NJA 1990 s. 521

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Carlsson) anförde i dom d 18 maj 1989:

Domskäl. Förhör har hållits med S.D. och J.H.. Som vittnen har på åklagarens begäran hörts maskinisten Ö.H. och lackeraren M.G..

De i målet hörda personerna har uppgivit i huvudsak följande.

S.D.: Vid 22.30-tiden på kvällen kom hon till hotellet tillsammans med sin syster C.D. och några kamrater. Under vistelsen på hotellet drack hon två sejdlar starköl om en halvliter vardera. Hon blev inte påverkad, och hon minns allt som hände. Just före den med åtalet avsedda händelsen dansade hon på dansgolvet i restaurangen. Hon såg då, att systern och J.H. stod och talade med varandra. Systern och J. hade sällskap med varandra. Hon hade inte sett J. tidigare under kvällen. J. tilldelade systern en örfil. I det skedet befann S. sig 4-5 m från J. och systern. Hon gick fram till dem. Det är möjligt, att J. just var i färd med att vända sig för att gå därifrån, när hon kom fram till honom. Antagligen frågade hon J. om anledningen till dennes tilltag mot systern. Hon vet inte om de då hade ögonkontakt med varandra. Hon fick ett slag mot munnen. Händelseförloppet utspelade sig hastigt. Av slaget, som medförde smärta, föll hon baklänges; det blev "svart för henne". M.G. bar henne till en toalett. Inne på toaletten kom hon till sans. Slaget orsakade ett blödande sår på underläppens utsida. Efteråt var läppen uppsvullen och blåfärgad. Under tre dagar hade hon svårt att äta, och hon måste hålla sig till flytande föda. Hon var inte arg, när hon kom fram till J.. Hon minns inte om hon tog tag i J.. Denne sade ingenting.

J.H.: Han har fortfarande sällskap med C.D.. Under kvällen besökte han för sin del Orsa Hotell. Han drack öl och någon grogg men blev inte särskilt påverkad. Det var bestämt, att han skulle hämta C. på Hotell Siljan. Vid hans ankomst till Hotell Siljan befann sig C. på dansgolvet, varför han gick fram till henne. Härefter gick de till ett bord invid dansgolvet för att prata. C. satte sig vid bordet under det att han blev stående bredvid bordet under deras samtal. C. ville inte följa med hem. Det blev "tjafs" mellan dem. Han blev irriterad och arg på C.. Han tilldelade henne en örfil, varefter han gick. När han hade gått 2-3 m, tog någon bakifrån ett grepp runt hans höfter. I det skedet visste han inte, att det var S.D.. Han hade inte tidigare sett henne. Han vände sig om och knuffade i samma rörelse reflexmässigt till S. med sin ena arm, innan han såg vem som stod bakom honom. Hans hand träffade S:s vänstra överarm. På grund av knuffen föll S. omkull åt sidan och slog därvid ansiktet mot ett skåp. Vid tillfället var han uppretad. S:s uppgifter är inte riktiga.

Ö.H.: Vid tillfället tjänstgjorde han som ordningsvakt. Han stod och tittade ut mot dansgolvet. Han såg J.H. bakifrån. Framför J.H. stod en flicka, som var nästan helt skymd för Ö.H.. Plötsligt såg han en arm fara ut i ett slag mot flickan. Han fick den uppfattningen, att det var ett hårt slag. S.D. stod framför J., när slaget föll. Efter slaget låg S. på golvet. Han såg henne falla. Händelseförloppet utspelade sig i kanten av dansgolvet. Ö.H. gjorde sina iakttagelser på högst fem meters avstånd från J. och S.. Han grep J.H. omedelbart. På hans fråga om anledningen till J.H:s beteende uppgav denne som förklaring, att "hon slog ju till mig". J. var alkoholpåverkad, dock inte i nämnvärd grad. Av slaget åsamkades S. en s k fläskläpp och ett sår. Det fanns inget skåp eller annat föremål i närheten som S. kan ha stött emot i samband med fallet.

M.G.: Han var helt nykter vid tillfället. Han kände både syskonen D och J.H.. C. och J. stod vid kanten av dansgolvet och smågrälade på varandra. S. gick fram till dem för att hjälpa sin syster. Hon närmade sig J. från sidan. S. fick omedelbart ett slag. M.G. såg, att J. slog mot S:s ansikte. Av slaget föll S. baklänges till golvet. Hon stötte inte mot något skåp. M.G. gjorde sina iakttagelser på 1-2 meters avstånd från J. och S.. S. hade efteråt ett blödande sår på underläppen.

TR:n gör följande bedömning.

