NJA 1982 s. 410

Täby kommun förde vid Stockholms TR, fastighetsdomstolen, talan mot F.R. med yrkande att utfå 19 400 kr jämte ränta avseende "förhandsreglering av gatukostnadsbidrag för fastigheterna Runforskaren 7 och 8, del av stg 122, Runborg i Täby". Kommunen åberopade till stöd för sin talan två mellan kommunen och F.R. träffade avtal. Fastighetsdomstolen (rådmannen Krause) avvisade käromålet genom beslut d 22 april 1980 och anförde i detta: "I 65 och 69 §§byggnadslagen stadgas att tvist om ersättning för gatumark och tvist om bidrag till gatubyggnadskostnad prövas av fastighetsdomstolen på talan av endera parten. - Enligt domstolens mening avser nämnda stadganden endast de fall då fråga är om krav på fullgörande av den på lagbestämmelserna i 56-69 §§byggnadslagen grundade skyldigheten för fastighetsägare att utge ersättning och bidrag. I förevarande fall grundas kommunens anspråk på mellan parterna träffade civilrättsliga avtal. Fastighetsdomstolen finner sig därför inte behörig att upptaga målet."

Kommunen väckte härefter talan vid Solna TR för utfående av det fordrade beloppet. TR:n (tingsnotarien Sjöblom) meddelade d 8 april 1981 följande avvisningsbeslut: "Det är ostridigt att det vederlag som gäldenären utfäst i avtalen grundas på skyldighet att utge ersättning för gatubyggnadskostnad. Tvist om sådan ersättning prövas enligt 69 § 2 st byggnads lagen av fastighetsdomstol på talan av endera parten. TR:n, som finner sig sakna behörighet att uppta målet till prövning, avvisar därlör ansökningen."

Domstolarnas beslut vann laga kraft.

Kommunen anhöll, att HD måtte hänvisa målet till behörig domstol.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Boholm, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Käromålet avser ersättning för gatubyggnadskostnad. Tvist om sådan ersättning skall prövas av fastighetsdomstol (förut 69 § 2 st, nu 61 § byggnadslagen). Den omständigheten att kommunen till stöd för sin talan åberopat avtal som träffats mellan kommunen och F.R. föranleder ej till att tvisten skall prövas av annan domstol.

Käromålet hade därför bort prövas av Stockholms TR, fastighetsdomstolen, inom vars domsområde den fasta egendomen är belägen.

På grund av det anförda hänvisar HD jämlikt 10 kap 20 § 2 st RB målet till Stockholms TR, fastighetsdomstolen.

HD (JustR:n Westerlind, Höglund, Erik N, referent, Ehrner och

Heuman) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.