NJA 1993 s. 299
Domstolsverket har ansetts ha rätt att föra talan mot slutligt beslut av TR angående byte av offentlig försvarare.
HD
W.B., född 1945, för vilken advokaten H.F. var förordnad till offentlig försvarare, dömdes d 15 april 1993 av Stockholms TR för våldtäkt och försök till våldtäkt till fängelse 4 år.
Sedan TR:ns dom i målet meddelats, begärde W.B. hos TR:n att TR:n med entledigande av H.F. skulle förordna advokaten K.S. till offentlig försvarare för honom.
TR:n (rådmannen Sillén) biföll W.B:s begäran i beslut d 19 april 1993.
Domstolsverket anförde besvär över beslutet i Svea HovR och yrkade att TR:ns beslut om entledigande av H.F. och förordnande av K.S. som offentlig försvarare för W.B. skulle undanröjas.
W.B. bestred ändring.
H.F. och K.S. yttrade sig i HovR:n.
HovR:n (hovrättsrådet Forss, referent, och t f hovrättsassessorn Lindh) anförde i slutligt beslut d 5 maj 1993: W.B. har av TR:n mot sitt nekande dömts till fängelse fyra år för bl a våldtäkt. TR:n har efter domen bifallit en begäran från W.B. om byte av offentlig försvarare.
W.B. har som skäl för byte av offentlig försvarare anfört att det stora antal kvinnor som står mot honom i processen, nämligen nio målsägande, fyra målsägandebiträden och en åklagare, gjort det omöjligt för en manlig advokat att på bästa sätt föra hans talan. Hans uppfattning är att en kvinnlig advokat är bättre lämpad härför.
Domstolsverket har anfört att vad W.B. åberopat inte utgör skäl för byte av försvarare eftersom någon förtroendeklyfta mellan W.B. och H.F. inte föreligger och en försvarares könstillhörighet är ovidkommande i sammanhanget.
HovR:n finner på de skäl Domstolsverket anfört att TR:ns beslut bör upphävas.
HovR:n upphäver TR:ns beslut om entledigande av H.F. och förordnande av K.S.. H.F. är således åter offentlig försvarare för W.B..
Hovrättslagmannen Rune var skiljaktig och lämnade besvären utan bifall.
W.B. (ombud K.S.) anförde besvär och yrkade att HD med upphävande av HovR:ns beslut skulle fastställa TR:ns beslut att förordna K.S. till offentlig försvarare för honom.
Domstolsverket avgav på begäran av HD yttrande i frågan om verkets rätt att föra talan i ärende angående byte av offentlig försvarare.
Ärendet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Dufwa, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. En förutsättning för att HovR:n skulle kunna uppta domstolsverkets besvär till prövning var att verket ägde rätt att föra talan mot TR:ns beslut.
Frågor om offentlig försvarare regleras inte i rättshjälpslagen (1972:429). Att 35 § rättshjälpslagen innehåller en hänvisning till bestämmelserna om offentlig försvarare, kan inte anses medföra att det i 49 a § rättshjälpslagen intagna bemyndigandet för domstolsverket att föra talan mot beslut i fråga om rättshjälp utan vidare är tillämpligt på beslut som rör offentlig försvarare. Beträffande beslut om ersättning till offentlig försvarare och beslut om skyldighet att till statsverket återgälda sådan ersättning har i praxis ansetts att domstolsverket har talerätt (NJA 1989 s 14 och 1982 s 112). Har beslut om förordnande av offentlig försvarare meddelats under rättegången, får enligt 49 kap 4 § 1 st 7 RB särskild talan mot beslutet föras endast om annan än den som part föreslagit blivit förordnad. Denna regel måste antas innebära att rätt att föra talan mot sådant beslut endast tillkommer den som framfört förslaget, dvs den misstänkte (jfr NJA 1983 s 200). I förevarande fall är TR:ns beslut att anse som ett slutligt beslut (21 kap 4 § RB och NJA 1950 s 676). Något sakligt skäl för att i sådant fall, i motsats till vad som skulle ha gällt om beslutet meddelats under rättegång, tillerkänna annan än den misstänkte besvärsrätt torde inte föreligga. Emellertid gäller 49 kap 4 § 1 st 7 RB även beslut om förordnande av biträde enligt rättshjälpslagen och domstolsverket har tillerkänts ställning som part både i ärende angående förordnande och i ärende om byte av sådant biträde (NJA 1982 s 685). Domstolsverket bör därför också anses ha rätt att föra talan mot beslut i sådana ärenden då inget i lag stadgat hinder föreligger, bl a då sådant biträde förordnats genom slutligt beslut.
Frågan är då om domstolsverket i överensstämmelse med vad som sålunda bör gälla för slutligt beslut om förordnande av biträde enligt rättshjälpslagen även bör anses ha talerätt mot sådant beslut om offentlig försvarare. Talerätten rörande biträde enligt rättshjälpslagen är emellertid grundad på 49 a § rättshjälpslagen medan talerätt rörande offentlig försvarare såsom nämnts inte kan anses utan vidare följa av detta stadgande. Beträffande talerätt mot slutligt beslut om förordnande av offentlig försvarare bör därför det avgörande vara bristen på sakliga skäl för att behandla sådant beslut annorlunda än beslut som meddelats under rättegången. Domstolsverket bör alltså inte anses ha talerätt mot slutligt beslut om förordnande av offentlig försvarare och HovR:n hade följaktligen inte bort uppta dess besvärstalan till prövning.
Domslut
HD:s avgörande. Med upphävande av HovR:ns beslut avvisar HD domstolsverkets besvärstalan. - Förordnandet för K.S. att vara offentlig försvarare för W.B. skall åter gälla.
HD (JustR:n Bengtsson, Lind referent, Gad, Svensson och Lambe) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. TR:ns beslut om entledigande av H.F. och förordnande av K.S. som offentlig försvarare fattades efter det att TR:n meddelat dom i målet. Beslutet är ett slutligt beslut av sådant slag att fullföljdsförbudet i 54 kap 8 § RB inte är tillämpligt.
Frågan är då till en början om domstolsverket varit behörigt att föra talan mot TR:ns beslut.
Rättshjälpslagen innehåller ett avsnitt som rör rättshjälp åt misstänkt i brottmål (35-40 §§). I 35 § anges att det finns särskilda bestämmelser om offentlig försvarare. Den bestämmelsen innebär sedd för sig i sak ingenting annat än en erinran om bestämmelserna i RB om offentlig försvarare. Paragrafen kompletteras emellertid av en regel i 36 § som anger att annan rättsjjälp åt misstänkt i brottmål än som avses i 35 § beviljas tilltalad under vissa angivna förutsättningar. Lydelsen av den bestämmelsen visar klart att ordningen med offentlig försvarare utgör en form av rättshjälp.
Talan mot beslut i fråga om rättshjälp får enligt 49 a § rättshjälpslagen, numera jämförd med 47 § rättshjälpsförordningen, föras av bland andra domstolsverket. I praxis har ansetts att domstolsverket har talerätt i fråga om beslut om ersättning till offentlig försvarare och beslut om skyldighet att till statsverket återgälda sådan ersättning (NJA 1989 s 14 och 1982 s 112). Frågan uppkommer därmed om man med utgångspunkt i nyss angiven praxis bör anse att domstolsverket har talerätt även i frågor som rör byte av offentlig försvarare, när dessa kan föras under högre rätts prövning.
Domstolsverkets roll i samband med beslut av nu aktuellt slag är att tillvarata statens ekonomiska intressen. Nuvarande regler i 21 kap 3 a § RB om offentlig försvarare har utformats med syfte bl a att begränsa statens utgifter för offentliga försvarare (prop 1983/84:23 s 11;jfr även prop 1992/93:109 s 33). Under sådana omständigheter får domstolsverket anses ha talerätt i fråga om byte av offentlig försvarare. HovR:n hade alltså att på grundval av domstolsverkets besvärstal pröva frågan om K.S. skulle förordnas som offentlig försvarare i H.F:s ställe.
Vad härefter angår W.B:s besvärstalan i HD måste främst beaktas att han mot sitt nekande fällts till ansvar för allvarliga brott med ett långvarigt fängelsestraff som påföljd. I sådana fall träder allmänna rättssäkerhetsintressen i förgrunden. Det i första hand avgörande är då om den tilltalade har förtroende för sin försvarare och om han anser att denne kan tillvarata hans intressen på bästa sätt (jfr NJA 1980 s 177, 1981 s 1080, 1987 C 86 samt 1991 s 244).
W.B. anser att hans intressen tas tillvara bättre om K.S. försvarar honom än om H.F. kvarstår som försvarare. Han har inte tidigare begärt byte av försvarare, och TR:ns beslut om försvararbyte kunde inte anses komma att försena HovR:ns prövning. Hänsyn måste också tas till det förhållandet att enligt vad som visats i HD K.S. redan nedlagt avsevärt arbete som offentlig försvarare under tiden fram till HovR:ns beslut, varför den kostnadsfördyring som är förbunden med ett försvararbyte i väsentlig mån då redan inträtt. På grund härav bör TR:ns beslut fastställas.
Domslut
HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut fastställer HD TR:ns beslut.