte skulle vara betalningsansvarig. Dotterbolagen har drivit egen rörelse i betydande omfattning. De har ägt fastigheter m fl tillgångar och de har drivit entreprenadverksamhet. Av dotterbolagens årsredovisningar framgår att det funnits tillgångar i dem, att företagsinteckningar belastat dotterbolagens rörelser och att dotterbolagen är självständiga företag som ensamma svarar för sina förbindelser. Byggma Syd AB har däremot inte varit belastat med företagsinteckningar och har utöver att administrera dotterbolagen nte drivit annan verksamhet än förvaltning av en fastighet i Ystad. Meddelandena d 10 juni 1975 och juli 1975 utgjorde endast information om en administrativ åtgärd. Av meddelandena framgår klart vem som skall betraktas som köpare och vem som skall sköta betalningarna. I meddelandet d 10 juni 1975 har angivits att fakturorna skall ställas till huvudkontoret. Det är stor skillnad mellan att ställa en faktura till någon och att ställa en faktura på någon. Om fakturorna skulle ha ställts på Byggma Syd AB kunde detta ha talat för betalningsskyldighet. Av meddelandet i juli 1975 framgår att det finns olika företag. Där föreskrevs bl a att "ordererkännande går direkt till köpande Byggma Syd- företag". Förteckningarna d 1 okt 1976 och d 1 jan 1977 styrker att Byggma Syd AB varit fakturamottagare men inte betalningsskyldigt gentemot leverantörerna. Förteckningarna har upprättats och distribuerats av Byggma AB och har därför i vart fall inte inneburit utfästelse från Byggma Syd AB. Dotterbolagen hade tillgång till likvida medel genom att de hade löpande konton hos Byggma Syd AB som de kunde disponera. Kontona var inte avskilda för något särskilt dotterbolags räkning. Kommissionärsavtalet mellan Byggma Syd AB och Byggma Syd i Varberg AB upprättades av revisorerna. Byggma Syd AB:s verkställande direktör undertecknade avtalet för båda bolagens räkning. Han antog att avtalet upprättades av skattetekniska skäl och reflekterade därför inte närmare över innebörden av begreppen kommissionär resp kommittent. Likaledes är de i årsredovisningarna införda begreppen som antyder kommissionärsförhållande förmodligen uttryck för ett rent skatterättsligt resonemang. De som upprättat årsredovisningarna har förmodligen inte känt till innebörden av de uttryck de använt sig av. Enligt årsredovisningarna skulle nämligen Byggma Syd AB vara kommissionär och resp dotterbolag kommittent. De redovisningstekniska förhållandena kan inte anses styrka att Byggma Syd AB åtagit sig ansvaret för leverantörsskulderna. Leverantörerna har inte analyserat redovisningshandlingarna i samband med ingående av avtal med Byggma Syd AB:s dotterbolag. Redovisningen för 1976 har inte kontrollerats i vanlig ordning eller lagts fram på bolagsstämma. När det gäller Rockwools bevakning medges att samtliga fakturor skall bedömas som om de hade ställts till Byggma Syd AB.

TR:n (lagmannen Hansén, rådmannen Löfström och tingsfiskalen Andersson) meddelade slutligt beslut d 14 juli 1978. I beslutet redovisades följande vittnesutsagor av ekonomichefen A.R. och försäljningschefen J.B. samt marknadsassistenten K.P. och försäljningschefen A.B..

