NJA 1983 s. 180
Två fastighetsägare väckte talan mot kommun med yrkande om ersättning för skador på byggnader till följd av tunnelbanebygge. De förbehöll sig också rätt att höja ersättningsanspråket på grund av ändrat kostnadsläge under processens gång. Sedan fastighetsägarna vid TR:n vunnit bifall till framställt yrkande om ersättning med ett enligt entreprenadprisindex uppräknat belopp, fullföljde kommunen talan i HovR:n. Under rättegången där yrkade fastighetsägarna, med åberopande av det gjorda förbehållet, ytterligare indexuppräkning av ersättningsanspråket. Det har ansetts inte stå i strid med förbudet mot reformatio in pejus att, oaktat att fastighetsägarna i hovrättsförfarandet intagit ställning endast av vadesvarande, tillåta den i enlighet med deras väckta talan yrkade ytterligare indexuppräkningen.
(Jfr 1974 s 657 och 1980 s 478)
Disponenterna G.W. och T.W. äger gemensamt fastigheterna Gropen 17 och Gropen 20 inom M. församling i stadsdelen Södermalm i Stockholm. Gropen 17 är en mellantomt vid Brännkyrkagatan och Gropen 20 en mellantomt vid Hornsgatan. På båda fastigheterna finns byggnader innehållande bostäder och lokaler uppförda, på Gropen 17 år 1909 och på Gropen 20 år 1906. Byggnaderna är grundlagda på träpålar utom såtillvida, att fasaden mot Brännkyrkagatan på Gropen 17 grundlagts på betongplintar på berg.
Åren 1959-1960 lät Stockholms kommun i det s k Mariatorgsområdet strax söder om de nämnda fastigheterna utföra bergtunnlar för tunnelbanan mellan Slussen och Liljeholmsviken. I dessa tunnlar intränger fortlöpande betydande mängder vatten, vilket föranlett en avsänkning av grundvattennivån i området.
I slutet av 1960-talet började en viss sprickbildning uppträda i byggnaderna på fastigheterna. Sprickbildningen beror på sättningar i grunderna.
Stockholms TR
Efter stämning å kommunen vid Stockholms TR yrkade G.W. och T.W. under påstående att skadorna på byggnaderna var en följd av bergtunnlarnas tillkomst förpliktande för kommunen att ersätta dem för grundförstärkning av byggnaderna. De förbehöll sig rätt att i särskilda rättegångar föra talan mot kommunen om ersättning för varje annan skada, förutsedd eller oförutsedd, som drabbat eller kunde drabba fastigheterna som en följd av grundvattennivåns ifrågavarande avsänkning.
Kostnaderna för grundförstärkning av fastigheterna beräknades från fastighetsägarnas sida i kostnadsläget d 31 dec 1976 och med beaktande av då gällande regler om mervärdebeskattning till 1 182 864 kr för Gropen 17 och 1 596 781 kr för Gropen 20. Bröderna W. fordrade skadestånd av kommunen med de nämnda beloppen, inalles 2 779 645 kr.
Kommunen bestred käromålet. Som skälig ersättning för grundförstärkning vitsordade kommunen för Gropen 17 ett belopp av 946 291 kr och för Gropen 20 ett belopp av 1 277 425 kr.
I målet fördes talan mot kommunen om skadestånd även av annan fastighetsägare beträffande fastigheten Ormen Större 16.
Domskäl
TR:n (chefsrådmannen Engfeldt samt rådmännen Palmquist och Meurling) meddelade dom d 15 febr 1977.
TR:n fann att det måste tagas för visst, att den avsänkning av grundvattnet i de skadade fastigheterna som förekommit under 1960-talet väsentligen orsakats av bantunnlarnas tillkomst. TR:n uttalade att kommunen jämlikt 3 kap 4 § JB ådragit sig ett av vållande oberoende ansvar för den skada som drabbat fastighetsägarna. TR:n fann att anledning till jämkning av skadestånd inte förelåg och att preskription av framställda ersättningskrav inte inträtt. I sitt domslut förpliktade TR:n kommunen att i ersättning för grundförstärkning till G.W. och T.W. gemensamt utge 2 779 645 kr.
