NJA 1983 s. 200
Åklagarens ställning vid prövning av fråga om återkallande av förordnande som offentlig försvarare.
HD
I mål vid Stockholms TR mot häktade B.Å. angående grovt narkotikabrott var advokaten O.A. förordnad som offentlig försvarare för den tilltalade. I skrivelse till TR:n hemställde åklagaren att O.A:s förordnande skulle återkallas. Åklagaren gjorde gällande att O.A. sökt motverka sakens riktiga belysning och även i övrigt agerat på ett sätt som inte var förenligt med hans uppdrag. O.A. bestred att grund förelåg för hans entledigande.
TR:n (rådmannen Fernström) fann i beslut d 11 jan 1983 på anförda skäl att förtroendet för O.A. i målet i sådan grad rubbats att han inte var lämplig att vara försvarare för B.A. och återkallade därför hans förordnande.
O.A. och B.Å. anförde besvär i Svea HovR och yrkade att TR:ns beslut skulle undanröjas och att O.A. skulle återinsättas som offentlig försvarare för B.Å.
Åklagaren, vilken i HovR:ns beslut upptogs som förklarande i besvärsmålet, bestred bifall till besvären.
HovR:n (hovrättslagmannen Rune samt hovrättsråden Loheman, Bergenfalk, referent, och Sundberg-Weitman} fann i beslut d 4 febr 1983 att det ej förebragts giltiga skäl att återkalla O.A:s förordnande som offentlig försvarare och undanröjde därför TR:ns beslut. HovR:n meddelade fullföljdshänvisning.
Hovrättsrådet Loheman var skiljaktig beträffande åklagarens ställning av part och om fullföljdsrätt samt anförde: I fall av klagan över ickeslutliga beslut lämnar reglerna i RB om vem som är part och vem som har fullföljdsrätt inte klar och entydig ledning. Sålunda saknas uttrycklig bestämmelse om rätt för den misstänkte och försvararen att föra talan mot beslut om återkallande av förordnande att vara offentlig försvarare. Att den misstänktes och den entledigades intressen berättigar dem att klaga är emellertid uppenbart.
Beträffande åklagarens ställning och klagorätt är det efter min mening annorlunda. Stadgandet i 21 kap 6 § RB får anses ålägga domstolen tillse att offentlig försvarare rätt sköter sitt uppdrag samt att återkalla hans förordnande om han brister däri. Förordnande kan återkallas såväl självmant av domstolen som på initiativ av annan, exempelvis såsom i detta fall av åklagaren. Domstolens tillsynsplikt utgör efter min mening tillräcklig garanti för att tillgodose det allmännas intresse av att offentligt försvararskap utövas på ett riktigt sätt, helst som det även torde ankomma på åklagaren att för domstolen anmäla förhållanden som enligt honom kan antagas föranleda återkallande. Att härutöver tillerkänna åklagaren klagorätt - och ställning av part - i anledning av beslut om återkallande av förordnande för offentlig försvarare synes inte behövligt. Och av hänsyn till jämvikten i processen mellan å ena sidan den misstänkte och hans försvarare - som ju inte av domstolen kan få åklagaren utbytt - och å andra sidan åklagaren finner jag det till och med olämpligt att åklagaren ges ställning av part och rätt till klagan.
På grund av det anförda finner jag att åklagaren icke skall behandlas som part i besvärsmålet.
Riksåklagaren anförde besvär och yrkade att HD skulle, med upphävande av HovR:ns beslut, återkalla förordnandet för O.A. att vara offentlig försvarare för .