B: Han är försäljningschef hos Rockwool och har arbetat i företaget sedan 1963. Rockwool fick någon gång 1975 en skrivelse från Byggma Syd AB i Ängelholm om att de lokala förvaltningarna inom Byggma Syds region skulle dras in. Enligt skrivelsen skulle alla debiteringar ske till Byggma Syd AB i Ängelholm. Någon gång 1975 sammanträffade B tillsammans med sin chef R.A. med N.R. och B.O. från Byggma Syd och diskuterade med dem bonusfrågor. Tidigare debiterades och fakturerades Byggma Syds olika förvaltningar i Malmö, Ängelholm, Ystad osv. Rockwool fick också betalning från de olika förvaltningarna. Rockwool hade en kvalificeringsgräns för erhållande av bonus. Köp utöver denna gräns berättigade de olika förvaltningarna till denna bonus var för sig. Vid sammanträdet överenskoms att gränsen för erhållande av bonus skulle gälla för Byggma Syd AB för samtliga leveranser till Byggma Syd- koncernen. Därefter betraktades Byggma Syd AB som Rockwools kund och alla fakturor tillställdes detta bolag. Byggma Syd AB fick alltså vid beräkning av bonus tillgodoräkna sig samtliga inköp till koncernen. De gamla rutinerna medförde dock att fakturorna tillställdes Byggma Syd i Ängelholm AB. På grund av bristande kunskap om förhållandena inom Byggma Syd-koncernen kunde Rockwool inte skilja mellan Byggma Syd i Ängelholm AB och Byggma Syd AB, Ängelholm. Beställningarna kom från de olika dotterbolagen och ordererkännanden sändes till dessa. För att vinna tid och av praktiska skäl gick ordererkännandena på uttrycklig begäran från Byggma Syd AB till dess dotterbolag. Likaledes på begäran från Byggma Syd AB angavs på fakturorna för vilket Byggma Syd-företags räkning en leverans hade skett. Fakturamottagaren betraktades som köpare och betalningsansvarig och detta gällde oavsett vilket företag som gjort beställning. Någon kreditbedömning gjordes inte i samband med att fakturorna började ställas till Byggma Syd AB. Förlustrisk ansågs inte föreligga då tre börsnoterade företag stod bakom Byggma. Det föreföll lika säkert att göra affärer med Byggma som med riksbanken. Dessutom hade tidigare affärer med Byggmaföretagen löpt friktionsfritt. B känner inte till något fall där den, på vilken en faktura är ställd, hävdat att betalningsskyldighet för fakturan inte föreligger. Byggma Syd AB har gjort kanske 1 000 betalningar till Rockwool utan att göra anmärkning om betalningsansvaret. Liknande faktureringssätt förekommer vid Rockwools affärer med andra koncerner inom byggmaterialhandeln. Huruvida frågan om betalningsansvaret för fakturorna diskuterats inom Rockwool känner Berggren inte till. Han tog för givet att Byggma Syd AB var betalningsansvarigt. Om leverans inte överensstämde med beställning tog dotterbolag kontakt med Rockwool, som i förekommande fall sände kreditnota till Byggma Syd AB. Dotterbolagen vidareförsålde de levererade varorna. Om det var fel i godset ordnades detta upp mellan köparen av dotterbolagets varor och Rockwool. Vid fall av bristande betalning hade Rockwool inte kunnat kräva beställande dotterbolag eftersom Byggma Syd AB betraktades som köpare. Det var mot detta företag indrivningsåtgärder hade fått vidtagas.

R: Han har varit ekonomichef för Rockwool sedan d 15 aug 1976. Tidigare var han ekonomichef för ett av Fagersta AB:s dotterbolag. R har fattat beslutet att Rockwool skulle bevaka i Byggma Syd AB:s konkurs. Han ansåg att Byggma Syd AB var Rockwools gäldenär för leveranserna till Byggmasydkoncernen. Rockwool har fakturerat Byggma Syd AB i enlighet med meddelande från detta bolag. Byggma Syd AB har betalat samtliga fakturor och därmed accepterat betalningsansvar. Någon kreditbedömning har inte gjorts. Byggma Syd AB och dess dotterbolag ingår som en del i Byggmaenheten. Det ansågs därför som helt säkert att Rockwool skulle få betalt. Den på vilken en faktura ställes anses som betalningsansvarig även om leverans ej sker till fakturamottagaren. Det har inte hänt att någon av Rockwools kunder, på vilken en faktura varit ställd, hävdat att betalningsskyldighet för fakturan inte förelegat. Om Byggma Syd AB:s konkursbo skulle vinna förevarande mål får Rockwool göra omfattande ändringar i sina arbetsrutiner. Man får kräva in skriftliga utfästelser från dem som faktureras samt göra förnyade kreditprövningar. Rockwool har även fakturerat och fått betalning från AB Interpares, som är ett systerbolag till Byggma Syd AB. Jämväl Interpares har gått i konkurs. För obetalda fakturor, som Rockwool sänt till Interpares, har Rockwool bevakat i Interpares' konkurs, oavsett om leveranser gått till Interpares eller till något annat företag.