Genom S.D:s uppgifter och vittnesutsagorna är utrett, att J.H. har tilldelat S.D. ett tämligen kraftigt slag mot munnen, som fällt henne till golvet. Frågan huruvida S.D. därvid förlorat medvetandet får emellertid lämnas öppen. Våldet har riktat sig mot en kvinna. I målet har inte framkommit någon omständighet som tyder på att S.D. har provocerat J.H.. Hans handlande har uppenbarligen i stället orsakats av att han varit på dåligt humör med anledning av grälet med C.D.. Våld mot huvudet av denna beskaffenhet medför alltid risk för allvarligare skador. Mot bakgrund av det anförda kan brottet inte bedömas som ringa.

J.H. är, såvitt känt, tidigare ostraffad. Annat har inte framkommit än att han lever under ordnade förhållanden. Brottet är emellertid av sådan beskaffenhet att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga.

Domslut

Domslut. TR:n dömde J.H. jämlikt 3 kap 5 § BrB för misshandel till fängelse 1 mån.

Nämndemannen Johansson var i påföljdsfrågan av skiljaktig mening och anförde: J.H. är tidigare ostraffad. Han synes leva under ordnade förhållanden. Det inträffade får bedömas som en engångsföreteelse. Det saknas särskild anledning befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Jag bestämmer därför påföljden till villkorlig dom jämte dagsböter 100 å 75 kr.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har J.H. och målsäganden S.D. samt vittnena Ö.H. och M.G. hörts på nytt.

Vad som förekommit i HovR:n föranleder inte annan bedömning än den TR:n gjort. TR:ns dom skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har J.H. gjort sig skyldig till misshandel som icke är ringa.

Vid valet av påföljd skall enligt 30 kap 4 § BrB, i den lydelse som trädde i kraft d 1 jan 1989, särskilt avseende fästas vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Härvid skall rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap 5 §, dvs främst vissa omständigheter som är hänförliga till den till talades person. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

Frågan om påföljd vid icke ringa misshandel har nyligen prövats av HD i två fall (NJA 1990 s 84, I och II). I domarna uttalade HD att utgångspunkten även efter tillkomsten av de nya reglerna om straffmätning och påföljdsval borde vara att misshandelsbrott av normalgraden medförde fängelsestraff. Omständigheterna i målen var dock sådana att icke frihetsberövande påföljder utdömdes.

Av utredningen i målet framgår att J.H., när S.D. kom fram till honom, omgående tilldelade henne ett så kraftigt slag mot munnen att hon föll baklänges till golvet. Misshandeln, som var helt oprovocerad, förorsakade S.D. smärta och skador som inte var obetydliga. Dessa förhållanden talar med styrka för att påföljden bör bestämmas till fängelse.

Av en under målets handläggning i HD utförd personundersökning framgår att J.H. är skötsam och lever under ordnade förhållanden. Han är, såvitt känt, ostraffad.

Vad som upplysts om J.H:s personliga förhållanden utgör inte tillräckliga skäl för att välja annan påföljd än fängelse. Skäl saknas att frångå HovR:ns straffmätning.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Magnusson var skiljaktig och anförde: I enlighet med HovR:ns dom har J.H. gjort sig skyldig till misshandel som inte är ringa.

Vid valet av påföljd skall enligt 30 kap 4 § BrB särskilt avseende fästas vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Härvid skall rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap 5 §, d v s främst vissa omständigheter som är hänförliga till den tilltalades person. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

Frågan om påföljd vid icke ringa misshandel har nyligen prövats av HD i två fall (NJA 1990 s 84, 1 och II). Som HD då uttalade bör utgångspunkten vara att misshandelsbrott av normalgraden medför fängelsestraff. Misshandelns närmare karaktär och omständigheterna kring brottet måste emellertid beaktas vid bedömningen. Vidare måste hänsyn tas till vad som har kommit fram om gärningsmannens personliga förhållanden. I praxis finns åtskilliga exempel på att en icke frihetsberövande påföljd har valts när det har varit fråga om ett misshandelsbrott av normalgraden som ej varit av allvarligare beskaffenhet (se hänvisningen till rättsfall i NJA 1990 s 84).

Av utredningen i målet framgår att J.H., när S.D. kom fram till honom, omgående tilldelade henne ett slag mot munnen, som fick henne att falla baklänges mot golvet. Misshandeln var, såvitt framkommit, oprovocerad.

När det i övrigt gäller straffvärdet av den förövade gärningen är att beakta att, även om våldet uppenbarligen inte var bagatellartat, det dock inte kan anses ha varit av allvarligare beskaffenhet. Även om S.D. förorsakades smärta och skador som inte var obetydliga, har det varit fråga om förhållandevis kortvariga men.

Av en under målets handläggning i HD utförd personundersökning framgår att J.H. är skötsam och lever under välordnade förhållanden. Han är ensamstående med egen lägenhet och har sedan 1985 fast anställning som industriarbetare. Han är, såvitt känt, tidigare ostraffad.

Vid en samlad bedömning finner jag, trots de skäl som talar för ett fängelsestraff, att J.H. bör ådömas en icke frihetsberövande påföljd. Eftersom det saknas särskild anledning att befara att J.H. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet, bör påföljden bestämmas till villkorlig dom jämte dagsböter.