Fastighetsägarna förbehölls rätt att i särskilda rättegångar föra talan mot kommunen om ersättning för varje annan skada, förutsedd eller oförutsedd, som drabbat eller kunde drabba fastigheterna som en följd av grundvattennivåns ifrågavarande avsänkning.
Rådmannen Elner var skiljaktig i preskriptionsfrågan.
Svea HovR
Kommunen fullföljde talan i Svea HovR. Kommunen yrkade, att G.W:s och T.W:s talan i målet måtte ogillas, att - därest kommunen skulle anses skadeståndsskyldig - ansvaret skulle på grund av att även andra faktorer än tunnelbanedrivningen medverkat till skadan begränsas till högst en tredjedel av fullt skadestånd, att - för den händelse helt eller jämkat skadestånd skulle utgå - detta skulle ytterligare proportionellt nedsättas med beaktande av att fullt skadeståndsbelopp borde maximeras till ett belopp, som inte översteg skillnaden mellan fastigheternas avkastningsvärde, med bortseende från skadorna, 2 750 000 kr, och deras nybyggnadsvärde (markvärde) 1 250 000 kr, allt beräknat efter förhållandena vid årsskiftet 1976/1977, eller till sammanlagt 1 500 000 kr, samt att - för den händelse HovR:n fann att tillämpning av maximeringsregeln inte ledde till jämkning av skadeståndet - avdrag skulle ske på skadeståndet med 20 procent motsvarande värdet av den standardhöjning fastigheterna erhöll.
G.W. och T.W. bestred ändring.
Under skriftväxlingen och vid huvudförhandlingen i HovR:n yrkade de att det av dem i målet fordrade skadeståndet, 2 779 645 kr, skulle med tillämpning av entreprenadkostnadsindex uppräknas till 3 983 512 kr, inklusive mervärdeskatt 453 220 kr, motsvarande kostnadsläget per årsskiftet 1980/1981.
Kommunen bestred att sistnämnda yrkande togs upp till prövning. För det fall yrkandet ansågs kunna prövas yrkade kommunen att med tillämpning av maximeringsregeln fullt skadestånd bestämdes till ett belopp om sammanlagt högst 2 455 000 kr, exklusive mervärdeskatt, vilket enligt kommunens värdering utgjorde skillnaden mellan fastigheternas avkastningsvärde, 3 800 000 kr, och nybyggnadsvärde 1 345 000 kr.
G.W. och T.W. förklarade, att de inte hade någon erinran mot att kommunen i HovR:n såsom grund för nedsättning av skadeståndet åberopade att detta skulle maximeras till skillnaden mellan fastigheternas avkastningsvärde och deras nybyggnadsvärde. De gjorde emellertid gällande, att tillämpningen av maximeringsregeln inte ledde till en nedsättning av skadeståndet, eftersom avkastningsvärdet var så högt att skillnaden mellan detta och nybyggnadsvärdet väl täckte det yrkade beloppet; avkastningsvärdet per årsskiftet 1980/1981 uppgick till 8 000 000 kr.
HovR:n (hovrättslagmannen Mejegård, hovrättsråden Ingrid von Möller, Hallmo och Jantze, referent, samt hovrättsassessorn Matz) meddelade dom d 20 febr 1981. I sina domskäl behandlade HovR:n till en början frågan om rätt för G.W. och T.W. att yrka uppräkning av det fordrade skadeståndet. I denna del anförde HovR:n: Vad angår bröderna W:s yrkande i HovR:n om uppräkning av det av dem vid TR:n fordrade skadeståndet är, såsom TR:n uttalat, frågan om deras rätt till skadestånd att bedöma med utgångspunkt i bestämmelserna i 3 kap JB om rättsförhållanden mellan grannar. Dessa bestämmelser innefattar inte särskilda regler för bestämmande av storleken av den ersättning som skall utgå vid åsidosättande av de skyldigheter som följer av grannelagsförhållandet. Följaktligen gäller att storleken av utgående ersättning skall fastställas med tillämpning av skadeståndslagen och allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Skadeståndslagen innehåller ingen bestämmelse om uppräkning av skadeersättning på grund av höjning i det allmänna prisläget. Inte heller föreligger någon i rättspraxis utbildad regel av innebörd att allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser medger sådan jämkning.