P: Han har varit anställd hos Gullfiber sedan 1962 och har sedan 1970 varit knuten till marknadsavdelningen i Billesholm. Sedan början av 1970 gjorde olika Byggmaföretag inköp hos Gullfiber och fakturerades var för sig. Varje företag betraktades som en kund. Efter brev 1975 från Byggma Syd AB skedde fakturering centralt till detta bolag. Gullfiber avförde övriga Byggma Syd-företag som kunder. Tidigare hade en särskild kreditgräns gällt för varje Byggma Syd-företag. Efter omläggningen gällde en gemensam kreditgräns med Byggma Syd AB som kredittagare för hela Byggma Syd-koncernen. Byggma Syd AB betraktades därefter som avtalspart och därmed betalningsansvarigt för fakturorna. Byggma Syd AB betalade också fakturorna. När kreditgränsen överskridits eller fakturor blivit "för gamla" kontaktades Byggma Syd AB. Någon invändning om att detta bolag inte var betalningsansvarigt gjordes då inte. Det har inte förekommit att den på vilken faktura är ställd hävdat att betalningsskyldighet för fakturan åvilar någon annan. Någon kreditprövning gjordes inte i samband med att fakturorna började ställas till Byggma Syd AB. Anledningen till detta var att stora aktieägare stod bakom Byggma Syd. Gullfiber hade även affärer med Byggmaföretag i Småland. Enligt brev från Byggma Småland AB i Växjö skulle alla fakturor ställas till detta bolag oavsett om andra bolag i Småland gjort beställningar. Gullfiber uppfattade brevet från Byggma Syd AB som en uppföljning av detta system även inom Byggma Syd-regionen. Gullfiber har likartade betalningsförhållanden med andra företag inom byggmaterialhandeln. Någon direkt diskussion om Byggma Syd AB:s betalningsansvar har såvitt P känner till inte förekommit.

B: Han har varit försäljningschef hos Gullfiber sedan mitten av 1960- talet. De företag, som senare kom att tillhöra Byggmagruppen, gjorde inköp hos Gullfiber och fakturerades var för sig. Enligt meddelande från Byggma Syd AB 1975 skulle alla fakturor avseende leveranser till Byggma Syd-företagen sändas till Byggma Syd AB i Ängelholm. Detta uppfattade man hos Gullfiber som att Byggma Syd AB var betalningsansvarigt i och med att ett företag skulle svara för samtliga betalningar. Av Gullfiber tillämpade bonus- och kreditgränser kom efter omläggningen av faktureringen att gälla Byggma Syd AB för hela Byggma Syd-koncernen. Gullfiber uppfattade Byggma Syd AB som avtalspart. Samtliga betalningar erhölls därifrån. När fakturor blivit "för gamla" tog P kontakt med en herr L hos Byggma Syd AB. Någon invändning om att Byggma Syd AB inte var betalningsskyldigt gjordes då inte.

Härefter anfördes i TR:ns beslut: Rätten gör följande bedömning:

Rockwools bevakning. Dotterbolagen har inom koncernen drivit egen rörelse och har haft egna tillgångar och skulder. De har betraktats som ägare av varulager och har även fysiskt omhänderhaft varulagret. Rockwool har känt till att beställningar hos leverantörerna gjorts av "dotterbolag" och att leveranser skedde till dessa. Detta måste anses gälla även de leveranser för vilka betalning yrkas i målet. Fordringar för samma leveranser har bevakats även i resp dotterbolags konkurs och har av förvaltaren lämnats utan anmärkning.

Före juni 1975 har fakturering skett på dotterbolagen och betalning erlagts därifrån. Betalningsskyldighet för moderbolaget har fram till denna tid ostridigt ej förelegat. Rockwool har åberopat olika senare tillkomna omständigheter som var för sig eller tillsammantagna skulle grunda betalningsansvarighet för Byggma Syd men har uppgivit sig ej kunna närmare precisera fr o m vilken tidpunkt ansvarighet förelegat.

Den första av de av Rockwool åberopade två huvudgrunderna är att Byggma Syd AB genom uttryckliga åtaganden, konkludent handlande och passivitet ådragit sig betalningsskyldighet.

Skrivelserna d 10 juni 1975 och juli 1975 från Byggma Syd AB till leverantörerna innehåller ej något som innebär en utfästelse från Byggma Syd AB om betalningsansvar för leverantörsskulder som hänför sig till dotterbolag. Tvärtom utvisar ordalagen att det var fråga om en omläggning av administration och arbetsrutiner i förenklande syfte och att andra juridiska personer än Byggma Syd AB fortfarande betraktades som köpare. I skrivelsen juli 1975 framställs saken som att Byggma Syd AB i eget intresse utber sig viss medverkan från leverantörernas sida men ingalunda som att Byggma Syd AB gör en utfästelse till deras förmån. I samma skrivelse påpekas att ordererkännande skall gå direkt till köpande Byggma Syd-företag, varmed måste avses vederbörande dotterbolag. Lika litet som nu behandlade skrivelser innebär de i målet åberopade meddelandena av d 1 okt 1976 och d 1 jan 1977 någon betalningsutfästelse från Byggma Syd AB:s sida.

