Domskäl

TR:n (nämndemännen Arjebrant och Johansson) anförde i dom d 7 dec 1988:

Domskäl. Förhör har hållits med S.S. och C.U..

Som vittne har på åklagarens begäran hörts barnskötaren M.L.. Åklagaren har som skriftligt bevis åberopat ett läkarintyg d 28 april 1988 av underläkaren X.X. vid Mora lasarett angående S.S:s skada.

Av utredningen framgår till en början följande. S.S. och C.U. har samtidigt fullgjort värnpliktstjänstgöring vid ett regemente i Östersund, vilken tjänstgöring hade avslutats tio dagar före den med åtalet avsedda dagen. De hade inte träffat varandra efter utryckningsdagen. Osämja hade inte tidigare förekommit mellan dem. Tillsammans med andra kamrater uppehöll sig C.U. utanför restaurangen, när S.S. och M.L. kom ut från denna.

S.S. har uppgivit: Han hade druckit tre eller fyra burkar starköl och var lite påverkad, dock inte i sådan grad att han har minnesluckor. Han frågade C.U. om denne ännu "inte hade muckat klart". C.U. frågade i sin tur, varför S.S. kom och var "stöddig". Detta föranledde S.S. att fråga om anledningen till C.U:s dåliga humör. En flicka i sällskapet förklarade då, att C.U. var tjurig därför att hon hade kallat honom för thé-påse, vilket är en nedsättande benämning om sådana personer som bor på Sollerön. S.S. sade, att C.U. inte skulle vara arg på honom, varefter han gick från platsen. C.U. följde efter och kom ifatt S.S. efter fem meter. S.S. vände sig om. Han fick ett hårt knytnävsslag mot vänster ögonbryn. Slaget kom helt överraskande, och han hann inte reagera. C.U. sade ingenting före slaget. Slaget orsakade smärta och ett sår, som måste sys med två stygn; stygnen togs bort efter en vecka. Han fick ett slag även i nacken, vilket slag också medförde smärta och ömhet. Av slagen blev han något omtöcknad och yr. Han lyckades emellertid hålla sig på benen. C.U. har efteråt ringt till honom och bett om ursäkt för sitt handlande; C.U. har också betalat sjukhuskostnaderna.

C.U. har uppgivit: Han hade druckit omkring 18 centiliter sprit och någon öl men var inte särskilt påverkad. Han stod och talade med en kamrat, när S.S. kom ut från restaurangen. S.S. lade sig i samtalet. C.U. var i det skedet redan uppretad och allmänt irriterad dels därför att en flicka hade kallat honom för thé-påse, dels därför att han även tidigare under kvällen hade blivit retad. På något sätt kommenterade S.S. flickans yttrande. C.U. tog därför tag i S.S:s jacka, vilket skedde mest på skoj. S.S. blev emellertid arg. Möjligen knuffade S.S. honom så, att han hamnade mot en bil. Han "kände sig hotad" och stötte S.S. från sig. S.S. gick från platsen och yttrade samtidigt, att han skulle "sätta dit" C.U.. C.U. sprang efter och frågade vad S.S. menade med sitt yttrande. Han knuffade eller stötte till S.S.. Det är möjligt att han därvid träffade S.S. på ögonbrynet. Däremot var det inte fråga om några knytnävsslag. Handgripligheterna var häftigare i inledningsskedet än i slutskedet.

TR:n gör följande bedömning.

Genom S.S:s uppgifter, som är trovärdiga och som vinner stöd av läkarintyget och M.L:s vittnesmål, är styrkt, att C.U. på sätt åklagaren påstått har tilldelat S.S. två knytnävsslag. Utredningen ger inte stöd för att S.S. har provocerat C.U.. Våldet har i stället uppenbarligen utlösts som en följd av C.U:s irriterade och allmänt dåliga humör. Våld mot huvudet av ifrågavarande beskaffenhet medför alltid risk för allvarligare skador. S.S. har också åsamkats inte obetydligt men. Mot bakgrund av det anförda kan brottet inte bedömas som ringa.

C.U. är, såvitt känt, tidigare ostraffad. Han synes leva under välordnade förhållanden. Han var vid tiden för brottet endast 20 år gammal. Det som inträffat får antas ha karaktären av en engångsföreteelse. Mot bakgrund av anförda omständigheter bör påföljden bestämmas till villkorlig dom. Intresset av den allmänna laglydnadens upprätthållande får anses tillräckligt tillgodosett om C.U. samtidigt ådöms ett kännbart bötesstraff.

