RH 2014:15
Allmän åklagare har till tingsrätt anmält fråga om förordnande av målsägandebiträde. Sedan tingsrätten beslutat att inte utse sådant biträde, har åklagaren ansetts ha talerätt vid överklagande av beslutet.
Solna tingsrätt
Allmän åklagare gav till tingsrätten in framställningar om att målsägandebiträde skulle förordnas för målsägandena A.A. och M.A.M. I framställningarna anfördes bl.a. att en namngiven person var misstänkt för grov misshandel respektive försök till grov misshandel mot målsägandena.
Tingsrätten (rådmannen Anders Samuelson) meddelade den 6 december 2013 slutligt beslut i saken. I beslutet antecknade tingsrätten att målsägandena genom åklagaren hade begärt att målsägandebiträde skulle förordnas för dem. Vidare anförde tingsrätten följande.
Målsägandebiträde ska enligt 1 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde förordnas för en målsägande i mål om bl.a. brott enligt 3 eller 4 kap.brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, eller enligt 8 kap.5 eller 6 §brottsbalken eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde.
Målsägandena har ingen personlig relation till den misstänkte. Det har inte heller kommit fram några andra omständigheter som medför att målsägandebiträde bör förordnas. Tingsrätten avslår därför åklagarens begäran.
Tingsrätten påminner om att M.A.M. och A.A., som målsägande, har möjlighet att kontakta Brottsofferjourens vittnesstödsverksamhet.
Hovrätten
Åklagaren överklagade beslutet. Hon yrkade att hovrätten skulle förordna målsägandebiträde för A.A. och M.A.M. och utvecklade skälen för denna ståndpunkt.
Åklagaren anförde följande i frågan om hon var behörig att överklaga beslutet. Om inget målsägndebiträde förordnas åligger det åklagaren att bistå målsäganden vid en eventuell (och i detta fall högst trolig) skadeståndstalan. Om ett målsägandebiträde förordnas utför biträdet denna uppgift. Det framstår mot denna bakgrund som naturligt att åklagaren har ett klagointresse i frågan om förordnande av målsägandebiträde och att även en klagorätt bör anses vara för handen. Förundersökningen leds av åklagaren. Under förundersökningen ska ett målsägandebiträde bistå målsäganden vid förhör och bidra till att förundersökningen kan genomföras på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Även med beaktande av åklagarens uppgift som förundersökningsledare bör därför åklagaren anses ha rätt att få frågan om målsägandebiträde prövad. Anledningen till att målsägandebiträde behövs i detta ärende är bland annat att målsägandena kan ha svårt att tillvarata sin rätt under förundersökningen och den kommande huvudförhandlingen. Det framstår som orimligt att målsägandena vid detta förhållande inte skulle kunna få sin rätt till målsägandebiträde prövad med bistånd av åklagaren genom att åklagaren anses ha klagorätt i frågan. Den nu uppkomna situationen bör enligt min uppfattning inte jämställas med situationen i NJA 1983 s. 200 där frågan gällande återkallande av förordnande som offentlig försvarare. Det är enligt min uppfattning klart att frågan om återkallande bör ägas av dem som den direkt berör. I detta fall berör emellertid frågan om förordnande åklagaren direkt på de sätt som utvecklats ovan och den oreglerade frågan om åklagarens talerätt bör därför lösas på ett annat sätt än i det angivna avgörandet.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Cecilia Bergman och hovrättsrådet Agneta Munther) anförde i beslut den 23 december 2013 bl.a. följande.
SKÄL
Hovrätten prövar inledningsvis om åklagaren har rätt att överklaga tingsrättens beslut.
I 1 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde anges när sådant biträde ska förordnas för målsäganden. Av 7 § samma lag framgår att beslut om förordnande av målsägandebiträde fattas av rätten. Ett beslut av tingsrätten att avslå en begäran om målsägandebiträde får överklagas särskilt. Det finns emellertid inte någon uttrycklig regel om vem som har rätt att överklaga ett sådant beslut. Enligt allmänna rättsgrundsatser får ett beslut överklagas endast av den vars rätt berörs av detta. Det förutsätts också att avgörandet från rättslig synpunkt innebär en nackdel för den klagande.