Mot bakgrund av det anförda kan de omständigheter, vilka av Rockwool åberopats som konkludent handlande och avtalsgrundande, ej tillmätas sådan betydelse. De får ses som en följd av den aviserade förenklingen av administration och arbetsrutiner. Sådana omständigheter föreligger ej heller att Byggma Syd AB genom passivitet ådragit sig betalningsansvar.

Rockwool har som den andra huvudgrunden för sin talan åberopat att Byggma Syd AB integrerat dotterbolagens rörelser i sin egen på sådant sätt att Byggma Syd AB inte kan undandra sig betalningsskyldighet för i rörelsen uppkomna skulder.

Såsom anförts av Rockwool och närmare framgår av revisor S.N:s utlåtande har det förekommit vissa omständigheter som gett intryck av att Byggma Syd-bolagen uppträtt som en enhet. Å andra sidan synes meningen ha varit att - som det uttryckts i det åberopade utkastet till redovisningsprinciper - koncernbolagen inte skulle "tömmas på sin substans". Dotterbolagen har, som ovan upptagits, haft egna tillgångar såsom varulager, fastigheter m m och det har i moderbolag och dotterbolag funnits skilda borgenärskretsar. Det kan anmärkas att enligt utkastet till redovisningsprinciper moderbolaget, mot att all vinst i dotterbolagen skulle tillkomma moderbolaget, skulle förbinda sig att inte driva dotterbolag med förlust samt att Rockwool i målet ej gjort gällande att moderbolaget förfarit illojalt mot borgenärer.

Vid en samlad bedömning av vad som framkommit finner rätten tillräckliga skäl ej föreligga att göra avsteg från den gällande huvudprincipen, att moderbolag och dotterbolag svarar vartdera för sina förpliktelser.

En sammanställning av vad som från Rockwools sida åberopats under de båda huvudgrunderna medför ej annan bedömning.

Rätten finner således att Byggma Syd AB varken genom utfästelse eller på annan grund blivit betalningsskyldigt för de påstådda bevakade fordringarna. Rockwool äger därför inte rätt till utdelning för den tvistiga bevakade fordringen.

Gullfiber: bevakning. Några skillnader som motiverar en annan bedömning än den som gjorts i fråga om Rockwools bevakning föreligger ej. Rätten finner således att Gullfiber ej i konkursen äger rätt till utdelning för den tvistiga bevakade fordringen.

Under rubriken Rättens beslut förklarade TR:n att Rockwool och Gullfiber inte ägde rätt till utdelning i konkursen för de omtvistade fordringarna.

Rockwool och Gullfiber anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle förklara dem vara berättigade till utdelning i konkursen i enlighet med bevakningarna. Med anledning av TR:ns påpekande att Rockwool hade bevakat även i dotterbolagens konkurser anförde Rockwool att detta hade skett på ombudets inrådan sedan konkursförvaltaren i Byggma Syd AB anmärkt på Rockwools bevakning och att förhållandet inte kunde anses visa att Rockwool vid fordringarnas uppkomst hade ansett dotterbolagen vara betalningsskyldiga.

HovR:n (hovrättslagmannen Hellners samt hovrättsråden Nelander, Cronsioe, referent, och Eilard) anförde i beslut d 27 nov 1979:

Rockwool och Gullfiber anförde besvär och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

Konkurs boet bestred ändring.

HD inhämtade yttranden i målet från Svenska Bankföreningen och Stockholms handelskammare. Yttrandena behandlade huvudsakligen frågan om s k ansvarighetsgenombrott. Härom anfördes följande:

Bankföreningen: Ansvarsgenombrott har enligt den juridiska doktrinen i svensk aktiebolagsrätt ansetts med stor restriktivitet kunna förekomma i vissa situationer när aktieägare genom egna åtgärder omöjliggjort eller allvarligt försämrat sitt bolags betalningsförmåga till skada för bolagets borgenärer. En förutsättning har vidare ansetts vara att förfarandet klart och illojalt satt borgenärernas intressen åsido.