I sin besvärsinlaga anförde riksåklagaren bl a följande: Rättsmedel. HovR:n har genom sitt beslut i målet skilt detsamma från sig. HovR:ns avgörande är sålunda ett slutligt beslut (Gärde, Nya RB, s 812 och 813). Någon begränsning av fullföljdsrätten mot slutligt beslut av det slag varom här är fråga finns inte föreskriven. Talan skall därför, som angivits i HovR:ns fullföljdshänvisning, föras genom besvär. Den tillämpliga bestämmelsen är härvidlag 54 kap 2 § RB. - Åklagarens talerätt. I frågan om åklagaren är behörig att föra talan mot beslutet får jag anföra följande. Åklagaren har, i överensstämmelse med RB:s systematik, inte uttryckligen tillagts någon talerätt i frågor som rör den misstänktes försvar. Rätten har att ex officio vid förordnandet bedöma advokatens lämplighet för uppdraget och att under den fortsatta lagföringen av den misstänkte öva tillsyn över hans sätt att fullgöra sitt uppdrag. I övervägande antalet fall där ett återkallande av förordnande av offentlig försvarare aktualiseras torde, vid sidan av iakttagelser som rätten själv kan göra, upplysningar om försvararens ifrågasatta förhållande, agerande eller lämplighet ha lämnats till domstolen av åklagaren. Denne torde för övrigt i de flesta fall vara den ende som, vid sidan av domstolen, har kännedom om i sammanhanget relevanta omständigheter. Under förarbetena till den särskilda regeln om försvararjäv i 21 kap 3 § 3 st RB uttalade också brottsförebyggande rådets arbetsgrupp i promemorian Advokatverksamhet (s 82) att det enligt allmänna processuella grundsatser måste ankomma även på åklagaren - utöver den som erbjudits uppdrag som försvarare - att bevaka att ingen anmärkning kan göras mot försvararen i jävshänseende och att eljest anmäla saken för rätten. Föredragande departementschefen uttalade (prop 1981/82:57 s 16) att, om åklagaren redan under förundersökningen ansåg att jäv förelåg, han borde anmäla detta till rätten. Enahanda betraktelsesätt bör anläggas när det gäller att bedöma en åklagares skyldighet att bevaka grunderna för anmärkningar av annat slag mot en offentlig försvarare. Med hänsyn till främst det starka allmänna intresse som ligger i kravet på att den misstänktes försvar sköts med nit och redlighet och under ett verkande för sakens riktiga belysning anser jag mig böra utgå från att åklagaren har att föra talan i frågan om entledigande av offentlig försvarare. Jag anser främst med hänsyn till vad jag nu anfört att talan i förevarande mål kan föras av riksåklagaren.
Målet föredrogs.
Föredraganden, RevSekr Olsson, hemställde i betänkande om följande beslut: Eftersom frågan om återkallande av försvararförordnandet inte rör åklagarens rätt, kan riksåklagarens besvärstalan ej upptagas till prövning.
HD avvisar därför riksåklagarens besvär.
HD (JustR:n Westerlind, Knutsson och Jermsten, referent) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Enligt 21 kap 6 § RB får rätten återkalla förordnande av offentlig försvarare om giltigt skäl därtill förekommer. Ett sådant skäl kan vara att försvararen inte uppfyller de krav på redbarhet och lämplighet som lagen ställer. Det är viktigt att dessa krav upprätthålls, och rätten har att självmant ta upp frågan om återkallande av ett försvararförordnande, så snart det har framkommit något som ger anledning att överväga en sådan åtgärd. I detta mål uppkommer frågan om åklagaren har en självständig talerätt i saken och därmed behörighet att överklaga rättens beslut.
Någon uttrycklig lagbestämmelse som ger åklagaren talerätt beträffande val av offentlig försvarare finns inte, och frågan har inte heller besvarats i motiven. I de flesta situationer skulle en talerätt för åklagaren praktiskt sett vara utan betydelse på grund av de begränsningar som gäller i möjligheterna att föra särskild talan mot beslut under rättegången. Sådan talan kan inte föras mot ett beslut av rätten att ej entlediga en offentlig försvarare (jfr 49 kap 4 § 1 st RB). Vad gäller beslut om förordnande av offentlig försvarare får särskild talan föras endast om annan än den som part föreslagit har blivit förordnad (49 kap 4 § 1 st 7). Sistnämnda regel måste antas bygga på att besvärsrätt endast tillkommer den som har framfört förslaget, dvs den misstänkte.