Domslut

Domslut. TR:n dömde C.U. för misshandel enligt 3 kap 5 § BrB till villkorlig dom och 100 dagsböter å 65 kr.

TR:ns ordförande, rådmannen Carlsson, och nämndemannen Edberg var i påföljdsfrågan av skiljaktig mening och anförde: För misshandel av den beskaffenhet som C.U. har gjort sig skyldig till kan av hänsyn till allmän laglydnad annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Vi bestämmer påföljden till fängelse en månad.

Domskäl

Domskäl. Såsom TR:n funnit har C.U. gjort sig skyldig till misshandel, som ej är ringa. För sådant brott ådöms vanligen fängelse. Tillräckliga skäl att i detta fall frångå sådan påföljd kan ej anses föreligga. TR:ns domslut skall därför ändras i påföljdsdelen.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut på så sätt att påföljden bestäms till fängelse en månad.

Domskäl

Domskäl. Vid huvudförhandling i HD har S.S. och C.U. hörts på nytt. De har härvid lämnat samma uppgifter som finns antecknade i TR:ns dom.

Liksom TR:n och HovR:n finner HD styrkt att C.U. har tilldelat S.S. två knytnävsslag på det sätt som anges i åklagarens gärningsbeskrivning. C.U. har därigenom gjort sig skyldig till misshandel. Brottet kan inte anses ringa.

Vid bestämmandet av påföljd är bl a reglerna i 29 och 30 kap BrB tillämpliga. Reglerna, som trädde i kraft d 1 jan 1989, anknyter i sina huvuddrag nära till den praxis som har utbildat sig vid domstolarna. Avsikten är att denna praxis i allmänhet skall kunna vara vägledande också i fortsättningen (se prop 1987/88:120 s 38).

Enligt 30 kap 4 § BrB skall vid val av påföljd särskilt avseende fästas vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Härvid skall rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap 5 §, dvs främst vissa omständigheter som är hänförliga till den tilltalades person. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott.

I förarbetena till den aktuella lagstiftningen (a prop s 100) framhålls att vissa brott i praxis har ansetts motivera fängelse trots att de inte har ett särskilt högt straffvärde. Som exempel nämns vissa former av misshandel. Domstolarnas praxis i den delen torde grunda sig bl a på ett uttalande i samband med tillkomsten av BrB, enligt vilket misshandel som inte är av bagatellartad natur normalt bör förskylla fängelse (se NJA II 1962 s 107).

Av det anförda följer att utgångspunkten även efter tillkomsten av de nya reglerna om straffmätning och påföljdsval bör vara att misshandelsbrott av normal graden medför fängelsestraff. I överensstämmelse med den praxis som har utvecklats sedan BrB trätt i kraft måste emellertid misshandelns närmare karaktär och omständigheterna kring brottet beaktas vid bedömningen. Vidare måste även vid denna form av brottslighet hänsyn tas till vad som har kommit fram om gärningsmannens personliga förhållanden. I praxis finns också åtskilliga exempel på att, med beaktande bl a av den tilltalades personliga förhållanden, en icke frihetsberövande påföljd har valts när det har varit fråga om ett misshandelbrott av normalgraden som ej varit av allvarligare beskaffenhet (se bl a NJA 1967 s 237 och B 16, 1968 B 12, 1969 B 16, 1970 B 48 och B 53, 1972 B 8, 1974 B 45, 1975 s 438 och 768, 1977 s 521 och 1982 s 675).

När det gäller unga lagöverträdare finns speciella bestämmelser i bl a 30 kap 5 § BrB. Enligt paragrafens andra stycke får den som vid brottets begående hade fyllt arton men inte tjugoett år dömas till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. Enligt förarbetena är det, vid sidan av den begångna gärningens straffvärde, tidigare brottslighet och brottets art som bör kunna medföra fängelse för unga lagöverträdare. Någon förändring i förhållande till tidigare praxis härvidlag är ej avsedd (se a prop s 102 f). Angående fall av icke ringa misshandel där den tilltalades låga ålder har tillmätts betydelse, se bl a NJA 1968 B 12, 1970 B 48, 1975 s 768, 1977 s 521 och 1982 s 675.

Det har inte genom utredningen i målet blivit helt klarlagt vad som hände mellan C.U. och S.S. innan slagen utdelades. Vad som framkommit ger vid handen att misshandeln åtminstone delvis utlöstes av ett yttrande från S.S.. C.U. kan emellertid inte anses ha blivit provocerad på ett sätt som påverkar misshandelns straffvärde.

När det i övrigt gäller straffvärdet av den förövade gärningen är att beakta att även om våldet inte har varit bagatellartat, det dock inte kan anses ha varit av allvarligare beskaffenhet. De men som S.S. åsamkades har varit förhållandevis kortvariga.

C.U. var vid tiden för den aktuella misshandeln endast tjugo år. Han är, såvitt känt, tidigare ostraffad. Enligt vad som har framkommit i målet, bl a genom en i HD företagen personundersökning, är han skötsam och lever under välordnade förhållanden. sedan juni 1989 driver han tillsammans med en kompanjon ett entreprenadmaskinsföretag.

Med hänsyn till vad som har upplysts om C.U:s personliga förhållanden och med beaktande av misshandelns karaktär finner HD, trots de skäl som talar för ett fängelsestraff, att C.U. bör ådömas en icke frihetsberövande påföljd. Eftersom det saknas särskild anledning att befara att C.U. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet, bör påföljden bestämmas till villkorlig dom jämte dagsböter.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut på så sätt att påföljden bestäms till villkorlig dom jämte 100 dagsböter å 65 kr.

JustR Danelius var skiljaktig i påföljdsfrågan och fastställde HovR:ns dom.

Domskäl

TR:n (nämndemännen Lundh och Bladh) anförde i dom d 20 okt 1988:

Domskäl. Ansvarsfrågan.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat rättsintyg. Av detta framgår att H.F., vid undersökning samma dag som misshandeln, uppvisat dels en cm lång sårskada lateralt om vänster ögonbryn, dels två 3x2 cm stora blodutgjutningar i nackmuskelfästet.

T.L. har hörts över åtalet. Vidare har förhör hållits med målsäganden H.F. samt med vittnet C.B.. De hörda har i huvudsak berättat följande.

H.F.: Han befann sig tillsammans med sin flickvän på restaurang Glada Katten. Han hade druckit några öl under kvällen men kände sig inte berusad. När H.F. och flickvännen var på väg bort från dansgolvet kom T.L. - som H.F. inte sett förut - fram till H.F. och tog honom i armen. T.L. yttrade något som H.F. inte hörde och gav sedan H.F. ett kraftigt knytnävsslag. Slaget träffade över vänster ögonbryn och det började blöda kraftigt från såret. Det svartnade för H.F:s ögon och han ramlade ner på knä. T.L. fortsatte då att slå några slag i nacken på H.F.. Det var fråga om kraftiga slag och H.F. var efteråt öm på flera ställen, dels bakom ena örat, dels i nacken. Han var också stel och hade värk i nacken. Allt gick väldigt snabbt, varför H.F. inte säkert kan uttala sig om hur många slag han fick motta. Det är möjligt att T.L. slog ytterligare ett slag innan H.F. ramlade omkull. Det rörde sig om fler än ett slag i nacken. Samtliga slag var kraftiga och gjorde ont.

T.L.: Han arbetade under sin semester som kock på Öland för att tjäna pengar. Han hade jobbat enormt hårt några dagar och drack, sedan han slutat arbetet på eftermiddagen den aktuella dagen, stora mängder öl och sprit. Under kvällen gick han och några kamrater runt på en mängd olika ställen i Borgholm. T.L. kände sig kraftigt påverkad och har endast diffusa minnesbilder av vad som hände på Glada Katten. Han uppfattade att H.F. kom mot honom framifrån och tog tag om T.L:s nacke. T.L. trodde då att H.F. skulle "skalla" honom, varför han gav H.F. "några smällar". T.L. minns inte att H.F. gick ner på knä. Han har aldrig slagits förut och kan inte förklara det inträffade. Han skäms.

C.B.: Hon stod i baren och såg H.F. och hans flickvän komma gående från dansgolvet. T.L. kom fram till paret och började slå mot H.F.. C. känner ingen av de inblandade sedan tidigare. C. såg inte någon provokation från H.F:s sida och H.F. verkade väldigt överrumplad av slagen. T.L. slog fler än ett slag mot H.F:s ansikte. H.F. ramlade baklänges; han föll med ryggen mot ett bord och kom ner i halvsittande ställning. T.L. lutade sig då över H.F. och fortsatte att slå flera slag.

TR:n gör följande bedömning.

Genom H.F:s och C.B:s uppgifter, som även till viss del stöds av T.L:s egen berättelse, är utrett att T.L. tilldelat H.F. ett flertal kraftiga slag i ansiktet och i nacken. Genom H.F:s trovärdiga berättelse är visat att det rörde sig om knytnävsslag. T.L:s uppgift om ett angrepp från H.F:s sida har inte stöd i någon av de andra hörda personernas berättelser. TR:n anser tvärtom genom deras trovärdiga utsagor utrett att H.F. inte provocerat T.L. innan denne började slå H.F.. Genom rättsintyget och H.F:s uppgifter är styrkt att H.F. åsamkats smärta och skador på sätt åklagaren påstått. T.L. skall således fällas till ansvar för misshandel. Gärningen är ej att bedöma som ringa brott.

Påföljdsfrågan

T.L. förekommer tidigare i kriminalregistret under ett avsnitt; han dömdes 1983 av Östersunds TR för stöld, försök till stöld och tillgrepp av fortskaffningsmedel till skyddstillsyn. Åklagaren har vidare upplyst att T.L. under 1987 ådömts ett bötesstraff för vårdslöshet i trafik och rattonykterhet.

T.L. synes nu leva under ordnade förhållanden - han har fast anställning som kock i Östersund och han har nyligen flyttat samman med sin flickvän i en nyförvärvad lägenhet. Han har uppvisat stor ånger för det inträffade, varför risken för återfall i brott synes ringa. Med hänsyn härtill samt till att T.L. tidigare inte fällts till ansvar för våldsbrott, anser TR:n att påföljden för det nu aktuella brottet kan stanna vid villkorlig dom. Av hänsyn till allmän laglydnad skall denna dock förenas med ett mycket kraftigt bötesstraff.

Övriga frågor

T.L. har medgivit att utge det begärda skadeståndet till H.F..

Dennes yrkande skall därför bifallas.

Domslut

Domslut. TR:n dömde T.L. enligt 3 kap 5 § BrB för misshandel till villkorlig dom och 100 dagsböter å 60 kr samt förpliktade T.L. att utge skadestånd till H.F. med 2 500 kr.

Ordföranden, tingsfiskalen Åkerfeldt, med vilken nämndemannen Månsson instämde, var skiljaktig och anförde: T.L. har gjort sig skyldig till en helt oprovocerad misshandel; han har tilldelat H.F. ett flertal kraftiga knytnävsslag och har till yttermera visso fortsatt misshandeln sedan målsäganden ramlat omkull. Det finns all anledning att se allvarligt på denna misshandel. Av hänsyn till allmän laglydnad kan därför annan påföljd än ett fängelsestraff inte komma i fråga. Jag bestämmer påföljden till fängelse en månad. Överröstad i denna del, är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har T.L., H.F. och C.B. hörts på nytt varvid de berättat i enlighet med vad som återgivits i TR:ns dom.

Som TR:n funnit har T.L. gjort sig skyldig till misshandel. Av utredningen framgår att T.L. inte haft anledning att känna sig provocerad. Inte heller eljest har omständigheterna varit sådana att misshandeln kan bedömas som ringa.

Vid val av påföljd bör, med hänsyn till brottets art, i första hand fängelse komma i fråga. Därjämte beaktar HovR:n emellertid även följande omständigheter: De skador som tillfogades H.F. var - trots att T.L. är betydligt kraftigare byggd än H.F. - inte av någon allvarlig beskaffenhet. T.L. har omedelbart efter TR:ns dom erlagt utdömt skadestånd till H.F. samt vid huvudförhandlingen i HovR:n visat uppriktig förtvivlan och ånger över det inträffade. T.L. lever under väl ordnade förhållanden och har inte tidigare gjort sig skyldig till någon form av våldsbrott. Det saknas all anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.

Vid övervägande av vad som sålunda och i övrigt framkommit i målet finner HovR:n att ett fängelsestraff icke är oundgängligen påkallat. Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom jämte ett kännbart bötesstraff.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Vid huvudförhandling i HD har H.F. och T.L. hörts på nytt. De har härvid i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som finns antecknade i TR:ns dom.

Liksom TR:n och HovR:n finner HD styrkt att T.L. har tilldelat H.F. ett flertal knytnävsslag på det sätt som anges i åklagarens gärningsbeskrivning. T.L. har därigenom gjort sig skyldig till misshandel. Brottet kan inte anses ringa.

Vid bestämmandet av påföljd - - - se HD:s dom under I - - - (NJA II 1962 s 107).

Av det anförda följer att utgångspunkten även efter tillkomsten av de nya reglerna om straffmätning och påföljdsval bör vara att misshandelsbrott av normalgraden medför fängelsestraff. I överensstämmelse med den praxis som har utvecklats sedan BrB trätt i kraft måste emellertid misshandelns närmare karaktär och omständigheterna kring brottet beaktas vid bedömningen. Vidare måste även vid denna form av brottslighet hänsyn tas till vad som har kommit fram om gärningsmannens personliga förhållanden. I praxis finns också åtskilliga exempel på att en icke frihetsberövande påföljd har valts när det har varit fråga om ett misshandelsbrott av normalgraden som ej varit av allvarligare beskaffenhet (se bl a NJA 1967 s 237 och B 16, 1968 B 12, 1969 B 16, 1970 B 48 och B 53, 1972 B 8, 1974 B 45, 1975 s 438 och 768, 1977 s 521 och 1982 s 675).

Det har inte genom utredningen i målet blivit klarlagt varför T.L. begick den åtalade gärningen. Såvitt framkommit har han inte blivit provocerad innan han började slå H.F.. Han har emellertid själv uppgett att han vid tillfället var kraftigt berusad och dessutom uttröttad efter att ha arbetat hårt under de närmast föregående dagarna.

När det i övrigt gäller straffvärdet av den förövade gärningen är att beakta att, även om våldet uppenbarligen inte har varit bagatellartat, det dock inte kan anses ha varit av allvarligare beskaffenhet. De men som H.F. åsamkades har varit förhållandevis kortvariga.

T.L. är visserligen dömd tidigare men har, såvitt känt, inte förut gjort sig skyldig till våldsbrott. Enligt vad som har framkommit i målet är han skötsam och lever under välordnade förhållanden. Han har under flera år haft fast anställning som kock på en restaurang i Östersund och har nyligen fått arbete som köksmästare. Han är samboende sedan tre år tillbaka.

Vad som har upplysts om T.L:s personliga förhållanden tyder på att den förövade misshandeln är att anse som en engångsföreteelse. Att i enlighet med vad HovR:n angett T.L. efter TR:ns dom betalat det utdömda skadeståndet samt visat uppriktig ånger över det inträffade kan inte tilläggas någon självständig betydelse för valet av påföljd men kan i sin mån ändå beaktas inom ramen för den helhetsbedömning som alltid måste göras som underlag för påföljdsbestämningen i brottmål.

Vid en samlad bedömning finner HD, trots de skäl som talar för ett fängelsestraff, att T.L. bör ådömas en icke frihetsberövande påföljd. Eftersom det saknas särskild anledning att befara att T.L. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet, bör påföljden bestämmas till villkorlig dom jämte dagsböter. Med hänsyn till misshandelns karaktär bör antalet dagsböter sättas högre än vad TR:n och HovR:n har bestämt.

Domslut

Domslut. HD ändrar endast på så sätt HovR:ns domslut att antalet dagsböter bestäms till 120.

JustR:n Jermsten och Danelius var skiljaktiga på sätt framgår av följande yttrande: Av utredningen har inte framgått annat än att den misshandel T.L. gjort sig skyldig till varit helt oprovocerad. Våldsutövningen, som riktat sig mot en för T.L. okänd person, har bestått av flera slag och har fortsatt även sedan H.F. fallit ner på golvet. Angreppet förorsakade H.F. smärta och skador som inte var obetydliga. Dessa förhållanden talar med betydande styrka för att påföljden bör bestämmas till fängelse.

Någon försvårande eller förmildrande omständighet som anges i 29 kap 2 eller 3 §§ BrB har inte visats föreligga i detta fall. Att T.L. efter TR:ns dom bett H.F. om ursäkt och betalat förelagt skadestånd och ådömda böter kan inte medföra att bestämmelsen i 5 § 1 st 2 samma kapitel blir tillämplig.

De skäl som för majoriteten varit avgörande i påföljdsfrågan hänför sig till stor del till T.L:s personliga förhållanden. De är enligt vår mening inte tillräckligt starka för att motivera en avvikelse från den påföljd som ter sig som den normala vid denna typ av brott.

På grund av det anförda vill vi bifalla riksåklagarens talan och med ändring av HovR:ns domslut i påföljdsdelen döma T.L. till fängelse en månad.