Tingsrättens beslut att inte förordna ett målsägandebiträde för A.A. och M.A.M. får typiskt sett anses angå åklagaren i dennes egenskap av förundersökningsledare. Vid bedömningen av åklagarens talerätt i detta fall ska också beaktas att åklagaren, i enlighet med bestämmelsen i 23 kap. 5 § rättegångsbalken ska anmäla hos rätten om en målsägande begär att få ett målsägandebiträde eller om det annars finns anledning att förordna ett sådant biträde. Åklagaren har alltså en skyldighet att agera för målsägandens räkning i sådana situationer. Mot bakgrund av detta, och med hänsyn till åklagarens allmänna skyldighet att bistå målsäganden under förundersökningen när ett målsägandebiträde inte är utsett, får det anses följa att åklagaren har en självständig talerätt och möjlighet att fullfölja anmälan genom att överklaga tingsrättens beslut.
[- - -]
Mot bakgrund av vad åklagaren anfört finner hovrätten, om än med viss tvekan, att omständigheterna i målet är sådana att såväl A.A. som M.A.M. har behov av målsägandebiträde; hovrätten fäster särskild vikt vid att det är fråga om jämförelsevis allvarlig brottslighet och att den misstänkte och målsägandena är bekanta. Hovrätten ändrar därför tingsrättens beslut och utser ett gemensamt målsägandebiträde åt målsägandena.
SLUT
Med ändring av tingsrättens beslut förordnar hovrätten advokat R.G. till målsägandebiträde för var och en av A.A. och M.A.M.
Referenten, adjungerade ledamoten, rådmannen Erik Mosesson, var av skiljaktig mening i frågan om överklagandet skulle tas upp till prövning i sak och anförde följande.
Åklagaren har vid tingsrätten gjort en framställning om att rätten ska utse målsägandebiträde åt de båda målsägandena. Denna framställning utgör en sådan anmälan som avses i 23 kap. 5 § andra meningen rättegångsbalken. Sedan tingsrätten beslutat att inte utse sådant biträde, har åklagaren överklagat beslutet.
Frågan är om åklagaren har talerätt i målet. En sådan rätt är en förutsättning för att ta upp överklagandet till prövning i sak. Det bör i sammanhanget anmärkas att åklagaren inte har gjort gällande att hon har överklagat beslutet i egenskap av ombud för målsägandena e.d.
Det finns särskilda föreskrifter enligt vilka Justitiekanslern har rätt att överklaga domstols beslut bl.a. i fråga om förordnande av målsägandebiträde och om återkallande av förordnande av offentlig försvarare (se lagen 2005:73). Dessa föreskrifter gäller i och för sig - åtminstone enligt sin ordalydelse - inte den situationen när en domstol har avslagit en begäran om målsägandebiträde, men bestämmelserna får enligt min mening anses indikera att det krävs författningsstöd för att allmän åklagare skulle ha talerätt vid överklagande t.ex. i ett sådant fall.
Såvitt känt finns det inte någon föreskrift eller någon annan bestämmelse som innebär eller ens indikerar att allmän åklagare har rätt att i denna sin egenskap överklaga ett beslut i ett fall som det nu aktuella. Det saknas i vart fall stadgad rättspraxis som skulle tyda på att åklagaren skulle ha en sådan rätt; praxis talar snarare i annan riktning (jfr rättsfallet NJA 1983 s. 200). Den omständigheten att åklagaren har en skyldighet att hos rätten göra anmälan enligt 23 kap. 5 § andra meningen rättegångsbalken kan inte tas till intäkt för att åklagaren skulle ha talerätt i detta mål. Inte heller vad åklagaren har anfört i det här målet är enligt min bedömning tillräckligt för att anse att hon har talerätt.
Mot bakgrund av det sagda kommer jag till slutsatsen att överklagandet ska avvisas. Överröstad i den frågan är jag enig med hovrättens majoritet om att överklagandet ska bifallas i sak på de skäl som framgår av hovrättens beslut.
Hovrättens beslut meddelat: den 23 december 2013.
Mål nr: Ö 11283-13.
Lagrum: 23 kap. 5 § rättegångsbalken; 1 och 4 §§ lagen (1988:609) om målsägandebiträde; lagen (2005:73) om rätt för Justitiekanslern att överklaga vissa beslut.
Rättsfall: NJA 1983 s. 200.