Bröderna W. har hävdat att stadgandet i 13 kap 3 § 1 st 1 RB berättigar dem att i HovR:n, med ändring av sin talan, som vadesvarande framställa yrkande om indexuppräkning. De har i andra hand gjort gällande att deras vid huvudförhandlingen vid TR:n framförda generella förbehåll om rätt att framdeles föra talan om ersättning för ytterligare skador skulle medge dem att i särskild rättegång föra talan även beträffande kostnadsfördyringar genom inflationen och att de därför jämväl är berättigade att framställa yrkande härom i den nu pågående rättegången. Bröderna W. har slutligen i HovR:n till stöd för sitt yrkande om uppräkning anfört att ett av dem vid TR:n gjort särskilt förbehåll om indexuppräkning skulle ge dem rätt att även i HovR:n framställa yrkande om sådan uppräkning.
Beträffande bröderna W:s påstående att deras yrkande om uppräkning skulle innefatta en enligt 13 kap 3 § 1 st 1 RB tillåten taleändring skall anmärkas att HovR:ns prövning av målet är föranledd av fullföljd enbart från kommunens sida och att enligt processuella grundsatser bröderna W. i egenskap av vadesvarande inte äger rätt att i HovR:n erhålla prövning av yrkanden om förmånligare rättsföljd än den som innefattas i TR:ns dom. Anförda lagrum kan ej anses tillförsäkra part en talerätt som genombryter dessa grundsatser. Bröderna W. är således inte berättigade att under åberopande av detta lagrum framställa ifrågavarande yrkande. - Vad härefter gäller bröderna W:s generella förbehåll - vilket är att skilja från det förbehåll avseende indexberäkning till vilket HovR:n återkommer i det följande - följer av reglerna för instansordningen att den omständigheten att bröderna W. skulle vara berättigade att i särskild rättegång föra talan om ytterligare ersättning inte tillika ger dem rätt att få talan upptagen omedelbart av HovR. Bröderna W:s yrkande om indexuppräkning kan således inte heller på denna grund vinna prövning.
Vad slutligen angår hänvisningen till ett av dem särskilt gjort förbehåll beträffande indexuppräkning framgår av stämningsansökningen i målet att bröderna W yrkade ersättning för grundförstärkningskostnader med 1 900 000 kr, därvid de förbehöll sig "rätt att höja nu angivna ersättningsanspråk till följd av förändrat kostnadsläge under processens gång". Vid muntlig förberedelse i TR:n d 18 mars 1976 preciserades ersättningsyrkandet till sammanlagt 1 605 000 kr jämte mervärdeskatt, därvid angavs att beloppet gällde per d 1 mars 1973 och att bröderna W. avsåg "att höja sitt ersättningsanspråk genom en indexuppräkning av beloppen från nämnda dag till dagen för domen". Kommunen förklarade sig vid förberedelsen vitsorda bröderna W:s beräkningar i och för sig "ävensom att de yrkade beloppen skulle uppräknas med hjälp av index". Vid huvudförhandlingen i TR:n upptogs, på sätt framgår av TR:ns dom, yrkandena till belopp som motsvarar "kostnadsläget d 31 dec 1976 med beaktande av då gällande mervärdebeskattning". Kommunen vitsordade vid TR:n de av bröderna W. angivna beloppen såsom i och för sig skäliga.