I 1 § aktiebolagslagen ges en absolut begränsning av aktieägares ansvar för bolagets förpliktelser. Bestämmelsen har full räckvidd också i koncernförhållanden. Med hänsyn till behovet av att i näringsförhållanden kunna förutse ansvarsförhållandena bör det enligt bankföreningens mening i princip inte förekomma att den angivna begränsningsregeln i aktiebolagslagen luckras upp. En bristande förutsebarhet skulle kunna medföra svårigheter exempelvis med anskaffningen av riskvilligt kapital till näringslivet; risken för aktieägare att själv få svara för bolagets förpliktelser skulle kunna avhålla från viljan att förvärva aktier eller bygga upp verksamheter i aktiebolagsform. Även i övrigt är det enligt bankföreningens uppfattning i affärsmässig verksamhet av stor vikt att ansvarsförhållandena kan förutses. Stark restriktivitet bör således gälla i fråga om att tillåta ansvarsgenombrott och det bör inte komma i fråga att vidga möjligheterna till detta utöver situationer när detta hittills ansetts kunna ske. Bankföreningen vill här hänvisa till vad majoriteterna i justitie-och lagutskotten vid diskussion av frågan om en vidgning av möjligheten till ansvarsgenombrott yttrat om ansvarsfriheten som en förutsättning för den industriella och merkantila utvecklingen i vårt land resp dess betydelse när ett aktiebolag råkar i kris (JuU 1980/81:21, s 70 och s 196).

Leverantörerna - särskilt Rockwool - har såsom en grund för ansvarsgenombrott gjort gällande att Byggma Syd AB i så hög grad integrerat dotterbolagens verksamhet i sin egen att det inte kunnat undandra sig betalningsskyldighet för skulder som uppkommit i rörelsen. Denna grund bygger, utöver vad som må inläggas i faktureringsrutinerna, bl a också på att Byggma Syd AB organiserat redovisningen inom koncernen så att den inte gett underlag för att bedöma hur tillgångar och skulder fördelat sig mellan de olika aktiebolagen i koncernen.

Bankföreningen anmärker att redovisningsfrågan är av särskilt intresse från kreditgivarsynpunkt. Vid bedömning av ett företags kreditvärdighet läggs sålunda mycket stor vikt vid vad som kan utläsas ur redovisningen. En kreditgivare som förlitat sig på denna och därvid åsamkats förlust måste enligt bankföreningens uppfattning i görligaste mån hållas skadeslös. Enligt 15 kap 3 § aktiebolagslagen är aktieägaren skyldig att ersätta det som han genom att medverka till överträdelse av denna lag uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogat bl a tredje man. Med vetskap om att bl a kreditgivare utnyttjar balansräkningarna för sin kreditbedömning torde det kunna anses grovt oaktsamt av en aktieägare att medverka till överträdelse av redovisningsreglerna i aktiebolagslagen (jfr Rodhe, Aktiebolagsrätt, 9 uppl s 213). Med det sist anförda vill bankföreningen peka på att frågan om ansvarsgenombrott och frågan om ett direkt skadeståndsansvar enligt aktiebolagslagen bör hållas i sär. Eventuella brister i koncernredovisningen kan därför enligt bankföreningens mening inte ges den betydelsen att de, såsom Rockwool synes göra gällande, kan grunda ansvarsgenombrott.

Hasdelskammaren: Från huvudregeln om aktieägarnas frihet från personligt ansvar - som upprätthålls i full utsträckning även i koncernförhållanden - har i svensk rätt undantag gjorts endast i sällsynta fall.

I den rättsliga doktrinen har likaledes förordats stor återhållsamhet i vad avser ansvarighetsgenombrott. Sådant genombrott har ansetts kunna komma i fråga i fall där ett antal samverkande och för bolagets fordringsägare särskilt skadliga omständigheter förelegat. Därvid har framhållits t ex bolagets osjälvständighet, frånvaro av eget intresse att driva verksamheten och underkapitalisering. Ifrågakommande förfarande torde också ha förutsatts vara förknippat med något illojalt eller eljest stötande moment.

Enligt handelskammarens mening är det väsentligt att aktiebolagslagens huvudregel i detta avseende upprätthålls med stor konsekvens och att ansvarighetsgenombrott kommer i fråga endast när mycket starka skäl talar för detta. Inom näringslivet har aktiebolagslagens huvudregel stor praktisk betydelse såsom ett grundläggande kännetecken för aktiebolaget. Den utgör ett rättesnöre vid - fullt legitima - överväganden om ansvarets omfattning i samband med avtalsslut, val av företagsform och andra ekonomiska eller rättsliga dispositioner. En uppluckring av lagens begränsningsregel skulle också få menliga följder för den internationella handeln, där förutsebarhet om ansvarsförhållandena med ledning av gällande rätt är en fråga av största vikt.