Utformningen av nu berörda besvärsregler tyder på att det inte har varit lagstiftarens avsikt att ge åklagaren en allmän rätt att dra frågor om val av offentlig försvarare under högre rätts prövning. I princip är frågan om vem som skall biträda den misstänkte i egenskap av offentlig försvarare att se som en angelägenhet mellan den misstänkte, den föreslagne eller utsedde försvararen och rätten. Väl får det anses åligga åklagaren att fästa rättens uppmärksamhet på förhållanden som kommer till hans kännedom och som kan inverka på bedömningen av en försvarares lämplighet (jfr Gärde m fl, Nya RB s 266 samt prop 1981/82:57 s 16 och 82), och han bör också anses vara skyldig att på begäran av rätten medverka till sakens belysning i fall då en fråga om återkallande av försvararförordnande har uppkommit. Härav följer emellertid inte att valet av offentlig försvarare skall anses på det viset röra åklagaren i dennes egenskap av part i brottmålet att han också äger en självständig rätt att föra talan i denna fråga.
Vad beträffar förutsättningarna för att låta allmänna ändamåls- och lämplighetshänsyn bli vägledande för ställningstagandet bör uppmärksammas, att en ökad möjlighet för endera parten i en process att föra en fråga vidare och därmed förlänga rättegångsförfarandet kan från motpartens sida uppfattas som en förskjutning med avseende på deras inbördes ställning i processen. En sådan förskjutning bör inte komma i fråga, om inte mycket tungt vägande skäl kan åberopas härför. De skäl av undantagskaraktär som kan anföras för att åklagaren i ett fall som det nu är fråga om skulle medges ställning av part kan inte tillmätas en sådan tyngd.
På grund av det anförda kan riksåklagarens besvärstalan i HD inte tas upp till prövning.
Slut. HD avvisar riksåklagarens besvärstalan.
JustR:n Ulveson och Persson var av skiljaktig mening och anförde: TR:ns beslut att återkalla förordnandet för Olof A har av denne överklagats till HovR:n enligt 49 kap 4 § 1 st 1 RB. Detta stadgande innebär att talan mot underrätts beslut under rättegången skall föras särskilt, om rätten avvisat ombud, biträde eller försvarare. Av stadgandets formulering framgår att, vid motsatt utgång i TR:n, åklagaren inte kunnat föra särskild talan mot beslutet. Av detta förhållande kan emellertid inte dras någon slutsats rörande åklagarens partsställning. Huruvida åklagaren, om beslutet gått honom emot, skulle ha kunnat fullfölja talan enligt 49 kap 8 § 1 st RB - dvs i samband med talan mot dom eller slutligt beslut i själva målet - beror av om han kan anses ha ställning av part i den särskilda frågan om försvararens entledigande. Frågan om åklagarens partsställning är också avgörande för det nu aktualiserade spörsmålet huruvida riksåklagarens talan mot HovR:ns avgörande - vilket är ett slutligt beslut - skall upptas till prövning i sak av HD.
Åklagarens ställning med avseende på frågor om entledigande av försvarare är inte reglerad i lag. Vissa uttalanden i förarbetena till RB och i senare lagstiftningssammanhang - se nedan - är ägnade att i någon mån belysa spörsmålet. I övrigt får bedömningen ske utifrån lämplighets- och ändamålsöverväganden.
RB uppställer vissa kvalifikationskrav beträffande försvarare i brottmål - vare sig försvararen utsetts av den tilltalade själv eller förordnats av rätten - och vissa krav vad gäller försvararens sätt att utöva sitt uppdrag (21 kap 3 § 3 st och 7 § RB). Rätten har tillagts vissa tillsynsfunktioner i fråga om försvararens kvalifikationer och utövande av sitt uppdrag. Om försvararen brister i något av dessa avseenden kan rätten skilja honom från uppdraget. Det har därvid förutsatts att rätten skall kunna ingripa självmant (NJA II 1943 s 136 och 285 samt Gärde m fl, Nya RB s 115, 265 f och 269).
Utgångspunkten för denna reglering är att det är ett viktigt allmänt intresse att försvararfunktionen i brottmål fullgörs på ett tillfredsställande sätt. Häri ligger såväl de tilltalades berättigade anspråk på att deras försvar ordnas och sköts på bästa möjliga sätt som samhällets intresse av att utrednings- och domstolsförfarandet i brottmål inte onödigtvis försvåras eller fördyras.
Det är naturligt att ett ingripande, som rätten gör av eget initiativ, kommer i fråga bara i fall då de omständigheter som diskvalificerar försvararen är direkt iakttagbara för rätten och det framstår som mer eller mindre givet att försvararen bör skiljas från uppdraget. Något annat skulle knappast stå i överensstämmelse med rättens ställning. Omständigheter som motiverar ett ingripande kan emellertid föreligga redan på förundersökningsstadiet eller eljest aktualiseras på ett sådant sätt eller vid en sådan tidpunkt att de faller utanför rättens insynsmöjligheter. För sådana fall har det antagits att åklagaren har en befogenhet att väcka frågan om försvararens entledigande; när det gäller ingripande på förundersökningsstadiet har det närmast setts som en skyldighet för åklagaren att agera (Gärde m fl s 266).
Redan i förarbetena till RB kan man alltså finna visst stöd för att tillerkänna åklagaren en funktion vid hävdandet av det allmänna intresset av att försvararuppdrag fullgörs på ett riktigt sätt. Det finns också tendenser till en vidare utveckling i denna riktning. Ett exempel härpå är den nyligen genomförda regleringen i 21 kap 3 § 3 st RB rörande s k försvararjäv. Också i det sammanhanget har åklagaren ansetts ha vissa uppgifter av tillsynskaraktär (prop 1981/82:57 s 16 och 82).
När åklagarens roll berörts i ovannämnda lagstiftningssammanhang har den beskrivits så, att åklagaren har att "anmäla" förhållanden för rätten. Det synes inte befogat att dra några avgörande slutsatser av denna terminologi. Den får ses mot bakgrunden av att det i första hand är rätten som har att svara för tillsynen. I praktiken torde förfarandet, när åklagaren tar initiativ till ett ingripande, regelmässigt vara det, att åklagaren ger in en motiverad framställning till rätten och att därefter skriftväxling och förhandling äger rum. Med hänsyn till allmänna processuella grundsatser och med tanke på domstolens ställning synes det fördelaktigt om också frågor av denna art kan handläggas i kontradiktoriska former med domstolen som opartiskt organ.
Det säger sig självt att, med den höga standard som advokatkåren har, det endast i sällsynta undantagsfall blir aktuellt med ingripande för att skilja en försvarare som är advokat från hans uppdrag. Men när ett sådant ingripande aktualiseras, rör det sig i allmänhet om viktiga principfrågor. Förevarande mål utgör ett exempel på detta. Det framstår som otillfredsställande att möjligheten att föra principiellt betydelsefulla frågor om försvarares befogenheter och skyldigheter under överrätts prövning skall begränsas av formella skäl, som inte kan stödjas direkt på lagregler.
Med hänsyn till det anförda finner vi övervägande skäl tala för att en åklagare, i varje fall när han tagit initiativ till prövning inför rätta av frågan om entledigande av en försvarare, ges ställning av part och därigenom får rätt att fullfölja talan mot avgörande som går honom emot.
Vi anser följaktligen att riksåklagarens besvärstalan bör upptas till prövning av HD.