Av det anförda framgår, att kommunen vid TR:n medgett bröderna W. att i enlighet med sitt förbehåll räkna upp yrkade ersättningsbelopp. Medgivandet gäller emellertid, såvitt visats, inte tid efter TR:ns dom. Bröderna W:s förbehåll kan således inte läggas till grund för en rätt för dem att i HovR:n yrka uppräkning av förut fordrat skadestånd.
HovR:n finner i enlighet med nu anförda överväganden att bröderna W. inte är berättigade att härstädes framställa yrkande om uppräkning av skadeersättning på grund av höjning i allmänna prisläget och att därför yrkandet jämte det därtill knutna yrkandet om beaktande av ändrad mervärdebeskattning skall avvisas.
HovR:n fann härefter på anförda skäl att kommunen var ersättningsskyldig för skadorna på fastigheterna i den omfattning TR:n funnit samt att den av kommunen åberopade maximeringsregeln inte ledde till någon nedsättning av det skadestånd som tillkom G.W. och T.W.
HovR:ns domslut. 1. G.W:s och T.W:s i HovR:n framställda yrkande om uppräkning av det vid TR:n fordrade skadeståndet avvisas.
HovR:n fastställer TR:ns dom.
G.W. och T.W. sökte revision och yrkade bifall till sitt i HovR:n framställda yrkande om uppräkning av den av TR:n utdömda skadeersättningen.
Kommunen bestred ändringsyrkandet.
Även kommunen sökte revision, men HD fann ej skäl meddela prövningstillstånd i anledning av kommunens revisionsansökan.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr G. hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. I HD har bröderna W. till stöd för sin revisionstalan åberopat väsentligen följande: Fördyringen av kostnaden för grundförstärkning utgör sådan omständighet som enligt 13 kap 3 § 1 st 1 RB medfört rätt för bröderna W. att höja sitt yrkande i HovR:n. I andra hand åberopas att rätt till höjning av yrkandet i HovR:n förelegat, enär bröderna W. - i stället för att yrka ränta på ersättningen - i TR:n gjort särskilt förbehåll om rätt att höja yrkandet till följd av förändrat kostnadsläge under processens gång. Detta förbehåll avsåg rättegången i dess helhet, dvs även i högre instans. Kommunen har därjämte i TR:n medgivit att uppräkning av den fordrade ersättningen i och för sig får äga rum. Detta medgivande bör anses bindande för kommunen även vid målets handläggning i högre instans. Att bröderna W. inte överklagat TR:ns dom har ej utgjort hinder för dem att i HovR:n begära uppräkning av den fordrade ersättningen, eftersom de vunnit fullt bifall till sin talan i TR:n och någon grund för yrkande från deras sida om ändring av TR:ns dom därför ej förelegat.
Till stöd för sitt bestridande av att bröderna W:s yrkande om indexuppräkning upptages till prövning har kommunen i HD, utöver vad som framgår av HovR:ns dom, gjort gällande att bröderna W. såsom de vid huvudförhandlingen i TR:n slutligen bestämt sin talan, ej vidhållit sitt förbehåll om uppräkning av den fordrade ersättningen för tid efter d 31 dec 1976. Kommunen har vidare - för den händelse uppräkning av ersättningen mot kommunens bestridande skulle komma att ske - i HD vidhållit sin invändning att skadeståndet i allt fall ej bör bestämmas till högre belopp än som motsvarar skillnaden mellan fastigheternas avkastningsvärde, beräknat med bortseende från skadorna, och deras nybyggnadsvärde.
HD finner till en början att förbehållet i stämningsansökningen om höjning av ersättningsanspråket till följd av förändrat kostnadsläge under processens gång i och för sig får anses avse rättegången även i högre instans samt att sådana omständigheter inte visats föreligga att bröderna W. kan anses ha inskränkt sin talan i detta hänseende på sätt kommunen gjort gällande.
Bröderna W:s yrkande i HovR:n om höjning av den i TR:n fordrade skadeersättningen på grund av ändring i kostnadsläget är att hänföra till sådan taleändring som avses i 13 kap 3 § 1 st 3 RB. En dylik ändring av parts talan kan - även om parten, såsom i förevarande fall, gjort särskilt förbehåll därom eller om motparten må ha lämnat medgivande tilltaleändringen - inte mot stadgandet i andra stycket andra punkten i nämnda paragraf tillåtas i högre rätt. Härtill kommer att bröderna W, såsom HovR:n framhållit, inte i egenskap av vadesvarande ägt att i HovR:n erhålla prövning av yrkanden om förmånligare rättsföljd än den som innefattas i TR:ns dom.
På grund av vad sålunda upptagits kan, såsom HovR:n funnit, bröderna W:s därstädes framställda yrkande om höjning av den av TR:n fastställda ersättningen inte upptagas till prövning.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga.
HD (JustR:n Hult, Hesser, Erik Nyman, Hessler och Rydin, referent) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Bröderna W. har till stöd för sin revisionstalan anfört i huvudsak följande. Ökningen av kostnaden för grundförstärkning utgör en sådan omständighet som enligt 13 kap 3 § 1 st 1 RB medfört rätt för dem att i HovR:n höja sitt ersättningsyrkande. I andra hand åberopar bröderna W. att rätt till höjning av yrkandet förelegat på den grunden att de i TR:n förbehållit sig rätt att höja ersättningsanspråket till följd av ändrat kostnadsläge under processens gång. Detta förbehåll avser hela processen, sålunda även i högre instans. Fram till huvudförhandlingen i TR:n kunde yrkandet om indexuppräkning inte gärna preciseras till annat än vad som då var känt. Kommunen medgav i TR:n att uppräkning av ersättningen i och för sig fick äga rum och detta medgivande bör vara bindande även vid målets handläggning i högre rätt. Eftersom bröderna W vann målet i TR:n, hade de varken anledning eller möjlighet att själva föra talan mot TR:ns dom.
Kommunen har gjort gällande att bröderna W:s talan, såsom den slutligen bestämdes vid huvudförhandlingen i TR:n, ej innefattar förbehåll om uppräkning av den fordrade ersättningen för tid efter d 31 dec 1976. Vad angår storleken i och för sig av det av bröderna W. i HovR:n yrkade beloppet har kommunen i HD inte gjort annan invändning än att kommunen vidhållit att maximeringsregeln skall tillämpas, dvs att ersättningen inte skall bestämmas till högre belopp än som motsvarar skillnaden mellan fastigheternas avkastningsvärde, beräknat med bortseende från skadorna, och nybyggnadsvärdet.
Vid bedömandet av den föreliggande tvisten bör först upptas frågan, om bröderna W. kan anses ha i HovR:n ändrat sin i målet väckta talan.
Av handlingarna i TR:ns akt framgår följande. I stämningsansökningen i målet, vilken inkom till TR:n d 5 juni 1973, yrkade bröderna W ersättning bl a för grundförstärkningskostnader med sammanlagt 1 900 000 kr jämte ränta. De förbehöll sig också rätt att höja framställda ersättningsanspråk till följd av förändrat kostnadsläge under processens gång. Vid muntlig förberedelse d 5 febr 1976 preciserade bröderna W sina yrkanden avseende grundförstärkningskostnader till 1 740 000 kr jämte ränta. De framhöll vidare att de avsåg att höja ersättningsanspråken genom indexuppräkning till följd av ändrat kostnadsläge under processens gång. I anslutning därtill uppgav kommunen att parterna hade för avsikt att vid huvudförhandlingen ange beloppen uppräknade efter entreprenadprisindex. Kommunen hemställde att bröderna W. skulle göra en uppräkning av beloppen per d 1 jan 1976 och tillställa kommunen resultatet av sin uträkning. Vid muntlig förberedelse d 18 mars 1976 bestämde bröderna W. sitt yrkande till 1 605 000 kr jämte mervärdeskatt. Beloppen gällde förhållandena per d 1 mars 1973. Bröderna W.www. förklarade att de - med frånfallande av yrkandet om ränta - avsåg att höja ersättningsanspråket genom indexuppräkning från nämnda dag till dagen för domen. Med hänsyn till att indexet räknades fram månadsvis i efterhand kunde det enligt bröderna W uppstå svårigheter när det gällde att precisera yrkandet till dagen för domen. Kommunen vitsordade bröderna W:s beräkningar i och för sig jämte den yrkade indexuppräkningen. Vidare sade kommunen sig vara villig att vid diskussion med bröderna W före huvudförhandlingen på grundval av indexet så långt det fanns tillgängligt "framräkna och enas om alternativa yrkanden för alternativa tidpunkter då dom kan komma att avkunnas". Vid huvudförhandlingen inför TR:n framställde bröderna W d 13 okt 1976 det slutliga yrkandet att kommunen skulle förpliktas utge ersättning för grundförstärkning med 2 779 645 kr. De angav att beloppet hade beräknats med utgångspunkt i kostnaderna per mars 1973, uppräknade enligt entreprenadprisindex per d 31 dec 1976. Kommunen bestred käromålet men medgav, med vitsordande av den av bröderna W gjorda beräkningen av beloppet, detta som i och för sig skäligt. Vid huvudförhandlingens slut d 12 nov 1976 tillkännagav TR:n att dom i målet skulle meddelas d 1 febr 1977; meddelandet av domen blev sedermera uppskjutet till d 15 febr 1977.
Den lämnade redogörelsen ger inte grund för slutsatsen att bröderna W. avstått från sitt i stämningsansökningen gjorda förbehåll av innebörd att deras ersättningsanspråk skulle höjas i nivå med kostnadsläget vid målets slutliga avgörande. Inte heller ger utredningen i övrigt stöd för att ett sådant avstående har skett. Bröderna W:s vid huvudförhandlingen i TR:n gjorda precisering av yrkat ersättningsbelopp har naturligen tagit sikte på kostnadsläget vid den ungefärliga tidpunkten för avgörandet i den aktuella instansen och kan inte ses som en inskränkning av deras talan i målet. Bröderna W har således från nu berörda utgångspunkter varit berättigade att i enlighet med den väckta talan göra förbehållet gällande även i HovR:n.
Eftersom bröderna W. sålunda inte kan anses ha ändrat sin talan i målet, aktualiseras ej frågan om tillämpning av 13 kap 3 § 1 st 1 RB.
Kommunen får anses ha gjort gällande att grundsatsen om förbud att ändra en överklagad dom till nackdel för part, som ensam fört talan mot domen, utgör hinder mot att det av bröderna W. gjorda förbehållet om indexuppräkning beaktas såvitt avser kostnadshöjningar efter d 31 dec 1976. HD finner det emellertid inte stå i strid med den angivna grundsatsen att, oaktat att bröderna W. i hovrättsförfarandet intagit ställning endast av vadesvarande, tillåta den i enlighet med deras väckta talan yrkade indexuppräkningen (jfr NJA 1974 s 657 och 1980 s 478).
Vad beträffar storleken av det av bröderna W fordrade ersättningsbeloppet i kostnadsläget per årsskiftet 1980/1981 eller 3 983 512 kr har kommunen inte gjort invändning i vidare mån än att kommunen yrkat den nedsättning som föranleds av maximeringsregeln. Mot den utredning som bröderna W. förebragt i denna del av målet har kommunen inte visat att en tillämpning av nämnda regel leder till begränsning i det av bröderna W. fordrade beloppet.
På grund av det anförda skall bröderna W:s revisionstalan bifallas.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD kommunen att i ersättning för grundförstärkning till G.W. och T.W. gemensamt utge 3 983 512 kr.