Handelskammaren vill i detta sammanhang något kommentera de i doktrinen angivna fall som ansetts motivera ansvarighetsgenombrott i relationen moderbolag/dotterbolag. I Kedner-Roos Aktiebolagslagen Del I, 1977, s 16-17, pekas bl a på det fallet att bolaget utrustats med otillräckliga kapitalresurser. Då detta förhållande även har beskrivits som underkapitalisering i andra sammanhang vill handelskammaren endast anmärka att kapitalbrist i dotterbolaget bör föranleda olika bedömning med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Om ett bolag redan i början av sin verksamhet utrustas med helt otillräckliga kapitalresurser i förhållande till verksamhetens och förpliktelsernas omfattning eller om bolaget systematiskt tappas på tillgångar under rörelsens gång genom t ex koncernbidrag, kan kapitalbristen möjligen utgöra ett moment som sammantaget med andra förhållanden kan motivera ansvarighetsgenombrott. Kapitalbrist orsakas emellertid oftast av andra omständigheter, såsom oskicklig företagsledning eller en av andra skäl sjunkande lönsamhet. I sådana fall bör kapitalbristen inte utgöra grund för ansvar. I stället kan komma i fråga bestämmelserna i 13 kapaktiebolagslagen om tvångslikvidation då mer än två tredjedelar av aktiekapitalet gått förlorat och om ansvar i sådana situationer för styrelseledamöter och aktieägare.

I Kedner-Roos' kommentar s 17 har vidare framhållits att ansvarighetsgenombrott skulle ligga särskilt nära till hands i de fall där bolaget är ett kapitalsvagt dotterbolag till ett kapitalstarkt moderbolag. Handelskammaren anser för sin del inte att relationen mellan de berörda bolagens kapitalresurser kan tillmätas någon självständig betydelse för bedömningen av ansvarighetsgenombrott. Handelskammaren har inte heller dragit en sådan slutsats av de rättsfall som angivits på textstället, NJA 1942 s 473 och 1947 s 647.

Det förhåller sig visserligen så att större och välrenommerade företag ofta träder in i situationer där ett dotterbolag inte förmår fullgöra sina förpliktelser. Detta beteende betingas emellertid inte av uppfattningen att moderbolaget har en rättslig förpliktelse att handla på sådant sätt utan av omsorg om koncernens anseende eller andra affärsmässiga överväganden.

Även i internationella affärsförhållanden förekommer att svenska moderbolag träder in med kapital när utländska dotterbolag inte kan svara för sina åtaganden. I de fall där det utländska dotterbolagets betalningssvårigheter sammanhängt med krig eller svårigheter av motsvarande art, torde dock villigheten att stödja dotterföretaget ha varit mindre.

Näringslivets uppfattning om rättsläget vad gäller ansvarsförhållandena i och mellan aktiebolag återspeglas något i handlingar av typen Letter of Comfort eller Letter of Awareness, som stundom utfärdas av moderbolag och ställs till dotterbolags avtalsparter. De kan t ex innehålla upplysning om att moderbolaget inför en större affärsuppgörelse är medvetet om de förpliktelser dotterbolaget ikläder sig. Sådana brev har inte till syfte att rättsligt ikläda moderbolaget ansvar för affären i fråga utan innebär närmast ett allmänt lugnande besked - om än i försiktiga formuleringar - till mottagaren att moderbolaget finns i bakgrunden. Brev av detta slag tillkommer ofta såsom avböjande svar på en begäran om ordinärt borgensåtagande av moderbolaget till säkerhet för dotterbolagets förpliktelser. Ibland förekommer dock en antydan om finansiellt stöd till dotterbolaget i händelse av obestånd. Moderbolagets balansräkning belastas aldrig av förklaringar av hithörande art. - Förekomsten av dessa typer av handlingar med varierande form och innehåll understryker att man inom näringslivet också i praktiskt handlande inrättat sig i enlighet med den rådande uppfattningen om rättsläget beträffande ansvarets begränsning i aktiebolag.

I det aktuella fallet finner handelskammaren att de förebragta omständigheterna inte är sådana att, med hänsyn till vad som ovan anförts, de bör leda till ansvarighetsgenombrott.

Betänkande

HD (JustR:n Gyllensvärd, Ulveson, Mannerfelt, Knutson och Rydin, referent) fattade följande slutliga beslut: